Valdemars Julkalender - 24:e luckan

Bakgrund: Istället för att göra en lista på årets bästa låtar så har jag i år bestämt mig för att göra en julkalender. Bakom varje "lucka" döljer sig en väldigt bra låt från i år, dock kommer inte låtarna komma i någon särskild ordning utan lite hipp som happ.


Glasvegas - A Snowflake Fell (And It Felt Like A Kiss)

Det här är den enda jullåten ni behöver i år.




Eller okej, den här med.




Från hela mig till alla er: en riktigt god jul!

Valdemars Julkalender - 23:e luckan

Bakgrund: Istället för att göra en lista på årets bästa låtar så har jag i år bestämt mig för att göra en julkalender. Bakom varje "lucka" döljer sig en väldigt bra låt från i år, dock kommer inte låtarna komma i någon särskild ordning utan lite hipp som happ.


Håkan Hellström - Tro och tvivel
Ständigt denne Håkan. Man borde väl ha tröttnat på honom vid det här laget. Han är ju överallt precis hela tiden. Jag vet inte längre hur många konserter jag har sett med honom, bara det här året har det blivit tre stycken.
Men det är svårt att värja sig när han gör så satans bra låtar som "Tro och tvivel". För mig är det den absoluta höjdpunkten på Försent för Edelweiss. "För en lång, lång tid", "Kärlek är ett brev...", "Långa vägar" och titelspåret är också väldigt bra men texten till den här måste höra till något av det bästa han har spottat ur sig.

"Det var nästan alltid svart i tankarna på Långedragspaviljongen
där jag nästan alltid satt med pensionärerna under båtsäsongen
Och jag såg på de unga och glömska, i båtar och i varandras armar
och tänkte 'skuld och lidande väntar på er fortfarande'"


Sen tycker jag förstås också att det är roligt att han knycker pianoslingan från "Backstreets" helt ogenerat.

Jag har både trott och tvivlat mycket det här året. Och jag tror att båda sakerna är precis lika viktiga; utan tron kommer man ingen vart och utan tvivlet är det lätt att man går vilse. Nu känner jag att det här inlägget är på väg att bli på tok för pretentiöst, därför slutar jag nu.
Dig it.

Cynismens högborg

Jag läste en artikel i Värmlands Folkblad för några dagar sen som faktiskt gjorde mig ganska förbannad. Nog för att man vet att de som jobbar på Försäkringskassan ofta är hårda och känslokalla men läs det här:

"Agneta Gustafsson skadade högerarmen vid en olycka 2001. I fem år klagade hon över svår värk i armen och gick även sjukskriven för problemen. Sedan drabbades hon av stroke och tappade talförmågan. Nu kräver Försäkringskassan att länsrättens beslut om att ge henne livränta ska rivas upp. Motiveringen är att man inte vet om hon fortfarande har ont."

Bara för att hon inte längre kan berätta för folk att hon har ont ska hon alltså inte få några pengar. Man kan tillägga att både hennes make och de personliga assistenter som vårdar henne är övertygade om att hon fortfarande har ont i armen. Hennes make är dessutom också skadad och har svårt för att arbeta, även hans skada ifrågasätts av Försäkringskassan.
I dagens VF var det en till artikel som handlade om ett liknande fall. Och det här är förmodligen bara två av väldigt många personer som inte får någon sjukförsäkring trots att de borde vara berättigade till det.

Det är givetvis så att journalister kan vinkla nyheter lite som de vill, och just nu är det väl ganska populärt att hacka på Försäkringskassan. Jag är givetvis inte kompetent nog att avgöra om de här personerna är så pass handikappade att de borde få sjukförsäkring eller inte. Men det är knappast de som jobbar på Försäkringskassan heller. Det som man rimligen borde gå på är ju läkarnas omdöme. Om de säger att personen ska få ersättning (vilket de har gjort i de här fallen) så tycker jag att de ska få det också.
Försäkringskassans jobb verkar gå ut på att leta upp fuskare istället för att försöka hjälpa de som behöver stöd. Och då tycker i alla fall jag att det är någonting som har gått väldigt snett.

Valdemars Julkalender - 22:a luckan

Bakgrund: Istället för att göra en lista på årets bästa låtar så har jag i år bestämt mig för att göra en julkalender. Bakom varje "lucka" döljer sig en väldigt bra låt från i år, dock kommer inte låtarna komma i någon särskild ordning utan lite hipp som happ.

Noah and The Whale - 5 Years Time
Noah Baumbachs film The Squid and The Whale från 2005 är i mitt tycke en av de bättre amerikanska filmer som producerats under 2000-talet. Några som också tycker det är förmodligen det brittiska bandet Noah and The Whale som tagit sitt namn efter filmen och regissören. Det är svårt att säga något om Noah and The Whale utan att nämna Magnetic Fields. Sångaren Charlie Fink sjunger med en croonerröst som inte ligger så långt från Stephen Merrit och låtarna innehåller gott om ukuleleinstrument, stämsång och visslingar. Men det känns också som att de har anammat en hel del från den skotska folkmusikscenen.
Den här låten släpptes som singel 2007, men gavs ut igen i år då den också kom in på den brittiska tio-i-topplistan.

Valdemars julkalender - 21:a luckan

Bakgrund: Istället för att göra en lista på årets bästa låtar så har jag i år bestämt mig för att göra en julkalender. Bakom varje "lucka" döljer sig en väldigt bra låt från i år, dock kommer inte låtarna komma i någon särskild ordning utan lite hipp som happ.

Sigur Rós - Festival
Det är ytterst få band som har betytt så mycket för mig som Sigur Rós. I synnerhet deras andra och tredje skiva, Agaetis Byrjun och (), har i vissa stunder känts helt livsnödvändiga. Jag skrev till och med en översvallande recension på () en gång och skickade in till Dagens skiva, som glädjande nog publicerade den.
Trots detta kan jag inte påstå att jag lyssnar på Sigur Rós särskilt ofta. Det är samma sak med en del klassisk musik, jag älskar Mussorgskijs pianocykel Tavlor på en utställning och Beethovens pianosonater, men det är knappast något jag lyssnar på varje dag. Jag antar att viss musik kräver att man befinner sig i en viss sinnesstämning. Kanske var det därför jag blev så besviken när jag äntligen fick se Sigur Rós live på Way Out West i somras. Jag var väl helt enkelt inte upplagd för att se dem. Jag var inte särskilt berusad men jag hade en lätt huvudvärk och dessutom var jag ganska trött efter att ha sprungit på en massa andra spelningar tidigare under dagen. Kanske var det fel tid på dygnet också, Sigur Rós musik gör sig absolut bäst på natten, eller åtminstone runt skymningstid. Jag minns inte ens om de spelade "Festival", kanske gjorde de det men den gjorde i såna fall inget större intryck på mig då. Det är först senare när jag har lyssnat på låten hemma i lägenheten som jag har insett vilket mästerverk det är. Nästan i klass med "Vidrar vel til loftarasa" och "Vaka". Nu hoppas vi bara på en lika bra video till "Festival" (den här naturvideon är i ärlighetens namn ganska tråkig, som tur är så är det inte en oficiell video).

Valdemars julkalender - 20:e luckan

Bakgrund: Istället för att göra en lista på årets bästa låtar så har jag i år bestämt mig för att göra en julkalender. Bakom varje "lucka" döljer sig en väldigt bra låt från i år, dock kommer inte låtarna komma i någon särskild ordning utan lite hipp som happ.


Fever Ray - If I Had A Heart
Den första singeln från Karin Dreijers nya alias, Fever Ray, låter ganska mycket som... The Knife. Kanske inte så förvånande. Möjligtvis är det ännu lite mörkare och suggestivare. Inget jävla julglitter här inte. December är en mörk månad med bara några få timmars ljus och just i brytningspunkten, när den långa natten är på väg att övergå i dag passar "If I Had A Heart" som handen i handsken. Albumet släpps den 18:e mars nästa år. Det kommer bli bra.

Lyssna här.

Valdemars julkalender - 19:e luckan

Bakgrund: Istället för att göra en lista på årets bästa låtar så har jag i år bestämt mig för att göra en julkalender. Bakom varje "lucka" döljer sig en väldigt bra låt från i år, dock kommer inte låtarna komma i någon särskild ordning utan lite hipp som happ.


Hello Saferide - X Telling Me About The Loss Of Something Dear, At Age 16
Vi dröjer oss kvar lite vid temat svenska kvinnliga singer/songwriters som skriver berättande texter. Annika Norlin är ett ganska självklart namn där. Jag tycker förvisso att hon borde satsa mer på Säkert! och låta Hello Saferide vila, för det är ju på svenska som hennes låtar verkligen kommer till sin rätt. Det som låter väldigt personligt, uppriktigt och unikt på svenska blir mer alldagligt och tråkigt när det sjungs på engelska. Det kanske bara beror på att jag är svensk och har lättare för att ta till mig svenska texter, jag vet faktiskt inte.
Men i alla fall så finns det några riktigt bra låtar på den senaste skivan med Hello Saferide. Den allra bästa låten heter Arjeplog, men den har jag redan visat på bloggen och jag hatar att upprepa mig. Därför får det bli en annan låt nu. Första gången jag hörde den här låten tyckte jag inte att den lät så speciell, men sen började jag lyssna på texten och den är faktiskt väldigt bra. Dessutom gillar jag den här videon väldigt mycket.

Valdemars julkalender - 18:e luckan

Bakgrund: Istället för att göra en lista på årets bästa låtar så har jag i år bestämt mig för att göra en julkalender. Bakom varje "lucka" döljer sig en väldigt bra låt från i år, dock kommer inte låtarna komma i någon särskild ordning utan lite hipp som happ.


Frida Hyvönen - Dirty Dancing
Mina två största intressen är musik och litteratur. Därför är det kanske inte så konstigt att jag tycker om historieberättande låtar. Några av mästarna i den genren idag är Jens Lekman och Annika Norlin, men även Frida Hyvönen. Det märktes redan på hennes första skiva men det blir ännu tydligare på hennes nya, Silence Is Wild. "Dirty Dancing" som är första låten på skivan har inte bara en fantastisk text utan också en befriande, vacker och ordlös refräng. Det är en låt som känns alldeles självklar redan första gången man hör den, som om den alltid funnits där.
Jag vet att många av er som läser det här redan har hört låten. Jag funderade därför ett tag på att ta med en annan låt från Silence Is Wild. Men det fick bli den här i alla fall, för trots att det är många bra låtar på skivan så är det ingen av dem som berör mig lika mycket som denna.

