söndag 27 december 2009

1. Monica Zetterlund



Det finns inte så mycket man har att vara stolt över när man kommer från en liten by mittemellan de två bruksorterna Munkfors och Hagfors i Värmland. Från Munkfors kommer mest hockeyspelare och bondkomiker. Från Hagfors kommer dansbandssångaren Christer Sjögren, fame factory-killen Jimmy Jansson samt ett ganska framgångsrikt speedwaylag. Men 1937 föddes faktiskt en gudabenådad jazzsångerska, revyartist och skådespelerska i Hagfors. Monica Zetterlund. Varken Povel Ramels eller HasseåTages revyer hade varit lika bra utan Monica Zetterlund. För att inte tala om den magi hon åstadkom tillsammans med jazzpianisten Bill Evans på skivan Waltz For Debby.
Monica är lika mycket svensk barrskog som Jan Johannssons Jazz på svenska, Ivar Lo Johanssons statarromaner och Jenny Nyströms tomtemålningar. Samtidigt är hon lika mycket Manhattan som någonsin Woody Allen eller Paul Auster. Det vackraste av två världar helt enkelt, eller som Tage Danielsson uttryckte det:

"En nattklubbsdrottning doftande av logar.
Ett lingonris som satts i cocktailglas.
En blond negress från Värmlands huldraskogar.
Monica Zetterlund. En jazzpaschas."


Monica Zetterlund får avsluta den här listan eftersom hon tycks ha varit en så väldigt varm, musikalisk och cool person. Jag sörjde när jag läste att hon hade dött i en brand 2005. Och jag sörjer ännu mer nu när jag lyssnar på hennes låtar. Vila i frid Monica. Underbart är kort, alldeles för kort.




måndag 21 december 2009

2. Nina Ramsby



Nina Ramsby kan mycket väl vara världens coolaste människa. Hon har gjort nästan allt som går att göra - punk med Salt, drum'n'bass med Baxter, visor och jazz med Martin Hederos, friformsjazz med Ludvig Berghe Trio, barnvisor, konceptskivor och en massa annat... Ändå är det något som går som en röd tråd genom allt hon gör. Dels är det förstås rösten men också uttrycket. Glimten i ögat. Självklarheten.
Det finns något väldigt befriande i en lesbisk tjej med rakat huvud som sjunger Bellmans "Glimmande Nymf". Inte som någon ironisk gest utan för att hon kan och vill och måste. För att det är en förbannat fin låt.
Jag har sett Nina Ramsby spela två gånger. Första gången var på Kulturhusets tak under Stockholms Pride festival inför en hipp publik där hälften säkert hade läst genusvetenskap. Andra gången var tillsammans med Ludvig Berge trio på ett arrangemang som Karlstads Jazzklubb arrangerade. Medelåldern där var betydligt högre. Men båda publikerna älskade henne. Det är ungefär som när Håkan Hellström ställer sig på en scen brevid Sven-Bertil Taube och publiken jublar. Vissa artister känner inte till några barriärer. Och om de existerar så är det till för att brytas. Så är det.


Jag älskade dig då, det gör jag nu.





Nina Ramsby - i sin storhet

En Afton | MySpace Video




Listornas tid är nu



December är inte bara julens utan även listornas månad. I synnerhet i år då det inte bara är ett år utan ett helt decennium som ska summeras. Härifrån kommer dock inga listor. Jag har lyssnat på alldeles för lite ny musik i år för att en lista på årets skivor/låtar skulle bli rättvis. Och en lista på årtiondets skivor/låtar känns som ett alldeles för stort projekt att kasta sig in i.
Men listan på kvinnliga artister kommer givetvis att fullföljas. Det skulle ju se illa ut om jag avbröt den nu när jag bara har två personer kvar. Jag ska också se till att få den klar innan nyårsafton. Se det som ett löfte.

måndag 14 december 2009

Rapport från COP 15





Fredagen den 11 december satte jag mig på en buss för att åka ner till Köpenhamn och demonstrera. På bussen fanns folk från Miljöpartiet/Grön Ungdom, Miljöförbundet Jordens Vänner, Internationella Socialister och andra föreningar. 10 minuter innan bussen skulle avgå kom Tv4 och Grön Ungdoms Björn Lindgren fick chansen att berätta om varför vi åker ner till Köpenhamn och demonstrerar för klimatet.
Stämningen på bussen var hög och förväntansfull. Själv var jag en aning nervös eftersom mitt pass hade gått ut och jag hade hört att man skulle behöva pass för att ta sig in i Danmark under de här veckorna. Vi hade dock turen att inte bli stoppade i tullen. Resan gick över huvud taget smärtfritt och vi var framme på skolan i Köpenhamn där vi skulle bo vid halv tio på kvällen.

