måndag 29 juni 2009

Sommar, sommar, sommar...



Jag har varit lite dålig på att uppdatera den här bloggen på sista tiden. Som med allt annat kan man skylla på värmen. Det har varit på tok för varmt för att jag ska ha känt någon större lust att blogga själv eller läsa andras bloggar. Sen har jag faktiskt varit ganska upptagen också. Det här är lite av det som hänt på sista tiden:

1. Michael Jackson och Willy Kyrklund har gått ur tiden. Jag har inte haft någon egentlig relation till någon av dem, men att båda har gjort fantastiska saker råder det inget tvivel om. Frågan är bara vem av dem som var coolast?

2. Midsommar har firats i sedvanlig ordning med blommor och blader, färskpotatis och nubbe och allt annat som hör sommaren till. Dagarna efter midsommar ägnades också åt en, i alla fall i min värld, typisk sommarsyssla nämligen att skörda rabarber. Detta ledde för övrigt till att jag brände mig i nacken och på armarna.

3. Efter midsommar drog jag till Göteborg och hade några trevliga dagar där med mycket bad och sol. I fredags skrev jag på ett kontrakt som innebär att jag från och med den 1 september kommer bo i en stuga i något som heter Gunnilse utanför Göteborg. Ska bli trevligt att bo i en stuga istället ör lägenhet ett tag (kontraktet gäller bara till sista maj nästa år så därefter får jag hitta något annat). Stugan ligger väldigt naturskönt och med goda förbindelser in till stan.

4. Jag har även hunnit med en liten utflykt till ett torp utanför Uppsala. Vi tog oss dit medelst rälsbuss och cykel, hade en väldigt trevlig kväll där som inkluderade vin, öl, frisbee, fotboll, pictionary, bad och fantastiskt trevligt sällskap. Dagen efter cyklade vi tillbaka till Uppsala och därefter fortsatte färden hem till Värmland för min del.

5. På torsdag drar jag på Arvikafestivalen. Jag har varit där de senaste tre åren men faktiskt aldrig som besökare. Först var jag där som funktionär och de två senaste åren som medlemsvärvare för Grön Ungdom. I år ska jag dit och göra några intervjuer för ARVIKA (Arvikafestivalens tidning). Jag trivs faktiskt rätt bra med att jobba på festivaler. Man får gratis inträde, man har oftast gott om tid att gå och kolla på band och man slipper bo på sunkcampingen. (Okej, jag kanske är lite pryd men tanken på att vältra mig i lera med en massa dräggpunkare lockar inte så mycket. I år ska jag till och med sova inomhus, inte mycket till campingliv alltså.) Nackdelen är väl att man inte får förtära någon alkohol vilket enligt många är själva poängen med att åka på festival. Men jag överlever det, dessutom brukar man komma ihåg konserter som man har varit full på så jävla dåligt.
De band som jag ser fram emot mest är: bob hund, Fever Ray, Fleet Foxes, Frida Hyvönen och Detektivbyrån. Funderar även på att som ende festivalbesökare strunta i att se Depeche Mode. Men jag får se. Återkommer kanske med en rapport eller liknande om en vecka.

6. Jag blev bränd av en brännmanet när jag badade i Göteborgs skärgård och när jag kom hem från Uppsala idag upptäckte jag att en fästing hade klättrat upp och satt sig på ett intimt ställe. Men det är väl sånt som hör sommaren till antar jag.

fredag 12 juni 2009

11. Agnetha Fältskog



Man kan säga mycket om ABBA men en sak kan man aldrig ta ifrån dem. Jag snackar förstås om ljudbilden, det klassiska "ABBA-soundet", lika signifikativt som Phil Spectors "Wall of sound". Dessutom är det två andra faktorer som jag tror har bidragit till ABBA:s starka popularitet; Björn Ulveaus, Benny Anderssons och Stikkan Anderssons osvikliga förmåga att skriva perfekta popmelodier samt två självlysande sångerskor - Anni-Frid Lyngstad och Agnetha Fältskog.