He had the keys to a place
where we could practice
it felt almost like Dirty Dancing
minus the United States
and instead of a resort
it was the Folkets Hus basement

Valdemars julkalender - 17.e luckan

Bakgrund: Istället för att göra en lista på årets bästa låtar så har jag i år bestämt mig för att göra en julkalender. Bakom varje "lucka" döljer sig en väldigt bra låt från i år, dock kommer inte låtarna komma i någon särskild ordning utan lite hipp som happ.


Joel Alme - I Never Said I Was Brave
Jag sa ju att det skulle komma mer Joel Alme på listan. Det vore nästan helgerån att inte ha med den här låten (frågan är mot vad? Katolska kyrkan eller Masthuggskyrkan?) A Master Of Ceremonies som skivan heter är förvisso jättebra rakt igenom. Men måste jag välja ut en enda låt så måste det bli "I Never Said I Was Brave". Stråkarna för helvete, stråkarna! Och rösten! Och texten och allting!
Jag älskar Joel Alme för att han älskar Bob Dylan och Göteborgs skärgård. Och för att han skriver fantastiska låtar. Det räcker så.

Jag hittade ingen video till den här låten, men jag litar på att ni är så händiga att ni kan ladda ner den. Det gör ni här.

Valdemars julkalender - 16:e luckan

Bakgrund: Istället för att göra en lista på årets bästa låtar så har jag i år bestämt mig för att göra en julkalender. Bakom varje "lucka" döljer sig en väldigt bra låt från i år, dock kommer inte låtarna komma i någon särskild ordning utan lite hipp som happ.


Glasvegas - Flowers & Football Tops
För ett halvår sen visste bara ett fåtal vilka Glasvegas var, nu vet nästan alla det. De har hypats av en nästan enad kritikerkår, de finns med på var och varannan årsbästalista och de som var på den minispelning som de gjorde i Stockholm för ett tag sen kommer antagligen kunna skryta med det lika länge som de som såg Bruce Springsteen 1975.
2008 var helt enkelt Glasvegas år. Och man behöver inte lyssna länge på debutskivan för att förstå varför. Öppningslåten "Flowers & Fotball Tops" är helt jävla förkrossande bra. Det är ju såhär popmusik ska låta - skotsk accent, distade gitarrer, marschtrummor och ett svärtat men fortfarande bultande hjärta. Det enda minuset med skivan är att de valde att inte ta med den fantastiska covern på The Ronettes "Be My Baby". Sen kan man fundera över om det verkligen är okej att pratsjunga över Månskenssonaten som James Allan gör i "Stabbed". Men jo, jag tycker nog det. I alla fall när resultatet blir så bra.
Såhär i juletider tycker jag också att ni ska passa på att kolla upp deras jul-EP A Snowflake Fell (And It Felt Like A Kiss). Titelspåret där är i alla fall fantastiskt bra.

Men bäst är som sagt "Flowers & Football Tops". Jag kan lyssna på den hur många gånger som helst utan att tröttna. En stark kandidat till titeln "Årets låt" alltså.
(Låten börjar väldigt tyst, det är alltså inget fel på ljudet till videon).

Valdemars julkalender - 15:e luckan

Bakgrund: Istället för att göra en lista på årets bästa låtar så har jag i år bestämt mig för att göra en julkalender. Bakom varje "lucka" döljer sig en väldigt bra låt från i år, dock kommer inte låtarna komma i någon särskild ordning utan lite hipp som happ.


Emil Jensen - Hör dåligt fattar trögt
Ungdomar! Jag är nu hemkommen från Riga och kan glädja alla med en ny del i den spännande julkalendern. Dagens låt är en Emil Jensen-låt. I ärlighetens namn tycker jag inte att den självbetitlade skivan som kom i år hör till det bästa han har gjort. Om ni bara ska köpa en enda Emil Jensen-skiva så tycker jag istället att ni borde slå till på 2006 års Orka då! Vilket inte på något sätt betyder att årets skiva är en dålig skiva. Vissa artister ställer man bara lite högra krav på än andra.
Den här låten har i alla fall en hög igenkänningsfaktor för mig. Man måste vara lite övertydlig ibland för saker ska gå fram. Det är därför jag inte hajar det där med ironier.

Valdemars julkalender - 12:e, 13:e och 14:e luckan

Bakgrund: Istället för att göra en lista på årets bästa låtar så har jag i år bestämt mig för att göra en julkalender. Bakom varje "lucka" döljer sig en väldigt bra låt från i år, dock kommer inte låtarna komma i någon särskild ordning utan lite hipp som happ.


Nu åker redaktionen alldeles strax till Riga där vi ska ha personalfest och äta julbord. Därför har vi inte möjlighet att uppdatera bloggen under helgen, och därför får ni tre stycken luckor idag. Men ni måste lova att bara öppna en om dagen, jag vill inte se något fusk!

Autisterna - Himmelen




Markus Krunegård - Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp




Vampire Weekend - Cape Cod Kwassa Kwassa




Mycket nöje!

Valdemars julkalender - 11:e luckan

Bakgrund: Istället för att göra en lista på årets bästa låtar så har jag i år bestämt mig för att göra en julkalender. Bakom varje "lucka" döljer sig en väldigt bra låt från i år, dock kommer inte låtarna komma i någon särskild ordning utan lite hipp som happ.


Parker Lewis
Idag får ni istället för en låt en hel skiva att ladda ner. Och det är inget mindre än New York-romantikern Parker Lewis fantastiska debutalbum. Det har skrivits en hel del om Parker Lewis på bloggar och musiksajter, men något riktigt stort genombrott tycks han inte ha fått än. Jag hoppas att det kommer snart.
Det är svårt att välja ut någon enskild låt, eftersom det är en så väldigt fin helhet. Men störst hitpotential har nog det TTA-doftande spåret "Bash The Cynicals". Annars påminner han ibland en del om en annan stor romantiker, nämligen Jens Lekman.
Mig veterligen finns albumet ännu inte att få tag på i fysiskt format, däremot går det alldeles utmärkt att ladda ner här. Både lagligt och gratis, det kan inte bli bättre.

Valdemars julkalender - 10:e luckan

Bakgrund: Istället för att göra en lista på årets bästa låtar så har jag i år bestämt mig för att göra en julkalender. Bakom varje "lucka" döljer sig en väldigt bra låt från i år, dock kommer inte låtarna komma i någon särskild ordning utan lite hipp som happ.


Doktor Kosmos - Doktor Kosmos gör en låt (A.K.A. "Du är moderat!")

Moderaterna har också känslor.
Moderater är väl också mänskor?
Ja, det är ju klart dom är.
I fablernas värld.
I fablernas värld.

Allvarligt talat. Jag hatar inte moderater, men jag tror inte att jag skulle kunna bli ihop med en. Det skulle bara inte gå.
Det som är roligt med Doktor Kosmos dock är inte bara att de gör låtar med titlar som "Borgarsvin" och "Kapitalist nu ska du dö!". Det roligaste är att det alltid finns någon sorts ironisk touch på det. På samma skiva som den här låten finns till exempel en låt som heter "Doktor Kosmos spelar på Ung vänsters sommarläger" som handlar om hur Love (jag antar att det syftar på Love Antell i Florence Valentin) hela tiden frågar dom om olika saker är borgerliga. De har även gjort en låt som heter "Eurovision Socialist Contest 2001" som förstås handlar om göteborgskravallerna.
Så att anklaga Doktor Kosmos för att bara vara dumma och naiva funkar liksom inte. Det är alltid på låtsas och på riktigt.

Det är ganska kass kvalité på den här videon, men jag tror att budskapet går fram i alla fall. För säkerhets skull får ni texten här så ni kan sjunga med:

Vi var där en onsdagkväll
och det kändes segt som fan
och vi hade dålig inspiration.
Jag sa fan vi släpper sargen
och gör en dum och barnslig låt
och vi sjöng en refräng som gick såhär:

Du är så jävla snygg och skön och mina drömmars tjej
men jag kan aldrig, aldrig, aldrig bli ihop med dej
för du är moderaaaaaaaaaaaaaaaaaaat!
moderaaaaaaaaaaaaat!

Förra skivan var en flopp
vi var nära att lägga ner
men nu kändes allting rätt igen.
Jag sa jag tror vi har en hit
hos Sveriges vänsterkids
och vi sjöng en text som gick såhär:

Du är så jävla snygg och skön och mina drömmars tjej
men jag kan aldrig, aldrig, aldrig bli ihop med dej
för du är moderaaaaaaaaaaaaaaaaaaat!
moderaaaaaaaaaaaaat!

Du är det snyggaste jag sett och gillar rätt musik
Du har sjukt rolig humor och fantastisk pluggteknik
Du skriver dramatik och läser kvantmekanik
men tack och hej
nästa tjej
för du är moderaaaaaaaaaaaaaaaaaaat!
moderaaaaaaaaaaaaaaaat!
moderaaaaaaaaaaaaaaaat!
du är moderaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaat!

Nisse Hult/Avtryck

Jag fick hem det nya numret av Grön Ungdoms medlemstidning idag. Det hade två framsidor, en som det stod "Nisse Hult" på och en som det stod "Avtryck" på. Grejen är den att redaktionen vill att tidningen ska byta namn från det lite fjantiga Nisse Hult till det lite mer seriösa Avtryck. I samband med det har de också tänkt byta design på tidningen och därför testar man nu ett provnummer för att läsarna ska se hur den nya tidningen skulle kunna se ut. Det slutgiltiga beslutet om vad tidningen ska heta kommer dock inte tas förrän på Riksårsmötet nästa år.

Inuti tidningen propagerar redaktionen för varför den bör byta namn. Nisse Hult anses vara ett lite löjligt internskämt som inte kan förknippas med det partiet står för och skrämmer bort snarare än lockar till sig nya medlemmar (namnet kommer från början från någon revy från 60-talet där någon uttalade de bevingade orden "Vem fan är Nisse Hult?!", dessutom har det gått en humorserie på SVT med titeln "Nisse Hults historiska snedsteg").

