Bananen

Det har tagit tid, kraft och energi. Något som från början tycktes vara en högst rudimentär fråga har visat sig vara en hjärtefråga för många. Detta visar om inte annat det höga röstdeltagandet, 40 personer - fler än i någon tidigare kompromissundersökning - har fått säga sitt. Och nu, efter mycken möda och stort besvär, kan vi slutligen konstatera att bananen är som allra godast när den är gul.


Hela 11 personer, vilket utgör 27% av de röstande, anser bananen vara som godast när den är gul. Detta är en ökning med 2,9 procentenheter sedan 1893 då en likadan undersökning hölls i Visconsin. På en hedrande andraplats kommer alternativet "ljusgulnästangrön" (kan det bero på att bloggläsarna tycker om lite tuggmotstånd eller är det helt enkelt så att de är så otåliga så de inte orkar vänta på att bananen ska bli gul?). Flera föredrar också att imundiga sig sin banan tillsammans med glass eller på pizza. Men de är ändå betydligt färre än de som föredrar att äta bananen som den är. Förmodligen är kombinationen pizza och banan alltför kontinental för den genomsnittlige Svenne Banan.

Resultatet blev klart sent i eftermiddag och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Andy Warhol låter hälsar från sin grav: "you´re focusing too much on the peel, you should focus more on the inside!" Schimpanserna muttrar lite om att vi har tagit en klassisk apfråga och förvandlat den till en människofråga och Lasse Åberg och Klasse Möllberg funderar över om de kan använda sig av valresultatet på något sätt när de ska kränga sin nästa skiva.

Nu när omröstningen är över infinner sig en tomhet hos mig och säkert många av mina läsare. Vad ska vi göra nu när vi vet svaret på livets största gåta? Finns det överhuvudtaget någon mening med att försätta leva?

Hav förtröstan, mina vänner! Nya spännande frågor väntar bakom nästa krök. Minns Karin Boyes ord:

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst
Nog finns det mål och mening i vår färd
Men det är vägen, som är mödan värd
Det bästa målet är en nattlång rast
Där elden tänds och bananen bryts i hast
På ställen, där man sover blott en gång
Blir sömnen trygg och drömmen full av sång
Bryt upp, bryt upp! Den nya bananen gryr
Oändligt är vårt äventyr

Lika som bär?

Harry Potter



















Jakob Hellman

Ett hörspel

Min nya kärlek i livet heter radioteater. Eller hörspel som jag tycker är ett mycket finare namn. Egentligen har jag alltid tyckt om radioteater, jag minns när jag var liten och alltid brukade lyssna på Barnradion på morgonen (vi hade ju ingen TV så barnprogrammen på radion var dagens höjdpunkt). Men sen dess har jag inte lyssnat särskilt mycket på radioteater. Dels har jag väl helt enkelt inte kommit mig för och dels är det sån oerhörd prettovarning. Fast jag gillar ju att vara pretto. Jag vill sitta i min fåtölj i yllekofta och en nystoppad pipa i handen och lyssna på radioteater. Det är då jag mår som bäst. Inte för att jag röker pipa egentligen men det hör inte till saken.

Det är förstås med radioteater som med all annan teater. En liten del är bra och en väldigt stor del är skit. Att spåra upp de bra grejerna kräver förstås lite jobb, men det kan det kanske vara värt. Hörde på en inspelning av Göran Tunströms En dag i Robert Schumanns liv härförleden. Den var bra. Lyssna på den någon gång om ni får chansen. Jag gillar det Tunström sa innan själva pjäsen började också. Att radiomediet lämnar så mycket mer åt fantasin än vad TV:n gör. Och hur underbart det är att ligga i ett mörkt rum och bara höra orden.

Östersönder

Kom hem vid halv tre inatt efter att ha varit på Miljöpartiets kongress i Östersund hela helgen.
Det känns nästan inte som att jag har varit i Östersund eftersom det enda jag hann med att se av stan var när vi åkte buss till och från tågstationen. Däremellan har jag mest suttit inne i folkets hus, pratat med en massa människor, läst en massa papper och hållit upp röstkort. Lite synd kanske. Sist jag var i trakten såg jag inte heller något av stan eftersom vi var ute på en ö i Storsjön den gången. Men å andra sidan kanske inte Östersund i sig är så mycket att se. Dock är naturen jävligt vacker där uppe, det kan man inte neka till.

