16. Annika Norlin

Annika Norlin är ju i första hand en helt fantastisk textförfattare. Skulle hon någon gång få för sig att skriva en bok så skulle jag köpa den direkt. Förutom att skriva bra låttexter har hon ju dessutom en mycket läsvärd blogg. Har ni inte kollat upp den förut så gör ni bäst i att göra det nu.
Men det är inte det som det här inlägget ska handla om. I min värld är alla kvinnor som sjunger på norrländska lite bättre än andra. Jag tror att det var delvis därför som det dröjde så länge innan jag fastnade för hennes musik. Enligt min mycket bestämda åsikt så skriver hon varken lika bra texter eller sjunger lika bra på engelska som på svenska. De flesta Hello Saferide-låtarna flöt bara förbi utan att sätta något större avtryck, men första gången jag lyssnade på Säkert-skivan så fastnade jag direkt. Det räckte med att höra henne sjunga "bräcklig" med norrländsk brytning eller "Du är inte så fin men det är nåt med dig" för att jag skulle bli lite kär.
Annika Norlin sjunger inte inställsamt som så många andra sångerskor utan lite surt och tvärt. Sånt tycker jag om. Att hon dessutom verkar rolig och sympatisk och har en väldigt bra musiksmak gör ju inte saken sämre. Mer Annika åt folket helt enkelt.

Hört på krogen #2

Jag kommer in på en olåst toalett där en annan kille står och pissar.

Jag: Oj... ursäkta!

Killen: Äh, jag ska bara knäppa gylfen sen äre bare å köre på!

Jag: ...

Killen: Du är inte från Karlstad va?

Jag: Ehh... jo, jag bor på Sommarro.

Killen: Jag visste väl att du var en villakille.

Hört på krogen #1

Oskar: Så... vad går dina tavlor på då?

Konstnären: Tja... typ 100 000... 200 000 kanske.

Oskar: Oj då, så pass!

konstnären: Ja... men han är lång!

Note to oneself

Idag gick jag i solen och lyssnade på Håkan Hellströms Det är så jag säger det (fortfarande en av världens bästa skivor). Och i ett ögonblick som varade i ungefär en halvtimme var jag fullständigt bekymmerslös och lycklig. Tänk att det krävs så lite ibland.

17. Lill Lindfors

Lill Lindfors. Mest känd för att ha tappat kjolen på Eurovision Song Contest 1985 och för att ha sjungit in ett oräkneligt antal svensktoppshits som till exempel "Musik ska byggas av glädje" och "En man i byrån". Jag kan förstå alla som får kräksanfall av att höra på sån här musik, men man ska inte glömma att Lill också har sjungit in riktigt bra låtar. "En sån karl" är knappast världens mest genuskorrekta låt, men fan vad bra den är. Jag lovar, hade den varit skriven på engelska så hade alla älskat utan en enda gnutta ironi.
Men bäst är ändå "Du är den ende". Den innehåller för övrigt kanske det vackraste stråkarrangemang som har skrivits till en svensk låt.

Cirkus Victoria

Jag måste bara säga att jag tycker hela den här cirkusen kring den kronprinsesseliga förlovningen är ganska så underhållande. Jag vet inte vad som är värst - representanter från monarkistiska föreningen som tycker det är skandal att kronprinsessan har valt "en man av folket" eller stolta Ockelbobor som tycker att det här är det bästa som har hänt i världshistorien. Det är i alla fall fascinerande, och lite skrämmande, att människor på fullt allvar bryr sig om kungafamiljen. Vad är det egentligen för speciellt med en kung som inte kan stava till sitt eget namn, en drottning som fortfarande bryter på tyska efter 35 år i Sverige och en prinsessa som ler stort och nickar på alla frågor? Framförallt - hur kan ett land som vi kallar modernt och demokratiskt ha kvar ett urgammalt system där medlemmarna i en familj uppfostras till att bli klonade nickedockor utan någon självständig vilja?

Viva La Republica, säger jag bara.

