lördag 26 april 2008

Brödrosten

Det hade varit en varm och behaglig sommar. Vi hade hyrt en segelbåt av en gubbe med skepparkrans och seglat ut till en ö med en liten fyr på. Där hade vi slagit läger och supit, grillat och levt rövare i flera veckor.
Men nu var det över. Det var höst och eftersom pengarna var slut hade jag flyttat hem till mina föräldrar igen. Den första tiden var okej. Jag brukade gå upp vid lunch och ta ett bad. Jag låg i badkaret länge och hittade på små melodier. När vattnet började bli kallt gick jag upp och åt av det jag kunde hitta i skafferiet. Efter det brukade jag ta en lång promenad och ägna resten av dagen åt att se på tv.
Så kunde livet ha fortsatt, men efter ett tag började farsan tjata på mig om att jag måste söka ett jobb om jag ville bo kvar. Jag stod emot ett tag, låtsades som att jag inte hörde. Men till slut blev jag så trött i öronen av allt hans tjat att jag begav mig till arbetsförmedlingen.

På förmedlingen fick jag en handledare, en rund tjej med stora tuttar och mycket smink.
- Vad skulle du vilja jobba med för något? frågade hon mig.
- Vad som helst, svarade jag.
- Finns det ingenting som lockar mer än något annat? Har du inga intressen?
- Jo, jag tycker om sex. Jag tycker om att glida ner i sängen brevid en vacker kvinna, jag tycker om att dra med handen försiktigt över hennes mage ner mot könshåren och sen tycker jag om att lägga mig på henne och trä in den i fittan på henne. Jag tycker om att knulla, jag tycker om när hon skriker när hon får orgasm och hur vi sedan ligger brevid varandra i två svettiga pölar. Jag tycker även om koltrastar.
- Jaha, sa hon. Jag får nog be dig att återkomma någon annan dag.

En vecka senare hade hon hittat ett jobb som hon tyckte att jag borde söka. Jag blev skickad till en stor byggnad i utkanten av stan. Jag hade blivit tillsagd att ta hissen upp till tolfte våningen och sen gå uppför en trappa en våning till. Jag gjorde så och kom upp på något som såg ut som en vind. Det var dunkelt, i taket hängde bara en svag glödlampa och längst bort, i andra änden av rummet, fanns ett litet fönster. Framför fönstret satt en man bakom ett skrivbord. Jag gick fram till mannen, presenterade mig och sa att jag ville börja jobba. Mannen hade tunt hår som han hade kammat över huvudet för att dölja flinten, ansiktet var fullt av äckliga vårtor.
- Jaha... hmm... ett jobb säger du.
- Ja, sa jag.
- Nåväl, följ med mig då.

Vi gick nerför trappan igen och tog hissen till våning fem. Sen ledde han mig genom långa korridorer, uppför och nerför trappor och genom rum där en massa gråa människor satt försjunkna över sina datorer. Till slut kom vi fram till en dörr. Mannen plockade upp en nyckel ur fickan och låste upp dörren.
Vi kom in i ett rum som var helt tomt förutom ett rullband som gick tvärsigenom rummet. Rullbandet kom ut genom en liten lucka i vägen på vänstra sidan av rummet och fortsatte sen genom en annan lucka i väggen på den andra sidan.
- Jobbet är mycket enkelt. På det här rullbandet kommer det komma brödrostar åkandes. Ert jobb går ut på att se efter om brödrostarna fungerar som de ska. På en del brödrostar funkar inte låsmekanismen nämligen, dessa vill jag att ni plockar av bandet och lägger ner i en låda, har ni förstått?
- Ja, jag tror det.
- Då så. Ni kan börja jobba på måndag.
- En fråga bara: var ska jag få tag på lådor någonstans. Och vad ska jag göra med dem när de är fulla?
- Åh, det behöver ni inte oroa er för. Vi har en särskild person som kommer att bistå er med lådor. Han kommer in här var tjugonde minut med en ny låda, och tar med sig lådorna med trasiga brödrostar.
- Jaha, sa jag. Men hur ska jag hitta hit igen? Jag har ingen aning om vilken väg vi har gått nu.
Mannen gick ut ur rummet och jag följde efter. Han pekade på en hiss precis utanför som jag hade missat när vi gick dit.
- Ta bara den där hissen så kommer ni ut på baksidan av huset.

