"Det är ändå ett kort liv för att vara så långt"

"När jag var ung såg jag åkrar och himmel
Jag hade en flickvän som bodde inunder
Hon hade ingen att dela sin kärlek med,
och jag var fjorton år,
och vi gick nerför gatan med armarna knutna
Jag visade platsen där de sköt min pappa
Vi tog ett tåg ända till slutstationen och sen, sen tog vi tåget hem igen
Och vi lekte tafatt mellan träden i skogen och kom till ett fält där de hade nåt jordbruk,
satt vid en å, sög på grässtrån och log mot varann
Och jag fick ta på hennes hår
Och hon hade en kjol som var tunn, röd och liten,
och väckte en längtan i mig att ta av den. Hon sa:
"Vi kan vänta med sånt för vi älskar varann."
Jag kallade henne "stumpan" ibland


Och så en morgon när jag vaknade hade hon sett nåt slags ljus
Hon sa till mig:
"Du är precis som de andra, du.
Du ser på mig och du ler och ser ner på mig, men nu förstår jag.
Du är bara rädd för att jag ska veta hur du är,
förstå vad du tänker, stackars lilla du!
Att du bara är en ytlig mansgris. Ska jag suga av dig nu?
Dra åt helvete! Du, dörren är där."

Så jag åkte iväg mellan åkrar och himmel
och kom till en storstad där de pratade spanska
Drack lite vin på en trappa och umgicks
Nån sa:
"Du kan få bo med oss."

Och jag spelade höghus i en dockteater
och ramlade omkring, klottrade slagord med näsblod
Jag tänkte, Svensson, han glömmer att leva sitt liv
Med det finns andra än han
Det finns vi

Och så en morgon när jag vaknade var det ett jävla liv och
utanför stod föräldrar på rad och skrek
till alla barnen att de skulle sluta leka nu
och följa med dem i bilen och bli något
Jag såg mina vänner, med hariga ögon, och alla glada lögners slut
Jag skrek för jag var rädd
Jag skrek:
"Revolutionen kräver bara att ni inte åker hem!"

Det var då jag förstod att jag knappast kan låtsas
att mitt huvud är för stort och mina armar för smala
Så jag skaffade ett jobb, skyfflade sand genom ett hål i en vägg
Fem dagar, åtta timmar
Min chef var en gubbe med ögon som knivar
Han satt där och stirrade i nio månader
Sen sa han:
"Lägg ner din spade och gå härifrån! Vem tror du du försöker lura?"

Så jag gick därifrån och jag ringde min mamma
I bakgrunden hörde jag någon leka hundvalp
Hon finssade och sa:
"Det blir bra, det du gör med ditt liv, men jag har inte tid nu."

Men jag frågade ändå:
"Mor, hur var jag som liten?"

Hon suckade och sa:
"Det var längesen det, du
Du var det bästa jag visste, så rosig och rar
Du var väl som barn är mest. Du var glad."

Jag tänkte att vad skulle jag med sådana vaga ordalag,
så jag sprang ner till en lässal i innerstan
Jag sökte efter mig själv i deras databas,
men hittade inget och jag rev i mitt hår och skrek:

"Folket är törstigt, så folket det dricker.
Folket är hungrigt och äter.
Jag ser inte någon mening med mitt liv.
Kan jag inte sova nu?
Om nån vet nåt här, så räck upp en hand!"

När jag sen vaknade tjugo år senare
satt jag och stirrade på åkrar och himmel
och jag tänkte att "visst var det där lite viktigt en gång
Det är ändå ett kort liv för att vara så långt."

