Olika kön, olika värde

Imorse när jag kom hem från jobbet och slog upp Dagens Nyheter möttes jag av den här helsidesannonsen från Miljöpartiet:




Texten längst ner på annonsen lyder:

Kvinnor tjänar fortfarande betydligt mindre än män, trots att de utför samma arbete. Finns det någon som på riktigt tycker att det ska vara så? Vi tror inte det. Miljöpartiet har en tydlig politik för att ändra på detta. Läs om det på vår hemsida www.mp.se



Någon på Miljöpartiet kan uppenbarligen det där med att komma på roliga och träffsäkra reklamkampanjer. Men Karl XI som är på 500-kronorssedeln ser ju i alla fall lite feminim ut. Håll med om det.

Pojken i skogen och The girl who never fick nån post

"Pojken i skogen" (2005) är Mats Jonssons tredje självbiografiska seriealbum efter "Unga Norrlänningar" från 1998 och "Hey Princess" från 2002. Efter att ha skildrat sin ungdomstid i Norrland och Stockholm i de första två albumen går han i Pojken i skogen ännu längre tillbaka och berättar om sin barndom (albumet börjar när Mats är tre år och slutar när han ska börja gymnasiet).
Barndomsskildringrar är något av det svåraste som finns. Det är lätt att det blir alldeles för sentimentalt eller alldeles för becksvart. Kanske är det så att vi, omedvetet, gör om våra barndomsår för att få dem att passa in i ett mönster. För att de ska bli lättare att förstå och mer handgripliga.
Det är här som "Pojken i skogen" skiljer sig från många andra barndomsskildringar. Mats Jonsson förenklar inte. Han berättar om sin barndom just så som det var med allt vad det innebär. Han både mobbar och är mobbad. Han är rädd för precis allt samtidigt som han i vissa stunder vågar göra det ingen annan vågar. Han är både barnslig och lillgammal. Precis som i Hey Princess är det också extremt självutlämnande. Så till den grad att man undrar om han inte skäms för att berätta om någonting. Allt skildras väldigt ingående, från hans första sexfantasier till hur han blir slagen och mobbad under högstadieåren.
Den barnsliga teckningsstilen känns också igen från hans tidigare album, liksom den trovärdiga dialogen, fantasierna och de tidstypiska elementen. Men det är något som gör att jag tycker att "Pojken i skogen" är något bättre än "Hey Princess" (som jag i och för sig också tycker är väldigt bra). Kanske är det bara det att vi är mer bortskämda med bra ungdomsskildringar än barndomsskildringar.

Betyg: 9/10





Daniel Ahlgrens "The girl who never fick nån post" (2002) har flera uppenbara likheter med Mats Jonssons serier. Även om huvudpersonen i serien är en tjej och heter Helena så känns det inte som någon vild gissning att mycket är hämtat från Daniel Ahlgrens egen uppväxt. Något annat som förenar dem båda är det talspråkliga (när en person suckar i "The girl who never fick nån post" säger den inte "suck" utan "hhhhhh"), utanförskapet och den träffsäkra karaktärsbeskrivningen. Men trots detta blir jag inte lika berörd av "The girl who never fick nån post". Den är förvisso träffsäker och undviker att fastna i klichéer (Helena är ett mobboffer men hon är också en väldigt lat och egoistisk person) men på något sätt blir vardagshumorn inte lika skrattframkallande som i Jonssons album. Kanske är det bara bristen på en strukturerad handling som gör att jag finner Ahlgrens serie lite mer intetsägande.
Därmed inte sagt att "The girl who never fick nån post" är en dålig serie. Absolut inte. På plussidan kan jag till exempel nämna de snygga teckningarna (som befinner sig väldigt långt bort från Mats Jonssons spretiga stil) och den kärleksfulla skildringen av nördarna, Stefan och David. Efter att ha läst ut det här albumet blir jag sugen på att läsa mer serier av Daniel Ahlgren, vilket är ett betyg så gott som något.

Betyg: 7/10

Spräng sönder orden

Jag kastade om orden lite i en dikt med hjälp av Wordle. Resultatet ser ni om ni följer länken här nedan. Ni kan skriva ut den och använda som karta om ni vill gå på upptäcksfärd i min hjärna.

title="Wordle: söndersprängd dikt"> src="http://wordle.net/thumb/wrdl/93538/s%C3%B6nderspr%C3%A4ngd_dikt"
style="padding:4px;border:1px solid #ddd"
>

Mitt liv som tidningsbud - del 3

Jag är tamefan helt otrolig. På något sätt lyckas jag liksom alltid ställa till det. Som en spindel med alldeles för många ben fäller jag krokben för mig själv eller trasslar in mig i mitt eget nät.

Sedan mitten av förra veckan är jag själv här i lägenheten. I fredags hade jag varit ute på en promenad och när jag kom tillbaka och tog hissen upp till lägenheten så hände det. Jag plockade upp nyckeln till lägenheten ur fickan, snurrade den lite i det lilla snöret som satt fast i den och plötsligt flög den iväg. Den studsade en gång mot hissväggen och försvann sedan ner i den lilla springan vid dörren.
Oturligt nog går det inte att komma ner i hisschaktet utan att först kontakta bolaget som sköter om hissen. Jag ringde till Anna-Lena och förklarade läget och vi kom fram till att det jag kunde göra var att åka hem till hennes vän Anita och låna hennes extranyckel. Hon var dock också bortrest och skulle inte komma tillbaka förrän på söndag. Alltså behövde jag ha någonstans att bo till på söndagen. Ringde runt till de få kompisar jag har i Stockholm (Niklas, Tobbe och David) och frågade försiktigt om jag kunde få sova hos någon av dem. Tyvärr gick det inte med någon av dem. Ringde till Anna-Lena igen och till slut kom vi fram till att jag kunde bo hos hennes vän Tore, som inte heller var hemma men i alla fall skulle komma hem vid ett på lördagen.

Innan allt det här hände hade jag och David planerat att ses och ta en öl tillsammans. Vi träffades vid Medborgarplatsen och strosade runt ett tag för att försöka hitta någon trevlig uteservering att sitta på. Givetvis var det fullt överallt. Extra fullt var det på Debasers uteservering, det var så mycket folk där att man knappt kunde röra sig och att ta sig fram till baren var ju inte att tänka på. Ändå gick vi dit och väntade på att de skulle öppna inomhus. Där inne var det istället nästan helt folktomt men vi hade trevligt ändå. vi satt vid ett bord och drack några öl och efter en stund kom det ett trevligt gäng och slog sig ner bredvid oss.
Sen var jag förstås tvungen att gå till jobbet. Det är lite tur i oturen att jag jobbar natt, annars vet jag inte vad jag skulle ha hittat på för att få tiden att gå. Jag frågade om jag kunde få ta två trakter, för att inte riskera att bli klar alltför tidigt, och fick två rejäla områden. Det var lite slitigt men det var nog ändå bättre än att bara sitta och vänta.
Vid sju på morgonen var jag klar och hade ingenstans att ta vägen. Gick således upp till Vitabergsparken och la mig i gräset och försökte sova lite. Det gick inte så bra men det var i alla fall skönt att sträcka ut sig lite och njuta av stillheten. Det är nog det jag kommer sakna mest med det här jobbet, de där morgontimmarna innan staden har vaknat till liv.
Till slut började klockan närma sig ett och jag kunde fara ut till Tores lägenhet på Lidingö. Hade egentligen tänkt träffa Tobbe på kvällen, men all tanke på social samvaro kändes vid den här tidpunkten ganska betungande. Jag sov några timmar hos Tore och inväntade sedan natten då jag skulle iväg och jobba igen.
när jag kom tillbaka igen försökte jag sova lite till, men trots att jag bara hade sovit 4-5 timmar de senaste två dygnen kunde jag ändå inte somna. Ringde Niklas och fick veta att han och hans farsa skulle åka ut till Långholmen för att sola och eventuellt bada lite. Vi bestämde oss för att ses där. Det var otroligt mycket folk på Långholmen men vi lyckades i alla fall hitta en liten plats i gräset där vi slappade några timmar och jag försökte återigen sova utan resultat.

När vi hade tröttnat på att sitta där åkte vi ut till Niklas i Mölarhöjden och då äntligen kom tröttheten. Efter att vi hade käkat lite sallad sträckte jag ut mig på hans soffa och befann mig någonstans mellan dröm och vakenhet i några timmar. Till slut ringde Anita och meddelade att hon nästan var hemma och att jag kunde komma hem till henne och hämta extranyckeln.
Hann återigen bara sova några timmar under natten eftersom jag skulle upp och jobba inatt igen. Men idag har jag i alla fall sovit ut ordentligt. Och nu inatt är jag, tro det eller ej, ledig!

Allt detta krångel bara för en liten nyckels skull. Det där med nycklar har aldrig riktigt varit min grej. Jag vet inte hur många gånger jag tappade bort nyckeln till skåpet när jag gick på högstadiet. Det borde inte få finnas några lås tycker jag. Tänk vad mycket tid man skulle spara in på att aldrig behöva låsa dörren! Om vi säger att man ägnar tio sekunder om dagen åt att låsa och låsa upp olika dörrar så skulle det bli ungefär en timme om året. Nittio timmar på nittio år! Att ingen har tänkt på det...

