Jag blir alltid lite nervös när det drar ihop sig till nytt skivsläpp med Håkan Hellström. Man vet ju aldrig riktigt hur det kommer låta på förhand och jag skulle bli så grymt besviken om han släppte ifrån sig en riktigt dålig skiva. Antagligen är det en fullständigt obefogad oro, men det känns ändå bra att den finns där på något sätt.
Idag hörde jag den första singeln från den nya skivan som släpps om ungefär en månad. Den har fått titeln "För en lång, lång tid" och den gjorde mig i alla fall lite lugnare. Det känns lite tidigt att säga hur väl den står sig i relation till hans tidigare material men jag kan i alla fall konstatera att det är en skön låt. Kanske inte fullt så direkt som hans tidigare singlar, trots en väldigt smittande pianoslinga, men just därför kanske inte heller lika lätt att tröttna på.
Håkan sa i en intervju någon gång att han inte kunde förstå varför alla uppfattade honom som en glad person. På sätt och vis kan jag förstå vad han menar. Hans första skiva inleds trots allt med raderna "Ge mig arsenik/för stan är full av tanter och tragik". Jag vet inte vad ni tycker men i mina öron låter det inte sådär jättemuntert. Men samtidigt får han ju faktiskt skylla sig själv. gör man den ena extatiska spelningen efter den andra är det kanske inte så konstigt att folk uppfattar en som lycklig.
Men jag tror att det är just den där kontrasten, den där balansen (eller kanske snarare obalansen) mellan manisk eufori och djup desperation som gör att jag alltid har tyckt så mycket om honom. Det finns alltför många exempel på artister som bara har ett läge. I synnerhet verkar det ibland som att alla singer-songwriters har skrivit på ett kontrakt där de lovar dyrt och heligt att alltid vara gravallvarliga. Jag har svårt att förstå det. Livet består ju av så mycket mer än bara en känsla, så varför begränsa sig?
"För en lång, lång tid" är, i likhet med "Känn ingen sorg för mig Göteborg", en låt med en väldigt glad melodi men en väldigt olycklig text. Det är absolut inget unikt. Det finns massor av liknande exempel, från ABBA till The Magnetic Fields, men som vanligt funkar det väldigt bra.
Egentligen finns det inget mer att säga. Det är bättre att ni lyssnar.
fredag 29 februari 2008
onsdag 27 februari 2008
Pedagogik
Kollade på ett avsnitt av "Klass 9A" förut. Det där programmet om en värstingklass i Malmö som ska bli en av Sveriges bästa klasser med hjälp av proffspedagoger. Jag har hört från flera håll att den ska vara väldigt bra men jag kan inte säga att jag är särskilt imponerad. Visst, det är kanske lite tidigt att döma ut en hel programserie efter att bara ha sett ett avsnitt, men under det här halvtimmesprogrammet fick jag i alla fall ingen ledtråd till vad som gjorde just de här lärarna så fantastiska.
Jag tycker de verkade vara av ungefär samma skrot och korn som de flesta lärare jag har haft. Skällde på eleverna när de tuggade tuggummi eller kom försent till lektionen, försökte prata på ett "ungdomligt sätt" och verkade bry sig mer om att nå bra resultat än att verkligen lära ut ämnet.
Men i alla fall så började jag fundera lite på hur jag tycker att en bra lärare ska vara.
Sen jag började på universitetet har jag nästan bara haft bra lärare. Anledningen tror jag är att lärarna här inte behöver agera mammor, som de flesta lärare på högstadiet och faktiskt även på gymnasiet gjorde, utan kan fokusera på ämnet de undervisar i. Redan när jag gick på högstadiet var jag av åsikten att lärarna lade sig i för mycket. Om en elev skiter i att gå på lektionerna, låt han eller hon göra det! Förmodligen har den eleven problem på något sätt och orkar inte med skolan för tillfället och jag tror sällan att det blir bättre av att man skäller på eleven eller har långa utvecklingssamtal.
Nu kanske det låter som att jag tycker att lärarna inte ska bry sig om eleverna överhuvudtaget, men riktigt så är det inte heller. Om en lärare verkligen kan stötta en elev och ge den bättre självförtroende är det jättebra. Men för att man ska lyckas med det krävs det att läraren inte placerar sig högt ovanför eleven och framför allt att han eller hon lyssnar på eleven. Framförallt ska inte en lärare haka upp sig på obetydliga saker som till exempel att en elev har en mössa på sig. Under alla år i skolan lyckades jag aldrig riktigt förstå det djupt omoraliska i att bära mössa på en lektion.
Jag säger inte att det är lätt. Läraryrket är förmodligen ett av de mest krävande jobb som finns eftersom det både kräver att läraren ska vara väldigt påläst inom sitt ämne och dessutom vara en bra psykolog. Många lärare jag har haft har bara varit bra på det ena; antingen har de varit väldigt trevliga och sociala och blivit kompisar med eleverna men varit sämre på själva undervisningsbiten (oftast unga, nyutexaminerade lärare) eller också har de varit väldigt pålästa men också väldigt tråkiga att lyssna på (oftast äldre lärare).
De bästa lärare jag har haft har:
1) varit roliga
2) brunnit för ämnet de undervisat i
3) varit enormt pålästa
Om man kan uppfylla de grundkraven som lärare och om man kan få eleverna att trivas i klassrummet och intressera sig för ämnet så tror jag att man har rätt mycket vunnet.
Om man dessutom kan se om en elev har problem och på något sätt hjälpa den personen är det bra, men jag tycker inte att det är någonting man kan begära av en lärare. Speciellt inte i de högre årskurserna.
Det gäller för lärare, precis som för föräldrar, att inse när eleverna är gamla nog att klara sig på egen hand och att inte stå i vägen och tala om åt vilket håll de ska gå.
För vidare läsning i ämnet rekomenderar jag John Gattos fantastiska bok "Dumbing Us Down". Förmodligen den enda bok om pedagogik som man behöver.
Jag tycker de verkade vara av ungefär samma skrot och korn som de flesta lärare jag har haft. Skällde på eleverna när de tuggade tuggummi eller kom försent till lektionen, försökte prata på ett "ungdomligt sätt" och verkade bry sig mer om att nå bra resultat än att verkligen lära ut ämnet.
Men i alla fall så började jag fundera lite på hur jag tycker att en bra lärare ska vara.
Sen jag började på universitetet har jag nästan bara haft bra lärare. Anledningen tror jag är att lärarna här inte behöver agera mammor, som de flesta lärare på högstadiet och faktiskt även på gymnasiet gjorde, utan kan fokusera på ämnet de undervisar i. Redan när jag gick på högstadiet var jag av åsikten att lärarna lade sig i för mycket. Om en elev skiter i att gå på lektionerna, låt han eller hon göra det! Förmodligen har den eleven problem på något sätt och orkar inte med skolan för tillfället och jag tror sällan att det blir bättre av att man skäller på eleven eller har långa utvecklingssamtal.