Björns vänner - Åkrar och Himmel

Ännu ett blogginlägg du måste läsa innan du dör

Det är viktigt att sätta upp mål här i livet, så man har någonting att sträva mot. En del har som mål att få spela fotboll i landslaget, andra drömmer om att få vara med i Idol. Själv har jag som mål att hinna se alla filmer i 1001 filmer du måste se innan du dör, lyssna på alla skivor i 1001 album du måste höra innan du dör och läsa alla böcker i... ja, vad tror ni?
Än så länge har jag bara hört 96 av albumen i 1001 album... och sett drygt 190 av filmerna i 1001 filmer.... Hur många av alla viktiga böcker som jag har läst vet jag inte riktigt eftersom jag inte har köpt den boken. Jag bläddrade dock i den i bokhandeln härom veckan och såg att det var både en och två böcker som jag faktiskt inte har läst. Det häftigaste med 1001 böcker... är att den tills skillnad från de andra är skriven av en enda person, nämligen Göran Hägg. Ständigt denne Göran Hägg. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om honom. Det är i och för sig lite coolt att han har läst så jävla mycket. Men samtidigt tycker jag att han ofta framstår som lite självgod och besserwisseraktig.
Hur som helst kan man förstås betvivla om dessa filmer, album och böcker verkligen är det allra bästa som mänskligheten har frambringat. Till exempel finns både Babe - den modiga lilla grisen, Pretty Woman och Independence Day med bland filmerna som man måste ha sett. Jag har sett alla tre men jag kan inte påstå att det var några oförglömliga filmupplevelser. Dessutom är jag lite skeptisk till att det inte finns ett enda album med klassisk musik med bland alla dessa skivor som man måste ha hört. Eller någon skiva innan 1950 för den delen. Förmodligen är listan gjord av några rockfarbröder på Rolling Stone som aldrig har förstått storheten i Beethovens pianosonater och Bachs fugor.

Om de hade velat ha helt objektiva listor så hade de förstås frågat mig och eftersom de inte har gjort så får man utgå från att de har missat en massa viktigt. Men jag har trots detta varit så snäll så jag har satt ihop lite förslag på titlar till de kommande böckerna i serien. Vad sägs om dessa?

1001 sexställningar du måste pröva innan du dör (med tillhörande illustrationer)
1001 kändisar du måste ha legat med innan du dör
1001 sjukdomar du måste haft innan du dör
1001 toaletter du måste ha spytt på innan du dör
1001 nära döden-upplevelser du måste haft innan du dör (på riktigt)

Nu väntar jag bara på att förlaget som ger ut böckerna ska kontakta mig så jag kan börja håva in royalties. Till dess fortsätter jag att läsa böcker, lyssna på musik och se på filmer. Man vet aldrig, jag kanske dör imorgon. Det gäller att passa på.

Torsten och historien om älgen

Jag tänkte att jag skulle berätta lite om min uppsatshandledare, Torsten. Det finns mycket att berätta om Torsten. Till att börja med så har han ett sjukt bra minne. Han är den enda person jag känner som kan recitera långa stycken ur Illiaden och Odyssén. Utantill. På grekiska. Själv säger han att detta otroliga minne beror på att han åt så mycket fiskleverolja som barn.
Några personer jag känner säger att de har sett Torsten gå runt på stan sent på natten med en sovsäck i handen. Kanske tycker han om att sova utomhus ibland, eller så kanske han snarkar så mycket att han inte får lov att sova inomhus för sin fru. Hans fru är förresten grekiska och när de har semester brukar de bege sig till någon ö i den grekiska arkipelagen där de ägnar dagarna och nätterna åt att läsa grekisk poesi högt för varandra. Det låter väldigt romantiskt tycker jag.

Torsten är också god vän med poeten Tomas Tranströmer och den kanske roligaste historien handlar om när Torsten var och hälsade på Tranströmer en gång. Efter att ha druckit några glas tillsammans blev Torsten trött och lade sig för att vila på Tranströmers soffa. När han vaknade fick han syn på någonting som rörde sig ute i trädgården. Torsten tyckte att det såg ut som en älg som rörde sig därute. Han klev upp ur soffan, gick fram till fönstret och gnuggade sig i ögonen. Då såg han att det inte alls var någon älg som gick runt i Tranströmers trädgård. Det var bara Horace Engdahl, den gamle räven. Varför Horace Engdahl smög runt i Tomas Tranströmers trädgård utklädd till älg förtäljer inte historien. Personligen tycker jag nog inte att Horace är jättelik en älg, men det kanske finns andra som är av annan åsikt. Därför tänkte jag avsluta det här inlägget med ett litet test.

Tycker ni att Horace Engdahl ser ut som en älg?

Naglar persons?

Fick ett SMS förut där det stod såhär:
"Hej! Jag är förkyld, orkar inte komma tyvärr men jag naglar persons imorn. Ni kan väl göra detsamma?"

Jag funderade ett tag på vad någon persons naglar hade att göra med att hon var förkyld innan jag kom på att det förmodligen skulle stå "mailar respons". SMS kan verkligen vara förvirrande ibland.

