1. Monica Zetterlund

Det finns inte så mycket man har att vara stolt över när man kommer från en liten by mittemellan de två bruksorterna Munkfors och Hagfors i Värmland. Från Munkfors kommer mest hockeyspelare och bondkomiker. Från Hagfors kommer dansbandssångaren Christer Sjögren, fame factory-killen Jimmy Jansson samt ett ganska framgångsrikt speedwaylag. Men 1937 föddes faktiskt en gudabenådad jazzsångerska, revyartist och skådespelerska i Hagfors. Monica Zetterlund. Varken Povel Ramels eller HasseåTages revyer hade varit lika bra utan Monica Zetterlund. För att inte tala om den magi hon åstadkom tillsammans med jazzpianisten Bill Evans på skivan Waltz For Debby.
Monica är lika mycket svensk barrskog som Jan Johannssons Jazz på svenska, Ivar Lo Johanssons statarromaner och Jenny Nyströms tomtemålningar. Samtidigt är hon lika mycket Manhattan som någonsin Woody Allen eller Paul Auster. Det vackraste av två världar helt enkelt, eller som Tage Danielsson uttryckte det:

"En nattklubbsdrottning doftande av logar.
Ett lingonris som satts i cocktailglas.
En blond negress från Värmlands huldraskogar.
Monica Zetterlund. En jazzpaschas."

Monica Zetterlund får avsluta den här listan eftersom hon tycks ha varit en så väldigt varm, musikalisk och cool person. Jag sörjde när jag läste att hon hade dött i en brand 2005. Och jag sörjer ännu mer nu när jag lyssnar på hennes låtar. Vila i frid Monica. Underbart är kort, alldeles för kort.

God jul önskar Bruce och Valdemar!

2. Nina Ramsby

Nina Ramsby kan mycket väl vara världens coolaste människa. Hon har gjort nästan allt som går att göra - punk med Salt, drum'n'bass med Baxter, visor och jazz med Martin Hederos, friformsjazz med Ludvig Berghe Trio, barnvisor, konceptskivor och en massa annat... Ändå är det något som går som en röd tråd genom allt hon gör. Dels är det förstås rösten men också uttrycket. Glimten i ögat. Självklarheten.
Det finns något väldigt befriande i en lesbisk tjej med rakat huvud som sjunger Bellmans "Glimmande Nymf". Inte som någon ironisk gest utan för att hon kan och vill och måste. För att det är en förbannat fin låt.
Jag har sett Nina Ramsby spela två gånger. Första gången var på Kulturhusets tak under Stockholms Pride festival inför en hipp publik där hälften säkert hade läst genusvetenskap. Andra gången var tillsammans med Ludvig Berge trio på ett arrangemang som Karlstads Jazzklubb arrangerade. Medelåldern där var betydligt högre. Men båda publikerna älskade henne. Det är ungefär som när Håkan Hellström ställer sig på en scen brevid Sven-Bertil Taube och publiken jublar. Vissa artister känner inte till några barriärer. Och om de existerar så är det till för att brytas. Så är det.


Jag älskade dig då, det gör jag nu.





Nina Ramsby - i sin storhet

En Afton | MySpace Video

Listornas tid är nu

December är inte bara julens utan även listornas månad. I synnerhet i år då det inte bara är ett år utan ett helt decennium som ska summeras. Härifrån kommer dock inga listor. Jag har lyssnat på alldeles för lite ny musik i år för att en lista på årets skivor/låtar skulle bli rättvis. Och en lista på årtiondets skivor/låtar känns som ett alldeles för stort projekt att kasta sig in i.
Men listan på kvinnliga artister kommer givetvis att fullföljas. Det skulle ju se illa ut om jag avbröt den nu när jag bara har två personer kvar. Jag ska också se till att få den klar innan nyårsafton. Se det som ett löfte.

Rapport från COP 15

Fredagen den 11 december satte jag mig på en buss för att åka ner till Köpenhamn och demonstrera. På bussen fanns folk från Miljöpartiet/Grön Ungdom, Miljöförbundet Jordens Vänner, Internationella Socialister och andra föreningar. 10 minuter innan bussen skulle avgå kom Tv4 och Grön Ungdoms Björn Lindgren fick chansen att berätta om varför vi åker ner till Köpenhamn och demonstrerar för klimatet.
Stämningen på bussen var hög och förväntansfull. Själv var jag en aning nervös eftersom mitt pass hade gått ut och jag hade hört att man skulle behöva pass för att ta sig in i Danmark under de här veckorna. Vi hade dock turen att inte bli stoppade i tullen. Resan gick över huvud taget smärtfritt och vi var framme på skolan i Köpenhamn där vi skulle bo vid halv tio på kvällen.

Nästa dag blev det mycket demonstrerande. Jag och några andra inledde dagen med att gå på en "liten" demonstration som Miljöförbundet Jordens vänner anordnade. Liten i det här fallet betyder att det var kanske 1000 personer. Meningen med den här demonstrationen var att vi skulle mobilisera folk till den stora demonstrationen som skulle avgå från Christianborgs slottsplats klockan 14. Många hade klätt sig i blå ponchos för att symbolisera en flod som vällde fram över Köpenhamns gator och då och då satte sig hela tåget ner på huk och gjorde "vågen". I tåget fanns också en rullande jordglob och en man som satt i en gummibåt och bars upp på folkets armar.
Efter denna demonstration hann vi med en kort lunch innan det var dags att samlas på slottsplatsen och lyssna på några peppande tal från bland andra Vandana Shiva. Samtidigt som vi lyssnade på talen samlades mer och mer folk och till slut var det omöjligt att få någon överblick över hur många vi var. Jag har hört siffror som säger att det var allt ifrån femtiotusen till hundratusen i tåget, men exakt hur många vi var vet jag alltså inte.
Demonstrationen var närmare en mil lång och eftersom vi gick i ett långsamt tempo så tog det bortemot tre timmar innan vi var framme vid slutmålet, Bella Center (där förhandlingarna under mötet äger rum). Ni har säkert läst en del om att polisen grep hundratals personer i tåget. Själv märkte jag dock ingenting av detta eftersom jag gick ganska långt fram i tåget och upploppet ägde rum längre bak. Tvärtom tyckte jag bara att det var en väldigt positiv stämning hela demonstrationen igenom.
Organisationen runt tåget var kanske inte den bästa, å andra sidan förstår man ju att det är svårt att organisera ett tåg på tiotusentals personer på ett vettigt vis. När vi kom fram till Bella Center visste ingen riktigt vad som skulle hända - Skulle det bli fler tal? Skulle vi stå utanför byggnaden och skrika eller vad var tanken? Efter ett tag tröttnade de flesta och började ta sig in till centrum igen. Tydligen ska det ha varit något tal senare på kvällen men då hade jag och många andra redan hunnit därifrån.
När tiotusentals personer ska åka med snabbtågen till centrum blir det av naturliga skäl kaos. Visserligen gick snabbtågen i skytteltrafik varannan minut men det dröjde ändå ett bra tag innan vi lyckades tränga oss på ett tåg som tog oss in till centrum.
På kvällen gick vi på en fest på Klimaforum, den plats där alla demonstranter samlades och där många seminarier ägde rum under Cop 15. Tyvärr spelades bara värdelös technomusik och de flesta var ganska utpumpade efter demonstrationen så vi drog oss tillbaka till skolan ganska tidigt.

På söndagsförmiddagen gick jag på ett intressant seminarium som handlade om klimat och jämställdhet, där bland andra Lars Ohly och Richard Warlenius talade.
Efter detta var det dags för ytterligare en demonstration, den här gången mot köttindustrin. Den här demonstrationen var välbevakad av polisen, förmodligen fruktade de att vi skulle bete oss våldamsamt och slå sönder skyltfönster men jag tror absolut inte att det var någon i demonstrationståget som tänkte i sådana banor. Istället vägleddes vi av clowner och trummor och stämningen här var också väldigt upplyftande. Tyvärr verkade inte polisen förstå detta utan spärrade vägen för oss med piketbussar ett flertal gånger. Till slut tröttnade några demonstranter och började gå i vägen för en piketbuss som hade sirenerna påslagna. För ett ögonblick uppstod en del bråk men jag tror ändå att det löste sig ganska snabbt utan att några behövde gripas.
Överlag tycker jag att polisen skötte sin uppgift ganska bra under de här dagarna, men jag tror att det skulle ha varit ännu bättre om de hade varit lite mer vänligt inställda mot demonstranterna.

På söndag eftermiddag åkte vi tillbaka till Göteborg. Alla verkade nöjda med vår insats under de här dagarna och det talas nu om att vi ska bilda en grupp tillsammans som kan fortsätta att kämpa för klimatet.

3. Anna Järvinen

En fågel viskade i mitt öra att det är Finlands nationaldag idag. Och vad passar då bättre än att hylla det bästa Finland har gett oss, näst efter Tove Jansson och bastubadande. jag talar givetvis om Anna Järvinen, tidigare sångerska i den relativt okända popgruppen Granada och sedan 2003 soloartist. Jag har inte lyssnat på Granada, däremot har jag lyssnat väldigt mycket på Anna Järvinens två soloskivor: Jag fick feeling och Man var bland molnen.

Det är någonting med Anna Järvinens känsla, eller feeling, för det svenska språket. Jag gillar ju personer som vrider och vänder på ord och meningar, som Thomas Öberg eller Olle Ljungström. Jag inbillar mig även att det faktum att hon inte är född i Sverige kanske gör att hon lyssnar på orden på ett annat sätt och upptäcker nyanser som infödda svenskar inte tänker på. Detta kan man ju även se hos andra utlandsfödda artister som Laleh eller Cornelis Vreeswijk.
Några av mina favoritrader med Anna Järvinen kommer från låten "Nattmusik" på den senaste skivan:

"och där snurrar ett hörn
och där rullar en grön
snart är dagen över allt"

Det kanske låter som nonsens, men nonsens kan vara fint. Ord bygger ju egentligen bara på associationer och det är när associerandet och fantasin slutar, och klyschorna tar vid, som texterna ofta blir tråkiga.

Jag har sett Anna Järvinen två gånger: den ena gången var på Arvikafestivalen och den andra var på Djurgården i Stockholm, båda sommaren 2007. På Arvikafestivalen stod hon på scenen och diggade och levde sig in i musiken så mycket att jag plötsligt förstod varför Jag fick feeling var en så fullständigt självklar titel på debutskivan. På den andra konserten var hon själv tillsammans med en kille som spelade piano och ljudet var så lågt att det nästan drunknade i publikens småprat och vinden i träden. Men det var också fint.

Kyliga vinternätter så finns det nästan inget som värmer så bra som Anna Järvinens musik och när isen smälter så vill jag gå längs med Götgatan med hennes låtar i hörlurarna.

