lördag 29 mars 2008

fredag 28 mars 2008

Det här livet man lever

Välkommen till Guds personliga kundservice. Du är placerad i kö. Det är för närvarande sexmiljarderåttahundramiljonersextiotvåtusenniohundratjugotre personer före dig i kön. Din beräknade väntetid är nittiotvå år, tjugonio dagar och fjorton timmar.
Tack för att du väntar.

[insert: lämplig pausmusik]


Ursäkta, jag kanske borde presentera mig. Hej, jag heter Valdemar och det är mig som den här sagan handlar om. Allt som står här är sant, även det som inte har hänt. Särskilt det.
Anledningen till att jag sitter här och försöker komma i kontakt med Gud är att jag har några klagomål att framföra. För att jag inte ska glömma bort allt jag har att säga så har jag skrivit upp det på en lista. Såhär ser den ut:

1. Finns du på riktigt?
2. Om svaret på min första fråga är ja, har du skägg?
3. Om du inte har skägg, hur ser du då ut?
4. Hur tänkte du egentligen när du skapade människan? Hade du någon särskild poäng med det eller var det bara nåt som du fick för dig?
5. Finns det någon särskild mening med just mitt liv? Eller är det så att mitt liv ingår i någon sorts större mening? Eller är det så att jag ska skapa mig min egen mening? Eller är allt bara meningslöst?
6. Om allt bara är meningslöst, borde jag då sluta fråga så mycket och vara glad ändå?
7. Hur tänkte du egentligen när du skapade trädgårdstomtarna? Om allt har en mening så undrar jag vad trädgårdstomtarnas mening är.
8. Tycker du det är jobbigt med folk som ställer så mycket krav på dig hela tiden?

Tack för att du väntar.

Kanske borde man inte begära så mycket. Kanske borde man glädjas åt det lilla man har. Att man har mat på bordet och att man kan ha det lite trevligt ibland. Det är ju inte alla som har det. En gång läste jag om en gubbe som det var väldigt synd om. Det var synd om honom för aktiekursen hade rasat och han hade förlorat alla pengar som han hade investerat. Det var inte lätt för gubben att vara gubbe längre så han gick hem och hängde sig. Så kan det också gå.


Tack för att du väntar.

Ibland tänker jag på Gud och ibland tänker jag på hans son, Jesus. Jesus han kan han. Gå på vatten och göra vattnet till vin och vinet som egentligen är hans blod kan han bjuda lärjungarna på så de blir runda om fötterna som han kan pussa på så vårtorna försvinner.
Allt detta kan Jesus. Men kan han få ett företag som gått back i flera år att börja gå med vinst? Kan han hålla många bollar i luften och samtidigt vara en god lyssnare och komma med kreativa lösningar?
Nej, det kan han inte. Och inte kan han jobba som dörrvakt heller. För detta krävs utbildning, kompetens, erfarenhet samt goda kunskaper i det rasistiska språket. Kuk är meriterande.

Tack för att du väntar.

Jag var på arbetsintervju häromdagen. Jag satt vid ett litet runt bord och mittemot mig satt en liten rund dam med en scarf runt halsen och jag tänkte att om jag skulle dra hårt i scarfen så skulle hon dö och hennes sista ord skulle bli:
”Va fan gör du… hjälp… Argh! *gurgel*”
Så fantasilöst.

Sen frågade hon mig varför just jag ville ha det här jobbet.
”Det vill jag inte” svarade jag.
”Inte?” sa hon och såg på mig med sina korpögon som kanske inte alls såg ut som en korps för vad vet jag om hur korpögon ser ut egentligen? Men jag skrev så för att det skulle låta bra. Jag gör så ibland.
”Varför kom du då hit?” frågade hon.
”Dom skickade hit mig.”
”Vilka dom?”
Jag pekade ut genom fönstret. Vi var på fjärde våningen och om man hoppade ut så skulle man alldeles säkert dö. Jag funderade en stund på vilken död som var värst – strypdöden eller falldöden. Egentligen kanske det inte spelade någon roll. Dö ska man ju i vilket fall som helst och båda sätten skulle nog gå ganska fort.
”Dö ska man ju i vilket fall som helst” sa jag till korpdamen.
Å andra sidan vill man ju ha lite roligt de här sista sekunderna i livet och då är det ju roligare att hoppa än att bli strypt.

”Vi återkommer” sa korpdamen och reste sig.
”När då?” sa jag.
”Det kan vi inte säga i nuläget.”
”När kan ni säga det då?”
”Det beror på omständigheterna.”
”Vilka omständigheter?”
”Nej, vet du vad. Jag har väl inte tid och stå och tjafsa med dig hela dagen.”
”Jag vill ha godis” sa jag.
”Jaha. Men då får du vända dig någon annanstans, vi kan tyvärr inte stå till tjänst med det på det här företaget.”

Tack för att du väntar.

Sen gick jag till bokaffären och köpte böcker.
”Vill du ha stämpelkort?” sa tjejen med sötaste leendet i kassan.
”Nej” sa jag.
Sen vart det tyst en stund. Sen sa jag inte:
”Vill du gifta dig med mig och älska mig resten av livet och rulla nerför en kulle och trä smultron på små strån och lifta till Italien och bygga en koja i ett träd?”
Varför jag inte sa det vet jag inte. Det hade kunnat bli bra. Men det var liksom nåt som var i vägen. Någonting som sa att hon skulle tycka att jag var konstig som kom med ett så konstigt förslag och förresten kanske hon inte var trevlig heller det visste jag ju egentligen inget om och det kunde ju tänkas att hon redan hade en kille som hon älskade väldigt mycket eller så kanske vi ändå skulle bli tillsammans men då skulle hon upptäcka efter någon månad eller så att jag var en rätt jobbig typ att leva med och så skulle hon förebrå sig själv och en dag skulle jag hitta en lapp på köksbordet där det stod: ”Förlåt… men det var bäst såhär.” Så skulle det alldeles säkert bli. Men ändå.

Tack för att du väntar.

Efter detta gick jag och såg en utställning om Charlie Chaplin på Kulturhuset. Dom visade en film där alla sprang snabbt och ryckigt och hade små hattar på huvudet. Och när Charlie tog flickan under armen och gick iväg mot solnedgången tänkte jag att sådär kunde det kanske vara. Om inte verkligheten var så förbannat verklig.











Det nummer du önskar nå är inte längre i bruk. Var vänlig kontrollera numret och försök igen.

måndag 24 mars 2008

Rotfruktsspecial



Idag vill Kompromissredaktionen slå ett slag för rotfrukten.
"Vadå rotfrukt?" tänker ni.
Ja, rotfrukt. Sånt där som din farmor och farfar åt på den tiden då det inte fanns vietnamesisk grönsakswok, panpizza eller Chicken McNuggets. Rotfrukten finns nämligen fortfarande även om den lever en alltmer borttynande tillvaro. Därför; fyra anledningar till att äta rotsaker:

1. Det är gott! Rotfrukter har en tendens att se ganska hårda och äckliga ut på ytan. Men det är med rotfrukter som med finnar (befolkningen finnar alltså, inte såna du har på näsan) skala av den hårda ytan och släng in dem i en ugn/bastu och du ska se att de mjuknar.
Jag åt själv en rofruktsgratäng tidigare ikväll och den blev riktigt smaklig.

2. Det är billigt! Åtminstone om man jämför med kött, ost och frysta färdigrätter. Du kommer alltså spara in en massa pengar om du börjar köpa mer morötter och potatisar. För dessa pengar kan du sedan köpa dig något roligt. En skidmask till exempel.

3. Det är miljövänligt! Förmodligen finns det ingenting miljövänligare i hela världen än ekologiska rofrukter. Det krävs inga långa transporter eftersom man brukar kunna köpa svenska rotfrukter året om. Och en ekologisk rofruktsodling är garanterat fri från bekämpningsmedel, GMO, metangaser och annat jox.

4. Det är nyttigt! Det säger ju sig självt egentligen. Den som äter palsternackor han går inte av för hackor och så vidare.


De enda nackdelarna med rotfrukter som jag kan komma på är det kan bli lite tråkigt i längden och att det är jobbigare att laga till än att slänga in en Billypizza i micron. Å andra sidan kan man känna sig lite stolt när man har lagat en redig stuvning, gratäng, gryta eller soppa.

söndag 23 mars 2008

Connys intervju med mig, del 6 (sista delen)

Döden

C: Ja, vi kan ju ta döden först så har vi den gjord?

V: Ja, det är skönt att ha den avklarad!

C: I alla mänskliga kulturen har synen på döden haft betydelse för hur man ser på livet. Vad tänker du på när du hör ordet döden?

V: Vad jag tänker på direkt är ju bilden av döden som nånting svart, liemannen osv. Men det tänker jag förstås bara på för att det är en traditionell bild som påverkat mig.
Men om jag ska säga vad jag tror händer när man dör, så tror jag inte att det händer någonting alls, även om det är väldigt svårt att föreställa sig.

C: Motsatsen till händelse, eller ett slags tillstånd av ingenting? Eller ordet tillstånd kanske är fel i det här sammanhanget?

V: Det är i princip omöjligt att föreställa sig ingenting. Alla våra föreställningar bygger på någonting. Men det är ändå vad jag tror. Jaget utplånas.

C: Ett slags befrielse från existensen?

V: Vet inte om jag skulle säga befrielse, för det är ju liksom ingenting...

C: Nej, det finns ju ingen lättnad i ett tillstånd utan någon som helst upplevelse. Det är mer en total frånvaro.

V: Ja.

C: men om det verkligen är total frånvaro, hur sker det då att ett medvetande kommer till, att ett jag blir till, när det bosätter sig i en kroppslig gestalt? Vartifrån kommer det? Det här jaget som en gång ska bli totalt ingenting, vart kommer det från från början?

V: Det vet jag inte om jag har något svar på.

C: Hur känner du dig inför den frågan?

V: Ja, det kan ju vara intressant att diskutera, men jag tror inte att vi kommer komma fram till nåt svar. Lika lite som det går att bevisa eller motbevisa guds existens, så tror jag inte att man kan bevisa varifrån liv uppkommer.

C: Men till skillnad från den här föreställningen om en yttre gud som du aldrig har sett, så kan man ju säga att du har sett dig själv. Så du vet ju på sätt och vis att du finns nu i alla fall. På sätt och vis! (skrattar) Så väl som man väl någonsin kan ha kunskap om nånting, så är du ju övertygad om att du finns. (egen slutsats, min anm.) Så du är möjligt, du är absolut inget fantasifoster liksom. Min följdfråga blir då, med tanke på att det finns så många kulturer där man förutsätter att själen överlever efter döden. Du nämnde förut en tanke på en världssjäl. Hur ser relationen ut mellan din unika själ och världssjälen?

V: Det är intressant. Jag kanske ska säga att jag inte är helt säker på om jag tror på det här med en världssjäl, men det känns i alla fall som en sorts lättnad för mig att tänka att det finns en världssjäl. Det är lättare att acceptera existensen om man utgår från att det finns en världssjäl.

C: Är det en slags existentiell nallebjörn? (skrattar)

V: Det kan man säga.

C: En slags trygghet som all den här slumpmässigheten ligger i? Att det är jobbigt om man vore utkastad i en kall och osammanhängande rymd utan mening, att man uppstår som ett litet bloss och försvinner igen lika fort?

V: Exakt.

C: Men även om det skulle vara så att du är ett litet bloss. Hur förhåller du dig till tanken att detta bloss som var möjligt en gång, och att normalt sett det som är möjligt "en" gång i naturen oftast är möjligt igen? Att när någonting kan ske en gång, så är det mycket sannolikt att det kan ske igen. (det som som skett är så "sannolikt" att det faktiskt blivit "sant", min anm.) Därför att det har skett, och du har skett!?

Är det felaktigt om man använder en så vetenskaplig syn på något så flyktigt som ens personliga själ eller?

V: Ja, saker sker igen, men dom sker ju sällan på exakt samma sätt.