Jag har lite svårt för de allra glättigaste och dansbandsvänliga ABBA-låtarna, "Ring, ring" och Waterloo" till exempel. De bästa låtarna är oftast de som har ett drag av melankoli och svärta i sig. "Our Last Summer" är ett bra exempel, men den bästa ABBA-låten är förstås "The Winner Takes It All".
Överdrivet dramatisk och pompös kanske vissa tycker men det beror i sådana fall förmodligen på att de inte har något hjärta. Det kanske låter som en klyscha men det känns verkligen som att Agnetha menar varje ord hon sjunger. Och alla som någon gång har blivit svikna eller övergivna kan känna igen sig i texten.


"But tell me does she kiss
Like I used to kiss you?
Does it feel the same
When she calls your name?
Somewhere deep inside
You must know I miss you
But what can I say
Rules must be obeyed"




12. Anna Maria Espinosa



Jag erkänner att jag har försummat den här bloggen den senaste månaden. I synnerhet listan på kvinnliga artister har jag helt ansvarslöst låtit ligga i träda. Men det är sant som det sägs att den som icke sår skall heller icke skörda (eller förvänta sig några kommentarer) och därför tar jag nu lagom till sommarsäsongen nya friska tag.


Anna Maria Espinosa
har inte bara Sveriges i särklass snyggaste namn. Hon sjunger dessutom förbannat bra. Jag tycker visserligen inte att hennes soloskiva är helt fantastisk, mest på grund av att flera av låtarna är ganska tråkiga. Däremot är hon alldeles strålande som ständig gästsångerska i Club Killers (som jag tyvärr ännu inte har sett live, måste verkligen se till att göra det någon gång).
Jag hade egentligen velat publicera "Boy I've Got A Date" som finns med på Club Killers liveskiva, men jag hittade den inte så det får bli den här istället. Hon sjunger kanske inte så bra som jag vet att hon kan göra i den här låten, men "Perifidia" (som betyder sviken kärlek) är i alla fall en av de bästa rocksteady-låtarna jag har hört (den är för övrigt också med i en väldigt fin kinesisk film som jag såg för några dagar sen - 2046).
Och jag tror att det finns ganska få svenska sångerskor som verkligen kan säga "Suck it to me, baby" så det låter riktigt bra. Där är Anna Maria i en klass för sig.



tisdag 2 juni 2009

Bilmusik



Det här inlägget har tidigare varit publicerat på Stardust-bloggen.


















Jag är inte så mycket för bilar egentligen. Jag kan nästan ingenting om olika modeller och tycker för det mesta att det är en tämligen monoton och tråkig syssla att köra bil. Min fördom om alla grabbar som tycker det är roligt att meka med bilar är att de har en IQ-nivå som inte överskrider hundra.
Visst, det har väl hänt att jag njutit av att köra bil, främst nattetid när det är tomt och ödsligt på vägarna och man far fram genom vidsträckta landskap med bilstereon på hög volym. Då kan jag, för ett ögonblick, förstå det fantastiska i bilåkande. Men annars icke. Och det där med att meka med bilar, att ägna timmar åt att gräva i motorn och putsa lacken, det kommer jag aldrig fatta.

So far, so good. Som den miljöpartist jag är bör jag ju inte heller tycka om bilåkande, jag bör istället förespråka mer miljövänliga alternativ som cykel och tåg. Vilket jag också gör.
Men, trots detta måste jag erkänna att jag är väldigt svag för låtar som handlar om att åka bil.

Ta Tom Waits "Ol’ 55" till exempel, en låt som jag håller väldigt varmt om hjärtat. Den handlar om en snubbe som tar sin bil och kör iväg just som solen har börjat gå upp. Så mycket mer än så är det inte egentligen. I bakgrunden kan man ana någon sorts kärlekshistoria, men vad som har hänt sägs inte riktigt. I alla fall så tycks detta – att köra bil i soluppgången – vara den ultimata lyckan för Tom Waits. Och när jag lyssnar på låten så känns det så för mig också. Det är väl det som är det fantastiska med popmusik, att den kan få oss att tro på någonting som man kanske skulle ha avfärdat i vanliga fall.
Ett annat exempel är Magnetic Fields ”The Luckiest Guy On The Lower East Side”, i mitt tycke den finaste av alla låtar på mästerverket 69 Love Songs. Alla andra killar i stan är snygga och romantiska och köper fina presenter. Själv är man ful och fattig och det enda man har att komma med är en jävla bil. Det är inte ens någon snygg bil, förmodligen en sketen volvo 2.40 eller nåt. Men när vädret är fint så dissar hon ändå de andra killarna för att ta en tur i bilen. Det är väl romantik om något?

