RUN AWAY WITH ME

En bekännelse

2011-10-12T19:42:00.001+02:00

Det finns tre sorters människor. Dels finns det de som älskar fotboll, som aldrig missar en match med sitt favoritlag, som kan rabbla hela Argentinas laguppställning 1986 och ägna timmar i sträck åt att diskutera Sveriges insats i VM -94. Sen finns det de som avskyr all typ av sport och som hellre ser på Uutiset än på en landskamp. Och slutligen finns det de som bryr sig ”lite grann”, som tycker det är ”kul” när det går bra för svenska landslaget och som kanske ser tre-fem matcher om året förutom när det är VM eller EM-slutspel.

Det är förstås en grov generalisering, men med lite god vilja kan de flesta människor placeras in i någon av dessa tre kategorier. Själv tillhör jag utan tvekan den tredje kategorien. Vilket är lite märkligt för om det är någon av kategorierna som jag föraktar så är det just den.
Jag har alltid tyckt att om man ska göra någonting så ska man göra det ordentligt eller så kan man skita i det. Detta är något som jag försöker praktisera på det mesta livet. När det gäller till exempel popmusik eller litteratur är jag smått besatt medan jag skiter fullkomligt i knyppling eller boxning. Men när det kommer till fotboll kan jag inte välja sida. Jag tycker ju att det är kul att se på fotboll ibland men jag skulle aldrig kunna bli en riktig fotbollsnörd (dels finns det så mycket annat i livet som lockar och dels skulle min flickvän, som tillhör kategori två, inte stå ut med mig). Samtidigt känns det så mjäkigt. Fotboll ska ju, precis som popmusik, vara på liv och död. Det är det som är själva poängen. Varför ska man överhuvudtaget bry sig om något om man inte går in för det till hundra procent?
Å andra sidan... när fotboll är som bäst kan ju även en sådan som jag gå från totalt ointresserad till besatt på några minuter. Och det är ju också ganska fantastiskt när man tänker på det. Så det kanske inte är så dumt att tillhöra kategori tre ändå.

Tompa Trana

2011-10-07T15:01:00.002+02:00

Som så många andra kom jag för första gången i kontakt med Tomas Tranströmer på gymnasiet. Jag tror att vi fick läsa några av hans haikuer (haikus?) på svenskan och jag var väl måttligt imponerad. Det dröjde till året efter gymnasiet då jag läste en skrivarkurs och skulle skriva en recension av hans diktsamling "Det vilda torget" som jag började ta till mig hans poesi på allvar. Fortfarande tycker jag det är en av de bästa diktsamlingar som har skrivits (eller "som jag har läst" kanske jag borde skriva, jag har ju förstås inte läst mer än någon promille av alla diktsamlingar som finns).

Det som främst är fascinerande med Tranströmer är hur han använder bilder som känns både nya och samtidigt helt självklara. De flesta människor som har någon fantasi kan använda metaforer eller liknelser för att förmedla en känsla, men väldigt ofta känns det krystat eller klyschigt. Men Tranströmer kan till exempel skriva:

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Och trots att det kan verka högstämt och pretentiöst så är det samtidigt så rent och så vackert. Oftast krävs inga förkunskaper, bara ett öppet sinne och det är väl också därför han har blivit så populär.

Att Tranströmer nu får nobelpriset tror jag framförallt är bra eftersom det kommer leda till att fler kommer läsa och ta till sig hans dikter. Kanske kan det till och med leda till ett uppsving för svensk poesi överlag. För hans egen del tror jag faktiskt inte att han bryr sig så mycket. Fast det vet jag ju förstås inte. Eftersom Tranströmer lider av en stroke sedan 20 år tillbaka och all hans kommunikation med omvärlden sker genom hustrun Monica så är det svårt att veta särskilt mycket alls om vad han tycker och tänker. Enligt vissa av de artiklar som publicerades efter tillkännagivandet verkade han väldigt glad och enligt andra verkade han inte ens ha förstått vad som hänt.
Hur som helst kommer han förmodligen aldrig att skriva poesi igen och det är förstås väldigt tråkigt. Men jag kommer alltid att bära med mig hans samlade dikter. Mellan pärmarna ryms ett eget universum som är både vackert och ödsligt. En plats där man kan söka tröst, låta sig inspireras eller bara vila. Och det är gott nog.

Verkligheten revisited

2011-10-04T19:28:00.000+02:00

Vi begär så jävla mycket. Att tågen ska komma i tid, att tidningen ska komma på morgonen, att alla människor alltid ska vara tillgängliga och så vidare. Om tåget är försenat, om tidningen inte ligger i brevlådan och om någon jävel behagar att inte svara i telefon blir vi förbannade.
Men tänk om det är så det ska vara?
Allting kanske inte kan rulla på helt perfekt hela tiden?
Kanske är det där som brukar kallas för ”den mänskliga faktorn” verkligen något högst mänskligt som inte går att arbeta bort hur högproducerande, effektiva och kompetenta vi än blir?
Är det inte till och med en mänsklig rättighet att få ha dåliga dagar ibland?

Ibland längtar jag så fruktansvärt efter en plats, en värld eller ett tillstånd som är lite mindre komplicerat. Där ord som kronofogdemyndigheten och ränteutveckling inte existerar. Där folk ägnar mindre tid åt att jobba och mer tid åt att ta det lugnt och ta hand om varandra. Där våra liv inte bara kretsar kring att föda ett ekonomiskt system som knappt någon begriper sig på. I mina drömmar bor folk i trädhus, odlar mat tillsammans och ägnar en stor del av dagarna åt sådant som att spela musik och att bada. Jag vet att det är naivt. Och ibland kan jag också känna glädje över allt det fantastiska som utvecklingen trots allt har bidragit till. Att vi har en väl fungerande sjukvård, att det är möjligt att transportera sig snabbt mellan olika punkter, att det finns ett gigantiskt nätverk som gör att vi kan kommunicera med människor på andra sidan jorden. Allt det där är ju fantastiskt. Men det är så lätt att bli slav under tekniken. Att man ser all utveckling som någonting positivt. Ibland måste man stanna upp och kanske till och med gå ett steg bakåt.

Inom politiken talas det ofta om ansvar men ingen talar om lek. På sin höjd står det kanske något om att uppmuntra kreativitet för att vi ska kunna utvecklas. Och det är ju fint. Men jag tror inte bara på leken som ett sätt att utvecklas utan också på att den har ett egenvärde. Att det faktiskt är leken som är livet. Livet kan inte bara vara att spara pengar till pensionen eller klättra på en karriärsstege. Det måste vara något mer. Jag ifrågasätter inte att det är viktigt med ansvar men det är minst lika viktigt att släppa ansvarsbördan ibland. Ofta flyr jag till musiken, litteraturen och filmen för att den erbjuder mer plats åt det vackra och mindre åt det fula, tråkiga. Jag ogillar deckare eftersom de liknar verkligheten så mycket. Jag vill inte ha mer verklighet, jag vill ha mer overklighet. Och om jag inte kan få det så kan jag väl i alla fall få lite mer värme, lite fler skratt, lite fler inställda tåg, lite mindre tro på individen och lite mer tro på gemenskapen, lite fler pinsamma missar och lite färre välknutna slipsar, lite mindre byråkrati och lite mer deltagande demokrati.

Jag begär inte så jävla mycket. Men just detta begär jag. Och det vore väl fan om det inte kunde uppfyllas.

Om research

2011-09-26T19:09:00.000+02:00

Att göra grundlig research är förstås A och O för en journalist. Jag läser i senaste numret av Filter om Hannes Råstam och kan inte annat än hysa en stor beundran för hans arbete, samtidigt som jag tänker att han måste vara helt galen. Som exempel kan nämnas att han har ett arkiv i sin dator med nästan 6000 dokument som handlar om Thomas Quick och att han har ägnat över 1500 timmar åt samtal med Quick.
I samma nummer står det också om hur olika författare jobbar med research till sina romaner och där måste jag säga att jag är lite skeptisk. Skillnaden mellan journalistik och romanskrivande är ju att man i romanens värld har fritt fram att fabulera och inte måste förhålla sig till fakta på samma sätt som en journalist måste. Ändå envisas många författare med att kolla upp varje liten detalj för att allting ska stämma. Till vilken nytta kan man fråga sig.
Till viss del förstår jag att det handlar om trovärdighet. Vissa tycker att en roman faller platt till marken om man upptäcker att det som står där inte stämmer överens med verkligheten. Men för mig har det där ingen större betydelse. När jag läser en roman vet jag ju att det som står där inte har hänt och jag stör mig därför inte på om den 6 juli i romanens värld är en måndag, till skillnad från i verkligheten då det var en söndag.
Visserligen kan man säga att det är skillnad på detaljer och närvaro. Jag kan förstå varför Henning Mankell skickar en researcher till Shanghai för att ta reda på att luften luktar metall så att han sedan kan skriva det i sin roman. Sådana saker gör att läsaren kan knyta an till sina egna upplevelser och i bästa fall skapar det en starkare känsla. Men samtidigt har jag en stark tilltro till fantasins kraft och tror att om en författare bara beskriver någonting med tillräckligt mycket känsla så kan det skapa en lika stark bild i läsarens huvud, oavsett om han eller hon har upplevt något liknande eller ej (jag har till exempel aldrig varit i Japan men tycker ändå att jag kan relatera mycket väl till Haruki Murakamis böcker).

Jag tänker också att det kanske är ett sätt för romanförfattarna att rättfärdiga det de håller på med. Det räcker liksom inte med att bara fantisera, man måste visa att man verkligen har ansträngt sig och försökt ta reda på hur det skulle kunna ha varit egentligen.