C: Jo, men även om formen förändras, så föreställer man sig (tänker i alla fall jag, min anm.) även om det kan vara fel, att atomerna som finns i nånting som bryts ner finns kvar och blir del av nånting nytt. Samma atomer i en ny form. Även om kanhända ingenting är tydligt eller självklart på kvantfysisk nivå. (vilket jag inte vet mycket om, min anm.)

V: Jag tror nog att allt som uppstår är unikt, och att ingenting sker på samma sätt två gånger. Men jag kan inte vetenskapligt bevisa att det är så.

C: Just denna "jag-känsla" som du lever med just nu är ju ytterst osannolik att ske igen. (utifrån ett slump-perspektiv, ja till och med ytterst osannolik att den skulle ske en gång i så fall, men likafullt har det skett, min anm.)

Består själen eller jaget av ingenting? I anknytning till den här diskussionen om materiella grejer, och deras övergång från tillstånd till nya tillstånd.

V: Jag vet inte. (lång tystnad/fundering)

C: ja det är ju en väldigt svår och spekulativ diskussion. Vi kanske ska gå till nästa punkt?

V: Ja, det tycker jag.

Frihet och fri vilja

C: Vad är frihet? Finns det frihet? Har vi någon fri vilja?

V: Ja, det tror jag. I och med att vi har en hjärna och en förmåga att fatta beslut, så tror jag att vi kan påverka som vi vill. Jag tror ändå inte att det är yttre saker som styr oss helt och hållet, utan jag tror att vi har en viss förmåga att påverka våra liv, åt det hållet vi vill.

C: Känns det som en viktig sak att tro?

V: Ja, absolut. Det tror jag är minst lika viktigt som det jag sa förut om behovet av att tro att det finns någonting som håller ihop allting. Det finns ett minst lika starkt behov av att tro att jag har en fri vilja. Att jag inte bara är ett offer för allt, och att världen styr mig vart den vill.

C: När uppstår fri vilja då? Har djur fri vilja? är det något som växer fram gradvis i utvecklingen eller har alla en fri vilja?

V: Ja, jag tror att så länge man har känslor så har man en fri vilja också. För då kan man handla utifrån dom känslorna. Kanske har människan en fri vilja i högre utsträckning än djur eftersom vi kan tänka rationellt. Djur är kanske mer offer för yttre omständigheter, men jag tror ändå att de har en viss fri vilja.

C: En sten?

V: Nej, den har ingen fri vilja.

C: Den är alltså väldigt mycket ett offer för yttre omständigheter.

V: Helt och hållet skulle jag nog säga.


C: Om man tänker sig en fri vilja, så tänker man sig väl också ett ansvar, eftersom man kan välja att göra annorlunda? Du tar beslut som du du upplever som gott eller så går du emot din egen vilja. Eller gör alla människor det dom tror är bäst?

V: Nej, ibland går vi nog mot vår egen vilja. Man kan ju ha flera viljor samtidigt. Dom viljorna behöver inte leda åt samma håll. jag kan ju vilja en sak som en rent egoistisk vilja, samtidigt som jag vill nånting för nån annan. Det är ju insikten om att andra människor också har fria viljor.

C: Ja, då är det svårt. Om man fäller sitt omdöme mellan två olika fria viljor, om dom är fria viljor då? Om man har två starka känslor av att man vill två olika saker, då dras man åt två håll.

V: Men samtidigt tror jag att för det mesta sätter man nog större värde på sig själv än på andra. Så att man i dom flesta fall ändå handlar med sin egen vilja.

C: Tror du då att man utifrån sin frihet kan ha ett mer eller mindre sant liv? Att man följer sin mest genuina eller helhetliga vilja, eller hur man ska se på saken? Kan man vara falsk mot sig själv och ljuga bort sin frihet?

V: Ja, det kan man vara. I alla situationer kanske man inte upplever den fria viljan som nåt positivt. Man kan ju tycka att det är väldigt jobbigt att behöva välja. Då kan man avsäga sig den fria viljan och tänka att "jag kommer ändå att påverkas av andra saker".

C: Menar du att man kan låtsas att man är mer påverkad av yttre saker än man egentligen är, som när man säger "oj, det här är omöjligt", fastän det i realiteten finns ett handlingsutrymme?

V: Precis. Man kan ju låta sitt liv styras av slumpen helt och hållet, liksom slå tärning inför alla beslut, istället för att bestämma sig.

C: Låter lite otäckt som jag ser på saken?

V: Ja det tycker jag också.

C: Men du menar alltså att vissa tycker att det kan kännas som en trygghet att vara i sakernas våld.

V: Ja, det tror jag faktiskt. Jag kan också känna så ibland. Fast det är oftast om två viljor står emot varann. Om det är jobbigt att besluta sig för någonting, då kan det vara lättare att bara låta saker ske.

C: Man känner sig rådvill inför en situation och därför blir man passiv alltså?

V: Exakt.

C: Hur kan man få folk att förstå att dom har en fri vilja då, att få dom att förstå att dom har ett personligt ansvar och styr över sitt liv, om nu detta är sant? Finns det nåt sätt att nå fram till människor om det? Eller sig själv för den delen?

V: Jag tror att dom allra flesta inser det. Men i en diskussion tror jag att man kan få människor att öppna sitt medvetande och se att det finns mycket fler möjligheter än man sett tidigare. Att förklara för någon som levt på ett sätt hela sitt liv, att det "är inte nödvändigt att leva så här, utan det finns faktiskt andra möjligheter. Och det är upp till dig själv att bestämma hur du vill leva."

C: Men det är ganska sällan vi gör så, vi kanske har nån rädsla för det? Någonting med integritet och alla har rätt att få vara ifred med sitt eget elände.

V: Jag tror kanske vi är för rädda för det. Att det vore bättre om vi försökte påverka varann lite mer, vilket inte behöver betyda att vi ska säga åt folk att dom ska förändra sig, utan bara att få dom att inse att det finns faktiskt väldigt olika sätt.

C: Jag tror vi kan gå till sista ämnet. (intervjun var ganska lång, och vi började bli sugna på varma smörgåsar som var på väg att bli klara utanför rummet, min anm.) Från Döden och Friheten, till den stora besattheten i västerlandet: Kärleken. (den romantiska kärleken, min anm.)


Kärleken

C: Vad tror du om kärlekens betydelse för människan? Vad är kärlek? Är det olika saker? Finns det kärlek över huvud taget?

V: Man kan ju lägga olika mycket i ordet kärlek. Jag skulle nog säga att kärlek är allting. Alltså meningen med livet, att vi ska ta hand om allting och värdera allting, det kan ju också kallas för kärlek.

En smalare definition är ju kärleken mellan två personer.

C: Vad är det som skiljer dessa former av kärlek från varandra, förutom det du sa om att den ena är riktad till en annan person medan det andra är riktad till allting?

V: Kärleken till hela mänsklighete och hela planeten, bygger väl på att vi känner att alla människor har nånting gemensamt och att det hänger ihop på något sätt. Medan kärleken till en person bygger på att "just den här personen har jag väldigt mycket gemensamt med".

C: Från den allmänna samhörigheten, till den synnerliga samhörigheten.

V: Det kan man säga.

C: Men just kärlek då, vad det är för någonting, om det finns någon definition, eller är det kanske en kränkning mot kärleken att ge den någon slags definition?

V: Jag tror att kärleken innehåller så mycket olika känslor, men...

C: Kan alla känslor vara del av kärlek då eller? Finns det någonting som är uteslutet automatiskt? Kan man vara likgiltigt kär? Är liktgiltighet en känsla för det första? Det kanske mer är frånvaron av en känsla.

V: Ja, jag skulle nog säga att det snarare är frånvaron av en känsla, än känsla. Men jag tror att kärlek kan vara alla former av känslor. Man kan ju hata någon väldigt starkt, men samtidigt känna att man hör ihop med den personen på något sätt.

C: Är känslan av kärlek densamma eller är det bara att den är uppblandad med andra former av känslor? Om du enbart känner hat för en person, säger du då att du känner kärlek för den personen?

V: Nej, det skulle jag inte säga.

C: Fast varför bryr du dig så starkt om den personen då? Om kärlek hänger ihop med samhörighet som du beskrev det i början här, varför, om du inte bryr dig om personen, känner du då hat? Den här frågan blev kanske lite abstrakt...

V: Jo, men det kan väl vara så att även om kärlek inte bygger på hat, så kan kärlek finnas trots hatet. Kärleken bygger ju på positiva känslor, men så kanske inte den som man delar kärleken med, på nåt sätt inte lever upp till de postiva känslorna.

C: Om man inte får nåt gensvar?

V: Exakt. Då kan man känna besvikelse och till och med hat. Men kärleken kan alltså vara så stark att den ändå övervinner dom hatkänslorna.

C: Hur viktigt är det att vara älskad? Eller att vara kär, även om det ju är olika saker?

V: Jag tror det är extremt viktigt för alla att känna att man är älskad av någon. Eller att känna sig behövd i alla fall. Den känslan tror jag är starkare än kärleken till en viss person. Men alltså jag menar att den här mer världsliga kärleken....

C: Den världsliga... tänker du på kärleken till hela världen då? för annars kan man få associationer till den världsliga som i syndiga osv... men jag förstår hur du menar. Tror du att man måste bli älskad först för att kunna älska?

V: Ja, jag tror att om man aldrig har blivit älskad, så är det jättesvårt att älska.

C: Det kan vara intressant i det sammanhanget att många självhjälpsterapeuter säger att "Älska dig Själv, du måste älska dig Själv först innan du kan älska andra". Är den tanken bra?

V: Jo, men det tror jag är bra.

C: Men om man aldrig vairt älskad kan man ge sig själv den kärleken då?

V: Det är nog väldigt svårt. Har man aldrig fått någon kärlek så är det nog svårt både att älska sig själv och att älska andra.

C: Hur viktigt är det då att ha långsiktig kärlek eller långsiktiga relationer? Är det viktig att kärleken är evig?

V: Det är säkert olika starkt hos olika personer. Jag tror att de flesta mår bättre av att vara i en relation än av att inte vara det. Men det behöver inte betyda att man behöver älska samma person i evighet. Det behöver inte vara nåt negativt att byta relation ofta. Om man lever länge med en person, så kan det bli bättre och bättre, eller så försvinner känslorna.

C: Kan man bli immun mot kärleken tillslut? Typ som vid ett drogbruk, där man första gången får en kick, andra gången lite mindre, tills det inte längre ger nån effekt, och då blir det bara abstinens.

V: Det var en ganska bra jämförelse. Jag tror att om man ska ha en långsiktig relation så är det viktigt att man låter den utvecklas på något sätt. Att man inte alltid göra samma saker, kanske också att man inte umgås alltför intensivt hela tiden. Att man låter relationen gå i vågor.

C: Man kan alltså ha lite tolerans för att det kan bli torkaperioder? Att man får vara beredd på motgång också...

V: Om man lever nära inpå varandra så är nog risken väldigt stor att man tröttar ut varandra. Precis som varje person har ett behov av att älska och älskas, så har man behov av ensamhet och isolering från andra känslor.

C: Nåt slags vila efter aktiviteten alltså. När du tänker på den kärleken som tar slut, tänker du då på en romantisk, sexuell relation? Alltså lustmässigt baserad attraktion... Och att när den försvinner så försvinner nyfikenheten... Så att det endast finns en vänskap kvar?

V: Nyfikenheten är väldigt viktig i ett kärleksförhållande. Har man ingen nyfikenhet kvar för varandra så har man ju tömt kärleken.

C: Jag tycker det är intressant också med kärleken till sig själv. För till skillnad från en kärlekspartner så blir man aldrig fri från sig själv. Om man har en period då man är lite mindre passionerat försälskad i sig själv, kanske man uppfylls av en känsla av att man vill bli av med sig själv. Hur ska man se på det? Är det omöjligt att alltid vara förälskad i sig själv?

V: Jag tror nog att också det går i vågor. Det kan nog vara nyttigt också att inte alltid känna sig helt tillfredsställd med sig själv.

