tisdag 12 oktober 2010

The Middleclass



Sedan drygt ett år tillbaka läser jag på Journalistprogrammet i Göteborg. I min klass är vi drygt 40 elever och så gott som alla kommer från en vit medelklassbakgrund. Det är förstås ett problem att en yrkeskår som ska vara demokratins förkämpar och förmedla en mångfascetterad världsbild är så homogen, men det är knappast något som är unikt för journalistyrket. Det skulle förvåna mig om det inte finns en liknande överrepresentation av personer från överklassen på juridikprogrammet och att arbetarklassen är överrepresenterad inom så gott som alla praktiska yrken.

Innan jag går vidare ska jag kanske göra klart att när jag talar om klass så talar jag inte i första hand om ekonomiska skillnader utan snarare om det som brukar kallas för kulturellt kapital. En rörmokare eller en sophämtare kan idag tjäna betydligt mer än en litteraturvetare eller frilansjournalist, därför tycker jag inte att inkomstskillnader känns särskilt relevant. Däremot finns det fortfarande en tydlig klasskillnad när det gäller normer och värderingar.

Det finns en likformighet och ett illa dolt förakt inom medelklassen som ibland äcklar mig. Man ser hellre på Kobra än Paradise Hotel, man köper hellre fairtrade-märkta kaffebönor än billigt eldoradokaffe, man lyssnar på indiepop istället för hårdrock, man sätter sig hellre på ett trendigt café än på McDonalds, man läser hellre en bok av Jonathan Safran Foer än av Liza Marklund och så vidare...

Det kanske låter som att jag kastar sten i glashus nu och det är just vad jag gör. Ovanstående punkter stämmer mycket väl in på mig själv och jag upplever inte det i sig som något negativt. Jag tycker att bildning är någonting viktigt och eftersträvansvärt. Problemet börjar väl egentligen när man slutar att umgås med folk som har någon annan bakgrund och när man upplever det främmande och ovanliga som någonting obehagligt.

Ett annat problem är att staten ofta gör sitt bästa för att upprätthålla klasskillnaderna. Ett exempel är den sittande regeringens idé om att renodla de praktiska och teoretiska gymnasieprogrammen samtidigt som man har dragit ner på antalet komvuxplatser. Det medför i praktiken att man tvingas ta ställning redan när man är femton år om man ska välja en praktisk eller teoretisk väg. Ett val som påverkar resten av livet och som det är väldigt svårt att ändra. Risken är också stor att man väljer att gå i sina föräldrars fotspår - kommer man från en arbetarklassfamilj så är inte oddsen för att man ska välja ett praktiskt gymnasieprogram särskilt höga.

Det första man måste göra för att överbrygga klassklyftorna är förstås att se till att folk blir medvetna om de här problemen. Men sen tror jag också att det krävs en förändrad syn på både utbildning och arbetsmarknad. Jag tror på en arbetsmarknad där människor uppmuntras till att byta yrke och där man kan ha flera yrken samtidigt - gärna både teoretiska och praktiska. Jag tror också att de yrken som idag ses som lågstatusyrken (städning, hemtjänst med mera) måste få en ökad status - det är lika viktigt att torka upp avföring från golvet som att arbeta som advokat eller spela teater.
Om inte det sker är risken stor att vi i framtiden bara kommer ha två klasser - en bildad och en obildad klass.

lördag 9 oktober 2010

Ständigt denne Hellström



Det är mycket Håkan Hellström just nu. Han är, som ni säkert känner till, aktuell med både en ny skiva (Två Steg från Paradise) och en bok (P.S. Lycka till ikväll). Dessutom verkar det som att varenda tidning och magasin har intervjuat honom. De senaste veckorna har han varit på omslaget till Café, Sonic, Filter, Kupé, Situation Stockholm, Nöjesguiden och Gaffa. Jag har inte läst alla men några stycken. Egentligen vet jag inte om det ger mig så mycket att läsa intervjuer med Håkan längre, jag vet redan det mesta som är värt att veta, ändå kan jag inte låta bli.
Alla dessa tidningar försöker ge oss "den sanna bilden av Håkan Hellström". Är han en revanchlysten revoltör, en blyg romantiker eller helt enkelt bara en go' gubbe? Jag tycker inte att det är någon som riktigt lyckas. Delvis beror det förstås på att Håkan Hellström, liksom de flesta andra människor, är alldeles för komplex för att beskrivas på bara ett sätt. Han är förmodligen allt det jag nämnt här och mer därtill. Man skulle då kanske kunna tänka sig att man genom att lägga ihop alla dessa intervjuer skulle få en klar bild. Men jag tror inte att det heller funkar. Läser man många intervjuer upptäcker man snart att han slingrar sig ur många frågor, att han ger olika svar i olika intervjuer och att han både underdriver och överdriver. Vilket han förstås har all rätt att göra. Bara för att man är en känd artist betyder det inte att man har någon slags skyldighet att lämna ut allting om sig själv och alltid vara media till lags.
Det som jag tycker är lite intressant är varför ingen frågar honom om hur det känns att vara en så otroligt uppmärksammad person. I videon till den nya låten "River en vacker dröm" går Håkan omkring på gatorna i Göteborg som en helt vanlig man. Överallt stöter han på folk som hälsar glatt och ber honom ta ett kort eller skriva en autograf. Och det gör han förstås villigt.
Grejen är den att jag inte tror för fem öre på att en vanlig dag i Håkans liv ser ut sådär. Han har själv sagt i intervjuer att han inte visar sig så mycket på stan. Ska han göra någonting så tar han bilen och kör iväg och gör det och sen åker han tillbaka till lägenheten i Haga igen. Jag säger inte att det är fel, jag har tvärtom full förståelse, men jag tycker att det måste vara ett väldigt instängt och tråkigt liv. Särskilt för en person som Håkan Hellström som verkligen älskar Göteborgs gator och friheten. Att då plötsligt vakna upp en dag och inse att man är en offentlig person som massor av människor älskar eller hatar kan inte vara helt lätt. Kanske är det värt det, eller också är det inte det. Men det skulle i alla fall vara intressant om någon tidning vågade gå på djupet med det.

Det kan inte vara lätt att vara kändis. Särskilt inte om man heter Håkan Hellström.

P.S: Den nya låten och videon är förstås fantastiska. Men det visste ni ju redan.