Så, vad är då intrycken av helgen?
Först och främst alla fina människor. Var kommer dom ifrån? Jag vet inte. Jag vet bara att jag blir väldigt lycklig varje gång jag åker på något sånt här större evenmang med Miljöpartiet. Lycklig över att se att det verkligen finns en massa människor som tror på förändring och som har fattat att det inte har så stor betydelse hur mycket pengar man har om det ändå inte finns någon jord kvar där man kan använda dem.
Det finns många som tycker att det är svårt att förhålla sig till Miljöpartiet eftersom vi inte vill placera in oss på höger-vänster skalan och för att åsikterna inom partiet spretar åt så många olika håll. Själv tycker jag nästan att det är det som är det bästa med partiet. Eftersom det fortfarande är ett relativt ungt parti så har man ännu inte fastnat i en massa gamla dogmer och den där svart-vita synen som präglar alla andra partier. Samtidigt finns det förstås en grundsyn på tillvaron som jag tror är gemensam för de flesta miljöpartister. Det handlar om en vilja att se till helheten och inte en massa sakpolitiska detaljer och att placera människan och naturen och inte pengar i centrum. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ganska sympatiskt.

De två största frågorna nu under helgen var förmodligen diskussionen om arbetslivstrygghet och hur vi ska förhålla oss till EU. Det sistnämnda har fått en viss uppmärksamhet i media. Vad jag stör mig lite på är att tidningarna gärna utmålar det som att Miljöpartiet har svängt helt i EU-frågan och plötsligt är väldigt positiva. Så är det givetvis inte. Jag tror knappt det finns några miljöpartister som är positiva till EU som det ser ut idag, däremot har insikten väckts hos många att det kommer behövas ett europeiskt samarbete i klimatfrågan och att EU, trots alla sina brister, kanske ändå är bästa forumet för att skapa ett sånt samarbete. Dessutom är det ju förstås som Annika Hirvonen, en väldigt ung men förbluffande klipsk tjej sa:
"EU har en katastrofal flyktingpolitik, blå planekonomi, låga ambitioner i miljöfrågan och centraliserad makt. Om vi går ur EU kommer allt det här vara ännu värre."

Själv tycker jag nog ändå att vi bör ha kvar kravet på utträde. Framförallt för trovärdighetens skull, jag tror många har svårt att greppa det där med att man kan vara emot någonting samtidigt som man vill ha kvar det. Och att åstadkomma ens den minsta förändring av EU verkar ju tämligen hopplöst åtminstonde om man ska tro på EU-parlamentarikern Carl Schlyter och han borde ju veta vad han talar om.
Men nu ska det i alla fall bli en medlemomsröstning i frågan så vi får väl se hur det slutar. Oavsett vad resultatet blir tror jag i och för sig inte att det förändrar så jättemycket.

Något som jag egentligen tycker är mycket intressantare och som också debatterades mycket är frågan om medborgarlön respektive trygghetssystem. Under våren har det hållits ett rådslag i Miljöparitet där olika förslag på hur ett trygghetssystem skulle kunna se ut har debatterats. Resultatet blev en modell där man samordnar arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen till ett mer enhetligt system än vad som är fallet idag. Frågan som kongressen skulle ta ställning till var om vi vill satsa på den här idén fullt ut eller om vi vill ha kvar vårt mål om medborgarlön som det står om i partiprogrammet. Resultatet blev någonting mittemellan, vi bestämde oss för att satsa på den här modellen nu men samtidigt ha kvar medborgarlönen som en långsiktig vision.


På vägen hem åkte vi tåg genom ett soligt och vackert Jämtland och Hälsingland samtidigt som jag lyssnade på Martin Hederos och Nina Ramsbys Visorna. Och där och då gick jag verkligen östersönder. Jag vill tro att det är nåt som bara händer där.

Springsteenrevisionism

Jag tänkte bara att jag skulle säga att jag just nu, när jag är något nyktrare än vad jag var i lördags, inte är lika fullt övertygad om att den där Springsteenkonserten är världens bästa konsert någonsin. Det är en fantastisk konsert förstås, vi snackar ju ändå om Bruce på den tiden då han i princip inte kunde göra något fel. Men världens bästa konsert kanske ändå är att ta i lite i överkant. Det finns ju många andra starka kandidater. Håkans spelning i Lisebergshallen 2003 till exempel. Eller Dylans Royal Albert Hall-spelning 1966. Listan kan göras lång.
Dessutom så är kanske Stefan Sporséns smäktande trumpetsolo i Det är så jag säger det vackrare än Clarence saxsolo. Även om jag i och för sig tycker att "The Big Man" är en av få personer i världen som verkligen kan få en saxofon att låta vacker.
Men det är förstås upp till er att avgöra om ni vill lita på en full Valdemar eller på en nykter Valdemar.