C: Du likställer alltså då tillfredsställelse med sig själv med att ha passion i sitt liv. Det hänger ju också ihop med självbild och idealjag, att man kanske kan ha en stark acceptans för sig själv, trots att man ligger långt från sitt ideal? Är det viktigt att vara nära sitt idealjag?

V: På samma sätt som man lär sig att acceptera andras brister lär man sig väl acceptera sina egna brister. Man inser att jag är kanske inte den person jag vill vara, men man kan känna sig nöjd med det ändå.

C: Okej. Jag tror jag nöjer mig där. Tack Valdemar för intervjun!

V: Tack själv!

--------------------

Intervju i tre delar; sammanlagd tid 3 timmar, 19 minuter och 48 sekunder.
Inspelad söndagen den 9 mars 2008.

Intervjun är återgiven i stort sett i sin helhet, med smärre förändringar för tydlighetens skull, samt borttagande av vissa upprepningar. Paranteser har använts för att göra anmärkningar men alla pauser, skratt och tystnader är inte helt konsekvent utskrivna, vilket gör att man inte kan tolka hela samtalets psykologiska känsla fullt ut.

Men betoningen ligger här på orden och den filosofiska dialogen. Jag ser detta som en intervju med inslag av stimulerande dialog. Målet är inte objektivitet i sig, utan autenticitet. Det utgår från antagandet att individens världsbild är resultatet av en ständig dialog mellan subjektet och omvärlden. Målet är alltså att blottlägga individens tankestrukturer i sättet denne förstår sin livsvärld.

För en analys om underliggande känslomässiga motiv krävs en mycket svårare och djupare psykanalytisk undersökning av individen, vilket inte varit syftet med denna intervju/dialog. Jag har medvetet hållit frågorna allmänfilosofiska, inte personliga och specifika. Kopplingar till det egna livet uppmuntras förstås, men är inget måste.

lördag 22 mars 2008

fredag 21 mars 2008

Connys intervju med mig, del 5

Estetiken - konstnärlig kvalitet?


C: Vi kommer tillbaka till känslan och förnuftets roll när vi avgör vad vi uppfattar som gott och ont, sant och falskt, rätt och fel. Finns det nån liknande grund inom estetiken? Alltså nån orsak till varför vi uppfattar nånting som vackert eller fult?

V: Det är intressant. Jag tror nog att vi väldigt sällan förstår ett estetiskt tyckande som grundat på förnuft.

C: Är det omöjligt att bevisa att Shakespeares pjäser är bättre än Linda Bengtzings musik i Schlagerfestivalen?

V: Ja.

C: Oavsett vad det ligger för jobb bakom ett verk? Om jag skriver en haiku på fem minuter och så har vi nån som sitter och skriver i flera år, lever sig in i olika karaktärers utvecklingsdrama och frammanar en massa emotioner hos en stor grupp människor och blir Nobelpristagare i litteratur...

V: Ja, fast den där Haikun på fem minuter kan ju också framkalla känslor hos massvis med människor. Man måste utgå från resultatet. En ögonblicklig skapelse kan ge lika stort värde eller större värde än nåt som tagit jättelång tid.

C: Kan man då säga att Schlagerfestivalen har ännu större värde, än en pjäs skriven för flera hundra år sen, eftersom den sänds på tv för miljoner berörda åskådare?

V: För mig personligen får inte ett verk större värde, ju fler människor som berörs av det. jag kan ju tycka att nånting är fantastiskt, även om det kanske bara är jag som tycker om det och alla andra tycker att det är skit.

C: Ligger alltså skönheten i ögat hos betraktaren som man säger, "in the eye of the beholder"?

V: jag kan ju försöka övertyga andra att "det här" är värt väldigt mycket. Om vi tar Shakespeare och Linda Bentzing som exempel, så kan ju jag säga att "kolla här det här tas upp väldigt viktiga frågor om existensen och livets mening"... "borde ni inte därför sätta ett högre värde på det här?" Samtidigt som jag inte kan bestämma över människor att de ska göra det. Men jag kan ju tycka det.

C: Man kan alltså ha en argumentation runt kvaliten på ett verk... jag tycker det är intressant med tanken på "the eye of the beholder" ... vilket öga är det som ser? Det känns som att det finns nåt slags överenstämmelse mellan många människor inom givna subkulturer etc... som att det finns en likhet i bedömningen... vad beror det på? Är det helt godtyckligt eller?

V: Jag tror det kan vara så att människor som tycker om en viss typ av konst, till exempel, de har ju nånting gemensamt, mer än bara att de tycker om det tror jag. Det kanske finns nån "känsla" hos dessa personer som är starkare. Människor som lyssnar på väldigt harmonisk klassisk musik kanske har ett större behov av harmoni...

C: Medan andra har större behov av disharmoni.

V: Olika känslor är olika starka hos olika individer, men sen kan det ju förändras från tillfälle till tillfälle.

C: Så om du är väldigt arg en dag så kanske du vill ha en riktigt våldsam sång, medan om du känner dig kärleksfull och medlidande så kanske du vill lyssna på nåt som uttrycker en enorm sällsam kärlek. ... Det finns alltså en koppling till känslor som är dominerande i personligheten?

V: Ja det tror jag.

C: Så om man är allvarlig så söker man sig kanske till nåt ödesmättat och allvarligt, medan om man är humoristisk kanske man dras till nåt lättsamt.

V: Jag tror också att det kan vara så att om man är väldigt allvarlig, så kanske man medvetet vill komma bort från den allvarligheten och då lyssnar man på nåt lättsamt istället.

C: Man söker sig till motsatsen alltså. Om man känner sig för lugn inombords kanske man vill ha lite hårdrock, eller...

V: Precis, så kan det vara också... Man kan ha behov av båda delarna... dels att uttycka den känsla man har inom sig genom att

(---inspelningen bryts---- Ungefärligen säger Valdemar här att man både söker sig till estetik som följer ens egen dominerande känsla, men att man också kan välja att söka sig till motsatsen för att minska betoningen på den känslan... oavsett vad det nu är för känsla.)

V: Man kan alltså argumentera för att någonting (estetiskt) är bättre än något annat, men i slutändan är det ändå i betraktarens öga.

C: På sätt och vis är det väl så med många saker. Även om vi anser att nånting är rätt, så finns det fortfarande personer som gör annorlunda. De har ju den friheten. Det finns ju ingen som fängslar nån på grund av dålig musikalitet.

Sen finns det ju massor av konstnärligt uttryck som har flera nivåer, som tar in mer än känsla kanske, som symbolspråk, som man förstår nån slags berättelse i. Då man kommer in på saker som om ett konstnärligt verk kan ha en moralisk status? Om du skriver "Mein Kampf"... kan man då se det som nåt omoraliskt?

V: Nu har jag inte läst Mein Kampf, men jag tror inte den är så speciellt välskriven. Men om den hade haft ett väldigt vackert språk, så skulle det kunna vara ett bra konstverk i den synvinkeln. men sen ska man ju alltid vara försiktig med att tolka konst bokstavligt.

C: Är konstnärens avsikt viktig?

V: (funderande)

C: Till exempel om du skriver en väldigt naturalistisk beskrivning av en våldtäkt, och så säger du att "jag skrev det här i ett pedagogiskt syfte för att få fram hur hemskt det är"... eller "jag skrev det här som en uppmuntran att gå ut och våldta"

V: Det är svårt att säga. I det flesta situationer vet man ju inte konstnärens avsikt. Så oftast har det nog heller ingen betydelse.

C: Du var inne på det här, men menar du då att det är den som läser, eller konsumenten alltså, som har ett ansvar för hur den använder sin upplevelse.

V: När en konstnär har färdigställt sitt verk, så är det ju inte längre konstnärens, utan de som använder det. Och de har möjlighet att använda det på vilket sätt de vill.

C: Det blir alltså på nåt sätt allmän egendom när det kommer ut i den sfären, där vi gemensamt upplever saker?

V: Mmm.


Personlig utveckling

C: Det leder ganska bra in på en grej som jag tänkte ta upp som rör idéer om personlig utveckling. Finns det något sånt som personlig utveckling och vad innebär det i så fall? (med avseende på konstnärligt skapande som en "utvecklande verksamhet", min anm.)

V: Alla personer utvecklas ju på något sätt. Allting som vi gör och som vi kommer i kontakt med formar oss på något sätt. Både positivt och negativt.

C: Vi blir alltså utvecklade av sånt som hänt, sånt vi blir utsatta för?

V: Mmm.

C: Har vi någon roll, någon aktiv roll i den här utvecklingen?

V: Ja, absolut. Vi väljer ju vad vi gör och då kan vi ju i viss mån styra utvecklingen själva. Men man kan inte alltid vara säker på konsekvenserna. Jag kanske har gjort något i ett syfte och så påverkar det något annat syfte, vilket jag inte alltid kan styra. Men till väldigt stor del tror jag att vi har en aktiv roll.

C: Tänker du i termer av personlig utveckling i ditt eget liv? Någon idé om en väg du vill gå eller något du vill bli?

V: Det gör jag nog, fast inte alltid. Men ibland tror jag att jag tänker att "nu ska jag göra det här, för det kommer ge mig mer kunskap inom det här ämnet, och det är ett ämne som jag vill ska få stor betydelse i mitt liv".

C: Som jag har förstått så ligger det för många nära begreppet självförverkligande, att göra nånting med sitt liv liksom. Men hur vet man om man är personligt utvecklad? Alltså om man blivit mer personligt utvecklad än man var förut? Är det per definition så att man alltid blir mer utvecklad eller kan det gå i fel riktning? Kan man bli "personligt invecklad"? (skrattar)

V: Det kan man kanske. (funderar) Jag tror som princip att alla kunskaper och upplevelser leder till utveckling. Det är som pusselbitar. För varje ny sak man läser eller upplever så får man en ny pusselbit, vilket gör att man kan se saker på flera olika sätt. Det är en form av utveckling.

C: Så den som har flest pusselbitar när den dör har den mest helhetliga bilden?

V: Ja, det kan man säga. Sen säger jag ju inte att man alltid måste sträva efter att få en så stor bild som möjligt. Det är upp till var och en att känna efter hur utvecklad man vill bli. (skratt)

C: man kanske trivs bättre med ett fembitars pussel än med ett på hundrafemtio bitar?

V: Jo, det behovet är nog väldigt olika hos olika personer. Många har nog inte alls något stort behov av att utvecklas så mycket. Medan andra har väldigt starkt behov av det.

C: Tror du att det finns något samband mellan personlig utveckling och livskvalitet? Alltså att det här pusslet är berikande på något sätt. Det var kanske en ledande frågeställning, men det kände som en naturligt följdfråga, vad pusslet faktiskt betyder?

Eller om jag skulle formulera den motsatta tanken också då: att vi dras in i en mer och mer pessimistisk sörja av cynism därför att vi förstår hur hemskt allting är, vilket ger oss större insikter och en allt större ansvarsbörda för samvetet?

V: Jag tror att utveckling är positivt. Även om vi inser allt som är negativt i världen, så inser vi också då att vi kan förändra det. Jag tycker det är svårt att säga, men jag tror att utveckling också gör en lyckligare.


Mänsklighetens "utveckling" i stort

C: Det kan vara intressant att koppla idéer om personlig utveckling till utvecklingsidéer som mäniskan har haft om hela mänskligheten som sådan. Teknikens utveckling osv. Medan vissa tycker sig se att det faktiskt är en inveckling?

Att vi hamnat i en svårhanterlig situation med ny teknik, där vissa anser att vi lider av det mer än det gör nytta, medan andra anser att det aldrig varit bättre, med mat för dagen och demokrati och allt möjligt?

V: Jag tror att allting måste utvecklas i sin egen takt. Det stora problemet med den mänskliga utvecklingen (tekniska civilisationen, min anm.) är att det gått så fort den senaste tiden. Vi har inte hunnit ta ställning till allting nytt. Det kan man jämföra med personlig utvecking också. Jag tror inte att det är bra att bara ta in saker så snabbt som möjligt, utan varje sak måste få ha sin tid.