Nu kanske det låter som att jag tycker att lärarna inte ska bry sig om eleverna överhuvudtaget, men riktigt så är det inte heller. Om en lärare verkligen kan stötta en elev och ge den bättre självförtroende är det jättebra. Men för att man ska lyckas med det krävs det att läraren inte placerar sig högt ovanför eleven och framför allt att han eller hon lyssnar på eleven. Framförallt ska inte en lärare haka upp sig på obetydliga saker som till exempel att en elev har en mössa på sig. Under alla år i skolan lyckades jag aldrig riktigt förstå det djupt omoraliska i att bära mössa på en lektion.
Jag säger inte att det är lätt. Läraryrket är förmodligen ett av de mest krävande jobb som finns eftersom det både kräver att läraren ska vara väldigt påläst inom sitt ämne och dessutom vara en bra psykolog. Många lärare jag har haft har bara varit bra på det ena; antingen har de varit väldigt trevliga och sociala och blivit kompisar med eleverna men varit sämre på själva undervisningsbiten (oftast unga, nyutexaminerade lärare) eller också har de varit väldigt pålästa men också väldigt tråkiga att lyssna på (oftast äldre lärare).
De bästa lärare jag har haft har:
1) varit roliga
2) brunnit för ämnet de undervisat i
3) varit enormt pålästa
Om man kan uppfylla de grundkraven som lärare och om man kan få eleverna att trivas i klassrummet och intressera sig för ämnet så tror jag att man har rätt mycket vunnet.
Om man dessutom kan se om en elev har problem och på något sätt hjälpa den personen är det bra, men jag tycker inte att det är någonting man kan begära av en lärare. Speciellt inte i de högre årskurserna.
Det gäller för lärare, precis som för föräldrar, att inse när eleverna är gamla nog att klara sig på egen hand och att inte stå i vägen och tala om åt vilket håll de ska gå.
För vidare läsning i ämnet rekomenderar jag John Gattos fantastiska bok "Dumbing Us Down". Förmodligen den enda bok om pedagogik som man behöver.
tisdag 26 februari 2008
Medan årstider kommer och går
Enligt meterologerna är våren här nu. Temperaturen har nämligen varit över nollstrecket i mer än sju dagar i sträck - i alla fall i de södra delarna av landet - vilket är den meterologiska definitionen av vår.
Min personliga definition av vår är när man kan sitta ute och dricka öl och riktigt så varmt är det väl inte ännu. Men jag är ändå beredd att hålla med vädergubbarna till viss del. Om man har stuckit näsan utanför dörren någon gång de senaste 3-4 åren så har man förmodligen också märkt att årstiderna inte riktigt beter sig som dom ska nuförtiden. Februari - som för mig alltid har varit synonymt med en decimeter snö, fula täckjackor och trötta ansikten - håller alltså på att bli en vårmånad.
Om detta kan man tycka mycket. Eftersom jag älskar våren blir jag förstås glad när den kommer tidigt. Men samtidigt är det ju ett ganska slående bevis på att klimatet verkligen är på väg att förändras.
Dessutom blir inte vårkänslorna lika starka när man inte har fått gå en hel vinter och längta efter våren. Jag tycker om variation. Ibland tänker jag på hur fantastiskt det är att bo i ett land med fyra årstider. Jag älskar att resa utomlands men jag tror att jag skulle sakna årstidsväxlingarna enormt mycket om jag bodde i något sydligare land.
Som avslutning på det här inlägget får ni en lista över månaderna där 1 är den bästa och 12 den sämsta. Enjoy.
1. April
2. Maj
3. Oktober
4. September
5. Augusti
6. Juni
7. Juli
8. December
9. Mars
10. November
11. Februari
12. Januari
Min personliga definition av vår är när man kan sitta ute och dricka öl och riktigt så varmt är det väl inte ännu. Men jag är ändå beredd att hålla med vädergubbarna till viss del. Om man har stuckit näsan utanför dörren någon gång de senaste 3-4 åren så har man förmodligen också märkt att årstiderna inte riktigt beter sig som dom ska nuförtiden. Februari - som för mig alltid har varit synonymt med en decimeter snö, fula täckjackor och trötta ansikten - håller alltså på att bli en vårmånad.
Om detta kan man tycka mycket. Eftersom jag älskar våren blir jag förstås glad när den kommer tidigt. Men samtidigt är det ju ett ganska slående bevis på att klimatet verkligen är på väg att förändras.
Dessutom blir inte vårkänslorna lika starka när man inte har fått gå en hel vinter och längta efter våren. Jag tycker om variation. Ibland tänker jag på hur fantastiskt det är att bo i ett land med fyra årstider. Jag älskar att resa utomlands men jag tror att jag skulle sakna årstidsväxlingarna enormt mycket om jag bodde i något sydligare land.
Som avslutning på det här inlägget får ni en lista över månaderna där 1 är den bästa och 12 den sämsta. Enjoy.
1. April
2. Maj
3. Oktober
4. September
5. Augusti
6. Juni
7. Juli
8. December
9. Mars
10. November
11. Februari
12. Januari
söndag 24 februari 2008
We'll never be impossible like the parakeets in Istanbul
En av de saker som jag gillar mest med Jens Lekman är att han har spelat in en massa låtar som bara går att höra på obskyra ep-skivor utgivna i några hundra exemplar. Och att en del av de låtarna faktiskt hör till det bästa han har spelat in.
Ibland funderar jag på att ägna livet åt att få en komplett Jens Lekman-samling. Alltså försöka få tag på ett exemplar av alla demoskivor, samlingsskivor, splitsinglar, ep-skivor och så vidare där Jens medverkar. Det känns som ett tillräckligt ambitiöst livsmål.
I alla fall, det som jag egentligen tänkte skriva var att det går att höra en livespelning med Jens från Istanbul här. Det verkar ha varit en fullstängt magisk kväll. Bara en sån sak som att han inleder med den sanslöst vackra låten om parakiterna i Istanbul är tillräckligt för att jag skulle vilja hugga av högerarmen för att ha varit där.
fredag 22 februari 2008
Searching is killing me
"Försonad med min karaktär
för jag har aldrig
kunnat säga nej till någonting som helst"
Trubbel - Olle Adolphson
Ibland känns det som att jag har så mycket att göra att jag knappt hinner med att andas. Och det är ju lite konstigt eftersom jag samtidigt inte kan sticka under stol med att jag har väldigt mycket fritid. Problemet är väl att jag försöker hinna med så mycket som möjligt på denna fritid; jag springer på en massa politiska möten, jag spelar musik, jag skriver dikter och noveller med mera, med mera.
Och det hade väl varit okej om jag hade varit bra på att hantera stress. Men så är inte fallet. Jag är snarare enormt dålig på att hantera stress, jag blir helt stissig när jag ska försöka hålla ordning på mer än en sak åt gången och jag ägnar förmodligen minst lika mycket tid åt att oroa mig över saker som behöver göras som åt att faktiskt göra dem.
Ni får tänka på att jag är en björn med mycket liten hjärna. Saker behöver få ta sin tid för att jag ska kunna ta in dem.
Samtidigt undrar jag också lite vad allt det här ska leda till. Jag är 22 år nu och jag vet fortfarande inte vad jag vill bli. Ska jag satsa på politiken, musiken, studierna eller skrivandet? För man kan ju inte göra allt. Eller kan man det?
