Känn ingen sorg för mig Rosenborg

Jag trodde nog inte att det skulle kännas så jobbigt att flytta. Men nu när jag sitter här med flyttlådor överallt och kala väggar samtidigt som jag ser solen gå ner över Sommarro för kanske sista gången så är det faktiskt lite vemodigt. Det är klart, jag har ju ändå bott här i tre år. Det är längre än jag har bott på någon annan plats förutom hos mina föräldrar. Ändå känns det som att jag inte riktigt har hunnit flytta in ordentligt. Jag har till exempel inte brytt mig om sådana basala saker som att sätta upp gardiner i sovrummet eller en lampskärm till taklampan. Dessutom har jag fortfarande, trots mina tre år här, inte riktigt vant mig vid att betrakta den här platsen som hemma. "Hemma" kommer nog fortsätta att vara Torfolk i många år framöver...

Men mest känns det spännande att flytta. Jag ser verkligen fram emot att flytta in i stugan i Gunnilse utanför Göteborg tillsammans med Anna. Vi ska visserligen bara bo där i 9 månader men jag tror det kommer bli några oerhört trevliga månader. Framförallt känns det bra att börja på ett nytt kapitel. Det är så lätt att fastna i gamla hjulspår om man stannar för länge på samma plats.

Vägarna ligger öppna nu. Och det här är bara början.

8. Karin Dreijer Andersson

Frågan är om man kan kalla Karin Dreijer Anderssons sångröst för "vacker". Jag är inte helt säker på om hon själv skulle gilla den beskrivningen. Eller också skulle hon det, vad vet jag. Oavsett vilket så är det en otroligt fascinerande röst som hon besitter. Det är relativt få artister som verkligen använder rösten som ett instrument och som experimenterar med den för att skapa olika stämningar i musiken. Det kan ibland vara svårt att veta vad som är hennes "riktiga" röst och vad som är datamanipulationer, men det spelar inte så stor roll. Det är ju resultatet som räknas. Och resultatet känns ofta skrämmande, obehagligt men ändå ja... vackert. När många artister går in för att "vara sig själva" till hundra procent så känns det som att Karin oftast tar på sig en roll när hon sjunger en låt. Vem som egentligen döljer sig bakom masken kan man aldrig riktigt vara säker på men det är också det som gör det så fascinerande.

Vad mer kan jag säga? Det här är en fantastisk låt och en fantastisk video.

9. Frida Hyvönen

Det har kommit mycket bra från Västerbotten under årens lopp: David Sandström, Sara Lidman och Västerbottenost till exempel. Det har också kommit en del mindre bra, typ Maud Olofsson. Men frågan är om inte Västerbottens allra bästa exportvara är Frida Hyvönen.
Det är svårt att komma på bra ord för att beskriva Frida Hyvönen men excentrisk är ett ord som dyker upp i huvudet och det är i det här sammanhanget en komplimang. Musiken på hennes första skiva Until Death Comes var bra men samtidigt var det ganska lätt att tröttna på det där cirkuspianot och alla hennes manér. Den senaste skivan, Silence Is Wild, är större, mognare och mer dramatisk. Som att hon äntligen har vuxit i teaterkostymen och därmed också fått äntra Dramaten. Även rösten har mognat, om den i början kändes lite väl gäll så är den nu fylligare och djupare. Dessutom är det ganska fantastiskt hur mycket känsla man kan lägga i ett "Ah".

Mera sommar

jag har lyssnat på P.O. Enquists fullständigt briljanta sommarprogram. Han pratade bland annat om skittunnorna över sjölannet, bombade tyska städer, operadrömmar och avslutade sedan med att avslöja meningen med livet som hans hund Pelle förkunnat för honom. Jag tänkte först skriva det här men då skulle ni kanske låta bli att lyssna på programmet och det nöjet vill jag ju inte frånta er.
En stund efter att programmet hade tystnat funderade jag på varför jag kände igen den sista meningen och var jag kunde ha hört den tidigare. Sen kom jag på det. Jan Stenmark förstås. Det finns få personer som jag beundrar och respekterar så mycket som P.O. Enquist och Jan Stenmark. Stig Claesson och Roy Andersson kan också sälla sig till denna skara underfundiga gubbar som tycks veta mer om livet än vad jag någonsin kommer att förstå.
När ni ändå är inne på SR:s hemsida så kan ni också passa på att lyssna på Kristian Luuks sommarprogram som inte heller var så tokigt. Han har måhända inte uppnått den ålder som krävs för att kunna förmedla sann livsvisdom men han har rätt många roliga och bra historier på lager.