C: Så det finns alltså en slags optimal utvecklingstakt när det gäller ens inre utveckling, precis som en hetsad trädproduktion leder till virke av dålig kvalitet?

V: Det är säkert olika för olika för olika personer, hur snabb utveckling vi klarar av, men det kanske finns någon genomsnittlig utvecklingsnivå och att utvecklingen i nuläget går snabbare än vad den genomsnittligta människan orkar med. Men vi anpassar oss också. Ju snabbare utvecklingen går, desto snabbare blir vi på att ta in saker, eftersom vi tvingas till det.

C: En slags "boostad" evolution?

(avbryts av knackning på dörren)

C: Hållbar utveckling... men du antydde att utvecklingen kan gå ganska fort, om vi blir tvingade till en förändring. Skulle det då vara en slags övergångsfas till ett nytt stillsammare tempo? Eller är det helt enkelt en övergång till en ny takt, som går väldigt väldigt fort?

V: Tyvärr tror jag att utvecklingen bara kommer att gå snabbare och snabbare. Det kan i och för sig uppstå nån sorts motreaktion så att det stannar av, men det är svårt att se.

C: Jag har tre små ämnen jag hade tänkt gå igenom under slutet av intervjun nu. Kanske är lika bra att jag nämner dem direkt: Friheten, Kärleken och Döden. (skrattar)

V: Ja, det var ju ganska små ämnen... (skratt)

onsdag 19 mars 2008

Två reflektioner angående Filmkrönikan

1. Det är inte bara det att Andrea Reuter är väldigt söt och att hon har ett vackert namn. Det finaste är förstås att hon pratar finlandssvenska och att hon uttalar kärlek som "tjärlek". Det är sånt som jag faller för.

2. Jag tycker Fredde Granberg är skön på något sätt. Jag vet inte varför. Kanske är det för att han verkar vara uppriktigt kär i hela B-filmsgenren. Eller så är det för att han är son till Uffe Granberg, legendarisk chefredaktör för Fantomen. Något av det är det nog.

Fint väder för ett luftangrepp

Det har ju varit rätt mycket filosoferande på den här bloggen de senaste dagarna. Så jag tänkte att det kanske kunde passa bra att bryta av lite med en musikvideo.

Det är mycket möjligt att jag har länkat till den här videon tidigare. Det är till och med mycket troligt. Men det gör inget, den är värd att ses om många gånger.
Faktum är att jag inte vet någon musikvideo som fyller mig med lika starka känslor som Sigur Rós "Vidrar Vel Til Loftarasa" gör. Och jag vet ingen annan video som jag blir tårögd av varje gång jag ser.

Det var faktiskt först idag som jag upptäckte att det finns en version på Youtube med engelsk text. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det är inte det att texten är dålig, det är snarare så att den känns överflödig. Det räcker ju så väl med bilderna och musiken. Jag kan också tycka att något av mystiken kring Sigur Rós försvinner när man vet vad texterna betyder.

Men i alla fall här är videon, med engelsk text.





Om ni inte har fått nog utan vill veta lite mer om Sigur Rós, kan ni läsa en recension som jag skrev om deras andra skiva "()" (som kom efter "Agaetis Byrjun" som låten i videon är hämtad från) för lite drygt tre år sen här.
Om jag hade skrivit recensionen idag hade jag nog sänkt betyget till en 8:a. Men annars tycker jag fortfarande likadant. Och jag har fortfarande inte varit på Island.

tisdag 18 mars 2008

Connys intervju med mig, del 4

C: Vi var alltså på Mars! ...(skrattar) vad var det vi inte fick med på inspelningen?


V: Ja. Att det jag upplevt med mina sinnen är verkligare än det jag inte upplevt. Och så pratade vi om bevis, att det att andra upplever nånting också kan vara ett tillräckligt bevis.


Tro - Det Obevisbara

C: Vi kom ju också in på det här om vi kan få några bevis för sånt som ligger utanför ens egna och den stora massans observationer. Om någon kommer och påstår att det långt ut i rymden finns ett fantasidjur som ingen hört talas om, hur kan vi då påstå att den personen har fel? ... Det vill säga om vi nu alls har något intresse av att påstå att han har fel. Om personen exempelvis hävdar att "det är av yttersta vikt att mänskligheten får reda på att det här fantasidjuret finns där, eftersom det har betydelse för vår välgång här på jorden"... att vår frälsning eller förtappelse hänger på detta! ... Då skulle det ju vara en akut situation om personen hade rätt! (Skratt)

V: Ja, så kan man säga. Men jag tycker alla har rätt att säga att nånting finns tills man kan bevisa motsatsen... Det jag var på väg att säga förut var att allting har ett värde, jag tror att meningen med livet är att ta hand om varandra och naturen. Och för att allting ska få ett värde så behöver de flesta någonting som binder samman saker.... och det kan vara en gud eller en världssjäl, eller någonting...

C: På vilket sätt binder världssjälen samman saker?

V: Att allting är en del av en helhet.

C: Motsatsen till det skulle då vara att allting är något slags plockepinn, att allt bara är utspritt.

V: Ja, exakt!

Att allting bara skulle ha uppstått och att det inte finns något direkt mål eller mening.... Världen kan dö ut eller fortsätta leva eller vad som helst...

C: Ingenting är givet i en sån värld alltså?

V: Jag tror också att... på något sätt blir det lättare att tillämpa förnuftet om man utgår ifrån att det finns en mening. För om allt skulle vara meningslöst kan man fråga sig "vad är det för poäng med att jag tänker igenom den här situationen. Även om jag handlar utifrån det bästa tänkbara, så är det ändå ingen mening eftersom allt är meningslöst.

C: Du vill alltså att allting ska vara del av en större helhet, så att det får en större mening än det har i sig självt?

V: Ja.

C: Du beskrev i början av pratstunden att du faktiskt vill ta hand om människor och den värld du är del av utifrån din egen inre känsla. Men du menar alltså att denna känsla stärks av att tanken på att vara del av ett större sammanhang som är mer än en slump (idén om en högre ordning).

(tystnad ---- fortsätter med ett annat tankespår)


Rätt och Fel

C: Hur vet man om nånting är rätt eller fel? Alltså finns det nånting som är rätt eller fel?

V: Jag tror att det bara finns en sak som är definitivt rätt eller fel; att handla så man skadar någonting eller inte. Att handla så man dödar något eller skadar något är för mig automatiskt fel. Men allting annat är upp till varje situation.

C: Då tänker jag förstås att vi lever ju i världen och av världen i viss mening, av det som världen ger i form av växter och i viss mån djur, vi tar naturens resurser och bygger våra samhällen för vår egen nyttas skull. Vart går gränsen för människans rätt att dra nytta av världen?

V: Ja, det var vi väl lite inne på förut. Det måste finnas någon balans även om det förstås är svårt att sätta en gräns.

C: Om vi alltså dödar eller skadar varelser, arter, växter eller släkten av växter... är det någon skillnad på individer och grupper av individer?

V: Jag tycker att det är viktigt att det finns en mångfald. Vi ska sträva efter att inte utplåna en hel art. I och med att allting är en del av en helhet, så försvinner någonting från den helheten när en art dör ut.

C: Vad händer då? Om någonting försvinner från helheten...

V: Man kan väl säga... om man liknar världen vid en hjärna, så skadas hjärnan när en art försvinner, mer eller mindre allvarligt.

C: Om världen är en hjärna, är det världssjälens hjärna som blir skadad då? Om världen får en hjärnskada, kan den då få problem med detta med förnuft och känsla såsom du beskrev förut, om hur det kan bli nånting fel i hjärnan hos en individ. (som var anledningen till att vissa människor alltså inte förstod att bry sig om världen och varandra)

V: (skratt) Ja det är intressant. Det var mer en liknelse, jag påstår inte att det är så världen fungerar.

C: Men du menar ändå att det blir någon slags nedsatt funktionalitet?

V: Ja jag tror att varje art har en betydelse för världen som helhet.


Ideologi och begreppet Rättvisa

C: Hur kommer man fram till i etiska, ideologiska sammanhang att "jag tror på hela det här partiprogrammet"?

V: Tanken att man inte ska skada något annat finns förstås med i de flesta ideologier, men man kan anse att det ska gå till på olika sätt. Sen finns det ofta saker i ideologier som inte handlar om det, utan som har tillkommit på grund av traditioner. Man har gjort någonting under så lång tid att det automatiskt känns rätt.

C: Tradition eller vana... Kan man få bevis för eller emot sånt? (med avseende på om något är en tradition eller grundat på en medveten princip om icke-skadande; min anm.)

V: Man kan ju gå igenom allting i partiprogrammet och ställa sig frågan vad det skulle få för konsekvenser om man gjorde som det står att man inte bör. Om det skulle få till konsekvens att någon skadas kan man ju dra slutsatsen att det bygger på ... vad ska man säga? Världsetiken? Men om handlandet däremot inte skulle få några skadliga följder kanske det beror mer på tradition.

C: Så med tiden så kan det som vi ser som rätt eller fel, gå igenom en förändring i belysning av ny information?
En intressant sak som jag gärna vill ta upp i och med att vi kommer in på definitionen av rätt och fel i samband med ideologi, är att det ju ganska ofta finna en inbyggd motsättning mellan den enes rätt och den andres rätt. Då kommer vi in på begreppet rättvisa som används olika av olika personer. Hur tänker du på rättvisa? Vi var ju inne på människans rättigheter i förhållande till naturen förut, men nu tänker jag på en rent mellanmänsklig nivå.

V: Det är lite svårt. Jag tycker att alla individer har precis lika stora rättigheter till allting. Om en person har handlat på ett sätt som har skadat en annan person, så har den utsatta personen eller samhället rätt att på något sätt straffa den personen. Det är inte nödvändigt att personen straffas, men man har större rätt att straffa personen om den begått en orättvisa än om den inte gjort det.

C: Har du något exempel på en sådan orättvisa?

V: Om en person har mördat eller våldtagit någon så har den rätt att straffas. Jag säger inte att det är nödvändigt, men...
(avbryts)

C: Kan man säga att personen själv har en rätt att få bli straffad?
(Skrattar) .... "you've got a right to remain silent" :)

Om vi tänker oss en annan situation som rör rättvisa. Vi har två personer som har varsin gård, lika stor gård, lika bra jord och så vidare. De har tillgång till samma kunskaper om odling och samma sorts fröer och allting. Och så går de ut och sår sina odlingslotter. Sen en bit in på säsongen så visar det sig att den ena varit väldigt slarvig med att ta hand om sin gård. När hösten kommer och det är dags att ta in skörden, så sitter plötsligt den ena där med en jättestor fin skörd, medan den andra har nästan ingenting.
Då har vi ju en intressant situation där den ena genom sin arbetsinsats kanske anser ha gjort sig förtjänt av sin skörd, medan den andra på grund av sin slöhet eller någon annan orsak, har fått en väldigt dålig skörd. Har då den som fått en dålig skörd rätt att få hälften av den andras inbärgade skörd? Därför att alla ska ha lika stor rätt till allting?

V: Det tycker jag nog, fast det är ändå upp till den personen som har fått den stora skörden att avgöra om han vill ge bort hälften till den andre. Men eftersom jag tror att vi vill göra goda gärningar, så tror jag att denne innerst inne vill ge bort hälften till den andre.

C: Vad är det som skiljer din syn från en socialists i den här frågan i så fall? Om det nu är något som skiljer?

V: Jag tror att en socialist skulle säga att det ska finnas någon utomstående person (en "stat", min anm.) som ska säga till den här personen att han ska ge bort hälften av sin skörd. Medan jag inte tror att det behöver finnas någon sådan, utan han ska kunna ta det beslutet på egen hand, eftersom det ju ligger i hans natur att vilja göra det egentligen. Det kanske mer är en anarkistisk syn egentligen?