Kanske är det också en genrefråga, i deckare ställs det ofta högre krav på sannolikhet än vad det görs i till exempel fantasy. Men jag undrar varför egentligen. Visst kan det vara bra om det finns vissa regler inom romanvärlden, men hur den världen sedan förhåller sig till verkligheten borde vara helt och hållet upp till författaren.

Pingis för vänsterhänta

2011-09-24T18:09:00.001+02:00

Det finns en gräns i min hjärna
på andra sidan – rösterna som skriker kom!
På den här sidan – en nykter motståndsman som säger
gå in på egen risk

Vi brukar spela pingis ibland
jag och rösterna
fram och tillbaka över gränsen
och ibland låter jag dem vinna
bara för att komma undan

Vi leker gäster med gester
försöker hitta ett minspel som verkar naturligt
och den som lyckas spela mest naturlig
vinner och får vara med i teve

Det onaturliga däremot
är så stort
att det inte ryms ens på en storbildsskärm
det får ställa sig i skamvrån på konstfack
där folk trippar förbi
rädda för att störa

Det vi inte förstår
respekterar vi
men räds för att älska
vågar inte krama fantasin
rädda för att den ska falla ihop
som drömmarna när man berättar dem för någon

Och långsamt bygger vi ett förråd av händelser
som inte ryms i det vanliga välknäppta jaget
som vi inte visar för någon
men som vi ibland dyker ner i och simmar runt i

Jag minns att det var varmare
i barnpoolen än i stora svarta havet
och jag minns att jag ville stanna kvar
när de andra barnen hade gått hem
och sen minns jag hur världen började sluta sig
som när man skruvar ner en fotogenlampa
blev det kallare

Och där stod jag och ropade
men inga röster svarade
och fastän jag nu var en bland alla andra
hade jag aldrig känt mig så ensam

Staden

2011-08-11T22:05:00.003+02:00

De lämnade en stad åt oss

En stad att frysa i
en stad att dricka sig full i
en stad att pissa på och
en stad att dö i

En stad där en hånfull premiärminister ler åt dig
när du speglar dig i skyltfönstret
skrattar åt dig
när du försöker slå sönder det
och griper dig i armen
när du försöker fly

En stad där kontroll betyder trygghet
där gränslöshet betyder fara
och där solidaritet inte ens är ett ord

En stad som det inte går att fly från
eftersom den finns överallt

I London
i Köpenhamn
i Paris
och i Stockholm

De lämnade en stad åt oss

En stad där generation efter generation burit gatstenar
lagt dem i prydliga rader
byggt gator, hus och murar
och när de var klara för dagen
hade staden blivit ännu större och vackrare
medan de själva hade blivit äldre och krokigare

Och allt vi kan göra för att hylla dem
är att bryta upp gatstenarna
att kasta dem
och ta tillbaka det
som borde ha tillfallit våra föräldrar

Det är det minsta vi kan göra.

Papperspåse

2011-03-18T00:11:00.001+01:00

En gång, när jag var sexton, drömde jag att jag hade sex med en kille. Nästa dag låg jag i sängen halva dagen och funderade på om jag kanske var bög. Sen bestämde jag mig för att jag nog inte var det och gick upp. Det kändes skönt. Man vill ju gärna veta vem man är. Och vad man är. Fast helt säker kan man ju aldrig riktigt vara.

”Hallå, vad fan håller du på med?”
”Jag tänkte bara hjälpa till och lägga i påsar.”
”Jaha okej. Tack.”

Jag står inne på en butik i Hjällbo där de säljer frukt och grönt och har precis betalat i kassan när en ung kille börjar plocka mina saker från rullbandet. Instinktivt ryter jag till åt honom. Sådär gör man ju bara inte. I alla fall inte här. I Sverige.

Sedan skäms jag en stund. Skäms för att min första reaktion när en invandrarkille lägger ner min mat i plastpåsar är att han tänker stjäla den. I själva verket ville han ju bara hjälpa mig.

Jag har inga fördomar, jag tycker bara att en del människor kan vara jävligt jobbiga. Särskilt de där killarna på busshållplatsen som brölar och slåss och tror att de är coolast i världen. Eller tjejerna som tuggar tuggummi och pratar lite för högt i sina mobiltelefoner. För att inte tala om alla dessa lyckade personer. De där som aldrig ger upp, som ser varje problem som en utmaning. Fan vad jag hatar dem. Eller såna där som bara är lite för mycket. Ni vet vilka jag menar. Såna som ska diskutera ALLT. Som tycker att allt är patriarikatets och kapitalets och köttätarnas och de normativa förtryckarnas fel. Slappna av och ta en öl vill man säga. Men det gör man inte. För att dricka öl är ju inte så himla sunt heller egentligen. Det vet man ju. Ändå gör man det. Såna som inte dricker kan vara jävligt jobbiga. Såna som dricker kan också vara jävligt jobbiga. När jag tänker på det tycker jag nog att alla människor är jävligt jobbiga. Särskilt jag.

Jag vill ju bara att livet ska vara enkelt. Som en barfotapromenad en varm sommardag. Som ett glas saft i solen. Som att flyta på en sjö och titta på molnen. Som att cykla utan händer.

Ändå hatar jag folk som vill förenkla livet, som vill göra det till något mindre än vad det faktiskt är. Som inte förstår att det inte finns några självklara rätt och fel, inget svart eller vitt, att man hela tiden måste ompröva sig själv, vem man är och var man står.

Att få välja, och att slippa välja. Så enkelt kan det vara. Så svårt kan det vara.

Sonja

2011-02-12T17:54:00.007+01:00

Jag har tänkt det länge, men igår gjorde jag i alla fall slag i saken. Gick in på Bengans och köpte den fina "skivboken" med Sonja Åkessons dikter tolkade av några av Sveriges bästa artister.
Det första som slår en är förstås hur bra tolkningarna är och hur varje artist verkligen gör dem till sina egna. Det är till exempel nästan svårt att tro att det inte är Annika Norlin själv som har skrivit texten till "Åkej".
Det andra som slår en är vilken fantastisk poet Sonja Åkesson var. Jag har ju läst en del dikter förut men aldrig riktigt tagit mig an hennes författarskap på allvar.
Det tredje som slår en är varför inte sånt här görs oftare. Förr i tiden var det ju ganska vanligt att man tonsatte folkkära diktare som Nils Ferlin, Gustaf Fröding och Dan Andersson. Men hur ofta händer det idag? Kanske beror det på att många moderna poeter anses lite för svåra eller inte tillräckligt rytmiska för att kunna tonsättas, vad vet jag. Eller så är folk helt enkelt inte intresserade av poesi längre.
Bara för att ha något att roa mig med satte jag mig vid pianot förut och improviserade fram melodier till några dikter av Majakovskij och Bruno K. Öijer. Och tro't eller ej, det gick förvånansvärt bra.
Kanske man skulle satsa på att bli tonsättare ändå.

2011

2011-01-01T10:17:00.003+01:00

Det blev ett nytt år. En storm drog förbi och förde med sig 2010 bort i fjärran, jag och Anna stod och såg ut över sjön och skålade i äppeldryck (i brist på champagne), jag spelade en fanfar på trombon och himlen exploderade av fyrverkerier.

Jag vet inte, men det känns som att det kommer bli ett bra år det här. Idag skiner i alla fall solen starkare än vad jag kan komma ihåg att den har gjort på evigheter. Bara en sån sak.

25 years and runnin'

2010-12-26T22:58:00.004+01:00

Det var längesen jag skrev något här och det är väl tveksamt om det är någon som fortfarande läser den här bloggen. Men jag tänkte ändå skriva några rader, om inte för andras så i alla fall för min egen skull.
Jag har hunnit bli 25. Det är väl meningen att man ska ta sitt ansvar och bli vuxen nu, sluta flumma runt, göra något vettigt av sitt liv, konkretisera och realisera sina planer. Men det vill sig liksom inte.

När jag var lite gjorde jag en lista på saker som jag skulle bli när jag blev stor. jag räknade ut att om jag bytte yrke ungefär vart femte år så skulle jag kanske hinna med allting innan jag dog (listan omfattade alla möjliga yrken, från arkeolog till kock till skådespelare). Lite sådär är det väl fortfarande. Jag har aldrig kunnat bestämma mig för någonting, allra minst för vad jag vill göra med livet. Det är ju också ett aber att man bara ska ha ett enda futtigt liv till sitt förfogande och att det dessutom ska vara så kort (inte konstigt att folk börjar tro på reinkarnation). Min förhoppning är att den postmoderna och digitala tid som vi lever i ska sudda ut alla gränser och göra yrkeskategorier helt överflödiga, man ska kunna pyssla med allt möjligt helt enkelt. Men det lär väl dröja ett litet tag innan det blir så.

Jag har den senaste veckan haft praktik på Värmlands Folkblad. Det är alltså journalist han ska bli, tänker ni. Ibland tänker jag också så: "Det är journalist jag ska bli." Ibland tänker jag att journalistiken är en förljugen dynghög och att det inte kan komma något vettigt ur den, typ.
Den senaste veckan har på flera sätt varit intressant och lärorik, men jag vet ärligt talat inte om jag skulle palla att jobba på en lokaltidning mer än något år. Väldigt mycket av det som skrivs känns på något sätt som icke-nyheter. Det är klart att saker kan vara viktiga för många människor även om de inte är det just för mig, det förstår jag också, men ändå.
Helst skulle jag förstås skriva långa reportage för exempelvis Filter eller Fokus. Men då det känns som att det är varje journalists våta dröm undrar jag om jag någonsin kommer att komma dit. Man ska väl vara en sån där karriärist, en sån som ställer folk mot väggen och är beredd att offra allt för en bra story. Jag är inte en sån, kommer heller aldrig att bli och någonstans är jag nog tacksam över detta.

