onsdag 29 oktober 2008



Det här är ett av de finaste romanstycken jag vet:


"En gång när jag kom satt hon ensam hemma.
Johannes var till Konsum, eller Koppra som det egentligen hette, men hon släppte in mig i alla fall. Hon ville prata, tror jag. Hon satte mig på soffan och visade mig stickningen. Hon fick för sig att hon skulle lära mig sticka, och då brydde jag mig inte om att berätta att Josefina, medan det varade, hade lärt mig grytlappar.
Uppläggningen gjorde hon själv, för det var för svårt för mig, sa hon. Och så fick jag försöka.
Egentligen kändes det konstigt. Hon satt alldeles inpå. Hon hade en klänning som hon sytt själv, förtalte hon. Det var den första hon gjort själv, alltså en hel klänning alldeles själv, från att köpa tyget till att rita, klippa och sy ihop. Hon hade velat överraska mamma, eller Josefina Marklund, som hon kallade henne när hon var arg, eller ibland Marklund, då var det riktigt illa, mamma skulle bli glatt överraskad över att hon kunnat. Det var tanken.
Tyget var alldeles lent. Jag fick känna på det. Det var finklänningen med tulpanerna. Jag tittade på blommorna länge och kände på dem. Tulpanerna var vända uppochner, så att de så att säga växte med blomman nedåt. Jag frågade varför hon gjort så, det vanliga var ju att de växte uppåt. Men då blev hon liksom eljest igen, och sa att det hade Josefina också lagt märke till. Hon hade råkat vända blommorna nedåt när hon klippte till, så att blommorna hade kommit att växa nedåt.
Det var ju inte mycket bevänt med den överraskningen, hade mamma sagt.
Då sa jag att det såg vackrare ut så där egentligen. Och jag hade hört att det fanns blommor som växte nedåt i utlandet, inte åt Stockholmshållet till men i Nyland där det fanns palmer också; det var långt bort, söder om Nordmarks, om man såg det från det hållet.
Man behövde ju inte tro att alla tulpaner var lika, sa jag.
Och då strök hon mig över håret.
- Du är lika svart i håret som jag, sa hon, men själen är ganska vit.
Hon tyckte att jag var duktig i händerna. Hon tog i händerna för att undersöka dem. Och hon sa att insidan av händerna var fina och mjuka, och att det nog var därför jag var så duktig i händerna och lärde mig fort."

Kapten Nemos bibliotek - Per Olov Enquist

måndag 27 oktober 2008

Åskådarproblematiken



Igår såg jag på Agenda som bland annat handlade om Romernas situation. Dels här i Sverige där många romska barn inte går i skolan, på grund av att de inte har någon tradition att gå i skolan och inte känner något förtroende för det svenska skolystemet. Men också i Italien där romerna idag tvångsförflyttas till läger, där man tar fingeravtryck på alla romer och där en ledande politiker säger helt öppet att han vill slå ihjäl alla zigenarbarn... Låter det bekant?

Idag har jag varit på en temadag på Värmlands museum som handlade om Sveriges roll i Förintelsen. Många av de svenskar som levde under andra världskriget brukar hävda att de inte visste någonting om vad som skedde nere i Tyskland. Ola Larsmo, som forskat mycket i det här, visade dock att det argumentet inte riktigt håller. Fram till slutet av 1942 var förmodligen utrotningen av judar fortfarande okänd för den genomsnittligen svensken. Men under 1943 började norska judar fly till Sverige och informationen om vad som pågick spred sig. Flera stora dagstidningar, däribland Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, började också att skriva om judeutrotningen.

Bör man då peka finger åt de som levde på 1940-talet och som visste vad som pågick men som ändå inte ingrep? Jag vet faktiskt inte.

I lördags anordnade tydligen Nationalsocialistisk Front en manifestation här i Karlstad. Nästan samtidigt som jag var med i en partidebatt som handlade om människors lika rättigheter så hade alltså ett öppet främlingsfientligt parti en manifestation bara några hundra meter därifrån. Det känns lite märkligt. Jag visste inte att det pågick, faktum är att jag inte fick veta det förrän idag. Men om jag hade råkat vara där då, vad hade jag gjort? Hade jag buat och kastat ruttna tomater på dem? Nej, förmodligen inte. Hade jag gått fram till någon av dem och börjat diskutera? Nej, inte det heller.
Jag undviker att konfronteras med personer som jag tycker har obehagliga åsikter. Ändå anser jag att det är det enda sättet som vi kan förändra någonting på. Att ignorera människor med sjuka åsikter, som en del tycker att man ska göra, leder ju bara till att de växer sig starkare.

