lördag 28 augusti 2010

Svar på tal



Det dröjde inte länge efter att jag hade skrivit mitt förra inlägg förrän en sverigedemokrat var där och kommenterade det. Ibland undrar jag om de inte har hundra personer som är anställda bara för att sitta och googla "sverigedemokraterna" hela dagarna. I alla fall verkar de alltid vara på hugget så fort man knystar något om dem.

Olyckligtvis råkade kommentaren försvinna, för att gottgöra detta lovade jag att publicera kommentaren samt mitt svar här.


"Hej! Det var tråkigt att din blogg börjar att prata om kritisk granskning men slutar i lögner och trångsynthet.

Du nämner att du inte tror på invandrares överrepresentation i brott. Du menar också att det isåfall beror på avsaknad av jobb och utanförskap. MEN:

I Brottsförebyggande rådets (BRÅ) rapporter kring invandrares brottslighet från 1996 respektive 2005, framgår det att invandrare är överrepresenterade inom all brottslig verksamhet.

BRÅ har också visat att överrepresentationen varierar kraftigt mellan olika invandrargrupper och att
socioekonomiska variabler såsom skillnader beträffande kön, ålder, inkomst och bostadsort inte kan
förklara överrepresentationen. (Brås rapport 1996:2).

Vidare nämner du att Sverigedemokraterna menar att vi ska kasta ut alla invandrare vilket är ett kraftigt felantagande.

Man vill kraftigt begränsa invandringen. De som finns här ska assimileras, dvs i så hög grad som möjligt "bli" svenskar, och återvandring ska vara frivillig. Enbart vid grova brott skall någon "kastas ut", eller utvisas som det heter i korrekta termer.

Du framställer det också som om Sverigedemokraterna anser att invandrare från Mellanöstern bär på en gen som gör att de vill våldta. NEJ, men i SD's rapport "Dags att tala klarspråk om våldtäkterna" ( http://www.sverigedemokraterna.se/filer/sd_valdtaktsrapport.pdf ) konstaterar man att de invandrargrupper som ÄR överrepresenterade inom våldtäkt nästan alltid kommer från länder där man har en avvikande KVINNOSYN än vad vi har i Sverige.

Det är länder där våldtäkt fortfarande utdöms som straff och kvinnan har en helt annan ställning än mannen.

Denna KULTURELLA skillnad(dvs INTE genetiskt betingade) kan väl knappast vara en slump?

Jag ber dig: Läs igenom Sverigedemokraternas partiprogram, läs deras rapport om våldtäker - och uttala dig sedan på sakliga argument - utan lögner!"


Kära Sverigedemokrat!

Tack för din långa kommentar och dina kritiska synpunkter. Jag har tyvärr inte hunnit läsa vare sig ert partiprogram eller BRÅ:s rapport men jag tror ändå att jag kan ge ett hyfsat svar.
Det går som sagt att säga väldigt mycket med statistik. Enligt Mark Twain finns det tre typer av lögner: lögn, förbannad lögn och statistik.
Ni verkar dessutom hantera statistiken lite som ni vill. Enligt en artikel som jag läste igår har ni när det gäller statistiken för våldtäkter i Sverige bara tagit med hälften av domarna, dessutom är det troligt att invandrare döms i högre utsträckning än svenska män (detta enligt BRÅ själva). Jag vet inte om detsamma gäller för den här statistiken men ni måste ju förstå att det blir svårt att lita på er när ni gör på det här viset.

Nåväl. Det var egentligen inte min poäng. Poängen var att det finns anledningar till att det ser ut som det gör. Inga människor är av naturen onda, i synnerhet inte en hel folkgrupp.
Visst finns det stora kulturella skillnader mellan Sverige och exempelvis Irak. Och visst kan man hävda att vi har kommit längre i utvecklingen än dem. Men vore det då inte bättre att försöka hjälpa dem än att straffa dem?

Det var faktiskt inte så länge sen kvinnor hade en väldigt förtryckt ställning även i Sverige. Låt oss säga att du levde i Sverige på medeltiden. Det blev krig och du tvingades fly till ett land i Mellanöstern. Tycker du då att det skulle vara rättvist att du blev fängslad för att du hade svårt att anpassa dig till de lagar och normer som rådde i landet?