Kanske har jag helt enkelt för höga förväntningar och förhoppningar på livet. Jag kanske borde börja jobba på ett lager i Grums, komma hem från jobbet och se på tv, sova på normala tider och bli full på helgerna. Förmodligen skulle jag må bättre då. Jag skulle i alla fall känna mig betydligt tryggare.
Och ändå så gör jag inte det utan fortsätter att driva runt helt planlöst och hoppas på det bästa. Antingen så är jag modig eller så är jag dum i huvudet. Sometimes it's hard to tell the difference.
för jag har aldrig
kunnat säga nej till någonting som helst"
Trubbel - Olle Adolphson
Ibland känns det som att jag har så mycket att göra att jag knappt hinner med att andas. Och det är ju lite konstigt eftersom jag samtidigt inte kan sticka under stol med att jag har väldigt mycket fritid. Problemet är väl att jag försöker hinna med så mycket som möjligt på denna fritid; jag springer på en massa politiska möten, jag spelar musik, jag skriver dikter och noveller med mera, med mera.
Och det hade väl varit okej om jag hade varit bra på att hantera stress. Men så är inte fallet. Jag är snarare enormt dålig på att hantera stress, jag blir helt stissig när jag ska försöka hålla ordning på mer än en sak åt gången och jag ägnar förmodligen minst lika mycket tid åt att oroa mig över saker som behöver göras som åt att faktiskt göra dem.
Ni får tänka på att jag är en björn med mycket liten hjärna. Saker behöver få ta sin tid för att jag ska kunna ta in dem.
Samtidigt undrar jag också lite vad allt det här ska leda till. Jag är 22 år nu och jag vet fortfarande inte vad jag vill bli. Ska jag satsa på politiken, musiken, studierna eller skrivandet? För man kan ju inte göra allt. Eller kan man det?
Kanske har jag helt enkelt för höga förväntningar och förhoppningar på livet. Jag kanske borde börja jobba på ett lager i Grums, komma hem från jobbet och se på tv, sova på normala tider och bli full på helgerna. Förmodligen skulle jag må bättre då. Jag skulle i alla fall känna mig betydligt tryggare.
Och ändå så gör jag inte det utan fortsätter att driva runt helt planlöst och hoppas på det bästa. Antingen så är jag modig eller så är jag dum i huvudet. Sometimes it's hard to tell the difference.
måndag 18 februari 2008
Och fan vad vi skrattade
En gång gick jag i nian och vi skulle ha klassfest. Inte för att vi var världens bästa klass var vi ju inte precis för det var rätt mycket bråk och sådär och en del kunde man ju inte ha i möblerade rum som vår mattelärare sa när Jimmy hade ritar en kuk i Johans mattebok och Johan hade sagt jävla bögjävel och det hade blivit ett väldigt liv den där gången innan matteläraren hade slagit näven i bordet och sagt att nu fick det fan i mig vara nog.
Men klassfest skulle vi alltså ha för det hade dom ju haft i dom andra klasserna och det hade man ju hört att det hade ju varit jävligt kul på dom festerna alltså och nu skulle vi ju snart sluta så det gällde ju att passa på.
Men vart skulle vi va då? Och hur skulle man få tag på spriten?
Ja alltså brorsan är ju typ tjugofem, sa Jenny, så han kan väl köpa ut lite kan han säkert göra bara ni säger vad ni vill ha och så visst kan han köpa ut och sen fick man skriva upp sig på nån sorts lista fick man skriva sitt namn och vad man ville ha och inte visste jag vad jag ville ha men jag skrev väl Sofiero X-tra stark som dom andra.
Och sen var det ju platsen också och Johan sa att där han bodde, typ mitt ute i skogen, fanns det nåt stort hus typ missionshus sa han och där skulle man väl kanske kunna vara. Och sen så blev det så.
Och där var alltså huset. Mitt ute i skogen hade dom smällt upp det och stort och rött var det och när jag kom dit hade dom ställt marschaller utanför och inifrån kunde man höra att dom spelade Eddie Meduza på hög volym.
Och sen så gick man in och där var allihopa och det var popcorn och chips i små skålar på ett bord och vid ett annat bord satt några av killarna med ölburkarna framför sig.
Så jag satte mig väl där brevid Robert och Jimmy och Mattias och Johan sa att nu jävlar gubbar nu jävlar ska vi supa sa han och slog i bordet tre gånger. Och inte hade jag druckit någonting visst ett glas vin till maten hade man väl tjatat till sig någon gång och champagnen på nyårsaftonen då. Men nu skulle vi supa och sen ska vi knulla sa han och började räkna upp tjejer i skolan som han ville knulla med.
Och du då Matte, vem vill du knulla med sa han och Matte sa att inte fan vet jag och Johan flinade och sa att det vet du väl visst det och säg det nu skrek Jimmy, säg det, säg det, säg det skrek han igen och igen och igen och Matte sa att det ska väl för fan inte ni bry er om och tog en klunk öl.
Marie kanske, sa Robert, erkänn att det är Marie du vill knulla med.
Är det väl inte, sa Matte, inte fan är det Marie inte varför skulle jag vilja knulla med Marie förresten så snygg är hon väl inte eller det är klart att hon är snygg det var ju inte så jag menade men det finns väl snyggare tjejer också menar jag.
Är det Sara då, eller Jenny?
Nej jag vet inte vad spelar det för roll egentligen har väl ingen betydelse vem jag vill knulla med ska väl ni skita i.
Jamen vi skojar ju bara med dej fattar du väl.
Ja det är väl klart att jag fattar trodde du inte jag fattade det eller man är väl inte helt dum i huvudet heller klart att man fattar skämt.
Också drack vi lite till och jag fattade inte varför Matte inte bara sa nån istället för att hålla på sådär och göra bort sig kunde ju tro att han var bög eller nåt kunde man ju tro så varför sa han ingen.
Och sen kom Anna och Jenny över till vårt bord och satte sig gjorde dom och fnissade gjorde dom och Johan undrade hur mycket dom hade druckit egentligen fast dom bara hade varsin päroncider som inte alls var stark.
Nej vi har inte druckit nåt sa dom och spelade oskyldiga och det syns väl att ni har druckit sa Johan det kan man ju se på er att visst fan har ni druckit en jävla massa för sånt ser man ju liksom.
Nej vi har inte druckit nåt sa dom igen och fnissade en massa.
Sen var det nån som satte på en tryckare, typ Celine Dion, och vad fan är det här för skit sa Jimmy kan man ju inte supa till heller.
Nej då får vi väl dansa istället sa Anna också gjorde dom det hon och Jimmy, dansade alltså.
Och efter det var det flera andra som också började dansa och Sara kom fram och frågade mig om jag ville dansa och det ville jag ju, dansa alltså, så då gjorde vi ju det då och jag la armen runt henne och hon la huvudet på min axel och tryckte brösten mot mig och särskilt stora bröst hade hon inte förstås och sådär jättesnygg var hon väl kanske inte heller men det var ju ändå skönt att dansa med henne och jag tänkte att om man bara kunde stoppa tiden nu om Celine Dion bara kunde sjunga ”I will always love you” en gång till så jag kunde få tid att tänka igenom vad jag skulle säga till henne sen men det gjorde hon ju inte och så tog dansen slut och hon gick och satte sig med några andra och jag stod kvar på dansgolvet och tänkte att vad fan gör man nu då.