Personligen tycker jag ändå att Nisse Hult är ett roligare namn än det lite PK-aktiga Avtryck. Men om folk tycker att det senare är bättre så är jag inte den som är den. Jag tycker egentligen inte att det har någon som helst betydels vad en medlemstidning heter. Miljöpartiet skulle kunna heta Kaffesump och jag skulle rösta på det ändå. Det stör mig lite dock att namnet anses vara så viktigt. På den senaste kongressen med Miljöpartiet De Gröna debatterades det ganska mycket om partiet ska fortsätta heta Miljöpartiet eller om vi bara ska kallas oss De Gröna (som många andra gröna partier i Europa gör). Jag kan verkligen inte bry mig mindre. Även om namnet kanske avgör vilket parti vissa personer kommer att rösta på så tycker jag ändå inte att det borde vara en viktig fråga. Man måste utgå från att folk bryr sig mer om innehållet än namnet. Annars har man sjunkit ganska lågt.

Valdemars julkalender - 9:e luckan

Bakgrund: Istället för att göra en lista på årets bästa låtar så har jag i år bestämt mig för att göra en julkalender. Bakom varje "lucka" döljer sig en väldigt bra låt från i år, dock kommer inte låtarna komma i någon särskild ordning utan lite hipp som happ.


Fleet Foxes - White Winter Hymnal
Apropå hymner. Jag tycker nog att Fleet Foxes har blivit lite överhypade, men det finns i alla fall fyra fem låtar på skivan som det är riktigt svårt att klara sig utan. Det här är en av dem (dessutom är det en fin video).

Valdemars julkalender - 8:e luckan

Bakgrund: Istället för att göra en lista på årets bästa låtar så har jag i år bestämt mig för att göra en julkalender. Bakom varje "lucka" döljer sig en väldigt bra låt från i år, dock kommer inte låtarna komma i någon särskild ordning utan lite hipp som happ.


El Perro Del Mar - Happiness Won Me Over
Jag undrar om det är ett krav att psalmerna i den svenska psalmboken ska vara skrivna på svenska. Jag hoppas inte det, för i såna fall kanske det finns en liten chans att den här låten kan komma med. Den skulle göra sig alldeles perfekt i en kyrka. Å andra sidan är det kanske lite orättvist om svenska kyrkan ska få ensamrätt på en så vacker melodi.
Den här videoinspelningen är tagen från en konsert i Paris. Mot slutet av låten börjar kameran skaka ganska mycket. Jag antar att det är för att kameramannen blir så rörd så att han får svårt att hålla kameran stilla. Jag anklagar honom inte.

Valdemars julkalender - 7:e luckan

Bakgrund: Istället för att göra en lista på årets bästa låtar så har jag i år bestämt mig för att göra en julkalender. Bakom varje "lucka" döljer sig en väldigt bra låt från i år, dock kommer inte låtarna komma i någon särskild ordning utan lite hipp som happ.


Hästpojken - Utan personlig insats/Joel Alme - A Young Summer's Youth
Jag är inget stort fan av Hästpojken. Jag älskar Bad Cash Quartet och jag tycker att Joel Almes solokarriär är fantastisk. Hästpojken däremot blir aldrig mer än okej. Förutom den här låten då.
Joel Alme har ju också skrivit en engelskspråkig version på låten ifråga. Det kanske till och med var den som skrevs först, jag vet inte så noga. Hur som helst kan jag omöjligen bestämma mig för vilken version jag tycker bäst om. Textinnehållet är ju minst sagt olika. Kanske den svenska texten är lite bättre faktiskt. Jag gillar raden "att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet" (hur jävla cyniskt det än må låta). Men å andra sidan sjunger Joel Alme bättre än Martin Elisson, så det blir nog ändå jämnt skägg.
Något säger mig förresten att ni inte har sett det sista av Joel Alme på den här listan.

Valdemars julkalender - 6:e luckan

Bakgrund: Istället för att göra en lista på årets bästa låtar så har jag i år bestämt mig för att göra en julkalender. Bakom varje "lucka" döljer sig en väldigt bra låt från i år, dock kommer inte låtarna komma i någon särskild ordning utan lite hipp som happ.


Detektivbyrån - Kärlekens alla färjor
Jag blir väldigt glad av Detektivbyrån. Inte bara av att lyssna på deras musik utan också av att se dem och läsa intervjuer med dem. De är så skönt ocreddiga på något sätt. De vill bara göra vacker och lite mystisk instrumentalmusik och har ingenting emot om de blir lika folkkära som Sven-Ingvars.
Om ni vill veta mer om dem kan ni läsa min recension som jag skrev för några månader sen. Annars tycker jag bara att ni ska njuta av detta vackra möte mellan Paris gator och svenskt vemod (ber om ursäkt för den något taskiga videokvalitén, men det var den bästa jag kunde hitta).

Valdemars julkalender - 5:e luckan

Äh, ni får väl en låtjävel då. Jag mår forfarande inte bra, men det är i alla fall lite bättre nu. Jag får be om ursäkt för mitt förra "tyck-synd-om-mig"-inlägg. Det är nog inte så synd om mig egentligen.

Ibland vill man bara jävligt mycket utan att riktigt veta vad det är man vill. Ibland går man och hoppas på någonting och sen när det äntligen händer så börjar man plötsligt tveka och till slut vet man varken ut eller in.
Jag vet i alla fall en person som förstår vad jag pratar om.

Do I have to say his name?

Det blir ingen julkalender idag. Jag orkar inte hålla på och låtsas som ingenting när allt egentligen bara är skit.
Jag vill ju bara väl och ändå blir allt så fel. Varför ska det behöva vara så?

Svara då, gudjävel.

Valdemars julkalender - 4:e luckan

Bakgrund: Istället för att göra en lista på årets bästa låtar så har jag i år bestämt mig för att göra en julkalender. Bakom varje "lucka" döljer sig en väldigt bra låt från i år, dock kommer inte låtarna komma i någon särskild ordning utan lite hipp som happ.

Veronica Maggio - Måndagsbarn och Duffy - Mercy

I kommentarerna till det förra inlägget skrev Lena att Jason Mraz låt "I'm Yours" inte är från det här året. Mina efterforskningar visar att den har funnits på internet långt tidigare, men att den inte gavs ut på singel förrän 2008. Men jag är ändå beredd att ta bort den från listan eftersom den nog trots allt inte är en av årets 24 bästa låtar. Den är okej, men inte så mycket mer.
Därför får ni idag inte bara en utan två låtar. Två låtar som jag dessutom tycker har lite gemensamt. Vad får ni försöka lista ut själva.

Undersökningsresultat

Den här bloggen har tydligen en väldigt öppen och frisinnad läsekrets. Hela 41% anser att det är en självklarhet att heterosexuella par ska få gifta sig. Ytterligare 26% tycker att det är okej så länge de inte skaffar barn. 14% tyckte att detta var en alldeles för svår och komplicerad fråga att ta ställning till och 17% tycker att det är att gå på tok för långt.
Själv sällar jag mig till den gruppen som anser att det är okej så länge de inte skaffar barn. Barn är ju så himla jobbiga. Skriker, kissar på sig, gnäller och så vidare. Aldrig kan de bete sig som vuxna människor. Tacka vet jag tamagotchis (vart tog de vägen? Finns det ett hem för övergivna tamagotchis?).

Men som sagt, 41%. Det är inte så illa. Inom en närliggande framtid kommer det kanske också anses som självklart att heterosexuella par ska få adoptera. Där ställer jag mig dock helt avvisande. Någon måtta får det faktiskt vara.

Valdemars julkalender - 3:e luckan

Bakgrund: Istället för att göra en lista på årets bästa låtar så har jag i år bestämt mig för att göra en julkalender. Bakom varje "lucka" döljer sig en väldigt bra låt från i år, dock kommer inte låtarna komma i någon särskild ordning utan lite hipp som happ.


Jason Mraz - I'm Yours
Det finns risk för att jag kommer ångra det här. Men vafan. Jag tycker faktiskt att "I'm Yours" är en rätt så skön låt. Jag tror att det hänger ihop med att jag jobbade som tidningsbud en månad i somras och att den här låten alltid spelades på radion som stod på i den lokal där vi brukade packa ihop tidningarna. Därför kommer den här låten alltid att påminna mig om juli 2008 och den rätt trevliga stämning som rådde på Tjärhovsgatan 21 klockan 3 på natten.
Så, nu kan ni sätta igång och håna mig.

Valdemars julkalender - 2:a luckan

Bakgrund: Istället för att göra en lista på årets bästa låtar så har jag i år bestämt mig för att göra en julkalender. Bakom varje "lucka" döljer sig en väldigt bra låt från i år, dock kommer inte låtarna komma i någon särskild ordning utan lite hipp som happ.


Sébastian Tellier - Divine
Lettiska pirater i all ära, men det bästa bidraget i Eurovision Song Contest 2008 var givetvis den franske snuskgubben Sébastian Telliers låt "Divine". Dels för att han körde in på scenen i en golfbil men också för att "Divine" är en snuskigt bra låt.
Men vem var det som vann istället? Jo, någon jävla rysk smörsång som alla redan har glömt bort.
Jag hade faktiskt chansen att se Tellier när han spelade på Popaganda i somras, men valde att gå och dricka öl istället. Såhär i efterhand var det kanske en dum prioritering. Det hade faktiskt varit lite kul att se 2000-talets Serge Gainsbourg på scen. Men istället får man väl njuta av musikvideon.

En annan julkalender

Undrar om Anders & Måns har tittat på "Fem myror är fler än fyra elefanter" när de skrev manuset till årets julkalender - "Skägget i brevlådan". Jag tyckte att karaktärerna påminner en hel del om Magnus, Eva och Brasse. Måns är förstås den ordentliga (Magnus), Anders den barnsliga (Brasse) och Sandra den förståndiga (Eva). Inget fel med det i och för sig, sämre förebilder kan man ju ha.
Jag tror inte att "Skägget i brevlådan" kommer bli lika ihågkommet av den yngre generationen som "Fem myror..." blev. Men en helt okej julkalender verkar det vara i alla fall.

Valdemars julkalender - 1:a luckan

Bakgrund: Istället för att göra en lista på årets bästa låtar så har jag i år bestämt mig för att göra en julkalender. Bakom varje "lucka" döljer sig en väldigt bra låt från i år, dock kommer inte låtarna komma i någon särskild ordning utan lite hipp som happ.


