fredag 18 mars 2011

Papperspåse



En gång, när jag var sexton, drömde jag att jag hade sex med en kille. Nästa dag låg jag i sängen halva dagen och funderade på om jag kanske var bög. Sen bestämde jag mig för att jag nog inte var det och gick upp. Det kändes skönt. Man vill ju gärna veta vem man är. Och vad man är. Fast helt säker kan man ju aldrig riktigt vara.


”Hallå, vad fan håller du på med?”
”Jag tänkte bara hjälpa till och lägga i påsar.”
”Jaha okej. Tack.”

Jag står inne på en butik i Hjällbo där de säljer frukt och grönt och har precis betalat i kassan när en ung kille börjar plocka mina saker från rullbandet. Instinktivt ryter jag till åt honom. Sådär gör man ju bara inte. I alla fall inte här. I Sverige.

Sedan skäms jag en stund. Skäms för att min första reaktion när en invandrarkille lägger ner min mat i plastpåsar är att han tänker stjäla den. I själva verket ville han ju bara hjälpa mig.


Jag har inga fördomar, jag tycker bara att en del människor kan vara jävligt jobbiga. Särskilt de där killarna på busshållplatsen som brölar och slåss och tror att de är coolast i världen. Eller tjejerna som tuggar tuggummi och pratar lite för högt i sina mobiltelefoner. För att inte tala om alla dessa lyckade personer. De där som aldrig ger upp, som ser varje problem som en utmaning. Fan vad jag hatar dem. Eller såna där som bara är lite för mycket. Ni vet vilka jag menar. Såna som ska diskutera ALLT. Som tycker att allt är patriarikatets och kapitalets och köttätarnas och de normativa förtryckarnas fel. Slappna av och ta en öl vill man säga. Men det gör man inte. För att dricka öl är ju inte så himla sunt heller egentligen. Det vet man ju. Ändå gör man det. Såna som inte dricker kan vara jävligt jobbiga. Såna som dricker kan också vara jävligt jobbiga. När jag tänker på det tycker jag nog att alla människor är jävligt jobbiga. Särskilt jag.


Jag vill ju bara att livet ska vara enkelt. Som en barfotapromenad en varm sommardag. Som ett glas saft i solen. Som att flyta på en sjö och titta på molnen. Som att cykla utan händer.

Ändå hatar jag folk som vill förenkla livet, som vill göra det till något mindre än vad det faktiskt är. Som inte förstår att det inte finns några självklara rätt och fel, inget svart eller vitt, att man hela tiden måste ompröva sig själv, vem man är och var man står.

Att få välja, och att slippa välja. Så enkelt kan det vara. Så svårt kan det vara.