En soffliggares dagbok

Jag låg där i min soffa
Medan allt som varit gemensamt blev privat
så låg jag i min soffa
medan trångsynta människor byggde murar av hat
så låg jag i min soffa
medan kortsiktigheten fick förnyat mandat
och välfärdssamhället blev en nattväktarstat
så låg jag i min soffa
och kände mig lat.

Jag låg där i min soffa
och fick se
översvämningar
svältande barn
och bråk om en moské
och det kändes så bra
att bara kunna ligga i min soffa
att slippa vara en del
i nåt politiskt spel
att kunna stänga av och slippa se
allt som kändes fel

Att kunna lägga huvudet i kudden och blunda
och tänka:
jag röstar nästa gång.

Populismens ansikte

Lite i skuggan av Sverigedemokraternas framgångar i valet så har ett annat populistiskt parti tagit sig in i Göteborgs kommunfullmäktige. Partiet heter Vägvalet. Partiets mål och syfte är enligt deras hemsida: "att i form av enfrågeparti häva beslutet om trängselskatter i Göteborg. Om partiet blir invalt till kommunfullmäktige är partiets främsta prioritering frågor avseende infrastruktur. Partiet stödjer i övrigt alla förslag som syftar till att förbättra Göteborgs kommun och att tillskapa valfrihet för stadens medborgare."

Trots att riksdagen redan har fattat ett beslut och att samtliga partier i Göteborgs kommunfullmäktige är överens om att införa trängselavgifter så vill de alltså försöka häva detta.
Problemet med enfrågepartier är att politik inte bara handlar om en fråga. Sitter man i kommunfullmäktige tvingas man ta ställning till en massa frågor. I en enkät i Göteborgs-Posten någon vecka före valet där partierna fick svara på en massa olika frågor så blev det tydligt att Vägvalet kommer bedriva en borgerlig politik på de flesta områden. De är alltså inget enfrågeparti utan har bara valt den fråga där de vet att de kan få stöd från många.

Jag tycker det är läskigt när politiken förminskas till att bara handla om kortsiktiga, privatekonomiska frågor. Det är klart att vägtullarna kommer göra att många som har vant sig vid att alltid köra bil tvingas att ändra på sina vanor. Men i en stad som har en väl utbyggd kollektivtrafik där spårvagnarna går var femte eller var tionde minut så behöver det inte vara särskilt svårt. Dessutom handlar det ju inte om att man inte ska få köra bil i innerstaden, bara att det ska kosta lite mer. Är det verkligen inte värt det för att rädda klimatet?

Svarta måndagen

Jag hade tre förhoppningar innan valet: Att Sverigedemokraterna inte skulle komma in i riksdagen, att Alliansen inte skulle bli omvald och att Miljöpartiet skulle få över tio procent.
Ingen av dessa önskningar infriades. Miljöpartiet fick visserligen 7,2 procent, vilket är två procent mer än i förra valet och det ska väl ändå ses som någon slags seger (trots att det är mindre än vad de flesta opinionsundersökningar visat den senaste tiden). Men det är ganska svårt att glädjas åt det en dag som denna.

Jag vet egentligen inte vad som gör mig mest upprörd - att vi nu har ett främlingsfientligt parti i riksdagen eller att Alliansen ska styra och ställa över Sverige i fyra år till. Det är klart att jag ogillar rasister mer än borgare, men å andra sidan så kommer SD förmodligen inte kunna påverka någonting eftersom alla partier har sagt att de vägrar att samarbeta med dem. Det mest skrämmande är kanske ändå att 5,7% av Sveriges befolkning uppenbarligen symaptiserar med SD. Det är ungefär lika många som röstade på Vänsterpartiet och typ sex gånger fler än de som röstade på Feministiskt Initiativ.

Det har spekulerats mycket i om Miljöpartiet nu kommer gå över och samarbeta med de borgerliga partierna. Många verkar utgå från att så är fallet, men själv är jag ganska tveksam. MP har förvisso ett otroligt förhandlingsläge. Reinfeldt är förmodligen beredd att kompromissa väldigt mycket för att kunna bilda en majoritetsregering och de andra borgerliga partierna har ju redan bevisat att de kan ge avkall på det mesta av sin ideologi bara för att få behålla makten.
Både Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har dock hittills sagt att de inte kan tänka sig att samarbeta med Alliansen och jag tror faktiskt att de menar allvar. Även om de säkert skulle kunna förhandla till sig en hel del så skulle det nog ändå innebära att de skulle tvingas offra en del mycket viktiga frågor och därmed också ge upp en del av ideologin.
Och, om jag har fattat det hela rätt, så är det inte alls omöjligt för Alliansen att regera vidare i minoritet utan att ta hjälp av SD.

Utanför fönstret regnar det och Sverige har blivit ännu lite gråare och ännu lite kallare. Det är kort sagt en djävla måndag.

Rödgrönrosa?

I senaste numret av Fria Tidningen skriver Anna-Klara Bratt att Vänsterpartiet har allt att vinna på att sträcka ut en hand till Feministiskt Initiativ. Jag tror hon har rätt. Eller rättare sagt, jag tror inte att bara Vänsterpartiet utan även Miljöpartiet och kanske till och med Socialdemokraterna hade vunnit på att aktivt välkomna Feministiskt Iniativ till det gemensamma samarbetet. Vi hade kunnat ha en rödgrönrosa allians istället för bara en rödgrön.

