Autumn comes with these slight surprises where your life might twist and turn

Imorgon styr jag min kosa till Angereds kyrkby, nordost om Göteborg. Dagen efter, på måndag, börjar jag min journalistiska bana på Göteborgs universitet. Det känns både nervöst och spännande. Lite som att en ny epok i livet är på väg att inledas.
Det kommer nog bli lite speciellt att bo i ett hus på landet. Visserligen är jag uppvuxen på landet så jag är ju ganska van men jag har aldrig haft ett eget hus (visserligen är inte det här heller mitt eget eftersom vi hyr det under en begränsad tid, men ni fattar). Jag tror det kommer bli fint, särskilt nu när hösten kommer. Jag tycker verkligen om hösten. Allt blir så mycket klarare. Luften, dofterna, färgerna... Att gå promenader runt den lilla sjön, att komma hem och sätta på en skiva med Dylan samtidigt som man tänder eld i den öppna spisen, att spendera söndagarna liggandes i höstlöven och se upp på flygplanen som drar sina streck på himlen.

Sist men inte minst ska det förstås bli underbart att dela vardagen med den person som betyder mest av allt. Anna, det här är för dig.

En hycklares bekännelser

Jag har varit inne på det här med att leva som man lär i ett inlägg på min gamla blogg. Den här gången tänkte jag vidareutveckla det lite och ge några exempel som visar vilken hycklare jag innerst inne är.

1. Nykteristen
Jag har under de senaste månaderna varit med och anordnat en klimatvänlig, multikulturell, antikommersiell och nykter festival. Smaka på det ni. Extremt PK med andra ord. Jag har även uttalat mig i intervjuer där jag har påpekat hur viktigt det är att det finns nyktra arrangemang för ungdomar. Detta skulle kunna uppfattas som rent hyckleri för om det är någon som tycker om att supa så är det ju jag. Dock ska jag säga till mitt försvar att jag verkligen tycker att det ska finnas arrangemang där alkohol är förbjudet, likaväl som det ska finnas arrangemang där det är okej att supa. Mångfald, för att använda ännu ett slitet och politiskt korrekt begrepp.

2. Marknadsföraren
Jag skrev i somras för ett magasin som delades ut gratis till alla besökare på Arvikafestivalen. Mitt jobb var bland annat att skriva en presentation av alla artister som uppträdde. De här presentationerna är ju till för att locka besökarna till att se banden och därför kan man givetvis inte skriva något negativt. Varje band ska älskas och hyllas till skyarna, vilket jag också gjorde. Men självklart älskar jag inte alla band som spelar på Arvikafestivalen. Gjorde jag det vore jag antingen dum i huvudet eller schizofren. I min presentation av festivalens största dragplåster, Depeche Mode, skrev jag något i stil med: "Om du missar den här spelningen kommer du att ångra dig resten av ditt liv". Gissa vem som föredrog att hänga på campingen istället för att se Depeche Mode... Om Korn skrev jag något liknande trots att det är ett band som jag verkligen avskyr. Men vad gör man? Jag antar att det är någonting som ingår i spelreglerna om man vill jobba med någon form av reklam eller marknadsföring (och kanske även med journalistik, tråkigt nog).

3. Miljökämpen
När jag var ute och debatterade innan EU-valet så sa jag bland annat att jag är väldigt oroad för konsekvenserna av koldioxidutsläppen. Detta är väl en sanning med en viss modifikation. Det är ju inte så att jag ligger vaken på natten och oroar mig för vad som ska hända med fiskarna i Östersjön eller hur isbjörnarna ska klara sig. Det finns väl någonstans i bakgrunden men det som upptar mina tankar mest är mer vardagliga saker som "hur ska jag kunna betala tillbaka mina csn-skulder?", "Vad ska jag ha på mig för kläder för att folk ska tro att jag är coolare än vad jag är?" och, framförallt, "Vilken är egentligen 2000-talets bästa låt?".
Detta betyder givetvis inte att jag inte bryr mig om miljön. Men det är alldeles för stort och abstrakt för att jag ska kunna känna någon oro i magen. Det är ungefär som när det dör hundratusen i en jordbävning i Afghanistan och man tänker "Jaha" och går vidare.

Jag menar, vad ska man göra? Man gör ju ändå sitt bästa och mer än så kan ingen bli. Det måste jag tro.

Ett stort klavertramp för mänskligheten

De senaste veckorna har jag insett en sak - det är ett betydligt större jobb att arrangera en festival än vad man tror. Till och med en festival i väldigt litet format. Egentligen visste jag ju det, jag var med och anordnade den här festivalen för två år sen och det var en hel del jobb då också. Men då hade jag inte lika mycket ansvar som i år. Men efter hundratals mail och telefonsamtal så känns det nu i alla fall som att de flesta bitar börjar falla på plats.