Det här var på en fredag. Under helgen ägnade jag inte så många tankar åt jobbet. Jag låg mest i badkaret och hittade på nya melodier. En av dem gick såhär:

Dum-dum-di-dum
dumbi-dumbi-dum
du-du-du-du-dum-dum
dum-dum-dum


Jag kände mig som ett geni. Men så kom måndagen med käpp och mustasch och skrek åt mig att gå till jobbet. Jag tog bussen ut till byggnaden, åkte upp med hissen, klev in genom dörren (som nu var olåst) och befann mig återigen framför rullbandet. I samma stund som jag kom in i rummet startade bandet och vita brödrostar kom in i rummet. Jag hade varit lite nervös innan för att bandet skulle gå så fort att jag inte skulle hinna med, men det verkade inte vara någon risk. Bandet rullade på i maklig takt, tillräckligt långsamt för att jag skulle hinna med utan problem men samtidigt tillräckligt snabbt för att jag inte skulle hinna göra något annat i väntan på nästa brödrost.
Precis som vårtmannen hade sagt kom det in en man med nya lådor med jämna mellanrum. Det var en skallig dvärg som såg rädd ut och föreföll vara döv. I alla fall svarade han aldrig när jag försökte prata med honom. Han skakade bara på huvudet och skyndade sig ut ur rummet igen.
När jag hade stått vid bandet ett bra tag så stannade det plötsligt. En högtalarröst ropade ut:
Det är nu dags för lunch. Bandet kommer starta igen om tjugo minuter.
Jag plockade upp några smörgåsar som jag haft med mig hemifrån ur min väska, satte mig på golvet och åt dem under tystnad.

Nästa dag var exakt likadan som den första. Och det dröjde inte länge innan jag hade blivit så van vid jobbet att jag hade kunnat utföra det i sömnen. Det var förstås oerhört långtråkigt, men jag försökte intala mig att det kunde ha varit värre. Det var i alla fall ett enkelt jobb, och det fanns ingenting som jag behövde bekymra mig om.

När en månad hade gått fick jag min första lön. Jag vet inte hur vårtmannen lyckades få tag på mitt bankkonto, jag hade i alla fall inget minne av att jag hade gett det till honom. Faktum var att jag inte hade sett till honom – eller någon annan för den delen, med undantag för den skallige dvärgen – sen den första dagen. Jag bestämde mig i alla fall för att inte bekymra mig över det, så länge pengarna rullade in och stannade på kontot skulle jag vara nöjd.

Jag bestämde mig för att hyra en lägenhet. Jag var trött på att bo hemma hos mina föräldrar och inbillade mig att livet nog skulle bli mycket bättre om jag hade en egen lya där jag kunde ställa till med kalas när jag kände för det. Det tråkiga var bara att jag alltid var så trött efter jobbet att jag sällan orkade göra något annat än se på tv. Till på köpet stördes min nattsömn eftersom grannarna på våningen ovanför knullade nätterna igenom. Det var verkligen ingen hejd på knullandet. In-och-ut, in-och-ut och sängen gnisslade och gnisslade. Jag förstod inte hur de kunde hålla på så länge, gick det aldrig för dem? Eller var de någon sorts supermänniskor som kunde få orgasm på orgasm på orgasm? Såna tankar höll mig vaken även efter att de hade slutat knulla.

Detta ledde till att dagarna kändes allt mer drömlika. Eftersom jag även drömde om brödrostar när jag sov fick jag svårt att skilja på dröm och vakenhet. I början hade jag undrat över meningen med mitt jobb. Vart skulle brödrostarna? Vart kom de ifrån? Och var kom dvärgen in i bilden? Men till slut slutade jag tänka, det tjänade ändå inte något till. Jag skulle aldrig få några svar.

Men så en dag fick jag ett plötsligt infall. Jag beslöt mig för att helt sonika sätta mig på rullbandet och följa med genom luckan för att se vad som fanns i nästa rum.
Jag vet inte om jag blev förvånad eller besviken när jag såg att nästa rum var precis lika tomt som det rum som jag hade stått i. Enda skillnaden var att rullbandet i det här rummet gjorde en sväng åt vänster och fortsatte genom en lucka i rummets övre vägg. Jag följde med rullbandet in i detta rum också, som även det såg likadant ut. Också här gjorde rullbandet en sväng åt vänster. Därefter hände dock något väldigt oväntat.
I nästa rum stod nämligen en till skallig dvärg, förbluffande lik killen som kom in med lådorna. Hans jobb verkade gå ut på att fylla i luckorna på bandet, där jag hade sorterat bort brödrostar med nya brödrostar. När jag åkte förbi honom log han mot mig och höjde handen till en hälsning.
Till slut var jag tillbaka i rummet där jag hade börjat igen. Bandet gick alltså bara runt, runt genom en massa rum.
När jag insett detta gick jag ut ur rummet, trots att arbetsdagen inte var över, tog hissen ner, satte mig på bussen och åkte hem.