Ordet "förintelse" har ju nästan blivit synonymt med det som skedde i koncentrationslägren på 1940-talet. Det är lätt att man glömmer de "förintelser" som har skett efter det, folkmorden i Rwanda till exempel där ungefär en miljon människor mördades under loppet av några månader. Hur många svenskar ingrep där?

Det är kanske inte så konstigt att de flesta svenskar inte gjorde något under andra världskriget, trots att man visste vad som pågick. För vad kunde man göra? Och vad kan vi göra idag? Kanske inte så mycket. Eller också mer än vad vi tror.
Det enda jag vet med säkerhet är att det är jävligt lätt att vara efterklok.

söndag 26 oktober 2008

Tröjlåten - Revisited



Kommer ni ihåg Raymond & Maria? Ja, det gör ni förstås. Om inte annat så kommer ni ihåg "den där tröjlåten" som spelades varenda dag på P3 sommaren 2004. Det var den och "Hej, hej Monica".
jag måste ha lyssnat väldigt mycket på radion den sommaren för jag minns att jag blev extremt trött på båda två. Så trött att jag kände att jag aldrig mer ville höra någon av låtarna. Därför var det lite lustigt att jag på en fest i fredags blev väldigt glad när någon satte på just "Ingen vill veta var du köpt din tröja".
Det är ju så - nästan alla låtar man har hatat börjar man till slut älska, eller i alla fall känna en viss hatkärlek till. Och "Ingen vill veta var du köpt din tröja" är ju egentligen inte någon dålig låt. En trallvänlig melodi med lite handklapp och en naiv, halvpolitisk text. Indieprogg skulle man kanske kunna kalla det.

Raymon & Maria har förstås beskyllts för att vara popvänster och hycklare, bland annat eftersom låtskrivaren Johan Kindblom också skrivit manus till tv-serier och reklamfilmer. Det är givetvis fullständigt ovidkommande, bara för att man lever och verkar i ett kapitalistiskt och individfixerat samhälle så betyder det ju inte att man inte kan kritisera det. Det är ungefär lika löjligt som när vänsterartister hånas för att de vill sälja skivor.

I alla fall så kan jag inte låta bli att bli ganska starkt berörd av texten till "Ingen vill veta..." när jag lyssnar på den idag. Den träffar i magen på samma sätt som Annika Norlins bästa texter gör. För det är ju precis så det är. Folk går till sina jobb, planerar för sin semestrar, blir glada när de får löneförhöjning. Men det är aldrig någon som lyssnar när du försöker berätta någonting och det är inte en jävel som vill veta var du har köpt din tröja.

och fast du lärt dig varje låt och fast du har en härlig båt
så finns det ingen som vill röra vid din kind


onsdag 22 oktober 2008

Gobbledigook



På Youtube måste man bekräfta att man har fyllt 18 år för att få se den här videon. Detta beror förmodligen på att Youtube är ett amerikanskt företag och i USA tror väldigt många att alla barn som får se en naken kropp innan de har fyllt 18 blir styckmördare och våldtäktsmän när de blir stora.
På kompromissredaktionen är vi inte fullt så moralistiska. Vi tror tvärtom att barn mår bra av att se lite nakna kroppar ibland. Annars kan man ju få för sig att alla andra föddes med kläderna på. Sen när man fyller 18 och upptäcker att även andra människor har hud under kläderna så blir man kanske alldeles perplex.
Så därför, i sexualupplysningens och hedonismens namn, vill vi här för alla och envar visa Sigur Rós vackra video till Gobbledigook.
Ytterligare ett skäl till att visa den är förstås att Gobbledigook är ett så roligt ord. Säg det snabbt tio gånger om ni törs.

tisdag 21 oktober 2008

Socialstyrelsen varnar:



Utsätt inte era barn för denna behandling. Man kan bli sån.