Som om det inte vore nog med det här med nyckeln så har jag gjort en del andra dumma saker den senaste tiden. När jag anlände till Stockholm för några veckor sedan och skulle köpa SL-kort frågade killen i kassan om jag var under tjugo. Jag tvekade en halv sekund innan jag svarade ja. Det var givetvis otroligt korkat. Det blir ju lite billigare att åka på ungdomskort, men man riskerar att få betala mångdubbelt så mycket om man skulle åka fast. I tunnelbanan är det ganska lugnt, där har dem ju typ aldrig någon kontroll. Men så fort jag ska resa på något annat sätt, med buss eller tåg, blir jag jättenervös att någon ska avslöja mig. På Lidingötåget i lördags gick det till slut inte längre.
"Har du leg?" frågade biljettkontrollen.
"Uhm... nej, jag har glömt det hemma."
" Skriv ditt personnummer här."
"Okej, okej. Jag är tjugotvå."
"Varför har du köpt ungdomskort?"
"Jag vet inte. Det var dumt."
"Mycket dumt."
"Ja."
"Jag ska ge dig en chans. Du kan få köpa en SMS-biljett för trettio kronor. Men nästa gång är jag inte lika snäll."
"Tack så mycket."

Jag tror nog att jag får lov att köpa biljetter om jag ska åka buss eller tåg något mer under de dagar jag har kvar här. Det är ju vansinnigt att hålla på och chansa på det här sättet.

***

Jag är faktiskt inte så dum egentligen. Mitt stora problem är bara att jag aldrig tänker mig för. Jag lever på impuls, fattar orationella beslut och mina tankar befinner sig ytterst sällan där de borde vara. Det här kan förstås irritera folk i min omgivning (vilket jag har full förståelse för) men jag tror ändå det är värst för mig själv. Det är ju nämligen mig själv som det brukar drabba i slutänden.
Det är bland annat på grund av det här som jag måste bli författare. Jag tror inte att jag skulle klara av något annat jobb. Visserligen har jag klarat det här tidningsutdelandet ganska hyfsat, men det är ju inte världens svåraste jobb direkt och dessutom har jag nog haft lite tur.
Författare, skådespelare och musiker är de enda yrken där man kan bluffa och komma undan med det. De sistnämnda går dock bort eftersom de kräver koncentrationsfärdigheter och en viss social kompetens. Som författare däremot kan man bara ägna sig åt drömmerier hela dagarna. Som DN-kritikern Jonas Thente skriver i presentationen på sin blogg: "Jonas Thente anser att i princip allt är bättre i böcker än i verkligheten, men om man skriver om verkligheten så blir den i alla fall text."

Men även om jag lyckas bli författare så kommer jag nog ändå behöva bli lite mer disciplinerad. Bara för att lyckas överleva i den här världen idag krävs det ju att man har koll på allt, från bankkoder till pensionsförsäkringar. Jag må vara en björn med mycket liten hjärna, men jag gör i alla fall så gott jag kan. Jag lovar.

Min lön kommer fem veckor försent!

Trodde för ett ögonblick att jag kanske skulle ha råd att åka på Way Out West ändå. Lönen för jobbandet i slutet av juni gav mer än jag hade förväntat mig. Men så slog det mig plötsligt att det är ju inte juli och augusti som är hyresfria när man bor i studentlägenhet utan juni och juli. Alltså betalade jag ingen hyra i slutet av maj. Alltså ligger det en räkning någonstans hemma i lägenheten som jag har gjort mitt bästa för att förtränga.
Och någon lön för trapprännandet får jag ju inte förrän den 25:e augusti. Fuck that.

När ska världen inse vilken begåvning jag är? Ska man behöva ta livet av sig bara för att folk ska fatta hur fantastisk man är eller vad är det frågan om?

I'm five years ahead of my time. Minst.

Sju sorters kakor

Kvart-i-fem-ekot på P1 utlovade ännu mer värme. Som om det inte hade varit tillräckligt. Vera suckade, stängde av radion, gick fram till fönstret och gläntade på persiennerna. Om det åtminstone kunde bli höst. Något sa henne att saker och ting kanske skulle bli lite lättare då, i alla fall mer hanterbara. Turisterna skulle försvinna. Folk skulle gå till sina jobb och sluta sitta på glassiga caféer hela dagarna. Vardagen skulle komma insvepande och lägga sig som ett grått dis över staden. Hon kunde knappt vänta.

Det hade hunnit gå en vecka sedan den där dagen då hon lämnade lägenheten på Brännkyrkagatan, gav sig ut i den gassande värmen och promenerade bort till Södersjukhuset. Där hade hon blivit sittande i flera timmar innan en läkare äntligen fick tid att undersöka henne.
Beskedet hade inte kommit som någon chock. Redan när hostan började, i vintras, hade hon känt igen den. Vetat att tröttheten och bristen på aptit berodde på samma sak som hade drabbat Åke för lite mer än fyra år sen. Samma kräfta som stuckit klorna i halsen på honom och långsamt borrat sig ner mot hjärtat hade fått tag i henne också. Det var väntat. Varför skulle hon klara sig när han fick dö? Det fanns ingen logik i det. Ändå hade hon väntat innan hon bokade tid på sjukhuset. Kanske för att vara säker på att giftet hunnit sprida sig ordentligt så att det inte fanns någon chans till räddning.
Dagen efter, på fredagen, hade hennes dotter Eva och Evas man Peter varit på besök i lägenheten. Eva hade frågat hur det var med hostan och undrat om hon inte borde uppsöka en läkare. Vera hade ryckt på axlarna, sagt att det inte var så illa som det kanske verkade, men hennes dotter kände henne alldeles för bra för att veta när hon ljög. Trots det hade hon inte kommenterat det ytterligare.
De hade ätit falukorv, potatis och stuvad blomkål som Eva hade haft med sig och lagat till. Vera petade lite i maten men orkade inte få i sig nästan någonting. När middagen var slut hade de hjälpts åt att duka av bordet och ställa in tallrikar och bestick i diskmaskinen. Vera hade tagit fram fatet med sju sorters kakor på och placerat det på bordet framför teven. Sen hade de sett på nyheterna och en svensk långfilm. Eva och Peter hade ätit två kakor var, antagligen mest för artighets skull. Hon visste att ingen av dem var särskilt förtjusta i kakor men ändå envisades hon alltjämt med att ställa fram fatet. Det hörde till.
Handlingen i filmen flimrade bara förbi utan att lämna något avtryck i Veras huvud. Hon satt istället och tänkte på att hon borde berätta hur det var. Vad var det för mening med att skjuta på det? Det måste ju ändå fram förr eller senare. Men ju längre tiden gick desto svårare blev det och till slut bestämde hon sig för att vänta, i alla fall några dagar till.

När filmen var slut vid elva hade Peter gäspat lite menande, sagt något om att "det är ju en dag imorgon också" och Eva hade instämt. Vera hade inte protesterat när de kramade om henne och började röra sig mot hallen. Om hon hade bett dem att sova över hade de säkert gjort det, men det skulle ha känts löjligt. Det var ju ingen mening med att de stannade egentligen, de hade ju i alla fall ingenting att prata om. Ändå kände hon en tomhet i hela kroppen i samma ögonblick som ytterdörren slog igen. Bara värmen och närheten i att ha dem sittande i soffan hade varit tillräckligt för att få henne att må lite bättre. Helst skulle hon ha velat låsa fast dem där eller tvingat dem att skriva på ett kontrakt där de lovade att aldrig under några som helst omständigheter lämna hennes sida. Men det gick ju inte.
Åke hade skrivit på ett sånt kontrakt en gång. I nöd och lust hade han lovat att stå vid hennes sida tills döden skiljde dem åt. Då, när kontraktet var nytt, hade hon inte tänkt så mycket på sista delen av den meningen, men nu framstod orden alldeles tydligt och klart. Döden hade verkligen skilt dem åt. Den hade trängt sig in genom brevinkastet, svept genom huset och rivit kontraktet i smulor. Fast då hade det förstås redan upphört att gälla. Det sista halvåret hade Åke varit fåordig och nedstämd och sista månaden var han knappt kontaktbar.
När Åke dog fick Vera en villa med två våningar alldeles för sig själv. Hon hade sålt den bara några veckor efter begravningen. Inte bara villan förresten, utan nästan alla saker också. Inte för att de bar på en massa minnen som hon ville glömma. Nej, hon kände sig bara så fruktansvärt trött på sakerna. Som om de var ett tungt lass som hon måste släpa på varje dag. I ett helt liv hade hon samlat på sig böcker, möbler, kläder, smycken, konstföremål, mattor, klockor och porslinselefanter. Men nu fick det vara nog. Hon sålde det mesta på en loppis och pengarna hon fick skänkte hon till Röda Korset. Sen flyttade hon till en tvåa på Brännkyrkagatan i Stockholm.

Kakfatet stod kvar i ett hörn på bänken bredvid skafferiet. Hon brukade låta det stå där och plocka fram det när hon fick besök. När en kaksort var slut fyllde hon på med nya så att det alltid var sju sorter. Det var dock en sort som aldrig någon åt av, några torra vetekakor som inte smakade speciellt mycket. Egentligen borde hon kanske slänga dem eftersom de ändå aldrig blev uppätna. Men hon kunde inte riktigt förmå sig till det. Lät dem alltså ligga och bli ännu torrare. Hon tänkte att det var som med människor – vissa såg bra ut och blev valda snabbt, andra blev liggandes. Om hon hade varit yngre hade hon kanske skrivit en dikt om det, nu nöjde hon sig med att konstatera att det var så det var.