När jag kommit hem gick jag in på toaletten för att skita. Det var en härlig omgång, en sån som man kanske bara upplever 3-4 gånger i livet. Jag stod en stund och beskådade mitt mästerverk innan jag spolade.

torsdag 24 april 2008

Ismael & Bob



Ismael & Bob låter som det skulle kunna vara ett namn på ett band. Det är det kanske också, vad vet jag. Men det är i alla fall inte om det bandet jag tänkte skriva utan om poeterna Ismael Ataria och Bob Hansson.

Jag var på poesiföreställning igår nämligen. Stand Up skulle man också kunna kalla det. Ibland kan det vara svårt att se skillnaden. Väldigt många estradpoeter som jag gillar - eMiL Jensen, Marcus Birro och Bob Hansson till exempel - brukar balansera någonstans på gränsen mellan poesi och ren stand up.
Och det är väl inte så jävla viktigt att genredefiniera allting heller. Huvudsaken är väl att det är bra. Och det var det.

Först ut var hagforsbördiga Ismael Ataria. Jag har sett honom ganska många gånger vid det här laget, första gången tror jag var när han ingick i duon Etna och sen dess har jag sett ett antal soloföreställningar med honom. För varje gång jag ser honom så känns det som att det blir mer och mer humor och mer och mer improvisation. Vid något tillfälle igår kändes det nästan som att improvisationen gick lite väl långt, han kan få ett plötsligt infall att säga någonting som han sen ber om ursäkt för eftersom det var så dåligt. Men det är samtidigt skönt med den avslappnade inställningen tycker jag.
Att jag gillar Ismael så mycket kan hänga ihop med att vi kommer från samma lilla sovstad. Men jag tror inte bara det är det, framförallt har han en extrem närvaro på scenen som inte känns ett dugg spelad utan helt uppriktig. Sen är han jävligt bra på att se det humoristiska i det vardagliga också. Om det finns någon rättvisa i världen (vilket det ju bevisligen inte gör, men ändå) så får Ismael snart det breda genombrott han förtjänar.

Därefter var det någon sorts mellanakt i form av en dam som hette Eva Thorstensson och som läste upp brottstycken ur en roman som hon skrivit. Jag önskar att jag kunde säga att det var bra, men tyvärr alltså. Till att börja med har jag lite svårt för själva idén att läsa upp stycken ur en roman. Visserligen kan man få en stark känsla av bara en scen men det är ändå svårt att skapa sig något sammanhang. Dessutom var boken smockfull av klyschor. Ett fel som jag tror många författare gör när de skriver är att de tar meningar som låter bra när de ska beskriva någonting istället för att känna efter hur det verkligen känns. Ungefär så kändes det som att hon hade gjort. Eller också är det bara jag som har svårt för att leva mig in i 50-åriga tanters öden och äventyr.

Sist jag såg Bob Hansson, på Peace & Love-festivalen i Borlänge för några år sen, så var han helt manisk. Han sprang runt på scenen, hoppade upp och ner och stirrade på publiken med uppspärrade ögon. Igår var han betydligt lugnare, men det var minst lika bra som den gången i Borlänge.
Precis som Ismael så har ju Bob en helt otrolig närvaro när han står på scenen. Det är väl nästan mer otroligt i hans fall, eftersom han har hållit på med det där så länge tycker man ju att det inte borde kännas så speciellt för honom längre. Men det gör det, och det är det som är så fantastiskt. Jag tycker i och för sig att början av föreställningen kändes lite halvdan, men han jobbade sig uppåt och sista numret - som handlar om Göteborgskravallerna 2001 - var helt fantastiskt. Jag har hört ganska många ögonvittnen berätta om Göteborgskravallerna, men det har aldrig känts så mycket som det gjorde igår. Egentligen är det ju ofattbart och väldigt tragiskt att det kunde hända, men när Bob skildrar det blir det så komiskt och absurt att man bara kan skratta åt det. Det är väl det som är stor konst.

