Jag lyssnar på Lars Winnerbäcks sommarprat i radio och tänker att vi nog är rätt lika ändå, Lasse & jag. Vare sig jag vill det eller inte. Jag är också svag för tystnad, starksprit och hjortron. Jag dras gärna till vemodet, dansar aldrig nykter och har fastnat någonstans mittemellan det folkliga och det alternativa.
Ni kan höra hans sommarprat här.
söndag 29 juni 2008
fredag 27 juni 2008
Arvikafestivalen
Nästa vecka åker jag på Arvikafestivalen för fjärde året i rad. Precis som förra året ska jag vara där med Grön Ungdom och försöka värva nya medlemmar. Det såg rätt länge ut som att det inte skulle bli något med det, men sen löste sig allt på ett mirakulöst sätt, bitarna föll på plats och jag kan äntligen pusta ut.
Som vanligt är det sjukt många artister som jag vill se, och som vanligt kommer jag säkert missa väldigt mycket. Som den luttrade festivalräv jag är vet jag att man måste prioritera, hur tråkigt det än låter. Och jag ser mycket hellre hela spelningar än springer runt mellan olika scener.
Men i alla fall, om jag lyckas se hälften av de här artisterna kommer jag vara mer än nöjd:
Torsdag:
Sagor & Swing - I valet mellan Timo Räisinen och Sagor & Swing väljer jag de sistnämnda. Timo har aldrig riktigt varit min man, han har väl gjort en del hyfsade låtar, men i jämförelse med sin forne sjökapten står han sig ganska slätt. Dessutom har jag sett Timo flera gånger medan jag aldrig har sett Sagor & Swing (risken är dock stor att jag jobbar då så att jag inte kommer se någotdera).
Markus Krunegård - Den kanske mest olyckliga krocken på festivalen är att Markus spelar samtidigt som Blood Music. Hade hemskt gärna sett båda, men det får nog bli Markus ändå. Han har ändå gjort en av årets bästa svenska skivor och är han lika grym på egen hand som med Laakso lär jag inte bli besviken.
Britta Persson - Inget måste men det skulle vara trevligt.
Håkan Hellström - Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sett Håkan men jag skulle gissa att det är typ åtta gånger. När det gäller nästan vilken annan artist som helst så hade jag nog tröttnat för länge sen. Men Håkan är ju ändå Håkan som jag brukar säga. Jag ser fram emot att se hur låtarna från nya skivan gör sig live och att återigen få skråla om arsenik, rostiga cyklar och elvispojkar med påskliljor i bakfickorna.
Efterklang - Jag har lyssnat skamligt lite på danska Efterklang. Men det lilla jag har hört har jag gillat väldigt, väldigt mycket och jag tror de kommer kunna bli en väldigt, väldigt fin spelning. Kommer dock missa början eftersom de börjar innan Håkan har slutat.
Ismael Ataria - Jag känner honom inte direkt personligen men eftersom vi kommer från samma lilla brukshåla så har vi, föga förvånande, en del gemensamma bekanta. Förra sommaren uppträdde han först på den lilla festivalen i Karlstad som jag var med och arrangerade och sedan på Arvikafestivalen. Båda uppträdandena var lika grymma. Hoppas att hans poesi lyckas nå ut till ännu fler öron i år.
A Mountain of One - Lite samma sak här som med Efterklang. Har inte lyssnat särskilt men gillar det jag har hört.
Fredag:
El Perro Del Mar - Har gjort årets kanske vackraste låt såhär långt, Happiness Won Me Over. Hela den nya skivan, From The Valley To The Stars, är förvisso full av vackra popsalmer men nämnda låt är den starkast skinande stjärnan på himlen. Jag kommer dö lite om jag missar henne.
Anna Järvinen - Jag tyckte att hypen kring Anna Järvinen i höstas nästan var lite löjlig, fram tills jag lyssnade på henne och insåg att hon var värd alla lovord. En av förra årets absolut finaste skivor.
Hellacopters - Jag har aldrig varit något Hellacopters-fan, men då det inte är så mycket annat som jag är sugen på att se på fredagkvällen och då det tydligen ska vara deras avskedsturné så är det inte helt omöjligt att jag ändå ser dem.
Kent - Jag såg Kent för bara några månader sen och har inte något jättesug efter att se dem igen. Men jag antar att ca 90% av alla festivalbesökare kommer befinna sig framför Vintergatan när Kent spelar. Så då kommer jag väl också det. Man vill ju vara som dom andra.
