Några funderingar

För en liten stund sen när jag hämtade posten så såg jag att jag hade fått ett brev från Försvarsmakten. "Vi tror att du skulle bli en bra specialistofficer" stod det. Jag ser det som ett tecken på att det i alla fall finns någon inom det militära med sinne för humor.


Idag har jag även åkt tåg förbi Vintrosa och grubblat över hur man kan döpa en ort till något så oanständigt. Både sprit och sex i ett och samma namn! Det är ju så man storknar. Jag tycker att alla städer borde heta Eslöv. Det är lagom avtändande.


På tåget läste jag en bok. Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten" som jag har lånat på biblioteket. Någon som har läst boken innan mig har strukit under vissa ord och meningar. Vad som irriterar mig är inte så mycket att någon har kladdat i boken som att det inte finns någon logik i vad som är understruket. På en sida har personen till exempel strukit under "I helvete heller", "liten till växten" och "gäster i sitt eget kök". Förklara kopplingen för mig, någon. Annars kommer jag ligga sömnlös i natt.

Tinnitus i hjärtat

För nästan exakt två år sen såg jag bob hund för första gången när de spelade på det då alldeles nyöppnade Debaser Medis. Ikväll såg jag dem några hundra meter längre ner på Söder, vid Eriksdalsbadet.
Det kändes som att åtminstone Tomas Öberg hade gått och laddat för det här ett bra tag. Det är fan helt otroligt att så mycket överskottsenergi kan rymmas i en så tanig kille. Det dröjer bara några låtar innan han slår sönder ett vitt plastbord. Sen deklamerar han att det är publiken som är bob hund och bandet som är publik och att vi inte ska lita på honom bara för att han står på en scen med en mikrofon i handen.
Man kan väl tycka att de gör det lite väl lätt för sig genom att riva av "Nu är det väl revolution på gång?!" och "Ska du hänga med? Nä!!" precis i början av spelningen. Men å andra sidan spelar de också den kanske inte så kända "Dubbel tvekan" också kör dom två nya låtar. Och de hoppar över självklara favoriter som "Istället för musik: förvirring", "Sista beställningen" och "Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag; tror jag". Men det är i alla fall fantastiskt.

Två saker är lite tråkiga. Det ena är att de bara får spela en timme eftersom det finns människor som tror att folk går och lägger sig klockan 23 på en lördagkväll. De hade ju lätt kunna fylla i alla fall en timme till. Det andra är att dagens andra bra spelningar som Joel Alme, Radio Dept., Hidden Cameras och Familjen tyvärr bleknar lite brevid det här (absolut inget ont om dem, men det är ändå bob hund som jag kommer att komma ihåg bäst från den här festivalen).

Den bästa låten är "Allt på ett kort" tätt följd av "Ett fall och en lösning" och "En som stretar emot". Det är inte nästan, det är precis.

Somebody ordered too many drinks last night

Igår var det en snubbe inne på Gröne Jägaren, Söders sunkhak nummer ett, som var så jävla packad. Givetvis skulle han upp och sjunga kareoke också. Born To Run med Brucan. Detta trots att han svor på att aldrig mer sjunga kareoke för ett antal år sen i Motala.

Nåväl. Jag var i alla fall inte ensam om att göra bort mig. Och vem har dött av att göra bort sig lite egentligen? det är väl det festivaler är till för om jag har förstått saken rätt.

I övrigt var första Popaganda-dagen trevlig. Vapnet, Shout Out Louds, Hercules and Love affair, Säkert! och The Embassy gjorde alla bra spelningar. Fast sångaren i The Embassy kan verkligen inte sjunga. Det är inte ofta jag besväras av falsksång men vid ett antal tillfällen lät det faktiskt förjävligt. Undrar varför just göteborgare ska ha så svårt för att sjunga rent? Det måste bero på all fisk de äter.

Inte blev det någon love affair med Hera heller. Men det var hyfsat nära.

Topp 5 saker man inte får missa på Popaganda i helgen

1. bob hund (Lördag, stora scenen, 22.00)
2. The Hidden Cameras (Lördag, stora scenen, 20.15)
3. The Radio Dept. (Lördag, lilla scenen, 17.45)
4. Säkert! (Fredag, Stora scenen, 20.00)
5. Joel Alme (Lördag, lilla scenen, 15.15)

You can't hurry love

No, love, love, don't come easy
But I keep on waiting
Anticipating for that soft voice
To talk to me at night
For some tender arms
To hold me tight
I keep waiting
I keep on waiting
But it ain't easy
It ain't easy

Det är märkligt. Man går runt och tror att man har problem, att det man går igenom är något av det jobbigaste som någon människa kan genomlida. Och så händer en grej som får en att tänka att ens egna problem i själva verket är väldigt futtiga och obetydliga.