Du skriver också att ni inte anser att invandrare ska "kastas ut" utan assimileras. Jag tror också att det kan vara bra om de invandrare som kommer till Sverige anpassar sig efter svenska förhållanden, till en viss gräns. Men det är inte detsamma som att vilja att hela deras kultur och religion ska försvinna. Vad är det som får dig att tro att våra svenska traditioner och seder alltid är så mycket bättre? att vi slafsar i oss massor av julskinka på jul tycker nog många muslimer är ganska absurt och en aning hedniskt.

Egentligen tror jag inte att vi någonsin kommer förstå varandra. Men jag tänkte i alla fall att det kunde vara värt ett försök. Hoppas du kommer på bättre tankar.

Puss och kram!

Valdemar

fredag 27 augusti 2010

Sverigedemokraternas reklamfilm



Jag har just sett Sverigedemokraternas valfilm på Youtube och känner att jag måste spy ur mig lite av det äckel som fastnade i halsen på mig här.
I filmen ställs pensionärer mot invandrare, vi uppmanas att dra i "invandrarbromsen" samtidigt som några kvinnor i burka jagar en tant med rollator. Reklamfilmen skulle ha visats på TV4 men har nu fått sändningsförbud. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag är en stark motståndare till alla typer av censur, till och med när det gäller Sverigedemokraternas vidriga kampanjer, men samtidigt vill jag förstås inte att en massa människor ska behöva se den här filmen och tänka "Hmmm. Dom där Sverigedemokraterna kanske inte är så dumma ändå."

Man ska förstås också vara medveten om att ett nej från TV4 på intet sätt kommer stoppa reklamfilmen. Den kommer med all säkerhet att spridas som en löpeld över internet (jag har ju själv bidragit till det här) och i slutänden kommer nog ändå de flesta under sextio att ha sett den, samtidigt som SD kan fortsätta spela martyrer i media. Det som är positivt är att den målgrupp som de främst riktar sig till (d.v.s. äldre och fördomsfulla) inte kommer se den i lika höga utsträckning eftersom de inte har samma internetvanor som de yngre.

Ett av de stora problemen med Sverigedemokraterna är att de talar till känslorna snarare än förnuftet. Det gör förvisso alla partier, men i olika grad skulle jag vilja påstå. En fungerande demokrati bygger på att befolkningen är aktiv och välunderrättad, att de har förmågan att väga olika argument mot varandra och att känslorna får stå tillbaka för förnuftet. Det är förstås inget fel i att visa känslor, problemet är bara att det är så oerhört lätt att manipulera folk med känsloargument. Se bara på Nazityskland. Sverigedemokraterna vill dock uppfattas som ett seriöst parti och därför kommer de dragandes med olika rapporter som ska "bevisa" att invandringen är det stora problemet. Men statistik är en nästan lika effektiv manipuleringsmetod som känsloargument. Om de verkligen var ett seriöst parti skulle de behöva ett kritiskt systemtänkande, något som SD helt och hållet saknar.

Låt mig ta ett exempel:
Vi utgår från att invandrare begår flest antal brott i Sverige (detta är något som SD ofta brukar hävda, jag är skeptisk till om det stämmer, men för exemplets skull utgår vi från att det är så).
Det kan då finnas flera orsaker till detta. Ett alternativ är att alla invandrare är onda. Ett annat alternativ är att invandrare har svårare att få jobb vilket leder till utanförskap vilket i sin tur leder till att de som har hamnat i utanförskap börjar ta till desperata metoder. Ni kan ju själva fundera på vad som känns mest troligt.

Problemet med Sverigedemokraterna och deras sympatisörer är att de stannar vid den första punkten. Istället för att fundera över grunden till problemet, och försöka lösa det, så väljer man den enklaste vägen: ut med alla invandrare!
Det är förstås väldigt bekvämt, en bekvämlighet som jag tyvärr tror tilltalar många.