Pascal - Cadillac
Pascals skiva Galgberget kom i början av året har nog hunnit glömmas bort av många. Dock inte av mig. Alla rockband som gör en svenskspråkig cover på Bruce Springsteens "Hungry Heart" har vunnit mitt hjärta. Och om de dessutom följer upp det med två väldigt bra skivor med klassisk treackordspunk och klockrena texter så är det klart sen.
Det här har givetvis gjorts en massa gånger förut, men sällan med lika bra resultat. I Sverige är det nog bara Henrik Berggren som kan skriva lika simpla låttexter och få det att låta så bra. Att just den här låten som jag har valt heter "Cadillac" ser jag som en hyllning till Broder Daniel och ett löfte om att det finns nya band som kommer att ta vid där BD har slutat.

"Det är ändå ett kort liv för att vara så långt"

"När jag var ung såg jag åkrar och himmel
Jag hade en flickvän som bodde inunder
Hon hade ingen att dela sin kärlek med,
och jag var fjorton år,
och vi gick nerför gatan med armarna knutna
Jag visade platsen där de sköt min pappa
Vi tog ett tåg ända till slutstationen och sen, sen tog vi tåget hem igen
Och vi lekte tafatt mellan träden i skogen och kom till ett fält där de hade nåt jordbruk,
satt vid en å, sög på grässtrån och log mot varann
Och jag fick ta på hennes hår
Och hon hade en kjol som var tunn, röd och liten,
och väckte en längtan i mig att ta av den. Hon sa:
"Vi kan vänta med sånt för vi älskar varann."
Jag kallade henne "stumpan" ibland


Och så en morgon när jag vaknade hade hon sett nåt slags ljus
Hon sa till mig:
"Du är precis som de andra, du.
Du ser på mig och du ler och ser ner på mig, men nu förstår jag.
Du är bara rädd för att jag ska veta hur du är,
förstå vad du tänker, stackars lilla du!
Att du bara är en ytlig mansgris. Ska jag suga av dig nu?
Dra åt helvete! Du, dörren är där."

Så jag åkte iväg mellan åkrar och himmel
och kom till en storstad där de pratade spanska
Drack lite vin på en trappa och umgicks
Nån sa:
"Du kan få bo med oss."

Och jag spelade höghus i en dockteater
och ramlade omkring, klottrade slagord med näsblod
Jag tänkte, Svensson, han glömmer att leva sitt liv
Med det finns andra än han
Det finns vi

Och så en morgon när jag vaknade var det ett jävla liv och
utanför stod föräldrar på rad och skrek
till alla barnen att de skulle sluta leka nu
och följa med dem i bilen och bli något
Jag såg mina vänner, med hariga ögon, och alla glada lögners slut
Jag skrek för jag var rädd
Jag skrek:
"Revolutionen kräver bara att ni inte åker hem!"

Det var då jag förstod att jag knappast kan låtsas
att mitt huvud är för stort och mina armar för smala
Så jag skaffade ett jobb, skyfflade sand genom ett hål i en vägg
Fem dagar, åtta timmar
Min chef var en gubbe med ögon som knivar
Han satt där och stirrade i nio månader
Sen sa han:
"Lägg ner din spade och gå härifrån! Vem tror du du försöker lura?"

Så jag gick därifrån och jag ringde min mamma
I bakgrunden hörde jag någon leka hundvalp
Hon finssade och sa:
"Det blir bra, det du gör med ditt liv, men jag har inte tid nu."

Men jag frågade ändå:
"Mor, hur var jag som liten?"

Hon suckade och sa:
"Det var längesen det, du
Du var det bästa jag visste, så rosig och rar
Du var väl som barn är mest. Du var glad."

Jag tänkte att vad skulle jag med sådana vaga ordalag,
så jag sprang ner till en lässal i innerstan
Jag sökte efter mig själv i deras databas,
men hittade inget och jag rev i mitt hår och skrek:

"Folket är törstigt, så folket det dricker.
Folket är hungrigt och äter.
Jag ser inte någon mening med mitt liv.
Kan jag inte sova nu?
Om nån vet nåt här, så räck upp en hand!"

När jag sen vaknade tjugo år senare
satt jag och stirrade på åkrar och himmel
och jag tänkte att "visst var det där lite viktigt en gång
Det är ändå ett kort liv för att vara så långt."

Björns vänner - Åkrar och Himmel

Ännu ett blogginlägg du måste läsa innan du dör

Det är viktigt att sätta upp mål här i livet, så man har någonting att sträva mot. En del har som mål att få spela fotboll i landslaget, andra drömmer om att få vara med i Idol. Själv har jag som mål att hinna se alla filmer i 1001 filmer du måste se innan du dör, lyssna på alla skivor i 1001 album du måste höra innan du dör och läsa alla böcker i... ja, vad tror ni?
Än så länge har jag bara hört 96 av albumen i 1001 album... och sett drygt 190 av filmerna i 1001 filmer.... Hur många av alla viktiga böcker som jag har läst vet jag inte riktigt eftersom jag inte har köpt den boken. Jag bläddrade dock i den i bokhandeln härom veckan och såg att det var både en och två böcker som jag faktiskt inte har läst. Det häftigaste med 1001 böcker... är att den tills skillnad från de andra är skriven av en enda person, nämligen Göran Hägg. Ständigt denne Göran Hägg. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om honom. Det är i och för sig lite coolt att han har läst så jävla mycket. Men samtidigt tycker jag att han ofta framstår som lite självgod och besserwisseraktig.
Hur som helst kan man förstås betvivla om dessa filmer, album och böcker verkligen är det allra bästa som mänskligheten har frambringat. Till exempel finns både Babe - den modiga lilla grisen, Pretty Woman och Independence Day med bland filmerna som man måste ha sett. Jag har sett alla tre men jag kan inte påstå att det var några oförglömliga filmupplevelser. Dessutom är jag lite skeptisk till att det inte finns ett enda album med klassisk musik med bland alla dessa skivor som man måste ha hört. Eller någon skiva innan 1950 för den delen. Förmodligen är listan gjord av några rockfarbröder på Rolling Stone som aldrig har förstått storheten i Beethovens pianosonater och Bachs fugor.

Om de hade velat ha helt objektiva listor så hade de förstås frågat mig och eftersom de inte har gjort så får man utgå från att de har missat en massa viktigt. Men jag har trots detta varit så snäll så jag har satt ihop lite förslag på titlar till de kommande böckerna i serien. Vad sägs om dessa?

1001 sexställningar du måste pröva innan du dör (med tillhörande illustrationer)
1001 kändisar du måste ha legat med innan du dör
1001 sjukdomar du måste haft innan du dör
1001 toaletter du måste ha spytt på innan du dör
1001 nära döden-upplevelser du måste haft innan du dör (på riktigt)

Nu väntar jag bara på att förlaget som ger ut böckerna ska kontakta mig så jag kan börja håva in royalties. Till dess fortsätter jag att läsa böcker, lyssna på musik och se på filmer. Man vet aldrig, jag kanske dör imorgon. Det gäller att passa på.

Torsten och historien om älgen

Jag tänkte att jag skulle berätta lite om min uppsatshandledare, Torsten. Det finns mycket att berätta om Torsten. Till att börja med så har han ett sjukt bra minne. Han är den enda person jag känner som kan recitera långa stycken ur Illiaden och Odyssén. Utantill. På grekiska. Själv säger han att detta otroliga minne beror på att han åt så mycket fiskleverolja som barn.
Några personer jag känner säger att de har sett Torsten gå runt på stan sent på natten med en sovsäck i handen. Kanske tycker han om att sova utomhus ibland, eller så kanske han snarkar så mycket att han inte får lov att sova inomhus för sin fru. Hans fru är förresten grekiska och när de har semester brukar de bege sig till någon ö i den grekiska arkipelagen där de ägnar dagarna och nätterna åt att läsa grekisk poesi högt för varandra. Det låter väldigt romantiskt tycker jag.

Torsten är också god vän med poeten Tomas Tranströmer och den kanske roligaste historien handlar om när Torsten var och hälsade på Tranströmer en gång. Efter att ha druckit några glas tillsammans blev Torsten trött och lade sig för att vila på Tranströmers soffa. När han vaknade fick han syn på någonting som rörde sig ute i trädgården. Torsten tyckte att det såg ut som en älg som rörde sig därute. Han klev upp ur soffan, gick fram till fönstret och gnuggade sig i ögonen. Då såg han att det inte alls var någon älg som gick runt i Tranströmers trädgård. Det var bara Horace Engdahl, den gamle räven. Varför Horace Engdahl smög runt i Tomas Tranströmers trädgård utklädd till älg förtäljer inte historien. Personligen tycker jag nog inte att Horace är jättelik en älg, men det kanske finns andra som är av annan åsikt. Därför tänkte jag avsluta det här inlägget med ett litet test.

Tycker ni att Horace Engdahl ser ut som en älg?

Naglar persons?

Fick ett SMS förut där det stod såhär:
"Hej! Jag är förkyld, orkar inte komma tyvärr men jag naglar persons imorn. Ni kan väl göra detsamma?"

Jag funderade ett tag på vad någon persons naglar hade att göra med att hon var förkyld innan jag kom på att det förmodligen skulle stå "mailar respons". SMS kan verkligen vara förvirrande ibland.

Sonic/Skägg/Skrivande

Jag har preumererat på musiktidningen Sonic sen början av 2004, alltså nästan fem år. Men när jag fick hem ett nytt inbetalningskort för någon vecka sen så åkte det direkt i soporna.
Varför då kan man fråga sig. Tycker jag att tidningen har blivit mycket sämre på sista tiden? Nej, egentligen inte.
Jag tror det beror på två saker. Det ena är att jag läser mer om musik på internet nuförtiden, på bloggar och annat. Behovet av en fysisk tidning som skriver om musik känns därför inte lika starkt längre. Den andra orsaken är att jag faktiskt har blivit mindre intresserad av att läsa om musik. När jag började prenumerera på tidningen läste jag den från pärm till pärm och försökte kolla upp allt som verkade bra och som jag inte hade hört tidigare. Nuförtiden bläddrar jag igenom den en gång och lyssnar på den medföljande cd-skivan 2-3 gånger. Därefter förpassas den till en hylla där den ligger och samlar damm. Och då känns det inte riktigt som att det är värt att prenumerera på tidningen. Jag tror jag har fått en viss övermättnad vad det gäller musikrecensioner också. De flesta tycker ändå ungefär samma saker. Nu när typ all musik man kan önska sig finns bara ett musklick bort så tycker jag också att musikrecensionen till viss del har spelat ut sin roll.