Parallellt med journalistiken drömmer jag fortfarande om att bli författare, fastän jag aldrig skriver något skönlitterärt längre (förutom i somras då jag faktiskt påbörjade en roman som jag skrev ett 60-tal sidor på). Ibland drömmer jag även om att bli artist. Jag är väl en tocken där konstnärssjäl. Men en väldigt lat sådan. En författare som tvivlar så mycket på sin förmåga att han knappt vågar skriva något. En romantiserande drömmare som samtidigt alltid vill göra rätt för sig.

Frågorna kvarstår alltså:
Vad ska man bli?
Vad ska man göra med sitt liv?
Varför?
Och för vem?

Svara då, gudjävel.

Sveket

2010-11-13T19:32:00.001+01:00

En gång, det är längesen nu, så satt vi i gräset och sjöng och berättade historier för varandra och skrattade och grät tillsammans och sov när vi var trötta och åt när vi var hungriga och ingen brydde sig särskilt mycket om tiden för livet var oändligt långt och det fanns inga tider som måste passas eller jobb som måste skötas. Och ingen hade någonsin tänkt tanken att man kunde äga saker, att någonting tillhörde mig men inte dig för allt som fanns i världen låg framför oss och man vårdade sakerna lika ömt som man vårdade varandra vårdade man sakerna och man pratade, när någon hade problem så pratade man med varandra och man såg på varandra gjorde man. Och mellan hjärnorna gick trådar, små små osynliga trådar som gjorde att man ibland kunde kommunicera utan att prata, att man kunde dela bilderna med varandra och man kände en sorts gemenskap som var större och djupare än någonting man någonsin har känt senare.

Men någonting hände. Det började med att folk blev oroliga, som djur när det drar ihop sig till oväder började folk titta ängsligt av och an och det kliade och skavde och ingen visste riktigt vad som var felet men det var som att det var någonting som måste göras, någonting som måste hinnas med, ingen visste vad det var men det fanns där, det fanns där som ett osynligt odjur fanns det där och folk slöt sig i sig själva och slutade prata med varandra och blev som tomma skal utan innehåll.

Och det kändes som att någon hade svikit ett löfte, fast ingen hade sagt någonting så var det som att det hade funnits en överenskommelse, inga ord men någonting fanns där mellan oss, som när man ser på någon och ler och man känner att det inte är någonting som skiljer oss åt. Så var det och så skulle det förbli. Men någonting hände. Och vi kände oss arga och ledsna och besvikna, arga på människor som inte förstod, som inte såg det vackra, som ville att allt skulle gå snabbt och effektivt men aldrig hade känt livet svischa genom dem, som levde sina liv på ytan och aldrig förstod hur djupt man kunde se och hur långt man kunde nå om man bara ansträngde sig lite, om man bara försökte lite!

Varför försökte vi inte!

Varför gjorde vi ingenting!

Och innerst inne förstod vi att det inte var någons fel, det var vi som hade låtit det ske, det var vi som bara stod och såg på när världen blev kallare och hårdare och folk stängde in sig i sina små små lägenheter och drog ner persiennerna. Det var vårt fel. Vi borde ha sagt ifrån när dom sa att folk fick skylla sig själva, när dom sa att alla skulle sköta sig själva och skita i andra, vi borde ha sagt ifrån när dom sa att det viktigaste var att jobba mera, att producera mera och leva mindre och mindre och mindre.

Varför sa vi inget!

Varför gjorde vi inget!

Kanske vi var rädda. Rädda för att göra fel, rädda för att inte vara som de andra, de där duktiga människorna som alltid gjorde rätt för sig, aldrig gjorde fel som gick på dag ut och dag in, som var rediga ordentliga människor, inte för konstiga, inte för annorlunda, inte för fula eller för tokiga. Kanske vi var rädda, rädda för att bli hånade och skrattade åt, att folk skulle titta på oss och vi skulle skämmas, skämmas, skämmas och inte ens veta om vi var värda att finnas till.

Och någonstans kände vi att den där andra världen kanske aldrig hade funnits, att allting kanske bara var någonting som vi hade drömt, för ingenting fanns kvar, ingenting som kunde bevisa eller förklara varför saker hade blivit annorlunda. Ingenting, bara tankar och minnen och tankar och minnen. Men så förstod vi också att det inte spelade någon roll. Det viktigaste var ju att vi hade drömt samma sak och att vi hade kvar drömmen, att vi visste precis hur världen skulle kunna vara, vad som betydde något och vad som var verkligt.
Och det var då som vi förstod att vi kanske skulle kunna bygga upp den på nytt, att det skulle ta tid och att det skulle bli svårt men att det inte fanns någonting annat vi kunde göra.

Och så började vi. Vi anordnade stora fester mitt i stan dit alla var välkomna, vi målade de fulaste betonghusen i de finaste färgerna, vi sjöng och skrek och skrek och sjöng, vi bröt oss in till statsministrarna världen över och förklarade för dem att det inte var någon som blev gladare för att de krigade och förtryckte andra och om dem bara öppnade sig själva så skulle folk göra likadant. Och det tog ett tag men till slut började de lyssna på oss. Till slut började de förstå hur världen skulle kunna vara. Sammanhängande och ödesdigert vacker.

Och det är här som historien börjar.

The Middleclass

2010-10-12T16:25:00.003+02:00

Sedan drygt ett år tillbaka läser jag på Journalistprogrammet i Göteborg. I min klass är vi drygt 40 elever och så gott som alla kommer från en vit medelklassbakgrund. Det är förstås ett problem att en yrkeskår som ska vara demokratins förkämpar och förmedla en mångfascetterad världsbild är så homogen, men det är knappast något som är unikt för journalistyrket. Det skulle förvåna mig om det inte finns en liknande överrepresentation av personer från överklassen på juridikprogrammet och att arbetarklassen är överrepresenterad inom så gott som alla praktiska yrken.

Innan jag går vidare ska jag kanske göra klart att när jag talar om klass så talar jag inte i första hand om ekonomiska skillnader utan snarare om det som brukar kallas för kulturellt kapital. En rörmokare eller en sophämtare kan idag tjäna betydligt mer än en litteraturvetare eller frilansjournalist, därför tycker jag inte att inkomstskillnader känns särskilt relevant. Däremot finns det fortfarande en tydlig klasskillnad när det gäller normer och värderingar.

Det finns en likformighet och ett illa dolt förakt inom medelklassen som ibland äcklar mig. Man ser hellre på Kobra än Paradise Hotel, man köper hellre fairtrade-märkta kaffebönor än billigt eldoradokaffe, man lyssnar på indiepop istället för hårdrock, man sätter sig hellre på ett trendigt café än på McDonalds, man läser hellre en bok av Jonathan Safran Foer än av Liza Marklund och så vidare...

Det kanske låter som att jag kastar sten i glashus nu och det är just vad jag gör. Ovanstående punkter stämmer mycket väl in på mig själv och jag upplever inte det i sig som något negativt. Jag tycker att bildning är någonting viktigt och eftersträvansvärt. Problemet börjar väl egentligen när man slutar att umgås med folk som har någon annan bakgrund och när man upplever det främmande och ovanliga som någonting obehagligt.

Ett annat problem är att staten ofta gör sitt bästa för att upprätthålla klasskillnaderna. Ett exempel är den sittande regeringens idé om att renodla de praktiska och teoretiska gymnasieprogrammen samtidigt som man har dragit ner på antalet komvuxplatser. Det medför i praktiken att man tvingas ta ställning redan när man är femton år om man ska välja en praktisk eller teoretisk väg. Ett val som påverkar resten av livet och som det är väldigt svårt att ändra. Risken är också stor att man väljer att gå i sina föräldrars fotspår - kommer man från en arbetarklassfamilj så är inte oddsen för att man ska välja ett praktiskt gymnasieprogram särskilt höga.

Det första man måste göra för att överbrygga klassklyftorna är förstås att se till att folk blir medvetna om de här problemen. Men sen tror jag också att det krävs en förändrad syn på både utbildning och arbetsmarknad. Jag tror på en arbetsmarknad där människor uppmuntras till att byta yrke och där man kan ha flera yrken samtidigt - gärna både teoretiska och praktiska. Jag tror också att de yrken som idag ses som lågstatusyrken (städning, hemtjänst med mera) måste få en ökad status - det är lika viktigt att torka upp avföring från golvet som att arbeta som advokat eller spela teater.
Om inte det sker är risken stor att vi i framtiden bara kommer ha två klasser - en bildad och en obildad klass.