Det enda vi kan göra för att bli av med partier som Sverigedemokraterna är att få folk att tänka kritiskt, att se systemen som omringar oss och fundera över hur logiskt det är att alla människor som kommer från Mellanöstern bär på en gen som gör att de vill våldta svenska tjejer och misshandla pensionärer.

söndag 22 augusti 2010

Politix



Miljöpartiet de Gröna har alltid profilerat sig som ett alternativ till de klassiska höger-vänster-partierna. Till skillnad från andra partier vars ideologier bottnar i konservatismen, liberalismen eller socialismen så bildades Miljöpartiet ur olika folkrörelser som fredsrörelsen och miljörörelsen.

Därmed inte sagt att det inte finns någon grön ideologi, vilket de andra partierna ofta brukar hävda. För mig är grunden i den gröna ideologin att eftersträva en värld i balans. Med balans menar jag egentligen tre saker:

1. En rättvis fördelning av resurser mellan jordens befolkning.
2. En värld där alla känner att de har makt över sina liv och kan åstadkomma det de vill.
3. En värld där vi lever i harmoni med djur och natur och där vi inte tär mer än nödvändigt på jorden.

Den första av dessa punkter kan ses som grunden för socialismen (grovt förenklat), den andra som grunden för liberalismen medan den tredje är helt och hållet grön. Ofta brukar de två första punkterna ställas i kontrast mot varandra, som om bara en av dem vore möjlig. Utifrån ett grönt perspektiv är det helt felaktigt - ingen människa mår bra av att inte kunna bestämma någonting själv lika lite som ingen mår bra av att leva i fattigdom. Däremot skulle man kunna säga att den andra punkten bygger på att den första slår in. Innan vi kan uppfylla våra drömmar måste vi som bekant ha tillfredsställt våra mest basala behov som mat och värme. När hela livet blir en kamp för att överleva så är det ganska svårt att känna att man har någon egentlig makt över sitt liv. Det borde vara självklart, men väldigt många nyliberaler verkar ha svårt att fatta det.

För att kunna uppfylla de nödvändigaste behoven och känna att man har kontroll över sitt liv behövs pengar. Utifrån det verkar många dra slutsatsen att ju mer pengar man har desto mer möjligheter har man och desto lyckligare är man. Men det stämmer inte. I själva verket finns det väldigt lite som tyder på att vi skulle bli lyckligare av att ha mer pengar, när vi har passerat gränsen för existensminimum. Givetvis får vi fler valmöjligheter men det behöver inte vara positivt, för många valmöjligheter leder snarare oftast till ångest och rädsla för att ha spenderat pengarna på fel saker. För att tjäna mycket pengar krävs i regel att man jobbar väldigt mycket, kanske mer än vad man egentligen vill, och då är vi tillbaka på den punkt där man känner att man inte har kontroll över sitt liv.
Det finns förstås ytterligare en aspekt i detta och det är att ju mer vi producerar och konsumerar desto mer tär vi på jordens resurser.

Jag ser inte statlig makt som något mål i sig. I en värld där alla människor var empatiska och förnuftiga skulle det inte behövas någon stat. Men så länge folk fortsätter att inbilla sig att den individuella friheten att köpa mer saker är målet så behövs det en stark stat som griper in och jämnar ut inkomstklyftorna. Det är ungefär som med kvotering - om vi levde i en värld som inte var så patriarkal så skulle kvotering bara vara dumt, om vi levde i en värld där pengar inte var avgörande så skulle staten ha mindre betydelse (kanske skulle vi inte ens behöva några stater).
Att prata om staten som något abstrakt begrepp är egentligen ganska dumt eftersom staten ju är vi själva tillsammans. De som sitter i riksdagen ska ju bara vara representanter. Samtidigt tycker jag det är fullt befogat att många ser på staten som något stort och abstrakt. Avståndet mellan staten och den vanlige medborgaren är väldigt stort och det är svårt att känna att man som individ har särskilt stor möjlighet att påverka vilka beslut som tas. Ett sätt att lösa det på skulle kunna vara mer direktdemokrati men själv tror jag mest på ökad decentralisering. Frågor som rör en skola eller arbetsplats fattas bäst av de som går på skolan eller jobbar på arbetsplatsen och så vidare. Det finns kanske en risk för att vi därigenom får mer isolerade samhällen, men jag tror inte det. Så länge varje samhälle är öppet och tolerant och så länge utbytet mellan samhällena är stort så tror jag att små bysamhällen vore det mest ideala.