Hon tog på sig ytterskorna, tog hissen ner till bottenvåningen och klev ut i den klibbiga värmen. Hon korsade Hornsgatan, fortsatte längsmed Ringvägen förbi Zinkensdamms Idrottsplats och kom så småningom in i Tantolunden. Hon mötte en fet gubbe som promenerade med sin hund, ett ungt par som gick hand i hand och verkade nykära och ett grabbgäng som stod och kastade frisbee. Hon såg på deras lätta steg, hur de slängde sig i gräset, och kände sig med ens oerhört gammal. Sjuttiosju år var visserligen en bit över medellivslängden, men ändå. Det fanns ju folk som var hundra och fortfarande pigga. Men det var ändå inte döden som bekymrade henne. Hon hade levt ett långt och bra liv och nu när Åke var död fanns det ändå inte mycket att leva för. Det var väntan som var olidlig. Det värsta med kräftan var inte giftet den sprutade ur sig utan sättet som den angrep på. Inte något direkt hugg utan ett långsamt stryptag.
Hon mindes hur hennes faster, som var väldigt religiös, hade försökt skrämma henne med historier om Helvetet när hon var liten. Men hon hade inte låtit sig skrämmas eftersom hon redan då visste att Helvetet inte fanns någon annanstans utan här på jorden. Just nu i Stockholm.

När hon kom tillbaka från promenaden hade ett beslut börjat växa inne i huvudet. Det hade plötsligt framstått som den enda utvägen, det enda sättet att bli kvitt värmen och kräftans grepp. Hon gick upp till lägenheten igen, men bara för att hämta handväskan och plånboken. Hon hade bråttom, om en timme skulle det avgå en buss mot Örebro och innan dess måste hon hinna in på både Systembolaget och Apoteket.

19.15 avgick Swebus Express från Stockholm Central med destination Oslo. Vera satt på ett av sätena i främre delen av bussen och kände sig mer upprymd och förväntansfull än hon hade gjort på länge.
Det tog bara tio minuter så var de ute ur stan. De färdades genom Södertälje, Eskilstuna och Arboga och kom efter några timmar fram till Örebro. Där bytte Vera till en lokalbuss och åkte ut i skogen. Vid ett vägskäl mittemellan Örebro och Nora klev hon av bussen och gick de sista femhundra meterna.

Den lilla envåningsstugan där hon hade vuxit upp för massor av år sedan hade fått ge vika för en nybyggd sommarstuga. Men vedboden stod kvar på gården, precis som hon mindes den. Det var förstås ingen ved i den längre, den användes istället som redskapsskjul av sommargästerna men till det yttre var den sig lik. Hon hade varit lite rädd för att de som ägde stugan skulle vara där men ingen bil syntes till och lamporna inne i huset var släckta.
Det var nästan mörkt när hon satte ner väskan på marken och plockade ur bag-in-boxen. Hon hällde lite vin i ett plastglas och drack långsamt av det. Inte vidare exklusivt kanske, men gott. När hon druckit upp det första glaset satte hon sig på trappan till huset och hällde upp ett glas till. Hon tömde det lite snabbare än det första och hällde upp ytterligare ett. Efter en stund började hon känna alkoholen verka, hur den kröp in och la sig som en filt runt hennes trötta hjärna. Hon satt stilla ett tag och andades in nattluften. Försökte förstå hur världen kunde vara så förrädiskt vacker och så hemsk på samma gång. Men det fanns inget att förstå. Allt bara var och skulle fortsätta vara för evigt. För evigt – en gång hade de orden känts hoppfulla, nu framkallade de enbart rysningar.
När hon hällde upp det sjunde glaset hade det börjat snurra ordentligt i huvudet. Plötsligt började hon skratta, ett gapskratt som ekade genom natten. Var det inte bra komiskt ändå? Här satt hon som en sjuttonåring och hällde i sig rödvin. Tanken gjorde henne gladare än hon hade varit på evigheter. För ett ögonblick tvekade hon till och med över om hon verkligen skulle göra det som hon hade föresatt sig.
Jo. Det som ska ske måste ske. Om hon somnade nu och vaknade upp imorgon med världens baksmälla skulle det vara ett kapitalt misslyckande. Hon plockade upp burken med sömntabletter ur väskan, kastade i sig en näve och sköljde snabbt ner det med vinet. Tog sen ytterligare några för att vara på den säkra sidan. Därefter reste hon sig upp och gick på väldigt ostadiga ben till baksidan av vedboden. Golvet på vedboden sköt ut lite ovanför marken så att man kunde krypa in under vedboden. När hon var liten hade de brukat leta efter kattungar där. Nu fanns det väl knappast några kattungar i närheten.
Hon böjde sig ner och la sig på marken. Med mycket möda lyckades hon tillslut kravla sig in under vedboden. Det var trångt och obekvämt men hon fick i alla fall plats. Hon drog upp benen så att hon hamnade i fosterställning. Som ett sjukt och övergivet djur låg hon där och andades in lukten av jord. ”Här slipper man i alla fall värmen” var det sista hon tänkte innan hon somnade.

Det dröjde två veckor innan någon hittade henne.

Halvtid

Jag har nu jobbat två veckor som tidningsbud och har två veckor kvar. Det är skönt att det inte är mer. Det har som sagt sina positiva sidor det här jobbet men de negativa överväger nog ändå. Det är ju ett märkligt jobb egentligen, att springa upp och ner i trappor hela nätterna och sova bort dagarna. Har i alla fall börjat få in någon sorts regelbunden dygnsrytm nu. Går och lägger mig vid elvatiden på kvällen. Sover till halv två, går upp och jobbar fram till halv sex-sju (lite beroende på om jag har en eller två trakter), går och lägger mig igen och sover till tre ungefär. Jag vet inte hur stor nytta de där timmarna på natten gör egentligen, men det känns ändå bra att vara lite utvilad innan man börjar jobba.

Hade en mardröm för några nätter sen. Jag drömde att jag låg i sängen och snart skulle iväg och jobba när jag hörde några som skrek nazisitiska slagord alldeles utanför fönstret. Jag gick upp och tittade ner och fick se ett långt fackeltåg av rakade skallar gå förbi precis här nedanför. Av någon anledning kände jag också på mig att det var mig de var ute efter. Jag hade gjort någonting mot dem och nu skulle de hämnas. Jag klädde på mig och gick ut till farmor och Anna-lena som satt och såg på tv och förklarade för dem att jag inte vågade gå ut eftersom det var en massa nazister utanför. Varpå min farmor överraskade mig genom att säga: "Äsch, det där är inget du ska vara rädd för. De vill nog inget ont ska du se."

Annars är jag inte särskilt rädd när jag är ute på nätterna. För det mesta är det väldigt lugnt. Förutom på helgerna, då är det lite livligare men jag har hittills inte stött på någon som har varit hotfull. Det enda som skulle kunna klassas som lite obehagligt var en kille som gick runt och sparkade ner cyklar. Men det skulle ju lika gärna kunna hända i Karlstad, eller i Hagfors för den delen.
Ibland händer det att folk kommer fram och frågar om de får ta en tidning. Om jag har några reservexemplar med mig så brukar jag ge dem det. Det är ju ingen poäng med att hålla på och jiddra med fulla människor. Det är i såna ögonblick man önskar att man hade en uniform så att man på ett artigt och belevat sätt kunde plocka upp en tidning, räcka över den och säga: "Varsågod, får det lov att vara en Dagens Nyheter?"
å andra sidan skulle det bli jävligt svettigt att springa i uniform.

***

Var och såg Alf spela i Galärparken på Djurgården igår. Det var bra, men jag förstår inte att Alf fortfarande inte har fått en större publik. Det var förvisso en del folk där men merparten verkade inte ha hört honom tidigare. Jag tycker det är märkligt. När Lars Winnerbäck åker runt och spelar för utsålda hus i stad efter stad så borde väl även Alf kunna tilltala en större massa.

***

Kändisar som har fått sin tidning utdelad av mig hittills:

Mats Olsson (behöver förstås inte vara "The Mats Olsson")
Anna Järvinen
Rickard Hobert & Lena Endre
Sverker Lenas
André Pops

Samt en Skarsgård som jag inte kände igen förnamnet på men som skulle kunna vara barn till Stellan.

I väntan på Göte - En tragikomedi i två akter

Akt 2


Dagen därpå. Samma tid. Samma plats.

Ridå.

Valdemar sitter försjunken i soffan. Edvin kommer gående från höger, drar i flugan och kliar sig på halsen.

EDVIN:
Den sitter fast!

VALDEMAR:
Det gjorde den igår också. Kom med något nytt för en gångs skull.

EDVIN:
Vad vet du om det?

VALDEMAR:
Vi var ju här igår också. Kommer du inte ihåg? Jag satt här och du satt där (pekar på sätet bredvid sig). Och du pratade om Paris och gråtande giraffer.

EDVIN:
Gjorde jag?

VALDEMAR:
Ja, det gjorde du.

EDVIN:
Du blandar nog ihop mig med någon annan.

VALDEMAR:
Det gör jag inte.

EDVIN:
Joho.

VALDEMAR:
Nähä.

EDVIN:
Joho.

VALDEMAR:
Åh vad fint. Vi är osams, precis som på den gamla goda tiden.

EDVIN:
God och god vet jag inte, men du har alltid varit en idiot.


VALDEMAR:
Ska du säga din bohem!

EDVIN:
Analfabet!

VALDEMAR:
Posör!

EDVIN:
Kapitalist!

VALDEMAR:
Kritiker!