Lördag:
The Mary Onettes - Lördagen är i mina ögon den absolut sämsta dagen artistmässigt. Men Mary Onettes ska jag nog försöka kolla in i alla fall. Om jag inte väljer att se De Lyckliga Kompisarna istället, av nostalgiska skäl. Beror väl på hur full jag är.
The Go! Team - Förutom M.I.A. som tyvärr ställde in sin spelning så var The Go! Team det band som jag blev gladast över att se när jag såg de första bokningarna till Arvika. Thunder Lightning, Strike är kanske den skiva jag har spelat mest flitigt på förfester men jag har fortfarande inte sett dem live. Det kommer förstås bli ett fantastiskt party. Att de uppträder samtidigt som Emil Jensen är i och för sig lite synd, men det får gå. Emil har jag ju trots allt sett nästan lika många gånger som Håkan.
Death Cab For Cutie - Jag har varken lyssnat på DCFC eller sett särskilt mycket av den där amerikanska tv-serien som de har blivit förknippade med. Och av det lilla jag hörde på deras Myspace-sida precis låter det ganska tråkigt. Men vem vet, jag kanske blir frälst när jag ser dem live.
Hot Chip - Skulle väl ha spelat på festivalen förra året har jag för mig men fick ställa in. Tur att de kommer i år istället. Inte för att jag är något superfan, men den som klarar av att stå still till t.ex. Ready For The Floor har antingen inga öron eller inga ben.
Hela spelschemat hittar ni här.
Vi syns i skogen!
Som vanligt är det sjukt många artister som jag vill se, och som vanligt kommer jag säkert missa väldigt mycket. Som den luttrade festivalräv jag är vet jag att man måste prioritera, hur tråkigt det än låter. Och jag ser mycket hellre hela spelningar än springer runt mellan olika scener.
Men i alla fall, om jag lyckas se hälften av de här artisterna kommer jag vara mer än nöjd:
Torsdag:
Sagor & Swing - I valet mellan Timo Räisinen och Sagor & Swing väljer jag de sistnämnda. Timo har aldrig riktigt varit min man, han har väl gjort en del hyfsade låtar, men i jämförelse med sin forne sjökapten står han sig ganska slätt. Dessutom har jag sett Timo flera gånger medan jag aldrig har sett Sagor & Swing (risken är dock stor att jag jobbar då så att jag inte kommer se någotdera).
Markus Krunegård - Den kanske mest olyckliga krocken på festivalen är att Markus spelar samtidigt som Blood Music. Hade hemskt gärna sett båda, men det får nog bli Markus ändå. Han har ändå gjort en av årets bästa svenska skivor och är han lika grym på egen hand som med Laakso lär jag inte bli besviken.
Britta Persson - Inget måste men det skulle vara trevligt.
Håkan Hellström - Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sett Håkan men jag skulle gissa att det är typ åtta gånger. När det gäller nästan vilken annan artist som helst så hade jag nog tröttnat för länge sen. Men Håkan är ju ändå Håkan som jag brukar säga. Jag ser fram emot att se hur låtarna från nya skivan gör sig live och att återigen få skråla om arsenik, rostiga cyklar och elvispojkar med påskliljor i bakfickorna.
Efterklang - Jag har lyssnat skamligt lite på danska Efterklang. Men det lilla jag har hört har jag gillat väldigt, väldigt mycket och jag tror de kommer kunna bli en väldigt, väldigt fin spelning. Kommer dock missa början eftersom de börjar innan Håkan har slutat.
Ismael Ataria - Jag känner honom inte direkt personligen men eftersom vi kommer från samma lilla brukshåla så har vi, föga förvånande, en del gemensamma bekanta. Förra sommaren uppträdde han först på den lilla festivalen i Karlstad som jag var med och arrangerade och sedan på Arvikafestivalen. Båda uppträdandena var lika grymma. Hoppas att hans poesi lyckas nå ut till ännu fler öron i år.
A Mountain of One - Lite samma sak här som med Efterklang. Har inte lyssnat särskilt men gillar det jag har hört.
Fredag:
El Perro Del Mar - Har gjort årets kanske vackraste låt såhär långt, Happiness Won Me Over. Hela den nya skivan, From The Valley To The Stars, är förvisso full av vackra popsalmer men nämnda låt är den starkast skinande stjärnan på himlen. Jag kommer dö lite om jag missar henne.
Anna Järvinen - Jag tyckte att hypen kring Anna Järvinen i höstas nästan var lite löjlig, fram tills jag lyssnade på henne och insåg att hon var värd alla lovord. En av förra årets absolut finaste skivor.