Ditt och datt

Det händer lite för mycket just nu för att jag ska ha tid att skriva om allting på bloggen. Men här är i alla fall en liten sammanfattning av de senaste dagarna.

Mitt mailkonto blev kapat i mitten av förra veckan. Jag fick ett mail som jag trodde var från Hotmail-teamet där jag bland annat ombads att fylla i användarnamn och lösenord vilket jag också var dum nog att göra. Dagen efter visade det sig att jag inte kunde logga in på kontot och att alla mina kontakter hade fått ett mail från mig där jag skrev att jag befann mig i London och hade blivit rånad på alla mina besparingar och bad om att få pengar skickade till en viss adress.
Nu kanske ni tycker att man får skylla sig själv om man går på ett sånt simpelt trick, och det är jag nästan beredd att hålla med om, men lite jobbigt var det i alla fall.
Nu är i alla fall problemet åtgärdat, jag har fått tillbaka min gamla mailadress med alla sparade mail och allt är frid och fröjd.


Under helgen har jag varit på Grön Ungdoms Riksårsmöte i Göteborg. Det är alltid lika kul att träffa en massa sköna gröna personer och prata politik en hel helg. För min personliga del innebar riksårsmötet även ett ganska nervkittlande moment, det var ju nämligen val till Förbundstyrelsen till vilken jag kandiderade. Nu blev jag tyvärr inte invald, men det gör inte så mycket. Jag kommer kanske kandidera till styrelsen för GU Väst istället och se om jag har bättre lycka där, eller möjligen Gröna Studenters centrala arbetsgrupp.


Stannade kvar i Göteborg ytterligare några dagar efter att årsmötet var slut i söndags och hjälpte min flickvän att flytta. Det blev en del kånkande på väskor och trängsel på spårvangen men det gick ändå väldigt snabbt och smidigt. Skönt att hon inte har ett piano säger jag bara.


Och för er som eventuellt inte har märkt det så är våren snart på väg! I Göteborg var det i alla fall rena vårvädret både igår och idag. Som jag har längtat.

Popcirkus

Kvällens popcirkus var lite speciellt. Dels några gamla barndomshjältar (Är man barn när man är 13? Ja, det är man), dels en artist som jag intervjuade förra veckan och dels ett band som jag har upptäckt alldeles nyligen men tycker är skitbra.

Ni får själva gissa vem eller vilka som ska in var.

Hammerfall och Skansros är kanske inte så olika ändå som man kan tro. Båda känns ganska spexiga och skulle säkert funka bra i Melodifestivalen. Det gick ju bra för dem att sätta ihop en festival tillsammans också. Frågan är bara om festivalen som fick namnet Skansfall ska uttalas på svenska eller engelska. Om det ska uttalas på svenska låter det som ett elbolag och om det ska uttalas på engelska låter det som... jag vet inte.


Ursäkta att det går så trögt med listan på kvinnliga sångröster. Jag har så sjukt mycket att göra om dagarna. Men plats nummer 17 kommer kanske imorgon, annars i nästa vecka.

18. Laleh Pourkarim

Oavsett vad man tycker om Laleh måste man säga att hon är en ganska orginell artist. Vad jag vet så finns det inte någon artist som blandar låtar på svenska, engelska och persiska. Jag vet inte heller så många artister som skriver, producerar och spelar den mesta musiken själv på sina skivor.
Laleh är ju oftast sådär charmigt omedveten, som om hon inte har någon aning om vad hon håller på med, som om låtarna bara rinner ur hennes fingrar. Ungefär som med Håkan Hellström. Men i likhet med Håkan tror jag att hon egentligen är väldigt säker på det hon gör och vad det är hon vill nå fram till.

Jag har alltid tyckt att Laleh är bäst när hon sjunger på svenska. De låtarna känns oftast lite mer personliga. Men på den nya skivan är det några riktigt bra låtar på engelska också, den här till exempel:

"I'm alone on a bicycle for two..."