4. Sara Assbring (El Perro Del Mar)

Det är mycket möjligt att jag inte har gett El Perro Del Mars senaste skiva Love Is Not Pop tillräckligt mycket uppmärksamhet men de första gångerna jag lyssnade kändes den som något av en besvikelse, i synnerhet efter den monumentala From The Valley To The Stars. El Perro Del Mar är bra när hon gör poplåtar men sällan så fantastisk som när hon gör vaggviseliknande hymner. Då är det få sångerskor som kan konkurera med henne, både i Sverige och utomlands.
Jag brukar lyssna på på From The Valley To The Stars när jag känner mig lite nere. Det brukar kännas som att bli vaggad i en mjuk famn, klappad på huvudet och försäkrad om attt allt kommer att bli bra.
Det finns inga poser på den här skivan, inga försök att spela coolare än man egentligen är, bara en djup och innerlig kärlek.

Man behöver inte tro på Gud för att bli religiös. Ibland räcker det med att lyssna.

Klimataktion, filmfestival och loppmarknad

I lördags deltog jag i en klimataktion som Grön Ungdom Göteborg anordnade. Aktionen gick ut på att några satt i en gummibåt och låtsades vara sommarturister från framtiden medan jag och några till försökte få folk att skriva på vykort till Fredrik Reinfeldt där vi ber honom att ta sitt ansvar på klimatförhandligarna i Köpenhamn. Det var en av de mest lyckade aktionerna jag har varit med på; välorganiserad, positiv stämning och bra gensvar. Jag kan tillägga att vi gjorde en liknande aktion i Karlstad för nästan tre år sen, när jag var alldeles ny i Grön Ungdom. Den var inte alls lika välplanerad men vi hade rätt kul den gången också.
Man kan förstås alltid diskutera vilken effekt den här typen av aktioner har. Jag tror inte att Reinfeldt kommer lägga om hela sin politik på grund av några näsvisa miljöaktivster, dessutom har han ju inte makt nog att åstadkomma förändringar helt på egen hand. Men jag tror ändå att den här typen av aktioner har ett visst värde. Dels för att skapa mer miljömedvetenhet hos folk i allmänhet, dels för att det alltid är kul när det händer oväntade saker på offentliga och platser och, sist men inte minst, för att skapa sammanhållning inom en grupp.
Dessutom var GP där och skrev en artikel som ni kan läsa här.


Efter aktionen gick jag till Hagabion där det anordnades fri filmfestival. Jag hann med att se tre olika filmer av skiftande kvalité.

Hanna Skölds debutfilm Nasty Old People är ganska annorlunda för att vara en svensk film. Filmen handlar om 19-åriga Mette som är nynazist och jobbar inom hemtjänsten. På grund av sin tuffa attityd får hon ta hand om de gamlingar som ingen annan klarar av att hantera. Gamlingarna är charmerande och underhållande - här finns till exempel den excentriske författaren som helst vill klara sig på egen hand, en sexgalen hundraåring och en tant som är rädd för allt och alla. De är givetvis karikatyrer men det gör dem inte mindre roliga. Bitvis känns det som att Amelié från Monmartre möter svensk diskbänksrealism á la Roy Andersson, och det är ju inte helt fel.
Det enda felet med filmen är att Hanna Sköld inte nöjer sig med att underhålla utan även vill få in något budskap i stil med "alla människor kan förändras till det bättre". Men karaktärerna är lite för platta för att filmen ska få något riktigt djup. Till exempel förstår jag inte varför Mette blev nazist, vilket är ett problem eftersom det då är svårt att sätta sig in i vad hon är för typ av person.
Men Nasty old people sticker i alla fall ut på den svenska biomarknaden och det är förvånande att den inte har fått gå upp på fler biografer.

Jag såg även en amerikansk independentfilm som hette Cactuses. Filmen kretsar kring ungdomsbrottslingen Simon vars far helt har gett upp hoppet om honom. En dag när Simon är hemma hos en gammal dam för att lägga om golvet upptäcker han en garderob som är full av presenter. Han stjäl några av dem men får sedan dåligt samvete och för att gottgöra sitt brott får han jobba på tantens kaktusfarm.
Temat liknar det i Nasty old People men Cactuses känns på något sätt betydligt trovärdigare.
När jag såg filmen hakade jag upp mig på att det var ett så långsamt tempo; alla karaktärer både rörde sig och pratade ganska segt. Jag kunde riktigt bestämma mig för om det var för att det var dåliga skådespelare eller om det var för att skapa en särskild atmosfär. Först i efterhand fick jag reda på att filmen, som spelades upp via en dator, hade haft fel uppspelningshastighet. Det förklarar också varför den var ungefär 45 minuter längre än den skulle ha varit egentligen... Kanske kommer jag att tycka att den är ännu bättre om jag någon gång får se den i rätt hastighet.

Sist jag såg en riktigt usel finsk Star Trek-parodi - Star Wreck: In The Pirkinning. Man ska kanske inte ställa för höga krav på en amatörfilm som är gjord av några Star Trek-entusiaster. I synnerhet om man, som jag, aldrig har förstått storheten i Star Trek och tycker att det är en parodi i sig själv. Jag ska också medge att den rent stilmässigt är ganska snygg och välgjord. Tyvärr hjälper inte det när skämten är så otroligt platta och förutsägbara. Den är dessutom alldeles för lång för sitt eget bästa.



På söndagen åkte jag och Anna till Kvibergs marknad där vi gjorde följande "fynd":

En tavla med en fiolspelande clown
En lp-skiva med djungelboken
En trasig leksakssynth
2 blomkrukor
En spargris
En finsk plåtburk
2 blixtlås

Det är ganska fascinerande hur mycket rent skräp man kan hitta på den där typen av marknader. Men det har ju sin charm förstås och ibland kan man ju faktiskt hitta en del fina och användbara saker.


Slutligen kan jag rapportera att vi har fått hem två pallar med ved så vi ska slippa frysa i vinter.

5. Stina Nordenstam

Jag känner mig aldrig så ensam som när jag lyssnar på Stina Nordenstam. Men det är en bra ensamhet. Det är känslan av att vandra genom granskogar under klara vinternätter. Det är känslan av att sitta i ett flygplan och se ner på ett mörkt och öde landskap där det bara lyser från några enstaka stugor. Det är känslan av att vara den siste människan, kvarlämnad på en döende planet. Det är en väldigt vemodig musik men samtidigt på något skruvat sätt lycklig. Det är Stina Nordenstam.

Göteborg vs. Stockholm

Går det att hitta göteborgska motsvarigheter till typiska stockholmsfenomen och vice versa? Den frågan underhöll oss jag och några andra med en kväll i Malmö för ungefär ett halvår sen. Svaret var: Ja, i ganska hög utsträckning. En del jämförelser som vi kom fram till var väl kanske inte helt klockrena men man kan ändå se att båda städerna, trots alla skillnader, ändå har vissa saker gemensamt. Jag minns inte riktigt alla saker vi pratade om men jag tänkte i alla fall redovisa några av sakerna vi diskuterade samt några andra som jag har kommit att tänka på vid senare tillfällen.
Först bara lite om vilket förhållande jag har till städerna:
Jag flyttade till Göteborg, eller strax utanför om man ska vara nogräknad, för ungefär två månader sedan. Innan dess hade jag inte varit mycket alls i staden. Stockholm har jag tillbringat desto mer tid i eftersom många släktingar och vänner har bott eller bor där. Men jag har aldrig varit där längre än en månad i sträck. Man skulle alltså kunna gissa att jag har ungefär lika stark koppling till båda städerna.


Sergels Torg - Drottningtorget
Det kanske inte hänger riktigt lika många pundare på Drottningtorget som på "Plattan", men båda platserna är likväl den självklara och centrala mötespunkten. På dessa platser huserar såväl flöjtspelande indianer som skrikande demonstranter.
Sett till kulturutbudet så är det dock kanske snarare Götaplatsen som är Göteborgs mostsvarighet till Sergels Torg.

Slussen - Brunnsparken
Jag tänker här framförallt på deras roller som knutpunkter för kollektivtrafiken, men även dessa platser är ju vanliga mötespunkter. Brunnsparken har inte en lika lång historia som Slussen, däremot kan den stoltsera som Sveriges mest trafikerade kollektivtrafikknutpunkt, i alla fall om man ska tro Wikipedia.

Gamla Stan - Haga
Städers äldsta stadsdelar brukar dra till sig turister lika effektivt som flugor dras till avföring och Göteborg och Stockholm är inga undantag. Skillnaden, som jag har uppfattat det, är att Haga inte är fullt lika turistifierat som Gamla Stan och att det faktiskt går att bo där utan att betala jättesummor.

Södermalm - Majorna/Linnéstaden
På Söder och i Majorna flockas konstnärspacket. Här sitter man på caféer och dricker kaffe latte och spyr galla över borgarna. Här behöver man inte gå många meter för att stöta på något schysst sunkhak som säljer öl för tjugo spänn. Linnégatan torde för övrigt vara Götets motsvarighet till Götgatan.

Medborgarplatsen - Järntorget
När jag delade ut tidningar på Söder så brukade det alltid stå en polisbil parkerad vid Medborgarplatsen. Järntorget sägs vara den plats i Göteborg där flest våldsrelaterade brott sker. Kanske inte så konstigt, med tanke på att det finns gott om krogar runt båda platserna.
Vid Järntorget finns också gamla Folkets hus där LO och ABF huserar och vid Medborgarplatsen finns Medborgarhuset med bibliotek och badhus.

Drottninggatan - Kungsportsavenyn
Det finns förstås ingen riktig motsvarighet till Avenyn i Stockholm. Drottninggatan är väl ungefär en fjärdedel så bred och ger därför inte riktigt samma boulevardkänsla. Men det är i alla fall till dessa gator som de shoppingsugna turisterna dras.

Nu orkar jag inte komma på fler idag. Vad har ni för några förslag?