För faktum är ju att Feministiskt Iniativ i de flesta sakpolitiska frågor ligger ganska nära både Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Att påstå att F! skulle vara ett enfrågeparti, som t.ex. Piratpartiet, håller inte. Det är ungefär som att säga att Miljöpartiet är ett enfrågeparti. Både MP och F! tar avstamp i en ideologi och en analys av samhället, men istället för att placera rättvisefrågan eller frihetsfrågan i centrum av analysen så utgår man från miljön och jämställdheten. Dock ska det tilläggas att den feministiska samhällsanalysen har många likheter med den socialistiska (i alla fall om vi pratar om radikalfeminism och queerfeminism). Det är knappast en slump att Gudrun Schyman var vänsterpartist.

Trots dessa likheter så är alltså F! inte med i det rödgröna samarbetet och det kan förstås finnas olika anledningar till detta. En anledning är att F! aldrig har suttit i riksdagen eller regeringen. De är därmed inte ett självklart och etablerat politiskt parti på samma sätt som S, V och MP. Det kan också vara så att Socialdemokraterna anser att F! ligger alltför långt ifrån deras ideologi och kärnväljare. Men det kan också vara så att F! själva helt enkelt inte vill ingå i något samarbete med de andra partierna.
Det kan finnas en poäng i att inte ingå i något politiskt etablissemang, man kan stå vid sidan av och kritisera och bedriva opinionsbildande arbete. Detta var en linje som även MP under en lång tid drev. Men jag tror ändå att det finns en risk att de skjuter sig själva i foten om de resonerar så.

Jag vet många personer som gärna skulle rösta på Feministiskt Initiativ men som helt enkelt inte vågar eftersom det känns som "en bortkastad röst". Det vill säga att om F! inte lyckas ta sig över riksdagsspärren, vilket alla opinionsundersökningar tyder på att de inte kommer att göra, så har ju rösterna på F! inte någon praktisk betydelse och då hade man kanske hellre röstat på något annat parti. Det blir ett moment 22 för om alla resonerar på detta sätt så kommer ju F! heller aldrig att komma in i riksdagen.
Dock tror jag att om F! hade fått arbeta fram en valplattform tillsammans med de rödgröna och om man tydligt hade markerat att en röst på F! också är en röst på det rödgröna blocket så hade de nog haft betydligt större chans att ta sig in i riksdagen.

Den utveckling som har skett de senaste åren, där alla partier har rört sig mer och mer mot mitten av den politiska skalan och där vi har fått två politiska block som står mot varandra, är på många sätt tråkig. Man kan till och med säga att det är förödande för demokratin. Men det är viktigt att tänka på att de båda blocken fortfarande består av sju politiska partier med olika utgångspunkter. Media spelar en väldigt viktig roll i det här sammanhanget. Istället för att framställa det som någonting negativt att partierna inom blocken har svårt att komma överens tycker jag att man borde se det som något positivt. De ska inte tycka likadant om allting. Om de gjorde det så hade vi lika gärna kunnat avskaffa partiväsendet. Visst är det bra om man har någorlunda gemensamma ståndpunkter om man man tänker sig att man ska regera tillsammans. Men om partierna inte bråkade en massa innan de nådde fram till en gemensam kompromiss så skulle ju hela den politiska debatten dö ut.

Hur som helst så tror jag att både Feministiskt Initiativ och De rödgröna skulle ha mycket att vinna på om de samarbetade. Det är givetvis försent i det här valet men kan kanske vara någonting som är värt att tänka på inför nästa.

Arbete & fritid

Rubriken till det här inlägget är inte bara namnet på en proggrupp från 70-talet, det är också valets mest diskuterade fråga. Att arbeta anses idag vara något väldigt hedervärt och partierna slåss om att få kalla sig arbetarparti. Men vad menar man egentligen?

Jag ifrågasätter inte att det är viktigt att folk arbetar, däremot tycker jag det är ganska obehagligt att tänka att arbetet är det enda som räknas och att det är det som definierar oss som individer. låt oss göra ett tankeexperiment: Tänk er att Moderaterna eller Socialdemokraterna hade valt att kalla sig för "Det nya fritidspartiet" istället för "Det nya arbetarpartiet". Hade folk tagit dem på allvar? Svaret är troligen nej. På samma sätt så talar alla partier väldigt mycket om "rätten att arbeta" men väldigt lite om "rätten att vara ledig". Trots att det väl egentligen är mer ledighet och fritid vi vill ha?

I slutändan handlar det förstås om hur man definierar olika begrepp. I dagens politiska klimat så har arbete blivit synonymt med lönearbete och arbetslös har blivit synonymt med latmask. Men så måste det inte vara. Jag tror inte att arbetslösa människor ligger på sängen och latar sig 24 timmar om dygnet. Tvärtom tror jag att de flesta människor vill sysselsätta sig på något sätt. Drivkraften till att göra saker behöver inte, som Moderaterna utgår ifrån, bara vara att tjäna pengar. Det kan också finnas andra drivkrafter som är minst lika starka. Typ förverkliga sig själv eller förändra världen (många tycker säkert att det låter jätteflummigt men det visar bara på vilken skev världsbild de flesta har). Men för att kunna göra detta måste man förstås ändå kunna ha någonting att stå på så inte hela livet bara handlar om att överleva. Det är där som sociala skyddsnät i form av A-kassa, sjukersättning, socialbidrag med mera kommer in.

Kort sammanfattat: Det här valet hade kunnat handla om visioner, det hade kunnat handla om hur vi ska kunna uppnå ett samhälle där alla människor mår bra. men istället handlar det bara om hur vi ska knuffa ut fler personer i arbetslivet så att de ekonomiska hjulen kan snurra ännu fortare.