måndag 21 april 2008

Räddad



I afton har jag varit på teater. Pjäsen som beskådades var Alfhild Agrells Räddad från 1882 som Östgötateatern och Riksteatern nu sätter upp och turnerar runt med.
Den handlar om Viola och hennes make Oscar som har ett allt annat än lyckligt äktenskap. Viola sitter hemma på kammaren och syr och tar hand om deras son Alf medan Oscar är ute och roar sig. I hemmet finns även Oscars mor som han dyrkar (i övrigt anser han att "den qvinnnliga älskvärdheten trives bäst inom ett trångt omhölje").
Efterhand visar det sig att Oscar har en stor skuld som måste betalas tillbaka snarast om han inte ska hamna inför rätta. Viola har pengarna som skulle kunna täcka skulden men då Oscar ber henne om dem ser hon sin chans att en gång för alla bryta sig ur äktenskapet och samtidigt få vårdnaden om barnet.

Räddad är i första hand en väldigt stark och radikal pjäs om de gifta kvinnornas situation i slutet av 1800-talet. Agrell använde sig av mycket humor för att belysa saker som jag antar att de flesta på den här tiden tog som fullständigt självklara. Men vad som gör den intressant och aktuell än idag är bilden av mannen som målas upp. Oscar försöker framstå som belevad, intellektuell och självständig, medan han i själva verket är oeftertänksam och starkt beroende av sin mor - vilket gör honom ofrivilligt komisk. Även om moderna män knappast skulle yttra saker som "jag kan inte fördraga qvinnor med huvud" så känns inte Oscars fåfänga försök att upprätthålla sin manlighet alltför avlägsen.

En viktig roll i pjäsen spelar också Violas farbror Molle (lysande gestaltad av Mats Huldén) som fungerar som Violas rådgivare och stöd. Hans dräpande sarkasmer förgyller pjäsen och gör att den inte känns så pekoralartad som den lätt skulle ha kunnat bli.
Den ende i dramat vars roll känns lite svårdefinierad och nästan överflödig är Violas barndomskamrat Nils som får ganska stort utrymme. Det är inte det att William Wahlstedt som gestaltar honom spelar dåligt, men jag är lite osäker på vilken funktion han egentligen fyller.

Scenografin är snygg och avskalad. Tyvärr förstörs lite av närvarokänslan när den grå bakgrunden byts ut mot en blå som det står "No signal" på i mitten av första akten. Man kan förstås, som min kompis Peter påpekade, se det som ett postmodernt grepp eftersom pjäsen handlar en del om kommunikation som inte går fram men jag förmodar att det inte var medvetet utan bara något tekniskt problem.
Det förtar dock inte känslan av en stark pjäs där både manus, regi och skådespeleri träffar mitt i prick.

Betyg: 8/10

torsdag 17 april 2008

Flyktsoda

Jag snubblade över den här videon på Youtube och postar den här av tre anledningar:

1. För att Flyktsoda är Ebbas absolut bästa låt.

2. För att Thåström är så snygg och cool i den här videon att det saknar motstycke.

3. För att det helt omotiverat kommer in några käcka eldslukare i mitten av videon. Så jävla 80-tal.


onsdag 16 april 2008

Snille och smak

Ytterligare en undersökning har genomförts och kan läggas till handlingarna. Resultatet är förkrossande. Skivan Born To Run från 1975 utsågs till Bruce Springsteens bästa skiva med en enastående majoritet. På vilket sätt vi kan använda oss av denna vetskap och vad det kan tänkas få för konsekvenser i framtiden återstår att se.

Något som slog redaktionen vid sammanräkningen av rösterna är dock det låga valdeltagandet. Jämfört med tidigare undersökningar kan vi se en tydligt avtagande trend - från 14 till 10 deltagare. En oberoende utredningsgrupp har tillsats för att ta reda på vad detta låga valdeltagande kan tänkas bero på och kommit fram till att detta kanske helt enkelt inte är någon fråga som berör tillräckligt. Ett annat alternativ skulle också kunna vara att alla besökare kanske inte har hört alla Bruce Springsteens skivor och därmed inte anser sig vara omdömesgilla nog för att fatta ett bra beslut.
Redaktionen ställer sig synnerligen skeptisk till båda dessa alternativ. Att Bruce Springsteen inte skulle beröra uppfattar vi som en stark kränkning mot allt som vi i redaktionen står och verkar för. Att alla besökare inte är tillräckligt bevandrade inom den Springsteenska sfären är förvisso ingen omöjlighet men det är ändå inget som vi kan ta direkt hänsyn till.