Och sen började det snurra jävligt mycket och det måste väl vara spriten tänkte jag, det är väl så här det känns när man är full tänkte jag och fan vad kul det var och alla började prata en massa till och med Jocke som aldrig sa nåt började prata och skratta en massa och vi fattade inte vad det var han snackade om, nåt med någon hund var det, som hans farsa hade köpt hade han, och hunden hade blivit helt stollig, och det var väl inte så kul egentligen men just då var det det och fan vad vi skrattade.
Och sen skulle vi ut och springa tyckte Johan och det var ingen som sa nåt om det, kändes ju helt självklart att vi skulle ut och springa, var inget mer med det liksom.
Så sprang gjorde vi, ut på landsvägen och genom skogen och förbi ett hus och uppför en backe och sen kom det en bil som tutade på oss och vi fick nästan kasta oss av vägen och Matte snubblade och ramlade över Jimmy ner i ett dike ramlade dom och Jimmy blev skitsur och skrek att Matte hade förstört hans kläder och Matte mumlade förlåt och det var ju inte meníngen, var ju inte alls meningen att förstöra kläderna, var ju bilen som kom och skyll på bilen du sa Jimmy lätt att du gjorde det med flit.
Gjorde jag väl inte alls det, sa Matte, det var ju bilen som kom och….
Vill du ha stryk eller, sa Jimmy, är det det du vill eller?
Nej, men det var ju inte mitt fel, var ju bilen som kom och…
Säg att du är bög sa Jimmy, säg det.
Inte fan är jag bög heller, nu får ni ge er det var ju inte ens mitt fel det var ju bilen som kom och…
Säg att du är bög, annars slår jag dig sa Jimmy som hade plockat upp en gren från marken som han höll i och Matte sa ingenting och Jimmy började slå honom med grenen och Matte skrek Aj men sluta då, sluta då jag har ju sagt förlåt.
Och alla andra stod brevid i en halvcirkel liksom stod dom och jag sa att nu får ni väl ge er ändå ser ni inte att han får ont eller ser ni inte det?
Jamen han är ju med på det, sa Robert. Han tycker ju bara att det är roligt. Visst tycker du att det är roligt Matte, säg att du tycker att det är roligt.
Och Matte sa inte så mycket. Låg väl mest där i gräset och tyckte att det var roligt.
Semenariet i Svartå och Riksårsmötet i Örebro
Det har varit ett par intensiva och händelserika dagar. På morgonen i torsdags åkte jag iväg till Svartå på semenarium tillsammans med Kultur och fritidsnämnden där jag sitter sen några månader tillbaka. Semenariet gick ut på att vi skulle sätta upp nya inriktningsmål för nämnden.
Semenariet pågick under torsdagen och fredagen och så snart det var slut satte jag mig på en buss till Örebro för att vara med på Grön Ungdoms riskårsmöte. Mycket politik alltså - fast på två väldigt olika nivåer. I Svartå umgicks jag med luttrade kommunpolitiker och i Örebro med gröna ungdomar (gröna i flera bemärkelser). I Svartå sov jag i ett eget rum på en stor fin herrgård och i Örebro på golvet i en skolsal tillsammans med en massa andra. Men båda sakerna hade sin charm.
För er som inte är så bevandrade i den svenska geografin kan jag säga att Svartå ligger strax söder om Degerfors, över gränsen till Närke. Det är en väldigt liten håla men det som de kan stoltsera med är en stor och fin herrgård och det var alltså där semenariet ägde rum. Lite elakt kan man säga att vi ägnade två dagar åt att formulera ungefär tio meningar. Fast dessa meningar har stor betydelse eftersom de kommer styra nämndens arbete under de kommande åren. Jag orkar inte riktigt gå igenom hur processen gick till för att vaska fram de här meningarna, men väldigt kort sammanfattat kan jag väl säga att vi gick från att diskutera vad vi har gjort, vad vi vill och vilka som är våra huvudområden till att försöka formulera detta på ett kort och kärnfullt sätt.
Egentligen tror jag inte att jag är någon vidare kommunpolitiker. Jag har svårt för att begränsa mitt synfält till ett visst område och en viss plats. Jag har också svårt för meningar som säger väldigt mycket men samtidigt ingenting. Och slutligen har jag väldigt svårt för ord som tillväxt och konjuktur.
Det sistnämnda är förstås ett problem eftersom en del av våra mål är att öka turismen i Karlstad och få fler personer att flytta hit. Och jag kan inte riktigt förstå varför. Jag har inget emot Karlstad som stad, men är det verkligen ett självändamål att staden ska växa? Är det verkligen ett självändamål att vi ska få bättre ekonomi så vi kan köpa ännu mer saker? Jag tycker inte det men det kan vara lite svårt att förklara för en massa moderater och gråsossar vars hela världsbild bygger på orden tillväxt och välfärd.
I alla fall så var det en trevlig utflykt, vi bodde flott och åt gott och jag börjar lära känna de andra i nämnden lite mer nu än jag gjorde innan. Jag kan åtminstone namnen på alla nu vilket jag absolut inte kunde innan.
När semanariet var slut på fredageftermiddagen fick jag skjuts med en av deltagarna till Karlskoga och tog därifrån bussen till Örebro.
Jag kan börja med att säga att jag blir väldigt glad av att vara med på såna där tillställningar och träffa så många underbara personer. Det är rätt fantastiskt egentligen att man på ett möte med 180 deltagare känner att man tycker om varenda en och att det finns någonting som starkt förenar oss.
Jag och de andra från Värmland var där i egenskap av funktionärer. Det gick bland annat ut på att sitta i caféet, ställa iordning salar och förbereda festen på lördagkvällen. För det mesta var det rätt lugnt utom vid några tillfällen då det var stressigt, framförallt innan och under festen.
Festen blev väl kanske inte riktigt som vi (eller i alla fall jag) hade tänkt under planeringsstadiet men det blev ändå väldigt lyckat. Framförallt tack vare att vi hade fått tag på ett fantastiskt skaband som fick publiken i svettig extas. Jag tror till och med att bandet själva var lite förbluffade över responsen. En av dem sa i alla fall efteråt: "Jag har aldrig varit med om något liknande med en nykter publik". Men så är ju många inom Grön Ungdom väldigt frisinnade och har nära till sång och dans.
Det blev ett djurtema på festen också. Ett tag innan var jag rädd att hela den grejen skulle falla bort eftersom vi helt enkelt inte hade hunnit förbereda många av de grejer som vi hade tänkt oss. Men man kan åstadkomma mycket med några färgpenslar och lite kreativitet, that's for sure.
Det jobbigaste under kvällen var stunden efter att bandet hade spelat. Vi hade tänkt köra musik från min dator via deras PA-system men jag hade givetvis inte tänkt på att ta med en adapter så man kunde koppla ihop det hela. Detta gjorde att en tystnad infann sig efter att de spelat och de flesta som var där droppade av.