Sonic/Skägg/Skrivande

Jag har preumererat på musiktidningen Sonic sen början av 2004, alltså nästan fem år. Men när jag fick hem ett nytt inbetalningskort för någon vecka sen så åkte det direkt i soporna.
Varför då kan man fråga sig. Tycker jag att tidningen har blivit mycket sämre på sista tiden? Nej, egentligen inte.
Jag tror det beror på två saker. Det ena är att jag läser mer om musik på internet nuförtiden, på bloggar och annat. Behovet av en fysisk tidning som skriver om musik känns därför inte lika starkt längre. Den andra orsaken är att jag faktiskt har blivit mindre intresserad av att läsa om musik. När jag började prenumerera på tidningen läste jag den från pärm till pärm och försökte kolla upp allt som verkade bra och som jag inte hade hört tidigare. Nuförtiden bläddrar jag igenom den en gång och lyssnar på den medföljande cd-skivan 2-3 gånger. Därefter förpassas den till en hylla där den ligger och samlar damm. Och då känns det inte riktigt som att det är värt att prenumerera på tidningen. Jag tror jag har fått en viss övermättnad vad det gäller musikrecensioner också. De flesta tycker ändå ungefär samma saker. Nu när typ all musik man kan önska sig finns bara ett musklick bort så tycker jag också att musikrecensionen till viss del har spelat ut sin roll.



Har jag nämnt att jag har fått glasögon förresten? Det är ett led i mitt försök att se ut som en äkta kulturnörd. Ett annat är att jag försöker odla något som med lite god vilja skulle kunna kallas för skägg. Om man inte vill vara så snäll kan man kalla det för "ojämn ansiktsbehåring".



Det går åt helvete med C-uppsatsen. Jag har faktiskt försökt jobba den här veckan, men jag har så svårt att hålla mig till ämnet, jag snöar bara in på en massa andra saker hela tiden. Dessutom är Lillian Feders Madness In Literature en fruktansvärt tråkig bok.



Jag undrar om inte Mauro Scoccos "Till dom ensamma" är världens bästa låt ändå. Lyssna bara på pianot, det är sjukt snyggt.

Don't let the robots get you

Nej, vet ni vad. Nu får det vara slut på deppandet. Det finns tillräckligt många emodeppiga, självrannsakande, pessimistiska, gnälliga, arga och tråkiga bloggar out there. Jag vill ha en blogg som man blir på bra humör av. Ungefär som den här låten (världens bästa låt för övrigt):

Ge mig nåt

Jag klev upp ur sängen 13.40 idag. Jag var inte ens ute igår så jag har ingen riktig ursäkt till att jag låg och drog mig så länge (förutom att jag satt och pratade på MSN till ganska långt in på natten). Men jag trodde verkligen inte att klockan var så mycket och blev ganska chockad när jag väl tog mig upp ur sängen.
Sen satt jag framför datorn en stund, spelade piano, gick ut på en promenad och nu är solen redan på väg ner.

Jag blir så trött på dagarna som bara rinner ur händerna på mig.
Samtidigt vore det väl dumt att begära att det ska hända något nytt och fantastiskt varenda dag. Men jag vet inte om det är det jag vill heller. Jag vill bara ha lite klarhet i tillvaron. Jag vill känna att jag är på väg någonstans och inte bara irrar runt. Men på en gång trivs jag ju rätt bra med den här slackertillvaron. Jag tror inte att jag skulle vilja byta ut den mot ett vanligt jobb.
Att det ska vara så svårt att bestämma sig för vad man vill. Jag förstår det inte.

På gatan här nedanför såg jag några ungar som spelade fotboll. Jag tror inte ens att de märkte att jag gick förbi. Och jag funderade på om jag någonsin kommer bli så lycklig igen.

Humor på allvar

Alex Schulman. Jag kan aldrig bestämma mig för vad jag tycker om denne man. Kan man tycka att en person är jävligt rolig, smart och självironisk och samtidigt tycka att han är smått obehaglig? Det är i alla fall vad jag tänker om honom.
Jag såg honom på "Debatt" igårkväll. Inte bara honom förresten utan även Unni Drougge, Täppas Fogelberg, Marcus Birro, Björn Ranelid, Viggo Cavling och Maria Wetterstrand (som egentligen var med för att diskutera Lissabonfördraget men som gjorde ett inhopp i den andra debatten också). Jag måste säga att själva debatten i sig var ganska stor humor. Bara att se Björn Ranelid är stor humor. Att höra honom prata är ännu större humor. Men nu var det inte Björn Ranelid det skulle handla om utan Alex Schulman. Jag tycker att han är ganska rolig som sagt. Dessutom hade man valt utt ett ganska dåligt exempel för att bevisa hans elakthet - ett videoklipp där han säger att han är beredd att ge 15000 till den som spiller ut en öl på Niklas Strömstedt. Det är väl inte särskilt elakt? Jag tycker inte att det är så jätteroligt heller, men betydligt elakare saker än så har han väl både sagt och skrivit.
I alla fall så är det något med Alex Schulman som stör mig något enormt. Som när Marcus Birro (som för övrigt sa ganska många bra saker) medverkade via videolänk och så fort han anklagade Schulman för någonting så kontrade han genom att säga typ: "Nämen Marcus, blev du ledsen nu?" Det är typiskt mobbarbeteende om ni frågar mig.