Jag ska också säga att det är en manifestation på Stora Torget i Karlstad imorgon klockan 17 mot utvisningar av flyktingar. Alla som befinner sig i Karlstad bör komma.
På onsdag så har jag föreläsning hela dagen och på torsdag åker jag upp till Östersund på Miljöpartiets kongress och kommer inte tillbaka igen förrän på natten till måndag. Så det blir nog inget bloggande på ett tag. Hoppas ni överlever ändå.

Jungleland

Okej. Okej. Okej. Jag är kanske lite full just nu. Men en sak har mig livet lärt och det är att Bruce Springsteen & The E-Street Band Live at the Hammersmith Odeon 1975 måste vara världens bästa konsert någonsin. Om jag så blir 100 år så kommer jag fortfarande sitta och glo på Clarence Clemons saxofonsolo med tårar i ögonen.

And the poets down here
they don't write nothing at all
they just stand back
and let it all be

Frispel

Du höll dina händer
framför mina ögon
och genom mörkret kunde jag se
en vän av linjer

Utan något synbart mål
flöt vi in i varandra

***

Och bortom alla tomma ansikten
som skrek i megafoner
kom en svag viskning av tröst

Den sa att vi var samma sorts barn
märkta vid födseln med spritpenna

Den sa: ”Flippar bäst som flippar ut.”
Och plötsligt insåg jag
varför jag alltid jagat frispel nätterna igenom.
Plötsligt insåg jag
varför fantomsmärtan alltid blev så tydlig
när jag sov ensam.

***

Vi är födda i en stad
byggd av perfekta häckar
och golf på söndag
men där andra bara såg hole-in-ones
ville vi ha någonting mer

Någonting som kunde släcka törsten
Någonting som kunde sätta alla kompasser
och gravitationer ur spel

Så att om vi hoppade tillräckligt högt
skulle vi aldrig behöva landa igen

Därför satsade vi allt på ett kort
drog andan av varandra
men kom aldrig till skott

***

Slutsatsen innan upploppet blev istället att
om vi bara plockar fram alla våra tillkortakommanden
i dagsjus
så har vi chansen att nå
riktigt långt

Festivalspecial

Sommaren närmar sig och därmed också festivalerna. Återigen är det dags att spy i buskarna, rulla runt i lera, äta smålandsrullar och allt annat som hör sommaren till.

Det finns ju ungefär lika många festivaler i det här landet idag som det finns myggor. Och så fort en försvinner så kommer det en ny. Det är väl i och för sig bra, det är ju kul att åka på festival. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det har gått lite inflation i festivalerna. Särskilt som det är ungefär samma mellanstora svenska indie-band som spelar på varenda en.
Därför kanske det kan vara sin plats med en genomgång av de större festivalerna. Så ni vet vilka ni bör åka på och vilka ni gott kan undvika. Själv kommer jag förmodligen åka på Arvikafestivalen och Way Out West. Kanske även Accelerator och Popaganda.

Siesta 29-31 maj (Hässleholm) - Den lilla Hässleholmsfestivalen som vuxit sig ganska stor de senaste åren. I år tycks nästan varenda svenskt indieband spela där, bl.a. Anna Järvinen, Håkan Hellström, Radio Dept., Moneybrother, Vapnet och José Gonzales. Dock inte så gott om bra utländska band.

Hultsfredsfestivalen 12-14 juni - Det fanns en gång en stor svensk festival som var riktigt bra. Dessa tider tycks tyvärr höra till det förgångna. Hultsfredsfestivalens stora affischnamn i år är Linkin Park, Rage Against The Machine och HIM. Som tur är väger dom upp alla skitbanden med en del bra artister som Rufus Wainwright, Robyn och Säkert (de sistnämnda två gör bara ett fåtal spelningar i sommar). Men ändå. Jag ser ingen jättestor anledning till att åka på Hultsfredfestivalen i år.

Where the action is 14 juni (Stockholm) - För dom som gillar rock är det här säkert en utmärkt festival. Själv är jag inget större fan av vare sig Queens of The Stone Age eller Foo Fighters. Fast The Hives är ju alltid bra.

Peace & Love 23-28 juni (Borlänge)- Ännu en svensk popfestival. Hästpojken och Håkan Hellström spelar på den här också. Något som skiljer Peace & Love från mängden är dock att Sex Pistols och Manu Chao spelar. Att se Sex Pistols år 2008 känns väl i och för sig inte så upphetsande, däremot skulle jag väldigt gärna vilja se Manu Chao någon gång.