Lyssna här och här.

10. First Aid Kit

Av alla konserter som jag såg på Arvikafestivalen i år så var det nog inga som fick lika mycket respons från publiken som systrarna Klara och Johanna Söderberg i First Aid Kit. De verkade nästan en aning generade över att folk gillar dem så mycket. Dagen innan hade de spelat på Roskildefestivalen och fått lika mycket applåder från publiken där. First Aid Kit har, precis som Taxi Taxi för några år sen, blivit ett myspacefenomen på nolltid. Delvis kanske på grund av att de spelade in en cover på Fleet Foxes "Tiger Mountain Peasant Song" som uppskattades så mycket av Fleet Foxes att de lät systrarna sjunga den tillsammans med dem på konserter. Men First Aid Kits låtar är lite för bra för att man ska kunna avfärda dem som en hype och de sjunger bättre än de flesta äldre sångerskor. Bli inte förvånade om First Aid Kit kommer fortsätta att spela in musik tillsammans i många år till. Tiden får utvisa om jag har rätt.

Att ha det trevligt

Trevligt är ett förhatligt ord. Nästan lika illa som "bra" eller "lagom". Det säger liksom inget. Det bara hänger där i luften och viftar lite på svansen. Och varför ska man ha det trevligt egentligen när man kan ha det superduperfantastisktextrajättebra?

Ändå använder jag ordet trevligt ganska ofta. Det är behändigt. Saker och ting är ju ändå, när allt kommer omkring, sällan sådär superduperfantastisktextrajättebra utan snarare lite småtrevliga.
Jag läser en bok just nu som heter "Gunnar" och är skriven av Bob Hansson, poeten ni vet. Bob Hansson brukar inte vara trevlig just, han brukar snarare vara superduperjättemycketextraallting. Men "Gunnar" är just trevlig. Trots att Bob Hanssons intentioner kanske var att ruska om läsaren så blir man inte särskilt omruskad. Man förstår ganska snabbt vad boken kommer handla om och språket är lite för likt både Erlend Loes och Stig Claessons för att man ska kunna kalla det originellt. Ändå läser man på, Gunnar tuffar runt i vardagen och kommer med små vardagsfilosofiska betraktelser. Det är oftast ganska underhållande även fast det inte är så superduperfantastiskt.

Och jag tror att det behövs människor som Gunnar och även böcker som "Gunnar". Tillvaron måste få vara lite trevlig ibland. Bara den inte är det för jämnan. Nej, lite lagom trevligt ska det vara.

Om att få finnas till

"En del människor tycker inte att personer som Conny Nimmersjö ska få finnas till. Och det är just för att det finns människor som tycker att Conny Nimmersjö inte ska få finnas till som bob hund tycker att han ska få finnas till."

Thomas Öberg på Arvikafestivalen.

Arvikafestivalen 2009

Som jag skrev om i ett tidigare inlägg så var jag på Arvikafestivalen i år för att skriva några artiklar till ARVIKA, det magasin som delas ut till alla besökare och som även kommer att komma ut med ett till nummer till hösten. Det var dock inget större jobb, jag ägnade ca 1-2 timmar om dagen åt intervjuer och annat och resten av tiden var jag ledig. Dessutom är det ju en hyfsat bra merit.
Jag kom dit mitt på dagen i torsdags och jag trodde att jag skulle dö av värmeslag redan när jag klev av bussen. Sedan släpade jag min som vanligt alltför stora packning ner till ett gymnasium som låg cirka två kilometer från festivalområdet där det var meningen att jag skulle sova. Väl där fick jag dock veta att jag inte hade bokat någon plats, trots att jag mycket väl visste att det var fixat. Till slut lyckades Mikaela, som är vän och redaktör på tidningen, ordna så att jag kunde sova i samma lägenhet som henne. Det innebar att jag fick släpa packningen ytterligare någon kilometer i gassande solsken men i slutänden blev det nog ändå bättre.

Den första artist jag såg var James Yuill som jag innan bara hade hört några få låtar av på Myspace. Tyvärr var det en ganska tråkig spelning, flera låtar hade vackra melodier men de tenderade att drunkna i den elektroniska bakgrunden. The Sounds har jag aldrig gillat och det lilla jag hörde av deras spelning på festivalen fick mig inte att ändra åsikt. Visst, de har väl gjort en och annan catchig melodi men de känns lite som med Backyard Baies - ett band för de som tycker att tatueringar och riffiga gitarrer är det tuffaste som finns. Jag tycker bara att det är extremt töntigt.
Såg sedan på Casiokids, ett norskt blipp-blopp-band vars spelning började väldigt bra med en dansande björn på scenen och två jättestora ansiktsmasker (jag menar, vad kan gå fel med ett sånt upplägg?). Fast i längden blev låtarna en aning tjatiga.