Ständigt denne Hellström

2010-10-09T22:31:00.003+02:00

Det är mycket Håkan Hellström just nu. Han är, som ni säkert känner till, aktuell med både en ny skiva (Två Steg från Paradise) och en bok (P.S. Lycka till ikväll). Dessutom verkar det som att varenda tidning och magasin har intervjuat honom. De senaste veckorna har han varit på omslaget till Café, Sonic, Filter, Kupé, Situation Stockholm, Nöjesguiden och Gaffa. Jag har inte läst alla men några stycken. Egentligen vet jag inte om det ger mig så mycket att läsa intervjuer med Håkan längre, jag vet redan det mesta som är värt att veta, ändå kan jag inte låta bli.
Alla dessa tidningar försöker ge oss "den sanna bilden av Håkan Hellström". Är han en revanchlysten revoltör, en blyg romantiker eller helt enkelt bara en go' gubbe? Jag tycker inte att det är någon som riktigt lyckas. Delvis beror det förstås på att Håkan Hellström, liksom de flesta andra människor, är alldeles för komplex för att beskrivas på bara ett sätt. Han är förmodligen allt det jag nämnt här och mer därtill. Man skulle då kanske kunna tänka sig att man genom att lägga ihop alla dessa intervjuer skulle få en klar bild. Men jag tror inte att det heller funkar. Läser man många intervjuer upptäcker man snart att han slingrar sig ur många frågor, att han ger olika svar i olika intervjuer och att han både underdriver och överdriver. Vilket han förstås har all rätt att göra. Bara för att man är en känd artist betyder det inte att man har någon slags skyldighet att lämna ut allting om sig själv och alltid vara media till lags.
Det som jag tycker är lite intressant är varför ingen frågar honom om hur det känns att vara en så otroligt uppmärksammad person. I videon till den nya låten "River en vacker dröm" går Håkan omkring på gatorna i Göteborg som en helt vanlig man. Överallt stöter han på folk som hälsar glatt och ber honom ta ett kort eller skriva en autograf. Och det gör han förstås villigt.
Grejen är den att jag inte tror för fem öre på att en vanlig dag i Håkans liv ser ut sådär. Han har själv sagt i intervjuer att han inte visar sig så mycket på stan. Ska han göra någonting så tar han bilen och kör iväg och gör det och sen åker han tillbaka till lägenheten i Haga igen. Jag säger inte att det är fel, jag har tvärtom full förståelse, men jag tycker att det måste vara ett väldigt instängt och tråkigt liv. Särskilt för en person som Håkan Hellström som verkligen älskar Göteborgs gator och friheten. Att då plötsligt vakna upp en dag och inse att man är en offentlig person som massor av människor älskar eller hatar kan inte vara helt lätt. Kanske är det värt det, eller också är det inte det. Men det skulle i alla fall vara intressant om någon tidning vågade gå på djupet med det.

Det kan inte vara lätt att vara kändis. Särskilt inte om man heter Håkan Hellström.

P.S: Den nya låten och videon är förstås fantastiska. Men det visste ni ju redan.

En soffliggares dagbok

2010-09-25T14:04:00.003+02:00

Jag låg där i min soffa
Medan allt som varit gemensamt blev privat
så låg jag i min soffa
medan trångsynta människor byggde murar av hat
så låg jag i min soffa
medan kortsiktigheten fick förnyat mandat
och välfärdssamhället blev en nattväktarstat
så låg jag i min soffa
och kände mig lat.

Jag låg där i min soffa
och fick se
översvämningar
svältande barn
och bråk om en moské
och det kändes så bra
att bara kunna ligga i min soffa
att slippa vara en del
i nåt politiskt spel
att kunna stänga av och slippa se
allt som kändes fel

Att kunna lägga huvudet i kudden och blunda
och tänka:
jag röstar nästa gång.

Populismens ansikte

2010-09-25T13:08:00.002+02:00

Lite i skuggan av Sverigedemokraternas framgångar i valet så har ett annat populistiskt parti tagit sig in i Göteborgs kommunfullmäktige. Partiet heter Vägvalet. Partiets mål och syfte är enligt deras hemsida: "att i form av enfrågeparti häva beslutet om trängselskatter i Göteborg. Om partiet blir invalt till kommunfullmäktige är partiets främsta prioritering frågor avseende infrastruktur. Partiet stödjer i övrigt alla förslag som syftar till att förbättra Göteborgs kommun och att tillskapa valfrihet för stadens medborgare."

Trots att riksdagen redan har fattat ett beslut och att samtliga partier i Göteborgs kommunfullmäktige är överens om att införa trängselavgifter så vill de alltså försöka häva detta.
Problemet med enfrågepartier är att politik inte bara handlar om en fråga. Sitter man i kommunfullmäktige tvingas man ta ställning till en massa frågor. I en enkät i Göteborgs-Posten någon vecka före valet där partierna fick svara på en massa olika frågor så blev det tydligt att Vägvalet kommer bedriva en borgerlig politik på de flesta områden. De är alltså inget enfrågeparti utan har bara valt den fråga där de vet att de kan få stöd från många.

Jag tycker det är läskigt när politiken förminskas till att bara handla om kortsiktiga, privatekonomiska frågor. Det är klart att vägtullarna kommer göra att många som har vant sig vid att alltid köra bil tvingas att ändra på sina vanor. Men i en stad som har en väl utbyggd kollektivtrafik där spårvagnarna går var femte eller var tionde minut så behöver det inte vara särskilt svårt. Dessutom handlar det ju inte om att man inte ska få köra bil i innerstaden, bara att det ska kosta lite mer. Är det verkligen inte värt det för att rädda klimatet?

Svarta måndagen

2010-09-20T15:48:00.004+02:00

Jag hade tre förhoppningar innan valet: Att Sverigedemokraterna inte skulle komma in i riksdagen, att Alliansen inte skulle bli omvald och att Miljöpartiet skulle få över tio procent.
Ingen av dessa önskningar infriades. Miljöpartiet fick visserligen 7,2 procent, vilket är två procent mer än i förra valet och det ska väl ändå ses som någon slags seger (trots att det är mindre än vad de flesta opinionsundersökningar visat den senaste tiden). Men det är ganska svårt att glädjas åt det en dag som denna.

Jag vet egentligen inte vad som gör mig mest upprörd - att vi nu har ett främlingsfientligt parti i riksdagen eller att Alliansen ska styra och ställa över Sverige i fyra år till. Det är klart att jag ogillar rasister mer än borgare, men å andra sidan så kommer SD förmodligen inte kunna påverka någonting eftersom alla partier har sagt att de vägrar att samarbeta med dem. Det mest skrämmande är kanske ändå att 5,7% av Sveriges befolkning uppenbarligen symaptiserar med SD. Det är ungefär lika många som röstade på Vänsterpartiet och typ sex gånger fler än de som röstade på Feministiskt Initiativ.

Det har spekulerats mycket i om Miljöpartiet nu kommer gå över och samarbeta med de borgerliga partierna. Många verkar utgå från att så är fallet, men själv är jag ganska tveksam. MP har förvisso ett otroligt förhandlingsläge. Reinfeldt är förmodligen beredd att kompromissa väldigt mycket för att kunna bilda en majoritetsregering och de andra borgerliga partierna har ju redan bevisat att de kan ge avkall på det mesta av sin ideologi bara för att få behålla makten.
Både Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har dock hittills sagt att de inte kan tänka sig att samarbeta med Alliansen och jag tror faktiskt att de menar allvar. Även om de säkert skulle kunna förhandla till sig en hel del så skulle det nog ändå innebära att de skulle tvingas offra en del mycket viktiga frågor och därmed också ge upp en del av ideologin.
Och, om jag har fattat det hela rätt, så är det inte alls omöjligt för Alliansen att regera vidare i minoritet utan att ta hjälp av SD.

Utanför fönstret regnar det och Sverige har blivit ännu lite gråare och ännu lite kallare. Det är kort sagt en djävla måndag.

Rödgrönrosa?

2010-09-14T15:57:00.004+02:00

I senaste numret av Fria Tidningen skriver Anna-Klara Bratt att Vänsterpartiet har allt att vinna på att sträcka ut en hand till Feministiskt Initiativ. Jag tror hon har rätt. Eller rättare sagt, jag tror inte att bara Vänsterpartiet utan även Miljöpartiet och kanske till och med Socialdemokraterna hade vunnit på att aktivt välkomna Feministiskt Iniativ till det gemensamma samarbetet. Vi hade kunnat ha en rödgrönrosa allians istället för bara en rödgrön.

För faktum är ju att Feministiskt Iniativ i de flesta sakpolitiska frågor ligger ganska nära både Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Att påstå att F! skulle vara ett enfrågeparti, som t.ex. Piratpartiet, håller inte. Det är ungefär som att säga att Miljöpartiet är ett enfrågeparti. Både MP och F! tar avstamp i en ideologi och en analys av samhället, men istället för att placera rättvisefrågan eller frihetsfrågan i centrum av analysen så utgår man från miljön och jämställdheten. Dock ska det tilläggas att den feministiska samhällsanalysen har många likheter med den socialistiska (i alla fall om vi pratar om radikalfeminism och queerfeminism). Det är knappast en slump att Gudrun Schyman var vänsterpartist.

Trots dessa likheter så är alltså F! inte med i det rödgröna samarbetet och det kan förstås finnas olika anledningar till detta. En anledning är att F! aldrig har suttit i riksdagen eller regeringen. De är därmed inte ett självklart och etablerat politiskt parti på samma sätt som S, V och MP. Det kan också vara så att Socialdemokraterna anser att F! ligger alltför långt ifrån deras ideologi och kärnväljare. Men det kan också vara så att F! själva helt enkelt inte vill ingå i något samarbete med de andra partierna.
Det kan finnas en poäng i att inte ingå i något politiskt etablissemang, man kan stå vid sidan av och kritisera och bedriva opinionsbildande arbete. Detta var en linje som även MP under en lång tid drev. Men jag tror ändå att det finns en risk att de skjuter sig själva i foten om de resonerar så.

Jag vet många personer som gärna skulle rösta på Feministiskt Initiativ men som helt enkelt inte vågar eftersom det känns som "en bortkastad röst". Det vill säga att om F! inte lyckas ta sig över riksdagsspärren, vilket alla opinionsundersökningar tyder på att de inte kommer att göra, så har ju rösterna på F! inte någon praktisk betydelse och då hade man kanske hellre röstat på något annat parti. Det blir ett moment 22 för om alla resonerar på detta sätt så kommer ju F! heller aldrig att komma in i riksdagen.
Dock tror jag att om F! hade fått arbeta fram en valplattform tillsammans med de rödgröna och om man tydligt hade markerat att en röst på F! också är en röst på det rödgröna blocket så hade de nog haft betydligt större chans att ta sig in i riksdagen.