Broder Daniel Forever

I fredags visades filmen om Broder Daniel på SVT. Det är en film som jag länge velat se. Dels för att jag har lyssnat på dem sen jag var sexton och för att de i perioder har betytt mycket för mig, dels för att jag verkligen gillade Farväl Falkenberg och eftersom det är delvis samma personer som ligger bakom Broder Daniel-filmen så tänkte jag att det borde vara något utöver det vanliga. Slutligen var jag nyfiken på om den skulle kunna säga något nytt om bandet. Vad finns egentligen kvar att säga efter alla intervjuer, tv-program, radiodokumentärer etcetera?
I efterhand kan jag konstatera att det inte var så mycket nytt som kom fram. Man fick se gråtande fans med stjärnor under ögonen, Henrik Berggren som gick runt i hatt och cape och pratade om utanförskap och att livet är en kamp och lite klipp från den där sista spelningen på Way Out West. För någon som har följt bandet länge och som kanske även var på den sista spelningen så var den ganska ospännande.
När Broder Daniel ska analyseras blir det lätt väldigt banalt. Kanske beror det på att texterna är så väldigt enkla och direkta. Men i banaliteten ligger ju också gruppens styrka. Man skulle kunna jämföra med ett band som Beatles. Anledningen till att det har skrivits så enormt mycket om Beatles är ju att det var ett så troligt mångfascetterat och spretigt band. Det verkar finnas oändligt många sätt att närma sig Beatles. Broder Daniel är inte ett sådant band. Visst utvecklades bandet mycket, men de hade ändå en klar och tydlig agenda som de följde fårn början till slut.
Pop-Lars sa i en av scenerna att bandet själva aldrig brukade diskutera texterna och musiken. Det bara fanns där, det var ingenting att prata om. Det var därför, menade han, som många artiklar genom åren mer har handlat om bandets vilda leverne än om själva musiken.

Men om man nu inte kan analysera musiken utan att fastna i klyschor och banaliteter, varför ska man då göra en dokumentär? kanske för att man vill fånga känslan i musiken. Och där har väl Kristian Bengtsson, Fredrik Wenzel och Henrik Hellström i alla fall delvis lyckats. Det finns två scener i filmen som är geniala. I den ena sitter Henrik Berggren på en kyrkogård och röker en cigarett samtidigt som han berättar om en dröm där han träffade Anders Göthberg. Man måste nog vara psykopat för att inte bli rörd av den scenen. Den andra är när Henrik pratar om att växa upp i en värld utan fasta principer och ideal samtidigt som kameran filmar lyftkranar och truckar.
Jag har aldrig tänkt på Broder Daniel som ett postmodernistiskt band. Men det är faktiskt just vad de är. Vad Broder Daniel handlar om är ju till stor del att vara vilsen i en värld utan några gemensamma referenspunkter. Och när man inte har någon grund att stå på så får man skapa sin egen värld, sin egen mytologi, vilket Broder Daniel också har gjort.

I slutänden var ändå filmen en besvikelse. Det är en helt okej musikdokumentär men den förtjänar knappast den hype som har omgärdat den. Jag hoppas nu bara att det här var sista spiken i kistan och att Broder Daniel hädanefter får vila i frid.

6. Nina Persson

Ni trodde kanske att jag hade lagt ner min lista på kvinnliga sångerskor? Men skam den som ger sig, har jag nu gett mig in på ett sånt här projekt ska jag också se till att fullfölja det. Vi har nu nått fram till sjätteplatsen på listan där vi återfinner ingen mindre än Cardigans- och A Camp-sångerskan Nina Persson.

Det är ganska få svenska artister som förtjänar epitetet rock- eller popstjärna. Det finns en oskriven lag som säger att en rockstjärna hela tiden bör uppträda coolt och världsvant men utan att det verkar ansträngt. Svenska artister har oftast en påklistrad image (The Sounds, Mando Diao m.fl.) eller så är de helt enkelt lite för mesiga (Lars Winnerbäck, Bo Kaspers Orkester etc.). Thåström är förstås en stjärna och även Ebbot Lundberg. På den kvinnliga sidan är det kanske ännu mer tunnsått, men om det någon som verkligen har star quality så är det väl Nina Persson. Hon är både folkkär och creddig och hon behöver bara andas i en låt för att den ska förvandlas till guld.

För min del började kärleken till Nina någon gång i början av gymnasiet, ungefär samtidigt som hon släppte sin första skiva med A Camp. Än idag tycker jag att den skivan är bättre än allt som hon har gjort med Cardigans. Cardigans har alltid haft känsla för snygga melodier och bra pophantverk men det har ofta låtit lite för tryggt, lite för stabilt och lite för svenskt. I A Camp kunde Nina, tillsammans med Niclas Frisk och Nathan Larsson, få sväva ut i kärleken till mellotroner och munspel. ”I Can Buy You” står sig fortfarande som en av 2000-talets finaste svenska poplåtar men det finns många fler; ”Frequent Flyer”, ”Algebra” och ”Elephant” för att bara nämna några. På uppföljaren, som släpptes tidigt i år, klädde bandet ut sig till kabaréartister och musiken fick ett något mer majestätiskt anslag. I övrigt kändes det som en ganska logisk uppföljare. Även den har åtminstone ett par riktigt bra låtar, till exempel singeln ”Stronger Than Jesus” och den rasande snygga ”Chinatown”.

Det har varit ganska sporadiska uppdateringar här den senaste tiden och så lär det nog fortsätta att bli framöver. För det första så har jag alldeles för mycket att göra och för det andra så går mitt mobila bredband fortfarande ganska långsamt vilket gör att jag försöker dra ner lite på internettiden. Men en liten rapport om den senaste tidens begivenheter kan jag i alla fall bjuda er på.


I helgen var jag i Skövde på en ideologikurs. Med det menar jag inte att det var något marxistiskt indoktrineringsläger, nej snarare var det ett tillfälle att få prata om sånt som man faktiskt ganska sällan diskuterar i ett politiskt parti nämligen de mest grundläggande åsikterna; hur och varför man vill förändra världen. Föreläsningarna handlade bland annat om tillväxtkritik, ekofeminism, grön ideologi och anarkism, djurrätt och det, om ni frågar mig, något suspekta ämnet lyckoforskning. Jag kommer eventuellt att utveckla mina tankar runt lyckoforskning i ett längre inlägg om några dagar.


I tisdags fick vi prova på att göra en webbtidning för första gången. Det var stressigt, svårt, roligt och väldigt lärorikt. Vi började halv nio på morgonen och höll på till fem på eftermiddagen och under den tiden hann vi med att skriva en massa artiklar. Resulatet blev som vilken lokaltidning som helst, jag skulle nog drista mig till att säga att vår tidning var bättre än många lokaltidningar, trots att vi bara har läst på journalistprogrammet i några veckor. Själv fick jag skriva ledaren och en artikel som handlade om att utlandsstudenter ska få betala anmälningsavgift för att läsa i Sverige. Det förstnämnda var roligt, jag har aldrig skrivit någon ledare förut, däremot ett stort antal politiska blogginlägg och skillnaden är nog inte så stor. Artikeln är jag mindre nöjd med - jag var dåligt påläst, dålig på att anteckna och blev sjukt stressad i slutet. Men det blev en artikel i alla fall, och säkert har jag lärt mig en del.

Jag köper ytterst sällan Aftonbladet eller Expressen. Ibland skummar jag igenom lite artiklar på nätet men om jag ska läsa en papperstidning så föredrar jag morgontidningarna. Men nu har jag i alla fall varit tvungen att läsa igenom kvällspressen riktigt noga eftersom vi har en källkritisk övning. Igår läste jag igenom varenda artikel i både Aftonbladet och Expressen och det var ingen angenäm upplevelse. Det är väl lite som att sparka in en öppen dörr när man säger att kvällstidningarna är dåliga, men jag måste ändå få säga det. Det är ganska otroligt hur mycket kändisskvaller, snodda notiser och ickenyheter (typ "Nu har Aftonbladets web-tv fått ökade tittarsiffror") man kan trycka in i en tidning. Givetvis finns det enstaka bra artiklar ibland - Expressens utfrågning av partiledarna följer förvisso den gängse kvällstidningsmallen men är ändå ganska läsvärd. Det är bara så lätt att de fåtal välskrivna artiklarna druknar i all skit.
Sen frågar man sig vad det är för personer som skriver för de här tidningarna. Och så tänker man att det kanske är jag om några år. Rent principellt skulle jag nog hellre skriva för Kristinehamns-Posten än för Expressen men man vet ju aldrig. Det är en cynisk bransch.

Imorgon spelar Håkan Hellström på Liseberg. För mig känns det ungefär som att se på Kalle Anka på julafton - man vet ungefär vad man får men det är ändå jävligt bra.
Nästa år fyller ju för övrigt herr Hellström 10 år som artist. Ska bli spännande att se om detta kommer att firas på något särskilt sätt.

Göttlaborg

Idag är det en vecka sedan jag flyttade ner till Göteborg och det har blivit dags att sammanfatta mina intryck såhär långt.

1. Stugan är fantastisk. Min syster laddade upp lite bilder när hon var här, så här kan ni se hur det ser ut (jag är för lat för att ladda upp några själv). Det är verkligen underbart att, som nu, kunnna sitta på verandan och se ut över trädgården och havet som glittrar nedanför. Givetvis har det sina nackdelar att bo såhär också. För att ta sig till universitetet på morgonen så är det först 20 minuters promenad till bussen, därefter 20 minuters busstur till stan och slutligen 15 minuter med spårvagn. Sen har jag bara ett mobilt bredband för tillfället vilket gör att det går oerhört segt att surfa. Men det kan man leva med. Med den här utsikten kan man leva med det mesta.

2. Klassen som jag har hamnat i verkar också vara fantastisk. I tisdags var vi ute ett gäng och drack öl, i förrgår var jag och två till och såg på Maia Hirasawa på Liseberg vilket följdes upp av ett krogbesök och igår satt vi hemma hos en kille och såg på fotboll och efter det gick vi ut och... ja, vad tror ni? Jag kan även meddela att jag har blivit medlem i Facebook-gruppen "I'm not an alkoholic, I'm a journalist". Men det är inte så farligt som det låter. Man är ju så vuxen nu så man kan gå på krogen utan att bli aspackad.

3. Igår cyklade jag ut i regnet bara för att kunna ta mig in till Angered och gå på systemet. Förmodligen hade jag kunnat cykla en betydligt kortare väg än jag gjorde, men eftersom jag inte hade kollat på någon karta innan så följde jag cykelpilarna vilket gjorde att jag fick åka genom både villaområden och skog innan jag kom fram alldeles utpumpad. Sen köpte jag mina öl och åkte hem igen. Ganska meningslöst kan tyckas, men samtidigt är det ju kul att bekanta sig med omgivningarna lite.

4. Apropå regn, det regnar alltid i Göteborg. Okej inte alltid, just nu skiner solen till exempel. Men nästan alla andra dagar i veckan så har det regnat. Dessutom är Göteborgsvädret så himla lurigt, man vet aldrig när regnmolnen ska dyka upp, därför gör man bäst i att alltid ha en regnjacka och paraply nära till hands. Det kanske finns en anledning till att Göteborg är den stad där munktröjemodet aldrig riktigt dött ut. I övrigt gillar jag Göteborg. Det finns gott om mysiga sunkhak att slinka in på, en fantastisk bokhandel som heter Aniara, fin natur, trevliga människor... Jag har ju hängt en del i Göteborg tidigare men det känns lite speciellt att bo här nu. När Maia Hirasawa sjöng "Gothenburg" i blåsten på Liseberg i fredags så kändes det som att mer Göteborg än såhär kan det nog inte bli. Jag kommer dock aldrig att bli en göteborgare, lika lite som att jag kommer bli en stockholmare eller värmlänning.