Accelerator 24-25 juni (Stockholm) - Inte lika svennig som de gängse stadsfestivalerna. Vampire Weekend och Duffy i all ära, men intressant på programmet tycker jag nog ändå att El Perro Del Mar är eftersom hon har släppt årets kanske bästa skiva så här långt.

Arvikafestivalen 3-5 juli - Jag har varit på Arvikafestivalen tre år i rad nu och väldigt mycket talar för att jag kommer åka dit även i år. Det är en trevlig festival och man brukar alltid kunna hitta rätt många bra band. Roligast i år tycker jag är att både M.I.A. och The Go! Team spelar.

Roskildefestivalen 3-6 juli - Enda festivalen på den här listan som inte är svensk. Jag har aldrig varit på Roskilde och jag kommer inte åka dit i år heller. Mest för att det är så jävla dyrt och för att det alltid regnar. Å andra sidan får man chansen att se en massa utländska band som man inte kan se på de svenska festivalerna. Om jag skulle åka dit i år skulle jag förmodligen se Lady Saw, Bonnie Prince Billy, Cat Power, Band of Horses, The Streets, Neil Young och en del andra. Nästa år kanske.


Putte i Parken 31 juli-2 augusti (Karlskoga) - Karlskoga har i år förärats med en egen festival med det märkliga namnet Putte i Parken. Artistspridningen är ganska stor - allifrån Magnus Uggla till Anna Järvinen. Överlag rätt bra artister men inte tillräckligt intressant för att jag ska vilja bege mig dit.


Emmabodafestivalen 31 juli-2 augusti - Samtidigt som Putte i Parken pågår också Sveriges mest indiepopiga festival, i år under namnet "Störd o fin". Markus Krunegård, Detektivbyrån, Almedal och Miss Li spelar bland annat. Också bandet med med det alldeles fantastiska namnet Boris and The Jeltsins.

Storsjöyran 31 juli-2 augusti (Östersund) - Ytterligare en festival samma helg. De flesta artister kan man se annorstädes men om man åker dit bör man inte missa Kris Kristofferson och Drive-By Truckers.

Way Out West 7-8 augusti (Göteborg)- Förmodligen Sveriges bästa festival. Jag grämer mig fortfarande lite över att jag inte var där förra året, men i år ska mycket till för att jag inte ska åka dit. Det finns ingen annan svensk festival där man har chansen att se Sigur Rós och Flaming Lips. Dessutom gör Broder Daniel sin förmodligen sista spelning någonsin.

Popaganda 29-30 Augusti (Stockholm) - Popaganda var ju under flera år en gratisfestival. Så tyvärr icke längre. I år måste man betala 475 pix för två dagar. Då får man i och för sig se Joel Alme, Shout Out Louds och, inte minst, bob hund. Jag tror faktiskt att det kan vara värt det.

Frågor till herr/fru Anonym

Idag har jag svarat på lite frågor om den här bloggen och om bloggande i största allmänhet. Det var ganska roligt. Dock känner jag, efter att ha svarat på så många frågor, att jag själv har några frågor som jag skulle vilja få besvarade.

Det är nämligen så här att jag får en del anonyma kommentarer på den här bloggen. Detta är inte något som jag upplever som ett problem, tvärtom. Jag tycker det är rätt roligt med anonyma kommentarer, det gör livet lite mer spännande.
Dock skulle jag vara väldigt tacksam om du anonyme ville svara på de här frågorna:

1) Är du en person eller flera? (d.v.s. är du som svarar på det här samme person som har skrivit alla andra anonyma kommentarer)

2) Om svaret på första frågan är "flera", hur känns det då att vara så splittrad?

3) Är du lika anonym i det verkliga livet?

4) Bör man se din anonymitet som en reaktion mot vårt individfixerade samhälle där alla strävar efter uppmärksamhet? (OBS ledande fråga)

4) Vad tror du om anonymiten i framtiden? Kommer vi människor bli mer eller mindre anonyma?

5) Tycker du om saltlakrits?

Om svar anhålles

Idag har jag bland annat tvättat, städat och grubblat över uttrycket "om svar anhålles". Varför heter det så? Vad betyder det?
Alltså, jag vet ju vad som menas när det står t.ex. O.S.A: 31 maj. Det betyder att man gör bäst i att svara innan nämnda datum. Men det är ändå ett märkligt uttryck.