C: Du tror alltså aldrig att det är individens eget fel att denna helt enkelt underlåter att ta hand om sin odling? Eller att den som odlar bra bara har tur med skörden av naturen?

V: Jag tror ju att om den ena fått en bättre skörd än den andra, så har nog denne ansträngt sig mer. Men det behöver inte betyda att han ska ha mer för det.... alltså det är ju bra att han anstränger sig och han kanske kan övertyga den andra att "sköter du din odling bättre nästa år så behöver jag kanske inte ge bort hälften till dig. Men eftersom det är som det är nu, så gör jag det i alla fall." Man kan lära sig någonting av den processen också.

C: Om det fortsätter och han är lika slarvig nästa år, sitter inne i stugan och super varje kväll, skiter i att ta hand om rensningen och så kommer han tillbaka där på hösten och säger: "Jo du! det är så att... (skrattar) Jag har ingen potatis."

V: Jo det är lite svårt, men om det hänger på den här personens överlevnad, så tycker jag nog ändå att den andre ska fortsätta ge honom det år efter år. Men han måste då sträva efter att försöka klara sig på egen hand.

C: Men ska han få halva skörden då, för att det ska vara helt rättvist?

V: Nej... Det kanske räcker att han får så han överlever?

C: Hans motivation annars, om han vet att han alltid kommer att få mat... då kanske han tänker "det här överlever jag ganska smidigt på"...

V: Men jag tror också att det finns i människans natur någon form av skuldkänsla. Om jag fortsätter ta skörden varje år utan ansträngning så känner jag mig skyldig.

C: Om vi för upp det här på en modern samhällsnivå, mera komplext förstås, där vi alla på sätt och vis är del av någon form av lönesystem, där pengar är belöningen för arbetsinsatsen. Känner då individen den här skulden inför systemet i så fall? Alltså riktat till ett anonymt system, eller inser den att det är andra skattebetalande personer som förser...?

V: Ja, det tror jag nog att de flesta inser, att det alltid finns människor bakom systemet.

C: Vad beror det då på, vilket jag tycker mig se, att det finns ett ganska stort förakt mot systemet? Att man skyller ifrån sig på staten eller säger att det är samhällets fel.

V: När man skyller på staten så beskyller man den ju ofta för att den inte tar hänsyn till alla människor... att politikerna inte gör det de borde göra utan handlar efter egna intressen.

C: Det man menar med staten är då alltså representanterna för staten som man upplever missbrukar sitt förtroende?

V: Mmm, Men jag tror att många också skyller på staten för att man vill ha något att lägga skulden på, trots att det är ganska irrationellt.

C: Man skyller ifrån sig för att slippa eget ansvar?

V: De flesta upplever nog att det är skönt att lägga skulden på någon annan...

C: En syndabock?

V: Ja.

C: Om man tänker på andra saker som rör rättvisa då. Copyright till exempel. Om du skriver en bok, borde du då dela dina sidor som du skriver jämlikt med dina medmänniskor? Eller har du någon slags rätt till din kreativa verksamhet?

V: Jag tycker inte man kan likställa en kreativ verksamhet med produktion av mat. Vi är beroende av mat för att överleva, men inte beroende av att läsa en bok för att överleva.

C: Det är alltså mindre försvarbart eftersom det inte är någon överlevnadsgrej. (rätten till existensminimum, min anm.)

V: Sen kan man säga att människan är beroende av kultur för att överleva också, men det finns ju, som världen ser ut idag, så mycket kultur omkring oss att det är större risk att bli utan mat än kultur... men om det bara fanns en person i världen som utövade kultur... (skrattar) Då kanske han skulle vara skyldig att dela med sig.

C: Så allt beror på behovet. Om behovet är skriande stort.

V: Nej jag vet inte... det var bara en tanke som kom.

C: Det låter som det finns någon princip om existensminimum, även om det är lättare att definiera gällande mat än kultur. Kan man då påstå att den här principen om rätten till frukten av ens arbete gäller så fort man överskrider existensminimumnivån? När alla har fått sitt nödtorft så har alla sedan utöver detta rätt till sitt eget? Så om du exempelvis säljer en miljon exemplar av din nya roman, vilket genererar ett antal miljoner som du sätter in på ett konto för en tryggad pension, Har du då rätt till den egendomen?

V: Jag tycker det är upp till var och en att bedöma om man gjort sig förtjänt av det. Men så länge det finns personer som lever under existensminimum så skulle jag personligen säga att jag inte har rätt till den summan, eftersom jag kan avvara en stor del.

C: Det är ju intressant att då ta in ett globalt perspektiv, alla dem som lever för mindre än en dollar om dagen. Innan alla dessa fått sina grundbehov tillfredställda så har jag ingen rätt till något överflöd av min konst eller annat kreativt skapande. eller?

V: Det är svårt att säga, men rent principiellt skulle jag nog säga att jag inte har någon rätt att ha en massa pengar så länge det finns folk som lever i fattigdom. Men sen kan jag inte lova att jag skulle handla i enlighet med detta om jag blev rik. Jag tror man förändras...

C: Tror du att man går mer på känsla i en sån situation?

V: Jag tror i och för sig inte att människan i grunden är en materialistisk varelse, men vi har blivit uppfostrade så och levt såpass länge så att det gjort materiella ting väldigt viktiga för oss. Därför tror jag att när vi ställs inför möjligheten att köpa mycket saker så talar det så starkt till känslan att det kanske övervinner förnuftet.

Fast att ha pengar är ju en trygghet också. Man vet ju inte. Om jag ger bort nästan alla mina pengar, kanske jag hamnar i en situation där jag inte har några pengar alls. Det kan ju vara ett skäl också att inte ge bort pengar.

C: Och om alla tänkte på det sättet så skulle det vara väldigt ogynnsamt att vara sådär fattig. Eftersom ingen ger någonting.

V: Ja precis.

C: Frågan är förstås om det hjälper någonting att skänka pengar också? Om det bara förlänger lidandet för nån som lever ett hopplöst liv eller om det ger en faktiskt chans till förändring.

V: Nu kom jag att tänka på olika sakers värde. Jag ser ju människan som mer värd än djur. Men jag kom att tänka på att jag ju också sätter ett högre värde på mig själv än på andra människor.

C: Du äter hellre en annan människa än dig själv? (Skrattar)
(fruktansvärt förledande fråga... fast tänkt som en humoristisk vinkling. min anm.)

V: Om jag stod med en pistol i handen och skulle skjuta mig själv eller den andra, skulle jag nog skjuta den andra människan. Men jag får hoppas att jag slipper hamna i den situationen. (skrattar)

C: Men hur känns det att leva med minnet av att man tagit livet av någon annan för sin egen skull? Även om det nu händer under yttre tvång, vilket påminner lite om situationer med självförsvar.

V: Jag tror man skulle ha fruktansvärda samvetskval hela livet.

C: Vilket är ett starkt stöd för din princip om att inte döda. Att till och med under hot om livet så känns det fortfarande tveksamt.

(lång tystnad --- nytt ämne---)

C: Om vi då ser att världen är fylld av orättvisa, har vi då nåt ansvar att göra någonting åt det? Även om vi inte ser oss själva som personligen skyldiga.

V: Jag tycker det är upp till varje individ att avgöra det själv. Men jag anser att jag har ett ansvar att göra världen bättre.

C: Hur gör man då världen till en mer rättvis plats?

V: Delvis genom upplysning. Man ska så klart vara försiktig med att säga att "så här är det", eftersom alla har en lika stor rätt att tycka vad de vill. Men det enda sättet vi kan förändra saker på är ju att försöka påverka folks tankar. Det gör vi genom diskussioner, genom att interagera med människor. Det tror jag är bästa sättet att åstadkomma förändring.

C: Om man upplyser despoten om att han är en despot, eller den råe kapitalisten om att han är en rå kapitalist. Hur når man fram på bästa sätt? Och finns det något fall där man kan ta till andra medel än diskussion för att uppnå förändring?

V: Jag tror att man ska vända sig till personens förnuft och ge praktiska exempel på vad som kommer ske om vi fortsätter handla på det här sättet. Och sen vet jag inte om diskussion alltid är det bästa sättet.
Jag tror att man ska försöka eftersträva att alltid åstadkomma förändring på ett fredligt sätt. Men det kan ju också ske genom demonstrationer eller att man på andra sätt visar vad man tycker utan våldsanvändning. Sen är jag lite osäker på om våld någonsin är berättigat. Om vi har en galen president som har ihjäl sina medborgare. Om det då kan vara bra att mörda den presidenten för att många ska slippa lida... det kanske jag tycker... men jag tycker ändå att det ska vara den absolut sista utvägen, man ska verkligen försöka alla andra alternativ innan.

C: Ungefär som med grannen som slarvar med skörden år efter år, att man ska försöka kontakta hans förnuft. "Hallå, hallå! Förnuftet där? Jag vill prata med förnuftet?"

V: Eftersom jag ändå tror att alla människor är såpass lika, att vi utgår ifrån förnuft när vi handlar och att vi har samma känslor, så tror jag att vi kan åstadkomma väldigt mycket genom diskussion.

C: Om det är en psykopat vi har att göra med då? Som har en ren känslostörning vilken hindrar sån förståelse.

V: Har vi en psykopat som president, så får vi väl försöka avsätta honom.

C: Som jag förstår dig så ser du att vi i moraliska frågor går på känsla utifrån vårt förnuft, en attityd till det som händer, medan när det gäller att förstå hur saker och ting "är", sanningen i saker, så söker vi efter fysiska bevis. Och att de fysiska bevisen om en misshandel ger upphov till väldigt distinkta känslor i känsloförnuftet, om man nu vill ha den beteckningen.

Kan en känsla vara intelligent?

V: Ja... (fundering) En känsla som bygger på förnuft är en intelligent känsla, mer intelligent än en ögonblicklig känsla. Fast det behöver inte betyda att den automatiskt är bättre.

C: Om vi då ställs inför ett avgörande, vilket vi alltid gör som jag ser det. I och med att vi lever i en upplevelse av en värld av händelser där vi ständigt tar ställnig oavsett på vilket sätt vi anser oss göra det/inte göra det... och om det är osäkert detta om något är rätt eller fel, (huruvida en intelligent känsla leder rätt, min anm.) så måste vi ju ta ställning mot bakgrund av en osäkerhet.

Hur ska vi då ta ställning? Ska vi gå på "jag-kan-ha-fel-linjen" eller "jag-tror-det-här-linjen"? På vilket sätt är det viktigt att inse att man kan ha fel? Om man som du sa kan ha en känsla som står i samklang med ens förnuft och det fortfarande kan vara fel, hur bedömer man då det? Gör man någonsin nåt som går stick i stäv med det utan att bli självdestruktiv eller självförnekande?

V: Man kan ha övervägt något länge och kommer fram till en slutsats. Men samtidigt kan det finnas saker som inte tagits med i beräkningen. Och om man drivs av en stark känsla så kan ju den vinna över förnuftet.

C: Så vi har två sidor: Den ena är ren känsla, den andra är känsla som bestyrkts av förnuftiga skäl, men inte så starkt att man kan känna sig säker.

V: För att man ska handla efter förnuft så tror jag att det krävs att man har väldigt mycket kunskap om situationen.

måndag 17 mars 2008

Connys intervju med mig, del 3

Liv

C: Eller vad är liv? Annars blir det svårt att säga vart det uppstår kanske...

V: Jag tror jag drar gränsen för liv vid allting som har någon sorts medvetande, jag tror inte att döda ting har ett medvetande.

C: Nej, det är väl nästan så att det framgår av beteckningen "döda ting"?

V: (skratt) Ja, precis...

C: Om de nu är det? Men medvetande, vad innebär det att någonting är medvetet?

V: Att det kan känna saker.

C: Att det har någon form av förmåga att ta in känsla. Vad är förutsättningen för det till skillnad från ett dött ting som kanske kan ta in saker? Som kan ta in kemikalier, som kanske tar sig in i en sten eller något. Eller ja... jag är dålig på kemi, men om det är så... alltså vad är det som skiljer? vad är det här upplevandet liksom?