5. Med anledning av att solen faktiskt skiner just nu så har jag inte tid att sitta här längre utan ska gå på en promenad. Gött mos.

Autumn comes with these slight surprises where your life might twist and turn

Imorgon styr jag min kosa till Angereds kyrkby, nordost om Göteborg. Dagen efter, på måndag, börjar jag min journalistiska bana på Göteborgs universitet. Det känns både nervöst och spännande. Lite som att en ny epok i livet är på väg att inledas.
Det kommer nog bli lite speciellt att bo i ett hus på landet. Visserligen är jag uppvuxen på landet så jag är ju ganska van men jag har aldrig haft ett eget hus (visserligen är inte det här heller mitt eget eftersom vi hyr det under en begränsad tid, men ni fattar). Jag tror det kommer bli fint, särskilt nu när hösten kommer. Jag tycker verkligen om hösten. Allt blir så mycket klarare. Luften, dofterna, färgerna... Att gå promenader runt den lilla sjön, att komma hem och sätta på en skiva med Dylan samtidigt som man tänder eld i den öppna spisen, att spendera söndagarna liggandes i höstlöven och se upp på flygplanen som drar sina streck på himlen.

Sist men inte minst ska det förstås bli underbart att dela vardagen med den person som betyder mest av allt. Anna, det här är för dig.

En hycklares bekännelser

Jag har varit inne på det här med att leva som man lär i ett inlägg på min gamla blogg. Den här gången tänkte jag vidareutveckla det lite och ge några exempel som visar vilken hycklare jag innerst inne är.

1. Nykteristen
Jag har under de senaste månaderna varit med och anordnat en klimatvänlig, multikulturell, antikommersiell och nykter festival. Smaka på det ni. Extremt PK med andra ord. Jag har även uttalat mig i intervjuer där jag har påpekat hur viktigt det är att det finns nyktra arrangemang för ungdomar. Detta skulle kunna uppfattas som rent hyckleri för om det är någon som tycker om att supa så är det ju jag. Dock ska jag säga till mitt försvar att jag verkligen tycker att det ska finnas arrangemang där alkohol är förbjudet, likaväl som det ska finnas arrangemang där det är okej att supa. Mångfald, för att använda ännu ett slitet och politiskt korrekt begrepp.

2. Marknadsföraren
Jag skrev i somras för ett magasin som delades ut gratis till alla besökare på Arvikafestivalen. Mitt jobb var bland annat att skriva en presentation av alla artister som uppträdde. De här presentationerna är ju till för att locka besökarna till att se banden och därför kan man givetvis inte skriva något negativt. Varje band ska älskas och hyllas till skyarna, vilket jag också gjorde. Men självklart älskar jag inte alla band som spelar på Arvikafestivalen. Gjorde jag det vore jag antingen dum i huvudet eller schizofren. I min presentation av festivalens största dragplåster, Depeche Mode, skrev jag något i stil med: "Om du missar den här spelningen kommer du att ångra dig resten av ditt liv". Gissa vem som föredrog att hänga på campingen istället för att se Depeche Mode... Om Korn skrev jag något liknande trots att det är ett band som jag verkligen avskyr. Men vad gör man? Jag antar att det är någonting som ingår i spelreglerna om man vill jobba med någon form av reklam eller marknadsföring (och kanske även med journalistik, tråkigt nog).

3. Miljökämpen
När jag var ute och debatterade innan EU-valet så sa jag bland annat att jag är väldigt oroad för konsekvenserna av koldioxidutsläppen. Detta är väl en sanning med en viss modifikation. Det är ju inte så att jag ligger vaken på natten och oroar mig för vad som ska hända med fiskarna i Östersjön eller hur isbjörnarna ska klara sig. Det finns väl någonstans i bakgrunden men det som upptar mina tankar mest är mer vardagliga saker som "hur ska jag kunna betala tillbaka mina csn-skulder?", "Vad ska jag ha på mig för kläder för att folk ska tro att jag är coolare än vad jag är?" och, framförallt, "Vilken är egentligen 2000-talets bästa låt?".
Detta betyder givetvis inte att jag inte bryr mig om miljön. Men det är alldeles för stort och abstrakt för att jag ska kunna känna någon oro i magen. Det är ungefär som när det dör hundratusen i en jordbävning i Afghanistan och man tänker "Jaha" och går vidare.

Jag menar, vad ska man göra? Man gör ju ändå sitt bästa och mer än så kan ingen bli. Det måste jag tro.

Ett stort klavertramp för mänskligheten

De senaste veckorna har jag insett en sak - det är ett betydligt större jobb att arrangera en festival än vad man tror. Till och med en festival i väldigt litet format. Egentligen visste jag ju det, jag var med och anordnade den här festivalen för två år sen och det var en hel del jobb då också. Men då hade jag inte lika mycket ansvar som i år. Men efter hundratals mail och telefonsamtal så känns det nu i alla fall som att de flesta bitar börjar falla på plats.

På lördag, den 22 augusti, så är det alltså dags för Klavertrampfestivalen i Sandgrundsparken i Karlstad. Det kommer bli musik, poesi, sång och dans från 13 till 23.00. Gratis inträde och drogfritt.
Vi kan kanske inte stoltsera med lika stora artister som Way Out West eller Arvikafestivalen men för att vara en festival med få engagerade personer och en väldigt liten budget så tycker jag ändå att vi har fått till ett ganska bra utbud.
Så ta på dig festivalskorna igen och kom till Sandgrundsparken på lördag. Jag lovar att det kommer bli en fin dag.

Läs mer på Myspace eller Facebook.

Skägg out west

Jag var på Way Out West i helgen och kunde konstatera att det är skägg som gäller i år igen. Förra året hette skäggen Fleet Foxes, Iron & Wine och Christian Kjellvander. I år hette de Bon Iver, Band Of Horses och Wilco (nu kanske någon besserwisser påpekar att ingen av medlemmarna i Wilco har skägg. Men skägg är som bekant inte någonting man har utan någonting man är. Vissa föds till skägg, andra blir det efterhand).
Jag måste säga att jag är lite skeptisk till hela den här trenden av skäggiga män med flanellskjorta och stövlarna djupt i den amerikanska myllan. Förvisso tycker jag att både Bon Iver och Fleet Foxes är rätt bra, men inte SÅ bra som vissa försöker få oss att tro.

Nog om detta. Även utan skäggen så är Way Out West förmodligen Sveriges trendängsligaste festival. Jag kan se framför mig hur det går till på deras bandbokningsmöten:
"Okej, nu har vi fått med de hetaste indiebanden, vad behöver vi mer?"
"Släng in lite afrikansk musik också för att visa att vi har koll på sånt."
"Ja och lite hiphop."
"Olle Ljungström då?"
"Är inte han jävligt mycket 90-tal?"
"Jo men han har ju släppt ny platta nu och det har kommit en film om honom."
"Åh fan, ja men då tar vi med honom också."

Nej, nu ska jag inte vara så negativ. Jag gillar ju nästan varenda band som spelar på Way Out West och tycker att det är Sveriges i särklass bästa festival. Det är bara så tacksamt att driva med den.

Så, vad var bäst respektive sämst undrar ni förstås?

Bäst var utan tvekan Robyn, Glasvegas, Olle Ljungström och Final Fantasy. Sämst var kanske Band of Horses (några bra låtar, men i övrigt... nja), Arctic Monkeys (jag såg iofs bara 20 minuter men snacka om överskattat band) och Antony tillsammans med Göteborgs filharmoniker. Den sistnämnda spelningen hade jag faktiskt sett fram emot, men såhär i efterhand måste jag säga att det var ett ganska stort magplask. Man vill ju tycka om Antony. Han är ju som en stor och känslig nallebjörn. Men just den där ödmjukheten och snällheten kan också bli ganska provocerande. Kanske för att han är så himla pretentiös och inte har någon självdistans. Dessutom blev det aldrig riktigt så där fint och känslosamt som jag trodde att det skulle bli.
De tråkigaste missarna var Loney, Dear (valde bob hund på Kulturkalaset istället), Bon Iver (valde Sean Kuti istället) och Patrick Wolf (försov mig).
På lördagnatten köade jag utanför Annedalskyrkan i en och en halv timme bara för att få se First Aid Kitt och Final Fantasy. First Aid Kitt hann jag bara se några låtar med (vilket i och för sig inte gjorde så jättemycket eftersom jag såg dem på Arvikafestivalen). Final Fantasys spelning fick jag dock se i sin helhet och förutom lite tekniskt krångel i början så var den sagolikt bra. Nästan så att det var värt att köa så länge som jag gjorde.

Så det var min festival. Hur var din?
(Jag har lärt mig av min syster att man ska avsluta varje blogginlägg med en fråga).

Om medias fyrkantighet och Alex Schulmans elakhet

Media tillåter som bekant inte några komplexa karaktärer. Blondiner med stora bröst är korkade, författare som förekommer i kulturprogram är konstiga särlingar, den autonoma vänstern är livsfarlig för att inte tala om skäggiga män som kommer från mellanöstern... och så vidare.
Ett annat belysande exempel på detta är Alex Schulman. Från att ha varit en av Sveriges kanske mest hatade personer är han nu allas gullegris. Från att ha varit ironisk, kall och cynisk är han nu varm, ärlig och innerlig. Jag har inte följt Schulmans öden och äventyr så jättenoga men när stormen var som störst kring honom så blev även jag förbannad på hans till synes totala brist på empati och psykopatleende. Samtidigt som jag inte kunde låta bli att roas av hans utfall. En del saker han har gjort är ju när allt kommer omkring riktigt roliga.
För några dagar sen lyssnade jag på hans sommarprogram och kunde inte låta bli att bli lite rörd. Hela programmet (som skulle ha handlat om kvinnorna i hans liv - hans mamma, hans sambo och hans dotter - men som ändå mest kom att handla om hans pappa) var väldigt varmt och fint. I programmet nämnde han även sin medverkan i Babel för ett tag sen då han blev dubbad till författare genom att få en stämpel i pannan. Han sa att det kändes lite jobbigt och pinsamt - varför kunde inte han bli tagen på allvar som andra författare? Jag kan i och för sig förstå honom, men samtidigt har han väl ändå någonstans sig själv att skylla. Lustigt nog verkar han nu själv ha blivit just sådär pretentiös som han tidigare har beskyllt andra för att vara (Marcus Birro till exempel). Eller är allting bara ännu ett ironiskt skämt? När man ser det här radioinslaget så kan man ju börja undra...