Jag tycker det är befriande med personer som Marcus Birro och Bruno K. Öijer som vågar vara allvarliga och pretentiösa trots att de vet att de kommer bli skrattade åt och hånade för det. Dessutom kan faktiskt både Birro och Öijer vara ganska självironiska vilket jag tror att Schulman inte riktigt har insett. Det finns gott om personer som klarar av att vara roliga men det finns ganska få personer som klarar av att vara uppriktiga och ärliga.

Kapten Möllers kartotek

Kapten Nemos bibliotek av Per Olov Enquist är en av de bästa romaner jag har läst och jag hatar den. Det är fan helt omöjligt att skriva någonting om bokfan utan att snurra till det. Den är så listigt skriven att det ser ut som om man ska kunna lösa gåtan, men hur man än gör så är det ändå någon bit i pusslet som inte passar in.
Men samtidigt. När man tror att man är någonting på spåret och prövar olika teorier mot varandra för att se om det stämmer, då är det bättre än sex.

November Rain

Det är en mulen måndagförmiddag i en mellanstor mellansvensk stad i början av november. Det mesta är som vanligt; det regnar, kassörskan på Hemköp ser bitter ut, Metro tipsar om hur man förbättrar sin nattsömn, räkningarna ligger i högar och väntar på att betalas.

Samtidigt är det något som är annorlunda. Det verkar som att Guns N' Roses slutligen ska släppa Chinese Democracy, bob hund låter meddela att de har en ny turné och skiva inplanerad nästa år, USA har fått en svart president och jag har en flickvän för första gången sen jag var 12 år.

Det kanske finns hopp ändå.

Max 500

Idag fick jag hem några skivor från Ginza och överskred därmed den berömda 500-spärren (alla som har läst High Fidelity vet att det är först när man har 500 skivor som man kan börja kalla det för en samling).
Jag har nu 502 skivor i min ägo. Det är ganska mycket men ändå inte så gigantiskt mycket. Det finns ju folk som har flera tusen skivor. Ganska lagom skulle jag vilja påstå.
Det beror förstås lite på hur man räknar också. Egentligen borde man kanske inte ta med blandskivor som man fått av kompisar eller skivor som följer med tidningar. Om jag inte gör det så har jag fortfarande färre än 500 skivor, men skit samma.

Kanske borde jag sluta köpa skivor nu. Jag har ju i alla fall tillräckligt med musik för att klara mig ensam i några veckor på en öde ö (sannolikheten att jag skulle hamna på en öde ö och dessutom ha min skivsamling med mig är väl inte så jättestor, men ändå). Men jag tror inte att jag kan sluta. Det kommer ju hela tiden ny bra musik som man vill höra. Nedladdning är ju ett alternativ i och för sig, men jag har svårt att ändra på gamla vanor och jag tycker fortfarande att det är en speciell känsla att öppna en cd-skiva för första gången.
Jag kan i alla fall med stolthet i rösten säga att det är ytterst få av alla dessa skivor som jag inte tycker är bra. De dåliga skivorna jag har köpt har jag gjort mig av med på olika sätt.

Eftersom vi alla tycker det är så roligt med statistik så får ni lite sådan:

Artister som jag har flest antal skivor med:

Bruce Springsteen - 21
Bob Dylan - 14
Lars Winnerbäck - 10
The Beatles - 9
bob hund - 8
Håkan Hellström - 8
Leonard Cohen - 8


Antal skivor per land:

Sverige: 207
USA: 133
Storbritannien: 78
Kanada: 11
Island: 4
Australien: 2
Jamaica: 2
Övriga: 9
Blandat: 56

Hela samlingen kan ni för övrigt se här.

Min kompis Jim

I

När jag var liten var det alltid sommar. Vi bodde i ett vitt hus som sedermera blev rött. Från mitt fönster på andra våningen kunde jag se åkrarna, hagen med grisarna som behövde matas, skithuset där man kunde sitta i flera timmar och ingen visste var man var, skogen som man kunde gå på upptäcktsfärder i och vägen som ledde ner till älven.
Jag kunde sitta vid mitt skrivbord som stod framför fönstret och bara titta på allt detta förunderliga som bredde ut sig.
Förunderligt var det, och förunderligare skulle det bli.