I alla fall har vi tagit till oss av kritiken och bedömt det som lägligt att genomföra en undersökning där alla medborgare kan deltaga - oavsett bakgrund, kön, sexuell läggning eller etnicitet.
Veckans undersökning går alltså ut på att säkerställa bloggbesökarnas smak. Personer med dålig smak kommer eventuellt att avstängas från bloggen på livstid. Kompromissredaktionen anser nämligen att god smak är något som alla människor på ett eller annat sätt bör tillägna sig.

Valdemar Möller
tf. ordförande för Kompromissredaktionen

tisdag 15 april 2008

I was looking for a job and this is what I found:

Huvudroll sökes till ny svensk långfilm!

Vi söker en tjej som ska föreställa 18 år. Det är viktigt för handlingen att du är påtagligt överviktig.
Vi söker även övriga roller, som provfilmas i mån av tid.


Det kanske kunde vara nåt? Synd bara att jag varken är tjej eller särskilt överviktig. Men det är i alla fall lite roligt att överviktiga tjejer för en gångs skull har förtur.

Nåväl, jag sökte inte det jobbet. Däremot har jag sökt ett jobb som guide på Alsters Herrgård. I annonsen efterfrågades faktiskt personer med utbildning inom litteraturområdet och sådana annonser växer sannerligen inte på träd.
Det dumma är bara att man då skulle ingå i någon sorts "guidepool" som de uttrycker saken. Jag antar att det innebär att man får rycka in enbart vid större arrangemang då det krävs extrapersonal. Det stod dock även att jobbet kan leda till att man blir ordinarie guide kommande år.

Samtidigt har jag fått ett svar från Premo som vill att jag ska komma och jobba i Stockholm. Fördelen med det jobbet är att jag förmodligen skulle få jobba mer vilket betyder mer klirr i kistan, dessutom skulle det ju vara najs att bo i Stockholm några månader. Å andra sidan är det kanske, ur ett långsiktigt perspektiv, bättre att jobba med något som faktiskt ligger i linje med min utbildning... klurigt det där.

Vad jag än väljer så känns det i alla fall som att det kommer bli en bra sommar. Det är ju Fotbolls-EM gubevars och OS dessutom (som man ju egentligen borde bojkotta om man ska vara PK, fast då borde man ju också bojkotta alla stora evenemang i USA eftersom dom i mina ögon är ungefär lika mycket skendemokrati som Kina och vem fan orkar göra det egentligen?)

Till hösten ska jag förresten med ganska stor sannolikhet flytta in i ett kollektiv. I och för sig bor jag ju redan i något sorts kollektiv - jag delar ju den här lägenheten med en människa, en katt och en chinchilla... men ett annat kollektiv då. Den som lever får se.

fredag 11 april 2008

Den allvarsamma leken

Ett av mina första och starkaste minnen är från när jag var tre eller möjligtvis fyra år. Jag minns att jag brukade stå vid grinden till det första dagiset jag gick på och vänta på att mamma skulle komma och hämta mig. Flera år senare drömde jag fortfarande mardrömmar om att jag stod kvar där och att ingen kom.
Det är också det enda jag minns därifrån. Det och någon gång då jag satt på trappen till huset och pratade med en gubbe som jag tror hette Nils.

Jag var inte så mycket för att leka med barn i min egen ålder när jag var liten. Jag tyckte bättre om att vara med vuxna av någon anledning. Allra bäst trivdes jag förstås när jag fick vara för mig själv med mina serietidningar. Jag tror att många vuxna såg det som ett problem att jag var så tyst och melankolisk. Själv tyckte jag inte alls att det var särskilt jobbigt. Jag var rätt nöjd med att gå för mig själv på rasterna när jag hade börjat skolan och tyckte mest det var jobbigt när någon kom och ville att vi skulle leka.

