4. Sara Assbring (El Perro Del Mar)

Det är mycket möjligt att jag inte har gett El Perro Del Mars senaste skiva Love Is Not Pop tillräckligt mycket uppmärksamhet men de första gångerna jag lyssnade kändes den som något av en besvikelse, i synnerhet efter den monumentala From The Valley To The Stars. El Perro Del Mar är bra när hon gör poplåtar men sällan så fantastisk som när hon gör vaggviseliknande hymner. Då är det få sångerskor som kan konkurera med henne, både i Sverige och utomlands.
Jag brukar lyssna på på From The Valley To The Stars när jag känner mig lite nere. Det brukar kännas som att bli vaggad i en mjuk famn, klappad på huvudet och försäkrad om attt allt kommer att bli bra.
Det finns inga poser på den här skivan, inga försök att spela coolare än man egentligen är, bara en djup och innerlig kärlek.

Man behöver inte tro på Gud för att bli religiös. Ibland räcker det med att lyssna.

Klimataktion, filmfestival och loppmarknad

I lördags deltog jag i en klimataktion som Grön Ungdom Göteborg anordnade. Aktionen gick ut på att några satt i en gummibåt och låtsades vara sommarturister från framtiden medan jag och några till försökte få folk att skriva på vykort till Fredrik Reinfeldt där vi ber honom att ta sitt ansvar på klimatförhandligarna i Köpenhamn. Det var en av de mest lyckade aktionerna jag har varit med på; välorganiserad, positiv stämning och bra gensvar. Jag kan tillägga att vi gjorde en liknande aktion i Karlstad för nästan tre år sen, när jag var alldeles ny i Grön Ungdom. Den var inte alls lika välplanerad men vi hade rätt kul den gången också.
Man kan förstås alltid diskutera vilken effekt den här typen av aktioner har. Jag tror inte att Reinfeldt kommer lägga om hela sin politik på grund av några näsvisa miljöaktivster, dessutom har han ju inte makt nog att åstadkomma förändringar helt på egen hand. Men jag tror ändå att den här typen av aktioner har ett visst värde. Dels för att skapa mer miljömedvetenhet hos folk i allmänhet, dels för att det alltid är kul när det händer oväntade saker på offentliga och platser och, sist men inte minst, för att skapa sammanhållning inom en grupp.
Dessutom var GP där och skrev en artikel som ni kan läsa här.


Efter aktionen gick jag till Hagabion där det anordnades fri filmfestival. Jag hann med att se tre olika filmer av skiftande kvalité.

Hanna Skölds debutfilm Nasty Old People är ganska annorlunda för att vara en svensk film. Filmen handlar om 19-åriga Mette som är nynazist och jobbar inom hemtjänsten. På grund av sin tuffa attityd får hon ta hand om de gamlingar som ingen annan klarar av att hantera. Gamlingarna är charmerande och underhållande - här finns till exempel den excentriske författaren som helst vill klara sig på egen hand, en sexgalen hundraåring och en tant som är rädd för allt och alla. De är givetvis karikatyrer men det gör dem inte mindre roliga. Bitvis känns det som att Amelié från Monmartre möter svensk diskbänksrealism á la Roy Andersson, och det är ju inte helt fel.
Det enda felet med filmen är att Hanna Sköld inte nöjer sig med att underhålla utan även vill få in något budskap i stil med "alla människor kan förändras till det bättre". Men karaktärerna är lite för platta för att filmen ska få något riktigt djup. Till exempel förstår jag inte varför Mette blev nazist, vilket är ett problem eftersom det då är svårt att sätta sig in i vad hon är för typ av person.
Men Nasty old people sticker i alla fall ut på den svenska biomarknaden och det är förvånande att den inte har fått gå upp på fler biografer.

Jag såg även en amerikansk independentfilm som hette Cactuses. Filmen kretsar kring ungdomsbrottslingen Simon vars far helt har gett upp hoppet om honom. En dag när Simon är hemma hos en gammal dam för att lägga om golvet upptäcker han en garderob som är full av presenter. Han stjäl några av dem men får sedan dåligt samvete och för att gottgöra sitt brott får han jobba på tantens kaktusfarm.
Temat liknar det i Nasty old People men Cactuses känns på något sätt betydligt trovärdigare.
När jag såg filmen hakade jag upp mig på att det var ett så långsamt tempo; alla karaktärer både rörde sig och pratade ganska segt. Jag kunde riktigt bestämma mig för om det var för att det var dåliga skådespelare eller om det var för att skapa en särskild atmosfär. Först i efterhand fick jag reda på att filmen, som spelades upp via en dator, hade haft fel uppspelningshastighet. Det förklarar också varför den var ungefär 45 minuter längre än den skulle ha varit egentligen... Kanske kommer jag att tycka att den är ännu bättre om jag någon gång får se den i rätt hastighet.