Jag kan inte skriva så mycket mer om det här. Jag kan bara tillägga att det här har varit en väldigt konstig dag.

Vänerpirater eller Vem vill bliva stor?

Den här helgen har till stor del spenderats på en motorbåt i Vänern tillsammans med min familj, Rikard och hans familj samt Kari och Gunne. Rikard, som är nyanställd verksamhetsledare på Torfolk, hade bjudit in oss för att följa med på en båttur i Åmåls skärgård. Jag var som vanligt lite skeptisk först, men måste erkänna att det har varit riktigt trevligt. Förutom att jag blev magsjuk på lördagkvällen då (vilket inte berodde på sjösjuka, som man kanske skulla kunna tro, utan förmodligen på någonting jag hade ätit. Hummersoppan som vi åt till lunch är synnerligen misstänkt.)
Det var faktiskt första gången som jag åkte båt på Vänern. Jag satt på taket (finns säkert någon bättre sjöterm för "taket" men jag kommer inte på det just nu) och visslade på sjömanssånger och hoppades på att vi skulle stöta på en helt okänd ö där ingen människa tidigare satt sin fot. Det gjorde vi förstås inte. Man ska väl inte förvänta sig för mycket av Vänern, det är ju bara en insjö om än en ovanligt stor sådan. Å andra sidan ska man nog inte förvänta sig att hitta någon okänd ö om man ger sig ut på havet heller. Det finns förmodligen åtminstone en holländsk sommarstuga på varenda ö i hela världen.
Nej, man skulle levt på 1400-talet istället. Tänk grabbarna som mönstrade på Columbus fartyg. När de kom tillbaka till Spanien och gick ut för att ta en öl på krogen kanske det lät såhär:

- Jaha, hur gick det då? Hittade ni till Indien eller?
- Nej, vi seglade skitlänge utan att se någonting men tillslut hittade vi ett annat land istället. Och vilket jävla land alltså. Du skulle se, det finns en massa infördingar där som springer runt nakna i skogen, och fåglar i världens alla färger och palmer och vita sandstränder och...
- Ja, ja. Säkert.
- Jag lovar. Det kommer bli värsta grejen där borta.

Men jag vet inte. De hade ju sina problem på den tiden också med skörbjugg, hårt arbete och plankgång om man inte skötte sig. Det kanske inte var så roligt alla gånger.

Nåväl. Detta var ett så kallat sidospår. Nu återgår vi till Vänern. Förutom att åka båt har vi ägnat oss åt att bada, grilla, bada bastu, lösa korsord, läsa och spela sällskapsspel. Jag har också haft en del roande samtal med en femårig kille som heter Emil. Det är oftast mer intellektuellt stimulerande att prata med barn än med vuxna har jag kommit på. Med vuxna vet man nästan alltid vad de kommer att säga. Det är sällan man hör någon säga något riktigt överraskande. Det kan till exempel låta såhär:

- Jaha, hur är läget då?
- Jo det är väl... bra.
- Jaha, vad gör du nuförtiden då?
- Jag jobbar och så.
- Jaha, hur är det på jobbet då?
- Det är som vanligt. Skittråkigt. Men nu är det ju snart helg.
- Jaha, vad ska du göra i helgen då?
- Nej, vi tänkte väl gå ut ta en öl kanske. Bara ta det lugnt liksom. Kanske se en film. Själv då?

Med barn däremot kan man få väldigt oväntade och roliga svar.

- Vad gör du för nåt?
- Jag ritar.
- Jaha, vad ritar du för nåt då?
- Titta. Här är Herkules och här är Tarzan. Och nu kastar Herkules eldklot på Tarzan, POW POW! Men då tar Tarzan sin superlian och svingar sig över Herkules. Vem tror du vinner?
- Jag vet inte. Tarzan?
- Nej för Herkules har en häst som kan flyga så han åker därifrån också vinner han.

Det känns ibland som att förmågan att fantisera upphör hos många någonstans i trettonårsåldern. Det här har inte heller så mycket att göra med vad jag har gjort i helgen heller egentligen. Det är bara något som jag går och tänker på ibland. Det är som att förmågan att se alla möjligheter bara krymper och krymper tills man till slut bara kan se alla omöjligheter. Och till slut står man där som pensionär och gör samma saker varenda dag. Ser på tv, går och handlar, läser tidningen... Och varje sak som bryter mönstret, som på något sätt sticker ut, upplevs som något väldigt obehagligt. Jag hoppas att jag slipper hamna där.

Reidars frågesport

Min gode vän Reidar bjuder till frågesports på sin blogg. Ämnet är svensk litteratur, något som ligger oss på kompromissredaktionen varmt om hjärtat. Än så länge är vi dock bara två deltagare vilket gör att den där riktiga frågesportsstämningen (ni vet då man biter på naglarna och skakar frusterat på huvudet ända tills svaret kommer och man brister ut i ett förlösande "jag visste det!") inte riktigt har infunnit sig ännu. Vi vill därför uppmana alla som läser detta att gå in och vara med och tävla. Din röst betyder mycket!