På lördag, den 22 augusti, så är det alltså dags för Klavertrampfestivalen i Sandgrundsparken i Karlstad. Det kommer bli musik, poesi, sång och dans från 13 till 23.00. Gratis inträde och drogfritt.
Vi kan kanske inte stoltsera med lika stora artister som Way Out West eller Arvikafestivalen men för att vara en festival med få engagerade personer och en väldigt liten budget så tycker jag ändå att vi har fått till ett ganska bra utbud.
Så ta på dig festivalskorna igen och kom till Sandgrundsparken på lördag. Jag lovar att det kommer bli en fin dag.

Läs mer på Myspace eller Facebook.

Skägg out west

Jag var på Way Out West i helgen och kunde konstatera att det är skägg som gäller i år igen. Förra året hette skäggen Fleet Foxes, Iron & Wine och Christian Kjellvander. I år hette de Bon Iver, Band Of Horses och Wilco (nu kanske någon besserwisser påpekar att ingen av medlemmarna i Wilco har skägg. Men skägg är som bekant inte någonting man har utan någonting man är. Vissa föds till skägg, andra blir det efterhand).
Jag måste säga att jag är lite skeptisk till hela den här trenden av skäggiga män med flanellskjorta och stövlarna djupt i den amerikanska myllan. Förvisso tycker jag att både Bon Iver och Fleet Foxes är rätt bra, men inte SÅ bra som vissa försöker få oss att tro.

Nog om detta. Även utan skäggen så är Way Out West förmodligen Sveriges trendängsligaste festival. Jag kan se framför mig hur det går till på deras bandbokningsmöten:
"Okej, nu har vi fått med de hetaste indiebanden, vad behöver vi mer?"
"Släng in lite afrikansk musik också för att visa att vi har koll på sånt."
"Ja och lite hiphop."
"Olle Ljungström då?"
"Är inte han jävligt mycket 90-tal?"
"Jo men han har ju släppt ny platta nu och det har kommit en film om honom."
"Åh fan, ja men då tar vi med honom också."

Nej, nu ska jag inte vara så negativ. Jag gillar ju nästan varenda band som spelar på Way Out West och tycker att det är Sveriges i särklass bästa festival. Det är bara så tacksamt att driva med den.

Så, vad var bäst respektive sämst undrar ni förstås?

Bäst var utan tvekan Robyn, Glasvegas, Olle Ljungström och Final Fantasy. Sämst var kanske Band of Horses (några bra låtar, men i övrigt... nja), Arctic Monkeys (jag såg iofs bara 20 minuter men snacka om överskattat band) och Antony tillsammans med Göteborgs filharmoniker. Den sistnämnda spelningen hade jag faktiskt sett fram emot, men såhär i efterhand måste jag säga att det var ett ganska stort magplask. Man vill ju tycka om Antony. Han är ju som en stor och känslig nallebjörn. Men just den där ödmjukheten och snällheten kan också bli ganska provocerande. Kanske för att han är så himla pretentiös och inte har någon självdistans. Dessutom blev det aldrig riktigt så där fint och känslosamt som jag trodde att det skulle bli.
De tråkigaste missarna var Loney, Dear (valde bob hund på Kulturkalaset istället), Bon Iver (valde Sean Kuti istället) och Patrick Wolf (försov mig).
På lördagnatten köade jag utanför Annedalskyrkan i en och en halv timme bara för att få se First Aid Kitt och Final Fantasy. First Aid Kitt hann jag bara se några låtar med (vilket i och för sig inte gjorde så jättemycket eftersom jag såg dem på Arvikafestivalen). Final Fantasys spelning fick jag dock se i sin helhet och förutom lite tekniskt krångel i början så var den sagolikt bra. Nästan så att det var värt att köa så länge som jag gjorde.

Så det var min festival. Hur var din?
(Jag har lärt mig av min syster att man ska avsluta varje blogginlägg med en fråga).