Spara applåderna



spara applåderna
låt dem inte förstöra den här tystnaden
som vi för en gångs skull kan dela
så som jesus delade brödet
lät det vandra runt bland folket
och fylla magarna med värme


spara blommorna
de kommer att ha vissnat innan ni hunnit ut
ur salongen
låt dem istället växa inom er
bli till böljande ängar där ni kan vandra runt
under regnkalla dagar


spara orden
slösa inte bort dem för
du vet aldrig
när du kommer ligga i en säng
med munnen tryckt mot ett öra
och då plötsligt känna
att du verkligen behöver dem


spara kulorna
skjut inte mannen som står på scenen
och tror att han är något
skjut inte pojken som står i hallen
och inte vågar komma in
skjut inte flickan som sitter på bänken
och ser ner på sina skor samtidigt som hon
snurrar fingrarna runt i håret


skjut bara dom
som inte har förstått
hur man vårdar tystnaden
dom som har glömt bort
hur man vattnar blommorna
och som varje morgon
innan de går till jobbet
lyfter sig själva ur sängen
som man lyfter en våt trasa
och långsamt vrider ur alla drömmar

måndag 20 oktober 2008

If they move, kill 'em!



Så har jag då äntligen fått se Bruno K. Öijer. Ni som har följt den här bloggen vet att jag har haft lite svårt att ta till mig hans dikter när jag hört honom läsa dem tidigare på grund av hans ganska märkliga, släpande intonation. Men ni kan glömma det nu. När man ser honom framför sig blir känslan en helt annan än när man bara hör honom eller ser ett videoklipp. Det blir svårt att värja sig, svårt att skratta åt det (även om jag sitter med ett leende på läpparna under nästan hela föreställningen bara för att det är så jävla bra).

Han ser lite nervös ut när han kommer in på scenen. Går av och an lite innan han ställer sig framför mikrofonen. Inte så konstigt kanske med tanke på att det är premiär och allt. Om man dessutom ställer sig på en scen och kastar ur sig sina innersta känslor så tycker jag att man har full rätt att vara nervös. Även mellan dikterna verkar han känna sig lite obekväm, men när han läser är han mitt inne i orden, någonstans långt utanför salongen.
Samtidigt tycks han också vara på gott humör, skämtar lite mellan dikterna, tar några steg bakåt efter varje dikt och kastar ur sig ett "yeah!" eller "that's the way!".

Han koncentrerar sig föga överraskande på dikterna från den nyutkomna boken Svart som silver och den s.k. trilogin; Medan giftet verkar, Det förlorade ordet och Dimman av allt. Men även några äldre dikter får plats i föreställningen.

Bara att han klarar av att läsa alla dikter i två timmar utan något som helst manus i handen är imponerande och att han sen gör det med en sån otrolig närvaro och intensitet gör det till en stor upplevelse.
Mellan nästan varje dikt vänder han sig om och ser ut som om han räknar in takten eller pratar med någon bakom sig, som om han hade ett osynligt band med sig på scenen. Det kanske låter fånigt men det gör ändå mycket för känslan, precis som att det spelas sextiotalslåtar innan han kliver upp på scenen och i pausen. Förmodligen är det ett sätt för honom att manifestera att han är lika mycket rockstjärna som poet.

Mest applåder får några av de mest lättillgängliga men också finaste dikterna som "Främmande" från Dimman av allt och "Hålla honom kvar" och "Spårlöst försvunna" från Svart som silver.

Efter att ha gett ett stort antal extranummer så avslutar han föreställningen med den sista dikten i den senaste diktsamlingen. Den som till skillnad från de flesta spänner sig över flera sidor och som fått titeln "Aldrig". Och även om han kanske har skrivit bättre dikter än just den så blir jag ändå väldigt berörd av att höra den. När han avslutar med att berätta om tonårsflickan som var den enda som såg honom som den han ville vara sitter jag plötsligt med tårar i ögonen.
Sen försvinner han från scenen lika plötsligt som han kom, ut i mörkret.