Musik för folk som inte kan bete sig som folk

Upptäckte just, till min stora glädje, att någon vänlig person har lagt upp hela den dokumentärfilm om bob hund som gjordes 1999. Den heter "bob hund - En film av Dan Sandqvist och Martin Kann".
Videon har varit slutsåld i flera år så jag har inte sett den tidigare, bara några korta klipp.

Den är kanske inte så bra egentligen. Eller så är den det. Jag kan inte riktigt bestämma mig. Det är i alla fall en väldigt enkel och opretentiös dokumentär. Lite klipp från turnébussen, några "hemma hos"-reportage, några klipp från livespelningar m.m. Roligast är kanske dansken i andra delen som inte har lyssnat på musik på flera år men som nu har gått och sett bob hund eftersom han hörde att de var inspirerade av Captain Beefheart och "den där Lou Reed". Nu är han tillfreds.

Första delen hittar ni här, sen är det bara att klicka sig vidare.

Om mindre än två veckor kommer förresten bob hund göra en spelning på Popaganda, detta är givetvis något som vi på redaktionen ser fram emot med stor förtjusning. Ryktas om att en ny skiva är på väg också. Jag tippar på att titeln på den kommer bli samma som det här inläggets rubrik. Eller kanske "Tinnitus i hjärtat".

Allt skall man våga

Hon står i grön kappa och trycker i ett hörn utanför Centralstationen. Ser ner i betongen och räknar hjärtslagen. Järnvägen som går tvärs igenom huvudet på henne. Tåg som kolliderar, bromsar som gnisslar.
Han kommer gående mot henne över spårvägsrälsen utan att se sig för. Svart skinnjacka, sjumilakliv.

En snabb kram och ett vettskrämt leende. Orden som bubblar upp för att fylla den ekande tomheten mellan dem. De undviker varandras blickar när de går genom göteborgsregnet. Han går före, snabbt och målmedvetet som om han vet vart de ska. Det vet han inte. Men det regnar och han vill söka skydd någonstans. Hon vill fortsätta gå.
Han pratar på om sig själv och sina storslagna planer. När hon skjuter in en kommentar kontrar han med ett ”Vad sa du?” som för att verkligen markera att han inte lyssnar.

De går genom Nordstan, kretsar förbi sönderstressade människor och landar till slut på en bänk framför ett café. Caféet sänder ut grönt neonljus och sörjig jazzmuzak på medelklassvolym. Det är en plats, inte mycket mer än så. Men just för stunden kanske ändå helt okej.
De pratar på om vardagliga saker medan luften fortsätter att vibrera av det osagda. De har aldrig setts förut men känner ändå varandra tillräckligt väl för att känna vad den andre tänker.

Ibland ser de på varandra som för att söka bekräftelse och när han ser att hon ler känns det som att landa med ett segelflygplan på ett fält av bomull.
Men annars vandrar hans blick oavbrutet mellan golvet och klockan, som om han försökte hitta ett tidshål att fly genom. Fly till en tid då sådana här saker inte hände, då allt var enkelt och tryggt. Kanske spola tillbaka, kanske gömma allting i en liten ask. Men samtidigt; den här rösten som fortsätter skrika att det är försent att fly. Att det är här och nu och aldrig sen. Och att man ska vara glad för det.

Han heter Alberto och han säger:
Också detta ska vi våga, min Anodaso.

I don't want any of your crap

Om det finns någon kategori av människor som förtjänar att hamna längst ner i Dantes Inferno så är det telefonförsäljare. Nej, förlåt. Nu tog jag kanske i lite. De gör ju bara sina jobb. Men ändå. Att få betalt för att lura hederligt folk. Ska det vara nåt det?

Som ni förstår har jag blivit lurad. Två gånger till och med. Först ringde det någon käck göteborgare för ett tag sen och sa att jag absolut borde skaffa Telias mobila bredband eftersom det är helt GRATIS hela första året och startavgiften är också helt GRATIS, med andra ord kommer det inte kosta dig NÅGONTING, det låter väl bra va?
Jomenalltså...

Och så sitter man där med USB-minnen och instruktionsmanualer och försöker förstå hur man ska göra och tror ni att det funkar? Nejdå.

Och sen blev jag alltså lurad en gång till av någon som erbjöd någon tjänst för att spärra alla kort om man tappar bort plånboken och det kan ju vara bra tänkte jag eftersom det är sånt som brukar hända mig. Men vid närmare eftertanke kanske det ändå inte är värt att betala en massa pengar för det.