Den mest intressanta frågan är dock denna: hur mycket styrs Alex Schulman av media och hur mycket styrs media av Alex Schulman?

7. Ellekari Larsson

Det kanske är en överdrift att kalla Ellekari Larsson för folkkär. Hon har, mig veterligen, än så länge inte uppträtt på Allsång på Skansen, tävlat i På Spåret eller fått några skandalrubriker i Aftonbladet. Däremot är hon knappast okänd, åtminstone inte för det popintresserade klientelet. Förutom framgångarna med The Tiny har hon ju även uppträtt tillsammans med artister som Ed Harcourt och Anna Ternheim. Det var för övrigt som bakgrundssångerska till den förstnämnda som jag såg henne för första gången på en konsert i Göteborgs konserthus vintern 2004. Med på konserten var även hennes bandkamrat Leo Svensson - kanske världens främste traktör av det fantastiska instrumentet såg.

Ellekaris röst påminner om Joanna Newsoms. Båda två har den där typen av bebisröst som ibland kan kännas oerhört påfrestande men som också kan vara alldeles, alldeles underbar. The Tinys debutskiva Close Enough är i min bok en av 2000-talets finaste svenska skivor. Uppföljaren Starring; Someone Like You är tyvärr inte alls lika bra - de vackra och mjukt smekande melodierna saknas till stor del och arrangemangen är så överbelastade att det påminner om en bröllopstårta som håller på att rasa ihop. "Closer" däremot är lika vacker nu som när jag hörde den för första gången för fem år sen. På Youtube finns för övrigt en rolig kommentar under den här låten: "She sounds like a caucasian Billie Holliday". Kanske det ja.

Orden som rann mellan fingrarna

Minns du
grässtrået i mungipan
knytet på axeln
Chaplinskorna
och regnbågen som aldrig tog slut?

Minns du
Matrjosjkadockorna
som log åt sina hemligheter
samtidigt som jag dök efter nycklar
på fel sida av Atlanten?

Minns du
pappersflygplanen
med anarkistiska pamfletter
som alltid störtade mot marken
innan de fick medvind?



Och jag säger dig att
vi kunde ha spritt våra ord som maskrosfrön
vi kunde ha spritt dem som man strör salt i såren
och odlar orosplantor i växthus
men varje gång vi skulle gripa efter drömmarna
var det som att försöka fånga en snöflinga

Det var som att försöka fånga en snöflinga;
allting bara smälte och rann mellan fingrarna
och som efter en misslyckad brännbollslyra
kom skammen krypandes uppför ansiktet



Vad ska det bli av oss?
frågade du
när jag fimpade i blomvasen
lade huvudet på kudden
och somnade om

Vad ska det bli av oss?
frågade jag
när du begravde huvudet i räkningar
drog ner persiennen
och somnade om

Vad ska det bli av oss?
frågade vi oss själva
när stormen drog förbi runtomkring oss
och vi sökte skydd under ett träd
där vi satt hela natten



Och jag somnade där
med huvudet på din axel
och det sista jag minns var att du såg på mig och log
och jag tänkte att:
Så länge sömnen finns så finns i alla fall drömmarna


Det enda jag kunde ha önskat mig mer var att veta
vad som skulle hända dig när jag inte var där längre

Känn ingen sorg för mig Rosenborg

Jag trodde nog inte att det skulle kännas så jobbigt att flytta. Men nu när jag sitter här med flyttlådor överallt och kala väggar samtidigt som jag ser solen gå ner över Sommarro för kanske sista gången så är det faktiskt lite vemodigt. Det är klart, jag har ju ändå bott här i tre år. Det är längre än jag har bott på någon annan plats förutom hos mina föräldrar. Ändå känns det som att jag inte riktigt har hunnit flytta in ordentligt. Jag har till exempel inte brytt mig om sådana basala saker som att sätta upp gardiner i sovrummet eller en lampskärm till taklampan. Dessutom har jag fortfarande, trots mina tre år här, inte riktigt vant mig vid att betrakta den här platsen som hemma. "Hemma" kommer nog fortsätta att vara Torfolk i många år framöver...

Men mest känns det spännande att flytta. Jag ser verkligen fram emot att flytta in i stugan i Gunnilse utanför Göteborg tillsammans med Anna. Vi ska visserligen bara bo där i 9 månader men jag tror det kommer bli några oerhört trevliga månader. Framförallt känns det bra att börja på ett nytt kapitel. Det är så lätt att fastna i gamla hjulspår om man stannar för länge på samma plats.

Vägarna ligger öppna nu. Och det här är bara början.

8. Karin Dreijer Andersson

Frågan är om man kan kalla Karin Dreijer Anderssons sångröst för "vacker". Jag är inte helt säker på om hon själv skulle gilla den beskrivningen. Eller också skulle hon det, vad vet jag. Oavsett vilket så är det en otroligt fascinerande röst som hon besitter. Det är relativt få artister som verkligen använder rösten som ett instrument och som experimenterar med den för att skapa olika stämningar i musiken. Det kan ibland vara svårt att veta vad som är hennes "riktiga" röst och vad som är datamanipulationer, men det spelar inte så stor roll. Det är ju resultatet som räknas. Och resultatet känns ofta skrämmande, obehagligt men ändå ja... vackert. När många artister går in för att "vara sig själva" till hundra procent så känns det som att Karin oftast tar på sig en roll när hon sjunger en låt. Vem som egentligen döljer sig bakom masken kan man aldrig riktigt vara säker på men det är också det som gör det så fascinerande.

Vad mer kan jag säga? Det här är en fantastisk låt och en fantastisk video.

9. Frida Hyvönen

Det har kommit mycket bra från Västerbotten under årens lopp: David Sandström, Sara Lidman och Västerbottenost till exempel. Det har också kommit en del mindre bra, typ Maud Olofsson. Men frågan är om inte Västerbottens allra bästa exportvara är Frida Hyvönen.
Det är svårt att komma på bra ord för att beskriva Frida Hyvönen men excentrisk är ett ord som dyker upp i huvudet och det är i det här sammanhanget en komplimang. Musiken på hennes första skiva Until Death Comes var bra men samtidigt var det ganska lätt att tröttna på det där cirkuspianot och alla hennes manér. Den senaste skivan, Silence Is Wild, är större, mognare och mer dramatisk. Som att hon äntligen har vuxit i teaterkostymen och därmed också fått äntra Dramaten. Även rösten har mognat, om den i början kändes lite väl gäll så är den nu fylligare och djupare. Dessutom är det ganska fantastiskt hur mycket känsla man kan lägga i ett "Ah".

Mera sommar

jag har lyssnat på P.O. Enquists fullständigt briljanta sommarprogram. Han pratade bland annat om skittunnorna över sjölannet, bombade tyska städer, operadrömmar och avslutade sedan med att avslöja meningen med livet som hans hund Pelle förkunnat för honom. Jag tänkte först skriva det här men då skulle ni kanske låta bli att lyssna på programmet och det nöjet vill jag ju inte frånta er.
En stund efter att programmet hade tystnat funderade jag på varför jag kände igen den sista meningen och var jag kunde ha hört den tidigare. Sen kom jag på det. Jan Stenmark förstås. Det finns få personer som jag beundrar och respekterar så mycket som P.O. Enquist och Jan Stenmark. Stig Claesson och Roy Andersson kan också sälla sig till denna skara underfundiga gubbar som tycks veta mer om livet än vad jag någonsin kommer att förstå.
När ni ändå är inne på SR:s hemsida så kan ni också passa på att lyssna på Kristian Luuks sommarprogram som inte heller var så tokigt. Han har måhända inte uppnått den ålder som krävs för att kunna förmedla sann livsvisdom men han har rätt många roliga och bra historier på lager.

Lyssna här och här.

10. First Aid Kit

Av alla konserter som jag såg på Arvikafestivalen i år så var det nog inga som fick lika mycket respons från publiken som systrarna Klara och Johanna Söderberg i First Aid Kit. De verkade nästan en aning generade över att folk gillar dem så mycket. Dagen innan hade de spelat på Roskildefestivalen och fått lika mycket applåder från publiken där. First Aid Kit har, precis som Taxi Taxi för några år sen, blivit ett myspacefenomen på nolltid. Delvis kanske på grund av att de spelade in en cover på Fleet Foxes "Tiger Mountain Peasant Song" som uppskattades så mycket av Fleet Foxes att de lät systrarna sjunga den tillsammans med dem på konserter. Men First Aid Kits låtar är lite för bra för att man ska kunna avfärda dem som en hype och de sjunger bättre än de flesta äldre sångerskor. Bli inte förvånade om First Aid Kit kommer fortsätta att spela in musik tillsammans i många år till. Tiden får utvisa om jag har rätt.

Att ha det trevligt

Trevligt är ett förhatligt ord. Nästan lika illa som "bra" eller "lagom". Det säger liksom inget. Det bara hänger där i luften och viftar lite på svansen. Och varför ska man ha det trevligt egentligen när man kan ha det superduperfantastisktextrajättebra?

Ändå använder jag ordet trevligt ganska ofta. Det är behändigt. Saker och ting är ju ändå, när allt kommer omkring, sällan sådär superduperfantastisktextrajättebra utan snarare lite småtrevliga.
Jag läser en bok just nu som heter "Gunnar" och är skriven av Bob Hansson, poeten ni vet. Bob Hansson brukar inte vara trevlig just, han brukar snarare vara superduperjättemycketextraallting. Men "Gunnar" är just trevlig. Trots att Bob Hanssons intentioner kanske var att ruska om läsaren så blir man inte särskilt omruskad. Man förstår ganska snabbt vad boken kommer handla om och språket är lite för likt både Erlend Loes och Stig Claessons för att man ska kunna kalla det originellt. Ändå läser man på, Gunnar tuffar runt i vardagen och kommer med små vardagsfilosofiska betraktelser. Det är oftast ganska underhållande även fast det inte är så superduperfantastiskt.

Och jag tror att det behövs människor som Gunnar och även böcker som "Gunnar". Tillvaron måste få vara lite trevlig ibland. Bara den inte är det för jämnan. Nej, lite lagom trevligt ska det vara.

Om att få finnas till

"En del människor tycker inte att personer som Conny Nimmersjö ska få finnas till. Och det är just för att det finns människor som tycker att Conny Nimmersjö inte ska få finnas till som bob hund tycker att han ska få finnas till."

Thomas Öberg på Arvikafestivalen.