EDVIN:
Ahh! (tar sig för hjärtat) Där fick du till det.

Valdemar ler belåtet.

EDVIN:
Nej, låt oss bli vänner igen.

VALDEMAR:
Ja, låt det gamla vara glömt.

EDVIN:
Kom i min famn!

De kramar om varandra.

VALDEMAR:
Jag älskar dig, Edvin!

EDVIN:
Nej, nej. Jag älskar dig.

VALDEMAR:
Jag insisterar!

EDVIN:
Ja, ja. Om du insisterar så.

(paus)

VALDEMAR:
Jaha. Vad gör vi nu?

EDVIN:
Nu är vi lyckliga.

De sätter sig och är lyckliga.

VALDEMAR:
Måste vi sitta just här och vara lyckliga? Skulle man inte kunna tänka sig att vi gick till en annan plats och var lika lyckliga där?

EDVIN:
Fullständigt uteslutet.

VALDEMAR:
Varför då?

EDVIN:
För att vi väntar.

VALDEMAR:
Vad är det vi väntar på nu igen?

EDVIN:
Vi väntar på Göte.

VALDEMAR:
Ah, just det!

(paus)

VALDEMAR:
Men…

EDVIN:
Vad är det nu då?

VALDEMAR:
Skulle man inte kunna tänka sig så här: jag går iväg en liten bit, bara en kort stund, och är lycklig där. Sen kommer jag tillbaka hit igen och är fortfarande lika lycklig.

EDVIN:
Vad ska det vara bra för?

VALDEMAR:
Jag är så trött på den här platsen. Jag blir nästan olycklig.

EDVIN:
Det var inte bra. Okej, gör det då.

Valdemar går tio steg åt höger. Står still tio sekunder och drar några djupa andetag. Därefter går han tillbaka till sofforna igen.

Valdemar (muntert):
Sådär ja, nu mår jag mycket bättre.

(paus)

Valdemar tar upp en tidning och börjar bläddra i.

EDVIN:
Har det hänt något i världen?

VALDEMAR:
AL-QAIDA HETSBANTAR I SKÖVDE

SKOLBARN EXPLODERADE I DIREKTSÄNDNING

CHARLOTTE PERELLI ÅT UPP TYSKA TESTIKLAR

EDVIN:
Vem är den där Charlotte Perelli egentligen?

VALDEMAR:
Det är det ingen som vet.

Pontus och Lukas kommer in från vänster. Lukas har fortfarande kopplet runt halsen och bär på resväskorna. Pontus går en bit bakom. När de kommer till mitten av scenen snubblar Pontus på kopplet och ramlar. Även Lukas ramlar över honom och tappar alla resväskorna. Flera av väskorna öppnar sig när de slår i golvet och ut flyger en massa papper.

PONTUS:
Hjälp mig upp! Kan någon hjälpa mig?

EDVIN:
Tyst. Det lät som att någon skrek.

VALDEMAR:
Du inbillar dig.

EDVIN:
Nej, jag hörde det här alldeles tydligt.

VALDEMAR:
Tänk om det är Göte!

Edvin vänder sig om och får syn på Pontus och Lukas.

EDVIN:
Nej, det är bara den där Pontus Piluttus igen.

VALDEMAR:
Jaså, den stollen. Vad vill han?

EDVIN:
Hur ska jag kunna veta det?

VALDEMAR:
Du får väl fråga.

Edvin går fram till Pontus, böjer sig ner och knackar honom på axeln.

EDVIN:
Ursäkta min herre. Min kamrat här undrar vad du vill.

PONTUS:
Jag vill att ni ska hjälpa mig upp!

Edvin går tillbaka till Valdemar.

EDVIN:
Han vill att vi ska hjälpa honom upp.

VALDEMAR:
Verkligen?

EDVIN:
Ja.

VALDEMAR:
Vilken märklig sak att vilja.

EDVIN:
Vad tycker du? Ska vi hjälpa honom?

VALDEMAR:
Varför just vi? Kan ingen annan?

Edvin ser sig om i rummet.

EDVIN:
Det ser ut att vara rätt tomt här.

VALDEMAR:
Vi kan väl vänta en stund och se om någon kommer förbi.

De väntar.

PONTUS:
Hjälp mig då!

VALDEMAR:
Du, Edvin?

EDVIN:
Ja.

VALDEMAR:
Jag har glömt vad det är vi väntar på.

EDVIN:
Vi väntar på Göte.

VALDEMAR:
Ah, just det! (ser förbryllat på Pontus som fortfarande ligger under Lukas och skriker på hjälp). Och vad gör han där?

EDVIN:
Han är liksom med och… fyller upp bilden.

VALDEMAR:
Jag förstår.

EDVIN:
Du förstår ingenting. Låt mig förklara: Utan honom skulle handlingen vara tom. Han finns där för att skapa en spänning, åskådaren undrar vad som kommer att ske. Kommer han bli räddad och i så fall på vilket sätt? Vad kommer hända med hans tjänare? Kommer han göra uppror och vända sig mot sin husbonde?

PONTUS:
Snälla, hjälp mig upp!

VALDEMAR:
Jag förstår… inte.

EDVIN:
Det är inte meningen heller. Det är inte tänkt att vanligt folk som du och jag ska förstå det här.

VALDEMAR:
Jag förstår. Nej, jag förstår inte menar jag!

EDVIN:
Exakt vad är det som du inte förstår?

VALDEMAR:
Jag förstår inte hur du kan förstå det som inte jag förstår samtidigt som du förstår att jag inte förstår, vilket gör att du ser det hela från två positioner samtidigt. Dels från din egen förstående punkt och dels från min oförstående.

EDVIN:
Jag förstår.

VALDEMAR:
Uppenbarligen.

PONTUS:
Varför kan ingen hjälpa mig?

EDVIN:
Vad säger du? Ska vi ta och hjälpa honom?

VALDEMAR:
Kör till.

De går fram till Pontus, knuffar undan Lukas och rycker upp honom.

PONTUS:
Tack mina herrar. Jag vet inte vad jag skulle ha tagit mig till utan er insats.

EDVIN (generat):
Äsch, det var väl inget.

VALDEMAR:
Ingenting att orda om.

PONTUS:
Jo jo.

VALDEMAR:
Nej nej.

PONTUS:
Jo jo.

VALDEMAR:
Nej nej.

PONTUS:
Då säger vi så då.

VALDEMAR:
Vadå?

PONTUS:
Det där… som vi sa.

Pontus ser sig omkring.

PONTUS:
Åh, alla mina papper!

Står och funderar över om han ska börja samla ihop dem eller låta dem ligga. Rycker sedan på axlarna.

PONTUS:
Nåväl, det får vara. Skrivaren föder grensle över dokumentförstöraren. Det glimtar till ett ögonblick, sedan är det åter natt.

EDVIN (ser på Valdemar):
Vad menar han med det?

VALDEMAR:
Jag vet inte. Men det låter bekant på något sätt. Som något från en bok.

PONTUS:
Nej, nu har jag inte tid med det här längre. Måste vidare.

Pontus rycker tag i Lukas och springer iväg till höger. Resväskorna och papperna ligger kvar på scenen.

VALDEMAR:
Åh, jag är så trött.

EDVIN:
Lägg dig och vila ett tag. Här, ta en morot.

Edvin tar upp en morot ur fickan och ger till Valdemar Sätter sig sedan på ena kanten av soffan. Valdemar lägger sig i soffan med huvudet i Edvins knä. Suger lite på moroten och somnar sedan.

(paus)

Valdemar vaknar med ett ryck.

VALDEMAR:
Åh, jag drömde så hemskt!

EDVIN:
Vad var det som hände?

VALDEMAR:
Vi satt här. Precis här och väntade. Och sen kom den där Pontus Piloten och hans slav in och ramlade ihop på marken och skrek. Och… hjälp det var så hemskt.

Edvin klappar Valdemar försiktigt på axeln.

EDVIN:
Lugn, det är över nu.

VALDEMAR:
Är du säker?

EDVIN:
Alldeles säker.

VALDEMAR:
Jaha. Vad gör vi nu då?

EDVIN:
Nu väntar vi.

VALDEMAR:
Vad är det vi väntar på?

EDVIN:
Vi väntar på Göte.

VALDEMAR:
Ah, just det.

De väntar.

Jeanette kommer in genom dörren igen och sätter sig vid datorn.

VALDEMAR:
Titta, där är hon igen!

EDVIN:
Ah, hon kanske vet något om Göte?

VALDEMAR:
Du kan ju fråga.

Edvin reser sig upp och går fram till disken.

EDVIN:
Ursäkta…

Jeanette (svarar utan att släppa blicken från dataskärmen):
Ja.

EDVIN:
Vet du om Göte kommer snart?

Jeanette (ser ut att anstränga sig som om hon försöker komma ihåg någonting viktigt):
Göte hälsar… att han inte kommer idag. Men alldeles säkert imorgon.

EDVIN:
På det viset.

Edvin går tillbaka till sofforna.

EDVIN:
Göte kommer inte idag. Men alldeles säkert imorgon.

VALDEMAR:
Jaha, då väntar vi väl då.

EDVIN:
Åh, jag är så trött på att vänta. Kan vi inte ta livet av oss?

VALDEMAR:
Det går inte Fönstret går inte att öppna.

EDVIN (exalterat):
Men vi skulle kunna slå hål på fönstret! Och sen kan vi skära oss i armarna med glasskärvorna.

VALDEMAR:
Det är ingen dum idé.