På sätt och vis är jag barnsligare nu än jag var då. Jag har lärt mig att leka med barn i min egen ålder och jag skrattar förmodligen mer nu än vad jag gjorde då. Kanske utvecklas jag baklänges. När jag blir pensionär kanske jag kommer vara sådär som barn är mest. Och då kanske jag också äntligen får leka ifred. Ända tills någon kommer och hämtar hem mig.

torsdag 10 april 2008

Wild & Crazy

För några dagar sen gjorde jag något helt galet. Jag var in på Knastret (Karlstads numera enda skivaffär) och köpte fyra skivor med band som jag aldrig hade hört förut!
Nej jag skojade bara... Även om jag kan flippa ut ibland så finns det vissa gränser till och med för en sån som mig.
Jag köpte förvisso 4 skivor, men det var alla tämligen säkra kort. Beach Boys Sunshine Dream, Paul Simons Graceland, Roxy Musics Avalon och Beethovens symfoni Nr. 9 i D-moll med Frankfurt Symphonie-orchester i ledning av Walter Goehr. Samtliga på vinyl.
De enda av dessa artister som jag inte lyssnat så mycket på tidigare är Roxy Music. Jag vet inte om jag tyckte skivan var sådär jättebra heller men den var billig och omslaget var snyggt, vilket jag tycker är det viktigaste när man köper vinylskivor.

Så, nu vet ni det och kan sova i trygghet.

tisdag 8 april 2008

Tompa Trana

Jag har läst en hel del Tomas Tranströmer de senaste dagarna. Tranströmer är ju liksom Karin Boye, Gustav Fröding, Sonja Åkesson, Bruno K. Öijer och några andra en av giganterna inom svensk poesi och brukar uppskattas även av folk som inte läser så mycket poesi. Vilket är lite konstigt, för mycket av det han skriver är allt annat än lättillgängligt. Det är klart, några av hans diktsamlingar är mer lättillgängliga än andra, i synnerhet Det vilda torget från 1983 brukar många hålla högt och det var också den jag fastnade för först.
Men gräver man lite djupare så ser man att även de dikter som verkar mest ogenomträngliga ändå kan vara väldigt fascinerande. Jag kan inte påstå att jag "förstår" allt som Tranströmer skriver men det är ändå alltid en njutning att läsa hans dikter eftersom de ofta har en skön rytm och ett fantastiskt bildspråk.

Jag har också läst en analys av två av hans dikter, närmare bestämt Sång och Elegi, två dikter i slutet av hans första diktsamling, 17 dikter från 1954. Analysen är skriven av Peter Hallberg och ingår i hans ganska omfattande bok Diktens bildspråk.
Jag är, som jag säkert har sagt tidigare, extremt kluven till diktanalys. Det känns ibland som att mycket av magin försvinner när man börjar dissekera en dikt. Det är lite som att köpa Rubiks kub och sen be någon att lösa den åt en.
Men samtidigt är det också så att en välskriven analys kan få en att upptäcka saker som man inte har sett tidigare utan att för den skull förklara dikten fullkomligt. Jag skulle till exempel inte ha en aning om att Tranströmer anspelar på en novell av H.G. Wells i en av sina dikter, men Peter Hallberg visar att han gör det och att han dessutom gör det på ett väldigt snyggt sätt. Tranströmer skriver ju också oerhört komprimerat och det känns som att väldigt mycket går förbi om man inte vet hur man ska närma sig hans dikter.

Ibland känns det också som att Tranströmer förväntar sig att de som läser hans dikter ska ha en oerhört bred litterär allmänbildning, så de kan se vad det är han anspelar på. Men jag tror att man kan få ut mycket av att läsa de här två dikterna även utan att veta något om Kalevala och H.G. Wells. Det kanske är så att poesi inte handlar så mycket om att förstå som att se och höra.

Slutligen, ett citat ur Elegi som jag tycker är helt briljant:

"Kulturen är en valfångststation,
där främlingen på promenad
bland vita knutar och barn som leker
ändå med varje andetag förnimmer

den döde jättens närvaro"

måndag 7 april 2008

Håkan vs. Pink - 1-0













Att första låten, Tro och tvivel, på Håkans nya skiva slutar med ett piano-outro som är plankat från Springsteens Backstreets är ju egentligen inte så förvånande. Inte heller att Dom fyra årstiderna doftar The Clash eller att han droppar Nationalteatern i Zigenarliv Dreamin´. Håkan har ju aldrig gjort någon hemlighet av att han är nere med gubbrocken, precis som att han aldrig har hymlat med att han älskar samba och Evert Taube.
Något som däremot är lite förvånande är att pianoslingan i Kärlek är ett brev skickat tusen gånger låter lite som Pinks Don't let me get me. Jag tänkte redan när jag hörde den första gången att det lät lite bekant på något sätt, men kunde inte riktigt placera vad det var. Men vid andra eller tredje lyssningen kom jag på vad det var. Sen såg jag att även Johan Rylander på GP har uppmärksammat det.
Det kan ju förstås vara omedvetet, men ändå. Och att Håkan lyckas förvandla något så vedervärdigt som Pink till något så vackert som "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" säger en del om vilken fantastisk artist han är.

"Vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn"

Bättre än så kan man inte säga det.

söndag 6 april 2008

Dagens soundtrack



1. The Radio Dept. - Where Damage Isn't Already Done
2. Jonathan Richman - That Summer Feeling
3. Jens Lekman - A Sweet Summers Night On Hammer Hill
4. Belle & Sebastian - Get Me Away I'm Dying
5. [Ingenting] - På drift
6. The Radio Dept. - Strange Things Will Happen
7. El Perro del Mar - Hapiness Won Me Over
8. Loney, Dear - No One Can Win
9. The Beach Boys - Forever
10. Frank Sinatra - Somethin' Stupid
11. Monica Zetterlund - En Slump
12. The Ronettes - Walkin' In The Rain
13. Aretha Franklin - Ain't No Way
14. Hederos & Hellberg - Shine A Light
15. Jan Johansson - Kvällar i Moskvas förstäder
16. Tom Waits - San Diego Serenade
17. Ed Harcourt - The Whistle of A Distant Train

fredag 4 april 2008

Den vackraste gåtan

Vi satt på din balkong
och såg ner på mänskorna
där dom gick omkring
på väg för att
uträtta sina uppdrag

och det var som att
alla tycktes veta vart dom skulle
utom vi


Du bläddrade förstrött i en bok som hette
Den stora gåtan

Det var en sån dag.




Någon som hade haft boken innan dig
hade ryckt ut de sista sidorna
du ryckte på axlarna år det
sa att det inte gjorde något
och jag kände att du ljög


På himlen drog ett moln förbi
det var vitt och påminde mig om en hund som jag haft

Det var precis en sån dag.




100 mil bort föll ett träd med ett brak
men det var ingen där som kunde höra det
och samtidigt fortsatte en pojke slå på sin trumma
trots att alla hade gått hem
för längesen


vi skrattade åt filosoferna och
skålade i lemonad.

Det var verkligen en sån dag.



Jag somnade den natten
i trygg förvissning om
att smultronstället på andra sidan landsvägen
fortfarande fanns kvar
trots att jag inte hade varit där
på mycket länge

torsdag 3 april 2008

M/S Alkohol



Första gången jag var full var sommaren 2002. Jag var 16 år och det hela skedde på en fest hos några grannar. Jag var där med mina föräldrar och de flesta på festen var väl någonstans i 40-50-årsåldern. Jag kan faktiskt inte riktigt komma ihåg varför jag blev så packad den gången, kanske hade jag bara så tråkigt så jag var tvungen att liva upp stämningen på något sätt. Jag hade förstås inte tänkt bli så full heller, men eftersom jag inte var någon van rödvinsdrickare så gick det som det gick. Jag kommer ihåg att vi efter maten skulle leka lekar och att jag bara sprang runt och var allmänt pinsam. Till slut fick morsan leda mig hem.
Nästa morgon fick jag höra att jag hade spytt ner hela badrummet när vi kom hem.

Andra gången jag drack var på en fest med några kompisar i Sunnemo. Också den gången blev jag alldeles för full för mitt eget bästa. Det började med att vi hetsdrack hemma hos Petter och därefter vinglade jag och några vänner ner till Folkets Hus. Jag minns inte allt från den där kvällen, men jag minns i alla fall att jag lite senare under kvällen skulle gå runt huset för att pissa och råkade ramla rakt in i en stenvägg vilket ledde till att jag började blöda i ansiktet, fick en stor fläskläpp och slog till en tand som än idag sitter lite snett. Jag lät mig dock inte stoppas av det, så snart jag hade torkat bort blodet var jag runt och sprang igen, jag tog mig in i en gammal biosalong där jag hittade ett piano som jag satt och hamrade på en stund innan jag slutligen däckade i en av biostolarna.
Långt senare vaknade jag av att mina vänner Petter och Josef ropade på mig, festen var då över för länge sen, folkets hus hade stängt och de hade tydligen sprungit runt i halva Sunnemo och letat efter mig. Det slutade med att jag blev hemskjutsad till Petter på en stor trehjuling. Jag har sällan haft så roligt som den kvällen.

Och på den vägen är det. Under resten av min gymnasietid gick jag inte ut så jätteofta, men när jag gjorde det blev jag alltid skitfull. Efter att jag hade slutat på gymnasiet och börjat på folkhögskola i Motala började jag dricka oftare men blev i gengäld inte riktigt lika full varje gång längre. Dock hände det även fortsättningsvis att jag blev så packad ibland att jag knappt visste vad jag hette. Det händer förresten fortfarande titt som tätt.