Samtidigt kom managern i bandet fram till mig och frågade om betalningen. En viss panik infann sig då eftersom jag plötsligt insåg att jag inte hade diskuterat betalningen någonting med dem som arrangerade det hela och därför inte riktigt visste på vilket sätt vi skulle lösa det.
Men båda sakerna löste sig som tur var. Efter lite letande fick vi fram en adapter och kunde få igång musiken igen och på morgonen dagen efter diskuterade bandet igenom med arrangörerna hur de skulle lösa det hela.
När vi fått igång musiken igen återvände i alla fall några stycken till dansgolvet fast det blev ändå lite avslaget, mer som en efterfest än en fest. Fast på sätt och vis var det skönt eftersom vi då slapp var uppe hela natten för att städa och ställa iordning igen (festen var i skolans matsal vilket gjorde att vi var tvungna att ställa tillbaka alla bord igen så snart den var slut). Dessutom fick jag beröm från flera personer för min spellista med djurmusiken, bara en sån sak.
Som ni nog har förstått nu så har det alltså varit väldigt roligt. Det enda som är lite synd är att jag missade rätt mycket av debatterna och omröstningarna eftersom jag var upptagen med annat under tiden. En del debatter hörde jag men långtifrån alla. Jag ska försöka få tag på ett protokoll så jag kan se vad som verkligen beslutades under mötet, kan ju vara lite kul att veta...
För i övrigt har Fridas katt kissat i min klädhög, bröderna Schulman har startat en ny blogg på VF:s hemsida och senaste numret av Sonic innehåller en lång intervju med Håkan Hellström som tyvärr inte säger särskilt mycket. Bara så ni vet.
Semenariet pågick under torsdagen och fredagen och så snart det var slut satte jag mig på en buss till Örebro för att vara med på Grön Ungdoms riskårsmöte. Mycket politik alltså - fast på två väldigt olika nivåer. I Svartå umgicks jag med luttrade kommunpolitiker och i Örebro med gröna ungdomar (gröna i flera bemärkelser). I Svartå sov jag i ett eget rum på en stor fin herrgård och i Örebro på golvet i en skolsal tillsammans med en massa andra. Men båda sakerna hade sin charm.
För er som inte är så bevandrade i den svenska geografin kan jag säga att Svartå ligger strax söder om Degerfors, över gränsen till Närke. Det är en väldigt liten håla men det som de kan stoltsera med är en stor och fin herrgård och det var alltså där semenariet ägde rum. Lite elakt kan man säga att vi ägnade två dagar åt att formulera ungefär tio meningar. Fast dessa meningar har stor betydelse eftersom de kommer styra nämndens arbete under de kommande åren. Jag orkar inte riktigt gå igenom hur processen gick till för att vaska fram de här meningarna, men väldigt kort sammanfattat kan jag väl säga att vi gick från att diskutera vad vi har gjort, vad vi vill och vilka som är våra huvudområden till att försöka formulera detta på ett kort och kärnfullt sätt.
Egentligen tror jag inte att jag är någon vidare kommunpolitiker. Jag har svårt för att begränsa mitt synfält till ett visst område och en viss plats. Jag har också svårt för meningar som säger väldigt mycket men samtidigt ingenting. Och slutligen har jag väldigt svårt för ord som tillväxt och konjuktur.
Det sistnämnda är förstås ett problem eftersom en del av våra mål är att öka turismen i Karlstad och få fler personer att flytta hit. Och jag kan inte riktigt förstå varför. Jag har inget emot Karlstad som stad, men är det verkligen ett självändamål att staden ska växa? Är det verkligen ett självändamål att vi ska få bättre ekonomi så vi kan köpa ännu mer saker? Jag tycker inte det men det kan vara lite svårt att förklara för en massa moderater och gråsossar vars hela världsbild bygger på orden tillväxt och välfärd.
I alla fall så var det en trevlig utflykt, vi bodde flott och åt gott och jag börjar lära känna de andra i nämnden lite mer nu än jag gjorde innan. Jag kan åtminstone namnen på alla nu vilket jag absolut inte kunde innan.
När semanariet var slut på fredageftermiddagen fick jag skjuts med en av deltagarna till Karlskoga och tog därifrån bussen till Örebro.
Jag kan börja med att säga att jag blir väldigt glad av att vara med på såna där tillställningar och träffa så många underbara personer. Det är rätt fantastiskt egentligen att man på ett möte med 180 deltagare känner att man tycker om varenda en och att det finns någonting som starkt förenar oss.
Jag och de andra från Värmland var där i egenskap av funktionärer. Det gick bland annat ut på att sitta i caféet, ställa iordning salar och förbereda festen på lördagkvällen. För det mesta var det rätt lugnt utom vid några tillfällen då det var stressigt, framförallt innan och under festen.
Festen blev väl kanske inte riktigt som vi (eller i alla fall jag) hade tänkt under planeringsstadiet men det blev ändå väldigt lyckat. Framförallt tack vare att vi hade fått tag på ett fantastiskt skaband som fick publiken i svettig extas. Jag tror till och med att bandet själva var lite förbluffade över responsen. En av dem sa i alla fall efteråt: "Jag har aldrig varit med om något liknande med en nykter publik". Men så är ju många inom Grön Ungdom väldigt frisinnade och har nära till sång och dans.
Det blev ett djurtema på festen också. Ett tag innan var jag rädd att hela den grejen skulle falla bort eftersom vi helt enkelt inte hade hunnit förbereda många av de grejer som vi hade tänkt oss. Men man kan åstadkomma mycket med några färgpenslar och lite kreativitet, that's for sure.
Det jobbigaste under kvällen var stunden efter att bandet hade spelat. Vi hade tänkt köra musik från min dator via deras PA-system men jag hade givetvis inte tänkt på att ta med en adapter så man kunde koppla ihop det hela. Detta gjorde att en tystnad infann sig efter att de spelat och de flesta som var där droppade av.
Samtidigt kom managern i bandet fram till mig och frågade om betalningen. En viss panik infann sig då eftersom jag plötsligt insåg att jag inte hade diskuterat betalningen någonting med dem som arrangerade det hela och därför inte riktigt visste på vilket sätt vi skulle lösa det.
Men båda sakerna löste sig som tur var. Efter lite letande fick vi fram en adapter och kunde få igång musiken igen och på morgonen dagen efter diskuterade bandet igenom med arrangörerna hur de skulle lösa det hela.
När vi fått igång musiken igen återvände i alla fall några stycken till dansgolvet fast det blev ändå lite avslaget, mer som en efterfest än en fest. Fast på sätt och vis var det skönt eftersom vi då slapp var uppe hela natten för att städa och ställa iordning igen (festen var i skolans matsal vilket gjorde att vi var tvungna att ställa tillbaka alla bord igen så snart den var slut). Dessutom fick jag beröm från flera personer för min spellista med djurmusiken, bara en sån sak.