---------------------

Efter denna långa, omständliga och osammanhängande text så tänkte jag bara säga att det är ju val snart och sådär och jag hoppas verkligen att ni har tänkt till lite så vi inte får några nazistpartier i regeringen. Det var allt.

söndag 15 augusti 2010

Way Out West 2010



Så var ännu en Way Out West-festival över, den fjärde i ordningen och den tredje för min del (jag har bara missat första året). Ännu en gång har jag sett en massa fantastiska spelningar och haft en väldigt trevlig festival. Det som gör Way Out West nästan unik i Sverige och anledningen till att jag går på den år efter år trots att jag egentligen inte är så förtjust i stadsfestivaler är ju att arrangörerna har en sådan otrolig fingertoppskänsla när det gäller att boka bra artister. Även de artister som jag inte har lyssnat på tidigare brukar jag nästan alltid bli positivt överraskad av.

Fredagen inleddes med Jens Lekman. Eftersom jag aldrig hade sett honom förut så var det en konsert som jag såg fram emot extra mycket. Det var en fin konsert där han blandade gamla klassiker med nya låtar. Bland de nya tycker jag att "The End Of The World Is Bigger Than Love" sticker ut. En låt som är både sorglig och hoppfull på samma gång. Det var förstås även trevligt att höra "Black Cab", "A Sweet Summer Night On Hammer Hill" och den avslutande "Jag tyckte hon sa lönnlöv" (den svenska versionen av Maple Leaves). Kanske inte den konsert som jag kommer tänka tillbaka på mest från festivalen men just sådär innerlig och vacker som jag alltid har tänkt mig att en Jens Lekman-konsert måste vara.
Därefter såg jag i tur och ordning Panda Bear, Beach House, Soundtrack of Our Lives, lite av The National, Iggy & The Stooges, Jónsi och M.I.A.
Panda Bear spelade förstås alldeles för tidigt på dagen för att hans suggestiva och drömska musik skulle komma till sin rätta. Men det funkade om man blundade.
Beach House var bra, men ingen sensation. Känns som att det skulle ha funkat nästan lika bra att lyssna på skiva som att se live.
TSOOL var också första gången jag såg trots att jag har lyssnat på dem i perioder sedan början av gymnasiet. Det var vackert och fint samspel med symfoniorkestern. Men riktigt magiskt blev det bara i den gamla hiten "Instant Repeater '99" och "A Lonesome Summer Dream".
The National lät bra på håll, men jag var vid det tillfället lite för trött i benen för att orka stå upp och se en till konsert.
Iggy & The Stooges var väl ungefär som man förväntade sig. Ändå är det svårt att inte förvånas att den 63-årige Iggy Pop fortfarande verkar ha mer energi i kroppen än del flesta 20-åringar. Jag tror inte det är någon som tycker att hans ådriga överkropp ser särskilt sexig ut längre, men jag tycker ändå att han ska ha cred för att han vägrar att sluta leka rockstjärna trots att han är alldeles för gammal.
Jónsi var utan tvekan fredagens bästa konsert. Jag såg Sigur Rós för två år sen och blev ganska besviken. Hade därför inga jättehöga förväntningar på Jónsi, i synnerhet som jag har tyckt att hans solomaterial har varit sämre än det han har spelat med >Sigur Rós. Men det var oerhört stämningsfullt och vackert från första till sista tonen. Att han spelade precis i skymningen och att bakgrundsfilmerna var väldigt fina kan säkert ha bidragit till detta men framförallt var det musiken.
M.I.A. var förstås en upplevelse att se. Allt var långtifrån bra, men en del var å andra sidan benkrossande bra. Efter en ganska seg inledning kom hon slutligen in på scenen och levererade sitt revolutionspotpurri bestående av electropop, hiphop, r'n'b, punk och alla andra upptänkliga genrer. Ibland blir det lite för mycket åt r'n'b eller techno-hållet för min smak. Föga förvånande tycker jag bäst om de poppigaste låtarna, typ Paper Planes. Men M.I.A. vore förstås inte M.I.A. om hon inte rörde ihop allting och jag tror det är därför som så många älskar henne.
Kvällen avslutades i Annedalskyrkan där jag såg Basia Bulat och Taken By Trees. Två väldigt vackra konserter, trots att jag var så trött att jag höll på att somna nästan hela tiden.