Anhålla kan enligt ordlistan betyda (1) ta i fängsligt försvar eller (2) begära. Vi får väl förmoda att det är betydelse nummer två som åsyftas i det här läget. Vi kan också anta att det är personen som skickat inbjudan som anhåller om svaret. Så långt är allt väl, problemet uppstår med det lilla ordet "om". Om det hade stått "svar anhålles" hade allt varit klart och tydligt men hur ska vi nu veta om brevsändaren anhåller om ett svar eller inte?

Om någon av mina kära bloggläsare har ett bra svar på detta dilemma så får ni gärna hjälpa till att lösa det.

O.S.A: Ja.

15 år bakåt - 15 år framåt

Idag fick jag reda på, från flera olika håll, att mitt gamla favoritband bob hund ska spela live igen i sommar. Expressen kallar det för en comeback. Och visst det kan man förstås kalla det om man vill. De har ju bara gjort en enda spelning de senaste fem åren och det är sju år sen de släppte sitt senaste album. Men oavsett om de ger sig ut på turné och släpper en ny skiva eller om det nu bara blir de här 2-3 spelningarna så skulle jag nog ändå inte vilja kalla det för en comback. Jag tycker det är ett ganska missvisande begrepp. bob hund har ju funnits under hela den här tiden, de har bara inte spelat in någonting nytt, istället har bandmedlemmarna sysselsatt sig med andra projekt. Och ska man tro titeln på deras "Best of"-skivas så kommer de inte splittras de närmaste 100 åren.
Det är lite samma sak som med Broder Daniel. De finns liksom alltid även när de inte syns.

Jag tycker det är väldigt sympatiskt med den typen av band. Det finns ju egentligen ingen anledning att ge ut någonting om man inte har lust eller inte tycker att det är bra. Tomas Öberg sa till och med i en intervju för något år sen att bob hund har spelat in en massa nya låtar men det är inte alls säkert att de kommer att ges ut.
Tyvärr verkar de flesta artister tro att de måste ge ut en skiva åtminstone varannat år annars finns de inte. Och på sätt och vis är det väl så också. Vi lever ju i ett snabbkonsumtionssamhälle där man lätt riskerar att bli bortglömd om man inte gör något väsen av sig. Men det borde inte vara så.

Tro nu inte att jag tycker att det är dåligt att bob hund ska spela live igen. Jag blev jätteglad när jag hörde det och jag skulle tycka det var jättekul om de verkligen är på gång med en ny skiva (förutsatt att den är bra då förstås).
Men poängen med det här inlägget är bara att ibland måste man låta saker och ting få ta sin tid.

Jorden kommer att bestå
i sin bana runtom solen
fastän vi håller på
vi är stumma av förvåning

I don't need to be with people who don't care about me

Igår höll jag ett tal för ungefär 300-400 personer. Det var inte något långt tal, jag kom av mig flera gånger och det hördes tydligen inte ens vad jag sa längst bak i lokalen. Men jag gjorde det i alla fall och det är jag ganska nöjd med.
I övrigt så var den där banketten en hemsk tillställning. Jag insåg det redan när jag kom dit och såg rad efter rad av uppdukade långbord i något som mest liknade en flyghangar. Jag menar hur kan man förväntas ha roligt på ett sånt ställe? Det går ju bara inte. Ändå är det som att alla måste le och skratta precis hela tiden för att markera hur jävla roligt de har.

Efter att jag hade hållit mitt lilla välkomsttal så var det dags för kvällens första musikaliska inslag. Två killar - en som sjöng och en som spelade gitarr - gick upp på scenen och rev av några covers, tydligen i syfte att "få igång publiken". Tomas Ledin varvades med Magnus Uggla, Fader Abraham och Klappa händerna när du är riktigt gla'. Och det var väl där någonstans som jag i huvudet började formulera ett hatinlägg mot alla människor som var där.
Men jag tänker inte skriva det inlägget. För egentligen så hatar jag ju inte människorna där. Jag hatar bara den där typen av av fester (tänk after work eller grisfester så förstår ni vad jag menar). Jag blir så illamående av alla påklistrade miner och den totala bristen på värdighet.

Efter bandet uppträdde två komiker som var ganska roliga, men jag tror att de flesta i publiken var för fulla för att förstå alla skämt som inte handlade om sex. Därefter spelade ett till coverband som, tack och lov, var betydligt bättre än det första.
Jag kollade på bandet en stund och dansade lite och sen bestämde jag mig för att dra därifrån. Jag hade ju gjort min plikt och hade egentligen ingen större lust att vara kvar.
Så jag gick därifrån utan att säga hej då till någon, tog min cykel och åkte iväg till en annan fest med människor som jag tycker om.