Som ni nog har förstått nu så har det alltså varit väldigt roligt. Det enda som är lite synd är att jag missade rätt mycket av debatterna och omröstningarna eftersom jag var upptagen med annat under tiden. En del debatter hörde jag men långtifrån alla. Jag ska försöka få tag på ett protokoll så jag kan se vad som verkligen beslutades under mötet, kan ju vara lite kul att veta...
För i övrigt har Fridas katt kissat i min klädhög, bröderna Schulman har startat en ny blogg på VF:s hemsida och senaste numret av Sonic innehåller en lång intervju med Håkan Hellström som tyvärr inte säger särskilt mycket. Bara så ni vet.
onsdag 13 februari 2008
Can you dance the funky chicken?
Till helgen kommer Grön Ungdom ha sitt riksårsmöte i Örebro. Eftersom det inte finns någon aktiv organisation där för närvarande så har vi i Värmland fått i uppgift att vara funktionärer under de här dagarna. Det innebär en väldig massa jobb men det kommer förmodligen bli väldigt roligt också.
Bland mycket annat har vi ansvar för en fest som ska vara på lördagkvällen. Efter att ha spånat på en massa olika teman för festen kom vi fram till att temat skulle bli "djuriskt". Sen dess har vi bland annat varit upptagna med att sy en tygelefant, tillverka en evolutionskurva och välja ut passande djurmusik. Låter det flummigt? Det är inget mot vad det är.
I alla fall, det där med djurmusiken har jag ägnat mig en del åt idag. Jag har alltså letat efter låtar som på något sätt kan kopplas till djur. Efter idogt slit kan jag konstatera följande:
1) De vanligast förekommande djuren i popmusik är fåglar och hundar
2) Det finns väldigt mycket låtar med djur i titeln, men det är inte så många av dem som verkligen handlar om djur
3) Alla "djurlåtar" passar inte riktigt att spela på en fest, därför har jag även fått ta med några låtar som inte har något djurtema men som kan höja stämningen på vilken fest som helst.
Nöff said. Här får ni låtlistan (den kan nog funka bra på en fest utan djurtema också):
1. The Go! Team - Panter Dash
2. Håkan Hellström - Mitt Gullbergs Kaj Paradis
3. M.I.A. - Bird Flu
4. Vampire Weekend - Cape Cod Kwassa Kwassa
5. Ed Harcourt - Apple of My Eye
6. Three Dog Night - Mama Told Me (Not To Come)
7. Bearsuit - Foxy Boxer
8. M.I.A. - Paper Planes
9. Feist - Sea Lion Woman
10. Säkert! - Vi kommer att dö samtidigt
11. The Magnetic Fields - Let's Pretend We're Bunny Rabbits
12. The Magnetic Fields - The Luckiest Guy On The Lower East Side
13. Jens Lekman - The Opposite of Hallelujah
14. Jens Lekman - A Sweet Summer Night On Hammer Hill
15. The Avalanches - Frontier Psychiatrist
16. Radiohead - Weird Fishes/Arpeggi
17. bob hund - Plankton
18. Bergman Rock - I'm A Crab
19. Super Furry Animals - Aluminium Illiminuati
20. Belle & Sebastian - Judy and The Dream of Horses
21. Belle & Sebastian - Funny Little Frog
22. The Beatles - Octopus's Garden
23. Suburban Kids With Biblical Names - Trees and Squirrels
24. Men In Fur - The Deer Song
25. Ed Harcourt - Visit From The Dead Dog
26. The Beatles - And Your Bird Can Sing
27. Håkan Hellström - Här kommer lyckan för hundar som oss
28. The Radio dept. - Pet Grief
29. Kent - Elefanter
30. Band of Horses - Is There A Ghost
31. Håkan Hellström - Gråsparven när hon sjunger
32. Anna Järvinen - Koltrast
33. CocoRosie - Werewolf
34. Ani DiFranco - Animal
35. Ronny Rooster & hans vänner - Låt oss gå till Skansen
söndag 10 februari 2008
Going up the country
Helgen har tillbringats i Fränsta, en liten by några mil utanför Sundsvall som jag förmodligen aldrig skulle ha hamnat i om det inte var för att min syster läser en fotokurs på en folkhögskola där. Eftersom hon fyllde år och inte behagade komma hem åkte vi upp. "Om inte Lena kommer till Torfolk så får Torfolk komma till Lena" som det gamla djungelordspråket lyder.
Eftersom Fränsta inte riktigt ligger nästgårds så innebär det alltså att jag har åkt rätt mycket tåg under helgen. Inte för att det är något fel på att åka tåg. Tvärtom. Tåget är, vid sidan av zeppelinaren, det mest bekväma fortskaffningsmedlet och det enda som anstår en gentleman. Och så länge man har ett något så när trevligt sällskap och en bok att försjunka i (i mitt fall John Ajvide Lindqvists "Låt den rätte komma in") så är det en fröjd att åka tåg.
Ännu mer fröjdefullt blev det dock när vi anlände till Fränsta och Ålsta folkhögskola. Lena visade oss till stugan där vi skulle bo och sen satt vi där och snackade en stund. Vid elvatiden drog sig gamlingarna tillbaka och jag och Lena satte igång med att göra det som man gör på en folkhögskola. Super alltså. Vi tog en vinpava och vandrade upp till ett annat av husen (skolan ser förresten ut som en bullerby med en massa hus som heter saker som "Nygård" och "Norrgård" osv.) där festandet var i full gång.
Det åts popcorn och skrålades och jag gjorde allt för att komma in i gemenskapen genom att be om att få åka scooter och att få bli "veckans elev" (båda sakerna misslyckades). En kille som hette Lasse plockade fram en gitarr och började sjunga Thåström-låtar och jag stämde in. Det är nåt visst med folkhögskolor ändå.
Dagen efter var den så kallade Glacialen. Glacialen är en årlig dag på skolan med uppvisningar, utställningar, stånd och attraktioner. Ni fattar nog grejen.
Eftersom det även finns en äventyrsturism-linje på skolan så fanns det också förstås en del "äventyrs"-grejer. Bland annat kunde man bli upphissad i ett träd om man kände för det. Lite som när Ida blir upphissad i flaggstången i Emil-böckerna. Jag lät mig bli upphissad, två gånger till och med. Fast när jag åkte ner den första gången skrapade jag i repet med armen lite och fick ett sår som fortfarande svider. Dessutom tänkte jag inte på att skrika "Jag kan se ända till Östersund!" när jag hängde där uppe. Det hade ju annars varit en klockren replik.
Man kunde även klättra uppför ett snöre på tid och vinna ett pris men jag kände att jag hade fått nog av äventyr efter luftfärden. Klättrade gjorde däremot min far och Gunne, de hamnade till på köpet i Sundsvalltidningen eftersom några journalister var där och gjorde ett reportage samtidigt.
Efter detta anlände Daniel och Christina från Östersund och deras två illbattingar till ungar, Arvid och Vidar. Arvid, som är i 3-4-årsåldern, är ett energiknippe utan dess like. Jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket energi som kan rymmas i så små människor. Förmodligen var väl jag också en sån där en gång i tiden även om jag inte riktigt kan komma ihåg det. Det måste hur som helst vara rätt bekvämt att vara så där liten, man kan gnälla nästan hur mycket som helst utan att någon blir sur och man kan ha roligt fast man inte är full.
