En bekännelse

Det finns tre sorters människor. Dels finns det de som älskar fotboll, som aldrig missar en match med sitt favoritlag, som kan rabbla hela Argentinas laguppställning 1986 och ägna timmar i sträck åt att diskutera Sveriges insats i VM -94. Sen finns det de som avskyr all typ av sport och som hellre ser på Uutiset än på en landskamp. Och slutligen finns det de som bryr sig ”lite grann”, som tycker det är ”kul” när det går bra för svenska landslaget och som kanske ser tre-fem matcher om året förutom när det är VM eller EM-slutspel.

Det är förstås en grov generalisering, men med lite god vilja kan de flesta människor placeras in i någon av dessa tre kategorier. Själv tillhör jag utan tvekan den tredje kategorien. Vilket är lite märkligt för om det är någon av kategorierna som jag föraktar så är det just den.
Jag har alltid tyckt att om man ska göra någonting så ska man göra det ordentligt eller så kan man skita i det. Detta är något som jag försöker praktisera på det mesta livet. När det gäller till exempel popmusik eller litteratur är jag smått besatt medan jag skiter fullkomligt i knyppling eller boxning. Men när det kommer till fotboll kan jag inte välja sida. Jag tycker ju att det är kul att se på fotboll ibland men jag skulle aldrig kunna bli en riktig fotbollsnörd (dels finns det så mycket annat i livet som lockar och dels skulle min flickvän, som tillhör kategori två, inte stå ut med mig). Samtidigt känns det så mjäkigt. Fotboll ska ju, precis som popmusik, vara på liv och död. Det är det som är själva poängen. Varför ska man överhuvudtaget bry sig om något om man inte går in för det till hundra procent?
Å andra sidan... när fotboll är som bäst kan ju även en sådan som jag gå från totalt ointresserad till besatt på några minuter. Och det är ju också ganska fantastiskt när man tänker på det. Så det kanske inte är så dumt att tillhöra kategori tre ändå.

Tompa Trana

Som så många andra kom jag för första gången i kontakt med Tomas Tranströmer på gymnasiet. Jag tror att vi fick läsa några av hans haikuer (haikus?) på svenskan och jag var väl måttligt imponerad. Det dröjde till året efter gymnasiet då jag läste en skrivarkurs och skulle skriva en recension av hans diktsamling "Det vilda torget" som jag började ta till mig hans poesi på allvar. Fortfarande tycker jag det är en av de bästa diktsamlingar som har skrivits (eller "som jag har läst" kanske jag borde skriva, jag har ju förstås inte läst mer än någon promille av alla diktsamlingar som finns).

Det som främst är fascinerande med Tranströmer är hur han använder bilder som känns både nya och samtidigt helt självklara. De flesta människor som har någon fantasi kan använda metaforer eller liknelser för att förmedla en känsla, men väldigt ofta känns det krystat eller klyschigt. Men Tranströmer kan till exempel skriva:

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Och trots att det kan verka högstämt och pretentiöst så är det samtidigt så rent och så vackert. Oftast krävs inga förkunskaper, bara ett öppet sinne och det är väl också därför han har blivit så populär.

Att Tranströmer nu får nobelpriset tror jag framförallt är bra eftersom det kommer leda till att fler kommer läsa och ta till sig hans dikter. Kanske kan det till och med leda till ett uppsving för svensk poesi överlag. För hans egen del tror jag faktiskt inte att han bryr sig så mycket. Fast det vet jag ju förstås inte. Eftersom Tranströmer lider av en stroke sedan 20 år tillbaka och all hans kommunikation med omvärlden sker genom hustrun Monica så är det svårt att veta särskilt mycket alls om vad han tycker och tänker. Enligt vissa av de artiklar som publicerades efter tillkännagivandet verkade han väldigt glad och enligt andra verkade han inte ens ha förstått vad som hänt.
Hur som helst kommer han förmodligen aldrig att skriva poesi igen och det är förstås väldigt tråkigt. Men jag kommer alltid att bära med mig hans samlade dikter. Mellan pärmarna ryms ett eget universum som är både vackert och ödsligt. En plats där man kan söka tröst, låta sig inspireras eller bara vila. Och det är gott nog.

Verkligheten revisited

Vi begär så jävla mycket. Att tågen ska komma i tid, att tidningen ska komma på morgonen, att alla människor alltid ska vara tillgängliga och så vidare. Om tåget är försenat, om tidningen inte ligger i brevlådan och om någon jävel behagar att inte svara i telefon blir vi förbannade.
Men tänk om det är så det ska vara?
Allting kanske inte kan rulla på helt perfekt hela tiden?
Kanske är det där som brukar kallas för ”den mänskliga faktorn” verkligen något högst mänskligt som inte går att arbeta bort hur högproducerande, effektiva och kompetenta vi än blir?
Är det inte till och med en mänsklig rättighet att få ha dåliga dagar ibland?

Ibland längtar jag så fruktansvärt efter en plats, en värld eller ett tillstånd som är lite mindre komplicerat. Där ord som kronofogdemyndigheten och ränteutveckling inte existerar. Där folk ägnar mindre tid åt att jobba och mer tid åt att ta det lugnt och ta hand om varandra. Där våra liv inte bara kretsar kring att föda ett ekonomiskt system som knappt någon begriper sig på. I mina drömmar bor folk i trädhus, odlar mat tillsammans och ägnar en stor del av dagarna åt sådant som att spela musik och att bada. Jag vet att det är naivt. Och ibland kan jag också känna glädje över allt det fantastiska som utvecklingen trots allt har bidragit till. Att vi har en väl fungerande sjukvård, att det är möjligt att transportera sig snabbt mellan olika punkter, att det finns ett gigantiskt nätverk som gör att vi kan kommunicera med människor på andra sidan jorden. Allt det där är ju fantastiskt. Men det är så lätt att bli slav under tekniken. Att man ser all utveckling som någonting positivt. Ibland måste man stanna upp och kanske till och med gå ett steg bakåt.


Inom politiken talas det ofta om ansvar men ingen talar om lek. På sin höjd står det kanske något om att uppmuntra kreativitet för att vi ska kunna utvecklas. Och det är ju fint. Men jag tror inte bara på leken som ett sätt att utvecklas utan också på att den har ett egenvärde. Att det faktiskt är leken som är livet. Livet kan inte bara vara att spara pengar till pensionen eller klättra på en karriärsstege. Det måste vara något mer. Jag ifrågasätter inte att det är viktigt med ansvar men det är minst lika viktigt att släppa ansvarsbördan ibland. Ofta flyr jag till musiken, litteraturen och filmen för att den erbjuder mer plats åt det vackra och mindre åt det fula, tråkiga. Jag ogillar deckare eftersom de liknar verkligheten så mycket. Jag vill inte ha mer verklighet, jag vill ha mer overklighet. Och om jag inte kan få det så kan jag väl i alla fall få lite mer värme, lite fler skratt, lite fler inställda tåg, lite mindre tro på individen och lite mer tro på gemenskapen, lite fler pinsamma missar och lite färre välknutna slipsar, lite mindre byråkrati och lite mer deltagande demokrati.

Jag begär inte så jävla mycket. Men just detta begär jag. Och det vore väl fan om det inte kunde uppfyllas.