tisdag 14 oktober 2008

C-uppsats och en titt i bokhyllan



Idag inleddes arbetet med min C-uppsats i litteraturvetenskap. Jag har spikat ämne och börjat göra lite research för att hitta de böcker som eventuellt skulle kunna vara användbara.
Jag har haft en viss beslutsångest inför valet av ämne. Först var jag inne på att analysera någon bok av Göran Tunström, främst på grund av att jag tycker att Juloratoriet är en av de absolut bästa böcker som har skrivts på svenska. Men valet föll ändå till slut på Per Olov Enquist, också en lysande författare. När jag väl bestämt mig för detta funderade jag på andra böcker som jag skulle kunna jämföra med Enquists och fastnade till slut för klassikernas klassiker, Miguel de Cervantes Don Quijote som jag tycker har vissa tematiska likheter med Kapten Nemos bibliotek. Syftet blev därmed följande:

Att se och jämföra hur huvudkaraktärerna i Kapten Nemos bibliotek av Per Olov Enquist och Don Quijote av Cervantes använder sig av litteraturen för att förstå och tolka sin egen livssituation.


Jag kommer därmed komma in på frågor som om litteratur både kan ha skadlig och positiv påverkan, vad vi betraktar som galenskap och hur både Enquist och Cervantes använder sig av metafiktiva grepp.

Att få tag på sekundärlitteratur till böckerna ser jag inte som något stort problem. Don Quijote anses ju av många vara världens första och kanske bästa roman och det har säkert skrivits åtskilliga hyllmeter om den. Enquist författarskap finns också bra belyst i olika avhandlingar. Problemet blir snarare att sålla bland litteraturen och få fram det som kan vara värdefullt för min uppsats.

Efter attt jag hade bestämt mig för det här uppsatsämnet kom jag på något helt annat som också skulle vara väldigt intressant. Nämligen en jämförelse mellan Sven Delblancs tragisk-heroiska estetik, så som den tar sig uttryck i Eremitkräftan, Grottmannen, Speranza och Jerusalems Natt, och Franz Kafkas syn på den moderna människan som ett offer, oförmögen att förändra sin situation (jag är ganska nöjd med den formuleringen). Eventuellt sparar jag det ämnet till min D-uppsats nästa termin.

I alla fall innebär detta att jag kommer sitta försjunken i diverse avhandlingar och knappast ha så mycket tid eller ork till att läsa särskilt mycket annat. Men några "underhållningsromaner" ska jag väl unna mig också. När jag tittade igenom min bokhylla förut så såg jag att jag har väldigt många olästa böcker där som jag är sugen på att läsa. Men jag kommer förmodligen inte kunna läsa alla dessa böcker inom en överskådlig framtid. Därför tänkte jag se om det finns någon av följande som ni har läst och kan rekomendera extra mycket:

John Ajvide Lindqvist - Pappersväggar
Stig Claesson - På palmblad och rosor
Don DeLillo - Kroppskonstnären
Per Olov Enquist - Sekonden
Per Olov Enqvist - Nedstörtad Ängel
Andrew Sean Greer - Max Tivolis bekännelser
Bob Hansson - Gunnar
Kari Hotakainen - Löpgravsvägen
Jonas Hassen Khemiri - Montecore
Bengt Ohlsson - Gregorius
Daniel Sjölin - Världens sista roman
Hjalmar Söderberg - Doktor Glas
Göran Tunström - Maskrosbollen
Göran Tunström - Tjuven
Klas Östergren - Orkanpartyt

Shoot.

måndag 13 oktober 2008

Konsten och moralen



Ikväll var det äntligen säsongsstart för alla kulturprettons favoritprogram, Kobra. Det handlade om modern konst och pengar och jag kan som vanligt inte låta bli att bli lite upprörd. Inte för att modern konst på något sätt skulle vara sämre än traditionell konst. Jag bryr mig inte om hur mycket tid konstnären har lagt på att göra konstverket eller om det är en 4-åring eller en akademiskt utbildad konstnär som ligger bakom verket. Jag tycker inte att den typen av frågor ska få skymma det färdiga resultatet.
Vad jag däremot tycker att man kan diskutera är varför viss typ av konst ska få kosta så otroligt mycket medan annan, i många fall lika bra konst, säljs för nästan inga pengar alls. Jag tycker inte att konstänrer förtjänar så mycket pengar, lika lite som jag tycker att idrottstjärnor, politiker, mediamoguler eller Bono förtjänar en massa miljoner. Sen kan de hyckla och skänka en massa till välgörande ändamål om de vill, det bryr jag mig inte om. Det är principen.