Åh! Ni bara MÅSTE lyssna på She & Him. Det är alltså M. Wards och Zooey Deschanels gemensamma band. Det är knappast särskilt nyskapande, snarare låter det som att det lika gärna kunde vara inspelat på 60-talet som nu, men varför ska allt vara så nyskapande jämt? Det är som ett stort fång rosor eller som den mest romantiska scenen i en Woody Allen-film. Perfekt till Alla hjärtans dag med andra ord.

Skaffa skivan och bli en lyckligare människa.

Min intervju med Anna Ternheim...

... kommer dyka upp i nästa nummer av Karlstads Studenttidning. Men för er som inte studerar på Karlstad universitet lägger jag upp den här också.

En recension av konserten på Scalateatern i onsdags kan ni läsa här.















Foto: Lena Möller



I november förra året släppte Anna Ternheim sitt tredje album Leaving On A Mayday som har blivit hyllad av både publik och kritiker. För några veckor sen vann hon två prestigefulla grammisar, både för bästa album och bästa kvinnliga artist. Just nu är hon ute på en Sverigeturné och den 11 februari spelade hon på Scalateatern i Karlstad. Vi passade på att träffa henne för att ställa lite frågor om den nya skivan och turnélivet.


Anna Ternheim ser ut att vara på gott humör när vi möts i Scalateaterns foajé. Hon berättar att de kom till Karlstad ganska tidigt och har därmed haft gott om tid att förbereda sig inför kvällens spelning.
Under hela turnén är det bara några få spelningar som är på rockklubbar, de flesta är istället förlagda till konserthus och teatrar. Jag undrar om hon tycker att hennes musik gör sig bättre på den typen av arenor. Hon skrattar lite och svarar: ”Ja, det är ju inte musik som passar på ett discodansgolv direkt.” Men hon säger också att en anledning till att lägga spelningarna på den typen av ställen är att man inte behöver ha någon åldersgräns.

Du har turnerat en hel del både i USA och i Europa, tycker du att det är stor skillnad på att spela i Sverige och utomlands?
- Ja, det är det faktiskt. Det är en lite bredare publik och man får spela på lite annorlunda ställen. Dessutom har jag märkt att folk lyssnar mer på texterna i engelskspråkiga länder. De når ut på ett annat sätt.
Men det är väldigt kul att spela i Sverige också, särskilt nu när jag inte har gjort det på så länge. Det är som ett kärt återseende, man känner igen en del ansikten i publiken.

På Deluxe-utgåvan av den nya skivan så har du valt att tolka låtar av Frank Sinatra. Hur kommer det sig, är han en gammal favorit?
- Faktiskt inte. Jag har inte lyssnat mycket alls på honom tidigare, men för ett tag sen blev jag tillfrågad om jag ville skriva musik till teaterföreställningen Storstadsljus och då föddes idén att tolka Frank Sinatra. Vi spelade först in ”New York, New York” och sen rullade det på med fler låtar.
Jag tycker det är roligt att du har valt att tolka dem på ditt eget sätt, de ligger ganska långt ifrån originalen.
- Ja, och i det här fallet tror jag att det var helt nödvändigt att göra så. Alla vet ju hur Frank Sinatra låter så därför tyckte jag att det var bättre att göra något helt annorlunda än att försöka härma honom.

Vi pratar vidare om den nya skivan och jag frågar henne hur hon tycker att den skiljer sig från hennes tidigare skivor. Hon funderar en stund innan hon svarar att den här skivan är mer kompromisslös. Hon var tidigt säker på hur hon ville att skivan skulle låta, inte exakt vilka instrument som skulle vara med men känslan i låtarna och att den skulle hänga ihop. En viktig skillnad är att sången har fått ta mer plats på den här skivan. ”På den första skivan så skämdes jag nästan över sången så jag försökte gömma den bakom instrumenten” säger hon och skrattar.
Slutligen frågar jag henne om hon någon gång har funderat på att sjunga på svenska.