Sist jag såg en riktigt usel finsk Star Trek-parodi - Star Wreck: In The Pirkinning. Man ska kanske inte ställa för höga krav på en amatörfilm som är gjord av några Star Trek-entusiaster. I synnerhet om man, som jag, aldrig har förstått storheten i Star Trek och tycker att det är en parodi i sig själv. Jag ska också medge att den rent stilmässigt är ganska snygg och välgjord. Tyvärr hjälper inte det när skämten är så otroligt platta och förutsägbara. Den är dessutom alldeles för lång för sitt eget bästa.



På söndagen åkte jag och Anna till Kvibergs marknad där vi gjorde följande "fynd":

En tavla med en fiolspelande clown
En lp-skiva med djungelboken
En trasig leksakssynth
2 blomkrukor
En spargris
En finsk plåtburk
2 blixtlås

Det är ganska fascinerande hur mycket rent skräp man kan hitta på den där typen av marknader. Men det har ju sin charm förstås och ibland kan man ju faktiskt hitta en del fina och användbara saker.


Slutligen kan jag rapportera att vi har fått hem två pallar med ved så vi ska slippa frysa i vinter.

5. Stina Nordenstam

Jag känner mig aldrig så ensam som när jag lyssnar på Stina Nordenstam. Men det är en bra ensamhet. Det är känslan av att vandra genom granskogar under klara vinternätter. Det är känslan av att sitta i ett flygplan och se ner på ett mörkt och öde landskap där det bara lyser från några enstaka stugor. Det är känslan av att vara den siste människan, kvarlämnad på en döende planet. Det är en väldigt vemodig musik men samtidigt på något skruvat sätt lycklig. Det är Stina Nordenstam.

Göteborg vs. Stockholm

Går det att hitta göteborgska motsvarigheter till typiska stockholmsfenomen och vice versa? Den frågan underhöll oss jag och några andra med en kväll i Malmö för ungefär ett halvår sen. Svaret var: Ja, i ganska hög utsträckning. En del jämförelser som vi kom fram till var väl kanske inte helt klockrena men man kan ändå se att båda städerna, trots alla skillnader, ändå har vissa saker gemensamt. Jag minns inte riktigt alla saker vi pratade om men jag tänkte i alla fall redovisa några av sakerna vi diskuterade samt några andra som jag har kommit att tänka på vid senare tillfällen.
Först bara lite om vilket förhållande jag har till städerna:
Jag flyttade till Göteborg, eller strax utanför om man ska vara nogräknad, för ungefär två månader sedan. Innan dess hade jag inte varit mycket alls i staden. Stockholm har jag tillbringat desto mer tid i eftersom många släktingar och vänner har bott eller bor där. Men jag har aldrig varit där längre än en månad i sträck. Man skulle alltså kunna gissa att jag har ungefär lika stark koppling till båda städerna.


Sergels Torg - Drottningtorget
Det kanske inte hänger riktigt lika många pundare på Drottningtorget som på "Plattan", men båda platserna är likväl den självklara och centrala mötespunkten. På dessa platser huserar såväl flöjtspelande indianer som skrikande demonstranter.
Sett till kulturutbudet så är det dock kanske snarare Götaplatsen som är Göteborgs mostsvarighet till Sergels Torg.

Slussen - Brunnsparken
Jag tänker här framförallt på deras roller som knutpunkter för kollektivtrafiken, men även dessa platser är ju vanliga mötespunkter. Brunnsparken har inte en lika lång historia som Slussen, däremot kan den stoltsera som Sveriges mest trafikerade kollektivtrafikknutpunkt, i alla fall om man ska tro Wikipedia.

Gamla Stan - Haga
Städers äldsta stadsdelar brukar dra till sig turister lika effektivt som flugor dras till avföring och Göteborg och Stockholm är inga undantag. Skillnaden, som jag har uppfattat det, är att Haga inte är fullt lika turistifierat som Gamla Stan och att det faktiskt går att bo där utan att betala jättesummor.

Södermalm - Majorna/Linnéstaden
På Söder och i Majorna flockas konstnärspacket. Här sitter man på caféer och dricker kaffe latte och spyr galla över borgarna. Här behöver man inte gå många meter för att stöta på något schysst sunkhak som säljer öl för tjugo spänn. Linnégatan torde för övrigt vara Götets motsvarighet till Götgatan.

Medborgarplatsen - Järntorget
När jag delade ut tidningar på Söder så brukade det alltid stå en polisbil parkerad vid Medborgarplatsen. Järntorget sägs vara den plats i Göteborg där flest våldsrelaterade brott sker. Kanske inte så konstigt, med tanke på att det finns gott om krogar runt båda platserna.
Vid Järntorget finns också gamla Folkets hus där LO och ABF huserar och vid Medborgarplatsen finns Medborgarhuset med bibliotek och badhus.