Den stora konserten på lördagen var förstås Håkan Hellström. Men innan dess hann jag med att se The Drums, Girls, Radio Dept och delar av Shout Out Louds, Anna Ternheim och Pavement.
The Drums såg framförallt snygga ut, musiken var kanske inte fullt lika bra men ändå en habil konsert.
Shout Out Louds har jag aldrig riktigt fattat grejen med. De har ett knippe bra låtar men också en hel del som låter ganska tråkigt.
Girls var grymma. Jag stod ett tag och funderade på vad som gör dem så bra och kom fram till att det nog är så enkelt som att de har bättre låtar än de flesta andra band i samma genre. Bättre melodier och mer känsla i arrangemangen. Bra skit helt enkelt.
Jag tänker ibland att jag kanske är lite orättvis mot Anna Ternheim. Det känns ofta som att hennes musik är lite för duktig och tråkig men en del av hennes låtar är ju faktiskt riktigt bra. Dock är det verkligen inte musik som gör särskilt bra på en festivalscen i solsken klockan fyra på eftermiddagen. Det var samma sak när jag såg henne på Arvikafestivalen härom året, musiken kommer inte till sin rätta. Men jag tyckte ändå att det var kul att hon spelade en svensk cover på Arcade Fires fantastiska "My Body Is A Cage" som var nästan lika bra som orginalet. Tyvärr missade jag den stora överraskningen, när Henrik Berggren kom in på scenen och sjöng med i "Shoreline", eftersom jag hade sprungit iväg till Radio Dept då.
Jag förstår inte de som gnäller om att Radio Dept. är dåliga live. Själv tycker jag faktiskt att de är ännu bättre live än på skiva. De var också mycket bättre än på Arvikafestivalen, kanske för att responsen från publiken var betydligt bättre här.
Pavement har aldrig betytt jättemycket för mig. Jag tycker att de är bra men jag har lite svårt att förstå de som blir jättelyriska. Kanske krävs det bara att jag lyssnar mer på dem för att kunna ta det till mig.

Jag har sett Håkan Hellström live fler gånger än vad jag kan komma ihåg. Men jag har aldrig tidigare sett honom framföra "Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg"-skivan från början till slut. Det var anledning nog att se fram emot den konserten. Ingen skiva har någonsin betytt mer för mig än vad den har gjort. Det är jag förstås inte ensam om att tycka, men bara för att väldigt många älskar något väldigt mycket så behöver det inte betyda att det är mindre bra.
Jag och Joakim tänkte först att vi skulle försöka stå längst fram men insåg efter ett tag att vi är för gamla för sånt. Istället stod vi cirka tio meter från scenen, vilket ändå var ganska långt fram.
Det mesta var precis som man kan förvänta sig - matroskostymerna satt som dom skulle och det var allsång och dans och skrik och tårar. Man kan kanske tycka att det är löjligt att Håkan fortfarande sjunger om misslyckade utekvällar och tjejer som han varit kär i men inte vågat fråga chans på när han är en 36-årig och stadgad tvåbarnspappa. Men egentligen är det väl inte konstigare än att Iggy Pop hoppar runt i bar överkropp på scenen. Vad många också glömmer är att Håkan var ganska gammal redan när "Känn ingen sorg..." kom ut och att den kändes ganska nostalgisk redan då.
Det bästa med konserten var kanske ändå att vi fick höra en helt ny låt, specialskriven för detta tillfälle och som han sa att aldrig skulle framföra live igen. Jag hoppas att han ljög, eller att han åtminstone spelar in den för den var fantastiskt bra.