- Inte tidigare, men nu på senaste tiden har jag blivit mer nyfiken på det. Jag skrev en låt på svenska till Freddie Wadling som vi sjunger tillsammans på hans nya skiva. Jag har också sjungit på svenska tillsammans med Thåström. Det är svårt att sjunga på svenska eftersom orden ligger så nära. Men vem vet vad som händer i framtiden, det är inte omöjligt att det blir fler låtar på svenska.

19. Miss Li (Linda Carlsson)

Miss Li är kanske inte det mest självklara valet om man är credängslig. Jag har en känsla av att de flesta popkonässörer rynkar lite på näsan åt hennes pianodamppop (jag vet inte om det är för att hon kommer från Borlänge eller för att hon går hem hos 14-åriga tjejer).
Men jag gillar't. I alla fall i små doser. Om man lyssnar för mycket på henne infinner sig lätt en mättnad, ungefär som när man har ätit för mycket sockerkaka. Det verkar hon dock inte ha insett själv eftersom hon på bara tre år hunnit släppa lika många skivor och en greatest hits. Å andra sidan tycker jag om artister som inte bryr sig så mycket om att allt ska låta perfekt utan bara är galet produktiva.


Första gången jag hörde talas om och hörde Miss Li var på Arvikafestivalen 2007. Däremot så såg jag inte mycket av henne eftersom hon satt ner vid pianot under hela konserten och scenen skymdes av ett antal längre personer.
Men det räckte med att höra för att förstå att jag tyckte om henne. Där satt hon och sjöng som en kvinnlig Little Richard och spelade piano som Jerry Lee Lewis på utflykt i Jugoslavien. Och sånt måste man ju bara tycka om. Dessutom hade hon ett följsamt och fantastiskt band brevid sig.
Jag tror det är live man måste uppleva Miss Li för att förstå hur bra hon är, och vilken otrolig röst hon har.
Däremot är den där duetten med Lars Winnerbäck inget vidare.

Twitter måste vara den mest meningslösa uppfinningen sen... ja, jag vet inte vad. Skivat bröd kanske. Om jag har fattat saken rätt går det bara ut på att man ska skriva vad man gör just nu. "Som Facebook fast utan allt utom statusfunktionen" som jag tror att någon uttryckte det.
Det är något lite sjukt med alla människors behov av att hålla koll på varandra hela tiden. Vi snokar i varandras fotoalbum, läser varandras meddelanden, googlar varandras namn och så vidare. Men det är kanske inget nytt. De flesta människor tycker nog att det är ganska roligt att snoka, det är bara tekniken som har gjort det lättare än det var förut.

Imorgon ska jag göra en intervju med Anna Ternheim för Karlstads Studenttidning och sedan se på en konsert med henne (som jag troligen också ska recensera).
På torsdag kommer nästa del i min lista på de bästa svenska kvinnliga sångrösterna. Ni som väntar på nåt gott får alltså vänta ett tag till.

20. Ulla Billquist

Det blev ju nästan lite läsarstorm kring mitt förra inlägg. Först ett dödshot, sen ett argt hot om att bryta sig in i mitt hus, därefter en massa spekuleranden och muttranden. Men det är väl kul att man för en gångs skull kan engagera lite.
Faktum är att jag inte hade bestämt mig för vilka artister som skulle komma med på listan när jag skrev inlägget i fredags. Några stycken kändes dock mer eller mindre självskrivna. Efter att ha läst alla kommentarer har jag dock blivit påmind om flera stycken som jag kanske skulle ha glömt annars, så tack allihopa!

Arbetet med listan har gått till på följande sätt: Först skrev jag ner cirka femtio namn på bra kvinnliga artister. Därefter började jag med den svåra biten nämligen att stryka de som inte skulle komma med. Det gick ganska bra ner till tjugo men sen tog det stopp. Följdaktligen blir det en lista på inte bara tio utan tjugo sångerskor.
Håll i hatten för nu börjar vi.