Hans lillebrorsa, Vidar, är lite lugnare. I alla fall så länge han inte skriker. Men han skrek inte så farligt mycket den här gången, han ägnade sig mer åt att skratta och gurgla och försöka stoppa in fingrarna i kontaktuttag.
Dagen bjöd också på några frestelser som jag, skam till sägandes, inte kunde motstå. Jag försöker ju vara någon sorts vegetarian men på lördagen åt jag alltså kött, inte bara en utan två gånger. Först bjöds det på kolbullar (som är en sorts pannkakor med fläsk i) och senare, till födelsedagsmiddagen, bjöds det på fläskfilé. Vad gör man. Det är ju så löjligt gott och jag tror inte Gud straffar mig för att jag begår några små snedsteg ibland. För övrigt tror jag ju inte på Gud, men ändå.
Syrran ägnade större delen av dagen åt att ansiktsmåla barn. Bland annat förvandlade hon Arvid till Spindelmannen och min far till en fjäril. Farsan var nog det äldsta barnet hon målade men kanske också det mest barnsliga.
På kvällen blev det alltså födelsedagsmiddag, presentutdelning och så vidare. Trevligt förstås men en aning segt efter ett tag. Jag var väl fortfarande lite trött efter gårdagens festande och eftersom vi åt middag redan vi fem blev det ett rätt långt tag som vi bara satt och drack vin och snackade.
Vid elva gick Lena och Kolbjörn iväg för att festa med Lenas kompisar medan jag gick raka vägen till sängen. Ångrade mig faktiskt lite när jag hade lagt mig och upptäckte att jag ändå inte kunde sova. Lasse hade frågat kvällen innan om vi inte kunde jamma lite ihop, han på gitarr och jag på piano, och det hade ju kunnat varit kul förstås. Men nu blev det inte så, jag får kanske komma upp igen någon annan gång.
Idag har det åkts tåg (och buss) igen. Fränsta-Sundsvall-Gävle-Örebro-Karlstad. Som tur var så var det ingen väntetid mellan bytena. Och trots att jag tycker om att åka tåg så är det ändå rätt skönt att vara hemma igen.
Eftersom Fränsta inte riktigt ligger nästgårds så innebär det alltså att jag har åkt rätt mycket tåg under helgen. Inte för att det är något fel på att åka tåg. Tvärtom. Tåget är, vid sidan av zeppelinaren, det mest bekväma fortskaffningsmedlet och det enda som anstår en gentleman. Och så länge man har ett något så när trevligt sällskap och en bok att försjunka i (i mitt fall John Ajvide Lindqvists "Låt den rätte komma in") så är det en fröjd att åka tåg.
Ännu mer fröjdefullt blev det dock när vi anlände till Fränsta och Ålsta folkhögskola. Lena visade oss till stugan där vi skulle bo och sen satt vi där och snackade en stund. Vid elvatiden drog sig gamlingarna tillbaka och jag och Lena satte igång med att göra det som man gör på en folkhögskola. Super alltså. Vi tog en vinpava och vandrade upp till ett annat av husen (skolan ser förresten ut som en bullerby med en massa hus som heter saker som "Nygård" och "Norrgård" osv.) där festandet var i full gång.
Det åts popcorn och skrålades och jag gjorde allt för att komma in i gemenskapen genom att be om att få åka scooter och att få bli "veckans elev" (båda sakerna misslyckades). En kille som hette Lasse plockade fram en gitarr och började sjunga Thåström-låtar och jag stämde in. Det är nåt visst med folkhögskolor ändå.
Dagen efter var den så kallade Glacialen. Glacialen är en årlig dag på skolan med uppvisningar, utställningar, stånd och attraktioner. Ni fattar nog grejen.
Eftersom det även finns en äventyrsturism-linje på skolan så fanns det också förstås en del "äventyrs"-grejer. Bland annat kunde man bli upphissad i ett träd om man kände för det. Lite som när Ida blir upphissad i flaggstången i Emil-böckerna. Jag lät mig bli upphissad, två gånger till och med. Fast när jag åkte ner den första gången skrapade jag i repet med armen lite och fick ett sår som fortfarande svider. Dessutom tänkte jag inte på att skrika "Jag kan se ända till Östersund!" när jag hängde där uppe. Det hade ju annars varit en klockren replik.
Man kunde även klättra uppför ett snöre på tid och vinna ett pris men jag kände att jag hade fått nog av äventyr efter luftfärden. Klättrade gjorde däremot min far och Gunne, de hamnade till på köpet i Sundsvalltidningen eftersom några journalister var där och gjorde ett reportage samtidigt.
Efter detta anlände Daniel och Christina från Östersund och deras två illbattingar till ungar, Arvid och Vidar. Arvid, som är i 3-4-årsåldern, är ett energiknippe utan dess like. Jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket energi som kan rymmas i så små människor. Förmodligen var väl jag också en sån där en gång i tiden även om jag inte riktigt kan komma ihåg det. Det måste hur som helst vara rätt bekvämt att vara så där liten, man kan gnälla nästan hur mycket som helst utan att någon blir sur och man kan ha roligt fast man inte är full.
Hans lillebrorsa, Vidar, är lite lugnare. I alla fall så länge han inte skriker. Men han skrek inte så farligt mycket den här gången, han ägnade sig mer åt att skratta och gurgla och försöka stoppa in fingrarna i kontaktuttag.
Dagen bjöd också på några frestelser som jag, skam till sägandes, inte kunde motstå. Jag försöker ju vara någon sorts vegetarian men på lördagen åt jag alltså kött, inte bara en utan två gånger. Först bjöds det på kolbullar (som är en sorts pannkakor med fläsk i) och senare, till födelsedagsmiddagen, bjöds det på fläskfilé. Vad gör man. Det är ju så löjligt gott och jag tror inte Gud straffar mig för att jag begår några små snedsteg ibland. För övrigt tror jag ju inte på Gud, men ändå.
Syrran ägnade större delen av dagen åt att ansiktsmåla barn. Bland annat förvandlade hon Arvid till Spindelmannen och min far till en fjäril. Farsan var nog det äldsta barnet hon målade men kanske också det mest barnsliga.
På kvällen blev det alltså födelsedagsmiddag, presentutdelning och så vidare. Trevligt förstås men en aning segt efter ett tag. Jag var väl fortfarande lite trött efter gårdagens festande och eftersom vi åt middag redan vi fem blev det ett rätt långt tag som vi bara satt och drack vin och snackade.
Vid elva gick Lena och Kolbjörn iväg för att festa med Lenas kompisar medan jag gick raka vägen till sängen. Ångrade mig faktiskt lite när jag hade lagt mig och upptäckte att jag ändå inte kunde sova. Lasse hade frågat kvällen innan om vi inte kunde jamma lite ihop, han på gitarr och jag på piano, och det hade ju kunnat varit kul förstås. Men nu blev det inte så, jag får kanske komma upp igen någon annan gång.