Valdemar går fram till fönstren och slår på dem med knytnäven. Inget händer.

VALDEMAR:
Det verkar vara någon sorts okrossbart glas.

EDVIN:
Låt mig försöka.

Edvin tar sats, springer mot fönstret och kastar sig mot det med hela sin tyngd. Inget händer.

VALDEMAR:
Du tar för kort sats. Så här ska man göra.

Valdemar gör samma sak som Edvin men tar lite längre sats. Inget händer.

EDVIN:
Om vi skulle försöka båda två på en gång?

Båda springer mot fönstret och kastar sig mot det samtidigt. När inget händer försöker de igen, och igen, och igen.

VALDEMAR (flåsande):
Nej nu orkar jag inte mer.

EDVIN:
Din gylf är öppen.

Valdemar tittar ner, Edvin knäpper honom på näsan.

VALDEMAR:
Skulle det där vara roligt?

EDVIN:
Nej, inte särskilt.

(paus)

VALDEMAR:
Nej, nu orkar jag verkligen inte mer. Nu går jag.

EDVIN:
Ja nu går vi.

Lång tystnad. De rör sig inte.

Ridå.

Mitt liv som tidningsbud - del 2

Jag har egentligen inte så mycket nytt av värde att förtälja om jobbet. Det lunkar på so to say. Har fått ett eget kvarter nu, det börjar vid Södermalmskyrkan på Götgatan fortsätter runt hörnet på seven-eleven upp på Ölandsgatan och sen en liten bit på Östgötagatan och Gotlandsgatan. Det passar rätt bra eftersom det är nästan precis där jag bor (för er som inte vet det så bor jag för närvarande på åttonde våningen i en lägenhet på Bjurholmsgatan). Jobbigt bara att jag måste gå upp till Tjärhovsgatan innan jag börjar dela ut för att hämta tidningarna.
Rundan tar ungefär två timmar att gå. Jobbigast är det på Ölandsgatan där det är fullt med innergårdar utan hiss. Natten till måndagen frågade jag om jag kunde få en trakt till eftersom den här går så snabbt. Det gick bra, jag blev tilldelad ett ungefär lika stort kvarter som inte heller ligger så långt härifrån. Jag var rätt utmattad när jag var klar med båda kvarteren men det ger i alla fall lite klirr i kassan. Det är dock osäkert om jag kommer få fortsätta ha två kvarter, beror på om någon av de som är sjukskrivna nu kommer tillbaka.

I övrigt sover jag till tre och ägnar eftermiddagarna och kvällarna åt att utforska staden. Idag vaknade jag dock vid halv sex på morgonen eftersom jag var ledig under natten och lyckades somna relativt tidigt.
Tog en promenad med farmor till Mosebacke och Katarina kyrka. Såg på Cornelis grav, lyssnade på lite orgelmusik och käkade lunch på terassen. Därefter tog vi t-banan till Kungsholmen, strosade runt där en stund och skildes sedan åt vid Rålambshovsparken eftersom farmor började bli trött i benen. Hon åkte tillbaka hem och jag fortsatte över Västerbron och sedan längsmed Hornsgatan tills jag kom hit igen. Det var en rätt ordentlig men skön promenad (okej, att gå över Västerbron var kanske inte en helt angenäm upplevelse - jag har svårt att tänka på annat än självmord när jag går där). Stötte helt oförhappandes ihop med Olof inne på Mickes skivor vid Hornstull också. Vi hann växla några ord innan han var tvungen att dra vidare.

Ni får ursäkta om jag börjar bli tjatig men jag älskar verkligen Stockholm. Som man älskar en människa man har stött på några gånger men just lärt känna. Broarna, taknockarna, parkerna, gränderna... Men samtidigt finns det saker som stör mig. Saker som jag inte riktigt kan klä i ord men som gör att Stockholm aldrig kommer bli min stad.

I väntan på Göte - En tragikomedi i två akter

Personerna:
VALDEMAR
EDVIN
PONTUS
LUKAS
JEANETTE

Akt 1

En foajé. Stora glasfönster täcker en av väggarna, på de andra sitter en vit tapet. Möblemanget består av en informationsdisk i ett hörn med en dator bakom och en soffgrupp i mörkbrunt läder i ett annat hörn. Mellan sofforna står ett litet svart bord och bredvid en av sofforna finns en tidskriftshållare med några tidningar i. Bakom disken finns en dörr.

Jeanette sitter framför datorskärmen vid informationsdisken och ser uttråkad ut. Några meter från henne står Valdemar klädd i en alldeles för stor frack och grå säckiga byxor som hålls upp med hjälp av ett snöre. Under fracken har han en vit skjorta och en svart slips och på fötterna svarta, blankslitna skor. På huvudet, ett plommonstop. Han ser väldigt nervös ut, trummar med fingrarna mot ena benet och låter blicken vandra mellan Jeanette och fönsterglasen. Till slut tar han mod till sig och går fram till henne.


VALDEMAR:
Jag söker Göte, Göte Frykberg.

JEANETTE:
Ett ögonblick, så ska jag se…

Hon drar med musen över skärmen och trycker ner några tangenter – allt i ett väldigt långsamt tempo. Valdemar ser mer och mer otålig ut.

JEANETTE:
Har du bokat tid?

VALDEMAR:
Nej, men… dom sa att jag skulle gå hit.

JEANETTE:
Jag ska se om han har tid. Vänta här.

Hon försvinner in genom dörren. Medan hon är borta mumlar Valdemar något ohörbart för sig själv samtidigt som han går fram och tillbaka i rummet. Efter några sekunder är hon tillbaka igen.

JEANETTE:
Göte tar emot om ett litet tag. Till dess föreslår jag att du sätter dig här och väntar.

Hon gör en gest mot soffgruppen. Valdemar går och sätter sig. Jeanette försvinner in genom dörren igen. Det hörs ett klick när hon låser dörren från insidan.

Edvin kommer in på scenen. Även han är klädd i kostym och plommonstop men till skillnad från Valdemars så är Edvins kläder alldeles för små. Istället för slips har han en röd fluga runt halsen. Medan han närmar sig sofforna kliar han sig på halsen och försöker lossa på flugan.


EDVIN:
Den sitter fast.

VALDEMAR:
Hur då fast?

EDVIN:
Fast! Som att trampa i betong, som att försöka röra på armarna i en tvångströja, som att försöka läsa en nobelpristagare i litteratur men inte komma någon vart.

VALDEMAR:
Jag förstår.

EDVIN:
Du förstår ingenting. Men det är roligt att se dig igen. Väntar du också på Göte?

VALDEMAR:
Vad annars?

EDVIN:
Ja, vad annars? Jag förstår inte… de sa att han skulle komma idag. För det är väl tisdag idag?

VALDEMAR:
Jag tror det är onsdag.

EDVIN:
(uppbragt) Inte kan det väl vara onsdag?! Jag åt ju köttbullar igår och jag äter alltid köttbullar på måndagar… Såvida inte…

VALDEMAR:
Vadå?

EDVIN:
Såvida det inte var tisdag igår.

VALDEMAR:
Det är fullt möjligt.



EDVIN:
Då har vi alltså missat honom! Igen! (Han slår näven i handflatan. Sätter sig sedan på en av sofforna mittemot Valdemar.)

EDVIN:
Hursomhelst är det härligt att vara tillsammans igen efter alla dessa år. Tycker du inte?

VALDEMAR:
Har vi setts förut?

EDVIN:
Minns du inte? Vi brukade upptäcka världen tillsammans! Hand i hand mot bergets topp! Vi brukade vandra på gatorna i Paris och uppträda på teatrarna med vårt populära dansnummer ”Den gråtande giraffen”! Har du glömt det?

VALDEMAR:
Det låter lite bekant…

EDVIN:
Lite bekant?! Ditt minne är sannerligen ett såll min gode vän. Men låt oss inte tala om detta nu. Det är historia.

VALDEMAR:
Vad ska vi tala om då?

EDVIN:
Vi ska tala om nutiden.

VALDEMAR:
Om nutiden… finns väl inte så mycket att säga… vi väntar.

EDVIN:
Vad är det vi väntar på?

VALDEMAR:
Vi väntar på Göte.

EDVIN:
Ah, just det!

VALDEMAR:
Tror du han kommer?

EDVIN:
Det är väl klart han kommer. Kommer han inte idag så kommer han alldeles säkert imorgon. Det gäller att ha tålamod min vän. Det är en dygd.

VALDEMAR:
Jag är hungrig.

EDVIN:
Här, ta en morot. (Han plockar upp en morot ur kavajfickan och räcker den till Valdemar.)

En pisksnärt, alldeles i närheten. Valdemar blir förskräckt och tappar moroten. De ser på varandra med stora ögon, sedan gömmer de sig bakom en av sofforna.

Lukas, klädd i vit skjorta och svart väst, kommer inkrypandes på scenen. Han bär på en massa tunga resväskor och runt halsen har han ett koppel. Några meter bakom honom går Pontus och håller i kopplet. Den senare har mörkt bakåtslickat hår och bär en fin kostym i alldeles lagom storlek. När han kommer fram till mitten av scenen stannar han.

Edvin och Valdemar tittar försiktigt upp bakom soffan. Pontus får syn på dem.

PONTUS:
Varför sitter ni där och gömmer er?

Edvin och Valdemar reser sig upp, borstar av sig och ser lite generade ut. De börjar gå fram mot Lukas.

PONTUS:
Passa er, han bits!