Egentligen är det inte så farligt. Jag kan fortfarande skicka tillbaka allting. Men det blir ju en massa onödigt besvär som jag helst hade varit utan.


Nu kan man ju tycka att jag får skylla mig själv. Och jodå, jag vet att man aldrig ska säga ja till någonting på telefon. Det är bara det att jag har så svårt för att säga nej till saker så det blir någonting mittemellan vilket triggar personen i andra änden av luren att prata på tills det där "njaet" har blivit till ett "ja, okej då."
Men ska man verkligen behöva lida bara för att man råkar vara lite naiv och godtrogen? Jag tycker inte det.

Själv skulle jag nog vara en usel telefonförsäljare. Jag skulle fråga kunderna hundra gånger "hoppas du vet vad du ger dig in på nu" och berätta för dem om allt som kan gå fel. Men så sover jag gott om nätterna också.

Broder Daniel - död eller levande?

Henrik Berggren i en intervju om kommande soloskivan:

"Det kommer ju låta ganska mycket BD, och det är ganska sannolikt att de resterande BD-medlemmarna kommer spela med mig... Om jag gör min grej och det blir exakt som Broder Daniel så får det vara så... Men jag tror inte det kommer bli exakt, men väldigt likt."

Okej, det är väl inte så förvånande. Att Henrik Berggren skulle fortsätta skriva musik har jag aldrig tvivlat på, vad skulle han annars göra? Och att det kommer låta som Broder Daniel kommer ju inte heller som någon chock. Han kan ju, som han säger själv, inte förändra på sig bara för att folk vill ha något nytt och annorlunda.
Men ändå. Känns det inte lite konstigt att göra en så stor grej av att det är Broder Daniels sista spelning och sen börja spela in något som låter nästan precis likadant? Man kan väl låta liket kallna åtminstone.

Way Out West

Way Out West är nästan lite för bra för att det ska vara sant. För det första tycker jag det är rätt skönt med en festival där man slipper sova i tält på en grisig camping och istället kan gå hem och lägga sig i en säng. För det andra är Slottsskogen en alldeles ypperlig plats att ha en festival på, centralt men ändå lite lummigt. Man skulle i och för sig kunna klaga på att det är ett så litet område och därmed en väldig trängsel och på de hutlösa matpriserna i öltältet. Men det är väl sånt man får leva med antar jag och jag kan inte påstå att det förstörde min festivalupplevelse nämnvärt.

Men viktigast på en festival är förstås att det är bra band som spelar, och Way Out West line-up får de flesta andra svenska festivaler att framstå som väldigt tråkiga. På en festival med så många bra band så är det klart att man missar en del som man egentligen hade velat se. Men jag tycker ändå att jag lyckades pricka in det mesta som jag hade planerat att se. Här följer en liten genomgång av de spelningar jag såg, håll till godo.

Fredag

Iron & Wine - Linné 15.15
Vi anlände till festivalområdet strax innan tre på fredagen och såg lite av Christian Kjellvander innan vi begav oss bort till Linnétältet för att se på Iron & Wine. Det lilla jag såg av Kjellvander tyckte jag lät rätt sömnigt, men så är jag ju inte heller något större fan av honom.
Iron & Wine var lite av en besvikelse faktiskt. Ljudet drunknade lite i all bas och det blev lite för mycket psykadeliskt flumm och för lite vackra harmonier för min smak. Ändå en helt okej konsert men inte så mycket mer.

The Sonics - Linné 17.00
Jag vet inte så mycket mer om The Sonics än att de var osedvanligt hårda för sin tid och att varenda band påstår att de har influerats av dem. Och det kan man ju förstå när man hör dem. Det är klassisk garagerock som inte alls låter mossigt utan väldigt vitalt. Det enda som är lite mossigt är saxofonisten/sångarens mellansnack. Det hade de gärna kunnat skippa, men i övrigt är det exemplariskt.

Sonic Youth - Azalea 19.20
Jag kan ibland tycka att gitarrer som låter som om de håller på att slitas i stycken är det vackraste ljudet som finns. Men under Sonic Youths spelning blir jag mest trött. Jag vet inte om det beror på Sonic Youth eller på mig. Det är möjligt att jag hade tyckt att det hade varit en fantastisk spelning om de hade spelat vid något annat tillfälle då jag varit mer upplagd för det.

Grinderman - Flamingo 20.30
Jag var nog inte särskilt upplagd för Nick Caves grottrock heller, men en bit in i konserten började jag gilla det mer och mer. Man kan inte förneka att Nick Cave ser jävligt hård ut, med uppknäppt skjorta och mustasch. Som Clint Eastwoods motståndare i någon gammal Westernrulle (Cave har ju också, passande nog, skrivit både manus och musik till den bästa "westernfilmen" i modern tid - "The Proposition".