Hellacopters - Jag har aldrig varit något Hellacopters-fan, men då det inte är så mycket annat som jag är sugen på att se på fredagkvällen och då det tydligen ska vara deras avskedsturné så är det inte helt omöjligt att jag ändå ser dem.
Kent - Jag såg Kent för bara några månader sen och har inte något jättesug efter att se dem igen. Men jag antar att ca 90% av alla festivalbesökare kommer befinna sig framför Vintergatan när Kent spelar. Så då kommer jag väl också det. Man vill ju vara som dom andra.
Lördag:
The Mary Onettes - Lördagen är i mina ögon den absolut sämsta dagen artistmässigt. Men Mary Onettes ska jag nog försöka kolla in i alla fall. Om jag inte väljer att se De Lyckliga Kompisarna istället, av nostalgiska skäl. Beror väl på hur full jag är.
The Go! Team - Förutom M.I.A. som tyvärr ställde in sin spelning så var The Go! Team det band som jag blev gladast över att se när jag såg de första bokningarna till Arvika. Thunder Lightning, Strike är kanske den skiva jag har spelat mest flitigt på förfester men jag har fortfarande inte sett dem live. Det kommer förstås bli ett fantastiskt party. Att de uppträder samtidigt som Emil Jensen är i och för sig lite synd, men det får gå. Emil har jag ju trots allt sett nästan lika många gånger som Håkan.
Death Cab For Cutie - Jag har varken lyssnat på DCFC eller sett särskilt mycket av den där amerikanska tv-serien som de har blivit förknippade med. Och av det lilla jag hörde på deras Myspace-sida precis låter det ganska tråkigt. Men vem vet, jag kanske blir frälst när jag ser dem live.
Hot Chip - Skulle väl ha spelat på festivalen förra året har jag för mig men fick ställa in. Tur att de kommer i år istället. Inte för att jag är något superfan, men den som klarar av att stå still till t.ex. Ready For The Floor har antingen inga öron eller inga ben.
Hela spelschemat hittar ni här.
Vi syns i skogen!
tisdag 24 juni 2008
I can tell that we're going to be friends
När garagevågen var som störst, runt 2000-2001, lyssnade jag rätt mycket på The White Stripes skiva White Blood Cells. Jag gillade det mesta med White Stripes; estetiken, mystiken, kombinationen av det oskuldsfulla och det råa.
Några år senare tog vårt förhållande slut. Jag vet inte om det var jag som tröttnade eller de som började göra sämre låtar, kanske båda delarna. Jag köpte i alla fall Elephant (som jag tycker är bra men snäppet sämre än White Blood Cells) men de föjande skivorna har jag inte ens brytt mig om att lyssna på.
Nu var det egentligen inte det jag tänkte skriva om utan om låten "We're Going To Be Friends" som ligger som spår nummer nio på skivan. Det är en bagatell kan man tycka, men en rätt charmig sådan. Bara titeln är väldigt fin. Det är ett så självklart konstaterande, sådär självklar som världen är när man är åtta nio år.
Jag har alltid tänkt mig att barnen i sången går till skolan, jagar insekter, klättrar över stängsel och så vidare utan att prata med varandra. Kanske beror det bara på raden "Then safely walk to school without a sound". Sen sitter de där i skolbänken sida vid sida, går hem tillsammans och när de kommer till vägskälet där de måste skiljas åt säger killen: "Well, see you tomorrow then." Och tjejen svarar: "Yeah, I'll guess so."
Också går de hem och drömmer om insekterna och bokstävskrumelurerna.
Jag vet inte varför jag skriver om det här just nu. Det var bara nåt som kom över mig. En längtan efter en tid och en plats där allt är okomplicerat och logiskt.
måndag 23 juni 2008
Italien-Spanien. Jösses vilken tråkmatch. Jag kan väl i och för sig förstå att man inte vågar ta några risker när man har kommit till kvartsfinal men inte fan blir det roligt att se på. Om det där skulle föreställa Spaniens mest offensiva lag så vill jag verkligen inte se när de försöker spela defensivt. Nej, tacka vet jag Ryssland som i alla fall kämpar och har lite fart i spelet. Hoppas de vinner.
***
Såg precis att man kan köpa en biljett som gäller för både Arvikafestivalen och Way Out West till rabbaterat pris. Typiskt att jag köpte biljett till Arvikafestivalen för några dagar sen, annars hade jag nog slagit till. Jag har ju nämligen tänkt åka på båda.
***
Lyssnar på Fredrik Lindströms sommarprat som just citerade Hjalmar Söderberg: "Jag vill så mycket som jag skulle vilja att jag inte ville." Precis så är det.