Vägen som ledde ner till älven gick förbi ladugården, fortsatte ner över åkrarna, in i skogen, förbi kojan som några grabbar från västra sidan hade byggt och vidare en liten bit fram till baracken som stod alldeles liksom för sig själv och då visste man att man var framme. Jag brukade gå ner dit ibland när jag inte hade något bättre för mig, vilket jag aldrig hade, och bara sätta mig och glo. Man fick inte bada för vattnet var ju strömt och om man inte passade sig kunde man dras med ner till forsen och bli alldeles sönderslagen och det ville man ju inte men sitta och glo kunde man ju alltid.


En av alla dessa dagar satt jag där och glodde. Jag kunde väl ha setat i en halvtimme kanske innan jag upptäckte att det inte bara var jag som glodde. Några meter ifrån mig men liksom gömd bland träden satt en annan pojk och glodde på mig. När han såg att jag fått syn på honom klev han fram. Han såg alldeles märklig ut. Dels var det kroppen, han var så liten och så mager att revbenen såg ut att sticka ut ur kroppen på honom och håret var långt och alldeles smutsigt. Och sen var det kläderna som var alldeles trasiga och smutsiga de också. Jag hade aldrig sett honom förut så jag antog att han kom från västra sidan. Men hur hade han kommit hit. Han kunde väl inte ha simmat.
”Vad gör du här” sa jag till honom men han bara fortsatte att glo på mig som om han inte förstod någonting.
”Vad gör du här” sa jag igen fast lite hotfullare den här gången för jag tänkte att om jag lät arg så skulle han väl svara i alla fall men inte gjorde han det.
”Har du läst senaste Fantomen där Diana blir bortrövad och Fantomen måste åka till Sverige för att rädda henne” frågade jag då för någonting tyckte jag ju att jag borde säga och det var det bästa jag kunde komma på. Då nickade han.
Sen satte han sig på huk alldeles bredvid mig, fortfarande utan att säga något.
”Varför säger du inget” sa jag då. Han ryckte på axlarna och sen försvann han in i skogen igen.
Det var så jag träffade Jim, fast det visste jag ju inte att han hette då.



II

Vårt andra möte skedde några veckor senare på samma ställe. Jag hade nästan hunnit glömma bort honom, men så plötsligt stod han där igen.
”Vad heter du” frågade jag nu. Han skakade först på huvudet men sen plockade han upp en pinne från marken och skrev ”Jim” i sanden.
”Var bor du någonstans då” fortsatte jag. Han pekade tvärs över älven, han kom alltså från västra sidan som jag hade trott. Men vad gjorde han här, det blev jag aldrig klok på.

Jag kan väl ha varit nio år när det hände. Kort därefter skulle jag börja i 4:an i alla fall, det minns jag. Och när vi satt där i klassrummet och fröken läste upp våra namn och frågade om vi hade haft en bra sommar så fick jag se att han satt vid en bänk på andra sidan klassrummet. Det var ju konstigt att se honom där, jag hade börjat tro att han bara ville visa sig för mig. Men det är klart, han var väl tvungen att gå till skolan också, som alla andra. Han hade hela och rena kläder på sig nu, minns jag att jag tänkte på, men håret var fortfarande lika oklippt.
”Och så har vi fått en ny elev i klassen” sa fröken ”Jim, du kanske kan ställa dig upp och presentera dig för dom andra”.
Ställde sig upp gjorde han, men någon presentation kom det ju aldrig. Han bara stod där och vi andra i klassen tyckte väl att han var ganska underlig och vissa började till och med att skratta men jag skrattade aldrig.


Det blev ju problem förstås. Hur än fröken höll på och tjatade på honom så vägrade han att prata. Det var ju inte det att han var dum, för han skrev ju i böckerna och räknade ut matteboken långt före någon annan men sa någonting gjorde han inte.
På rasterna lekte vi tillsammans. Vi brukade gunga eller tävla med barkbåtar i bäcken eller gömma oss uppe i borgen och spionera på de andra ungarna. Mig gjorde det inte så mycket att han aldrig sa något. Jag var ju inte så värst pratig av mig heller och vi förstod liksom varandra utan att behöva prata. Jag vet inte hur men det var som att jag alltid visste vad det var han tänkte.


Ibland kom han hem till mig och då brukade vi rita. Han var en jävel på att rita, det måste sägas. Han ritade mest krig och såna saker. Det var alltid väldigt mycket folk och många små detaljer på hans teckningar. Man förstod ju inte riktigt vad det var som hände, men häftigt var det.