Den utveckling som har skett de senaste åren, där alla partier har rört sig mer och mer mot mitten av den politiska skalan och där vi har fått två politiska block som står mot varandra, är på många sätt tråkig. Man kan till och med säga att det är förödande för demokratin. Men det är viktigt att tänka på att de båda blocken fortfarande består av sju politiska partier med olika utgångspunkter. Media spelar en väldigt viktig roll i det här sammanhanget. Istället för att framställa det som någonting negativt att partierna inom blocken har svårt att komma överens tycker jag att man borde se det som något positivt. De ska inte tycka likadant om allting. Om de gjorde det så hade vi lika gärna kunnat avskaffa partiväsendet. Visst är det bra om man har någorlunda gemensamma ståndpunkter om man man tänker sig att man ska regera tillsammans. Men om partierna inte bråkade en massa innan de nådde fram till en gemensam kompromiss så skulle ju hela den politiska debatten dö ut.

Hur som helst så tror jag att både Feministiskt Initiativ och De rödgröna skulle ha mycket att vinna på om de samarbetade. Det är givetvis försent i det här valet men kan kanske vara någonting som är värt att tänka på inför nästa.

Arbete & fritid

2010-09-13T18:47:00.006+02:00

Rubriken till det här inlägget är inte bara namnet på en proggrupp från 70-talet, det är också valets mest diskuterade fråga. Att arbeta anses idag vara något väldigt hedervärt och partierna slåss om att få kalla sig arbetarparti. Men vad menar man egentligen?

Jag ifrågasätter inte att det är viktigt att folk arbetar, däremot tycker jag det är ganska obehagligt att tänka att arbetet är det enda som räknas och att det är det som definierar oss som individer. låt oss göra ett tankeexperiment: Tänk er att Moderaterna eller Socialdemokraterna hade valt att kalla sig för "Det nya fritidspartiet" istället för "Det nya arbetarpartiet". Hade folk tagit dem på allvar? Svaret är troligen nej. På samma sätt så talar alla partier väldigt mycket om "rätten att arbeta" men väldigt lite om "rätten att vara ledig". Trots att det väl egentligen är mer ledighet och fritid vi vill ha?

I slutändan handlar det förstås om hur man definierar olika begrepp. I dagens politiska klimat så har arbete blivit synonymt med lönearbete och arbetslös har blivit synonymt med latmask. Men så måste det inte vara. Jag tror inte att arbetslösa människor ligger på sängen och latar sig 24 timmar om dygnet. Tvärtom tror jag att de flesta människor vill sysselsätta sig på något sätt. Drivkraften till att göra saker behöver inte, som Moderaterna utgår ifrån, bara vara att tjäna pengar. Det kan också finnas andra drivkrafter som är minst lika starka. Typ förverkliga sig själv eller förändra världen (många tycker säkert att det låter jätteflummigt men det visar bara på vilken skev världsbild de flesta har). Men för att kunna göra detta måste man förstås ändå kunna ha någonting att stå på så inte hela livet bara handlar om att överleva. Det är där som sociala skyddsnät i form av A-kassa, sjukersättning, socialbidrag med mera kommer in.

Kort sammanfattat: Det här valet hade kunnat handla om visioner, det hade kunnat handla om hur vi ska kunna uppnå ett samhälle där alla människor mår bra. men istället handlar det bara om hur vi ska knuffa ut fler personer i arbetslivet så att de ekonomiska hjulen kan snurra ännu fortare.

Svar på tal

2010-08-28T08:21:00.002+02:00

Det dröjde inte länge efter att jag hade skrivit mitt förra inlägg förrän en sverigedemokrat var där och kommenterade det. Ibland undrar jag om de inte har hundra personer som är anställda bara för att sitta och googla "sverigedemokraterna" hela dagarna. I alla fall verkar de alltid vara på hugget så fort man knystar något om dem.

Olyckligtvis råkade kommentaren försvinna, för att gottgöra detta lovade jag att publicera kommentaren samt mitt svar här.

"Hej! Det var tråkigt att din blogg börjar att prata om kritisk granskning men slutar i lögner och trångsynthet.

Du nämner att du inte tror på invandrares överrepresentation i brott. Du menar också att det isåfall beror på avsaknad av jobb och utanförskap. MEN:

I Brottsförebyggande rådets (BRÅ) rapporter kring invandrares brottslighet från 1996 respektive 2005, framgår det att invandrare är överrepresenterade inom all brottslig verksamhet.

BRÅ har också visat att överrepresentationen varierar kraftigt mellan olika invandrargrupper och att
socioekonomiska variabler såsom skillnader beträffande kön, ålder, inkomst och bostadsort inte kan
förklara överrepresentationen. (Brås rapport 1996:2).

Vidare nämner du att Sverigedemokraterna menar att vi ska kasta ut alla invandrare vilket är ett kraftigt felantagande.

Man vill kraftigt begränsa invandringen. De som finns här ska assimileras, dvs i så hög grad som möjligt "bli" svenskar, och återvandring ska vara frivillig. Enbart vid grova brott skall någon "kastas ut", eller utvisas som det heter i korrekta termer.

Du framställer det också som om Sverigedemokraterna anser att invandrare från Mellanöstern bär på en gen som gör att de vill våldta. NEJ, men i SD's rapport "Dags att tala klarspråk om våldtäkterna" ( http://www.sverigedemokraterna.se/filer/sd_valdtaktsrapport.pdf ) konstaterar man att de invandrargrupper som ÄR överrepresenterade inom våldtäkt nästan alltid kommer från länder där man har en avvikande KVINNOSYN än vad vi har i Sverige.

Det är länder där våldtäkt fortfarande utdöms som straff och kvinnan har en helt annan ställning än mannen.

Denna KULTURELLA skillnad(dvs INTE genetiskt betingade) kan väl knappast vara en slump?

Jag ber dig: Läs igenom Sverigedemokraternas partiprogram, läs deras rapport om våldtäker - och uttala dig sedan på sakliga argument - utan lögner!"

Kära Sverigedemokrat!

Tack för din långa kommentar och dina kritiska synpunkter. Jag har tyvärr inte hunnit läsa vare sig ert partiprogram eller BRÅ:s rapport men jag tror ändå att jag kan ge ett hyfsat svar.
Det går som sagt att säga väldigt mycket med statistik. Enligt Mark Twain finns det tre typer av lögner: lögn, förbannad lögn och statistik.
Ni verkar dessutom hantera statistiken lite som ni vill. Enligt en artikel som jag läste igår har ni när det gäller statistiken för våldtäkter i Sverige bara tagit med hälften av domarna, dessutom är det troligt att invandrare döms i högre utsträckning än svenska män (detta enligt BRÅ själva). Jag vet inte om detsamma gäller för den här statistiken men ni måste ju förstå att det blir svårt att lita på er när ni gör på det här viset.

Nåväl. Det var egentligen inte min poäng. Poängen var att det finns anledningar till att det ser ut som det gör. Inga människor är av naturen onda, i synnerhet inte en hel folkgrupp.
Visst finns det stora kulturella skillnader mellan Sverige och exempelvis Irak. Och visst kan man hävda att vi har kommit längre i utvecklingen än dem. Men vore det då inte bättre att försöka hjälpa dem än att straffa dem?

Det var faktiskt inte så länge sen kvinnor hade en väldigt förtryckt ställning även i Sverige. Låt oss säga att du levde i Sverige på medeltiden. Det blev krig och du tvingades fly till ett land i Mellanöstern. Tycker du då att det skulle vara rättvist att du blev fängslad för att du hade svårt att anpassa dig till de lagar och normer som rådde i landet?

Du skriver också att ni inte anser att invandrare ska "kastas ut" utan assimileras. Jag tror också att det kan vara bra om de invandrare som kommer till Sverige anpassar sig efter svenska förhållanden, till en viss gräns. Men det är inte detsamma som att vilja att hela deras kultur och religion ska försvinna. Vad är det som får dig att tro att våra svenska traditioner och seder alltid är så mycket bättre? att vi slafsar i oss massor av julskinka på jul tycker nog många muslimer är ganska absurt och en aning hedniskt.

Egentligen tror jag inte att vi någonsin kommer förstå varandra. Men jag tänkte i alla fall att det kunde vara värt ett försök. Hoppas du kommer på bättre tankar.

Puss och kram!

Valdemar

Sverigedemokraternas reklamfilm

2010-08-27T14:24:00.006+02:00

Jag har just sett Sverigedemokraternas valfilm på Youtube och känner att jag måste spy ur mig lite av det äckel som fastnade i halsen på mig här.
I filmen ställs pensionärer mot invandrare, vi uppmanas att dra i "invandrarbromsen" samtidigt som några kvinnor i burka jagar en tant med rollator. Reklamfilmen skulle ha visats på TV4 men har nu fått sändningsförbud. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag är en stark motståndare till alla typer av censur, till och med när det gäller Sverigedemokraternas vidriga kampanjer, men samtidigt vill jag förstås inte att en massa människor ska behöva se den här filmen och tänka "Hmmm. Dom där Sverigedemokraterna kanske inte är så dumma ändå."

Man ska förstås också vara medveten om att ett nej från TV4 på intet sätt kommer stoppa reklamfilmen. Den kommer med all säkerhet att spridas som en löpeld över internet (jag har ju själv bidragit till det här) och i slutänden kommer nog ändå de flesta under sextio att ha sett den, samtidigt som SD kan fortsätta spela martyrer i media. Det som är positivt är att den målgrupp som de främst riktar sig till (d.v.s. äldre och fördomsfulla) inte kommer se den i lika höga utsträckning eftersom de inte har samma internetvanor som de yngre.