***
Såg precis att man kan köpa en biljett som gäller för både Arvikafestivalen och Way Out West till rabbaterat pris. Typiskt att jag köpte biljett till Arvikafestivalen för några dagar sen, annars hade jag nog slagit till. Jag har ju nämligen tänkt åka på båda.
***
Lyssnar på Fredrik Lindströms sommarprat som just citerade Hjalmar Söderberg: "Jag vill så mycket som jag skulle vilja att jag inte ville." Precis så är det.
onsdag 18 juni 2008
Fotbollsfiasko, FRA och fumlighet
Kvällens förlust mot ryssarna måste vara det snöpligaste som hänt Sverige sen Kalle Dussin torskade i slaget vid Poltava. Återigen ett gäng svenskar som tror att de är oövervinneliga tills de stöter på den ryska krigsmaskinen.
När ska vi fatta att vi inte kan spela fotboll? Jag röstar härmed för att vi lägger ner det svenska fotbollslandslaget och ägnar oss åt sånt som vi är bra på istället. Musik till exempel. (jag kommer givetvis ha ändrat mig innan VM, men det är en annan femma).
***
Undrar om Jack White räknade med att Seven Nations Army skulle bli en hit på fotbollsläktarna när han skrev den? Så är det ju i alla fall. Särskilt italienarna verkar vara helt tokiga i den låten. Det märkte jag i och för sig redan när jag var i Italien på utbytesresa för fyra år sen.
***
Tänkte jag skulle skriva nåt om den däringa FRA-lagen som Riksdagen sa ja till tidigare ikväll. Men jag tror jag skippar det. Jag antar att ni kan gissa vad jag tycker om den. Måste bara påpeka det smålustiga i att Sossarna som var drivande i frågan från början har bytt åsikt. Och att det är de s.k. liberala partierna som verkat för att det har gått igenom. Det är väl jag som är dum som vanligt, men jag förstår verkligen inte hur partier som säger sig värna om integriteten och inte vill att staten ska lägga sig i mer än nödvändigt kan rösta för något så jävla korkat.
Det är en märklig värld vi lever i när Ung Vänster sätter upp affischer där det står: "Vill ni ha det som i Sovjet?" och Moderaterna kallar sig för "Det nya arbetarpartiet". Jag säger som Mikael Wiehe: "Vem i hela världen kan man lita på?"
***
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; vissa människor borde inte få ha körkort. Jag till exempel. Idag när jag skulle ta bilen från Karlstad upp till gården och skulle köra ut från parkeringen vid biblioteket råkade jag backa in i bilen som stod bakom mig. Tanten som ägde bilen blev som tur var inte särskilt arg, trots att jag backade såpass snabbt att det blev en buckla i plåten, men det lär ju kosta en slant i självrisk... Att jag aldrig lär mig någonting.
När ska vi fatta att vi inte kan spela fotboll? Jag röstar härmed för att vi lägger ner det svenska fotbollslandslaget och ägnar oss åt sånt som vi är bra på istället. Musik till exempel. (jag kommer givetvis ha ändrat mig innan VM, men det är en annan femma).
***
Undrar om Jack White räknade med att Seven Nations Army skulle bli en hit på fotbollsläktarna när han skrev den? Så är det ju i alla fall. Särskilt italienarna verkar vara helt tokiga i den låten. Det märkte jag i och för sig redan när jag var i Italien på utbytesresa för fyra år sen.
***
Tänkte jag skulle skriva nåt om den däringa FRA-lagen som Riksdagen sa ja till tidigare ikväll. Men jag tror jag skippar det. Jag antar att ni kan gissa vad jag tycker om den. Måste bara påpeka det smålustiga i att Sossarna som var drivande i frågan från början har bytt åsikt. Och att det är de s.k. liberala partierna som verkat för att det har gått igenom. Det är väl jag som är dum som vanligt, men jag förstår verkligen inte hur partier som säger sig värna om integriteten och inte vill att staten ska lägga sig i mer än nödvändigt kan rösta för något så jävla korkat.
Det är en märklig värld vi lever i när Ung Vänster sätter upp affischer där det står: "Vill ni ha det som i Sovjet?" och Moderaterna kallar sig för "Det nya arbetarpartiet". Jag säger som Mikael Wiehe: "Vem i hela världen kan man lita på?"
***
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; vissa människor borde inte få ha körkort. Jag till exempel. Idag när jag skulle ta bilen från Karlstad upp till gården och skulle köra ut från parkeringen vid biblioteket råkade jag backa in i bilen som stod bakom mig. Tanten som ägde bilen blev som tur var inte särskilt arg, trots att jag backade såpass snabbt att det blev en buckla i plåten, men det lär ju kosta en slant i självrisk... Att jag aldrig lär mig någonting.
lördag 14 juni 2008
It's a perfect night for feeling melancholy
Sa jag förut att Loney, Dears "In With The Arms" är världens bästa låt? Jag menade det givetvis inte.