Samtidigt som jag var på den där banketten så hade mina vänner i bandet Leaving Fort Lumber haft sin första spelning på ett annat ställe i stan. Nu satt de hemma hos Dan och Emilia och drack öl, så jag bestämde mig för att sticka dit.
Jag kom dit, träffade en massa folk och hade rätt trevligt fram tills att en kille började gorma om att någon hade tagit hans öl. Det är möjligt att någon hade gjort det och i såna fall hade han väl all rätt att bli sur men han gjorde alldeles för stor affär av det. Dessutom började han skälla ut Dan och Emilia, som om det på något sätt var deras ansvar att se till att ingen tog hans öl bara för att de ägde lägenheten. Nåväl, jag ska inte uppehålla mig vid det där, det ältades alldeles tillräckligt igår.
Det var i alla fall inte så kul att stå och lyssna på en massa människor som skrek i munnen på varandra så jag och några andra gick iväg till en pub och satte oss.
När de stängde där gick vi hem till David för att ha efterfest men när vi väl kom fram visade det sig att nyckeln var borttappad så vi kom inte in i lägenheten.
Sen irrade vi runt på Herrhagen ett tag och jag hittade en övergiven tyghund utanför Nöjesfabriken som jag bestämde mig för att ta med hem. Det kändes som att vi hade någonting gemensamt.

En midsommarnattsdröm

Imorgon ska jag hålla ett tal på ett idrottsevenemang för studenter. Hur jag har fått detta uppdrag kan man verkligen undra då jag inte är särdeles förtjust i vare sig sport eller studenter. Men det är en lång historia och jag har inte för avsikt att tråka ut er med den nu. Jag tänkte bara säga att om det går åt pipsvängen så kan jag alltid trösta mig med några rader av William Shakespeare.

Teseus:

Jag vill se den pjäsen
för ingenting kan vara värdelöst
om det har fötts ur hjärtats trogna enfald.
Gå efter dem. Vi sätter oss så länge.

Hippolyta:

Jag tycker inte om när man gör narr av
naiva människor med ärlig vilja.

Teseus:

Men älskling, det är inte meningen.

Hippolyta:

Han sa ju att de inte kan någonting.

Teseus:

Då är det desto snällare av oss
att vi vill titta på det. Vad gör det
ifall de inget kan? Ett ädelt hjärta
ser mer till viljan än till resultatet.
Där jag har kommit har jag alltid hyllats
av lärda män med färdigskrivna verser.
Jag såg dem stå där darrande och bleka
och komma av sig mitt i meningen
av ren nervositet, förstöra metern
och sen inte få fram ett ljud
av själva välkomsttalet. Tro mig, älskling,
den tystnaden var hyllning nog för mig.
I den respekt jag såg i deras ängslan
läste jag mycket mer än i de fraser
en bättre oljad tunga skulle ha format.
Den kärlek talar vackrast som man vet
står tigande av skräck och trofasthet.

The Eagles

Det är förstås ganska ocreddigt att gilla The Eagles. Det är ju musik för män över femtio med fläckiga jeans och cowboyboots vars musiksmak inte har förändrats ett dugg sen 1985 och som fortfarande går igång när ett coverband spelar Bad Moon Rising på firmafesten och som känner sig jävligt revolutionära när de knyter näven till Born In The U.S.A. Eller nåt. Hursomhelst är det inte musik som ett 22-årigt popsnöre som jag borde gilla.
Men fan alltså, jag gillar Eagles. Och jag tycker Desperado är en väldigt fin sång. Och det lär ju knappast vara en slump att en av 2000-talets absolut vackraste sånger har en melodi som är ytterst snarlik Desperado. Den som först kommer på vilken låt jag syftar på får en guldstjärna i kanten.

Politix

Om det är någon som undrar vad jag gör för något om dagarna så är svaret för tillfället: politik, politik, politik. Och så en del litteraturvetenskap förstås, men mest politik.

När jag gick med i Miljöpartiet och Grön Ungdom på Arvikafestivalen för snart två år sen så trodde jag nog inte att jag skulle bli särskilt aktiv. Men så blev det höst och val och de ringde från Hagfors och frågade om jag inte ville vara med på ett torgmöte. Jag minns att vi stod vid ett bokbord utanför Konsum i Hagfors och de enda som kom fram och lyssnade var några alkisar.
någon vecka senare ringde Martin här i Karlstad och undrade om jag ville vara med och dela ut valsedlar utanför Kronoparkens vallokal på valdagen. På kvällen hade vi valvaka och det var första gången jag var inne i Karlstads Miljöpartilokal.
I november 2006 åkte jag på en kurs för att lära mig lite mer om grön politik och i december bildade vi Grön Ungdom Värmland som jag har varit väldigt aktiv i.