V: Det är att ting kan påverkas, utan att för den sakens skull känna saker. Den har inte känsla i samma mening som levande människor... kan inte känna glädje eller smärta.

C: We may hope so, med tanke på stenindustrin. Det vore fruktansvärt. Men du sa alltså att döda ting har inget medvetande på samma sätt som människor eller djur? Eller en växt kanske som i och för sig jag tänker på som liv. Det är ju få som skulle påstå att växter tänker.

V: Jag kan inte säga att jag vet tillräckligt mycket om växter och stenar, för att säga hur högt jag borde värdera dem. För lite kunskap!
(skratt)

C: Det är lite roligt, för det är nog inte så många som har det(kunskap alltså).

V: Men annars tycker jag nog så här att desto högre form av medvetande, förmåga att... eller ja... kanske inte förresten... (skratt) eller jo så är det nog. Ju högre form av medvetande, desto större värde sätter jag.

C: Så du tar alltså hellre död på en gris än en människa? Om du nu anser att människan har ett högre medvetande...

V: Ja, jag skulle hellre ta livet av grisen om jag tvingas välja.


Människans Medvetande - Rationalitet

C: Vad innebär det att ett medvetande är högre?

V: Ja, jag funderade också på det när jag sa det.... ja... det kanske är fel ord egentligen. Det kanske bara är det att jag har lättare att identifiera mig med en människa. Jag kanske inte ens ska säga att en människa har ett högre medvetande.

C: Menar du att du i högre grad förstår människans medvetande? Vi är alltså ganska olika jämfört med växter och djur, så vi får svårt att förstå dem...

V: Mmm.

C: Även om man ur biologisk synvinkel anser att vi också är djur.

V: Men vi särskiljer oss från de andra djuren genom att vi har förmågan att fatta rationella beslut.

C: Rationalitet är det samma sak som förnuft?

V: Ja.

C: och om jag minns din definition av förnuft rätt, alltså någon form av logiskt resonemang som bärs fram av eller leder mot en känsla, eller från en känsla.

V: Ja, leds av känsla och leder till känsla.

C: Finns det något bra konkret exempel på rationalitet som skiljer människan från djuren, i praktiken alltså?

V: Att handla i betydelsen att köpa saker eller byta saker, det är ju en form av rationalitet att man ser att "jag har en sak och du har en sak, och jag vill hellre ha din sak och du vill hellre ha min".

C: Vad beror den här skillnaden i rationalitet på?

V: Jag vet inte exakt vad det beror på.

C: Men det har betydelse för vårt värde som varelser.

V: Mmm.

C: Vilket får mig att fundera på hur vi diskriminerar mellan olika saker... att vi väljer någonting framför något annat, att vi väljer människan framför ett djur. Därför att det har ett värde för oss, samtidigt som det har ett värde i kraft av att det är en del av världssjälen?

V: Som jag sa förut vet jag inte om jag sätter människan högre än djuren för att jag har ett rationellt tänkande, utan helt enkelt att jag har det och därför har jag lättare att identifiera mig med det.

C: Finns det inget sätt att ta reda på om det är så att vi är partiska djur som väljer att upphöja vår egen livsform framför andra djurs?

V: Jag vet inte. (lång tystnad)

C: Förresten, om jag ställer nån fråga som du tycker är underlig eller undrar varför jag ställer den, så får du så klart ställa en fråga kritiskt tillbaka. Och det är heller inget tvång att du ska ge svar på de frågor jag ställer. Jag ser det mer som utkast till idéer om vart samtalet kan ta vägen.

V: Undrade du alltså varför vi betraktar en människa som mer värd än ett djur?


Säkert Vetande - Bevis

C: Nej, jag tänkte mer hur vi kan skilja på om vi är partiska eller om det går att identifiera någon skillnad med säkerhet? (vilket inte behöver handla om värde; min anm.) Finns det något som är säkert, kanske man får ta först då, eller är allting upp till ens egen känsla-förnuft inför saken, ens subjektiva avgörande liksom?

V: Mmm, det är jag också väldigt osäker på.... Om världen bara finns för att vi tycker att den finns.

C: Om det finns någonting bortom vår föreställning alltså?

V: Mmm.... (lång tystnad)

C: Om jag ställer om frågan lite grann. Finns det någonting som du tycker känns mer uppenbart än andra saker? Skiljer du på olika typer av övertygelse, att olika saker har olika status ifråga om trovärdighet?.... (tystnad) ... Alla dessa saker som förekommer i mänskliga sammanhang, i våra samtal... hur vi kan vara säkra på att vi vet nånting, alltifrån kriget i Irak till varför ens bror mår som han mår eller om vi tror på det som sägs om historien..... hur långt vetandet sträcker sig egentligen. På vilket sätt det sträcker sig?

V: När det gäller vetande så tror jag att man måste utgår ifrån om man har förnuftiga bevis för nånting. Ju mer bevis, desto säkrare är kunskapen.

C: Så vi har alltså större anledning att tro att Eiffeltornet finns än att det finns rymdvarelser på Mars? Det är alltså en övertygelse?

V: Ja...

C: Känns den stark eller?
(skrattar)

V: Ja den känns väldigt stark.

C: Allas vittnesbörd om Eiffeltornet är alltså ett ganska starkt bevis, medan ganska få sekterister som hävdar intelligent liv på Mars är ett mindre starkt vittnesbörd.

----- inspelningen avbryts---- (en liten del av diskussionen "om övertygelse och bevis" går förlorad)

söndag 16 mars 2008

Matteuspassionen

Jag var i domkyrkan ikväll och lyssnade på J.S. Bach Matteuspassionen.
När jag skriver det här är jag fortfarande uppfylld av den fantastiska värme och glädje som jag kände i kyrkan.

Jag kom dit bara tio minuter innan det började och fick därför nöja mig med en plats längst ut på högerflygeln. Jag såg alltså inte så bra, men det gjorde inte så mycket. Bara att se barocksällskapet komma in och stämma sina instrument var värt de 100 kronor som entrén kostade. Det är något som alla människor borde få uppleva.

Något som var lite synd dock var att av de kanske 150 personer som var där så var högst 10% under 40 år. Det skulle inte förvåna mig om jag var yngst i församlingen (om man bortser från Kulturskolans flickkör som medverkade i konserten).
Jag tycker det är tråkigt att så många ungdomar uppfattar klassisk musik som svår och otillgänglig. För den är ju inte det. Man behöver ingen särskild kunskap för att lyssna på klassisk musik (om nu någon trodde det), bara ett öppet sinne.
Man behöver inte heller vara kristen för att älska kyrkor. Bibelns gud är inte min gud men jag kan ändå fascineras av honom. Och oavsett hur mycket sanning det ligger i evangelierna så är det fantastiska historier. Annars hade de knappast överlevt i 2000 år.
Jag fascineras också av människor som tror på något så starkt att de bygger kyrkor och skriver passioner. Det är alltför få människor som tror på något nuförtiden.

Det är ju lätt att i våra sekulariserade tider peka på all skit som kristendomen har orsakat. Men man måste också inse hur mycket glädje och tröst den har gett många människor. Jag tror det är för att genom hela nya testamentet finns det en mjuk röst som säger att det är okej. Det gör inget att du inte är perfekt och om du behöver någon att luta dig mot så kan du göra det mot mig.
Och det är fan så mycket mer än man kan säga om schlagerfestivalen.

lördag 15 mars 2008

Connys intervju med mig, del 2

En Naturlig Moral

C: Finns det något sätt att se om det är så att någon känsla är bättre eller sämre? Bättre överblick? ... alltså finns det någon skillnad?

V: Nej. Jag kan inte säga att någonting automatiskt kommer få ett bättre resultat. Det är nog olika i varje situation.

C: Om vi då går tillbaka till den här grundvärderingen: Att vi bör ta hand om naturen och varandra. Hur ser du då på människor som inte erkänner den här normen och kanske säger "nej, vi ska inte bry oss om jorden eller andra människor"? Vad tror du att det beror på att de tänker så? Om det nu finns nån orsak. Hur förhåller du dig till det?

V: Jag tror nog att det är någon sorts störning i hjärnan, som gör att de får svårt att se helheten. Men jag tycker självklart att även de ska inkluderas...

C: Hur ska vi ta hand om dem om de förnekar andras människovärde eller naturens värde?

V: Jag tror att det är jättesvårt. Men jag tror att man ändå bör försöka få dem att inse alltings värde... även om det kanske....
(avbruten av Connys skratt)

C: Förlåt... jag tänkte på det där med hjärnskada. Är det då möjligt att få dem att inse saken?

Tänker du dig att denna hjärnskada är orsakad av yttre faktorer och är det föränderligt?

V: Mmm, Jag hoppas att det kan vara föränderligt.

C: Kan man då påstå att det finns en naturlig moral, eller en naturlig bild av vad som är bra i världen? Att personer som tycker annorlunda är undantag från den naturligheten?

V: Ja, Det är naturligt att tycka om varandra och att vilja...

C: Hur vet man att det är så?

V: Det vet man väl inte, det utgår jag från en känsla när jag säger.


Meningen med livet


C: Så det behövs inget annat bevis, känslan bevisar sig själv?

V: Om jag inte skulle ha den känslan så skulle jag tycka att allt var så fruktansvärt meningslöst.

C: Hur då?

V: Om man inte tror att det är meningen att vi ska göra gott, utan sätter lika stort värde i att göra dåliga gärningar, så känns det som att allting förlorar sin mening. För mig är det meningen med livet.

C: Finns det någonting som skulle vara ett bevis för motsatsen?

V: Om man ska tillämpa förnuftet så kan man ju säga att mänskligheten har gjort mycket under historien, som gått stick i stäv med det... att vi har utrotat varandra i så stor utsträckning, och att detta kanske inte borde ha skett om det nu är så att meningen med livet är att vi ska hjälpa varandra.... Men... jag vill inte tro det i alla fall.

C: Jag håller med dig om att det finns mycket våld i historien, men vi lever ju fortfarande... trots allt... meningen med livet sa du är att ta hand om varandra och naturen... jag har redan ställt frågan hur du menar att denna hänsyn går till. Att vi följer både känsla och tanke, som i förnuftet är sammansmält. Jag vill gå tillbaka till hur vi väger olika alternativ mot varandra. Hur går vi tillväga i så fall?

V: Jag vet inte om alla gör det, men jag vet att jag gör det i alla fall.

I varje valsituation finns det olika vägar man kan ta. Då försöker jag se konsekvenserna av varje väg.


Empati och konsekvenstänkande

C: Så det är följderna av det vi gör som har betydelse också. För jag tror att du nämnde något med vår inställning som har betydelse?

V: Empati.

C: Hänger empatin ihop med konsekvenstänkandet, eller är det helt olika saker?

V: Det hänger ihop. Absolut. När man använder ett förnuftigt tillvägagångssätt ska ju förnuftet ändå leda fram till en känsla. Om jag gör det här eller det här, så kommer detta eller detta hända, och då kommer jag eller någon annan att må bra av det (etc.) Då är det ändå en känsla som är målet.

C: Mmm, Men tänker man så? Att jag vill må bra och därför gör jag någonting gott för den här personen?

V: Inte alltid, men oftast tänker man väl på vad ens handlingar kommer leda till. Det beror på om det krävs ett snabbt beslut eller om man får tänka längre.

(lång tystnad)


Naturen

C: Det som är gott är alltså att ta hand om varandra och om naturen. (konstaterande utifrån det som tidigare sagts) Vad tänker du på om du säger naturen?

V: Jag tänker inte på någonting utanför jorden, inte på...
(avbryts)

C: Du känner ingen hänsyn till månen och mars alltså?

V: Nej, och jag känner heller ingen hänsyn till det som människan skapat. Eller, det gör jag väl...

C: ...typ kultur och fornminnen och sånt där? (skratt)

V: Allting som människan skapat är inte värt att bevara. Jag sätter högre värde på vissa saker än andra. Däremot sätter jag inget högre värde på någonting som är en del av naturen. Jag sätter inte högre värde på en sten än ett träd.