Jag har alltid varit väldigt svag för krigsromantik. Sorgfulla avsked, tappra soldater, ljuva återföreningar och stark längtan är sådant som får mitt hjärta att bulta lite snabbare.
Jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte har hört så mycket med Ulla Billquist förutom den här låten. Kanske är hon inte någon oförglömlig sångerska egentligen, men just i den här sången tycker jag att hennes röst passar in så fantastiskt bra.
Låten ifråga skrevs 1940 av signaturen Jokern (Nils Perne) och spelades in samma år med Ulla Billquist bakom mikrofonen. Den blev en av de populäraste svenska melodierna under andra världskriget, något av en svensk motsvarighet till Vera Lynn's "We'll Meet Again". Men till skillnad från "We'll Meet Again" är "Min soldat" väldigt komisk. Trots det sjunger Billquist som om hon menade varje ord.

Den finaste strofen i låten tycker jag är den här:

Sen gick vi på dans
ett bord för två i alkov
han sa inte mycket
Nej, han nicka och sov
men det gör detsamma för han är min soldat
någonstans i Sverige


Saliga äro de som sover.

Sveriges 10 bästa kvinnliga sångröster

För några dagar sedan startade några killar en lista som de kallar för "Världshistoriens 101 bästa judar", en lika rolig som genial idé.
När jag läser listor som denna blir jag sugen på att själv skriva listor och det slog mig att jag kanske skulle ta tag i en idé som jag har haft ganska länge, nämligen att lista Sveriges 10 bästa kvinnliga sångröster.

Detta reser förmodligen ett antal frågor som jag ska göra mitt bästa att besvara direkt så ni inte behöver slösa tid med att lämna näsvisa kommentarer.

Varför bara Sverige? Varför inte lista hela världen när du ändå håller på?
Svar: Det skulle bli för jobbigt. Och vem är jag att bedöma alla kvinnor i världens sångröster? Det finns ju trots allt några miljarder kvinnor och jag skulle gissa att ett ganska stort antal av dessa sjunger av och till. Sverige är visserligen också ganska stort, men det är åtminstone något mer begränsat.

Varför bara 10? Varför inte lista 100 när du ändå håller på?
Svar: Det skulle bli för jobbigt. Jag är inte lika ambitiös i mitt listande som judebloggarna. 10 känns som ett lagom antal. Det är ungefär vad jag mäktar med.

Varför bara kvinnor, varför inga män? Tycker du att enbart kvinnor ska sjunga? Är du en sån där kvinnoförtryckare? Va? Va?
Svar: Det finns förstås en massa bra manliga sångare vars namn skulle förtjäna att hamna på en lista, men det får bli någon annan gång. Var sak har sin tid. Dessutom är faktiskt mansröster och kvinnoröster för det mesta ganska olika, som instrument betraktade.

Slutligen: Vad är egentligen en bra sångröst?
Svar: En bra sångröst är en röst som har förmågan att förmedla någonting, som får lyssnaren att stanna upp och lyssna på det rösten sjunger om. En bra sångröst behöver inte vara vacker eller ren, huvudsaken är att den är intressant. Rent objektivt kan jag till exempel imponeras av Carolas röstomfång och styrka. Men den är inte så spännande att lyssna till. Den har liksom bara ett läge - gasen i botten från start till mål. Rösterna på den här listan kommer vara av en betydligt intressantare kaliber.


Efter denna långa inledning vill ni förstås se det första namnet på listan. Men bara för att trigga igång spänningen lite så har jag tänkt vänta med det första namnet till på måndag. Tills dess kan ni ju försöka gissa vilka namn som ni tror kommer att dyka upp på listan.

Påkommen

Det uppstod något sorts mellanläge i samtalet. Som om någon hade tryckt på en pausknapp blev vi sittandes vid bordet utan att veta vart vi skulle ta vägen. Efteråt kunde vi ju skratta åt det, men där och då blev det med ens väldigt pinsamt. Mina händer som jag aldrig har vetat var jag ska göra av trummade mot bordsskivan, ögonen vandrade längsmed väggarna som om jag sökte efter något kryphål, någonstans att fly bort till en tid och ett rum där allt vart enkelt. Och du måste ha sett nervositeten sippra ut genom pannan på mig för du frågade mig hur jag mådde. Det kändes som om du menade det.