Sigur Rós - Azalea 21.40
Jag har lyssnat på Sigur Rós ända sedan mitten av gymnasiet och de har, i alla fall i perioder, betytt väldigt mycket för mig. Därför kan ni ju kanske gissa att jag såg fram emot den här spelningen väldigt mycket. Och under såna premisser är det ju lätt hänt att man blir lite besviken. Trots att Sigur Rós slår på stora trumman med blåstrio och körsångare så berör det mig aldrig lika mycket som det har gjort på skiva. Förutom möjligtvis i Hoppipolla. Jag tycker förstås inte att det är lika illa som Markus Larsson på Aftonbladet. men en så oförglömlig spelning som jag trodde att det skulle bli blev det tyvärr inte.

Broder Daniel - Flamingo 22.50
Jag var lite rädd för att Broder Daniels sista spelning skulle bli alldeles för sentimental. Typ att de skulle ha haft med sig en stråkkvartett på scenen och spelat alla låtar i akustiska versioner samtidigt som det visades bilder på Anders Göthberg på en storbildsskärm. Det hade verkligen varit hemskt. Som tur är vet dem bättre och gör i stället en helt vanlig spelning, varken mer eller mindre. Det är klart att det vilar en viss sorgstämning över hela konserten men någonting annat var det väl knappast någon som hade förväntat sig.
Antagligen hade de behövt ha lite längre speltid för att konserten verkligen skulle komma till sin rätt men det är fint ändå. Att Mattias Bärjed från Soundtrack of Our Lives och Adam Bolmeus från insomnade Bad Cash Quartet har hoppat in på gitarr respektive bas förstärker också den där känslan man har av att göteborgsscenen är som en enda stor familj. Och när Henrik Berggren säger att Broder Daniel aldrig kommer att dö så tror jag på det. De kommer bli ett lika legendariskt svenskt band som Ebba Grön, om de inte redan är det.

Nina Ramsby & Ludvig Berghe - Annedalskyrkan 01.00
När de flesta skyndade sig iväg för att komma in på klubbarna efter Broder Daniels spelning så promenerade jag upp till Annedalskyrkan för att se Nina Ramsby & Ludvig Berghe.
Jag hinner se tio minuter av Scott Mathew också innan de börjar och det är fantastiskt fint. Ramsbys och Berghes musik är förstås också väldigt vacker. Bara grejen att de spelar i en kyrka inför svettiga, trötta och lätt berusade men ändå väldigt andaktsfulla festivalbesökare tycker jag gör det hela ännu vackrare.


Lördag

José Gonzales - Flamingo 14.00
Jag kom till festivalområdet ganska tidigt på lördagen och såg i alla fall halva Gonzales spelning. det var väl trevligt och så men det hade säkert varit ännu trevligare i en liten inomhuslokal. Inte för att José Gonzales har något större problem med att nå ut till publiken men jag tycker inte riktigt singer/songwriters hör hemma på stora festivalscener.

Kelis - Azalea 15.00
Jag ser lite av Kelis spelning mest för att det är lite coolt att ha sett. Som en äkta hiphopdiva gör hon en försenad entré och sen ägnar hon sig åt att dissa alla i mellansnacket. Det är ganska underhållande men inte tillräckligt bra för att jag ska se hela spelningen. Sällskap och sprit lockar mer.

Frida Hyvönen - Azalea 17.00
Frida Hyvönen spelar i princip bara nya låtar, jag tror inte hon spelar en enda från sin första och mest uppmärksammade skiva. Det är förstås djärvt gjort, men jag saknar ändå lite några gamla örhängen. Annars är det en förvånansvärt rolig konsert med en Frida på glatt och spexigt humör och ett band som helt är klädda i leopard- och zebramönstrade kläder.

Silverbullit - Linné 18.00
Tyvärr kommer jag lite sent och ser i princip ingenting av scenen inne i det smockfulla tältet.
Men jag hör i alla fall att Silverbullit gör en furiöst bra spelning. Nästan lika bra som sist jag såg dem (på Hultsfred för en massa år sen). Och att ingen mindre än Freddie Wadling kommer in på extranumret och sjunger sista låten gör förstås ingenting sämre. Det känns snarare helt logiskt.

Fleet Foxes - Linné 19.45
Fleet Foxes är väl kanske årets mest hypade band. Med rätta förvisso, deras stämsång är ju inte av den här världen. Men jag börjar ändå bli lite trött på alla överord som folk tar till när de ska beskriva Fleet Foxes.
Det är en väldigt fin spelning, så mycket kan jag säga utan att ta i så jag bajsar på mig. Kanske inte festivalens bästa men i alla fall en av de fem bästa.