Har jag nämnt att jag har fått glasögon förresten? Det är ett led i mitt försök att se ut som en äkta kulturnörd. Ett annat är att jag försöker odla något som med lite god vilja skulle kunna kallas för skägg. Om man inte vill vara så snäll kan man kalla det för "ojämn ansiktsbehåring".



Det går åt helvete med C-uppsatsen. Jag har faktiskt försökt jobba den här veckan, men jag har så svårt att hålla mig till ämnet, jag snöar bara in på en massa andra saker hela tiden. Dessutom är Lillian Feders Madness In Literature en fruktansvärt tråkig bok.



Jag undrar om inte Mauro Scoccos "Till dom ensamma" är världens bästa låt ändå. Lyssna bara på pianot, det är sjukt snyggt.

Don't let the robots get you

Nej, vet ni vad. Nu får det vara slut på deppandet. Det finns tillräckligt många emodeppiga, självrannsakande, pessimistiska, gnälliga, arga och tråkiga bloggar out there. Jag vill ha en blogg som man blir på bra humör av. Ungefär som den här låten (världens bästa låt för övrigt):

Ge mig nåt

Jag klev upp ur sängen 13.40 idag. Jag var inte ens ute igår så jag har ingen riktig ursäkt till att jag låg och drog mig så länge (förutom att jag satt och pratade på MSN till ganska långt in på natten). Men jag trodde verkligen inte att klockan var så mycket och blev ganska chockad när jag väl tog mig upp ur sängen.
Sen satt jag framför datorn en stund, spelade piano, gick ut på en promenad och nu är solen redan på väg ner.

Jag blir så trött på dagarna som bara rinner ur händerna på mig.
Samtidigt vore det väl dumt att begära att det ska hända något nytt och fantastiskt varenda dag. Men jag vet inte om det är det jag vill heller. Jag vill bara ha lite klarhet i tillvaron. Jag vill känna att jag är på väg någonstans och inte bara irrar runt. Men på en gång trivs jag ju rätt bra med den här slackertillvaron. Jag tror inte att jag skulle vilja byta ut den mot ett vanligt jobb.
Att det ska vara så svårt att bestämma sig för vad man vill. Jag förstår det inte.

På gatan här nedanför såg jag några ungar som spelade fotboll. Jag tror inte ens att de märkte att jag gick förbi. Och jag funderade på om jag någonsin kommer bli så lycklig igen.

Humor på allvar

Alex Schulman. Jag kan aldrig bestämma mig för vad jag tycker om denne man. Kan man tycka att en person är jävligt rolig, smart och självironisk och samtidigt tycka att han är smått obehaglig? Det är i alla fall vad jag tänker om honom.
Jag såg honom på "Debatt" igårkväll. Inte bara honom förresten utan även Unni Drougge, Täppas Fogelberg, Marcus Birro, Björn Ranelid, Viggo Cavling och Maria Wetterstrand (som egentligen var med för att diskutera Lissabonfördraget men som gjorde ett inhopp i den andra debatten också). Jag måste säga att själva debatten i sig var ganska stor humor. Bara att se Björn Ranelid är stor humor. Att höra honom prata är ännu större humor. Men nu var det inte Björn Ranelid det skulle handla om utan Alex Schulman. Jag tycker att han är ganska rolig som sagt. Dessutom hade man valt utt ett ganska dåligt exempel för att bevisa hans elakthet - ett videoklipp där han säger att han är beredd att ge 15000 till den som spiller ut en öl på Niklas Strömstedt. Det är väl inte särskilt elakt? Jag tycker inte att det är så jätteroligt heller, men betydligt elakare saker än så har han väl både sagt och skrivit.
I alla fall så är det något med Alex Schulman som stör mig något enormt. Som när Marcus Birro (som för övrigt sa ganska många bra saker) medverkade via videolänk och så fort han anklagade Schulman för någonting så kontrade han genom att säga typ: "Nämen Marcus, blev du ledsen nu?" Det är typiskt mobbarbeteende om ni frågar mig.

Jag tycker det är befriande med personer som Marcus Birro och Bruno K. Öijer som vågar vara allvarliga och pretentiösa trots att de vet att de kommer bli skrattade åt och hånade för det. Dessutom kan faktiskt både Birro och Öijer vara ganska självironiska vilket jag tror att Schulman inte riktigt har insett. Det finns gott om personer som klarar av att vara roliga men det finns ganska få personer som klarar av att vara uppriktiga och ärliga.

Kapten Möllers kartotek

Kapten Nemos bibliotek av Per Olov Enquist är en av de bästa romaner jag har läst och jag hatar den. Det är fan helt omöjligt att skriva någonting om bokfan utan att snurra till det. Den är så listigt skriven att det ser ut som om man ska kunna lösa gåtan, men hur man än gör så är det ändå någon bit i pusslet som inte passar in.
Men samtidigt. När man tror att man är någonting på spåret och prövar olika teorier mot varandra för att se om det stämmer, då är det bättre än sex.

November Rain

Det är en mulen måndagförmiddag i en mellanstor mellansvensk stad i början av november. Det mesta är som vanligt; det regnar, kassörskan på Hemköp ser bitter ut, Metro tipsar om hur man förbättrar sin nattsömn, räkningarna ligger i högar och väntar på att betalas.

Samtidigt är det något som är annorlunda. Det verkar som att Guns N' Roses slutligen ska släppa Chinese Democracy, bob hund låter meddela att de har en ny turné och skiva inplanerad nästa år, USA har fått en svart president och jag har en flickvän för första gången sen jag var 12 år.

Det kanske finns hopp ändå.

Max 500

Idag fick jag hem några skivor från Ginza och överskred därmed den berömda 500-spärren (alla som har läst High Fidelity vet att det är först när man har 500 skivor som man kan börja kalla det för en samling).
Jag har nu 502 skivor i min ägo. Det är ganska mycket men ändå inte så gigantiskt mycket. Det finns ju folk som har flera tusen skivor. Ganska lagom skulle jag vilja påstå.
Det beror förstås lite på hur man räknar också. Egentligen borde man kanske inte ta med blandskivor som man fått av kompisar eller skivor som följer med tidningar. Om jag inte gör det så har jag fortfarande färre än 500 skivor, men skit samma.

Kanske borde jag sluta köpa skivor nu. Jag har ju i alla fall tillräckligt med musik för att klara mig ensam i några veckor på en öde ö (sannolikheten att jag skulle hamna på en öde ö och dessutom ha min skivsamling med mig är väl inte så jättestor, men ändå). Men jag tror inte att jag kan sluta. Det kommer ju hela tiden ny bra musik som man vill höra. Nedladdning är ju ett alternativ i och för sig, men jag har svårt att ändra på gamla vanor och jag tycker fortfarande att det är en speciell känsla att öppna en cd-skiva för första gången.
Jag kan i alla fall med stolthet i rösten säga att det är ytterst få av alla dessa skivor som jag inte tycker är bra. De dåliga skivorna jag har köpt har jag gjort mig av med på olika sätt.

Eftersom vi alla tycker det är så roligt med statistik så får ni lite sådan:

Artister som jag har flest antal skivor med:

Bruce Springsteen - 21
Bob Dylan - 14
Lars Winnerbäck - 10
The Beatles - 9
bob hund - 8
Håkan Hellström - 8
Leonard Cohen - 8


Antal skivor per land:

Sverige: 207
USA: 133
Storbritannien: 78
Kanada: 11
Island: 4
Australien: 2
Jamaica: 2
Övriga: 9
Blandat: 56

Hela samlingen kan ni för övrigt se här.

Min kompis Jim

I

När jag var liten var det alltid sommar. Vi bodde i ett vitt hus som sedermera blev rött. Från mitt fönster på andra våningen kunde jag se åkrarna, hagen med grisarna som behövde matas, skithuset där man kunde sitta i flera timmar och ingen visste var man var, skogen som man kunde gå på upptäcktsfärder i och vägen som ledde ner till älven.
Jag kunde sitta vid mitt skrivbord som stod framför fönstret och bara titta på allt detta förunderliga som bredde ut sig.
Förunderligt var det, och förunderligare skulle det bli.


Vägen som ledde ner till älven gick förbi ladugården, fortsatte ner över åkrarna, in i skogen, förbi kojan som några grabbar från västra sidan hade byggt och vidare en liten bit fram till baracken som stod alldeles liksom för sig själv och då visste man att man var framme. Jag brukade gå ner dit ibland när jag inte hade något bättre för mig, vilket jag aldrig hade, och bara sätta mig och glo. Man fick inte bada för vattnet var ju strömt och om man inte passade sig kunde man dras med ner till forsen och bli alldeles sönderslagen och det ville man ju inte men sitta och glo kunde man ju alltid.


En av alla dessa dagar satt jag där och glodde. Jag kunde väl ha setat i en halvtimme kanske innan jag upptäckte att det inte bara var jag som glodde. Några meter ifrån mig men liksom gömd bland träden satt en annan pojk och glodde på mig. När han såg att jag fått syn på honom klev han fram. Han såg alldeles märklig ut. Dels var det kroppen, han var så liten och så mager att revbenen såg ut att sticka ut ur kroppen på honom och håret var långt och alldeles smutsigt. Och sen var det kläderna som var alldeles trasiga och smutsiga de också. Jag hade aldrig sett honom förut så jag antog att han kom från västra sidan. Men hur hade han kommit hit. Han kunde väl inte ha simmat.
”Vad gör du här” sa jag till honom men han bara fortsatte att glo på mig som om han inte förstod någonting.
”Vad gör du här” sa jag igen fast lite hotfullare den här gången för jag tänkte att om jag lät arg så skulle han väl svara i alla fall men inte gjorde han det.
”Har du läst senaste Fantomen där Diana blir bortrövad och Fantomen måste åka till Sverige för att rädda henne” frågade jag då för någonting tyckte jag ju att jag borde säga och det var det bästa jag kunde komma på. Då nickade han.
Sen satte han sig på huk alldeles bredvid mig, fortfarande utan att säga något.
”Varför säger du inget” sa jag då. Han ryckte på axlarna och sen försvann han in i skogen igen.
Det var så jag träffade Jim, fast det visste jag ju inte att han hette då.



