Göteborgs Mini-Hotel

Idag är det en bild på Göteborgs Mini-hotel på framsidan av ETC Göteborg. Under bilden står rubriken "Här tvingas barn bo med missbrukare". Artikeln, som man hittar på sidorna 6-7 inne i tidningen är skriven av mig och tre personer i min klass.
det är med lite blandade känslor som jag läser igenom den. På ett sätt är jag stolt. Det här är trots allt första gången som jag får en artikel publicerad i en tidning (om man inte räknar med Karlstads Studenttidning och Arvikafestivalens tidning). Att artikeln dessutom hamnar på förstasidan och täcker ett helt uppslag inne i tidningen känns förstås ganska stort. Samtidigt är jag inte helt nöjd med slutresultatet av artikeln. För att ni ska förstå tänkte jag först berätta lite om vad artikeln handlar om.

I höstas hörde jag genom en bekant talas om ett ställe i stan som heter Göteborgs Mini-hotell. Detta ställe skulle fungera som ett vanligt vandrarhem men tog också emot hemlösa personer. Det låter kanske som en god tanke men enligt vad min kompis hade fått erfara så sköttes det på ett ganska otillfredsställande vis i och med att personalen på stället inte ade någon koll på vilka de tog in och vad de gjorde medan de var där. Barn lekte i korridorerna samtidigt som missbrukare gick runt och rökte på, typ.
Detta lät ju som en intressant grej och när vi fick i uppgift att göra ett undersökande reportage om någonting så föreslog jag det här ämnet för min grupp. De första dagarna gick arbetet ganska segt, vilket kanske inte var så konstigt eftersom ingen av oss hade gjort någonting liknande tidigare. Men sedan bestämde vi oss för att hänga utanför vandrarhemmet och prata med de som kom ut därifrån bara för att se vad det kunde leda till. Den första person vi stoppade berättade att hans flickvän bodde där och när han fick höra att vi var journalister så tyckte han absolut att vi borde skriva om hennes fall. Vi fick alltså följa med upp till hennes rum och nästan två timmar senare kom vi ut med en fantastisk historia som vi knappt kunde tro var sann. Caroline, som kvinnan hette, bodde där tillsammans med sin tioårige och gravt autistiske son. hon berättade länge och väl för oss om vilket vidrigt ställe Göteborgs mini-hotell var och vilket helvete det var att bo där. Enligt Caroline själv så vågade hon knappt gå utanför dörren eftersom hon en gång hade blivit antastad av en man i korridoren. Hon förklarade också att hennes son behövde trygghet och lugn istället för en miljö som den här som var den totalt motsatta. Desutom var städningen under all kritik, bara en kokplatta i köket fungerade och hon hade flera gånger sett spår av blod inne på toaletten.
Till saken hör också att kommunen betalar sjukt mycket pengar för att placera folk på det här stället.
Vi ägnade sedan ungefär en månads tid åt att försöka få tag på tjänstemän och politiker som hade kopplingar till Göteborgs mini-hotel och göra fler intervjuer med Caroline. Allt som allt har vi ägnat väldigt mycket tid åt att gräva i det här och vi hade åtskilligt material när vi väl började skriva artikeln. Och som vanligt när man har ägnat väldigt mycket tid åt någonting så är det svårt att känna sig helt tillfredsställd med resultatet, i synnerhet när det, som i det här fallet, har varit fyra starka viljor inblandade som delvis har dragit åt olika håll. Enligt mig så drar den färdiga artikeln lite väl mycket åt det sensationslystna kvällstidningshållet till. Jag är i och för sig nöjd med att vi har lyft upp det här ämnet och fått folk att se vad som försigår bakom kulisserna på Mini-hotellet. Gentemot hotellets ägare känner jag inte heller några större samvetskval. Visserligen kanske artikeln innehåller en del överdrifter. Även om jag tror på Carolines historia i grunden så tror jag att hon är en sådan person som gärna brer på lite och får saker att låta värre än vad de i själva verket är. Men vi har i alla fall citerat henne korrekt och hon får stå för det hon har sagt. Men i artikeln lyfter vi också fram Gunnareds stadsdelsförvaltning som en av bovarna i dramat eftersom de har placerat väldigt många på Mini-hotellet genom åren, bland annat Caroline och hennes son. De tycks inte riktigt ha haft någon koll på vad Göteborgs Mini-hotel är för något ställe fram tills vi gjorde reportaget. Detta är i sig förstås väldigt dåligt men kanske ändå inte i klass med det som hotellets ägare har gjort. Det är ju trots alt en sak att göra något avsiktligt dåligt och att helt enkelt inte ha koll på grund av slarv eller bristande rutiner. Jag tycker också att nämnden och förvaltningen ska ha lite cred för att de agerade så snabbt efter att vi hade berättat om förhållandena på Mini-hotellet för dem (de förstod väl i och för sig att det skulle ge dem väldigt dålig publicitet om de inte gjorde något, men ändå).

Sen har jag alltid haft lite svårt för journalister som tar på sig rollen som moralens väktare men inser nu att jag kanske håller på att bli en sån själv. God journalist, som jag ser det, lyfter bara fram fakta och låter läsaren fälla omdömet. Det är i och för sig inget direkt tyckande i artikeln men det handlar också om hur man väljer att skriva och var man lägger tyngdpunkten.
Men det är väl kanske så det är att vara journalist. Man får ta det goda med det onda helt enkelt.