Edvin och Valdemar tvärstannar, ser rädda ut.

VALDEMAR:
Varför bits han?

PONTUS:
Han tycker inte om främlingar. Det gör förvisso inte jag heller, men jag är lite mer civiliserad. Den här stackaren har inte fått någon uppfostran alls. Jag hittade honom ute i skogen för en massa år sen. Han låg på marken och skrek och kved och eftersom jag är en så godhjärtad människa beslöt jag mig för att ta hand om honom.

EDVIN (beundrande):
Åh, ni måste verkligen vara snäll!

PONTUS:
Ja. Jag är nog världens snällaste människa. Men får jag någonting för det? Ack, nej. Otack är världens lön. Den här gynnaren skulle inte klara sig en dag utan mig. Ändå måste jag hålla honom i koppel så han inte springer ifrån mig.

VALDEMAR:
Säg mig, det är möjligtvis inte du som är Göte?

PONTUS:
Göte?

VALDEMAR:
Göte Frykberg.

PONTUS:
Jag är Pontus Pilatus. Säger det namnet er ingenting? (tystnad) Jag upprepar: Säger det namnet er ingenting?

EDVIN:
Hmmm… låter som något från en film.

VALDEMAR:
Ja, något med Monty Python…

PONTUS:
(föraktfullt) Har ni aldrig läst Bibeln?

VALDEMAR:
Jo, jag har bläddrat i den men den var hemskt tjatig. Gud gjorde si och Gud gjorde så. Och sen blev det natt och sen blev det dag. Också började de bråka för minsta småsak, det kan inte ha varit lätt att leva på den tiden.

PONTUS:
Så ni vet inte att det var jag som lät mörda frälsaren?

VALDEMAR:
Nej, jag missade nog den biten.

PONTUS:
Och vet ni varför jag gjorde det?

VALDEMAR:
Nej, varför?

PONTUS:
Ni får gissa.

Paus. Valdemar och Edvin sitter försjunkna i tankar.

EDVIN:
Får man inga alternativ? Typ: 1. Jag hade en dålig dag. X. Jag råkade ta fel på person. 2. Jag var skitsur för han hade tagit den sista apelsinen i fruktträdgården?

PONTUS:
(upprört) Det här är inget man bör skämta om. Om ni är beredda så ska jag tala om det.

VALDEMAR:
Vi är beredda.

EDVIN:
Så beredda man kan bli.

PONTUS:
(högtidligt) Jag gjorde det av kärlek.

VALDEMAR:
Av kärlek?

EDVIN:
Verkar tokigt tycker jag.

PONTUS:
Jag förstod att en man som han inte hör hemma i den här världen.

EDVIN:
Nej, det är klart. Men ändå… det känns ändå lite taskigt.

PONTUS:
Av samma skäl, mina vänner, håller jag Lukas här bunden. Jag älskar honom som min egen son, men han skulle inte klara sig en minut utan mig. Vissa människor klarar sig inte på egen hand, de behöver en fast hand som styr dem åt deras öde. Sådan är världen.

VALDEMAR:
Sådan är världen… Ja, du kanske har rätt.

(paus)

EDVIN:
Men vad har du honom till? Jag menar gör han någon nytta?

PONTUS:
Ja, han kan både tänka och dansa.

EDVIN:
Jag skulle gärna vilja se honom dansa.

PONTUS:
Vill du inte hellre höra honom tänka?

EDVIN:
Nej, hellre dans om jag måste välja. Det skulle väl vara roligt eller vad säger du, Valdemar?

VALDEMAR:
Ja, jättekul.

PONTUS:
Nåväl. Lukas – dansa!

Lukas ställer sig upp och gör några klumpiga rörelser. Snurrar ett varv och går sedan ner på huk och gör en kullerbytta. Sedan reser han sig igen och bugar sig.

Valdemar och Edvin applåderar.

VALDEMAR:
Bravo, bravo!

EDVIN:
Vad han kan!

PONTUS:
Ni kanske vill höra honom tänka också?

EDVIN:
Hemskt gärna. Om det inte är för mycket begärt?

PONTUS:
Ingenting är gott nog åt er mina herrar. Jag ska bara sätta på honom tänkarmössan.

Pontus går ut från samma håll som han kommit men kommer snart tillbaka igen med en trafikkon i handen som han sätter på huvudet på Lukas.

PONTUS:
Lukas, tänk!

LUKAS:
Existens och essens rimmar illa tänka för att finnas eller finnas för att tänka hönan på ägget och ägget på kornet ett korn av sanning i ett hav av lögner och alla dessa frågor och aldrig några svar dom sa att ett plus ett skulle bli två men jag vägrade acceptera hörde ni han vägrade vilken dåre lås in han skjut han skratta skratta skratta oj vad vi har roligt och hej vad det går och jorden snurrar på som en blodapelsin med urverk snabbare snabbare snabbare tre små jäntor skulle gå till stan och köpa en karamell men en föll i sjön också var dom bara fem gud finns och himlen är blå jag försöker tro dig när du säger så men varför varför varför ska vi döda varandra kärlek kanske finns men man måste vara två så ta min hand och dansa en stund över berg och över dal om det finns en mening så ryms den i varje steg i varje slag i varje blick i varje mun vi kan leka affär eller bränna pengar på bål vi är fria att gå eller stå kvar men glassbilen kanske kommer snart och mamma har inte tid att vänta längre på vadå på vadå jag vet inte jag vet inte Platon sa att våra liv bara är dåliga imatitioner av det sanna och det rena så ta mig dit och bjud på varm choklad och…

PONTUS:
Nu får det vara nog! (tar av trafikkonen från huvudet på Lukas)

Lukas blir tyst.

PONTUS:
Som ni ser, komplett galen!

EDVIN:
Men ganska rolig ändå.

VALDEMAR:
Underhållande.

EDVIN:
Man kanske kan ha honom istället för TV?

PONTUS:
Om ni nu ursäktar mina vänner så måste jag dra vidare. Farväl!

EDVIN och VALDEMAR:
Adjö! (de lyfter på hattarna till avsked)

PONTUS:
Och tack för allt.

EDVIN:
Nej, nej. Det är vi som ska tacka.

VALDEMAR:
Ja. Nöjet är helt och hållet på vår sida.

PONTUS:
Jag insisterar.

EDVIN:
Ja om du insisterar så…

Pontus står kvar och ser sig omkring, villrådigt.

VALDEMAR (försiktigt):
Skulle du inte gå?

PONTUS:
Jo. Jag har bara så svårt att liksom… börja.

EDVIN:
Sånt är livet.

Pontus börjar gå tillbaka åt samma håll som de kom ifrån.

VALDEMAR:
Går du inte åt fel håll nu?

PONTUS:
Jag måste ta sats.

Pontus stannar och börjar springa åt andra hållet med kopplet i handen. Lukas försöker spjärna emot men följer motvilligt med. Snart är de försvunna.


VALDEMAR:
Vart var vi någonstans?

EDVIN:
Vi var här.

VALDEMAR:
Men vad gjorde vi?

EDVIN:
Vi väntade.

VALDEMAR:
Vad väntade vi på?

EDVIN:
Vi väntade på Göte.

VALDEMAR:
Ah, just det.

(paus)

VALDEMAR:
Gjorde vi något mer?

EDVIN:
Vi var lyckliga.

VALDEMAR:
Var vi verkligen det?

EDVIN:
Som jag minns det så var vi det.

VALDEMAR:
Då kanske vi skulle ta och fortsätta med det?

EDVIN:
Det är ingen dum idé.

De sitter och är lyckliga.

Valdemar reser sig upp.

VALDEMAR:
Nej nu är jag trött på det här. Nu går jag.

EDVIN:
Vart ska du ta vägen?

VALDEMAR:
Vet inte. Bort.


EDVIN:
Du kommer inte klara dig en dag utan mig.

VALDEMAR:
Inte? Så säger du bara för att du inte vill bli lämnad ensam. I själva verket är det du som inte klarar dig utan mig. Om jag ska vara ärlig så ska det bli riktigt skönt att slippa dig och allt ditt tomma prat.

EDVIN:
(surt) För all del. Gå då. Låt inte mig stoppa dig.

VALDEMAR:
Om det ska låta på det viset så stannar jag.

Sätter sig ner igen.

EDVIN:
Nej… om vi skulle ta och ta livet av oss. Vad säger du om det?

VALDEMAR:
Ja, det skulle nog liva upp stämningen lite.

EDVIN:
(upprymt) Vi kan hoppa ut genom det där fönstret! (pekar på fönsterglasen på andra sidan rummet.)

Valdemar går fram till fönstren.

VALDEMAR:
Ja. Synd bara att de inte går att öppna. Och att vi är på första våningen.

EDVIN:
Äsch då. Aldrig får man göra något kul.

Valdemar går tillbaka till soffan, sätter sig och tar upp en tidning ur tidsskrifthållaren.

EDVIN:
Har det hänt nåt i världen?

VALDEMAR:
Tysk KANNIBAL mördade SKOLBARN. Åt upp TESTIKLARNA.

AL-QAIDA har hemliga kontakter i SKÖVDE

SÅ HETSBANTAR DU i SOMMAR: 24 KILO PÅ 24 TIMMAR

CHARLOTTE PERELLIS BRÖST EXPLODERADE I DIREKTSÄNDNING. SE CHOCKBILDERNA HÄR.


EDVIN:
Vem är Charlotte Perelli?

VALDEMAR:
Det är det ingen som vet.