Arvikafestivalen 2009

Som jag skrev om i ett tidigare inlägg så var jag på Arvikafestivalen i år för att skriva några artiklar till ARVIKA, det magasin som delas ut till alla besökare och som även kommer att komma ut med ett till nummer till hösten. Det var dock inget större jobb, jag ägnade ca 1-2 timmar om dagen åt intervjuer och annat och resten av tiden var jag ledig. Dessutom är det ju en hyfsat bra merit.
Jag kom dit mitt på dagen i torsdags och jag trodde att jag skulle dö av värmeslag redan när jag klev av bussen. Sedan släpade jag min som vanligt alltför stora packning ner till ett gymnasium som låg cirka två kilometer från festivalområdet där det var meningen att jag skulle sova. Väl där fick jag dock veta att jag inte hade bokat någon plats, trots att jag mycket väl visste att det var fixat. Till slut lyckades Mikaela, som är vän och redaktör på tidningen, ordna så att jag kunde sova i samma lägenhet som henne. Det innebar att jag fick släpa packningen ytterligare någon kilometer i gassande solsken men i slutänden blev det nog ändå bättre.

Den första artist jag såg var James Yuill som jag innan bara hade hört några få låtar av på Myspace. Tyvärr var det en ganska tråkig spelning, flera låtar hade vackra melodier men de tenderade att drunkna i den elektroniska bakgrunden. The Sounds har jag aldrig gillat och det lilla jag hörde av deras spelning på festivalen fick mig inte att ändra åsikt. Visst, de har väl gjort en och annan catchig melodi men de känns lite som med Backyard Baies - ett band för de som tycker att tatueringar och riffiga gitarrer är det tuffaste som finns. Jag tycker bara att det är extremt töntigt.
Såg sedan på Casiokids, ett norskt blipp-blopp-band vars spelning började väldigt bra med en dansande björn på scenen och två jättestora ansiktsmasker (jag menar, vad kan gå fel med ett sånt upplägg?). Fast i längden blev låtarna en aning tjatiga.

Efter detta var det dags för mitt första jobb på festivalen vilket gick ut på att intervjua ett gäng pensionärer. Det var riktigt kul, pensionärerna var snälla och trevliga och verkade nog tycka att det var lite häftigt och spännande att vara på festival. I och för sig är det väl inte så speciellt med pensionärer på en festival idag som det kanske var för en 10-15 år sen. De artister som säljer mest skivor och konsertbiljetter nuförtiden är ju allt som oftast i pensionsåldern. Tillsammans med dem lyssnade jag först lite på Mando Diao och därefter på Detektivbyrån. I synnerhet de sistnämnda verkade de uppskatta. Jag tycker det finns något väldigt fint i att såväl pensionärer som indiepopare gillar Detektivbyrån, det säger en del om deras musik. Även jag tyckte det var en fin spelning, tyvärr kunde jag inte se hela eftersom PRO-gänget bestämde sig för att gå därifrån efter ett tag.
Avslutade kvällen med att se delar av Mars Voltas och Röyksopps konserter, samt hela Parkens. Jag har många vänner som gillar Mars Volta men själv har jag svårt för att se deras storhet. Jag har verkligen försökt att lyssna och förstå men jag greppar det bara inte. Jag antar att det är ett sånt band som man antingen älskar eller inte begriper alls. Parken däremot var överraskande bra. Inte för att hans låtar är så superorginella, det finns skäl till att han kallats för Håkan Hellström- och Markus Krunegård-kopia. Men det var ändå en trevlig spelning, i synnerhet som jag inte har gett honom särskilt mycket speltid tidigare.
Röyksopps spelning var förmodligen också bra men jag såg tyvärr bara de två sista låtarna.

På fredagen inledde jag med att se på Frida Hyvönen som jag bara har sett en gång tidigare, på Way Out West. Det roliga med en Frida Hyvönen-spelning är inte bara musiken utan minst lika mycket Fridas charmiga mellansnack och inte minst scenkostymerna. På den här spelningen var Frida och hennes två bandmedlemmar klädda i svarta nylondräkter med paljettdekorationer i guld. Det såg väldigt varmt ut och Frida började också spelningen med att säga att detta kunde bli deras sista någonsin eftersom de förmodligen skulle dö i värmeslag. Egentligen passar nog Fridas musik ganska bra i ett stort cirkustält men jag skulle förstås ännu hellre ha velat se hennes spelning på Dramaten för en tid sedan. Men det var ändå en av de bästa spelningarna under festivalen.

Innan jag gick på Hyvönen-spelningen hade jag gått runt på campingen och stältt filosofiska frågor till folk, något som jag även fortsatte med en stund efter spelningen. Men ganska snart fick jag söka skydd från det regn som behagade att välla ner under fredag eftermiddag. När regnet hade avtagit kunde jag gå och se Emil Jensen för jag vet inte vilken gång i ordningen. Som vanligt var det jättebra, trots att jag hört vissa delar av mellansnacket lite för många gånger. Men det finns så enormt mycket värme och kärlek i Emils musik att det är svårt att värja sig. Dessutom var det kul att se honom med ett helt band, något som jag inte har gjort så många gånger tidigare. Efteråt var jag bara tvungen att gå och krama om honom och tacka för spelningen. Jag var lite nyfiken på om han skulle känna igen mig också vilket jag inte tror att han gjorde. Men det begär jag inte heller, jag har ju själv svårt att komma ihåg ansikten och han pratar ju med en massa fans efter varenda spelning så det är inte så konstigt om han har svårt att hålla ordning på alla.
Efter detta kollade jag lite på Eagles of Death Metal men kunde rätt snart konstatera att jag inte fattar grejen med dem heller.

Det var inte så länge sen jag såg bob hund sist i Stockholm. Den här spelningen var kanske inte fullt lika bra som den, festivalspelningar blir ju sällan lika bra som "riktiga" konserter, men bob hund är ett alldeles för rutinerat band för att kunna göra en dålig spelning. I början såg det inte så bra ut dock, ljudet från sången försvann lite och Thomas hade svårt att verkligen få igång publiken. Men sen lossnade det och jag fick höra flera av mina favoritlåtar, "Kompromissen", "Det skulle vara lätt att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag; tror jag" och till och med "En pratstund" (en låt som jag aldrig trodde att jag skulle få höra live). De spelade endast två låtar från den nya skivan vilket kan verka konstigt, men bob hund har ju alltid gjort på sitt eget vis. Precis som på förra spelningen avslutade de med "Hörlurar" trots att jag knappast tror att det är någon publikfavorit.

Jag var nog en av få personer på festivalen som valde att inte se på Depeche Mode. Ryktet säger att det var typ 20 000 på den spelningen. Istället satt jag på campingen och drack öl med några vänner. Jag ångrar inte det beslutet. Även om Depeche Mode kanske är sjukt stora för vissa så har de aldrig betytt särskilt mycket för mig, jag har inte ens hört mer än en handfull låtar och det känns dumt att se en spelning bara för att man "ska" ha sett dem. Vem vet, det kanske var jättebra men å andra sidan hade jag det väldigt trevligt på campingen.
Lite senare tog jag mig i alla fall in till festivalen för att se på Fever Ray och hann i alla fall se en låt med Depeche, vilket råkade bli "Personal Jesus". I alla fall en låt som jag käner igen och tycker är riktigt bra.

Fever Ray var nästan lika coolt som The Knife på Arvikafestivalen för tre år sen. I början såg man typ ingenting förutom ett antal läslampor som stod utplacerade lite här och var på scenen. Men så snart ögonen börjat vänja sig vid mörkret kunde man se Karin Dreijer stå i mitten av scenen iklädd någon konstig fjäderskrud. om det nu verkligen är Karin, det kan man ju aldrig så noga veta. Jag har fortfarande lite svårt att hålla isär de olika låtarna på skivan, men "Keep The Streets Empty For Me" och "If I Had A Heart" lät i alla fall fantastiskt bra, liksom de mesta annat. Lätt en av festivalens bättre spelningar, kanske den bästa till och med.

När jag kom ut ur Apollo-tältet fick jag syn på en person som verkade bekant och när jag kom lite närmare såg jag att det var bob hunds gittarist Johnny Essing som verkade ensam och övergiven. Jag gick fram och kramade honom och tackade för en bra spelning. Eftersom jag var lite småfull kunde jag inte låta bli att berätta hur mycket bob hund har betytt för mig och när jag visade loggan som jag har låtit tatuera på bröstet så verkade han faktiskt bli riktigt glad. Han sa också att bob hund hade räddat livet på honom "om det inte hade varit för det här bandet så hade jag gått och tiggt fimpar på södermalm." Andra kanske tycker att det verkar löjligt men på min lilla planet är det faktiskt rätt stort att ha pratat med Johnny Essing.


På lördagen hade jag bara ett skrivuppdrag, nämligen att intervjua bandet Thermostatic och detta var inte förrän på kvällen. Klockan tre var det dags för en ganska tråkig krock, Florence Valentin och Joel Alme spelade samtidigt, något som jag tycker att arrangörerna borde ha kunnat undvika eftersom de förmodligen lockar ungefär samma publik. Eftersom jag har sett Florence Valentin fler gånger valde jag Joel Alme den här gången, men det hade nästan lika gärna kunnat bli tvärtom. Joel Alme och hans band levererade en bra men knappast oförglömlig spelning. Joel svettades som en gris och tog i från tårna men jag hade gärna sett lite stråkar på scenen och inte bara blås. Sen hann jag även höra några låtar med Florence Valentin och även det verkade ha varit bra.
Anna Ternheims spelning var lite småtråkig dessutom var det sjukt varmt. Att placera en singer/songwriter på festivalens största scen var kanske inte heller ett helt lyckat drag. Nog för att Anna Ternheim är stor, men så stor?
Sen var det dags för en krock igen, jag hade gärna sett både Jenny Wilson, First Aid Kitt och Maud Lindström men tyvärr spelade de alla samtidigt. Jag valde att se First Aid Kitt, mest för att se om hypen kring dem stämde. Och det var faktiskt oerhört bra, båda tjejerna har verkligen otroligt vackra och mogna röster dessutom fick de enormt mycket kärlek från publiken. en del av hypen bygger väl på att de är så himla unga men jag tror faktiskt att de kommer gå långt och leverera lika bra låtar om tio år.

Elenette är kanske ett band som jag gillar lite mer i teorin än i praktiken. Jag tycker Kalle Berglund skriver fantastiska texter, men de var inget fantastiskt liveband.
Några som verkligen är en upplevelse att se live är ju däremot Fleet Foxes. Jag var storögt imponerad efter deras spelning på Way Out West förra året och lika imponerad den här gången. Lite snålt av dem at inte bjuda upp First Aid Kitt på scenen och inte göra några extranummer kan man kanske tycka, men det går inte riktigt att vara missnöjd efter en timmes stämsång som får änglarna att gråta.