Efter detta var det dags för mitt första jobb på festivalen vilket gick ut på att intervjua ett gäng pensionärer. Det var riktigt kul, pensionärerna var snälla och trevliga och verkade nog tycka att det var lite häftigt och spännande att vara på festival. I och för sig är det väl inte så speciellt med pensionärer på en festival idag som det kanske var för en 10-15 år sen. De artister som säljer mest skivor och konsertbiljetter nuförtiden är ju allt som oftast i pensionsåldern. Tillsammans med dem lyssnade jag först lite på Mando Diao och därefter på Detektivbyrån. I synnerhet de sistnämnda verkade de uppskatta. Jag tycker det finns något väldigt fint i att såväl pensionärer som indiepopare gillar Detektivbyrån, det säger en del om deras musik. Även jag tyckte det var en fin spelning, tyvärr kunde jag inte se hela eftersom PRO-gänget bestämde sig för att gå därifrån efter ett tag.
Avslutade kvällen med att se delar av Mars Voltas och Röyksopps konserter, samt hela Parkens. Jag har många vänner som gillar Mars Volta men själv har jag svårt för att se deras storhet. Jag har verkligen försökt att lyssna och förstå men jag greppar det bara inte. Jag antar att det är ett sånt band som man antingen älskar eller inte begriper alls. Parken däremot var överraskande bra. Inte för att hans låtar är så superorginella, det finns skäl till att han kallats för Håkan Hellström- och Markus Krunegård-kopia. Men det var ändå en trevlig spelning, i synnerhet som jag inte har gett honom särskilt mycket speltid tidigare.
Röyksopps spelning var förmodligen också bra men jag såg tyvärr bara de två sista låtarna.

På fredagen inledde jag med att se på Frida Hyvönen som jag bara har sett en gång tidigare, på Way Out West. Det roliga med en Frida Hyvönen-spelning är inte bara musiken utan minst lika mycket Fridas charmiga mellansnack och inte minst scenkostymerna. På den här spelningen var Frida och hennes två bandmedlemmar klädda i svarta nylondräkter med paljettdekorationer i guld. Det såg väldigt varmt ut och Frida började också spelningen med att säga att detta kunde bli deras sista någonsin eftersom de förmodligen skulle dö i värmeslag. Egentligen passar nog Fridas musik ganska bra i ett stort cirkustält men jag skulle förstås ännu hellre ha velat se hennes spelning på Dramaten för en tid sedan. Men det var ändå en av de bästa spelningarna under festivalen.

Innan jag gick på Hyvönen-spelningen hade jag gått runt på campingen och stältt filosofiska frågor till folk, något som jag även fortsatte med en stund efter spelningen. Men ganska snart fick jag söka skydd från det regn som behagade att välla ner under fredag eftermiddag. När regnet hade avtagit kunde jag gå och se Emil Jensen för jag vet inte vilken gång i ordningen. Som vanligt var det jättebra, trots att jag hört vissa delar av mellansnacket lite för många gånger. Men det finns så enormt mycket värme och kärlek i Emils musik att det är svårt att värja sig. Dessutom var det kul att se honom med ett helt band, något som jag inte har gjort så många gånger tidigare. Efteråt var jag bara tvungen att gå och krama om honom och tacka för spelningen. Jag var lite nyfiken på om han skulle känna igen mig också vilket jag inte tror att han gjorde. Men det begär jag inte heller, jag har ju själv svårt att komma ihåg ansikten och han pratar ju med en massa fans efter varenda spelning så det är inte så konstigt om han har svårt att hålla ordning på alla.
Efter detta kollade jag lite på Eagles of Death Metal men kunde rätt snart konstatera att jag inte fattar grejen med dem heller.