Varför berättar jag då allt det här? Det är inte så att jag vill framhäva mig själv som unik på något sätt, jag tror tvärtom att jag är väldigt vanlig. Det är bara det att ibland så undrar jag varför det är så lockande. Varför klarar jag knappt av att umgås med folk utan att dricka? Varför känner jag mig alldeles tom och tråkig på de fester som jag är helt nykter på?

Jag tror det handlar rätt mycket om min uppväxt och hur jag är som person. Jag vet inte om mitt liv hade sett så mycket annorlunda ut om jag hade vuxit upp i någon större stad, jag vet bara att om man kommer från mellersta Värmland så är det rätt svårt att undvika alkoholen. Dessutom har jag ju alltid varit rätt tillbakadragen och det är ju bevisligen så att man blir mer social och pratglad när man dricker (jag tycker själv att jag är en mycket roligare och trevligare person när jag är full, men om det verkligen är så är väl kanske upp till andra att avgöra). Men trots detta tycker jag det är lite märkligt att jag fortfarande - efter alla spyor, efter alla pengar jag supit bort, efter alla nätter då jag bara suttit och stirrat apatiskt framför mig, efter alla olyckor, efter alla gånger då jag gått hem mitt i natten ledsen, sur och besviken - tycker att spriten är så lockande.
Jag känner en del personer som nästan kan verka berusade trots att de inte har druckit en droppe. Och ibland kan jag önska att jag var lite mer som dom, att jag också kunde bli sådär lycklig utan substitut.

Ni kanske tycker att jag gör lite för stor sak av det här. Det är ju inte så att jag är alkoholist. Det är ju inte så att jag måste ha sprit varje dag. Men samtidigt vet jag inte om jag skulle klara att sluta dricka helt ens om jag verkligen försökte. Jag klarade ju inte ens av att ta en vit månad när jag bestämde mig för det för ett tag sen. Om jag hade varit en något mindre ordningsam och ordentlig person så är det mycket möjligt att jag hade slutat på parkbänken. Jag har trots allt alkoholism i släkten.

Det här är inget försök att rättfärdiga mig själv. Det är inte heller något löfte om att jag kommer förändra mig. Jag tänkte bara att jag skulle säga som det är.
Och när jag tänker på det lite mer så vet jag ju exakt varför jag aldrig kan sluta dricka när jag har börjat. Rock-Thomas har sagt det så bra att jag nöjer mig med att citera honom:

”Oh, vad det är skönt
att inte veta sitt eget bästa
att gå på en smäll
och sen rusa som en tjur, rakt in i nästa”



Uppdatering 4/4 11:37:

Jag ser nu när jag läser igenom det här inlägget att det lätt kan misstolkas. Det låter ju lite som att jag inte kan dricka något utan att bli jättefull, och riktigt så illa är det ju faktiskt inte nuförtiden. Dessutom har jag haft några ganska långa perioder då jag inte druckit något alls, tro det eller ej. Jag kände bara att jag var tvungen att få ur mig det här.

tisdag 1 april 2008

Åsiktsregistrering

Som ni kanske har lagt märke till så har jag haft en liten undersökning här på bloggen för att klargöra vilken dystopi som egentligen är bäst. Jag hade förstås kunnat ta med många fler, det finns ju ett väldigt stort antal dystopier, men urvalet begränsades till ett antal personliga favoriter.

14 personer medverkade i omröstningen och vinnare blev 1984 och A Clockwork Orange med 4 röster var. Inte så förvånande kanske. Något som jag inte skrev var om det var filmen eller boken som åsyftades, både 1984 och A Clockwork Orange finns ju både som bok och som film. I det ena fallet är boken mer känd än filmen och i det andra fallet är det tvärtom. Jag kan förresten rekomendera alla som gillar A Clockwork Orange att även läsa boken, framförallt för Anthony Burgess fantastiska lek med språket. Filmen 1984 (som faktiskt är från 1984) är väl kanske inte lika bra som boken men den är sevärd den också.

Egentligen är det ju rätt larvigt med såna här omröstningar. Men samtidigt är det rätt kul, så därför kommer en till. 14 dagar har ni på er att rösta fram Brucans bästa skiva. Se bara till att rösta rätt, annars får ni smisk.