Jag vet inte när vi började skriva lappar till varandra. Det var väl något som absolut måste fram, något viktigt som varför Diana inte dog när hon såg Fantomens ögon och då skrev han det på en lapp och gav till mig. Sen började vi skriva fler och fler lappar till varandra. Inte för att vi egentligen behövde, det hade ju gått bra tidigare, men det var ändå lite roligt. För att ingen skulle hitta lapparna och läsa det vi skrivit så använde vi chiffernyckeln som man fick när man blev medlem i fantomenklubben. Det tog ju ett tag förstås, men efterhand lärde vi oss den så bra så det gick nästan lika snabbt som att skriva vanligt.


Vi skrev säkert flera tusen lappar till varandra. Jag har dem fortfarande sparade i olika pärmar. Det konstiga är att när jag tar fram dem och läser så verkar det som vi skrev ganska betydelselöst. Det känns mer som att det vi inte skrev var det som var det viktiga. Det är ju så. Man säger och skriver en massa saker men på något sätt är det som att det är det som man bara tänker men aldrig säger som verkligen betyder något. Det som man ickesäger. Vi ickesa ganska så mycket.


En gång frågade jag honom varför han aldrig pratade och då berättade han att det var för att han inte hade någon tunga. Jag trodde ju inte på honom men han lovade och svor på kristi fläsk att det var sant och eftersom jag aldrig hade sett hans tunga så kunde jag ju inte säga emot.
När jag frågade vad som hade hänt med den så svarade han att hans far hade skurit av den. Det var straffet för att han hade glömt att gå ut med hinken till grisarna. Det var ju ett ganska hårt straff kunde man tycka.
Vidare berättade han att tungan nu förvarades i en av askarna på spishyllan i deras kök. Jag var hemma hos honom några gånger och kunde se askarna som stod på spishyllan, men jag nådde inte att plocka ner dem så jag kunde inte se efter om det stämde. Det spelade kanske ingen roll heller. Men man ville ju veta.



III

När jag var liten var det alltid sommar utom när det var vinter. Ibland var det vinter. Då byggde vi borgar och startade krig. Jim som för det mesta sågs som ganska förunderlig av alla utom mig blev plötsligt allmänt omtyckt för att han kunde krama de hårdaste snöbollarna av alla. Han var en jävel på att krama snöbollar, det måste sägas. Men prata gjorde han ju inte. Vad man nu ska göra det för när man kan rita krig och krama snöbollar.
Vår uppgift var att vakta södra ingången på borgen. Det var där fienden brukade bryta sig in och förstöra. Fienden gick i allmänhet i femman och tyckte om att förstöra för oss. Men ingen av dem kunde krama snöbollar som Jim.


Jim hade en syster också. Det visste vi inte först. Ingen av oss kunde väl gissa att han hade en syster. Han var inte den typen som har systrar. Vissa ser man ju direkt att de har systrar, andra är klurigare. Men Jim kunde inte ha en syster, han var ensambarnet.
När jag såg henne kunde jag inte tro att de var släkt heller. Hon var liksom ljus och smal och inte alls så smutsig som Jim. Hon var fyra år äldre och säkert en halvmeter längre. Hon var så lång att hon kunde ha nått askarna på spishyllan och plockat ner dem. Jag tänkte att jag skulle be henne om det men det gjorde jag inte. Jag sa ingenting till henne. Inte för att hon inte pratade, till skillnad från Jim så pratade hon beständigt om både ditten och datten. Mest i telefon. Men hon var liksom inte den man pratade med.
Och vad skulle jag säga. Mycket förresten.


En gång kom jag hem till Jim när han inte var hemma. Han hade åkt in till stan för att handla med sin mamma. Den enda som var hemma var Annika, ja systern alltså. Hon satt i soffan och såg på teve, det var tecknat. Jag undrade ju varför hon såg på tecknat, hon som var så vuxen, men jag sa just inget. Hon kunde ju ha tyckt att jag var dum och det ville man ju inte.
Men jag satte mig bredvid, det gjorde jag, och så satt vi där och såg på tecknat. Och då frågade hon hur det var med mig och om jag hade det bra i skolan och inte visste jag vad jag skulle svara på det men jag sa väl ”Jovars, det är väl bra.” Sen sa hon att jag hade fina ögon och det var ju också en sak att säga. Inte visste jag vad jag skulle svara på det heller så jag lät det bero. Ögon hade jag ju men så värst fina vet jag inte om de var.
Och sen flyttade hon sig liksom närmare och la armen runt halsen på mig. Varför gjorde hon så. Jag vet inte men det gjorde hon i alla fall och sen tog hon min hand och drog in den under sin tröja. Och hon var alldeles varm och mjuk och fast Kalle Anka hoppade upp och ner på teven och skrek så drog jag in handen innanför hennes behå och kände på hennes bröst som också var alldeles varma, som nykokta ägg nästan fast större.
Och det var då som hon knäppte upp gylfen på mig och började dra med handen innanför kalsongerna och i ögonvrån såg jag hur Piff och Puff hoppade upp och ner på Kalle Ankas näbb och sen var det som att något varmt rann genom kroppen på mig och jag började skaka och sen strömmade det liksom ut något som var som kiss fast kladdigt och då fick jag se att Jim och hans mamma stod i dörröppningen.