För närvarande har jag fyra olika poltiska uppdrag:

1) Jag är sammankallande och kontakperson för Grön Ungdom Värmland.

2) Jag sitter som ersättare i ledningsgruppen för Miljöpartiet Karlstad.

3) Jag sitter som ersättare i Karlstads Kultur- och Fritidsnämnd.

4) Jag är ordinarie ombud från Karlstad till Miljöpartiets kongress i Östersund i slutet av maj.

Det tar lite på krafterna med alla dessa möten. Den här veckan har jag till exempel 4 olika politiska möten. dessutom ska jag vara Karlstad kommuns representant på Studentiaden (ett årligt idrottsevenmang för alla studenter) på lördag kväll. Lägg till att vi har rätt mycket att läsa på litteraturvetenskapen också så förstår ni att jag inte hinner med så mycket annat.
Men det är, i alla fall för det mesta, väldigt kul. Framförallt är det kul att diskutera ideologi och att genomföra aktioner. Det är mindre kul med kommunpolik, det känns mer som ett nödvändigt ont. Till hösten funderar jag på om jag kanske ska dra ner på engagemanget något. Kanske bara engagera mig i det som jag verkligen tycker är kul, det vill säga Grön Ungdom. Jag har ju aldrig haft som mål att göra någon sorts politik karriär. Det har mest bara blivit såhär. Men det är väl också det som är charmen med livet, saker blir bara.

Bruno K. Öijer

Jag tycker, som trogna läsare av den här bloggen säkert redan vet, väldigt mycket om Bruno K. Öijers poesi. Jag tycker så mycket om den att jag valde en av hans dikter till min jämförande analys i förra veckan. Jag tycker också om de svar han ger i olika intervjuer. Han verkar vara en skön person helt enkelt. Vad jag däremot inte står ut med är hans sätt att framföra sina dikter på.
Jag har verkligen försökt. Jag har ansträngt mig för att förstå varför han läser som han gör och vad det får för effekt. Men tyvärr alltså. Jag kommer bara till slutsatsen att han förstör sina egna dikter när han läser dem.
Jag kan eventuellt tänka mig att vissa av hans dikter kan vinna på att man läser dem släpigt och betonar vissa ord, men i många blir det bara löjligt och klychigt.

Det är lite samma sak som med Bob Dylan. Jag tycker i och för sig att Dylan är en fantastisk sångare för det mesta. Men ibland har han ju ett sätt attt sjunga sina gamla låtar på som gör att man bara vill ruska tag i honom och skrika: "Vad fan håller du på med?!"
Så snälla Bruno, bara för att du gillar Dylan behöver du väl inte försöka härma det som är dåligt med honom. Det räcker väl med att du försöker se ut som honom.

Men jag är ju inte den som är den så jag tänkte låta er avgöra själva. Först texten till en dikt, som jag i och för sig inte tycker hör till hans allra bästa men som är ändå är rätt bra, tagen ur diktsamlingen Dimman av allt från 2001 och därefter ett Youtube-klipp där han läser samma dikt till en musikvideo. Välj själva vad ni föredrar.

*

vi lämnade
varje fest sist av alla
och vi hade ingenting
bara våra unga ansikten
världen var sjuk
sjuk och stängd sedan tusentals år
röd neon föll som glöder
gatorna rann av svart
och jag vet inte vad det var värt
hur mycket som finns kvar
men det satte sej i våra kläder
satte sej i vårt hår
och vi har inte kommit hem
det är en lögn att vi kommit hem
vi kommer aldrig hem
ingen av oss kommer hem

Uppsala - vi kan väl vara du med varann?

Fick ett SMS från Maria för en vecka sen där hon frågade om jag ville komma över till Uppsala och fira valborg. Och det ville jag ju, så i onsdags satte jag mig på tåget och for iväg.
På Centralen i Stockholm stötte jag helt oförhappandes på min gamle gymnasiekamrat Petter. Vi hann bara prata några minuter innan Petter fick syn på vår gemensamme vän Tobias N. som kom knallandes uppför samma trappa som jag hade kommit knallandes uppför. Det visade sig att jag och Tobias hade suttit på samma tåg och att han precis som jag var på väg till Uppsala för att fira valborg. Det är som Jocke Berg sjunger: "Cirkeln sluts igen/Vid ringen på Centralen".
Ännu lustigare blir det om jag också nämner att jag stötte på Livija på tåget när jag var på väg tillbaka till Karlstad.