Det här däremot, det är fan i mig världens bästa låt. Idag, imorgon och för alltid. Och jag älskar verkligen hur han efter att stråkarna har tonat ut vandrar runt på scenen lite smått generad för att sedan plocka upp en digitalkamera och ta kort på publiken. Det är så himla Lekmanskt.
(P.S: det måste bli ett slut på det här ständiga youtube-postandet hela tiden. Nån får fan ta och säga till mig på skarpen.)
Det här däremot, det är fan i mig världens bästa låt. Idag, imorgon och för alltid. Och jag älskar verkligen hur han efter att stråkarna har tonat ut vandrar runt på scenen lite smått generad för att sedan plocka upp en digitalkamera och ta kort på publiken. Det är så himla Lekmanskt.
(P.S: det måste bli ett slut på det här ständiga youtube-postandet hela tiden. Nån får fan ta och säga till mig på skarpen.)
Come on over dance with me...
Jag har lite dåligt samvete för att jag aldrig skriver någonting ordentligt nuförtiden. Jag tänkte ju att den här bloggen skulle bli lite mer seriös än min förra med långa genomarbetade inlägg. Men så har det inte riktigt blivit, snarare tvärtom.
Jag önskar att jag var lite målinriktad, då kanske jag någon gång kunde färdigställa något av alla mina påbörjade projekt. Jag har till exempel flera påbörjade romaner, en som jag har skrivit närmare 100 sidor på, jag har en massa uppslag till noveller som jag inte har orkat göra något med, jag har en massa låtar som ligger och dräller och som jag inte har orkat spela in. Men en dag kanske...
Jag avundas verkligen människor med självdisciplin. Som Zlatan som sa i alla intervjuer att han skulle bli världens bästa fotbollspelare också blev han det. Eller som Marcel Proust som spärrade in sig i sin lägenhet och skrev en romansvit på tretusen sidor. Eller som Emil Svanängen som gång på gång försökte skriva världens vackraste låt tills han plötsligt en dag lyckades:
Jag önskar att jag var lite målinriktad, då kanske jag någon gång kunde färdigställa något av alla mina påbörjade projekt. Jag har till exempel flera påbörjade romaner, en som jag har skrivit närmare 100 sidor på, jag har en massa uppslag till noveller som jag inte har orkat göra något med, jag har en massa låtar som ligger och dräller och som jag inte har orkat spela in. Men en dag kanske...
Jag avundas verkligen människor med självdisciplin. Som Zlatan som sa i alla intervjuer att han skulle bli världens bästa fotbollspelare också blev han det. Eller som Marcel Proust som spärrade in sig i sin lägenhet och skrev en romansvit på tretusen sidor. Eller som Emil Svanängen som gång på gång försökte skriva världens vackraste låt tills han plötsligt en dag lyckades:
onsdag 11 juni 2008
A Day In The Life
Jag hade en kompis när jag liten som hette Albert. Albert kunde man lita på, han höll alltid med mig om precis allting och skvallrade inte för någon.
Albert bodde i ett litet hål i England. Hur han hamnade där är det ingen som riktigt vet men det kan ha berott på att jag hade lyssnat på Beatles A Day In The Life och trott att de sjöng om Alberts hål när de sjunger: "How many holes does it take to fill the Albert Hall". Åtminstone tror mina föräldrar att det var så och även om det inte var det så är det i alla fall en bra historia.
När jag blev äldre fick jag fler kompisar. Min besvikelse blev stor när jag upptäckte att ingen av dem bodde i hålor under jorden utan i vanliga radhus.
Albert bodde i ett litet hål i England. Hur han hamnade där är det ingen som riktigt vet men det kan ha berott på att jag hade lyssnat på Beatles A Day In The Life och trott att de sjöng om Alberts hål när de sjunger: "How many holes does it take to fill the Albert Hall". Åtminstone tror mina föräldrar att det var så och även om det inte var det så är det i alla fall en bra historia.
När jag blev äldre fick jag fler kompisar. Min besvikelse blev stor när jag upptäckte att ingen av dem bodde i hålor under jorden utan i vanliga radhus.
söndag 8 juni 2008
Fussball
Den stora frågan nu när Fotbolls-EM har börjat är inte vilket lag som kommer vinna, vem som kommer göra flest mål eller vilka bortförklaringar Lasse Lagerbäck kommer komma med när Sverige åker ur.
