5. Stina Nordenstam

Jag känner mig aldrig så ensam som när jag lyssnar på Stina Nordenstam. Men det är en bra ensamhet. Det är känslan av att vandra genom granskogar under klara vinternätter. Det är känslan av att sitta i ett flygplan och se ner på ett mörkt och öde landskap där det bara lyser från några enstaka stugor. Det är känslan av att vara den siste människan, kvarlämnad på en döende planet. Det är en väldigt vemodig musik men samtidigt på något skruvat sätt lycklig. Det är Stina Nordenstam.

Göteborg vs. Stockholm

Går det att hitta göteborgska motsvarigheter till typiska stockholmsfenomen och vice versa? Den frågan underhöll oss jag och några andra med en kväll i Malmö för ungefär ett halvår sen. Svaret var: Ja, i ganska hög utsträckning. En del jämförelser som vi kom fram till var väl kanske inte helt klockrena men man kan ändå se att båda städerna, trots alla skillnader, ändå har vissa saker gemensamt. Jag minns inte riktigt alla saker vi pratade om men jag tänkte i alla fall redovisa några av sakerna vi diskuterade samt några andra som jag har kommit att tänka på vid senare tillfällen.
Först bara lite om vilket förhållande jag har till städerna:
Jag flyttade till Göteborg, eller strax utanför om man ska vara nogräknad, för ungefär två månader sedan. Innan dess hade jag inte varit mycket alls i staden. Stockholm har jag tillbringat desto mer tid i eftersom många släktingar och vänner har bott eller bor där. Men jag har aldrig varit där längre än en månad i sträck. Man skulle alltså kunna gissa att jag har ungefär lika stark koppling till båda städerna.


Sergels Torg - Drottningtorget
Det kanske inte hänger riktigt lika många pundare på Drottningtorget som på "Plattan", men båda platserna är likväl den självklara och centrala mötespunkten. På dessa platser huserar såväl flöjtspelande indianer som skrikande demonstranter.
Sett till kulturutbudet så är det dock kanske snarare Götaplatsen som är Göteborgs mostsvarighet till Sergels Torg.

Slussen - Brunnsparken
Jag tänker här framförallt på deras roller som knutpunkter för kollektivtrafiken, men även dessa platser är ju vanliga mötespunkter. Brunnsparken har inte en lika lång historia som Slussen, däremot kan den stoltsera som Sveriges mest trafikerade kollektivtrafikknutpunkt, i alla fall om man ska tro Wikipedia.

Gamla Stan - Haga
Städers äldsta stadsdelar brukar dra till sig turister lika effektivt som flugor dras till avföring och Göteborg och Stockholm är inga undantag. Skillnaden, som jag har uppfattat det, är att Haga inte är fullt lika turistifierat som Gamla Stan och att det faktiskt går att bo där utan att betala jättesummor.

Södermalm - Majorna/Linnéstaden
På Söder och i Majorna flockas konstnärspacket. Här sitter man på caféer och dricker kaffe latte och spyr galla över borgarna. Här behöver man inte gå många meter för att stöta på något schysst sunkhak som säljer öl för tjugo spänn. Linnégatan torde för övrigt vara Götets motsvarighet till Götgatan.

Medborgarplatsen - Järntorget
När jag delade ut tidningar på Söder så brukade det alltid stå en polisbil parkerad vid Medborgarplatsen. Järntorget sägs vara den plats i Göteborg där flest våldsrelaterade brott sker. Kanske inte så konstigt, med tanke på att det finns gott om krogar runt båda platserna.
Vid Järntorget finns också gamla Folkets hus där LO och ABF huserar och vid Medborgarplatsen finns Medborgarhuset med bibliotek och badhus.

Drottninggatan - Kungsportsavenyn
Det finns förstås ingen riktig motsvarighet till Avenyn i Stockholm. Drottninggatan är väl ungefär en fjärdedel så bred och ger därför inte riktigt samma boulevardkänsla. Men det är i alla fall till dessa gator som de shoppingsugna turisterna dras.

Nu orkar jag inte komma på fler idag. Vad har ni för några förslag?

Broder Daniel Forever

I fredags visades filmen om Broder Daniel på SVT. Det är en film som jag länge velat se. Dels för att jag har lyssnat på dem sen jag var sexton och för att de i perioder har betytt mycket för mig, dels för att jag verkligen gillade Farväl Falkenberg och eftersom det är delvis samma personer som ligger bakom Broder Daniel-filmen så tänkte jag att det borde vara något utöver det vanliga. Slutligen var jag nyfiken på om den skulle kunna säga något nytt om bandet. Vad finns egentligen kvar att säga efter alla intervjuer, tv-program, radiodokumentärer etcetera?
I efterhand kan jag konstatera att det inte var så mycket nytt som kom fram. Man fick se gråtande fans med stjärnor under ögonen, Henrik Berggren som gick runt i hatt och cape och pratade om utanförskap och att livet är en kamp och lite klipp från den där sista spelningen på Way Out West. För någon som har följt bandet länge och som kanske även var på den sista spelningen så var den ganska ospännande.
När Broder Daniel ska analyseras blir det lätt väldigt banalt. Kanske beror det på att texterna är så väldigt enkla och direkta. Men i banaliteten ligger ju också gruppens styrka. Man skulle kunna jämföra med ett band som Beatles. Anledningen till att det har skrivits så enormt mycket om Beatles är ju att det var ett så troligt mångfascetterat och spretigt band. Det verkar finnas oändligt många sätt att närma sig Beatles. Broder Daniel är inte ett sådant band. Visst utvecklades bandet mycket, men de hade ändå en klar och tydlig agenda som de följde fårn början till slut.
Pop-Lars sa i en av scenerna att bandet själva aldrig brukade diskutera texterna och musiken. Det bara fanns där, det var ingenting att prata om. Det var därför, menade han, som många artiklar genom åren mer har handlat om bandets vilda leverne än om själva musiken.

Men om man nu inte kan analysera musiken utan att fastna i klyschor och banaliteter, varför ska man då göra en dokumentär? kanske för att man vill fånga känslan i musiken. Och där har väl Kristian Bengtsson, Fredrik Wenzel och Henrik Hellström i alla fall delvis lyckats. Det finns två scener i filmen som är geniala. I den ena sitter Henrik Berggren på en kyrkogård och röker en cigarett samtidigt som han berättar om en dröm där han träffade Anders Göthberg. Man måste nog vara psykopat för att inte bli rörd av den scenen. Den andra är när Henrik pratar om att växa upp i en värld utan fasta principer och ideal samtidigt som kameran filmar lyftkranar och truckar.
Jag har aldrig tänkt på Broder Daniel som ett postmodernistiskt band. Men det är faktiskt just vad de är. Vad Broder Daniel handlar om är ju till stor del att vara vilsen i en värld utan några gemensamma referenspunkter. Och när man inte har någon grund att stå på så får man skapa sin egen värld, sin egen mytologi, vilket Broder Daniel också har gjort.

I slutänden var ändå filmen en besvikelse. Det är en helt okej musikdokumentär men den förtjänar knappast den hype som har omgärdat den. Jag hoppas nu bara att det här var sista spiken i kistan och att Broder Daniel hädanefter får vila i frid.