Ett av de stora problemen med Sverigedemokraterna är att de talar till känslorna snarare än förnuftet. Det gör förvisso alla partier, men i olika grad skulle jag vilja påstå. En fungerande demokrati bygger på att befolkningen är aktiv och välunderrättad, att de har förmågan att väga olika argument mot varandra och att känslorna får stå tillbaka för förnuftet. Det är förstås inget fel i att visa känslor, problemet är bara att det är så oerhört lätt att manipulera folk med känsloargument. Se bara på Nazityskland. Sverigedemokraterna vill dock uppfattas som ett seriöst parti och därför kommer de dragandes med olika rapporter som ska "bevisa" att invandringen är det stora problemet. Men statistik är en nästan lika effektiv manipuleringsmetod som känsloargument. Om de verkligen var ett seriöst parti skulle de behöva ett kritiskt systemtänkande, något som SD helt och hållet saknar.

Låt mig ta ett exempel:
Vi utgår från att invandrare begår flest antal brott i Sverige (detta är något som SD ofta brukar hävda, jag är skeptisk till om det stämmer, men för exemplets skull utgår vi från att det är så).
Det kan då finnas flera orsaker till detta. Ett alternativ är att alla invandrare är onda. Ett annat alternativ är att invandrare har svårare att få jobb vilket leder till utanförskap vilket i sin tur leder till att de som har hamnat i utanförskap börjar ta till desperata metoder. Ni kan ju själva fundera på vad som känns mest troligt.

Problemet med Sverigedemokraterna och deras sympatisörer är att de stannar vid den första punkten. Istället för att fundera över grunden till problemet, och försöka lösa det, så väljer man den enklaste vägen: ut med alla invandrare!
Det är förstås väldigt bekvämt, en bekvämlighet som jag tyvärr tror tilltalar många.

Det enda vi kan göra för att bli av med partier som Sverigedemokraterna är att få folk att tänka kritiskt, att se systemen som omringar oss och fundera över hur logiskt det är att alla människor som kommer från Mellanöstern bär på en gen som gör att de vill våldta svenska tjejer och misshandla pensionärer.

Politix

2010-08-22T18:38:00.006+02:00

Miljöpartiet de Gröna har alltid profilerat sig som ett alternativ till de klassiska höger-vänster-partierna. Till skillnad från andra partier vars ideologier bottnar i konservatismen, liberalismen eller socialismen så bildades Miljöpartiet ur olika folkrörelser som fredsrörelsen och miljörörelsen.

Därmed inte sagt att det inte finns någon grön ideologi, vilket de andra partierna ofta brukar hävda. För mig är grunden i den gröna ideologin att eftersträva en värld i balans. Med balans menar jag egentligen tre saker:

1. En rättvis fördelning av resurser mellan jordens befolkning.
2. En värld där alla känner att de har makt över sina liv och kan åstadkomma det de vill.
3. En värld där vi lever i harmoni med djur och natur och där vi inte tär mer än nödvändigt på jorden.

Den första av dessa punkter kan ses som grunden för socialismen (grovt förenklat), den andra som grunden för liberalismen medan den tredje är helt och hållet grön. Ofta brukar de två första punkterna ställas i kontrast mot varandra, som om bara en av dem vore möjlig. Utifrån ett grönt perspektiv är det helt felaktigt - ingen människa mår bra av att inte kunna bestämma någonting själv lika lite som ingen mår bra av att leva i fattigdom. Däremot skulle man kunna säga att den andra punkten bygger på att den första slår in. Innan vi kan uppfylla våra drömmar måste vi som bekant ha tillfredsställt våra mest basala behov som mat och värme. När hela livet blir en kamp för att överleva så är det ganska svårt att känna att man har någon egentlig makt över sitt liv. Det borde vara självklart, men väldigt många nyliberaler verkar ha svårt att fatta det.

För att kunna uppfylla de nödvändigaste behoven och känna att man har kontroll över sitt liv behövs pengar. Utifrån det verkar många dra slutsatsen att ju mer pengar man har desto mer möjligheter har man och desto lyckligare är man. Men det stämmer inte. I själva verket finns det väldigt lite som tyder på att vi skulle bli lyckligare av att ha mer pengar, när vi har passerat gränsen för existensminimum. Givetvis får vi fler valmöjligheter men det behöver inte vara positivt, för många valmöjligheter leder snarare oftast till ångest och rädsla för att ha spenderat pengarna på fel saker. För att tjäna mycket pengar krävs i regel att man jobbar väldigt mycket, kanske mer än vad man egentligen vill, och då är vi tillbaka på den punkt där man känner att man inte har kontroll över sitt liv.
Det finns förstås ytterligare en aspekt i detta och det är att ju mer vi producerar och konsumerar desto mer tär vi på jordens resurser.

Jag ser inte statlig makt som något mål i sig. I en värld där alla människor var empatiska och förnuftiga skulle det inte behövas någon stat. Men så länge folk fortsätter att inbilla sig att den individuella friheten att köpa mer saker är målet så behövs det en stark stat som griper in och jämnar ut inkomstklyftorna. Det är ungefär som med kvotering - om vi levde i en värld som inte var så patriarkal så skulle kvotering bara vara dumt, om vi levde i en värld där pengar inte var avgörande så skulle staten ha mindre betydelse (kanske skulle vi inte ens behöva några stater).
Att prata om staten som något abstrakt begrepp är egentligen ganska dumt eftersom staten ju är vi själva tillsammans. De som sitter i riksdagen ska ju bara vara representanter. Samtidigt tycker jag det är fullt befogat att många ser på staten som något stort och abstrakt. Avståndet mellan staten och den vanlige medborgaren är väldigt stort och det är svårt att känna att man som individ har särskilt stor möjlighet att påverka vilka beslut som tas. Ett sätt att lösa det på skulle kunna vara mer direktdemokrati men själv tror jag mest på ökad decentralisering. Frågor som rör en skola eller arbetsplats fattas bäst av de som går på skolan eller jobbar på arbetsplatsen och så vidare. Det finns kanske en risk för att vi därigenom får mer isolerade samhällen, men jag tror inte det. Så länge varje samhälle är öppet och tolerant och så länge utbytet mellan samhällena är stort så tror jag att små bysamhällen vore det mest ideala.

---------------------

Efter denna långa, omständliga och osammanhängande text så tänkte jag bara säga att det är ju val snart och sådär och jag hoppas verkligen att ni har tänkt till lite så vi inte får några nazistpartier i regeringen. Det var allt.

Way Out West 2010

2010-08-15T18:36:00.003+02:00

Så var ännu en Way Out West-festival över, den fjärde i ordningen och den tredje för min del (jag har bara missat första året). Ännu en gång har jag sett en massa fantastiska spelningar och haft en väldigt trevlig festival. Det som gör Way Out West nästan unik i Sverige och anledningen till att jag går på den år efter år trots att jag egentligen inte är så förtjust i stadsfestivaler är ju att arrangörerna har en sådan otrolig fingertoppskänsla när det gäller att boka bra artister. Även de artister som jag inte har lyssnat på tidigare brukar jag nästan alltid bli positivt överraskad av.

Fredagen inleddes med Jens Lekman. Eftersom jag aldrig hade sett honom förut så var det en konsert som jag såg fram emot extra mycket. Det var en fin konsert där han blandade gamla klassiker med nya låtar. Bland de nya tycker jag att "The End Of The World Is Bigger Than Love" sticker ut. En låt som är både sorglig och hoppfull på samma gång. Det var förstås även trevligt att höra "Black Cab", "A Sweet Summer Night On Hammer Hill" och den avslutande "Jag tyckte hon sa lönnlöv" (den svenska versionen av Maple Leaves). Kanske inte den konsert som jag kommer tänka tillbaka på mest från festivalen men just sådär innerlig och vacker som jag alltid har tänkt mig att en Jens Lekman-konsert måste vara.
Därefter såg jag i tur och ordning Panda Bear, Beach House, Soundtrack of Our Lives, lite av The National, Iggy & The Stooges, Jónsi och M.I.A.
Panda Bear spelade förstås alldeles för tidigt på dagen för att hans suggestiva och drömska musik skulle komma till sin rätta. Men det funkade om man blundade.
Beach House var bra, men ingen sensation. Känns som att det skulle ha funkat nästan lika bra att lyssna på skiva som att se live.
TSOOL var också första gången jag såg trots att jag har lyssnat på dem i perioder sedan början av gymnasiet. Det var vackert och fint samspel med symfoniorkestern. Men riktigt magiskt blev det bara i den gamla hiten "Instant Repeater '99" och "A Lonesome Summer Dream".
The National lät bra på håll, men jag var vid det tillfället lite för trött i benen för att orka stå upp och se en till konsert.
Iggy & The Stooges var väl ungefär som man förväntade sig. Ändå är det svårt att inte förvånas att den 63-årige Iggy Pop fortfarande verkar ha mer energi i kroppen än del flesta 20-åringar. Jag tror inte det är någon som tycker att hans ådriga överkropp ser särskilt sexig ut längre, men jag tycker ändå att han ska ha cred för att han vägrar att sluta leka rockstjärna trots att han är alldeles för gammal.
Jónsi var utan tvekan fredagens bästa konsert. Jag såg Sigur Rós för två år sen och blev ganska besviken. Hade därför inga jättehöga förväntningar på Jónsi, i synnerhet som jag har tyckt att hans solomaterial har varit sämre än det han har spelat med >Sigur Rós. Men det var oerhört stämningsfullt och vackert från första till sista tonen. Att han spelade precis i skymningen och att bakgrundsfilmerna var väldigt fina kan säkert ha bidragit till detta men framförallt var det musiken.
M.I.A. var förstås en upplevelse att se. Allt var långtifrån bra, men en del var å andra sidan benkrossande bra. Efter en ganska seg inledning kom hon slutligen in på scenen och levererade sitt revolutionspotpurri bestående av electropop, hiphop, r'n'b, punk och alla andra upptänkliga genrer. Ibland blir det lite för mycket åt r'n'b eller techno-hållet för min smak. Föga förvånande tycker jag bäst om de poppigaste låtarna, typ Paper Planes. Men M.I.A. vore förstås inte M.I.A. om hon inte rörde ihop allting och jag tror det är därför som så många älskar henne.
Kvällen avslutades i Annedalskyrkan där jag såg Basia Bulat och Taken By Trees. Två väldigt vackra konserter, trots att jag var så trött att jag höll på att somna nästan hela tiden.