Men mest upprörd blir jag av finansgubbar som egentligen är totalt ointresserade av konst men som ändå ägnar all sin tid åt att köpa dyra konstverk. Jag förstår att det är spänningen och glädjen i att få visa upp sina ståtliga hem för andra som driver dem. Det kan jag förstå och till viss del även känna igen mig i, men jag tycker inte att det för den sakens skull är moraliskt försvarsbart.

Lika lite tycker jag det är moraliskt försvarsbart att tjäna massor av pengar på aktiehandel (i alla fall om man gör det enbart i vinstdrivande syfte utan några etiska värderingar).
Det kanske inte är så konstigt att vi har en ekonomisk kris när hela världsmarknaden bara är en stor lekstuga för rika gubbar? Jag är inte så smart när det gäller såna här saker, men till och med jag fattar att det måste vara det ständiga spelet med pengar som är orsaken.

Samtidigt beskylls ofta ungdomar, som i de flesta fall har väldigt ont om pengar, för att vara oansvariga bara för att de inte riktigt vet vad de vill göra med sina liv. Jag undrar vem som är mest oansvarig.

söndag 12 oktober 2008

The wind in the trees are like "Sch-uuung, sch-uuung"



Jonas tipsade mig om det här klippet från Per Sinding-Larsens hemsida. Annika Norlin framför den finaste låten från den nya Hello Saferide-skivan - Arjeplog.




-------------------------------------------------------------------------------------


Förresten; länståg nummer 8855 från Katrineholm går inte alls till Linköping, som det angavs på min biljett. Det går till himlen. Och sen fortsätter det rakt in i solen.

onsdag 8 oktober 2008

Tankar för dagen



Det finns som bekant en väldig massa bloggar i vårt avlånga land (ja, inte bara i detta land förresten utan även i andra mer eller mindre avlånga länder).

En del skriver om mode och en del skriver om sport.
Någon skriver långt och en annan skriver kort.
Vissa bloggar är röda och andra är blå.
Någon kan vara rosa och en annan kan va grå.
Ibland skrivs det om pop och ibland om politik.
Ja, det finns bloggar om nästan allt, till och med gymnastik!


Vad jag dock har lite svårt för att förstå är varför så många väljer att nischa sig på bara ett ämne. Friheten i att ha en blogg tycker jag ligger i att man kan skriva om precis vad man vill utan så mycket eftertanke.
Samtidigt tycker jag i och för sig att det kan vara rätt roligt med smala och nördiga bloggar, som serietidningsbloggar exempelvis. Det finns nästan inget finare än människor som gräver ner sig väldigt djupt i någonting. Jag kan inte riktigt förklara det, men jag blir alltid väldigt rörd av den typen av hängivenhet och brinnande intresse.
Själv skulle jag dock ha svårt för att begränsa mig på det sättet. Jag vill ju skriva om allt. Därför blir också den här bloggen ganska spretig. Men det är så jag vill ha det, och jag tror inte att det skulle kunna vara på något annat vis.


Nog om detta. Idag har Peik namnsdag, i alla fall enligt min väggalmanacka. I min fickkalender står det att det är Nils som har namnsdag. Tydligen är de inte riktigt överens. Förklaringen skulle kunna vara att väggalmanackan är tryckt i Finland och finnarna kanske har roat sig med att kasta om namnen och trycka in ett finskt namn här och var. Peik låter ju onekligen ganska finskt.
Men om det nu inte är Peik utan Nils som har namnsdag så innebär det att jag har namnsdag eftersom jag heter Nils i andranamn. Om så är fallet tycker jag att världen har varit dålig på att uppmärksamma detta. Jag skulle vilja att en koreansk gosskör kom och ställde sig utanför mitt fönster för att framföra gratulationssånger. Det skulle vara något det. Men icke. Jag får därvidlag taga saken i egna händer och sjunga en sång till mig själv. Den går såhär:

Hej du Nils, din gamle skurk
har du pengar i din burk?
Nej det har jag ej
men glad jag är ändå
för elefanter är så små

Hurra!
Hurra!
Hurra!
Hurra!