Drottninggatan - Kungsportsavenyn
Det finns förstås ingen riktig motsvarighet till Avenyn i Stockholm. Drottninggatan är väl ungefär en fjärdedel så bred och ger därför inte riktigt samma boulevardkänsla. Men det är i alla fall till dessa gator som de shoppingsugna turisterna dras.

Nu orkar jag inte komma på fler idag. Vad har ni för några förslag?

Broder Daniel Forever

I fredags visades filmen om Broder Daniel på SVT. Det är en film som jag länge velat se. Dels för att jag har lyssnat på dem sen jag var sexton och för att de i perioder har betytt mycket för mig, dels för att jag verkligen gillade Farväl Falkenberg och eftersom det är delvis samma personer som ligger bakom Broder Daniel-filmen så tänkte jag att det borde vara något utöver det vanliga. Slutligen var jag nyfiken på om den skulle kunna säga något nytt om bandet. Vad finns egentligen kvar att säga efter alla intervjuer, tv-program, radiodokumentärer etcetera?
I efterhand kan jag konstatera att det inte var så mycket nytt som kom fram. Man fick se gråtande fans med stjärnor under ögonen, Henrik Berggren som gick runt i hatt och cape och pratade om utanförskap och att livet är en kamp och lite klipp från den där sista spelningen på Way Out West. För någon som har följt bandet länge och som kanske även var på den sista spelningen så var den ganska ospännande.
När Broder Daniel ska analyseras blir det lätt väldigt banalt. Kanske beror det på att texterna är så väldigt enkla och direkta. Men i banaliteten ligger ju också gruppens styrka. Man skulle kunna jämföra med ett band som Beatles. Anledningen till att det har skrivits så enormt mycket om Beatles är ju att det var ett så troligt mångfascetterat och spretigt band. Det verkar finnas oändligt många sätt att närma sig Beatles. Broder Daniel är inte ett sådant band. Visst utvecklades bandet mycket, men de hade ändå en klar och tydlig agenda som de följde fårn början till slut.
Pop-Lars sa i en av scenerna att bandet själva aldrig brukade diskutera texterna och musiken. Det bara fanns där, det var ingenting att prata om. Det var därför, menade han, som många artiklar genom åren mer har handlat om bandets vilda leverne än om själva musiken.

Men om man nu inte kan analysera musiken utan att fastna i klyschor och banaliteter, varför ska man då göra en dokumentär? kanske för att man vill fånga känslan i musiken. Och där har väl Kristian Bengtsson, Fredrik Wenzel och Henrik Hellström i alla fall delvis lyckats. Det finns två scener i filmen som är geniala. I den ena sitter Henrik Berggren på en kyrkogård och röker en cigarett samtidigt som han berättar om en dröm där han träffade Anders Göthberg. Man måste nog vara psykopat för att inte bli rörd av den scenen. Den andra är när Henrik pratar om att växa upp i en värld utan fasta principer och ideal samtidigt som kameran filmar lyftkranar och truckar.
Jag har aldrig tänkt på Broder Daniel som ett postmodernistiskt band. Men det är faktiskt just vad de är. Vad Broder Daniel handlar om är ju till stor del att vara vilsen i en värld utan några gemensamma referenspunkter. Och när man inte har någon grund att stå på så får man skapa sin egen värld, sin egen mytologi, vilket Broder Daniel också har gjort.

I slutänden var ändå filmen en besvikelse. Det är en helt okej musikdokumentär men den förtjänar knappast den hype som har omgärdat den. Jag hoppas nu bara att det här var sista spiken i kistan och att Broder Daniel hädanefter får vila i frid.

6. Nina Persson

Ni trodde kanske att jag hade lagt ner min lista på kvinnliga sångerskor? Men skam den som ger sig, har jag nu gett mig in på ett sånt här projekt ska jag också se till att fullfölja det. Vi har nu nått fram till sjätteplatsen på listan där vi återfinner ingen mindre än Cardigans- och A Camp-sångerskan Nina Persson.

Det är ganska få svenska artister som förtjänar epitetet rock- eller popstjärna. Det finns en oskriven lag som säger att en rockstjärna hela tiden bör uppträda coolt och världsvant men utan att det verkar ansträngt. Svenska artister har oftast en påklistrad image (The Sounds, Mando Diao m.fl.) eller så är de helt enkelt lite för mesiga (Lars Winnerbäck, Bo Kaspers Orkester etc.). Thåström är förstås en stjärna och även Ebbot Lundberg. På den kvinnliga sidan är det kanske ännu mer tunnsått, men om det någon som verkligen har star quality så är det väl Nina Persson. Hon är både folkkär och creddig och hon behöver bara andas i en låt för att den ska förvandlas till guld.