C: Hur sätter du värde? Vad betyder det att stenen och trädet överhuvudtaget har ett värde? Även om vi nu antar att värdet är det samma som du säger...

V: Ja egentligen sätter jag ju inte samma värde på allt i naturen, jag sätter ju högre värde på människor, som enskild del. Och sen så sätter jag djur högre än döda ting. Och vissa djur högre än andra och så vidare... Men så länge det kan undvikas så tycker jag inte att man ska förstöra något i naturen. Det känns som att... allting ändå fyller ett syfte.

C: Men om man ska (tvingas) förstöra någonting så ska man alltså börja med det som är mindre värt, eller?

V: Jo det är klart.

C: Hur man nu förstör en sten?

V: Alltså, det är ju inte automatiskt fel att förändra naturen. Men man måste ändå försöka hålla någon balans och inte förstöra någon art helt och hållet.

C: Det finns alltså något slags bevarandeperspektiv där. Vad betyder det att ett djur har ett högre värde än ett dött ting? ... Nu är jag tillbaka till att jag söker efter vad det innebär att någonting har ett värde...

V: Jag sätter nog högre värde på djur eftersom jag anser att de kan känna saker.

C: Därför att ett djur då är mera värdefullt "för dig"?

V: Mmm, Man kan beskriva det så här; Jag tror det finns massor av själar och en världssjäl. Djur och människor har en själ, men döda ting har ingen själ, däremot är de del av världssjälen. Därför gör det inget om man förstör en enskild sak i naturen, men man får inte förändra världssjälen för mycket.

C: Det är alltså ok att plocka lite blommor och ris till påsk, men inte att hugga ner en hel skog?

V: Ja.

C: Om vi då föreställer oss den hypotetiska situationen att vi är 6 miljarder personer på jorden, (skratt) och alla går ut och plockar en bukett växter. Hur ska man då som individ se på det, eftersom det jag gör som enskild individ är nästan ingenting? Men om man då är medveten om att det finns många andra som gör samma sak?

V: Det är jättesvårt att sätta någon exakt gräns för vad man får och inte får göra. Men man inser ju när klimatet håller på att förändras att man måste begränsa sig på något sätt.

C: För naturens värdes skull inför människan?

V: Ja, men inte bara för människan, jag sätter ett egenvärde på naturen också.

C: Som en del av världssjälen då, eller?

V: Mmm...

C: Och du var också en del av det, det var det du sa? Allt är en del av världssjälen? Med den skillnaden att döda ting var enbart en del av världssjälen, medan du är en unik person och har en egen själ?

V: Mmm...

C: En subjektiv själ, en slags vilja, eller en sten kanske har en vilja? Vad nu en sten är? Nu kommer jag med min egen inflikning här, men när jag tänker på en sten så tänker jag att den väl är ett konstruerat fenomen (felsägning... begrepp ska det vara; min anm.) Vi tänker på den här stenen som en avgränsad sten, men jag har aldrig fått uppfattningen att stenen ser på sig själv som en sten. (skratt)

Däremot att den består av atomer och molekyler på en lägre nivå, men att just "stenheten" hos en sten är nånting som vi tillskriver stenen. Precis som vi säger målarfärg om en färg som vi har på en trävägg liksom, Även färger består av en massa komponenter som väl knappast ser på sig själva som målarfärg. Det finns kanske de som tror att färgen har ett självmedvetande... "Åh, jag ska få bli utmålad idag!"... vad tänker du om den saken? Vart uppstår liv?

V: Jaa du... (fundersam tystnad)

fredag 14 mars 2008

Connys intervju med mig, del 1

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så gjorde Conny en väldigt lång och djuplodande intervju med mig härom veckan. Hela intervjun spelades in och nu har Conny också skrivit ner den i sin helhet (vilket jag är enormt tacksam över att han gjorde). Allt som allt blev den ungefär 27 A4-sidor lång.

När jag läste igenom den tänkte jag att det kunde vara lite roligt att lägga upp den här. För att det inte ska bli alldeles för mycket för er att smälta så har jag delat upp den i ett antal delar och kommer lägga upp en del om dagen.

Två saker bör sägas innan intervjun börjar. För det första så får ni ta det för vad det är, alltså ett samtal. Om jag hade fått frågorna i skriftlig form, och fått fundera lite mer över varje svar, så hade svaren förmodligen sett något annorlunda ut.
Sen ska jag också säga att både jag och Conny har gjort vissa små justeringar för att det ska bli lättare att läsa och förstå (jag har till exempel plockat bort en del "kanske", "nog" och "liksom" där jag fann det lämpligt). Men i övrigt så har Conny skrivit ner precis det som vi sa. Då kör vi...


Livsåskådningens sammanhang - Världsbildernas "logiska" träd eller: Hur bildas en åsikt?
(utifrån Sokratisk/Carl Rogers samtalsmetod)


Intervju/dialog med Valdemar Möller


Intro:



Conny: Detta ska alltså bli en slags intervju eller dialog med betoningen på åsikter och varför vi tycker och tänker som vi gör. Och hur vi kommer fram till vår åsikt - om vi nu kommer fram till någon åsikt.

Valdemar: Okej.


C: Jag vill helst vara så förutsättningslös som möjligt, men hur jag än gör så kommer jag ju ha någon påverkan eftersom jag finns och är med i detta sammanhang. Men i den mån jag kan ska jag hålla tillbaka mitt eget, i jämförelse med hur jag ofta kan dra iväg i långtgående egna resonemang när vi har diskussioner. (eftersom jag och Valdemar känner varandra sen förut, så är det förutsättningslösa idealet en utopi).


En Värdering/Åsikt/Övertygelse

Finns det någonting som du anser, någon åsikt som är väldigt tydlig och stark för dig, en övertygelse eller åsikt?

V: Ja, absolut. Flera övertygelser och åsikter skulle jag nog vilja påstå.

C: Känner du att det finns något sammanhang mellan dessa åsikter eller är dom helt oberoende av varandra?

V: Ja, visst finns det ett sammanhang. Vissa saker förstår man kanske inte varför man tycker, men jag tror att det mesta går ihop, att det bygger på en världsåskådning.

C: Har du något exempel på en sån åsikt?

V: Ja. Jag tycker till exempel att vi ska vara rädda om miljön och varandra. Det hänger ihop för mig. Genom att vårda miljön så vårdar man också andra människor och vice versa. Detta är nog det mest grundläggande och utifrån detta bygger vi (jag) kanske alla andra åsikter.

C: Hur tar vi hänsyn till varandra och miljön? Alltså vad innebär det rent konkret? jag uppfattar dig som att det är en princip du beskriver. Vad innebär det alltså att "ta hand om"?

V: Det innebär (funderande tystnad) att man alltid försöker tillämpa empati och förnuft. Fast när det gäller naturen så kanske man inte tillämpar empati, men förnuft i alla fall.

C: Empati är alltså riktat till en person då, när man har förståelse och inlevelse för den, medan naturen inte är lika lätt att se som en person, vilket jag förstår som grunden för den skillnaden du gör där...


Förnuft och Känsla

C: Vad innebär förnuft?

V: Förnuft för mig innebär ett logiskt resonemang. Men det är klart att jag inte alltid handlar utifrån förnuft och logik, utan ibland går jag på känsla också. Så det är kanske fel att säga att man alltid ska handla efter förnuft. Men det bör väl i alla fall finnas med.

C: Så det är alltså inte alltid rätt att handla utifrån förnuft. Så om man har ett logiskt resonemang, men ändå tycker att det känns fel, kan det alltså då vara bättre att gå på känsla?

V: Ja, det kan det vara. Ett klassiskt exempel är ju om man skulle rädda hundra liv eller en person som man känner väldigt mycket för. Även om förnuftet säger att hundra liv vore bättre att rädda, så är jag inte alls säker på att jag skulle göra det.

C: Jo, det låter helt klart som en jobbig situation, tycker jag. Det är alltså en tänkt situation där det finns två valalternativ och det ena alternativet leder till räddningen av din "vän" som du känner starkt för och undergången, döden för hundra personer. Det är ju väldigt intressant ur ett filosofiskt-etiskt perspektiv hur vi bedömer såna situationer.

Gäller detsamma då om man vänder på tanken och vi tänker oss att du uppsåtligen väljer mellan att ta livet av hundra personer eller din vän?

(skratt)

V: Det gäller nog samma sak där tror jag.

C: Vi har alltså en så stark identifikation med våra närstående att det skulle vara väldigt svårt att välja bort dem. Man får ju förstås vara glad att det är så sällan man ställs inför en sån extrem situation. (mitt konstaterande, en öppen värdering).

V: Men när det gäller förnuft och känsla så tror jag att man sällan handlar enbart efter förnuft, eller enbart på känsla. Båda finns med i de flesta beslut man tar. Den ögonblickliga reaktionen är oftast en känsla. Sen kan det hända att man överväger saken mera förnuftigt. Men i slutändan kanske man handlar på känsla i alla fall.

C: Hur vet man att ett resonemang är logiskt?

V: För det mesta kanske det inte är det, för det är så många faktorer man måste ta hänsyn till, och för det mesta kanske man inte kan ha koll på allting. Det jag menar med ett logiskt resonemang är att överväga alla möjliga vägar, och för- och nackdelar med varje val.

C: Finns det något förnuftigt sätt att göra den här vägningen, när man jämför olika saker?

I anknytning till ditt förra exempel om valet mellan 100 människor och en vän, hur skulle du då resonera om valet står mellan att tre personer dör som du inte känner eller att en dör som du inte känner? Då tolkar jag det som att du utifrån ditt resonemang hellre räddar de tre än den ende, eftersom du inte känner någon av dem... är jag fel ute?

V: Ja, det måste ju inte vara så. Även om jag inte skulle känna någon av personerna, kanske jag skulle känna instinktivt mer för en av dem, bara genom att se dem.

Men jag vet inte. Jag funderar på om jag styrs mest av känsla eller förnuft. Jag försöker nog ofta handla efter förnuft. När jag ska fatta något viktigt beslut så tänker jag igenom alla tänkbara alternativ. Men det slutgiltiga valet kanske blir mer på känsla ändå.

C: Begreppet känsla kan ju vara ganska stort. Vad tänker du på när du hör/använder ordet känsla?

V: Alla känslor. Hat, kärlek etcetera. Om jag till exempel skulle bestämma mig om jag skulle åka till en viss plats vid en viss tidpunkt, så kanske det logiska säger mig att jag inte borde det därför att jag har något jag borde göra någon annanstans, samtidigt som jag väldigt starkt känner för att åka till just den platsen. Det var kanske ett dåligt exempel förresten...
Men känsla är ju det svåraste som finns egentligen att definiera.

C: Ja, vad är det som avgränsar ordet känsla från andra ord som exempelvis tanke och förnuft? För det borde väl vara olika saker, eftersom du skiljer på dem.

V: Förnuft är ett försök att tillämpa någon sorts objektivitet även om det kanske är omöjligt. Allting blir ju automatiskt subjektivt eftersom det kommer utifrån en själv.

Men förnuft är kanske känsla också, till viss del.


Subjektivitet - Objektivitet

C: Vad betyder subjektivitet? Jag uppfattar det som att du menar att subjektivitet skulle vara nåt sämre, i den meningen att det minskar objektiviteten... om man nu värderar objektivitet högt.

V: Jag tror inte att jag värderar objektivitet högre än subjektivitet.

Alltså, objektivitet är en omöjlighet så länge det kommer från ett subjekt. Däremot tror jag att naturen är objektiv.

C: I vilken mening då?

V: I den meningen att det inte finns någon hjärna bakom som styr handlingarna, utan handlingarna sker bara.

C: Ser du dig själv som en del av naturen?