Efter att Håkan-spelningen var slut dissade vi både Lykke Li och Chemical Brothers för att vi ville komma in på Jazzhuset och var rädda för att det skulle vara enorm kö om vi kom dit senare.
Vi hade inte behövt oroa oss. Vi var nästan där först av alla och en timme efter att vi hade kommit dit var det fortfarande nästan tomt. Jag är fortfarande lite bitter för att jag missade Christopher Sander som spelade i Annedalskyrkan sent på natten, men å andra sidan fick jag se två andra riktigt bra spelningar med Anton Kristiansson och EF. Den förstnämnda var så bra att jag skickade ett sms till flera kompisar efter spelningen där jag skrev: "Jag har sett popens framtid och han heter Anton Kristiansson". Såhär i efterhand var det kanske en aning överdrivet, men just där och då kändes det faktiskt så. Anton Kristiansson är mest känd för att ha snott riffet i en känd Broder Daniel-låt och lagt på lite rap om ångesten och ensamheten i Göteborg. Det kunde ha blivit väldigt dåligt och jag gillar ju inte ens rap, men på något sätt blir det riktigt bra. I alla fall live, jag har lyssnat lite på inspelningarna av "Lilla London" och "Du är knark" och jag tycker inte alls att det är samma grej. Det kan väl ha lite att göra med graden av fylla också kan jag gissa.
EF lät som de sista fem minuterna av Jónsi-konserten - ett postrockigt mangel från början till slut. Vissa kanske uppfattar det som monotont och tråkigt men jag älskar det.

Det känns lite tråkigt att säga men trots allt var nog ändå Håkan Hellström festivalens höjdpunkt. Här är en video med den nya låten, inspelningen gör den förstås inte rättvisa, men ni kanske ändå kan få en hint om hur bra det var.



fredag 6 augusti 2010

Jakob Hellman



I tisdags uppträdde Jakob Hellman på Allsång på Skansen. Plötsligt stod han där och spelade "Hon har ett sätt" och "Vara vänner" som om det vore 1990. Själv levde jag i ovisshet om detta fram till igår kväll då jag surfade in på Aftonbladet och råkade läsa det. Sen var jag förstås tvungen att gå vidare till svtplay och kolla på alla klipp. Det lät riktigt bra. Visserligen förstördes det kanske lite av den ganska tråkiga publiken och av att Hellman själv hela tiden ropade saker som. "Kom igen nu, det är allsång!" Men ändå. Han skulle ha kunnat stå på scenen och skalat en banan och jag skulle ha varit frälst. Det är ju så med artister man beundrar riktigt mycket.

Jag vet inte hur stort det här är i er värld men i min är det väldigt stort. Jakob Hellman är en av de svenska artister jag beundrar mest. "...Och Stora Havet" är kanske den bästa svenska skiva som har gjorts. Någonsin.
För många kanske inte det här kommer som någon överraskning. Det är ju faktiskt så att Jakob Hellman just idag ger sig ut på en nostalgiturné tillsammans med bland annat Olle Ljungströms gamla band Reeperbahn och Lustans Lakejer. Jag skulle hemskt gärna se någon av spelningarna men eftersom biljetterna kostar 620 spänn och det egentligen bara är Jakob Hellman och möjligen Reeperbahn som jag vill se så känns det i saftigaste laget. Dessutom har de fräckheten att inte spela i Göteborg så man måste bege sig till Varberg, Kalmar eller någon annan håla för att kunna se dem. Dessutom måste jag hålla hårt i slantarna efter att ha köpt Way Out West-biljett trots att jag egentligen inte har råd. Så det lär ju inte bli nåt med det. Men ändå, fint hade det varit.

Det allra bästa är dock att Jakob Hellman i en intervju från Allsången ger en liten vink om att det kanske kommer att komma en ny skiva. Han har inte spelat in någonting men han har skrivit ett gäng nya låtar som han är nöjd med så det finns all anledning att hoppas.
Det skulle vara årtusendets underdrift att påstå att den är efterlängtad.