Nej, det som jag undrar mest av allt är hur man ens kan spela fotboll i Schweiz och Österrike. Det är ju bara berg överallt! Det kanske är därför som de är så dåliga. Jag förmodar att danska backhoppare har samma problem, fast tvärtom då.
I vilket fall är det en himla tur att det finns läktare och extrabollar. Det skulle inte vara kul att vara målvakt annars om man var tvungen att springa en mil nerför berget varje gång någon sköt utanför målet...
Nej, det som jag undrar mest av allt är hur man ens kan spela fotboll i Schweiz och Österrike. Det är ju bara berg överallt! Det kanske är därför som de är så dåliga. Jag förmodar att danska backhoppare har samma problem, fast tvärtom då.
I vilket fall är det en himla tur att det finns läktare och extrabollar. Det skulle inte vara kul att vara målvakt annars om man var tvungen att springa en mil nerför berget varje gång någon sköt utanför målet...
onsdag 4 juni 2008
Do You Wanna Dance?
En del låtar finns som bekant i väldigt många olika versioner. Do You Wanna Dance? är en sån låt. Den skrevs ursprungligen av Bob Freeman 1958 och har sen dess spelats in av alla möjliga artister, från Cliff Richards till The Ramones. Men vilken version är egentligen bäst?
Jag tänkte ge er chansen att avgöra själva genom att lägga upp några videor som jag hittade på Youtube. Själv håller jag nog mammorna och pappornas version från 1966 som den bästa inspelningen (jag tror Jens Lekman är benägen att hålla med mig) och Beach Boys version, som förmodligen är den mest välkända, som god tvåa. Men Cliff Richards & The Shadows har nog de coolaste movesen. Och Japonesian Ball Foundation förtjänar också någon sorts stilpoäng eftersom de är så underbart japanska.
Bobby Freeman
Cliff Richards & The Shadows
The Beach Boys
The Mamas & The Papas
Bette Middler
The Ramones
Japonese Ball Foundation
Jag tänkte ge er chansen att avgöra själva genom att lägga upp några videor som jag hittade på Youtube. Själv håller jag nog mammorna och pappornas version från 1966 som den bästa inspelningen (jag tror Jens Lekman är benägen att hålla med mig) och Beach Boys version, som förmodligen är den mest välkända, som god tvåa. Men Cliff Richards & The Shadows har nog de coolaste movesen. Och Japonesian Ball Foundation förtjänar också någon sorts stilpoäng eftersom de är så underbart japanska.
Bobby Freeman
Cliff Richards & The Shadows
The Beach Boys
The Mamas & The Papas
Bette Middler
The Ramones
Japonese Ball Foundation
måndag 2 juni 2008
Dream a little dream of me
En gång för länge sedan, långt innan du och jag föddes, fanns det ett land som hette Blomsterlandet. I Blomsterlandet var alla människor lyckliga. De hade blommor i sitt hår, rökte hasch och spelade in musik hela dagarna. Paul McCartney var Blomsterlandets president och vid sin sida hade han bland annat Dennis Wilson, John Sebastian, Arthur Lee, Joni Mitchell och en massa andra. Inte nog med detta. I Blomsterlandet var dessutom alla människor snälla och trevliga mot varandra för de trodde på någonting så gammalmodigt som att man skulle behandla sin nästa som man själv ville bli behandlad.
Snällast av alla var John Philips, Michelle Phillips, Denny Doherty och Mama Cass Elliot. Man behöver bara se en bild eller höra tio sekunder av valfri låt med The Mamas & The Papas för att förstå hur snälla de var.
Den 29 juli 1974 dog Mama Cass Elliot av en hjärtattack. Några år därefter började en period som brukar kallas för "80-talet" och alla människor blev plötsligt kalla, cyniska, ironiska, självupptagna, fula och tråkiga.
Ja, ja. Det kanske inte var riktigt så. Men vi kan väl leka det?
Snällast av alla var John Philips, Michelle Phillips, Denny Doherty och Mama Cass Elliot. Man behöver bara se en bild eller höra tio sekunder av valfri låt med The Mamas & The Papas för att förstå hur snälla de var.
Den 29 juli 1974 dog Mama Cass Elliot av en hjärtattack. Några år därefter började en period som brukar kallas för "80-talet" och alla människor blev plötsligt kalla, cyniska, ironiska, självupptagna, fula och tråkiga.
Ja, ja. Det kanske inte var riktigt så. Men vi kan väl leka det?