Nästa dag blev det mycket demonstrerande. Jag och några andra inledde dagen med att gå på en "liten" demonstration som Miljöförbundet Jordens vänner anordnade. Liten i det här fallet betyder att det var kanske 1000 personer. Meningen med den här demonstrationen var att vi skulle mobilisera folk till den stora demonstrationen som skulle avgå från Christianborgs slottsplats klockan 14. Många hade klätt sig i blå ponchos för att symbolisera en flod som vällde fram över Köpenhamns gator och då och då satte sig hela tåget ner på huk och gjorde "vågen". I tåget fanns också en rullande jordglob och en man som satt i en gummibåt och bars upp på folkets armar.
Efter denna demonstration hann vi med en kort lunch innan det var dags att samlas på slottsplatsen och lyssna på några peppande tal från bland andra Vandana Shiva. Samtidigt som vi lyssnade på talen samlades mer och mer folk och till slut var det omöjligt att få någon överblick över hur många vi var. Jag har hört siffror som säger att det var allt ifrån femtiotusen till hundratusen i tåget, men exakt hur många vi var vet jag alltså inte.
Demonstrationen var närmare en mil lång och eftersom vi gick i ett långsamt tempo så tog det bortemot tre timmar innan vi var framme vid slutmålet, Bella Center (där förhandlingarna under mötet äger rum). Ni har säkert läst en del om att polisen grep hundratals personer i tåget. Själv märkte jag dock ingenting av detta eftersom jag gick ganska långt fram i tåget och upploppet ägde rum längre bak. Tvärtom tyckte jag bara att det var en väldigt positiv stämning hela demonstrationen igenom.
Organisationen runt tåget var kanske inte den bästa, å andra sidan förstår man ju att det är svårt att organisera ett tåg på tiotusentals personer på ett vettigt vis. När vi kom fram till Bella Center visste ingen riktigt vad som skulle hända - Skulle det bli fler tal? Skulle vi stå utanför byggnaden och skrika eller vad var tanken? Efter ett tag tröttnade de flesta och började ta sig in till centrum igen. Tydligen ska det ha varit något tal senare på kvällen men då hade jag och många andra redan hunnit därifrån.
När tiotusentals personer ska åka med snabbtågen till centrum blir det av naturliga skäl kaos. Visserligen gick snabbtågen i skytteltrafik varannan minut men det dröjde ändå ett bra tag innan vi lyckades tränga oss på ett tåg som tog oss in till centrum.
På kvällen gick vi på en fest på Klimaforum, den plats där alla demonstranter samlades och där många seminarier ägde rum under Cop 15. Tyvärr spelades bara värdelös technomusik och de flesta var ganska utpumpade efter demonstrationen så vi drog oss tillbaka till skolan ganska tidigt.

På söndagsförmiddagen gick jag på ett intressant seminarium som handlade om klimat och jämställdhet, där bland andra Lars Ohly och Richard Warlenius talade.
Efter detta var det dags för ytterligare en demonstration, den här gången mot köttindustrin. Den här demonstrationen var välbevakad av polisen, förmodligen fruktade de att vi skulle bete oss våldamsamt och slå sönder skyltfönster men jag tror absolut inte att det var någon i demonstrationståget som tänkte i sådana banor. Istället vägleddes vi av clowner och trummor och stämningen här var också väldigt upplyftande. Tyvärr verkade inte polisen förstå detta utan spärrade vägen för oss med piketbussar ett flertal gånger. Till slut tröttnade några demonstranter och började gå i vägen för en piketbuss som hade sirenerna påslagna. För ett ögonblick uppstod en del bråk men jag tror ändå att det löste sig ganska snabbt utan att några behövde gripas.
Överlag tycker jag att polisen skötte sin uppgift ganska bra under de här dagarna, men jag tror att det skulle ha varit ännu bättre om de hade varit lite mer vänligt inställda mot demonstranterna.

På söndag eftermiddag åkte vi tillbaka till Göteborg. Alla verkade nöjda med vår insats under de här dagarna och det talas nu om att vi ska bilda en grupp tillsammans som kan fortsätta att kämpa för klimatet.

söndag 6 december 2009

3. Anna Järvinen



En fågel viskade i mitt öra att det är Finlands nationaldag idag. Och vad passar då bättre än att hylla det bästa Finland har gett oss, näst efter Tove Jansson och bastubadande. jag talar givetvis om Anna Järvinen, tidigare sångerska i den relativt okända popgruppen Granada och sedan 2003 soloartist. Jag har inte lyssnat på Granada, däremot har jag lyssnat väldigt mycket på Anna Järvinens två soloskivor: Jag fick feeling och Man var bland molnen.

Det är någonting med Anna Järvinens känsla, eller feeling, för det svenska språket. Jag gillar ju personer som vrider och vänder på ord och meningar, som Thomas Öberg eller Olle Ljungström. Jag inbillar mig även att det faktum att hon inte är född i Sverige kanske gör att hon lyssnar på orden på ett annat sätt och upptäcker nyanser som infödda svenskar inte tänker på. Detta kan man ju även se hos andra utlandsfödda artister som Laleh eller Cornelis Vreeswijk.
Några av mina favoritrader med Anna Järvinen kommer från låten "Nattmusik" på den senaste skivan:

"och där snurrar ett hörn
och där rullar en grön
snart är dagen över allt"

Det kanske låter som nonsens, men nonsens kan vara fint. Ord bygger ju egentligen bara på associationer och det är när associerandet och fantasin slutar, och klyschorna tar vid, som texterna ofta blir tråkiga.

Jag har sett Anna Järvinen två gånger: den ena gången var på Arvikafestivalen och den andra var på Djurgården i Stockholm, båda sommaren 2007. På Arvikafestivalen stod hon på scenen och diggade och levde sig in i musiken så mycket att jag plötsligt förstod varför Jag fick feeling var en så fullständigt självklar titel på debutskivan. På den andra konserten var hon själv tillsammans med en kille som spelade piano och ljudet var så lågt att det nästan drunknade i publikens småprat och vinden i träden. Men det var också fint.

Kyliga vinternätter så finns det nästan inget som värmer så bra som Anna Järvinens musik och när isen smälter så vill jag gå längs med Götgatan med hennes låtar i hörlurarna.