För min del började kärleken till Nina någon gång i början av gymnasiet, ungefär samtidigt som hon släppte sin första skiva med A Camp. Än idag tycker jag att den skivan är bättre än allt som hon har gjort med Cardigans. Cardigans har alltid haft känsla för snygga melodier och bra pophantverk men det har ofta låtit lite för tryggt, lite för stabilt och lite för svenskt. I A Camp kunde Nina, tillsammans med Niclas Frisk och Nathan Larsson, få sväva ut i kärleken till mellotroner och munspel. ”I Can Buy You” står sig fortfarande som en av 2000-talets finaste svenska poplåtar men det finns många fler; ”Frequent Flyer”, ”Algebra” och ”Elephant” för att bara nämna några. På uppföljaren, som släpptes tidigt i år, klädde bandet ut sig till kabaréartister och musiken fick ett något mer majestätiskt anslag. I övrigt kändes det som en ganska logisk uppföljare. Även den har åtminstone ett par riktigt bra låtar, till exempel singeln ”Stronger Than Jesus” och den rasande snygga ”Chinatown”.

Det har varit ganska sporadiska uppdateringar här den senaste tiden och så lär det nog fortsätta att bli framöver. För det första så har jag alldeles för mycket att göra och för det andra så går mitt mobila bredband fortfarande ganska långsamt vilket gör att jag försöker dra ner lite på internettiden. Men en liten rapport om den senaste tidens begivenheter kan jag i alla fall bjuda er på.


I helgen var jag i Skövde på en ideologikurs. Med det menar jag inte att det var något marxistiskt indoktrineringsläger, nej snarare var det ett tillfälle att få prata om sånt som man faktiskt ganska sällan diskuterar i ett politiskt parti nämligen de mest grundläggande åsikterna; hur och varför man vill förändra världen. Föreläsningarna handlade bland annat om tillväxtkritik, ekofeminism, grön ideologi och anarkism, djurrätt och det, om ni frågar mig, något suspekta ämnet lyckoforskning. Jag kommer eventuellt att utveckla mina tankar runt lyckoforskning i ett längre inlägg om några dagar.


I tisdags fick vi prova på att göra en webbtidning för första gången. Det var stressigt, svårt, roligt och väldigt lärorikt. Vi började halv nio på morgonen och höll på till fem på eftermiddagen och under den tiden hann vi med att skriva en massa artiklar. Resulatet blev som vilken lokaltidning som helst, jag skulle nog drista mig till att säga att vår tidning var bättre än många lokaltidningar, trots att vi bara har läst på journalistprogrammet i några veckor. Själv fick jag skriva ledaren och en artikel som handlade om att utlandsstudenter ska få betala anmälningsavgift för att läsa i Sverige. Det förstnämnda var roligt, jag har aldrig skrivit någon ledare förut, däremot ett stort antal politiska blogginlägg och skillnaden är nog inte så stor. Artikeln är jag mindre nöjd med - jag var dåligt påläst, dålig på att anteckna och blev sjukt stressad i slutet. Men det blev en artikel i alla fall, och säkert har jag lärt mig en del.

Jag köper ytterst sällan Aftonbladet eller Expressen. Ibland skummar jag igenom lite artiklar på nätet men om jag ska läsa en papperstidning så föredrar jag morgontidningarna. Men nu har jag i alla fall varit tvungen att läsa igenom kvällspressen riktigt noga eftersom vi har en källkritisk övning. Igår läste jag igenom varenda artikel i både Aftonbladet och Expressen och det var ingen angenäm upplevelse. Det är väl lite som att sparka in en öppen dörr när man säger att kvällstidningarna är dåliga, men jag måste ändå få säga det. Det är ganska otroligt hur mycket kändisskvaller, snodda notiser och ickenyheter (typ "Nu har Aftonbladets web-tv fått ökade tittarsiffror") man kan trycka in i en tidning. Givetvis finns det enstaka bra artiklar ibland - Expressens utfrågning av partiledarna följer förvisso den gängse kvällstidningsmallen men är ändå ganska läsvärd. Det är bara så lätt att de fåtal välskrivna artiklarna druknar i all skit.
Sen frågar man sig vad det är för personer som skriver för de här tidningarna. Och så tänker man att det kanske är jag om några år. Rent principellt skulle jag nog hellre skriva för Kristinehamns-Posten än för Expressen men man vet ju aldrig. Det är en cynisk bransch.

Imorgon spelar Håkan Hellström på Liseberg. För mig känns det ungefär som att se på Kalle Anka på julafton - man vet ungefär vad man får men det är ändå jävligt bra.
Nästa år fyller ju för övrigt herr Hellström 10 år som artist. Ska bli spännande att se om detta kommer att firas på något särskilt sätt.