Another Travelin' Song
Det känns som att jag har befunnit mig på resande fot väldigt mycket den senaste tiden. För ungefär en och en halv månad sen var jag i Stockholm på arbetsintervju, sen var jag och hälsade på Maria i Uppsala på Valborg, förra helgen var jag i Östersund och den här helgen har jag varit först uppe hos mina föräldrar, därefter i Uppsala, sedan i Stockholm också hem till Karlstad igen.
Förutom att resa har jag också hunnit med två födelsedagsfiranden och en teaterföreställning. I fredags firade vi min kära mormors 85-årsdag. Det var ganska trevligt men inte så spektaktulärt att jag tycker det är värt att återberätta. Åkte färdtjänst med mormor upp till Torfolk på lördageftermiddagen. Jag har gjort det några gånger nu eftersom det ofta slumpar sig så att både jag och mormor ska upp till gården samtidigt (till exempel när någon fyller år eller när det är något annat som ska firas). Eftersom mormor har rätt till färdtjänst och får ta med sig en passagerare så känns det lite onödigt att ta bussen upp (särskilt som jag alltid blir bjuden på resan om jag åker med mormor). Chaufförerna brukar dock alltid se på mig lite skeptiskt när det visar sig at jag ska åka med. Kanske tycker de att jag är för ung för att åka färdtjänst, men det ska väl börjas i tid?
I lördags åkte vi till Uppsala, de flesta i bil förutom jag som inte fick plats i bilen och därför fick ta tåget. I Uppsala firade vi en god väns 50-årsdag. Först var vi uppe på en kulle vid det väldiga Sten Sture-monumentet och sedan fortsatte firandet på lokal. Också detta var trevligt, även om jag kände mig väldigt trött och blasé under slutet av kvällen.
Förresten, jag har sagt det förut men det tål att sägas igen, Uppsala är en förbannat fin stad. Synd bara att jag aldrig hinner vara där någon längre period i sträck.
Nästa dag återvände de andra till Värmland medan jag åkte ner till Stockholm för att gå på teater. Jag missade ett teaterbesök med klassen förra helgen när jag var uppe i Östersund så därför tänkte jag passa på att ta igen det nu. Innan teatern började hann jag med att träffa Niklas också. Vi köpte varsin glass och satte oss nere vid vattnet i närheten av slussen. Solen sken, turisterna flockades, måsarna skränade, några motorbåtar surrade runt och allt kändes väldigt... somrigt.
Efter en dryg timme skildes vi åt och jag gick iväg till Stadsteatern för att se Peter Weiss pjäs Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr De Sade (känn på den titeln!). Den var förvånasvärt bra, jag hade inte så höga förväntningar eftersom jag hade hört flera i klassen beklaga sig över att den inte var särskilt bra. Visst, den hade väl sina brister och tål kanske inte riktigt att jämföras med Peter Brooks klassiska version från 70-talet men som helhet tyckte jag ändå den var mycket bra.
Redan på tåget till Uppsala upptäckte jag att batteriet i min mobiltelefon var i princip slut och jag hade glömt att med mig en laddare. Dessutom hade jag nästan helt slut på pengar. Jag lyckades med lite ansträngning få dem att räcka under helgen men det var nära att jag blev avkastad på tåget från Uppsala till Stockholm eftersom jag hade typ fem kronor för lite på mig för att kunna betala biljetten...
Efter att teatern var slut var det fyra timmar kvar tills tåget tillbaka till Karlstad skulle gå. Det är märkligt hur handikappad man känner sig när man varken har pengar eller mobil. Det känns lite som att ha båda händerna bakbundna. Ändå är det bara fem år sen som jag inte ens hade någon mobil.
Inte kunde jag lyssna på musik heller eftersom jag har musiken inlagd på mobilen. Vad jag kunde göra vara att promenera runt i Stockholm, käka på falafelkungen och sätta mig i grässlänten brevid Stadsbiblioteket och läsa. Det gjorde jag också och det var inte så tokigt.
Sen visade det sig givetvis också att tåget till Karlstad var tjugo minuter försenat. Inte så mycket, men tillräckligt mycket för att jag skulle missa bussen som jag skulle ha bytt till i Örebro. Personalen på tåget fixade i alla fall så att jag och en tjej som skulle till Kristinehamn fick åka taxi hem från Örebro. Tur det, annars vet jag inte hur det skulle ha löst sig. Ensam i Örebro mitt i natten utan vare sig pengar eller mobil hade inte varit så himla kul.
-----------------------------------------------
Precis innan jag åkte iväg till Uppsala i lördags så kollade jag mailboxen och upptäckte jag hade fått ett mycket speciellt mail. Jag tänker inte berätta vad som stod i mailet, men jag kan säga som så att jag har grubblat och funderat på det nästan konstant hela helgen. Och jag vet fortfarande varken ut eller in.