Om medias fyrkantighet och Alex Schulmans elakhet

Media tillåter som bekant inte några komplexa karaktärer. Blondiner med stora bröst är korkade, författare som förekommer i kulturprogram är konstiga särlingar, den autonoma vänstern är livsfarlig för att inte tala om skäggiga män som kommer från mellanöstern... och så vidare.
Ett annat belysande exempel på detta är Alex Schulman. Från att ha varit en av Sveriges kanske mest hatade personer är han nu allas gullegris. Från att ha varit ironisk, kall och cynisk är han nu varm, ärlig och innerlig. Jag har inte följt Schulmans öden och äventyr så jättenoga men när stormen var som störst kring honom så blev även jag förbannad på hans till synes totala brist på empati och psykopatleende. Samtidigt som jag inte kunde låta bli att roas av hans utfall. En del saker han har gjort är ju när allt kommer omkring riktigt roliga.
För några dagar sen lyssnade jag på hans sommarprogram och kunde inte låta bli att bli lite rörd. Hela programmet (som skulle ha handlat om kvinnorna i hans liv - hans mamma, hans sambo och hans dotter - men som ändå mest kom att handla om hans pappa) var väldigt varmt och fint. I programmet nämnde han även sin medverkan i Babel för ett tag sen då han blev dubbad till författare genom att få en stämpel i pannan. Han sa att det kändes lite jobbigt och pinsamt - varför kunde inte han bli tagen på allvar som andra författare? Jag kan i och för sig förstå honom, men samtidigt har han väl ändå någonstans sig själv att skylla. Lustigt nog verkar han nu själv ha blivit just sådär pretentiös som han tidigare har beskyllt andra för att vara (Marcus Birro till exempel). Eller är allting bara ännu ett ironiskt skämt? När man ser det här radioinslaget så kan man ju börja undra...

Den mest intressanta frågan är dock denna: hur mycket styrs Alex Schulman av media och hur mycket styrs media av Alex Schulman?

7. Ellekari Larsson

Det kanske är en överdrift att kalla Ellekari Larsson för folkkär. Hon har, mig veterligen, än så länge inte uppträtt på Allsång på Skansen, tävlat i På Spåret eller fått några skandalrubriker i Aftonbladet. Däremot är hon knappast okänd, åtminstone inte för det popintresserade klientelet. Förutom framgångarna med The Tiny har hon ju även uppträtt tillsammans med artister som Ed Harcourt och Anna Ternheim. Det var för övrigt som bakgrundssångerska till den förstnämnda som jag såg henne för första gången på en konsert i Göteborgs konserthus vintern 2004. Med på konserten var även hennes bandkamrat Leo Svensson - kanske världens främste traktör av det fantastiska instrumentet såg.

Ellekaris röst påminner om Joanna Newsoms. Båda två har den där typen av bebisröst som ibland kan kännas oerhört påfrestande men som också kan vara alldeles, alldeles underbar. The Tinys debutskiva Close Enough är i min bok en av 2000-talets finaste svenska skivor. Uppföljaren Starring; Someone Like You är tyvärr inte alls lika bra - de vackra och mjukt smekande melodierna saknas till stor del och arrangemangen är så överbelastade att det påminner om en bröllopstårta som håller på att rasa ihop. "Closer" däremot är lika vacker nu som när jag hörde den för första gången för fem år sen. På Youtube finns för övrigt en rolig kommentar under den här låten: "She sounds like a caucasian Billie Holliday". Kanske det ja.

Orden som rann mellan fingrarna

Minns du
grässtrået i mungipan
knytet på axeln
Chaplinskorna
och regnbågen som aldrig tog slut?

Minns du
Matrjosjkadockorna
som log åt sina hemligheter
samtidigt som jag dök efter nycklar
på fel sida av Atlanten?

Minns du
pappersflygplanen
med anarkistiska pamfletter
som alltid störtade mot marken
innan de fick medvind?



Och jag säger dig att
vi kunde ha spritt våra ord som maskrosfrön
vi kunde ha spritt dem som man strör salt i såren
och odlar orosplantor i växthus
men varje gång vi skulle gripa efter drömmarna
var det som att försöka fånga en snöflinga

Det var som att försöka fånga en snöflinga;
allting bara smälte och rann mellan fingrarna
och som efter en misslyckad brännbollslyra
kom skammen krypandes uppför ansiktet



Vad ska det bli av oss?
frågade du
när jag fimpade i blomvasen
lade huvudet på kudden
och somnade om

Vad ska det bli av oss?
frågade jag
när du begravde huvudet i räkningar
drog ner persiennen
och somnade om

Vad ska det bli av oss?
frågade vi oss själva
när stormen drog förbi runtomkring oss
och vi sökte skydd under ett träd
där vi satt hela natten



Och jag somnade där
med huvudet på din axel
och det sista jag minns var att du såg på mig och log
och jag tänkte att:
Så länge sömnen finns så finns i alla fall drömmarna


Det enda jag kunde ha önskat mig mer var att veta
vad som skulle hända dig när jag inte var där längre