Det var inte så länge sen jag såg bob hund sist i Stockholm. Den här spelningen var kanske inte fullt lika bra som den, festivalspelningar blir ju sällan lika bra som "riktiga" konserter, men bob hund är ett alldeles för rutinerat band för att kunna göra en dålig spelning. I början såg det inte så bra ut dock, ljudet från sången försvann lite och Thomas hade svårt att verkligen få igång publiken. Men sen lossnade det och jag fick höra flera av mina favoritlåtar, "Kompromissen", "Det skulle vara lätt att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag; tror jag" och till och med "En pratstund" (en låt som jag aldrig trodde att jag skulle få höra live). De spelade endast två låtar från den nya skivan vilket kan verka konstigt, men bob hund har ju alltid gjort på sitt eget vis. Precis som på förra spelningen avslutade de med "Hörlurar" trots att jag knappast tror att det är någon publikfavorit.

Jag var nog en av få personer på festivalen som valde att inte se på Depeche Mode. Ryktet säger att det var typ 20 000 på den spelningen. Istället satt jag på campingen och drack öl med några vänner. Jag ångrar inte det beslutet. Även om Depeche Mode kanske är sjukt stora för vissa så har de aldrig betytt särskilt mycket för mig, jag har inte ens hört mer än en handfull låtar och det känns dumt att se en spelning bara för att man "ska" ha sett dem. Vem vet, det kanske var jättebra men å andra sidan hade jag det väldigt trevligt på campingen.
Lite senare tog jag mig i alla fall in till festivalen för att se på Fever Ray och hann i alla fall se en låt med Depeche, vilket råkade bli "Personal Jesus". I alla fall en låt som jag käner igen och tycker är riktigt bra.

Fever Ray var nästan lika coolt som The Knife på Arvikafestivalen för tre år sen. I början såg man typ ingenting förutom ett antal läslampor som stod utplacerade lite här och var på scenen. Men så snart ögonen börjat vänja sig vid mörkret kunde man se Karin Dreijer stå i mitten av scenen iklädd någon konstig fjäderskrud. om det nu verkligen är Karin, det kan man ju aldrig så noga veta. Jag har fortfarande lite svårt att hålla isär de olika låtarna på skivan, men "Keep The Streets Empty For Me" och "If I Had A Heart" lät i alla fall fantastiskt bra, liksom de mesta annat. Lätt en av festivalens bättre spelningar, kanske den bästa till och med.

När jag kom ut ur Apollo-tältet fick jag syn på en person som verkade bekant och när jag kom lite närmare såg jag att det var bob hunds gittarist Johnny Essing som verkade ensam och övergiven. Jag gick fram och kramade honom och tackade för en bra spelning. Eftersom jag var lite småfull kunde jag inte låta bli att berätta hur mycket bob hund har betytt för mig och när jag visade loggan som jag har låtit tatuera på bröstet så verkade han faktiskt bli riktigt glad. Han sa också att bob hund hade räddat livet på honom "om det inte hade varit för det här bandet så hade jag gått och tiggt fimpar på södermalm." Andra kanske tycker att det verkar löjligt men på min lilla planet är det faktiskt rätt stort att ha pratat med Johnny Essing.


På lördagen hade jag bara ett skrivuppdrag, nämligen att intervjua bandet Thermostatic och detta var inte förrän på kvällen. Klockan tre var det dags för en ganska tråkig krock, Florence Valentin och Joel Alme spelade samtidigt, något som jag tycker att arrangörerna borde ha kunnat undvika eftersom de förmodligen lockar ungefär samma publik. Eftersom jag har sett Florence Valentin fler gånger valde jag Joel Alme den här gången, men det hade nästan lika gärna kunnat bli tvärtom. Joel Alme och hans band levererade en bra men knappast oförglömlig spelning. Joel svettades som en gris och tog i från tårna men jag hade gärna sett lite stråkar på scenen och inte bara blås. Sen hann jag även höra några låtar med Florence Valentin och även det verkade ha varit bra.
Anna Ternheims spelning var lite småtråkig dessutom var det sjukt varmt. Att placera en singer/songwriter på festivalens största scen var kanske inte heller ett helt lyckat drag. Nog för att Anna Ternheim är stor, men så stor?
Sen var det dags för en krock igen, jag hade gärna sett både Jenny Wilson, First Aid Kitt och Maud Lindström men tyvärr spelade de alla samtidigt. Jag valde att se First Aid Kitt, mest för att se om hypen kring dem stämde. Och det var faktiskt oerhört bra, båda tjejerna har verkligen otroligt vackra och mogna röster dessutom fick de enormt mycket kärlek från publiken. en del av hypen bygger väl på att de är så himla unga men jag tror faktiskt att de kommer gå långt och leverera lika bra låtar om tio år.