II

Vårt andra möte skedde några veckor senare på samma ställe. Jag hade nästan hunnit glömma bort honom, men så plötsligt stod han där igen.
”Vad heter du” frågade jag nu. Han skakade först på huvudet men sen plockade han upp en pinne från marken och skrev ”Jim” i sanden.
”Var bor du någonstans då” fortsatte jag. Han pekade tvärs över älven, han kom alltså från västra sidan som jag hade trott. Men vad gjorde han här, det blev jag aldrig klok på.

Jag kan väl ha varit nio år när det hände. Kort därefter skulle jag börja i 4:an i alla fall, det minns jag. Och när vi satt där i klassrummet och fröken läste upp våra namn och frågade om vi hade haft en bra sommar så fick jag se att han satt vid en bänk på andra sidan klassrummet. Det var ju konstigt att se honom där, jag hade börjat tro att han bara ville visa sig för mig. Men det är klart, han var väl tvungen att gå till skolan också, som alla andra. Han hade hela och rena kläder på sig nu, minns jag att jag tänkte på, men håret var fortfarande lika oklippt.
”Och så har vi fått en ny elev i klassen” sa fröken ”Jim, du kanske kan ställa dig upp och presentera dig för dom andra”.
Ställde sig upp gjorde han, men någon presentation kom det ju aldrig. Han bara stod där och vi andra i klassen tyckte väl att han var ganska underlig och vissa började till och med att skratta men jag skrattade aldrig.


Det blev ju problem förstås. Hur än fröken höll på och tjatade på honom så vägrade han att prata. Det var ju inte det att han var dum, för han skrev ju i böckerna och räknade ut matteboken långt före någon annan men sa någonting gjorde han inte.
På rasterna lekte vi tillsammans. Vi brukade gunga eller tävla med barkbåtar i bäcken eller gömma oss uppe i borgen och spionera på de andra ungarna. Mig gjorde det inte så mycket att han aldrig sa något. Jag var ju inte så värst pratig av mig heller och vi förstod liksom varandra utan att behöva prata. Jag vet inte hur men det var som att jag alltid visste vad det var han tänkte.


Ibland kom han hem till mig och då brukade vi rita. Han var en jävel på att rita, det måste sägas. Han ritade mest krig och såna saker. Det var alltid väldigt mycket folk och många små detaljer på hans teckningar. Man förstod ju inte riktigt vad det var som hände, men häftigt var det.


Jag vet inte när vi började skriva lappar till varandra. Det var väl något som absolut måste fram, något viktigt som varför Diana inte dog när hon såg Fantomens ögon och då skrev han det på en lapp och gav till mig. Sen började vi skriva fler och fler lappar till varandra. Inte för att vi egentligen behövde, det hade ju gått bra tidigare, men det var ändå lite roligt. För att ingen skulle hitta lapparna och läsa det vi skrivit så använde vi chiffernyckeln som man fick när man blev medlem i fantomenklubben. Det tog ju ett tag förstås, men efterhand lärde vi oss den så bra så det gick nästan lika snabbt som att skriva vanligt.


Vi skrev säkert flera tusen lappar till varandra. Jag har dem fortfarande sparade i olika pärmar. Det konstiga är att när jag tar fram dem och läser så verkar det som vi skrev ganska betydelselöst. Det känns mer som att det vi inte skrev var det som var det viktiga. Det är ju så. Man säger och skriver en massa saker men på något sätt är det som att det är det som man bara tänker men aldrig säger som verkligen betyder något. Det som man ickesäger. Vi ickesa ganska så mycket.


En gång frågade jag honom varför han aldrig pratade och då berättade han att det var för att han inte hade någon tunga. Jag trodde ju inte på honom men han lovade och svor på kristi fläsk att det var sant och eftersom jag aldrig hade sett hans tunga så kunde jag ju inte säga emot.
När jag frågade vad som hade hänt med den så svarade han att hans far hade skurit av den. Det var straffet för att han hade glömt att gå ut med hinken till grisarna. Det var ju ett ganska hårt straff kunde man tycka.
Vidare berättade han att tungan nu förvarades i en av askarna på spishyllan i deras kök. Jag var hemma hos honom några gånger och kunde se askarna som stod på spishyllan, men jag nådde inte att plocka ner dem så jag kunde inte se efter om det stämde. Det spelade kanske ingen roll heller. Men man ville ju veta.



III

När jag var liten var det alltid sommar utom när det var vinter. Ibland var det vinter. Då byggde vi borgar och startade krig. Jim som för det mesta sågs som ganska förunderlig av alla utom mig blev plötsligt allmänt omtyckt för att han kunde krama de hårdaste snöbollarna av alla. Han var en jävel på att krama snöbollar, det måste sägas. Men prata gjorde han ju inte. Vad man nu ska göra det för när man kan rita krig och krama snöbollar.
Vår uppgift var att vakta södra ingången på borgen. Det var där fienden brukade bryta sig in och förstöra. Fienden gick i allmänhet i femman och tyckte om att förstöra för oss. Men ingen av dem kunde krama snöbollar som Jim.


Jim hade en syster också. Det visste vi inte först. Ingen av oss kunde väl gissa att han hade en syster. Han var inte den typen som har systrar. Vissa ser man ju direkt att de har systrar, andra är klurigare. Men Jim kunde inte ha en syster, han var ensambarnet.
När jag såg henne kunde jag inte tro att de var släkt heller. Hon var liksom ljus och smal och inte alls så smutsig som Jim. Hon var fyra år äldre och säkert en halvmeter längre. Hon var så lång att hon kunde ha nått askarna på spishyllan och plockat ner dem. Jag tänkte att jag skulle be henne om det men det gjorde jag inte. Jag sa ingenting till henne. Inte för att hon inte pratade, till skillnad från Jim så pratade hon beständigt om både ditten och datten. Mest i telefon. Men hon var liksom inte den man pratade med.
Och vad skulle jag säga. Mycket förresten.


En gång kom jag hem till Jim när han inte var hemma. Han hade åkt in till stan för att handla med sin mamma. Den enda som var hemma var Annika, ja systern alltså. Hon satt i soffan och såg på teve, det var tecknat. Jag undrade ju varför hon såg på tecknat, hon som var så vuxen, men jag sa just inget. Hon kunde ju ha tyckt att jag var dum och det ville man ju inte.
Men jag satte mig bredvid, det gjorde jag, och så satt vi där och såg på tecknat. Och då frågade hon hur det var med mig och om jag hade det bra i skolan och inte visste jag vad jag skulle svara på det men jag sa väl ”Jovars, det är väl bra.” Sen sa hon att jag hade fina ögon och det var ju också en sak att säga. Inte visste jag vad jag skulle svara på det heller så jag lät det bero. Ögon hade jag ju men så värst fina vet jag inte om de var.
Och sen flyttade hon sig liksom närmare och la armen runt halsen på mig. Varför gjorde hon så. Jag vet inte men det gjorde hon i alla fall och sen tog hon min hand och drog in den under sin tröja. Och hon var alldeles varm och mjuk och fast Kalle Anka hoppade upp och ner på teven och skrek så drog jag in handen innanför hennes behå och kände på hennes bröst som också var alldeles varma, som nykokta ägg nästan fast större.
Och det var då som hon knäppte upp gylfen på mig och började dra med handen innanför kalsongerna och i ögonvrån såg jag hur Piff och Puff hoppade upp och ner på Kalle Ankas näbb och sen var det som att något varmt rann genom kroppen på mig och jag började skaka och sen strömmade det liksom ut något som var som kiss fast kladdigt och då fick jag se att Jim och hans mamma stod i dörröppningen.



IV

Jag var aldrig hem till Jim efter det, hans mamma ville väl inte det och inte systern heller tror jag. Jim hade också blivit som annorlunda efter att det där hände. Han ville inte leka med mig på rasterna utan gick för sig själv. Det fick han väl göra om han ville, det var ju inte det, men när han såg på mig såg han liksom arg ut och jag visste inte hur jag skulle förklara. Vad kunde man säga. Piff och Puff hade hoppat på Kalle Ankas näbb och sen hade det blivit kladdigt. Det var ju allt. Men samtidigt en massa annat. Jag hade liksom börjat tänka på systern mer och mer och planerade till och med att gömma mig utanför deras hus och gå in när ingen annan var hemma men jag tordes aldrig.


En dag var det vinter och vi skulle åka skridskor på sjön. Jag hade nya skridskor på mig som pappa hade köpt och Jim hade gamla fula. Fröken var tvungen att hjälpa honom och knyta, jag minns att han skämdes för det. Att inte kunna prata var ju en sak, att inte kunna knyta ett par skridskor var en annan.
Vi åkte rätt långt ut på isen. Jim var bra på att åka, fast han hade fula skridskor som han inte kunde knyta. Efter ett tag hade vi åkt så långt ut från land att ingen kunde se oss. Egentligen fick man ju inte åka så långt ut. Man visste ju inte var isen var tunn och man kunde ramla i, det var lika farligt som att simma långt ut i älven på sommaren, men det struntade vi ju i nu.
Plötsligt så stannade han och böjde sig ner. Jag förstod inte varför men tänkte att det var väl snörena som var dåligt knutna och som han skulle knyta om fast jag visste ju att han inte kunde knyta. Han nickade i alla fall åt mig att jag skulle åka vidare och det gjorde jag. Men när jag hade kommit en bit till kände jag hur isen började knaka och rätt som det var så sprack det upp framför mig. Jag vände mig om och såg att Jim fortfarande satt på huk en bit bort. Jag skulle just vända och åka tillbaka när jag ramlade omkull och isen brast under mig.
Jag kände hur jag liksom fick panik och började försöka dra mig upp på isen igen men det sprack ju bara mer och mer och längre bort satt Jim och glodde på mig sådär som han hade glott på mig när vi möttes vid älven.
”Hjälp mig då” skrek jag men han bara satt där och glodde.
Och det var då han sa det.
”Du skull’ int’ ha tafsat på’na” skrek han tillbaka.
”Skit i det nu” skrek jag tillbaka. Det var först efteråt som jag kom ihåg att han inte kunde prata.
I alla fall så var det väl några som hade sett eller hört oss inne vid land och som kom ut nu. De hade ett långt rep med sig som de kastade ut och som de sen lyckades dra mig iland på. Men Jim bara satt där på huk och glodde som om det var allt han kunde.