Håkan Hellström - Flamingo 20.00
För första gången någonsin på festival väljer jag bort Håkans spelning. Det känns lite jobbigt, men med facit i hand gjorde jag nog ändå rätt. Jag har ju sett Håkan en jävla massa gånger, senast på Arvikafestivalen för bara en månad sen, och man vet aldrig när man får chansen att se Fleet Foxes igen. Men jag hinner i alla fall se slutet av Håkanspelningen. Och "Det är så jag säger det" är precis lika magnifik som den var på Arvikafestivalen.

Flaming Lips - Azalea 21.15
De som har sett Flaming Lips en massa gånger säger att den här spelningen inte var så speciell. Men jag som aldrig har sett dem tidigare blir ganska hänförd. Vi får en Wayne Coney i plastbubbla som rullar ut över publikhavet, hoppande teletubbies, konfettiregn, sprudlande glädje, allsång till "Yoshimi Battles the Pink Robots" och en underbar avslutning med "Do You Realize?". Jag är nöjd.

Neil Young - Flamingo 22.15
Efter Flaming Lips var det någon gnällig gubbe som heter Neil Young som spelade. Jag är förmodligen inte rätt person att recensera en Neil Young-konsert. Även fast jag tycker att han är väldigt bra så har jag aldrig lyssnat sådär jättemycket på honom. Vilket däremot större delen av publiken verkar ha gjort.
Men karln är ju trots allt någon sorts legend, och det är en riktigt bra konsert. Särskilt det akustiska partiet i mitten. I jämförelse med andra rocklegendarer som till exempel Bob Dylan låter Young väldigt... ung (ursäkta ordvitsen, jag kanske blev smittad av något i Göteborg).

Hederos & Hellberg - Annedalskyrkan 01.00
återigen valde jag att avsluta kvällen uppe i kyrkan och det gjorde jag alldeles rätt i. Jag skulle nog till och med kunna sträcka mig så långt som att säga att Hederos & Hellberg gjorde festivalen bästa spelning. Sällan har pianotoner låtit så vackra som när de rinner genomn Martin Hederos händer, sällan har en röst låtit så sprucken och skör som Mattias Hellberg.
När Martin Hederos reser sig från pianot och sätter sig vid orgeln för att framföra Rolling Stones "Shine A Light" är det kanske så nära en religiös upplevelse som jag någonsin kommer komma.

Ctrl+alt+del

Vi har alla våra sätt att skriva in oss i evigheten. Somliga försöker fotografera varje minnesvärt ögonblick (och varje icke minnesvärt också för den delen) vilket resultar i att de har 3000 bilder på sina skor och på sitt ansikte i en spegel inne på en toalett. Andra personer syns alltid med en videokamera på axeln vilket resultar i att de har hundratals timmar med inspelat material från lilla Karins skolavslutning i 2:an eller familjens semesterresa till Mallorca 1984 som de plågar sin omgivning med så fort tillfälle ges.
Och vissa försöker just skriva in sig i evigheten, alltså fånga varje ögonblick i ord vilket resultar i att de har tusentals sidor med text som ingen, förutom de själva, någonsin kommer att orka läsa.

Det här är förstås inget nytt fenomen. I tusentals år har vi, på olika sätt, avbildat verkligheten. Ursprungligen i form av hällristningar och runstenar, numera i form av bloggar och bilddagböcker. Medlen är olika men målet är ungefär detsamma - för att minnas och kanske för att göra verkligheten lite bättre än vad den i själva verket var.
Jag inbillar mig dock att det här har blivit vanligare idag än det var för, säg 200 år sen. Jag tror - utan att ha någon som helst empirisk bevisning för det - att människorna i det gamla bondesverige inte hade så stort behov av att dokumentera sina liv. Många kunde ju inte ens skriva och de som kunde det hade förmodligen inte så mycket tid till att sitta och plita ner allt som hände. Idag däremot har ju i stort sett varenda människa en blogg eller en bilddagbok eller en hemsida eller nåt annat. Jag vet inte om den här utvecklingen är bra eller dålig, jag bara konstaterar att det är så.