Och ännu har jag inte nämnt den störste bilromantikern av dem alla, Mr. Bruce Springsteen. I Bruce Springsteens låtar är ju bilen allt som oftast en symbol för den ultimata friheten.

“In the day we sweat it out on the streets of a runaway american dream
At night we ride through mansions of glory in suicide machines”


“There were ghosts in the eyes of all the boys she sent away
they hunt this dusty beach road in the skeleton frames of burned out chevrolets”


Och så vidare. Man kan ta några rader ur vilken låt som helst och med 90% säkerhet veta att det på något sätt handlar om bilar. Sånt kan man skratta åt. Man kan ironisera över hur typiskt amerikanskt det är att hylla bilen. Eller så kan man bara kapitulera för känslorna och se att det trots alla avgaser finns något väldigt fint i de här sångerna.

”Racing In The Street” från plattan Darkness On The Edge of Town inleds med följande rader:

“I got a sixty nine chevy with a three ninetysix
Fuelie heads and a hurst on the floor
She’s waiting tonight down in the parking lot
Outside the Seven Eleven store”


Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad “a three ninetysix fuelie heads and a hurst on the floor” är för något. Men jag gissar att det har något med motorer och pedaler att göra.
Trots detta tycker jag att "Racing In The Street" är en av världens absolut bästa låtar.

Men jag väntar fortfarande på den dagen då det kommer kännas lika fantastiskt att köra bil i verkligheten som Bruce och de andra gubbarna vill få mig att tro.

En visdomstand fattigare



Här kommer den spännande fortsättningen i miniserien "Valdemar hos tandläkaren":

Idag var jag till tandläkaren igen för att dra ut en visdomstand som hade hamnat snett. Det regnade idag med. Det har varit fint väder hela helgen men bara för att jag skulle till tandläkaren idag så skulle det förstås regna.
Att dra ut en tand var väl inte det roligaste jag har gjort. Inte för att det gjorde så ont, man har ju bedövning tack och lov, men det känns en smula obehagligt när någon skär i munnen på en med ett instrument som låter värre än en motorsåg. Sen använde hon någon sorts kofot i miniattyrformat med vilken hon försökte bända isär käften på mig. Det kändes också lite otrevligt.
Dock måste jag säga att jag har ändrat uppfattning om min tandläkare, hon är rätt skön ändå. Hon skämtade en hel del med mig när jag låg där, synd bara att det är så svårt att skratta när man har fem olika instrument inne i munnen. Över huvud taget förstår jag inte riktigt varför tandläkare alltid ska envisas med att fråga en saker när man ligger där, de kan ju inte förvänta sig så mycket till svar förutom ett enstavigt: "Aaaaa"
Tanden satt ganska väl förankrad vilket gjorde att hon fick gå och hämta flera andra instrument innan hon slutligen kunde få loss den.
Sen fick jag gå hem, en visdomstand och tvåtusen kronor fattigare. Åt nudelsoppa till middag. Känner mig fortfarande halvt förlamad i ansiktet men jag har i alla fall inte ont. Men det kommer väl kanske när bedövningen har släppt helt.

Imorgon ska jag träffa min uppsatshandledare och stå på torget för Miljöpartiet, jag hoppas att jag mår bättre då.

Slut på äventyret för idag.

måndag 1 juni 2009

The Summer Never Ends....


















Underbaraste Jens Lekman. Nu har han knåpat ihop en sommar-mixtape som innehåller fantastisk musik med The Embassy, Lamont Dozier, Cat Stevens, Jeff Perry med flera och inte minst nya låtar med Jens själv!


Let the summer begin
.