När de lyckats få mig iland fick jag värma mig vid kaminen och dricka varm choklad. En bit bort satt Jim och glodde lika beständigt som förut. Han hade fått bannor av fröken för att han inte hade gjort något men det tycktes inte ha påverkat honom.
Han bara satt där och glodde. Och det var då jag kom att tänka på att inget skulle bli som förut nu. Han hade pratat, det hade han faktiskt, och då måste ju det där med tungan vara lögn ändå. Och om han hade pratat nu så skulle han kanske fortsätta prata och vi skulle aldrig mer skriva lappar till varandra med Fantomens chiffernyckel. Och jag tänkte att egentligen så var det ju systerns fel, bara för att hon hade flyttat sig närmre i soffan och det hade blivit kladdigt. Det hade hon väl kunnat strunta i tycker man. Ändå var jag liksom glad att hon hade gjort det, fastän Jim och jag nu hade blivit fiender för resten av livet.
Det var rätt så förunderligt allting, när man tänker på det.

In Obama we trust

Jag orkade hålla mig uppe till 03:30 inatt. Då verkade det hyfsat säkert att Barack Obama verkligen skulle ta hem segern, så jag gick till sängs och sov gott.
När jag vaknade igen för någon timme sen och knäppte på tv:n fick jag det bekräftat. USA:s nästa president heter Barack Obama. Jag har visserligen trott att det skulle bli så i flera månader, men det kännns ändå skönt att det är över nu.

Det är givetvis fantastiskt att ett land som säger sig förespråka lika rättigheter för alla "but where the president is never black, female or gay" som Morrissey sjunger nu faktiskt har fått en svart president. En president som dessutom gör ett ovanligt sympatiskt intryck. Det är svårt att inte tycka om Barack Obama. Han är förvisso väldigt mycket amerikansk helyllekille, men ändå på ett bra sätt. Han verkar vara intelligent, eftertänksam, rolig och beredd att verkligen kämpa för det han tror på. Allt det som amerikanska presidenter normalt sett inte är med andra ord.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur många människor som kommer bli besvikna nu. Knappt någon person i historien har haft så hög press på sig att uträtta mirakel. Möjligtvis Jesus. Jag tror inte att Obama kommer att uträtta några mirakel som president. Förhoppningsvis kommer han föra en mycket bättre politik än vad George W. Bush har gjort, men på flera områden kommer nog USA att förbli ett väldigt konservativt land för en lång tid framöver. Rom byggdes inte över en natt och så vidare.

Och så det där med att han är svart. Som jag skrev tidigare är det en viktig markering, samtidigt tycker jag att det är lite sorgligt att en sån sak som hudfärg ska dölja så mycket annat. Man får inte heller glömma att det inte bara var folk som inte röstade på Obama för att han är svart. Det finns säkert också många som röstade på Obama för att han är svart och inte för det han står för. Hur hade vi reagerat om vi hade haft en svart republikan som presidentkandidat? Det tål att tänkas på. Men det är väl som med kvotering. I grund och botten tycker jag det är fruktansvärt att man ska behöva kvotera in kvinnor i vissa yrken. Men när nu samhället ser ut som det gör så är det kanske ändå det bästa verktyget.

Jag instämmer även i det som någon annan skrev för ett tag sen, jag tror det var ungefär så här: "Visst är det bra att Obama är svart men riktigt hoppfull blir jag först när USA:s president är en homosexuell indian."

Jag har nu sett på Obamas segertal. Det var väldigt amerikanskt, och konstigt vore väl annars. Nu återstår det bara att se om han verkligen kan åstadkomma alla de här förändringar som han har pratat så mycket om men inte velat precisera. Den som lever får se.

Hundens år

En lång tids väntan är snart över. Den 25 mars 2009 släpper bob hund äntligen en ny skiva. I samband med detta gör de också en liten turné. Var och när de spelar kan ni se här.

bob hund har i nuläget två hemsidor som utgör sig för att vara officiella, bobhund.nu och bob-hund.com. De har också en Myspacesida. Ingen av dessa nämner dock någonting om att en ny skiva är på gång, bob-hund.com skriver visserligen om de nya spelningarna men inte som någon nyhet utan bara om man trycker på spelningar. Jag nås istället av nyheten via en facebookgrupp, jag litar dock på att det stämmer (det skulle vara konstigt om någon bara har hittat på ett datum).
Kompromissredaktionen ser fram emot den nya skivan med stor spänning. Vi noterar också att bandet gör nästan lika många spelningar i Norge och Danmark som i Sverige, vilket vittnar om att de är stora inte bara i Sverige utan även i övriga delar av Norden. Tyvärr har de inte någon inplanerad spelning i Karlstad, däremot i Göteborg och Stockholm så man får väl se till att masa sig dit.

Det kvittar vad den kinesiska almanackan säger - 2009 kommer bli hundens år.

Det har varit en underbar helg, men nu börjar ångesten för C-uppsatsen så sakteliga krypa in under skinnet. Jag får nog se till att låsa fast mig vid datorn resten av veckan och hålla mig borta från Facebook och bloggar om jag ska lyckas producera 5 sidor innan helgen som jag har tänkt mig.

Men innan jag börjar jobba så vill jag tipsa er om Jethro Tull's absurda berättelse "The Hare Who Lost His Spectacles". om du gillar Monty Python och annan brittisk humor så kommer du förmodligen också att tycka om den här videon.

Det här är ett av de finaste romanstycken jag vet:


"En gång när jag kom satt hon ensam hemma.
Johannes var till Konsum, eller Koppra som det egentligen hette, men hon släppte in mig i alla fall. Hon ville prata, tror jag. Hon satte mig på soffan och visade mig stickningen. Hon fick för sig att hon skulle lära mig sticka, och då brydde jag mig inte om att berätta att Josefina, medan det varade, hade lärt mig grytlappar.
Uppläggningen gjorde hon själv, för det var för svårt för mig, sa hon. Och så fick jag försöka.
Egentligen kändes det konstigt. Hon satt alldeles inpå. Hon hade en klänning som hon sytt själv, förtalte hon. Det var den första hon gjort själv, alltså en hel klänning alldeles själv, från att köpa tyget till att rita, klippa och sy ihop. Hon hade velat överraska mamma, eller Josefina Marklund, som hon kallade henne när hon var arg, eller ibland Marklund, då var det riktigt illa, mamma skulle bli glatt överraskad över att hon kunnat. Det var tanken.
Tyget var alldeles lent. Jag fick känna på det. Det var finklänningen med tulpanerna. Jag tittade på blommorna länge och kände på dem. Tulpanerna var vända uppochner, så att de så att säga växte med blomman nedåt. Jag frågade varför hon gjort så, det vanliga var ju att de växte uppåt. Men då blev hon liksom eljest igen, och sa att det hade Josefina också lagt märke till. Hon hade råkat vända blommorna nedåt när hon klippte till, så att blommorna hade kommit att växa nedåt.
Det var ju inte mycket bevänt med den överraskningen, hade mamma sagt.
Då sa jag att det såg vackrare ut så där egentligen. Och jag hade hört att det fanns blommor som växte nedåt i utlandet, inte åt Stockholmshållet till men i Nyland där det fanns palmer också; det var långt bort, söder om Nordmarks, om man såg det från det hållet.
Man behövde ju inte tro att alla tulpaner var lika, sa jag.
Och då strök hon mig över håret.
- Du är lika svart i håret som jag, sa hon, men själen är ganska vit.
Hon tyckte att jag var duktig i händerna. Hon tog i händerna för att undersöka dem. Och hon sa att insidan av händerna var fina och mjuka, och att det nog var därför jag var så duktig i händerna och lärde mig fort."

Kapten Nemos bibliotek - Per Olov Enquist

Åskådarproblematiken

Igår såg jag på Agenda som bland annat handlade om Romernas situation. Dels här i Sverige där många romska barn inte går i skolan, på grund av att de inte har någon tradition att gå i skolan och inte känner något förtroende för det svenska skolystemet. Men också i Italien där romerna idag tvångsförflyttas till läger, där man tar fingeravtryck på alla romer och där en ledande politiker säger helt öppet att han vill slå ihjäl alla zigenarbarn... Låter det bekant?

Idag har jag varit på en temadag på Värmlands museum som handlade om Sveriges roll i Förintelsen. Många av de svenskar som levde under andra världskriget brukar hävda att de inte visste någonting om vad som skedde nere i Tyskland. Ola Larsmo, som forskat mycket i det här, visade dock att det argumentet inte riktigt håller. Fram till slutet av 1942 var förmodligen utrotningen av judar fortfarande okänd för den genomsnittligen svensken. Men under 1943 började norska judar fly till Sverige och informationen om vad som pågick spred sig. Flera stora dagstidningar, däribland Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, började också att skriva om judeutrotningen.

Bör man då peka finger åt de som levde på 1940-talet och som visste vad som pågick men som ändå inte ingrep? Jag vet faktiskt inte.

I lördags anordnade tydligen Nationalsocialistisk Front en manifestation här i Karlstad. Nästan samtidigt som jag var med i en partidebatt som handlade om människors lika rättigheter så hade alltså ett öppet främlingsfientligt parti en manifestation bara några hundra meter därifrån. Det känns lite märkligt. Jag visste inte att det pågick, faktum är att jag inte fick veta det förrän idag. Men om jag hade råkat vara där då, vad hade jag gjort? Hade jag buat och kastat ruttna tomater på dem? Nej, förmodligen inte. Hade jag gått fram till någon av dem och börjat diskutera? Nej, inte det heller.
Jag undviker att konfronteras med personer som jag tycker har obehagliga åsikter. Ändå anser jag att det är det enda sättet som vi kan förändra någonting på. Att ignorera människor med sjuka åsikter, som en del tycker att man ska göra, leder ju bara till att de växer sig starkare.

Ordet "förintelse" har ju nästan blivit synonymt med det som skedde i koncentrationslägren på 1940-talet. Det är lätt att man glömmer de "förintelser" som har skett efter det, folkmorden i Rwanda till exempel där ungefär en miljon människor mördades under loppet av några månader. Hur många svenskar ingrep där?

Det är kanske inte så konstigt att de flesta svenskar inte gjorde något under andra världskriget, trots att man visste vad som pågick. För vad kunde man göra? Och vad kan vi göra idag? Kanske inte så mycket. Eller också mer än vad vi tror.
Det enda jag vet med säkerhet är att det är jävligt lätt att vara efterklok.