Jeanette kommer in på scenen. Sätter sig framför datorn och börjar tugga tuggummi.

VALDEMAR:
Nu är hon här igen.

EDVIN:
Vem?

VALDEMAR:
Hon. (pekar på Jeanette)

EDVIN:
Har hon varit här förut?

VALDEMAR:
Hon var ju här tidigare idag. Och igår. Och alla andra dagar.

EDVIN:
Hon kanske vet något om Göte?

VALDEMAR:
Du kan ju fråga.

Edvin reser sig upp och går fram till disken.

EDVIN:
Ursäkta…

Jeanette (svarar utan att släppa blicken från dataskärmen):
Ja.

EDVIN:
Vet du om Göte kommer snart?

Jeanette (ser ut att anstränga sig som om hon försöker komma ihåg någonting viktigt):
Göte hälsar… att han inte kommer idag. Men alldeles säkert imorgon.

EDVIN:
På det viset.

JEANETTE:
Ja, så är det. Vi stänger snart här så det är kanske bäst att ni går.

EDVIN:
Ska vi gå? Vart ska vi ta vägen då?

JEANETTE:
Det är inte mitt problem.

Jeanette stänger av datorn, reser sig upp och går ut genom dörren.

Edvin går tillbaka till sofforna.

EDVIN:
Hon sa att vi skulle gå.

VALDEMAR:
Gå? Varför då?

EDVIN:
För att de stänger.

VALDEMAR:
Jaha. Ja men då gör vi väl det då.

EDVIN:
Ja, kom så går vi.

Lång tystnad. De rör sig inte.

Ridå.

Mitt liv som tidningsbud - del 1

Jag lovade ju i mitt förra inlägg att jag skulle berätta lite om mitt jobb. Och nu har jag i alla fall jobbat några nätter, så jag tänkte att det kanske börjar bli dags.

Trots att jag sov några timmar mitt på dagen på söndagen hade jag inga större problem att somna när jag kom hem till Anna-Lena. Jag var väl fortfarande ganska trött efter festivalandet. För säkerhets skull ställde jag två väckerklockor på ringning så att jag skulle kunna ta mig upp 01.45 (jag skulle börja 02.35).
När jag kom fram till Tjärhovsgatan 21 blev jag lite förvånad över att det var så mycket folk. Jag vet inte riktigt vad jag hade föreställt mig men jag trodde nog att det skulle vara betydligt färre personer, men det är i alla fall ett 40-tal personer som jobbar bara i mitt distrikt (östra delen av Södermalm). Jag blev hänvisad till en kille som heter Carlos och som skulle gå igenom arbetsuppgifterna med mig. Förutom själva tidningsutdelandet är det en hel del annat man ska göra, till exempel gå igenom reklamationer, fylla i störningsrapporter etc. Allt verkade väldigt komplicerat när han gick igenom det med mig men det är i själva verket ganska enkelt bara man kommer in i rutinerna.
Efter att han hade gått igenom alla rutiner med mig, vilket tog en dryg timme, lastade vi på tidningarna på kärran och gick iväg. Jag gjorde några småfel på den första turen men överlag gick det ganska bra. Carlos är en ganska sträng lärare, om han tycker att någonting tar för lång tid eller att man gör det på fel sätt stirrar han på en med en anklagande blick. Han verkar också vara en sån person som sätter en ära i att aldrig begå några misstag och se till så att prenumeranterna alltid får sina tidningar.

Vid 06.30 var vi klara med rundan och jag kunde gå hem och lägga mig igen. Sov fram till 13.00 och häckade framför datorn resten av dagen, vilket var otroligt skönt.
På tisdagen gick jag en sväng på Söder och köpte nya skor, ett par Adidasbyxor och några cd-skivor. På kvällen åkte jag iväg till Mälarhöjden för att träffa Niklas och Mikaela. vi drack lite vin, småpratade, gick på en promenad och hade det trevligt fram tills jag var tvungen att åka tillbaka igen eftersom jag tänkte att jag behövde ha några timmars sömn innan jag skulle upp och jobba igen.
Natten till onsdagen fick jag dela ut tidningar tillsammans med en snubbe som heter Sören, en äkta söderkis if I ever did see one. Han såg ut att vara runt sextio, hade grått skägg, keps och blå hängselbyxor. Jag började med att fråga honom om han hade jobbat där länge.
"Ja, det är väl ungefär tjugofem år nu skulle jag tro" svarade han och log lite finurligt. När vi kom ut på gatan hälsade han på en kille på vägen.
"Den där killen är polis, sörru. Ja, jag är också polis" sa han och pekade på sin keps som det mycket riktigt stod "Police" på.
"Nä, jag skojar bara med dig. Det finns ett band som heter Police vet du. Riktigt bra grejer. Sting var med där. Vad gillar du för musik då?"
"Tja... allt möjligt. Rätt mycket 60- och 70-tals-musik. Bob Dylan till exempel."
"Ja, han är bra. Han kan inte sjunga men han skriver bra låtar. Gillar du ABBA då?"
"Jovars."
"Det är inte så tokigt va? Det går bra för dem nu, Björn & Benny. Det har kommit en film som heter Mamma Mia nu läste jag. Jag gillar ABBA. Också gillar jag dansband, det är härligt att få röra på benen ibland."
Och så fortsatte det. Det var en rätt underhållande natt.
Vaknade vid 15-tiden dagen efter, för att inte dagen skulle kännas helt bortkastad gick jag på en promenad i Vita Bergs-parken. Trots att jag har varit en del på Söder så har jag faktiskt aldrig varit uppe där tidigare. Men det är väldigt fint med Sofiakyrkan, de gamla statarkåkarna och friluftsteatern.

När jag kom till jobbet följande natt satt alla och rullade tummarna. Det visade sig att det hade varit strömavbrott på tryckeriet och därför var DN försenad. Det dröjde ungefär två timmar innan tidningarna slutligen kom. Medan vi väntade satt jag och snackade lite med en tjej som också precis hade börjat och som det visade sig också läste Kulturvetenskap. När tidningarna slutligen kom skyndade sig alla iväg. Egentligen ska tidningarna vara färdigutdelade innan klockan 06.00 men det var ingen chans att hinna med det nu. Jag fick gå själv för första gången, men det gick ganska bra och jag lyckades i alla fall få ut alla tidningar innan klockan hade hunnit bli 08.00.


Till sist, några plus och minus med jobbet:

+ Jobbet tar inte mer än några timmar, sen har man hela dagen ledig.

- Dygnsrytmen. Jag har aldrig jobbat natt tidigare och det är väldigt svårt att vänja kroppen. Jag tänkte först att jag skulle sova några timmar på kvällen innan jag börjar jobba och några timmar till på förmiddagen. Men det funkade ju inte, så nu blir det att jag sover halva dagen och är vaken fram till jag ska börja jobba. Därmed faller det första plusset bort lite - trots att man har en massa ledig tid känns det som att man inte hinner göra något vettigt eftersom man bara sover bort dagarna.

+ Det är ett alldeles ypperligt tillfälle för mig att äntligen få bekanta mig med Södermalm - den där stadsdelen som jag alltid har drömt om och romantiserat (eller i alla ända sedan jag läste "Mina drömmars stad"-serien i 13-årsåldern). Det är kanske lite löjligt att ha ett så romantiskt förhållande till Söder. Det är ju egentligen inte särskilt speciellt. Men jag gillar utsikten från balkongen i den här lägenheten på 8:e våningen, där man kan blicka ut över taknockarna. Och jag gillar de gamla husen med rejäla portar och gallerförsedda hissar.

- Tyvärr hinner man inte njuta så mycket av vare sig nattluften eller miljön eftersom det är ett så stressigt jobb. Det blir också ganska svettigt att springa upp och ner i trappor efter ett tag.

+ Något man kan roa sig med när man delar ut tidningarna är kändisspotting d.v.s. kolla namnen på brevinkasten och se om det är något namn man känner igen. På Skånegatan hittade jag några personer som skulle kunna vara kändisar. Bland annat Mats Olsson (jag vet inte om det är "The Mats Olsson" men det känns rätt logiskt att Mats Olsson bor i närheten av Pet Sounds) och en viss A. Järvinen. Jag trodde också att jag hade delat ut DN till sångaren i Freestyle tills jag kom på att han heter Christer Sandelin och inte Tommy Sandelin.

Det får vara nog för tillfället. Om en dryg timme ska jag bege mig ut igen. Vi får se vad den här natten kommer bära med sig.

Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp

***



The Go! Teams aerobicsinstruktör Ninja.



Jag är i Stockholm nu. Trött och förkyld men ändå rätt nöjd med livet. Inatt gjorde jag mitt första arbetspass som tidningsbud. Jag kommer berätta lite mer om det så småningom men inte just nu. Istället tänkte jag ta och skriva lite om Arvikafestivalen som jag var på större delen av förra veckan.