IV

Jag var aldrig hem till Jim efter det, hans mamma ville väl inte det och inte systern heller tror jag. Jim hade också blivit som annorlunda efter att det där hände. Han ville inte leka med mig på rasterna utan gick för sig själv. Det fick han väl göra om han ville, det var ju inte det, men när han såg på mig såg han liksom arg ut och jag visste inte hur jag skulle förklara. Vad kunde man säga. Piff och Puff hade hoppat på Kalle Ankas näbb och sen hade det blivit kladdigt. Det var ju allt. Men samtidigt en massa annat. Jag hade liksom börjat tänka på systern mer och mer och planerade till och med att gömma mig utanför deras hus och gå in när ingen annan var hemma men jag tordes aldrig.


En dag var det vinter och vi skulle åka skridskor på sjön. Jag hade nya skridskor på mig som pappa hade köpt och Jim hade gamla fula. Fröken var tvungen att hjälpa honom och knyta, jag minns att han skämdes för det. Att inte kunna prata var ju en sak, att inte kunna knyta ett par skridskor var en annan.
Vi åkte rätt långt ut på isen. Jim var bra på att åka, fast han hade fula skridskor som han inte kunde knyta. Efter ett tag hade vi åkt så långt ut från land att ingen kunde se oss. Egentligen fick man ju inte åka så långt ut. Man visste ju inte var isen var tunn och man kunde ramla i, det var lika farligt som att simma långt ut i älven på sommaren, men det struntade vi ju i nu.
Plötsligt så stannade han och böjde sig ner. Jag förstod inte varför men tänkte att det var väl snörena som var dåligt knutna och som han skulle knyta om fast jag visste ju att han inte kunde knyta. Han nickade i alla fall åt mig att jag skulle åka vidare och det gjorde jag. Men när jag hade kommit en bit till kände jag hur isen började knaka och rätt som det var så sprack det upp framför mig. Jag vände mig om och såg att Jim fortfarande satt på huk en bit bort. Jag skulle just vända och åka tillbaka när jag ramlade omkull och isen brast under mig.
Jag kände hur jag liksom fick panik och började försöka dra mig upp på isen igen men det sprack ju bara mer och mer och längre bort satt Jim och glodde på mig sådär som han hade glott på mig när vi möttes vid älven.
”Hjälp mig då” skrek jag men han bara satt där och glodde.
Och det var då han sa det.
”Du skull’ int’ ha tafsat på’na” skrek han tillbaka.
”Skit i det nu” skrek jag tillbaka. Det var först efteråt som jag kom ihåg att han inte kunde prata.
I alla fall så var det väl några som hade sett eller hört oss inne vid land och som kom ut nu. De hade ett långt rep med sig som de kastade ut och som de sen lyckades dra mig iland på. Men Jim bara satt där på huk och glodde som om det var allt han kunde.


När de lyckats få mig iland fick jag värma mig vid kaminen och dricka varm choklad. En bit bort satt Jim och glodde lika beständigt som förut. Han hade fått bannor av fröken för att han inte hade gjort något men det tycktes inte ha påverkat honom.
Han bara satt där och glodde. Och det var då jag kom att tänka på att inget skulle bli som förut nu. Han hade pratat, det hade han faktiskt, och då måste ju det där med tungan vara lögn ändå. Och om han hade pratat nu så skulle han kanske fortsätta prata och vi skulle aldrig mer skriva lappar till varandra med Fantomens chiffernyckel. Och jag tänkte att egentligen så var det ju systerns fel, bara för att hon hade flyttat sig närmre i soffan och det hade blivit kladdigt. Det hade hon väl kunnat strunta i tycker man. Ändå var jag liksom glad att hon hade gjort det, fastän Jim och jag nu hade blivit fiender för resten av livet.
Det var rätt så förunderligt allting, när man tänker på det.