Förutom att resa har jag också hunnit med två födelsedagsfiranden och en teaterföreställning. I fredags firade vi min kära mormors 85-årsdag. Det var ganska trevligt men inte så spektaktulärt att jag tycker det är värt att återberätta. Åkte färdtjänst med mormor upp till Torfolk på lördageftermiddagen. Jag har gjort det några gånger nu eftersom det ofta slumpar sig så att både jag och mormor ska upp till gården samtidigt (till exempel när någon fyller år eller när det är något annat som ska firas). Eftersom mormor har rätt till färdtjänst och får ta med sig en passagerare så känns det lite onödigt att ta bussen upp (särskilt som jag alltid blir bjuden på resan om jag åker med mormor). Chaufförerna brukar dock alltid se på mig lite skeptiskt när det visar sig at jag ska åka med. Kanske tycker de att jag är för ung för att åka färdtjänst, men det ska väl börjas i tid?
I lördags åkte vi till Uppsala, de flesta i bil förutom jag som inte fick plats i bilen och därför fick ta tåget. I Uppsala firade vi en god väns 50-årsdag. Först var vi uppe på en kulle vid det väldiga Sten Sture-monumentet och sedan fortsatte firandet på lokal. Också detta var trevligt, även om jag kände mig väldigt trött och blasé under slutet av kvällen.
Förresten, jag har sagt det förut men det tål att sägas igen, Uppsala är en förbannat fin stad. Synd bara att jag aldrig hinner vara där någon längre period i sträck.
Nästa dag återvände de andra till Värmland medan jag åkte ner till Stockholm för att gå på teater. Jag missade ett teaterbesök med klassen förra helgen när jag var uppe i Östersund så därför tänkte jag passa på att ta igen det nu. Innan teatern började hann jag med att träffa Niklas också. Vi köpte varsin glass och satte oss nere vid vattnet i närheten av slussen. Solen sken, turisterna flockades, måsarna skränade, några motorbåtar surrade runt och allt kändes väldigt... somrigt.
Efter en dryg timme skildes vi åt och jag gick iväg till Stadsteatern för att se Peter Weiss pjäs Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr De Sade (känn på den titeln!). Den var förvånasvärt bra, jag hade inte så höga förväntningar eftersom jag hade hört flera i klassen beklaga sig över att den inte var särskilt bra. Visst, den hade väl sina brister och tål kanske inte riktigt att jämföras med Peter Brooks klassiska version från 70-talet men som helhet tyckte jag ändå den var mycket bra.
Redan på tåget till Uppsala upptäckte jag att batteriet i min mobiltelefon var i princip slut och jag hade glömt att med mig en laddare. Dessutom hade jag nästan helt slut på pengar. Jag lyckades med lite ansträngning få dem att räcka under helgen men det var nära att jag blev avkastad på tåget från Uppsala till Stockholm eftersom jag hade typ fem kronor för lite på mig för att kunna betala biljetten...
Efter att teatern var slut var det fyra timmar kvar tills tåget tillbaka till Karlstad skulle gå. Det är märkligt hur handikappad man känner sig när man varken har pengar eller mobil. Det känns lite som att ha båda händerna bakbundna. Ändå är det bara fem år sen som jag inte ens hade någon mobil.
Inte kunde jag lyssna på musik heller eftersom jag har musiken inlagd på mobilen. Vad jag kunde göra vara att promenera runt i Stockholm, käka på falafelkungen och sätta mig i grässlänten brevid Stadsbiblioteket och läsa. Det gjorde jag också och det var inte så tokigt.
Sen visade det sig givetvis också att tåget till Karlstad var tjugo minuter försenat. Inte så mycket, men tillräckligt mycket för att jag skulle missa bussen som jag skulle ha bytt till i Örebro. Personalen på tåget fixade i alla fall så att jag och en tjej som skulle till Kristinehamn fick åka taxi hem från Örebro. Tur det, annars vet jag inte hur det skulle ha löst sig. Ensam i Örebro mitt i natten utan vare sig pengar eller mobil hade inte varit så himla kul.
-----------------------------------------------
Precis innan jag åkte iväg till Uppsala i lördags så kollade jag mailboxen och upptäckte jag hade fått ett mycket speciellt mail. Jag tänker inte berätta vad som stod i mailet, men jag kan säga som så att jag har grubblat och funderat på det nästan konstant hela helgen. Och jag vet fortfarande varken ut eller in.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)