Jag och Tobias klev på tåget till Uppsala tillsammans men hamnade på olika platser eftersom tåget var helt packat med folk som skulle till Uppsala för att fira valborg. Lika packat var det på stationen men jag lyckades i alla fall hitta Maria, Julie, Björn samt Björns kompis Viktor i vimlet. Vi hälsade och begav oss sedan hem till Maria och Björn. På vägen åkte vi förbi Slottsbacken där studenterna flockades som flugor kring en bajskorv.
När vi kommit upp till lägenheten värmde jag några fiskpinnar och lite potatis och åt eftersom jag var jättehungrig medan de övriga började förbereda maten som vi skulle grilla senare. Samtidigt började vi dricka lite och efter en stund dök även Maria och Julies kompis Sammie upp.

Det blev en fin kväll. Vi grillade och åt och blev påhoppade av några fulla tjejer som försökte sno åt sig mat, och sen började det regna och vi gick in för att spela spel. Först spelade vi frågesportsspel och det var kul trots att jag inte kunde komma på vad hon-som-vägrade-sätta-sig-på-bussen hette eller vad Big Mac heter på franska (De rätta svaren var förstås Rosa Parks och Le Royale) och efter det blev det Pictionary vilket var ännu roligare.
Någonstans mellan ett och två kom jag och Maria plötsligt på att det hade blivit 1:a Maj och att vi borde demonstrera mot något. Valet föll på Monaco. Vi skrev alltså "Mot Monaco" på ett papper och gick runt i lägenheten och deklamerade vårt budskap. Jag tror inte vår lilla demonstration fick någon större effekt men det kändes ändå bra i hjärtat.

Vaknade vid sju på morgonen och mådde extremt dåligt. Gick ut i badrummet och spydde en gång och lyckades sen till slut somna om och sov vidare i några timmar. När jag återigen vaknade så mådde jag betydligt bättre. Vi samlades i köket och åt en stadig frukost, solen sken in genom fönstret och allt kändes väldigt behagligt.
Ägnade en stund åt att tillsammans med Maria planera för det poesifanzine som vi har tänkt ge ut någon gång. Vi började skriva ett förord också men kom inte så långt innan det var dags att gå ner på stan. På vägen till tågstationen gick vi förbi såväl boulespelare som ett litet demonstrationståg.
Tågresan till Stockholm var smärtfri, men när jag satte mig på X2000-tåget till Karlstad märkte jag att jag återigen började må dåligt. Jag vet inte om det var bakfyllan som fortfarande hängde kvar eller om det berodde på att jag åkte baklänges och att tåget skakade så mycket. Kanske båda delarna. I alla fall tänkte jag att det nog var bäst att få någonting i magen så jag gick till restaurangvagnen för att köpa en macka och stötte på Livija. Men samtidigt som vi stod och pratade kände jag att magen snurrade och fick springa in på en toalett och spy igen. Därefter mådde jag återigen mycket bättre.


Under promenaden från Marias lägenhet till stationen kom jag på att jag tycker om Uppsala väldigt mycket. Det är lite synd att jag inte hann vara där längre och se mer av stan, men det får väl bli någon annan gång. Jag tror jag har skrivit det här någon gång tidigare men det kan vara värt att upprepas: jag tycker om städer som bär på en historia. Städer som man kan vandra runt i och känna att man är en del av någonting större. Stockholm är ju rätt fantastiskt på det sättet. Varenda liten gränd i Stockholm finns ju beskriven i böcker av Per-Anders Fogelström och Hjalmar Söderberg och varenda krog har besjungits av Bellman och Taube. Men det finns mycket som jag ogillar med Stockholm också.
Karlstad däremot känns så... historielös. Om det finns en historia om Karlstad så är den säkert väldigt tråkig. Det finns säkert sämre städer att bo i än Karlstad, men nästan alltid när jag har varit på utflykt någonstans får jag en längtan efter att flytta iväg.

Nu är jag i alla fall hemma hos mina föräldrar och håller på att skriva på en hemtenta som förmodligen kommer få titeln Om utanförskap och elitism i Bruno K. Öijers "Märkt" och Kents "Dom Andra".
Oerhört pretentiöst förstås, men det är ju sån jag är. Det hoppas jag att ni har märkt.