måndag 6 oktober 2008

Take a walk with me



Det är märkligt hur fast man är i sina rutiner. Man gör samma saker dag efter dag, med små enstaka variationer. Det finns väl någon trygghet i det antar jag. Men samtidigt är det så skönt att bryta de här mönstren, att bara göra någonting annorlunda.
Jag tog en sen kvällspromenad ikväll. Det är en sån otroligt vardaglig sak, ändå kändes det speciellt av den enkla orsaken att jag väldigt sällan är ute och går på kvällen (om det inte är för att jag måste ta mig hem från någon fest mitt i natten när bussarna har slutat gå). Jag nämner det bara för att visa hur små saker kan pigga upp vardagen. (det här är på intet sätt någon revolutionerande tanke - snarare ett banalt konstaterande som säkerligen har konstaterats miljontals gånger tidigare. Men ibland måste även en renässansmänniska som jag få komma med banala konstateranden, ni kan inte förvänta er att alla mina tankar ska vara unika.)

Medan jag var ute och gick funderade jag över varför folk alltid måste ha en anledning till att gå ut och gå. Antingen har man en hund som måste rastas och då får man själv en anledning till att röra på sig. Eller så går man för motionens skull. Eller så går man för att man har något ärende någonstans. Ytterst sällan går folk för gåendets skull. Bara för att det är så skönt att promenera. Eller är det bara jag som inbillar mig det?

Sen tänkte jag på vad många ord det finns för att gå. Promenera, spankulera, spatsera, strosa, ströva, vandra, traska osv. Det måste väl betyda något? Att det är ett fundamentalt behov hos människan kanske. Det är nog bara knulla och snopp som har fler synonymer.

Sen tänkte jag att jag inte skulle skriva en blogg om det här när jag kom tillbaka. För man behöver ju faktiskt inte skriva om precis allt. Sen så gjorde jag det i alla fall. Hur var det nu med rutiner?

lördag 4 oktober 2008

Bästa låten, bästa videon



The Boy Least Likely To - I'm Glad I Hitched My Apple Wagon To Your Star


onsdag 1 oktober 2008

Minnesluckor



Mina minnen ligger osorterade i skrivbordslådor. Hopskrynklade papperslappar fullklottrade med anteckningar. Jag skrev dem med hjälp av chiffernyckeln från Fantomenklubben så att inte vem som helst skulle kunna läsa dem men nu har jag tappat bort nyckeln och kan inte ens tyda dem själv.
Men en sak har jag i alla fall lärt mig och det är att man måste börja läsa baklänges för att någonting överhuvudtaget ska bli begripligt.


Det började med bråk och slutade med ändlösa mattelektioner och räknehäften fullklottrade med låtcitat.

Däremellan var det mest väntan.

Jag väntade mycket som barn.
På rasterna stod jag vid staketet och väntade på att någonting skulle gå över.
Någonting som kanske var rasten, kanske barndomen, kanske livet.
Men hur kan något som aldrig riktigt börjat gå över? Det var en ekvation som inte gick ihop.
Det började alltså med bråk och slutade med en ekvation som inte gick att lösa.


Om vi istället hade börjat med frågorna så hade det kanske varit lättare. Om vi hade sagt ”varför” och ”hur” istället för ”såhär” och ”gör som jag”. Men det fanns aldrig någon tid för frågor. Svaret stod skrivet i sandlådan på dagis och om man inte trodde på det så berodde det antagligen på att man själv var felet.

Jag var mycket för att sortera också. Jag brukade lägga serietidningar i högar efter särskilda system. Jag ritade kartor och diagram som framstod som obegripliga om man inte hade nyckeln.

Overkligheten var lätt att hantera. Den kom inbunden i brevlådan en gång i veckan. Verkligheten däremot hade inga pärmar. Den var gränslös och tänjbar. Fruktansvärt obehaglig och fruktansvärt lockande.

Men minnena har jag aldrig lyckats sortera eller summera. De bara finns där, ogripbara och diffusa. Närsomhelst kan de försvinna.
Det är det som skrämmer mig.

Ett opublicerat citat är också ett citat



1982 publicerades en bok med titeln Självdeklaration där svenska författare fick berätta om varför de skriver. En del författare skrev ganska långa motiveringar medan Ulf Lundell nöjde sig med att sammanfatta det hela i en mening:
"Jag skriver för att jag skriver så jävla bra!"

Hans motivering blev dock aldrig publicerad på grund av undermålig litterär kvalité.

Jag lovar det är sant.