In Obama we trust

Jag orkade hålla mig uppe till 03:30 inatt. Då verkade det hyfsat säkert att Barack Obama verkligen skulle ta hem segern, så jag gick till sängs och sov gott.
När jag vaknade igen för någon timme sen och knäppte på tv:n fick jag det bekräftat. USA:s nästa president heter Barack Obama. Jag har visserligen trott att det skulle bli så i flera månader, men det kännns ändå skönt att det är över nu.

Det är givetvis fantastiskt att ett land som säger sig förespråka lika rättigheter för alla "but where the president is never black, female or gay" som Morrissey sjunger nu faktiskt har fått en svart president. En president som dessutom gör ett ovanligt sympatiskt intryck. Det är svårt att inte tycka om Barack Obama. Han är förvisso väldigt mycket amerikansk helyllekille, men ändå på ett bra sätt. Han verkar vara intelligent, eftertänksam, rolig och beredd att verkligen kämpa för det han tror på. Allt det som amerikanska presidenter normalt sett inte är med andra ord.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur många människor som kommer bli besvikna nu. Knappt någon person i historien har haft så hög press på sig att uträtta mirakel. Möjligtvis Jesus. Jag tror inte att Obama kommer att uträtta några mirakel som president. Förhoppningsvis kommer han föra en mycket bättre politik än vad George W. Bush har gjort, men på flera områden kommer nog USA att förbli ett väldigt konservativt land för en lång tid framöver. Rom byggdes inte över en natt och så vidare.

Och så det där med att han är svart. Som jag skrev tidigare är det en viktig markering, samtidigt tycker jag att det är lite sorgligt att en sån sak som hudfärg ska dölja så mycket annat. Man får inte heller glömma att det inte bara var folk som inte röstade på Obama för att han är svart. Det finns säkert också många som röstade på Obama för att han är svart och inte för det han står för. Hur hade vi reagerat om vi hade haft en svart republikan som presidentkandidat? Det tål att tänkas på. Men det är väl som med kvotering. I grund och botten tycker jag det är fruktansvärt att man ska behöva kvotera in kvinnor i vissa yrken. Men när nu samhället ser ut som det gör så är det kanske ändå det bästa verktyget.

Jag instämmer även i det som någon annan skrev för ett tag sen, jag tror det var ungefär så här: "Visst är det bra att Obama är svart men riktigt hoppfull blir jag först när USA:s president är en homosexuell indian."

Jag har nu sett på Obamas segertal. Det var väldigt amerikanskt, och konstigt vore väl annars. Nu återstår det bara att se om han verkligen kan åstadkomma alla de här förändringar som han har pratat så mycket om men inte velat precisera. Den som lever får se.

Hundens år

En lång tids väntan är snart över. Den 25 mars 2009 släpper bob hund äntligen en ny skiva. I samband med detta gör de också en liten turné. Var och när de spelar kan ni se här.

bob hund har i nuläget två hemsidor som utgör sig för att vara officiella, bobhund.nu och bob-hund.com. De har också en Myspacesida. Ingen av dessa nämner dock någonting om att en ny skiva är på gång, bob-hund.com skriver visserligen om de nya spelningarna men inte som någon nyhet utan bara om man trycker på spelningar. Jag nås istället av nyheten via en facebookgrupp, jag litar dock på att det stämmer (det skulle vara konstigt om någon bara har hittat på ett datum).
Kompromissredaktionen ser fram emot den nya skivan med stor spänning. Vi noterar också att bandet gör nästan lika många spelningar i Norge och Danmark som i Sverige, vilket vittnar om att de är stora inte bara i Sverige utan även i övriga delar av Norden. Tyvärr har de inte någon inplanerad spelning i Karlstad, däremot i Göteborg och Stockholm så man får väl se till att masa sig dit.

Det kvittar vad den kinesiska almanackan säger - 2009 kommer bli hundens år.

Det har varit en underbar helg, men nu börjar ångesten för C-uppsatsen så sakteliga krypa in under skinnet. Jag får nog se till att låsa fast mig vid datorn resten av veckan och hålla mig borta från Facebook och bloggar om jag ska lyckas producera 5 sidor innan helgen som jag har tänkt mig.

Men innan jag börjar jobba så vill jag tipsa er om Jethro Tull's absurda berättelse "The Hare Who Lost His Spectacles". om du gillar Monty Python och annan brittisk humor så kommer du förmodligen också att tycka om den här videon.