Tröjlåten - Revisited

Kommer ni ihåg Raymond & Maria? Ja, det gör ni förstås. Om inte annat så kommer ni ihåg "den där tröjlåten" som spelades varenda dag på P3 sommaren 2004. Det var den och "Hej, hej Monica".
jag måste ha lyssnat väldigt mycket på radion den sommaren för jag minns att jag blev extremt trött på båda två. Så trött att jag kände att jag aldrig mer ville höra någon av låtarna. Därför var det lite lustigt att jag på en fest i fredags blev väldigt glad när någon satte på just "Ingen vill veta var du köpt din tröja".
Det är ju så - nästan alla låtar man har hatat börjar man till slut älska, eller i alla fall känna en viss hatkärlek till. Och "Ingen vill veta var du köpt din tröja" är ju egentligen inte någon dålig låt. En trallvänlig melodi med lite handklapp och en naiv, halvpolitisk text. Indieprogg skulle man kanske kunna kalla det.

Raymon & Maria har förstås beskyllts för att vara popvänster och hycklare, bland annat eftersom låtskrivaren Johan Kindblom också skrivit manus till tv-serier och reklamfilmer. Det är givetvis fullständigt ovidkommande, bara för att man lever och verkar i ett kapitalistiskt och individfixerat samhälle så betyder det ju inte att man inte kan kritisera det. Det är ungefär lika löjligt som när vänsterartister hånas för att de vill sälja skivor.

I alla fall så kan jag inte låta bli att bli ganska starkt berörd av texten till "Ingen vill veta..." när jag lyssnar på den idag. Den träffar i magen på samma sätt som Annika Norlins bästa texter gör. För det är ju precis så det är. Folk går till sina jobb, planerar för sin semestrar, blir glada när de får löneförhöjning. Men det är aldrig någon som lyssnar när du försöker berätta någonting och det är inte en jävel som vill veta var du har köpt din tröja.

och fast du lärt dig varje låt och fast du har en härlig båt
så finns det ingen som vill röra vid din kind

Gobbledigook

På Youtube måste man bekräfta att man har fyllt 18 år för att få se den här videon. Detta beror förmodligen på att Youtube är ett amerikanskt företag och i USA tror väldigt många att alla barn som får se en naken kropp innan de har fyllt 18 blir styckmördare och våldtäktsmän när de blir stora.
På kompromissredaktionen är vi inte fullt så moralistiska. Vi tror tvärtom att barn mår bra av att se lite nakna kroppar ibland. Annars kan man ju få för sig att alla andra föddes med kläderna på. Sen när man fyller 18 och upptäcker att även andra människor har hud under kläderna så blir man kanske alldeles perplex.
Så därför, i sexualupplysningens och hedonismens namn, vill vi här för alla och envar visa Sigur Rós vackra video till Gobbledigook.
Ytterligare ett skäl till att visa den är förstås att Gobbledigook är ett så roligt ord. Säg det snabbt tio gånger om ni törs.

Socialstyrelsen varnar:

Utsätt inte era barn för denna behandling. Man kan bli sån.

Spara applåderna

spara applåderna
låt dem inte förstöra den här tystnaden
som vi för en gångs skull kan dela
så som jesus delade brödet
lät det vandra runt bland folket
och fylla magarna med värme


spara blommorna
de kommer att ha vissnat innan ni hunnit ut
ur salongen
låt dem istället växa inom er
bli till böljande ängar där ni kan vandra runt
under regnkalla dagar


spara orden
slösa inte bort dem för
du vet aldrig
när du kommer ligga i en säng
med munnen tryckt mot ett öra
och då plötsligt känna
att du verkligen behöver dem


spara kulorna
skjut inte mannen som står på scenen
och tror att han är något
skjut inte pojken som står i hallen
och inte vågar komma in
skjut inte flickan som sitter på bänken
och ser ner på sina skor samtidigt som hon
snurrar fingrarna runt i håret


skjut bara dom
som inte har förstått
hur man vårdar tystnaden
dom som har glömt bort
hur man vattnar blommorna
och som varje morgon
innan de går till jobbet
lyfter sig själva ur sängen
som man lyfter en våt trasa
och långsamt vrider ur alla drömmar

If they move, kill 'em!

Så har jag då äntligen fått se Bruno K. Öijer. Ni som har följt den här bloggen vet att jag har haft lite svårt att ta till mig hans dikter när jag hört honom läsa dem tidigare på grund av hans ganska märkliga, släpande intonation. Men ni kan glömma det nu. När man ser honom framför sig blir känslan en helt annan än när man bara hör honom eller ser ett videoklipp. Det blir svårt att värja sig, svårt att skratta åt det (även om jag sitter med ett leende på läpparna under nästan hela föreställningen bara för att det är så jävla bra).

Han ser lite nervös ut när han kommer in på scenen. Går av och an lite innan han ställer sig framför mikrofonen. Inte så konstigt kanske med tanke på att det är premiär och allt. Om man dessutom ställer sig på en scen och kastar ur sig sina innersta känslor så tycker jag att man har full rätt att vara nervös. Även mellan dikterna verkar han känna sig lite obekväm, men när han läser är han mitt inne i orden, någonstans långt utanför salongen.
Samtidigt tycks han också vara på gott humör, skämtar lite mellan dikterna, tar några steg bakåt efter varje dikt och kastar ur sig ett "yeah!" eller "that's the way!".

Han koncentrerar sig föga överraskande på dikterna från den nyutkomna boken Svart som silver och den s.k. trilogin; Medan giftet verkar, Det förlorade ordet och Dimman av allt. Men även några äldre dikter får plats i föreställningen.

Bara att han klarar av att läsa alla dikter i två timmar utan något som helst manus i handen är imponerande och att han sen gör det med en sån otrolig närvaro och intensitet gör det till en stor upplevelse.
Mellan nästan varje dikt vänder han sig om och ser ut som om han räknar in takten eller pratar med någon bakom sig, som om han hade ett osynligt band med sig på scenen. Det kanske låter fånigt men det gör ändå mycket för känslan, precis som att det spelas sextiotalslåtar innan han kliver upp på scenen och i pausen. Förmodligen är det ett sätt för honom att manifestera att han är lika mycket rockstjärna som poet.

Mest applåder får några av de mest lättillgängliga men också finaste dikterna som "Främmande" från Dimman av allt och "Hålla honom kvar" och "Spårlöst försvunna" från Svart som silver.

Efter att ha gett ett stort antal extranummer så avslutar han föreställningen med den sista dikten i den senaste diktsamlingen. Den som till skillnad från de flesta spänner sig över flera sidor och som fått titeln "Aldrig". Och även om han kanske har skrivit bättre dikter än just den så blir jag ändå väldigt berörd av att höra den. När han avslutar med att berätta om tonårsflickan som var den enda som såg honom som den han ville vara sitter jag plötsligt med tårar i ögonen.
Sen försvinner han från scenen lika plötsligt som han kom, ut i mörkret.

C-uppsats och en titt i bokhyllan

Idag inleddes arbetet med min C-uppsats i litteraturvetenskap. Jag har spikat ämne och börjat göra lite research för att hitta de böcker som eventuellt skulle kunna vara användbara.
Jag har haft en viss beslutsångest inför valet av ämne. Först var jag inne på att analysera någon bok av Göran Tunström, främst på grund av att jag tycker att Juloratoriet är en av de absolut bästa böcker som har skrivts på svenska. Men valet föll ändå till slut på Per Olov Enquist, också en lysande författare. När jag väl bestämt mig för detta funderade jag på andra böcker som jag skulle kunna jämföra med Enquists och fastnade till slut för klassikernas klassiker, Miguel de Cervantes Don Quijote som jag tycker har vissa tematiska likheter med Kapten Nemos bibliotek. Syftet blev därmed följande:

Att se och jämföra hur huvudkaraktärerna i Kapten Nemos bibliotek av Per Olov Enquist och Don Quijote av Cervantes använder sig av litteraturen för att förstå och tolka sin egen livssituation.

Jag kommer därmed komma in på frågor som om litteratur både kan ha skadlig och positiv påverkan, vad vi betraktar som galenskap och hur både Enquist och Cervantes använder sig av metafiktiva grepp.

Att få tag på sekundärlitteratur till böckerna ser jag inte som något stort problem. Don Quijote anses ju av många vara världens första och kanske bästa roman och det har säkert skrivits åtskilliga hyllmeter om den. Enquist författarskap finns också bra belyst i olika avhandlingar. Problemet blir snarare att sålla bland litteraturen och få fram det som kan vara värdefullt för min uppsats.

Efter attt jag hade bestämt mig för det här uppsatsämnet kom jag på något helt annat som också skulle vara väldigt intressant. Nämligen en jämförelse mellan Sven Delblancs tragisk-heroiska estetik, så som den tar sig uttryck i Eremitkräftan, Grottmannen, Speranza och Jerusalems Natt, och Franz Kafkas syn på den moderna människan som ett offer, oförmögen att förändra sin situation (jag är ganska nöjd med den formuleringen). Eventuellt sparar jag det ämnet till min D-uppsats nästa termin.

I alla fall innebär detta att jag kommer sitta försjunken i diverse avhandlingar och knappast ha så mycket tid eller ork till att läsa särskilt mycket annat. Men några "underhållningsromaner" ska jag väl unna mig också. När jag tittade igenom min bokhylla förut så såg jag att jag har väldigt många olästa böcker där som jag är sugen på att läsa. Men jag kommer förmodligen inte kunna läsa alla dessa böcker inom en överskådlig framtid. Därför tänkte jag se om det finns någon av följande som ni har läst och kan rekomendera extra mycket:

John Ajvide Lindqvist - Pappersväggar
Stig Claesson - På palmblad och rosor
Don DeLillo - Kroppskonstnären
Per Olov Enquist - Sekonden
Per Olov Enqvist - Nedstörtad Ängel
Andrew Sean Greer - Max Tivolis bekännelser
Bob Hansson - Gunnar
Kari Hotakainen - Löpgravsvägen
Jonas Hassen Khemiri - Montecore
Bengt Ohlsson - Gregorius
Daniel Sjölin - Världens sista roman
Hjalmar Söderberg - Doktor Glas
Göran Tunström - Maskrosbollen
Göran Tunström - Tjuven
Klas Östergren - Orkanpartyt

Shoot.