Elenette är kanske ett band som jag gillar lite mer i teorin än i praktiken. Jag tycker Kalle Berglund skriver fantastiska texter, men de var inget fantastiskt liveband.
Några som verkligen är en upplevelse att se live är ju däremot Fleet Foxes. Jag var storögt imponerad efter deras spelning på Way Out West förra året och lika imponerad den här gången. Lite snålt av dem at inte bjuda upp First Aid Kitt på scenen och inte göra några extranummer kan man kanske tycka, men det går inte riktigt att vara missnöjd efter en timmes stämsång som får änglarna att gråta.

Som avslutning på festivalen såg jag lite av Thåströms spelning, men jag kunde tyvärr inte se klart den eftersom jag skulle iväg och intervjua Thermostatic. Den här intervjun gick riktigt bra, trots att jag inte hade förberett några särskilt bra frågor. Men de var trevliga och roliga att prata med och alla kom med inlägg och kommentarer så intervjun skötte sig nästan av sig själv.

På det stora hela var det som vanligt en trevlig Arvikafestival, trots en del missöden och dålig planering av arrangörerna (till exempel tog den vegetariska maten till funktionärerna slut väldigt fort flera av dagarna).
Jag ser redan fram emot nästa år.

Bruset

Plötsligt har jag glömt bort vart jag är på väg. Jag står på Centralen i Stockholm och bredvid mig rusar folk fram och tillbaka efter sin egen hemliga kompass. Zoomar man ut lite så ser man hur löjligt allt är: där springer en tjej för att hinna till ett möte, där sitter en gubbe framför en fyrkantig burk och investerar två miljoner i ett företag, där tar någon en guldmedalj i ett 100-meterslopp – alla är de övertygade om att de gör någonting viktigt. Men möten, pengar och tävlingar betyder bara något så länge vi har bestämt att de ska göra det. Universum bryr sig inte. Den samlade mänskligheten är inte större än en mygga som är på väg att skapa ett obehagligt bett på universums ena lår. Det blir varken värre eller bättre än så.



En timme senare sitter jag ändå på ett tåg på väg till Värmland. Det är väl så det funkar – när vi inte vet vart vi är på väg söker vi oss tillbaka till ursprunget, där allt började. I mitt fall är ursprunget en gård i Värmland. Jag sitter vid fönstret och ser ut på landskapet som ser ut som en Carl Larsson-målning. Så jävla orealistiskt. Och så jävla varmt det är. Kunde de inte kosta på sig lite luftkonditionering på tågen så man slapp sitta här och svettas som en hamster. Svettas hamstrar förresten? Ja, de borde det väl göra. Eller? Herregud vad hjälplös man är utan Wikipedia. Ska man fråga någon? Nej, det går ju inte. Svettas hamstrar? Vad är det för en jävla fråga. Istället plockar jag upp tidningen Kupé som ligger framför mig. På framsidan står Peter Magnusson med vass upp till öronen. Varför gör han det? Jag kommer ihåg honom från Hey Baberiba, ett löjligt TV 4-program som gick ut på att göra narr av kändisar och förnedra sig själv. Men nu har han enligt artikeln gått och blivit allvarlig. Vad fan är det med alla B-kändisar som ska komma ut som allvarliga och seriösa? Linda Rosing försökte bli politiker, Alex Schulman skriver en tårdrypande bok om sin far och Arnold Schwarzenegger lyckades till och med bli guvernör i Kalifornien. Alla försöker de få oss att tro att de har någon sorts djup, att de är något mer än bara lättlurade mediaprodukter. Och det värsta är att folk går på det, blir upprörda över att media behandlar dem som skit men kan ändå inte låta bli att köpa nästa nummer av Expressen som har ett femsidigt reportage om Carolina Gynnings uttagning av sina bröstimplantat. Vart är världen på väg? Vart är tåget på väg? Nu har vi ju stått still här i femton minuter. Signalfel säger föraren och lyckas låta uppriktigt ledsen när han beklagar att vi kanske missar våra förbindelser eller inte hinner fram till våra möten i tid. Han kanske borde ha blivit skådespelare istället för lokförare, han verkar onekligen ha en viss talang för det.



Var kommer detta förakt ifrån? Varför kan jag inte bara vara nöjd med allt som livet ger, sjunga allsång på skansen och sluta se snett på folk som aldrig har läst några andra böcker än deckare. Vad är det för fel på deckare egentligen? Vad är det för fel på att bli underhållen för stunden, måste allt vara så jävla kvasifilosofiskt och djupt? Jag läser lite i Daniel Sjölins ”Världens sista roman” och fattar ingenting. Är det det här som är litteratur? En massa pretentiöst mumbojumbo om ingenting. Jag förstår inte ens vad han vill komma fram till? Vill han komma fram till någonting? Och när ska tåget gå igen, nu har vi ju stått här i en halvtimme.