Idag har det åkts tåg (och buss) igen. Fränsta-Sundsvall-Gävle-Örebro-Karlstad. Som tur var så var det ingen väntetid mellan bytena. Och trots att jag tycker om att åka tåg så är det ändå rätt skönt att vara hemma igen.
torsdag 7 februari 2008
Utflykten som inte blev av
Jag kan bli rätt trött på när vuxna människor ska höja sina barns dikter till skyarna. Liksom "Oj, mitt barn har skrivit en dikt om blommor och solsken, är det inte heeeelt otroligt?!" (det gäller förstås inte bara dikter utan all form av kulturell utövning, en 8-åring som kan spela "Für Elise" blir också geniförklarad).
Men idag snubblade jag över en dikt som är skriven av en 10-åring och som faktiskt är riktigt bra. Den är lite som en rolig scen i Simpsons och det är verkligen ingen dålig jämförelse. Den heter alltså "Utflykten som inte blev av" och är skriven av Christopher, 10 år, från Åmotsfors.
En dag sa farmor,
nu tar vi en tur med bilen.
Nej, bilen sitter fast
i en snödriva.
- Men vi tar en tur i fantasin.
Nej, vi har ju ingen fantasi.
Men idag snubblade jag över en dikt som är skriven av en 10-åring och som faktiskt är riktigt bra. Den är lite som en rolig scen i Simpsons och det är verkligen ingen dålig jämförelse. Den heter alltså "Utflykten som inte blev av" och är skriven av Christopher, 10 år, från Åmotsfors.
En dag sa farmor,
nu tar vi en tur med bilen.
Nej, bilen sitter fast
i en snödriva.
- Men vi tar en tur i fantasin.
Nej, vi har ju ingen fantasi.
tisdag 5 februari 2008
Ambivalens
Allt har ett slut som sagt och idag avslutade jag ännu ett kapitel i livet. Jag skrev ett mail till medlemmarna i bandet Stark som jag har spelat med i ett drygt år nu och förklarade att jag tänker sluta.
Ända sedan jag började spela i bandet har jag varit väldigt kluven. Å ena sidan har det varit riktigt roligt ibland, det har varit kul att komma ut och spela för folk och jag har övat upp mitt gehör och samspel enormt. Samtidigt kan jag inte förneka att jag aldrig har känt någon riktig gemenskap med de andra. Jag kan också erkänna att jag inte tycker att alla Christers låtar är fantastiskt bra. De flesta är okej och några stycken är riktigt bra, men det är också några som jag tycker är rätt dåliga, i alla fall textmässigt.
Och de känns liksom lite poänglöst att spela i ett band om man upplever att man varken har någon jättebra kontakt med de andra i bandet och inte heller tycker att musiken är fantastisk.
Jag ångrar ändå inte att jag började spela i Stark. Det har varit kul och lärorikt men det känns som att det är dags att lägga av nu. Det kändes som en bra tidpunkt, vi har precis haft två stora spelningar och har inget inbokat inom den närmaste framtiden.
En kort stund efter att jag hade skickat iväg mailet fick jag ett svar från Christer där han önskade mig lycka till i framtiden. Så jag antar att that is it då.
Och även fast det känns som att en börda har lyft från mina axlar så är det samtidigt lite vemodigt just nu.
Ända sedan jag började spela i bandet har jag varit väldigt kluven. Å ena sidan har det varit riktigt roligt ibland, det har varit kul att komma ut och spela för folk och jag har övat upp mitt gehör och samspel enormt. Samtidigt kan jag inte förneka att jag aldrig har känt någon riktig gemenskap med de andra. Jag kan också erkänna att jag inte tycker att alla Christers låtar är fantastiskt bra. De flesta är okej och några stycken är riktigt bra, men det är också några som jag tycker är rätt dåliga, i alla fall textmässigt.
Och de känns liksom lite poänglöst att spela i ett band om man upplever att man varken har någon jättebra kontakt med de andra i bandet och inte heller tycker att musiken är fantastisk.
Jag ångrar ändå inte att jag började spela i Stark. Det har varit kul och lärorikt men det känns som att det är dags att lägga av nu. Det kändes som en bra tidpunkt, vi har precis haft två stora spelningar och har inget inbokat inom den närmaste framtiden.
En kort stund efter att jag hade skickat iväg mailet fick jag ett svar från Christer där han önskade mig lycka till i framtiden. Så jag antar att that is it då.
Och även fast det känns som att en börda har lyft från mina axlar så är det samtidigt lite vemodigt just nu.
måndag 4 februari 2008
Tillbaks på ruta ett igen
Så. Varför heter bloggen kompromiss undrar ni förstås. Är inte kompromiss ett väldigt tråkigt, väldigt vanligt och framförallt väldigt svenskt ord? Jo, det är det väl.
Men jag tycker också att det kan vara ett vackert ord. Att kunna kompromissa, att kunna mötas på halva vägen, att inte alltid vara så jävla envis, att kränga av sig den där förbannade stoltheten och erkänna att man faktiskt har fel... det är ju något av det vackraste som finns.
Visserligen blir det lätt så att kompromisser går för långt. Många (inklusive jag själv) är så rädda för att såra andra att de kompromissar bort sig fullständigt. Fast då är det ju egentligen inte en kompromiss vi snackar om utan självutplåning. Och det funkar aldrig i längden. Lika viktigt som det är att kompromissa ibland, lika viktigt är det att visa var man står och säga till när man tycker att det känns fel.
Det är bara så vi kan få ekvationen att gå ihop. Den där ekvationen som säger att "In the end the love you take is equal with the love you make".
Det finns också två andra anledningar till att jag valde att döpa den här bloggen till just kompromiss:
1) "Kompromissen" är en låt av världens bästa rockenroll-band. Ni vet nog vilka jag snackar om.
2) Kompromiss är även namnet på den skoltidning som gjordes av oss som gick på Bona Folkhögskolas skrivarlinje 2004-2005. Den kom bara ut i två nummer, men det var två fina nummer. Två fina minnen från ett väldigt fint år.
Men jag tycker också att det kan vara ett vackert ord. Att kunna kompromissa, att kunna mötas på halva vägen, att inte alltid vara så jävla envis, att kränga av sig den där förbannade stoltheten och erkänna att man faktiskt har fel... det är ju något av det vackraste som finns.
Visserligen blir det lätt så att kompromisser går för långt. Många (inklusive jag själv) är så rädda för att såra andra att de kompromissar bort sig fullständigt. Fast då är det ju egentligen inte en kompromiss vi snackar om utan självutplåning. Och det funkar aldrig i längden. Lika viktigt som det är att kompromissa ibland, lika viktigt är det att visa var man står och säga till när man tycker att det känns fel.
Det är bara så vi kan få ekvationen att gå ihop. Den där ekvationen som säger att "In the end the love you take is equal with the love you make".
Det finns också två andra anledningar till att jag valde att döpa den här bloggen till just kompromiss:
1) "Kompromissen" är en låt av världens bästa rockenroll-band. Ni vet nog vilka jag snackar om.
2) Kompromiss är även namnet på den skoltidning som gjordes av oss som gick på Bona Folkhögskolas skrivarlinje 2004-2005. Den kom bara ut i två nummer, men det var två fina nummer. Två fina minnen från ett väldigt fint år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)