V: Ja, det gör jag ju också... (skratt)

C: Om man tänker utifrån ditt resonemang att du är en del av naturen och naturen är objektiv. Då finns det alltså något som är objektivt i dig. Något som kan bli nedtryckt i dig av, något som inte är naturen eller som är en annorlunda form av natur? Någonting subjektivt alltså... Om jag har förstått saken rätt.

Detta måste vi förstås inte ha något svar på. Vi kan ta detta stegvis som vi vill. Vi kan alltså gå en ny väg i tanken om vi vill också.

V: Jag kanske får omformulera mig lite. Så här tror jag; Jag tror att allting är en del av naturen. Och jag tror nog vid närmare eftertanke att det finns något subjektivt i naturen, någon sorts "strävan" efter någonting i allting.

C: Är det att man har en specifik strävan som gör att man blir subjektiv?

V: Mmm, det är nog skillnaden för mig. Att subjektivt så har man ett klart syfte, medan objektiviteten saknar mål. Utan allt är då bara som det är.

Jag vet inte om jag sa så förut, men jag vill nog säga att förnuft är en form av känsla. Att allting vi gör är känslor. Men förnuftet kan stå i motsats till andra känslor förstås.

C: Och om förnuftet då har någon form av logiskt resonemang inbyggt i sig... betyder det då att alla känslor har någon form av logik?

V: Nej, det tror jag inte.

C: Finns det något sätt att se skillnad på dessa känslor som har någon form av inbyggd logik, eller medvetet resonerande, och de som inte har det?

V: Ja. Jag tror att det finns ögonblickliga känslor som fungerar instinktivt. Och övervägda känslor. Att det är en process. Det är det jag kallar förnuft, den processen.

C: Vi är alltså inga kalkylerande datorer utan känsla, utan har alltid nån slags känsla i bakgrunden, som leder förnuftets väg på nåt sätt? Oj, ursäkta nu bröt jag nog upp begreppen (känsla och förnuft) men det beror på att jag är van att se så på saken. Men du menar alltså att de smälter ihop på något sätt?

V: Jo. Jag tror i alla fall att det är det jag menar.

onsdag 12 mars 2008

Att söka jobb

Jag har ägnat en del av den här dagen och en del av gårdagen åt att surfa runt på Arbetsförnedr... förlåt Arbetsförmedlingens hemsida och leta efter sommarjobb. Jag upptäckte att de hade en fiffig grej som de kallar för Yrkeskompassen.
"Vilket yrke är du intresserad av?" står det och så ska man få fram en prognos över arbetutsikterna de kommande fem åren. Jag testade med Författare, Rockstjärna och Gud men fick inte några träffar alls... Jag förstår inte vad jag gör för fel.

Nåväl jag har i alla fall sökt några jobb, både i Värmland och i Stockholm. Min tanke är att om jag får ett jobb i Stockholm så skulle jag kunna våldgästa min fars moster i några månader. Hon har en stor lägenhet som hon ändå inte är så mycket i på sommaren så det bör inte vara några problem.
Bland annat har jag sökt jobb som tidningsutdelare, golfbanearbetare, kioskpersonal, försäljare på Gröna Lund och - kanske mest otippat - cykeltaxichaufför. Jag räknar dock ganska kallt med att jag inte kommer få något av dem. Det känns alltid som det är nån hake med varje jobb, antingen ska man ha erfarenhet av jobbet eller så gäller jobbet från april till september (vilket blir lite svårt för mig om det är i Stockholm) eller så är det nåt annat hinder i vägen. Cykeltaxijobbet känns väldigt roligt (det kanske inte är så roligt, men det låter roligt och det är en grym grej att ha med på meritlistan) men det stupar nog på att jag inte hittar helt perfekt i Stockholm. Jag hittar nog visserligen bättre i Stockholm än de flesta värmlänningar men knappast tillräckligt bra för att kunna köra taxi.
Jag har förstås sökt lite jobb i Värmland också. Systembolaget i Karlstad, Hagfors och Munkfors bland annat. Också ett jobb som guide i någon gruva i Filipstad. Det sistnämnda verkade rätt kul men frågan är hur jag ska ta mig dit om jag skulle få jobbet. Ska jag pendla från Karlstad varje dag eller ska jag försöka hitta någonstans att bo på i Filipstad? Nåväl, det får bli en senare fråga.

När man söker jobb ska man ju skriva såna här "personliga brev" också (som förstås är allt annat än personliga). Jag tror jag har skrivit i varenda personligt brev att jag är bra på att hantera stress, att jag är bra på att ta eget ansvar och att jag trivs med att jobba i grupp. Det är förstås lögn så det skriker om det. Jag avskyr stress, jag brukar bli totalt blockerad när någon ger mig snabba instruktioner som jag sedan ska utföra och jag tycker att de flesta människor är puckon som inte går att prata med.
Men vad gör man inte för att få ett hederligt kneg.

Om jag inte får nåt av jobben så funderar jag på att låsa in mig i ett litet rum hela sommaren med bara en dator (utan internetuppkoppling) och tio kilo kaffe och skriva som en tok. Om jag installerade videokameror överallt i rummet som filmade mitt skrivande så skulle jag kunna kalla det för ett socialt experiment också. "Den första dokusåpan med bara en deltagare". Vad säger ni om det?

Bör tal- och yttrandefriheten vara obegränsad?

Eva sade till Adam: "Det är icke gott, att du är ensam Adam lille; därför kommer jag."
Dessa voro de första ord som yttrades på vår jord, och var och en som någonsin skrivit en uppsats och därigenom vet hur farliga första och sista meningar äro, skall därför icke förvånas, när jag säger, att detta till synes obetydliga yttrande blev betydligt ödesdigert. Dess omedelbara följd skildras i urkunderna sålunda:
"Och Adam tryckte henne till sitt bröst och sade..." Ja, vad han sade det kan göra detsamma, det var naturligtvis en gammal vanlig utsliten artighet.
På grund av detta samtal med ty återföljande sammanträffande är all vår svårighet att klara skivan uppkommen. Kort därefter blev nämligen såväl Adam som fru Eva Adamsson utkörda, som man säger, och uppskrivna i journalen, varefter de - liksom också alla deras efterkommande - fingo nedsatt sedebetyg.
Vem bär då skulden för denna sorgliga händelse, torde många fråga. Tal- och tryckfriheten! Det blir det enda möjliga svaret. Det skulle bara funnits en lag, som förbjudit vår i sin ungdom nog så koketta moder Eva att föra ett för en kvinna av hennes stånd så opassande tal och Adam att trycka henne till sitt bröst, och vi hade än idag sprungit barfota och glada omkring i Paradiset. Tal- och tryckfriheten var alltför obegränsad, därpå beror det, att vi nu varken får springa barfota eller glada.

- Pär Lagerkvist 1910

tisdag 11 mars 2008

11/3 -08, molnigt

Är det inte märkligt att de saker som betyder mest för mig i hela världen också är det som jag ständigt måste påminna mig om för att inte glömma bort.

måndag 10 mars 2008

Meningen med livet, universum och allting

Igår kväll hade jag ett väldigt långt samtal med Conny. Jag tror vi satt och pratade i drygt tre timmar och efteråt kände jag mig väldigt trött och uttömd. Conny har nämligen fått den smått galna men samtidigt briljanta idén att intervjua folk för att förstå varför de tycker och tänker som de gör.
Vi diskuterade alltså frågor som vad jag anser är meningen med livet, hur jag ser på rätt och fel, min syn på döden, frihet, kärlek och andra lättsamma ämnen.
I äkta sokratisk anda drack vi också lite alkohol under intervjun, men inte mer än två öl var så jag betvivlar att det hade någon direkt effekt på resultatet. Hela samtalet spelades dessutom in. Tanken är att Conny ska lyssna igenom allting och försöka plocka ut det viktigaste för att sedan sammanställa det i skriftlig form. Det ska bli väldigt intressant att se slutresultatet.

En del av det som jag sa under intervjun är saker som känns så självklara för mig att jag sällan reflekterar över dem. Andra saker tänker jag på så gott som varje dag. Men oavsett vilket så kändes det väldigt bra att göra den här intervjun. Jag känner ofta att känslor och tankar aldrig blir riktigt konnkreta förrän jag har pratat om dem eller skrivit ner dem. På nåt sätt är det ju så att man inser saker som man inte gjort tidigare när man ser orden på ett papper eller hör sig själv säga dem. Det är ganska fantastiskt egentligen.

Om ni vill läsa intervjun - vilket jag förstås utgår från att ni vill, narcissistisk som jag är - så får ni ge er till tåls tills Conny har malt ner den till pappersmassa (vilket kan betyda alltifrån några dagar till flera månader). Sen kanske jag lägger upp den här på bloggen.

söndag 9 mars 2008

Utvärdering

Den 3:e till 9:e mars 2008 genomfördes en enkätundersökning på websidan http://kompromiss.blogspot.com. Syftet med undersökningen var att på ett empiriskt sätt klargöra besökarnas åsikter om sidan för att i fortsättningen kunna ha dessa åsikter i beaktande vid författande av nya inlägg.
Antalet personer som medverkade i undersökningen var 8 och de var fördelade på 52 olika kön och 37 olika nationaliteter. Resultatet ser ut som följer:

1. Vad tycker du om den här bloggen?

0% ansåg att bloggen var pretentiös och tramsig.
75% ansåg att bloggen var läsvärd för det mesta (eller t.o.m. riktigt bra).
0% hade aldrig läst bloggen tidigare.
25% ansåg att bloggen var bra men att det var för lite naket.

Kommentar: Pretentiöst trams har alltid varit ett ledord för Kompromissredaktionen, därför är det med viss besvikelse vi ser att vi tycks ha misslyckats en smula med denna föresats.
Det är förstås smickrande att se att en så övervägande del anser att bloggen är läsvärd, vi kan dock inte utesluta att detta enbart är fjäsk från deltagarnas sida.
Vad det gäller nakenbilder törs inte redaktionen utlova någonting på förhand, men vi lovar att ha synpunkten i beaktande vid nästa redaktionsmöte.


2. Vad tycker du om upphovsmannen till bloggen?

12,5% tycker att han är pretentiös och tramsig.
50% tycker att han är snäll och trevlig.
25% tycker att han är alkoholiserad ochdepressiv.
25% tycker att han är blyg och försynt.
12,5% tycker att han är knepig och svårbegriplig.
0% bryr sig inte.
25% tycker att han är bra men att det är för lite naket.


Kommentar: Eftersom åsikterna tycks gå isär här är det svårt att fälla något slutgiltigt omdömande. Vi kan helt enkelt bara konstatera att de medverkande i undersökningen är lika osäkra på var de har upphovsmannen som han är själv. Kanske är det till och med så att upphovsmannen inte bara är på ett sätt utan flera olika? Tanken svindlar.


3. Vad vill du se mer av på bloggen?

37,5% vill se mer musik.
37,5% vill se mer film.
50% vill se mer litteratur.
25% vill se mer serier.
25% vill se mer vetenskap.
37,5% vill se mer filosofi.
37,5% vill se mer psykologi.
37,5% vill se mer sport.
50% vill se fler dagboksanteckningar.
37,5& vill se fler noveller.
37,5% vill se fler dikter.
37,5% vill se mer politik.
37,5% vill se mer mer listor.
37,5% vill se fler reseskildringar.
50& vill se fler flygande pingviner.
37,5% vill se mer nakenbilder.

Kommentar: Även här är det mycket svårt att dra några egentliga slutsatser. Vi väljer att se resultatet som ett tecken på att det inte är någon större mening att gå väljarna till mötes eftersom alla vill så olika saker. Det där med demokrati är följaktligen överskattat.
Därför kommer vi att köra på ungefär som tidigare. Men ett löfte är i alla fall att det kommer komma fler flygande pingviner eftersom detta tycks vara en stark önskan hos flera. Måhända kommer det även ett inlägg om sport, i sådana fall curling eftersom det är den enda sport som redaktionen aktivt utövar och sätter något större värde i.

Slutligen vill vi återigen ta tillfället i akt att tacka alla medverkande. Tack vare er insats har 8 afrikanska barn fått en större chans till överlevnad.