Den stora konserten på lördagen var förstås Håkan Hellström. Men innan dess hann jag med att se The Drums, Girls, Radio Dept och delar av Shout Out Louds, Anna Ternheim och Pavement.
The Drums såg framförallt snygga ut, musiken var kanske inte fullt lika bra men ändå en habil konsert.
Shout Out Louds har jag aldrig riktigt fattat grejen med. De har ett knippe bra låtar men också en hel del som låter ganska tråkigt.
Girls var grymma. Jag stod ett tag och funderade på vad som gör dem så bra och kom fram till att det nog är så enkelt som att de har bättre låtar än de flesta andra band i samma genre. Bättre melodier och mer känsla i arrangemangen. Bra skit helt enkelt.
Jag tänker ibland att jag kanske är lite orättvis mot Anna Ternheim. Det känns ofta som att hennes musik är lite för duktig och tråkig men en del av hennes låtar är ju faktiskt riktigt bra. Dock är det verkligen inte musik som gör särskilt bra på en festivalscen i solsken klockan fyra på eftermiddagen. Det var samma sak när jag såg henne på Arvikafestivalen härom året, musiken kommer inte till sin rätta. Men jag tyckte ändå att det var kul att hon spelade en svensk cover på Arcade Fires fantastiska "My Body Is A Cage" som var nästan lika bra som orginalet. Tyvärr missade jag den stora överraskningen, när Henrik Berggren kom in på scenen och sjöng med i "Shoreline", eftersom jag hade sprungit iväg till Radio Dept då.
Jag förstår inte de som gnäller om att Radio Dept. är dåliga live. Själv tycker jag faktiskt att de är ännu bättre live än på skiva. De var också mycket bättre än på Arvikafestivalen, kanske för att responsen från publiken var betydligt bättre här.
Pavement har aldrig betytt jättemycket för mig. Jag tycker att de är bra men jag har lite svårt att förstå de som blir jättelyriska. Kanske krävs det bara att jag lyssnar mer på dem för att kunna ta det till mig.

Jag har sett Håkan Hellström live fler gånger än vad jag kan komma ihåg. Men jag har aldrig tidigare sett honom framföra "Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg"-skivan från början till slut. Det var anledning nog att se fram emot den konserten. Ingen skiva har någonsin betytt mer för mig än vad den har gjort. Det är jag förstås inte ensam om att tycka, men bara för att väldigt många älskar något väldigt mycket så behöver det inte betyda att det är mindre bra.
Jag och Joakim tänkte först att vi skulle försöka stå längst fram men insåg efter ett tag att vi är för gamla för sånt. Istället stod vi cirka tio meter från scenen, vilket ändå var ganska långt fram.
Det mesta var precis som man kan förvänta sig - matroskostymerna satt som dom skulle och det var allsång och dans och skrik och tårar. Man kan kanske tycka att det är löjligt att Håkan fortfarande sjunger om misslyckade utekvällar och tjejer som han varit kär i men inte vågat fråga chans på när han är en 36-årig och stadgad tvåbarnspappa. Men egentligen är det väl inte konstigare än att Iggy Pop hoppar runt i bar överkropp på scenen. Vad många också glömmer är att Håkan var ganska gammal redan när "Känn ingen sorg..." kom ut och att den kändes ganska nostalgisk redan då.
Det bästa med konserten var kanske ändå att vi fick höra en helt ny låt, specialskriven för detta tillfälle och som han sa att aldrig skulle framföra live igen. Jag hoppas att han ljög, eller att han åtminstone spelar in den för den var fantastiskt bra.

Efter att Håkan-spelningen var slut dissade vi både Lykke Li och Chemical Brothers för att vi ville komma in på Jazzhuset och var rädda för att det skulle vara enorm kö om vi kom dit senare.
Vi hade inte behövt oroa oss. Vi var nästan där först av alla och en timme efter att vi hade kommit dit var det fortfarande nästan tomt. Jag är fortfarande lite bitter för att jag missade Christopher Sander som spelade i Annedalskyrkan sent på natten, men å andra sidan fick jag se två andra riktigt bra spelningar med Anton Kristiansson och EF. Den förstnämnda var så bra att jag skickade ett sms till flera kompisar efter spelningen där jag skrev: "Jag har sett popens framtid och han heter Anton Kristiansson". Såhär i efterhand var det kanske en aning överdrivet, men just där och då kändes det faktiskt så. Anton Kristiansson är mest känd för att ha snott riffet i en känd Broder Daniel-låt och lagt på lite rap om ångesten och ensamheten i Göteborg. Det kunde ha blivit väldigt dåligt och jag gillar ju inte ens rap, men på något sätt blir det riktigt bra. I alla fall live, jag har lyssnat lite på inspelningarna av "Lilla London" och "Du är knark" och jag tycker inte alls att det är samma grej. Det kan väl ha lite att göra med graden av fylla också kan jag gissa.
EF lät som de sista fem minuterna av Jónsi-konserten - ett postrockigt mangel från början till slut. Vissa kanske uppfattar det som monotont och tråkigt men jag älskar det.

Det känns lite tråkigt att säga men trots allt var nog ändå Håkan Hellström festivalens höjdpunkt. Här är en video med den nya låten, inspelningen gör den förstås inte rättvisa, men ni kanske ändå kan få en hint om hur bra det var.

Jakob Hellman

2010-08-06T10:47:00.002+02:00

I tisdags uppträdde Jakob Hellman på Allsång på Skansen. Plötsligt stod han där och spelade "Hon har ett sätt" och "Vara vänner" som om det vore 1990. Själv levde jag i ovisshet om detta fram till igår kväll då jag surfade in på Aftonbladet och råkade läsa det. Sen var jag förstås tvungen att gå vidare till svtplay och kolla på alla klipp. Det lät riktigt bra. Visserligen förstördes det kanske lite av den ganska tråkiga publiken och av att Hellman själv hela tiden ropade saker som. "Kom igen nu, det är allsång!" Men ändå. Han skulle ha kunnat stå på scenen och skalat en banan och jag skulle ha varit frälst. Det är ju så med artister man beundrar riktigt mycket.

Jag vet inte hur stort det här är i er värld men i min är det väldigt stort. Jakob Hellman är en av de svenska artister jag beundrar mest. "...Och Stora Havet" är kanske den bästa svenska skiva som har gjorts. Någonsin.
För många kanske inte det här kommer som någon överraskning. Det är ju faktiskt så att Jakob Hellman just idag ger sig ut på en nostalgiturné tillsammans med bland annat Olle Ljungströms gamla band Reeperbahn och Lustans Lakejer. Jag skulle hemskt gärna se någon av spelningarna men eftersom biljetterna kostar 620 spänn och det egentligen bara är Jakob Hellman och möjligen Reeperbahn som jag vill se så känns det i saftigaste laget. Dessutom har de fräckheten att inte spela i Göteborg så man måste bege sig till Varberg, Kalmar eller någon annan håla för att kunna se dem. Dessutom måste jag hålla hårt i slantarna efter att ha köpt Way Out West-biljett trots att jag egentligen inte har råd. Så det lär ju inte bli nåt med det. Men ändå, fint hade det varit.

Det allra bästa är dock att Jakob Hellman i en intervju från Allsången ger en liten vink om att det kanske kommer att komma en ny skiva. Han har inte spelat in någonting men han har skrivit ett gäng nya låtar som han är nöjd med så det finns all anledning att hoppas.
Det skulle vara årtusendets underdrift att påstå att den är efterlängtad.

Bränna pengar

2010-07-08T20:51:00.003+02:00

Jag blir så trött på folk som inte fattar poängen med Feministiskt Initiativs aktion härmodagen då de eldade upp 100 000 kronor.
Det hela är ju egentligen mycket enkelt:

1. Det finns en orättvis lönefördelning i Sverige - Män tjänar mer än kvinnor (100 000 kronor ska tydligen motsvara så mycket pengar som går till män istället för kvinnor varje minut eller något sånt).
2. Feministiskt Initiativ vill göra folk uppmärksamma på detta.
3. Istället för att köpa en dyr annons i någon dagstidning som förmodligen inte skulle ge särskilt stor uppmärksamhet så väljer de att göra ett mediejippo av det genom att elda upp pengarna.
4. Pengarna skänktes till Feministiskt Initiativ av två reklamsnubbar just för detta ändamål. De har själva sagt att de förmodligen skulle ha köpt en båt eller någon onödig lyxpryl för pengarna om de inte hade valt att skänka bort dem.

Det här är inte första gången som någon bränner upp pengar och förmodligen inte den sista heller. Ändå blir folk väldigt upprörda. Vi har ju fått lära oss ända sedan vi var små hur viktigt det är med pengars värde och att man ska vara aktsam om sina pengar. Det ligger förstås en poäng i det. Vår värld är uppbyggd av pengar och 100 kronor kan betyda skillnaden mellan liv och död för oerhört många. Samtidigt är det ytterst sällan som någon ifrågasätter vår lyxkonsumtion.