Om det finns en gud så skrattar han säkert. Här går vi runt och skriver pretentiösa romaner, skäms över vår nakenhet, blir hysteriska när vi ser någon vi känner på tv, bygger skyskrapor i glas, byter papperslappar med varandra, klär upp oss när vi ska på finmiddagar och så vidare. När vi egentligen bara kunde göra som djur gör mest – knulla, äta och sova. Vad ska det vara bra för, allting? Jag frågar tjejen i restaurangvagnen och hon svarar att tyvärr har vi stängt just nu men vi öppnar igen efter Degerfors.



Tio minuter senare är tåget på väg igen och jag är glad. Sverige är ju ändå bra vackert ändå. Som en Carl Larsson-målning, nästan. Och visst är det skönt att det är sommar. Luftkonditionering förstör ju bara miljön och lite svett har väl ingen dött av. Fan vad trött jag blir på alla som kallar klimathotet för ”vår tids viktigaste fråga”. Klart att det är den viktigaste frågan. Utan klimatet inga människor – snipp, snapp, snut så var den sagan slut. Klimathot förresten, det är ju vi människor som är hotet. Klimatet klarar sig säkert alldeles utmärkt på egen hand. Och så är jag där igen i tankarna om universums oändlighet och människans pyttighet. Man kanske borde skriva en bok om det. Risken är väl bara att det blir alldeles för pretentiöst och svamligt. Fast det är väl kanske så det ska vara. ”Vad är det för mening med att hålla på om man inte har några pretentioner?” Jag tror det var Jocke Berg som sa det. Fast den mannens pretentioner har väl ändå stigit honom åt huvudet? Lite jordnära får man väl ändå vara. Det måste ju finnas någon sorts balans. Varför ska allt vara så förbannat obalanserat hela tiden? Har man tid så blir man rastlös, har man ingen tid så blir man stressad. Som om tid vore någonting man hade. Det är väl också en vanföreställning, påtvingad av krassa marknadsekonomer.



Nu ska jag sitta här och andas. Bara andas. Så får vi se hur det går. Inte tänka på livets stora frågor, inte tänka på hur illa jag tycker om gubben som sitter i sätet bredvid, inte tänka på hur irriterad jag blir på tågförseningar. Bara vara. Som någon zenbuddhist har sagt att det ska vara. Så får vi se hur det går.



Äh, det här funkar ju inte. Det är bara en massa skval som rinner genom hjärnan hela tiden, det går inte att koppla bort. I alla fall inte om man är född på 80-talet som jag och är van vid att ständigt vara uppkopplad, alltid kontaktbar, alltid med där det händer. Herregud om man skulle missa något. Det går ju bara inte.



Nu har vi i alla fall passerat Kristinehamn och rullar in i Karlstad. Ska bli skönt att kliva av det här svettiga tåget. Gubben bredvid mig har redan ställt sig upp för att plocka ner väskan. När han sträcker sig uppåt kan jag se hans blekfeta mage – det är ingen vacker syn. Nu har han placerat väskan i mittgången, nu vänder han ansiktet mot mig, nu öppnar han munnen och säger: ”Ska du också vidare?”
Varför ska han börja prata nu för? Nu när vi har suttit här tysta och stilla på tåget i flera timmar och när vi äntligen ska få gå av så ska han inleda någon jävla konversation.
”Nej, det ska jag inte.”
”Nähä. Jag tänkte bara om du också skulle till Säffle och visste när nästa buss gick.”
Varför i hela världen skulle jag vilja åka till Säffle?
”Nej tyvärr, det vet jag inte.”
Nähä. Nej, jag får väl kolla på stationen.”
Det blir tyst, tåget bromsar in.
”Förresten”, fortsätter gubben, ”lite lustigt att du har en bob hund t-shirt på dig. Det är ett av mina gamla favoritband.”
Plötsligt förändras gubben. Han är inte längre bara en svettig och fet gubbe, nu är han en svettig och fet gubbe som gillar bob hund. Vi har någonting gemensamt.



”Ha det bra” säger gubben och kliver av tåget. Jag kliver ut på perrongen och känner något som kanske kan liknas vid kärlek.