Och vad svarar man på sånt? Jag kunde ha sagt som det var, att jag är som en mullvad som alltid längtar upp ur jorden men när jag väl är där vill jag fly ner i hålan igen. Jag kunde ha sagt något om alla nätter som jag har legat vaken och tvivlat över om jag är en riktig människa. Jag kunde ha lagt mig på golvet och gråtit. Jag kunde ha skrikit ut min längtan efter att vara nära någon, så nära att man liksom kan se in i den andre, men så nära får ingen gå.

Jag kunde ha berättat om när jag flög luftballong över Australien, eller om hur jag flera helger i sträck brukade vingla hem på nätterna och skriva namnet på den jag älskade i snön. Jag kunde ha berättat om första gången jag förstod att musik kunde vara mer än bara ljud eller om första gången jag fick erektion.

Men precis som då var det någonting som inte kunde komma ut, som om det fanns ett filter mellan mig och verkligheten. Och jag kunde ha berättat för dig om det där. Om filtret som gör att alla förstahandsupplevelser blir bleka och att det är först i minnet som de får färg. Men inget av det sa jag.

Istället vände jag mig generat bort, axelryckte hemtamt, svarade: "jodetärvälbra" och svalde den sista klunken i kaffemuggen. Såg sedan att det fanns lite sump kvar i botten som jag hastigt spolade bort.

Lärdom och lycka

Jag har säkert skrivit det förut men det tål att upprepas; jag tycker det är väldigt roligt att lära mig saker. Lustigt nog blir det bara roligare ju mer åren går. Efter att jag slutade gymnasiet har jag läst en ettårig skrivarkurs på folkhögskola, en A-kurs i engelska och snart tre år på kulturvetarprogrammet med inriktning litteraturvetenskap. Ändå känns det som att jag har massor kvar som jag vill lära mig. Om det inte var för att CSN slutar ge bidrag efter ett visst antal år och för att staten förmodligen börjar jaga en med vakthund och blåslampa om man inte ger sig ut i det så kallade arbetslivet så skulle jag förmodligen fortsätta att plugga resten av livet. Det är ju så vansinnigt roligt - särskilt när man läser något som man är verkligt intresserad av. Några ämnen som ligger mig särskilt varmt om hjärtat förutom litteraturvetenskap är dessa:

Statsvetenskap
Idéhistoria
Filmvetenskap
Religion
Genusvetenskap
Miljövetenskap

Helst skulle jag vilja skaffa en magisterexamen i samtliga dessa ämnen, vilket jag dock knappast lär göra.
Det är klart att man kan lära sig mycket av detta utan att plugga på universitet, det finns ju bibliotek och internet gubevars, men det är kanske svårt att få tiden och motivationen att räcka till om man samtidigt ska jobba.

Idag kom jag dessutom på ytterligare någonting som jag skulle vilja forska om. Det kan visserligen knytas an till statsvetenskapen men kan också ses som en alldeles egen disciplin. Lyckoforskning. Anledningen är att jag har lyssnat på ett mycket intressant föredrag av Frida Johansson från Gröna Studenter. Visserligen har jag läst och hört en hel del om lyckoforskning tidigare men det känns som att jag blev ännu mer intresserad idag.
Lyckoforskning handlar om något så självklart som frågan om hur vi ska öka lyckan i samhället. Något som de politiska partierna borde ägna sig åt att diskutera men som de uppenbarligen inte gör. Istället förespråkar nästan alla politiker en ständigt accelererande tillväxt, något som givetvis är fullkomligt vansinnigt.

Själv tror jag alltså att jag skulle bli mycket lyckligare om jag kunde få fortsätta att läsa det jag är intresserad av, göra resor när jag känner det, kanske ta något handfast jobb då och då när jag känner för det... Jag är övertygad om att det skulle kunna fungera, men det skulle förstås kräva en radikal förändring av samhället där tillväxt inte är drivmotorn och materiell rikedom inte är det som alla strävar efter.