Som avslutning på festivalen såg jag lite av Thåströms spelning, men jag kunde tyvärr inte se klart den eftersom jag skulle iväg och intervjua Thermostatic. Den här intervjun gick riktigt bra, trots att jag inte hade förberett några särskilt bra frågor. Men de var trevliga och roliga att prata med och alla kom med inlägg och kommentarer så intervjun skötte sig nästan av sig själv.

På det stora hela var det som vanligt en trevlig Arvikafestival, trots en del missöden och dålig planering av arrangörerna (till exempel tog den vegetariska maten till funktionärerna slut väldigt fort flera av dagarna).
Jag ser redan fram emot nästa år.

Bruset

Plötsligt har jag glömt bort vart jag är på väg. Jag står på Centralen i Stockholm och bredvid mig rusar folk fram och tillbaka efter sin egen hemliga kompass. Zoomar man ut lite så ser man hur löjligt allt är: där springer en tjej för att hinna till ett möte, där sitter en gubbe framför en fyrkantig burk och investerar två miljoner i ett företag, där tar någon en guldmedalj i ett 100-meterslopp – alla är de övertygade om att de gör någonting viktigt. Men möten, pengar och tävlingar betyder bara något så länge vi har bestämt att de ska göra det. Universum bryr sig inte. Den samlade mänskligheten är inte större än en mygga som är på väg att skapa ett obehagligt bett på universums ena lår. Det blir varken värre eller bättre än så.



En timme senare sitter jag ändå på ett tåg på väg till Värmland. Det är väl så det funkar – när vi inte vet vart vi är på väg söker vi oss tillbaka till ursprunget, där allt började. I mitt fall är ursprunget en gård i Värmland. Jag sitter vid fönstret och ser ut på landskapet som ser ut som en Carl Larsson-målning. Så jävla orealistiskt. Och så jävla varmt det är. Kunde de inte kosta på sig lite luftkonditionering på tågen så man slapp sitta här och svettas som en hamster. Svettas hamstrar förresten? Ja, de borde det väl göra. Eller? Herregud vad hjälplös man är utan Wikipedia. Ska man fråga någon? Nej, det går ju inte. Svettas hamstrar? Vad är det för en jävla fråga. Istället plockar jag upp tidningen Kupé som ligger framför mig. På framsidan står Peter Magnusson med vass upp till öronen. Varför gör han det? Jag kommer ihåg honom från Hey Baberiba, ett löjligt TV 4-program som gick ut på att göra narr av kändisar och förnedra sig själv. Men nu har han enligt artikeln gått och blivit allvarlig. Vad fan är det med alla B-kändisar som ska komma ut som allvarliga och seriösa? Linda Rosing försökte bli politiker, Alex Schulman skriver en tårdrypande bok om sin far och Arnold Schwarzenegger lyckades till och med bli guvernör i Kalifornien. Alla försöker de få oss att tro att de har någon sorts djup, att de är något mer än bara lättlurade mediaprodukter. Och det värsta är att folk går på det, blir upprörda över att media behandlar dem som skit men kan ändå inte låta bli att köpa nästa nummer av Expressen som har ett femsidigt reportage om Carolina Gynnings uttagning av sina bröstimplantat. Vart är världen på väg? Vart är tåget på väg? Nu har vi ju stått still här i femton minuter. Signalfel säger föraren och lyckas låta uppriktigt ledsen när han beklagar att vi kanske missar våra förbindelser eller inte hinner fram till våra möten i tid. Han kanske borde ha blivit skådespelare istället för lokförare, han verkar onekligen ha en viss talang för det.



Var kommer detta förakt ifrån? Varför kan jag inte bara vara nöjd med allt som livet ger, sjunga allsång på skansen och sluta se snett på folk som aldrig har läst några andra böcker än deckare. Vad är det för fel på deckare egentligen? Vad är det för fel på att bli underhållen för stunden, måste allt vara så jävla kvasifilosofiskt och djupt? Jag läser lite i Daniel Sjölins ”Världens sista roman” och fattar ingenting. Är det det här som är litteratur? En massa pretentiöst mumbojumbo om ingenting. Jag förstår inte ens vad han vill komma fram till? Vill han komma fram till någonting? Och när ska tåget gå igen, nu har vi ju stått här i en halvtimme.



Om det finns en gud så skrattar han säkert. Här går vi runt och skriver pretentiösa romaner, skäms över vår nakenhet, blir hysteriska när vi ser någon vi känner på tv, bygger skyskrapor i glas, byter papperslappar med varandra, klär upp oss när vi ska på finmiddagar och så vidare. När vi egentligen bara kunde göra som djur gör mest – knulla, äta och sova. Vad ska det vara bra för, allting? Jag frågar tjejen i restaurangvagnen och hon svarar att tyvärr har vi stängt just nu men vi öppnar igen efter Degerfors.



Tio minuter senare är tåget på väg igen och jag är glad. Sverige är ju ändå bra vackert ändå. Som en Carl Larsson-målning, nästan. Och visst är det skönt att det är sommar. Luftkonditionering förstör ju bara miljön och lite svett har väl ingen dött av. Fan vad trött jag blir på alla som kallar klimathotet för ”vår tids viktigaste fråga”. Klart att det är den viktigaste frågan. Utan klimatet inga människor – snipp, snapp, snut så var den sagan slut. Klimathot förresten, det är ju vi människor som är hotet. Klimatet klarar sig säkert alldeles utmärkt på egen hand. Och så är jag där igen i tankarna om universums oändlighet och människans pyttighet. Man kanske borde skriva en bok om det. Risken är väl bara att det blir alldeles för pretentiöst och svamligt. Fast det är väl kanske så det ska vara. ”Vad är det för mening med att hålla på om man inte har några pretentioner?” Jag tror det var Jocke Berg som sa det. Fast den mannens pretentioner har väl ändå stigit honom åt huvudet? Lite jordnära får man väl ändå vara. Det måste ju finnas någon sorts balans. Varför ska allt vara så förbannat obalanserat hela tiden? Har man tid så blir man rastlös, har man ingen tid så blir man stressad. Som om tid vore någonting man hade. Det är väl också en vanföreställning, påtvingad av krassa marknadsekonomer.



Nu ska jag sitta här och andas. Bara andas. Så får vi se hur det går. Inte tänka på livets stora frågor, inte tänka på hur illa jag tycker om gubben som sitter i sätet bredvid, inte tänka på hur irriterad jag blir på tågförseningar. Bara vara. Som någon zenbuddhist har sagt att det ska vara. Så får vi se hur det går.



Äh, det här funkar ju inte. Det är bara en massa skval som rinner genom hjärnan hela tiden, det går inte att koppla bort. I alla fall inte om man är född på 80-talet som jag och är van vid att ständigt vara uppkopplad, alltid kontaktbar, alltid med där det händer. Herregud om man skulle missa något. Det går ju bara inte.



Nu har vi i alla fall passerat Kristinehamn och rullar in i Karlstad. Ska bli skönt att kliva av det här svettiga tåget. Gubben bredvid mig har redan ställt sig upp för att plocka ner väskan. När han sträcker sig uppåt kan jag se hans blekfeta mage – det är ingen vacker syn. Nu har han placerat väskan i mittgången, nu vänder han ansiktet mot mig, nu öppnar han munnen och säger: ”Ska du också vidare?”
Varför ska han börja prata nu för? Nu när vi har suttit här tysta och stilla på tåget i flera timmar och när vi äntligen ska få gå av så ska han inleda någon jävla konversation.
”Nej, det ska jag inte.”
”Nähä. Jag tänkte bara om du också skulle till Säffle och visste när nästa buss gick.”
Varför i hela världen skulle jag vilja åka till Säffle?
”Nej tyvärr, det vet jag inte.”
Nähä. Nej, jag får väl kolla på stationen.”
Det blir tyst, tåget bromsar in.
”Förresten”, fortsätter gubben, ”lite lustigt att du har en bob hund t-shirt på dig. Det är ett av mina gamla favoritband.”
Plötsligt förändras gubben. Han är inte längre bara en svettig och fet gubbe, nu är han en svettig och fet gubbe som gillar bob hund. Vi har någonting gemensamt.



”Ha det bra” säger gubben och kliver av tåget. Jag kliver ut på perrongen och känner något som kanske kan liknas vid kärlek.

Sommar, sommar, sommar...

Jag har varit lite dålig på att uppdatera den här bloggen på sista tiden. Som med allt annat kan man skylla på värmen. Det har varit på tok för varmt för att jag ska ha känt någon större lust att blogga själv eller läsa andras bloggar. Sen har jag faktiskt varit ganska upptagen också. Det här är lite av det som hänt på sista tiden:

1. Michael Jackson och Willy Kyrklund har gått ur tiden. Jag har inte haft någon egentlig relation till någon av dem, men att båda har gjort fantastiska saker råder det inget tvivel om. Frågan är bara vem av dem som var coolast?

2. Midsommar har firats i sedvanlig ordning med blommor och blader, färskpotatis och nubbe och allt annat som hör sommaren till. Dagarna efter midsommar ägnades också åt en, i alla fall i min värld, typisk sommarsyssla nämligen att skörda rabarber. Detta ledde för övrigt till att jag brände mig i nacken och på armarna.

3. Efter midsommar drog jag till Göteborg och hade några trevliga dagar där med mycket bad och sol. I fredags skrev jag på ett kontrakt som innebär att jag från och med den 1 september kommer bo i en stuga i något som heter Gunnilse utanför Göteborg. Ska bli trevligt att bo i en stuga istället ör lägenhet ett tag (kontraktet gäller bara till sista maj nästa år så därefter får jag hitta något annat). Stugan ligger väldigt naturskönt och med goda förbindelser in till stan.

4. Jag har även hunnit med en liten utflykt till ett torp utanför Uppsala. Vi tog oss dit medelst rälsbuss och cykel, hade en väldigt trevlig kväll där som inkluderade vin, öl, frisbee, fotboll, pictionary, bad och fantastiskt trevligt sällskap. Dagen efter cyklade vi tillbaka till Uppsala och därefter fortsatte färden hem till Värmland för min del.

5. På torsdag drar jag på Arvikafestivalen. Jag har varit där de senaste tre åren men faktiskt aldrig som besökare. Först var jag där som funktionär och de två senaste åren som medlemsvärvare för Grön Ungdom. I år ska jag dit och göra några intervjuer för ARVIKA (Arvikafestivalens tidning). Jag trivs faktiskt rätt bra med att jobba på festivaler. Man får gratis inträde, man har oftast gott om tid att gå och kolla på band och man slipper bo på sunkcampingen. (Okej, jag kanske är lite pryd men tanken på att vältra mig i lera med en massa dräggpunkare lockar inte så mycket. I år ska jag till och med sova inomhus, inte mycket till campingliv alltså.) Nackdelen är väl att man inte får förtära någon alkohol vilket enligt många är själva poängen med att åka på festival. Men jag överlever det, dessutom brukar man komma ihåg konserter som man har varit full på så jävla dåligt.
De band som jag ser fram emot mest är: bob hund, Fever Ray, Fleet Foxes, Frida Hyvönen och Detektivbyrån. Funderar även på att som ende festivalbesökare strunta i att se Depeche Mode. Men jag får se. Återkommer kanske med en rapport eller liknande om en vecka.