Jag var, som jag nämnt tidigare, där med Grön Ungdom för att värva nya medlemmar precis som förra året. Till skillnad från förra året var dock allting mycket mer spartanskt och enkelt i år. Från riksnivå har man inte velat satsa på Arvikafestivalen det här året (vilket jag tycker är lite märkligt med tanke på hur många nya medlemmar vi lyckades värva förra året) så vi i Värmland bestämde oss för ett tag sen för att försöka ordna något på egen hand. Därefter har det varit ett väldigt sjå med att skrapa ihop pengar och få tag på folk som kunnat tänka sig att jobba. så sent som bara några dagar innan festivalen var jag väldigt tveksam till om det skulle bli något alls, men nu i efterhand kan jag ändå konstatera att det blev rätt lyckat. Trots att vi bara var fyra stycken som jobbade. Trots att vårt tält var väldigt improviserat med några tygstycken upphängda som väggar, några filtar på gräset eftersom vi inte hade några fåtöljer eller soffor och en pappersrulle där folk kunde få måla vad de hade lust med. Trots allt detta lyckades vi ändå värva 53 nya medlemmar, vilket kanske inte är så mycket jämfört med förra årets 130 men ändå mer än jag tror någon av oss hade förväntat sig.

***

Vi blev, precis som förra året, inkvarterade på Artistcampingen. Dock visade det sig ganska snart att det hade blivit något missförstånd och att vi egentligen inte skulle bo där. Men eftersom vi redan hade slagit upp våra tält där och eftersom vi inte fick något besked om var vi skulle bo istället så bodde vi där i alla fall. Det blev dock lite tjatigt efter ett tag att hålla på och förklara för vakterna varje gång vi skulle in på campingen att vi visst fick vara där trots att vi hade fel armband.

***

Jag gjorde bara två besök på den stora campingen i år, ett på onsdagkvällen och ett på fredag natt. Det var fullt tillräckligt om man säger så. Jag förstår inte riktigt hur folk pallar att bo där. Hur kan man frivilligt vilja vada i skräp, snubbla på tältpinnar och bli påhoppad av dräggpunkare med kroppen invirade i gaffatejp? Det där med skräpet är något som jag har tänkt lite på. Själv har jag alltid haft svårt för att bara slänga saker runt mig i naturen, även om jag vet att det kommer bli omhändertaget så småningom. Det känns så jävla onödigt och det är faktiskt inte särskilt svårt att köpa en rulle soppåsar... Jag är medveten om att detta gör mig till en hopplös festivalbesökare, det är ju tydligen menigen att det ska vara sunkigt och lerigt och stinka av piss och spyor. Men jag tycker ändå det skulle vara trevligt att för omväxlingens skull åka på en festival där campingen inte ser ut som Hiroshima.

***

Under hela festivalen drack jag totalt fyra öl (varav två av dem var folköl). Dels så var jag ju där för att jobba och dels så kände jag mig, hur konstigt det än kan låta, aldrig särskilt sugen på att supa. Jag hade inte ens med mig någon alkohol. Om jag hade velat hade jag förstås kunnat köpa lite på systemet i Arvika, men tanken på att stå och köa i en timme var inte särskilt lockande... Till sist så bodde jag med personer som inte dricker särskilt mycket eller inte alls vilket var ytterligare en orsak för mig att inte heller dricka.
På fredagkvällen köpte i alla fall jag och Conny ett paket folköl på Statoilmacken och drog iväg till stora campingen. Där irrade vi runt bland tälten ett tag, jag letade efter mina vänner och Conny letade efter några som var sugna på att sjunga allsång. Det slutade med att vi hamnade hos två unga och cyniska hårdrockstjejer. Den ena av dem hävdade med bestämdehet att det inte finns något sånt som kärlek. Jag försökte förklara för henne att kärlek inte nödvändigtvis behöver vara den där himlastormande känslan, att det kan vara något enklare och mer jordnära. "Vänskap är väl också en form av kärlek?" försökte jag. Men nej, det ville hon inte gå med på. Inte för att jag var särskilt intresserad av henne, så ur den synvinkeln gjorde det inget. Men jag blir alltid lite bekymrad när folk säger att de inte tror på kärlek.

***

Spelningarna då? Jodå, jag hann faktiskt med att se nästan allt som jag hade planerat att se. Det enda som jag är lite besviken på att jag missade är Saul Williams och Maps. Men det får jag väl försöka ta igen någon annan gång.
Sagor & Swings spelning såg jag inte särskilt mycket av, men jag hörde den i alla fall eftersom scenen där de spelade låg rätt nära vårt tält. Och jag vet inte om det var så mycket att se direkt, musiken i all ära men så mycket scenkarisma vet jag inte om herrarna Malmberg och Möller har. Men det lät bra.
Markus Krunegårds låtar gjorde sig faktiskt ännu bättre live än på skiva. Jag har länge tyckt att han är en utomordentlig textförfattare men nu börjar jag också tycka att han inte är en helt oäven melodisnickrare. Förresten så vet jag inte någon människa i hela världen som svettas så mycket som Markus.
Att Doktor Kosmos fick ersätta M.I.A. var kanske inte Galaxens smartaste drag. Det var rätt glest framför Vintergatan när de drog igång på torsdageftermiddagen. Jag är inget stort fan av Doktor Kosmos men någonstans tycker jag ändå att det är rätt roligt med Uje Brandelius trippelironier. Och man måste ju bara älska en textrad som den här: "Du är så jävla fin och skön och mina drömmars tjej. Men jag kan aldrig, aldrig, aldrig bli ihop med dig. För du är moderat!"

Maria Gustafsson skrev på Dagensskiva.com så här angående Håkanspelningen: "Håkan Hellström hör inte riktigt hemma bland soldruckna tonåringar med gaffatejp över brösten och dinosauriedräkter. Han har under de sju Arvikatillfällena gått vidare till nyktra och välordnade sällskap i medelåldern." Jag är benägen att hålla med. Därmed inte sagt att det är en dålig spelning. Jag tycker som vanligt att det är alldeles fantastiskt och när "Det är så jag säger det" glider över i "Kärlekens tunga" och sen tillbaka igen är det ungefär så vackert som något kan bli (trots att Stefan Sporséns trumpetsolo är utbytt mot ett saxsolo). Men något indiepojke är Håkan inte längre, och har väl egentligen kanske aldrig varit förutom möjligen på Honey Is Cool och Broder Daniel-tiden.
Under resten av torsdagkvällen såg jag lite av Efterklang, lite av A Mountain of One och större delen av Robyns konsert. Efterklang och Robyn var fantastiska medan A Mountain of One var en ganska stor besvikelse. Visserligen såg jag bara två låtar med dem, så jag ska väl inte säga så mycket men det lät trött, oinspirerat och inte alls så bra som inspelningarna.

Fredagen ineledde jag med att se på El Perro del Mar. det var också en liten besvikelse, kanske mest på grund av strul med ljudet och oväsen runtomkring. Sara Assbrings finstämda poppsalmer gör sig nog egentligen bättre på en stereo i en nedsläckt lägenhet än på en rockfestival.
Anna Järvinen var desto bättre. Jag gillar verkligen den glädje och avslappning som hon utstrålar och bandet som svänger på ett väldigt skönt sätt och tar precis lagom stor plats.
Lykke Li såg jag bara lite av, men det verkade bra. Rätt imponerande att hon lyckas fylla upp hela Apollotältet trots att hon släppte sin debutskiva för bara ett halvår sen.
När jag såg Kent i Karlstad för några månader sedan koncentrerade de sig i huvudsak på det nya materialet och spelade inte en enda låt från de två första skivorna. Därför var det en positiv överraskning nu när de öppnade med i tur och ordning: "Stenbrott", "Blåjeans" och "Ingen kommer att tro dig" (samtliga från debutskivan). Lite senare spelade de även "Vad två öron klarar" för första gången på tolv år enligt Jocke Berg. Givetvis körde de även en hel del nytt, konstigt vore det väl annars. Allt var väldigt välregisserat och snyggt, från videoprojektionerna till konfettiregnet under den avslutande "Mannen i den vita hatten (16 år senare)".

På lördagen såg jag bara fyra spelningar i sin helhet; The Go! Team, Death Cab For Cutie, Hot Chip samt Cirqus Alfon. Jag hann med att se lite av Emil Jensen och Maps också men tyvärr inte särskilt mycket.
The Go! Team var exakt så bra live som jag hade hoppats på. Jag förstår inte hur man inte kan älska deras musik, det är ju så jävla svängigt och framförallt blir man så himla glad. Att lyssna på The Go! Team är som att befinna sig i en gräll serietidningsvärld för en liten stund, och det vill väl alla?
Jag har fortfarande inte riktigt fattat grejen med Death Cab For Cutie. För det mesta tycker jag bara det är tråkigt, fast ibland glimtar det till som i den fantastiska "I Will Possess Your Heart".
När Hot Chip gick på scenen kvart över ett på lördagnatten var jag egentligen alldeles för trött för att orka dansa. Men det var ändå en bra spelning om än lite tjatig emellanåt. Förvisso har de en hel del fenomenala låtar men också några som man både kan ha och mista.

***

På söndagen packade jag ihop tältet, lyckades fantastiskt nog komma med en buss som skulle till Karlstad, kom hem till lägenheten, åt, packade upp, sov några timmar, duschade, packade igen, var nära att missa bussen till Örebro eftersom jag inte visste om den skulle avgå från järnvägsstationen eller busstationen, bytte till tåg i Örebro, hamnade i en vagn som var fullpackad med festivalbesökare och skrikiga ungar som verkade ha varit på något fotbollsläger, kom fram till Stockholm, åkte hem till Annna-Lena, pratade med henne och sov några timmar till, väcktes av mobilen vid kvart i två, gick iväg till min arbetsplats på Tjärhovsgatan 21 och när jag till slut, efter att ha sprungit i trappor halva natten, vandrade tillbaka till Anna-Lenas lägenhet genom ett regnigt och morgontrött Södermalm tänkte jag: Ja, livet är ändå ganska vackert.