Varför väljer jag då att skriva om det här just nu? Anledningen är att jag precis raderade mitt konto på Helgon.net (för er som eventuellt inte vet det så är Helgon ett community för människor med "alternativa" kläd- och musikstilar, vilket förstås innebär att de har någon miljon användare eftersom alla människor vill vara lite alternativa). Eftersom jag i princip inte använder mitt konto där längre tänkte jag att jag lika gäna kunde ta bort det, och för att jag inte skulle få tid till att ångra mig gjorde jag det väldigt snabbt. Precis när jag hade tagit bort det insåg jag att jag har flera hundra dagboksinlägg sparade där. Under 2 och ett halvt år hade jag för vana att skriva ner stort och smått som skedde i mitt liv. Ett fåtal av inläggen finns sparade på annat håll, men de flesta fanns bara där. Och nu är de förmodligen borta för alltid.
Underligt nog så känns det inte så jobbigt ändå. Jag har nog alltid varit övertygad om att de där texterna kommer försvinna en dag. På samma sätt tror jag att den här bloggen kommer upphöra att existera en dag och förmodligen även det mesta som jag har skrivit här.
Det var delvis därför som jag bestämde mig för att samla de bästa texter som jag har skrivit i en bok för en tid sen. Böcker kan man lita på. De försvinner inte så lätt, de fortsätter att stå i sina hyllor år ut och år in och samla damm.
Men när man skriver så mycket som jag gör så är det kanske bra att inte allt sparas. Ibland måste man skaka av sig lite barlast. En stor del av det jag skriver, och det gäller i synnerhet för den där dagboken, är ju bara en massa ordbajseri.
Men det är klart, lite vemodigt är det ju ändå. Jag har ju så jävla dåligt minne så mina dagboksanteckningar har brukat vara ett bra sätt för mig att komma ihåg vad som har hänt. Men men, man kan väl inte levas i det förgångna antar jag. Sometimes you just gotta go on.

Tror ni förresten att jag har säkerhetskopierat det här inlägget? Skulle inte tro det va.

Luxikon

Man vill ju kunna ta sig fram här i världen, och för att göra det gäller det att kunna sköta snacket. Urban Dictionary har ju funnits ett tag och nu ser jag att det äntligen finns en svensk motsvarighet - Luxikon.
Luxikon är precis vad man vill att en slangordbok ska vara; torr, underhållande och upplysande.

Här är några favoriter:

Eijenklien
• 1. Som egentligen, fast fel. – Asså, eijenklien tycker jag inte om glass.

;)
• 1. En så kallad smiley. Används ofta i chattar och i sms för att försöka få till det här med ironi. – Jag vill känna dig nära!
- ;)

Cykla och vält
• 1. Avsnoppande markering till annan person att användaren tröttnat på aktuell dialog. Jfr "dra till Bahamas". – "Minns du när du var femton och din flickvän och hennes mamma tog dig på bar gärning onanerande i våran husvagn?" "Grr, cykla och vält va."

Görigt
• 1. Wärmländskt uttryck när det är lerigt. – När en kvinnlig turist från Stockholm ville "hänga på" den lokala befolkningen efter ett kraftigt regn, så sade hon:
- Men usch va "godrigt" det var här då!
Rikssvensk språkpolis.


Det märks dock tydligt attt det är stockholmare som har gjort sajten. De flesta av uttrycken härrör från Stockholm. För den som vill ha fler värmländska uttryck kan jag rekomendera den exemplariska sajten hagförs.se (som tyvärr inte verkar ha uppdaterats på länge). Hagförs.se har också en fördel gentemot Luxikon, nämligen den att man kan höra hur orden ska uttalas.

Skott i mörkret

Vi delar skyttegravar. Hjälper varandra att skjuta undan besluten och upprätthålla terrorbalansen.
På kvällarna blandar vi sorgerna med vårt citronte, säger att vi har det ganska bra ändå.

Jag älskar dig säger jag ibland liksom på prov men rösten går upp i slutet så det låter som en fråga. Du ser på mig med höjda ögonbryn.
”Inget” mumlar jag.

Ibland ser vi på teve utan att förstå vad som sägs. Bara att det ska vara roligt så därför skrattar vi med. Det är befriande att skratta tillsammans med andra sägs det.

På badrumsväggen hänger handdukar. En för mig och en för dig och en för alla gäster som aldrig kommer.

Vi har en stor och fin dubbelsäng med gott om utrymme. Den är som en dröm. En dröm som blev sann. Jag drömmer sällan nuförtiden. Sover med ett öga öppet och pistolen under kudden. Fingrar på avtryckaren utan att våga skjuta.
”Vad gör du?” säger du.
”Inget” mumlar jag.

På morgonen vaknar vi av att solen lyser in mellan gliporna i persiennerna. Jag går ut på balkongen, står och ser ner på människorna som stressar till sina jobb. Du kommer ut och lägger armen runt midjan på mig.
”Vart är vi på väg?” viskar du.
En morgonbuss drar förbi, försvinner utan att lämna något spår efter sig.
”Ingen aning” svarar jag.
Ingen aning.