6. Jag blev bränd av en brännmanet när jag badade i Göteborgs skärgård och när jag kom hem från Uppsala idag upptäckte jag att en fästing hade klättrat upp och satt sig på ett intimt ställe. Men det är väl sånt som hör sommaren till antar jag.

11. Agnetha Fältskog

Man kan säga mycket om ABBA men en sak kan man aldrig ta ifrån dem. Jag snackar förstås om ljudbilden, det klassiska "ABBA-soundet", lika signifikativt som Phil Spectors "Wall of sound". Dessutom är det två andra faktorer som jag tror har bidragit till ABBA:s starka popularitet; Björn Ulveaus, Benny Anderssons och Stikkan Anderssons osvikliga förmåga att skriva perfekta popmelodier samt två självlysande sångerskor - Anni-Frid Lyngstad och Agnetha Fältskog.

Jag har lite svårt för de allra glättigaste och dansbandsvänliga ABBA-låtarna, "Ring, ring" och Waterloo" till exempel. De bästa låtarna är oftast de som har ett drag av melankoli och svärta i sig. "Our Last Summer" är ett bra exempel, men den bästa ABBA-låten är förstås "The Winner Takes It All".
Överdrivet dramatisk och pompös kanske vissa tycker men det beror i sådana fall förmodligen på att de inte har något hjärta. Det kanske låter som en klyscha men det känns verkligen som att Agnetha menar varje ord hon sjunger. Och alla som någon gång har blivit svikna eller övergivna kan känna igen sig i texten.


"But tell me does she kiss
Like I used to kiss you?
Does it feel the same
When she calls your name?
Somewhere deep inside
You must know I miss you
But what can I say
Rules must be obeyed"

12. Anna Maria Espinosa

Jag erkänner att jag har försummat den här bloggen den senaste månaden. I synnerhet listan på kvinnliga artister har jag helt ansvarslöst låtit ligga i träda. Men det är sant som det sägs att den som icke sår skall heller icke skörda (eller förvänta sig några kommentarer) och därför tar jag nu lagom till sommarsäsongen nya friska tag.


Anna Maria Espinosa har inte bara Sveriges i särklass snyggaste namn. Hon sjunger dessutom förbannat bra. Jag tycker visserligen inte att hennes soloskiva är helt fantastisk, mest på grund av att flera av låtarna är ganska tråkiga. Däremot är hon alldeles strålande som ständig gästsångerska i Club Killers (som jag tyvärr ännu inte har sett live, måste verkligen se till att göra det någon gång).
Jag hade egentligen velat publicera "Boy I've Got A Date" som finns med på Club Killers liveskiva, men jag hittade den inte så det får bli den här istället. Hon sjunger kanske inte så bra som jag vet att hon kan göra i den här låten, men "Perifidia" (som betyder sviken kärlek) är i alla fall en av de bästa rocksteady-låtarna jag har hört (den är för övrigt också med i en väldigt fin kinesisk film som jag såg för några dagar sen - 2046).
Och jag tror att det finns ganska få svenska sångerskor som verkligen kan säga "Suck it to me, baby" så det låter riktigt bra. Där är Anna Maria i en klass för sig.

Bilmusik

Det här inlägget har tidigare varit publicerat på Stardust-bloggen.


















Jag är inte så mycket för bilar egentligen. Jag kan nästan ingenting om olika modeller och tycker för det mesta att det är en tämligen monoton och tråkig syssla att köra bil. Min fördom om alla grabbar som tycker det är roligt att meka med bilar är att de har en IQ-nivå som inte överskrider hundra.
Visst, det har väl hänt att jag njutit av att köra bil, främst nattetid när det är tomt och ödsligt på vägarna och man far fram genom vidsträckta landskap med bilstereon på hög volym. Då kan jag, för ett ögonblick, förstå det fantastiska i bilåkande. Men annars icke. Och det där med att meka med bilar, att ägna timmar åt att gräva i motorn och putsa lacken, det kommer jag aldrig fatta.

So far, so good. Som den miljöpartist jag är bör jag ju inte heller tycka om bilåkande, jag bör istället förespråka mer miljövänliga alternativ som cykel och tåg. Vilket jag också gör.
Men, trots detta måste jag erkänna att jag är väldigt svag för låtar som handlar om att åka bil.

Ta Tom Waits "Ol’ 55" till exempel, en låt som jag håller väldigt varmt om hjärtat. Den handlar om en snubbe som tar sin bil och kör iväg just som solen har börjat gå upp. Så mycket mer än så är det inte egentligen. I bakgrunden kan man ana någon sorts kärlekshistoria, men vad som har hänt sägs inte riktigt. I alla fall så tycks detta – att köra bil i soluppgången – vara den ultimata lyckan för Tom Waits. Och när jag lyssnar på låten så känns det så för mig också. Det är väl det som är det fantastiska med popmusik, att den kan få oss att tro på någonting som man kanske skulle ha avfärdat i vanliga fall.
Ett annat exempel är Magnetic Fields ”The Luckiest Guy On The Lower East Side”, i mitt tycke den finaste av alla låtar på mästerverket 69 Love Songs. Alla andra killar i stan är snygga och romantiska och köper fina presenter. Själv är man ful och fattig och det enda man har att komma med är en jävla bil. Det är inte ens någon snygg bil, förmodligen en sketen volvo 2.40 eller nåt. Men när vädret är fint så dissar hon ändå de andra killarna för att ta en tur i bilen. Det är väl romantik om något?

Och ännu har jag inte nämnt den störste bilromantikern av dem alla, Mr. Bruce Springsteen. I Bruce Springsteens låtar är ju bilen allt som oftast en symbol för den ultimata friheten.

“In the day we sweat it out on the streets of a runaway american dream
At night we ride through mansions of glory in suicide machines”

“There were ghosts in the eyes of all the boys she sent away
they hunt this dusty beach road in the skeleton frames of burned out chevrolets”

Och så vidare. Man kan ta några rader ur vilken låt som helst och med 90% säkerhet veta att det på något sätt handlar om bilar. Sånt kan man skratta åt. Man kan ironisera över hur typiskt amerikanskt det är att hylla bilen. Eller så kan man bara kapitulera för känslorna och se att det trots alla avgaser finns något väldigt fint i de här sångerna.

”Racing In The Street” från plattan Darkness On The Edge of Town inleds med följande rader:

“I got a sixty nine chevy with a three ninetysix
Fuelie heads and a hurst on the floor
She’s waiting tonight down in the parking lot
Outside the Seven Eleven store”

Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad “a three ninetysix fuelie heads and a hurst on the floor” är för något. Men jag gissar att det har något med motorer och pedaler att göra.
Trots detta tycker jag att "Racing In The Street" är en av världens absolut bästa låtar.

Men jag väntar fortfarande på den dagen då det kommer kännas lika fantastiskt att köra bil i verkligheten som Bruce och de andra gubbarna vill få mig att tro.

En visdomstand fattigare

Här kommer den spännande fortsättningen i miniserien "Valdemar hos tandläkaren":

Idag var jag till tandläkaren igen för att dra ut en visdomstand som hade hamnat snett. Det regnade idag med. Det har varit fint väder hela helgen men bara för att jag skulle till tandläkaren idag så skulle det förstås regna.
Att dra ut en tand var väl inte det roligaste jag har gjort. Inte för att det gjorde så ont, man har ju bedövning tack och lov, men det känns en smula obehagligt när någon skär i munnen på en med ett instrument som låter värre än en motorsåg. Sen använde hon någon sorts kofot i miniattyrformat med vilken hon försökte bända isär käften på mig. Det kändes också lite otrevligt.
Dock måste jag säga att jag har ändrat uppfattning om min tandläkare, hon är rätt skön ändå. Hon skämtade en hel del med mig när jag låg där, synd bara att det är så svårt att skratta när man har fem olika instrument inne i munnen. Över huvud taget förstår jag inte riktigt varför tandläkare alltid ska envisas med att fråga en saker när man ligger där, de kan ju inte förvänta sig så mycket till svar förutom ett enstavigt: "Aaaaa"
Tanden satt ganska väl förankrad vilket gjorde att hon fick gå och hämta flera andra instrument innan hon slutligen kunde få loss den.
Sen fick jag gå hem, en visdomstand och tvåtusen kronor fattigare. Åt nudelsoppa till middag. Känner mig fortfarande halvt förlamad i ansiktet men jag har i alla fall inte ont. Men det kommer väl kanske när bedövningen har släppt helt.

Imorgon ska jag träffa min uppsatshandledare och stå på torget för Miljöpartiet, jag hoppas att jag mår bättre då.

Slut på äventyret för idag.

The Summer Never Ends....

Underbaraste Jens Lekman. Nu har han knåpat ihop en sommar-mixtape som innehåller fantastisk musik med The Embassy, Lamont Dozier, Cat Stevens, Jeff Perry med flera och inte minst nya låtar med Jens själv!


Let the summer begin.

Grodor

Den här veckan är alldeles fullspäckad av debatter, bokbord och torgmöten. Idag har jag hunnit med både ett bokbord på Älvkullegymnasiet i Karlstad och en debatt på Brogårdsgymnasiet i Kristinehamn.
Debatten gick ganska bra trots att jag mötte två Europaparlamentskandidater, Charlie Weimers från Kristdemokraterna och Håkan Svenneling från Vänsterpartiet. Båda är riktigt smarta och slipade debattörer, riktigt lika vassa var dock inte representanterna från SSU och MUF.
Jag börjar förresten förstå det där med grodor som politiker slänger ur sig. Jag råkade till exempel vid ett tillfälle säga att "vi är absolut emot att exportera produkter över hela jorden." Vad jag menade var förstås att det är dumt att exportera vår mat till fattiga länder och att vi inte ska importera mat som vi lika gärna kan odla här i Sverige, men det är möjligt att det inte riktigt framgick. Charlie Weimers högg i alla fall på det och menade att Miljöpartiet måste vara riktigt tossiga som inte vill exportera över huvud taget...

Men det absolut mest korkade uttalandet i debatten stod i alla fall killen från moderaterna för. "Vi gillar ju kvinnor. Tänk på att bakom varje framgångsrik man står en vacker kvinna."
Observera att detta sades helt utan ironi. Det var så dumt att jag blev alldeles mållös.