Mitt liv som tidningsbud - sista delen

När jag kom till jobbet inatt frågade Carlos om det var min sista arbetsdag.
"Jag tror att jag har en natt kvar" svarade jag. Varpå Carlos gick iväg för att kontrollera i sin pärm där det stod att det var min sista natt. Och inte mig emot, den sista veckan har varit sjukt jobbig och stressig så jag är rätt glad att det är klart nu.
"Du kan lägga sakerna i hörnet där när du är klar och skjuta in IR-läsaren under dörren" sa Carlos.
Inget "tack för den här tiden". Inget "det var roligt att ha dig här". Jag har ju bara jobbat i en månad så jag förväntadde mig väl inte att han skulle bjuda på tårta och krama om mig men någonting kunde han väl ha sagt åtminstone. Men det är väl inte riktigt Carlos stil. Han är lite som en sån där fotbollstränare från något öststatsland. Stenhård och disciplinerad. Min andra chef, Hans, är betydligt snällare. Han skulle säkert ha sagt något trevligare. Men skit samma.

Åker tillbaka till Karlstad på tisdag eller onsdag. Sen fortsätter jag till Göteborg på torsdag. Lyckades efter lite trassligheter fixa en biljett till Way Out West trots allt tack vare en snäll syster som var villig att låna ut 1500 kronor.
Efter Way Out West funderar jag på att sova i två veckor eller nåt. Det skulle vara rätt skönt. Idag sov jag en kontinuerlig sömn i nästan åtta timmar (gick upp för ungefär en timme sen) för första gången på länge. Annars har det mest blivit några timmar här och några timmar där den senaste tiden.

Så. Om jag skulle försöka sammanfatta min månad i Stockholm. Jag har inte riktigt hunnit med så mycket som jag hade tänkt mig. jag hade bland annat planerat att jag skulle ta tag i mitt strandade romanprojekt igen och försöka gjuta nytt liv i det. Det har jag inte gjort. Jag trodde också att jag skulle få tid att läsa alla de där böckerna som jag har tänkt att jag ska läsa. Det har jag inte heller gjort (jag har läst två böcker under tiden som jag har varit här - "Hanteringen av odöda" av John Ajvide Lindqvist och "Slutet på världsnyheterna" av Anthony Burgess). Samtidigt har jag ju ändå hunnit med en hel del. Jag har varit på fyra gratiskonserter (Anna Järvinen, Alf, Nina Ramsby och Detektivbyrån). Jag har träffat kompisar, gått på bio och tagit en massa promenader. Så det har väl varit rätt lyckat får man säga. Jag tror dock inte att jag kommer jobba som tidningsbud någon mer gång, eller flytta till Stockholm. Men det får framtiden utvisa.

Jag har återigen haft planer på att flytta in i ett kollektiv till hösten, men även denna gång gick planerna i stöpet. Men jag deppar inte så mycket för det. Jag har det rätt bra där jag bor också.

Pride

Att dissa Prideparaden är förstås väldigt politiskt inkorrekt. Det är lika mycket tabu som att säga något negativt om Kalle Anka på julafton eller Allsång på Skansen. Eller nej förresten, det är förmodligen snäppet värre.
I alla fall, för att visa vilken härligt frisinnad och ohämmad person jag är så tänkte jag göra det nu. Dissa Prideparaden alltså.

Visst. Det är väl fint och bra med en vecka där man förenar sång och glädje med ett viktigt budskap. All kärlek är bra kärlek och så vidare. Och det är klart att det är positivt att något som för bara 35 år sen klassades som en sinnessjukdom numera nästan är allmänt accepterat (förutom hos tokrabiata kristdemokrater och adrenalinstinna nassehanar).
det är inte där problemet ligger. Problemet, som jag ser det, är att gayvärlden trots allt snack om frihet och att man ska få vara sig själv ändå gärna målar in sig i ett hörn.
Jag har svårt att tro att det finns någon särskild kromosom hos homosexuella som gör att de bara måste älska schlagermusik. Och jag tror heller inte att en genomsnittlig homosexuell person tänker mer på sex än vad en genomsnittlig heterosexuell person gör. Ändå känns det som att väldigt många tror att alla homosexuella är väldigt lössläppta, att de inte har några inre gränser, att de är så fantastiskt (nu kommer det där ordet igen) frigjorda. Som att inte rädsla, blyghet och mentala barriärer existerade inom gayvärlden. Eller som att en bög inte skulle kunna vara mer intresserad av schack och andragradsekvationer än av oljor och hudkrämer.

Det är det ena problemet. Det andra är att en grej som Prideparaden ofta får karaktären av cirkus, vilket jag inte upplever som helt positivt. Folk går dit för att bli underhållna av freaksen, det är lite obehagligt men samtidigt kittlande och spännande.

Jag vill absolut inte förbjuda Prideparaden. Det finns förstås positiva sidor av det också, och man får väl försöka ta det för vad det är, en kul grej och inte så mycket mer. Jag blir bara så trött när saker hyllas reservationslöst, då får jag lust att sätta mig på tvären.
Och nu har jag gjort det. Så nu kan ni fortsätta skåla i rosa champagne och leva la dolce vita. Låt inte mig stoppa er. Jag är bara en tjugotvåårig gubbe.