Aktionen blir alltså inte bara en kritik mot ojämställda löner utan också mot det konstiga förhållande vi har när det gäller pengar. Å ena sidan har vi en enorm respekt för pengar som sådana, å andra sidan har vi inte alls så stor respekt för vår faktiska konsumtion. Men problemet i världen är ju inte att det finns för lite pengar. Problemet är hur de pengar som faktiskt finns fördelas. Mellan män och kvinnor, mellan rika och fattiga och mellan I-världen och U-världen. Det är något som borde diskuteras betydligt mer.

En författares död

2010-07-07T23:00:00.004+02:00

Patientrapport för Möller, Nils Valdemar (851128-xxxx)

Patienten avled: ca 21:30 den 7 juni 2010
Tidpunkt för larm: 22:38
Ankomst till sjukhuset: 23:21

Ålder: 24 år
Längd: 172 cm
Vikt: 56 kg
Sysselsättning: Journaliststuderande, Göteborgs Universitet.

Närmast anhöriga:
Anna Dahlqvist, flickvän och sambo.
Marica Möller, mor.
Olof Göransson, far.
Lena Möller, syster.

Rapport:
Patienten avled i sin lägenhet på Överstegatan 6 i Göteborg på kvällen den 7 juni 2010. Dödsorsaken tros vara strypning.
Patientens sambo skall ha kommit hem till lägenheten vid ca 22:30 (hon vet inte exakt tid men tror att det var däromkring). Hon fann då pojkvännen liggandes på golvet i vardagsrummet. Hon gick fram till honom och rörde vid ansiktet, då reaktionen uteblev började hon istället skaka på honom. När hon fortfarande inte fick någon reaktion började hon ana att han kanske var död. Som hon själv beskriver det blev hon då alldeles kall och handlade sedan väldigt effektivt. Hon satte fingret vid halspulsåldern och kunde snabbt konstatera att pulsen hade avstannat. Hon tillkallade då en ambulans som anlände till platsen 23:02. Ambulanspersonalen försökte få igång hjärtat men lyckades inte. Patienten transporterades då till Sahlgrenska sjukhuset där ytterligare försök gjordes för att få igång hjärtat men utan resultat.

Inga yttre skador på patienten har kunnat påträffas förutom ett antal röda märken på halsen vilket tyder på att han har blivit strypt. Det är möjligt att patienten har tillfogat sig dessa märken själv genom att till exempel ligga på golvet och pressa fingrarna mot halsen, mer troligt är dock att någon annan person har varit inblandad. Några direkta spår av någon annan person har dock hittills inte hittats. En rapport har lämnats till polisen som ska göra en brottsutredning på platsen för att se om ett eventuellt mord har begåtts.

Förhör med Anna Dahlqvist 08-07-10
Förhöret inleddes kl. 14.02
Förhöret avslutades kl. 14.10

- Tog din pojkvän någon form av mediciner eller smärtstillande medel?
- Nej.
- Har han den senaste tiden visat några tecken på rädsla eller oro?
- Nej, inte mer än vanligt.
- Har han på något annat sätt uppfört sig annorlunda än i normala fall?
- Ja faktiskt. Det var nästan som att han var personlighetskluven den sista veckan. Han kunde göra en massa konstiga saker som han aldrig skulle ha gjort i vanliga fall.
- Kan du ge något exempel på detta?
- Som du ser har jag ett märke på kinden här. Det beror på att han slog mig vid ett tillfälle. Det är något som han aldrig skulle ha gjort i vanliga fall, men plötsligt blixtrade det bara till och han smällde till mig. Några sekunder senare blev han sig själv igen, han bad om förlåtelse tusen gånger och sa att ” det var som att jag var besatt av en demon.” Det tror jag nästan kan stämma.
- Kan du se någon orsak till den här personlighetsförändringen?
- Nej, det är det som är så konstigt.
- Hade han upplevt något speciellt den senaste tiden?
- Nej, han har mest suttit hemma och skrivit. Han höll på med en bok och han har verkligen varit helt besatt av skrivandet de senaste veckorna.
- Finns det någon person som du misstänker kan ha mördat din pojkvän? Fanns det någon som tyckte illa om honom?
- Nej, ingen. Han var omtyckt av alla. Jag har absolut ingen aning om vem som har gjort det.
- Finns det något annat som du tycker att vi bör känna till?
- Ja… jag hittade ett dokument på datorn som är väldigt konstigt. Det verkar vara någon sorts skrivdagbok, jag visste inte att han skrev det. Om man läser anteckningarna så verkar det som att han är helt galen. Så konstig var han inte, men det är möjligt att han kanske hade schizofreni... Jag är inte säker på om dagboken är äkta heller eller om det bara är något sorts experiment, men ni kanske vill läsa den i alla fall.
- Tack, den kan säkert vara till nytta. Vi avslutar förhöret där och återkommer om det dyker upp fler frågor.

18 juni 2010

Äntligen har jag kommit loss med skrivandet! Efter alla misslyckade försök har jag till slut insett vad mitt problem är – mina karaktärer är alldeles för tråkiga. Det finns inget liv i dem, ingen puls, ingen humor, de är bara statister i ett spel. Kanske är även huvudpersonerna i regel alltför lika mig själva. Men nu är det slut med navelskåderiet, min nya roman handlar om en karaktär som knappast har några av mina egna drag. Snarare liknar han en karaktär ur någon bok av Bukowski eller Sture Dahlström. Han är en kliché på alla buffliga, njutningslystna, arroganta, självupptagna och galna machosvin. Men en oerhört underhållande sådan. Faktum är att jag skrattar högt när jag skriver om honom och det måste väl vara positivt?
Det här ska bli en rolig bok. En bok som man kan förundras och förvånas över men framförallt skratta åt. Jag ser redan fram emot att fortsätta skriva.

22 juni 2010

Skrivandet går framåt – jag har redan skrivit cirka 30 sidor. Jag har ingen plan eller synopsis utan skriver enbart det som faller mig in vilket är oerhört befriande!
Hur underbart är det inte att skriva om karaktärer som beter sig så som man själv önskar att man hade mod nog att göra? Det måste vara ett av författarens främsta privilegier.
Det började som en novell men nu har jag insett att jag vill skriva en hel roman om den här personen. Får se hur länge jag orkar innan jag tröttnar men just nu är det bara väldigt roligt.

28 juni 2010

Jag har kommit på den fantastiska idén att väva in en massa personer från högstadiet i berättelsen. På så sätt kan de äntligen få vad de förtjänar. Mitt alter ego smyger runt i korridorerna, han ser och hör allt och fylls av mer hat varje dag. Jag är osäker på hur jag vill att romanen ska sluta. Ska han hinna försonas med sina fiender? Ska han finna kärleken och i samma stund sluta att hata? Eller ska hans förakt bara växa sig ännu starkare?
Jag vet inte. I nuläget spelar det dock ingen större roll.

1 juli 2010

Något obehagligt har börjat hända. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men det känns på något sätt som att min romanfigur är på väg att ta över mig. Som att det är han och inte jag som styr mina tankar och handlingar. De senaste dagarna har jag skrivit som besatt dygnet runt och endast gjort pauser för att äta, sova och gå på toaletten. Kanske har jag levt mig för djupt in i min huvudpersons känsloliv?
Det är verkligen läskigt eftersom han tänker och gör saker som jag själv aldrig skulle göra. På bussen häromdagen fick jag till exempel lust att gå fram till en tant och säga att hon var fet och äcklig. Som tur var lyckades jag hejda min impuls. Värre var det i onsdags då jag stod i kön på ICA och inte kunde låta bli att nypa tjejen framför mig i baken. Hon blev förstås skitförbannad och jag fick springa därifrån med röda kinder.
Men värst av allt var igår då jag satt och skrev och Anna ställde sig brevid mig och började spela flöjt. Jag drabbades av ett plötsligt ursinne och smällde till henne. Jag vet att det var idiotiskt gjort och jag var djupt chockad av mitt eget handlande efteråt.
Allt detta är saker som jag själv aldrig skulle ha gjort, men som min romankaraktär mycket väl skulle ha kunnat göra.
Det är kanske bäst att jag avslutar skrivandet nu innan det händer något ännu värre?

3 juli 2010

En väldigt märklig sak har hänt. När jag kollade inboxen på min mail tidigare idag fick jag syn på ett mail som var skickat från ”Egon Persson”, samma namn som jag har valt till huvudpersonen i min roman. Ännu konstigare blev det när jag läste mailet.

Hej din fjant!

Du är förvånad över att jag skriver, eller hur? Du tror kanske att du har ensamrätt på att skriva? Då ska jag tala om för dig, din stinkande pisspotta, att det har du verkligen inte. Ska jag berätta någonting för dig? Du är en riktigt usel författare. En gris med bakbundna ben skulle kunna skriva en bättre bok än du. Tror du verkligen att någon kommer vilja läsa din så kallade roman, en berättelse där det inte händer någonting och som mest verkar vara en enda lång ursäkt för dig att spy ur dig galla. Men värst är det inte för läsarna (om du nu skulle få några sådana). Värst är det för mig. Jag som är din lilla sprattelgubbe och tvingas finna mig i alla dina små nycker, hur tror du det känns?

Nåväl jag vill inte vara den som är den så jag ger dig ett förslag. Jag föreslår att vi ses klockan 14 imorgon på Coffeehouse på Viktoriagatan och att vi där gemensamt diskuterar igenom den fortsatta händelseutvecklingen i romanen? Vad säger du?
Om jag inte hör något annat utgår jag ifrån att du kommer.

Egon Persson

Jag förstår det inte. Jag har inte visat eller ens nämnt mitt romanprojekt för någon. Än mindre talat om att huvudpersonen heter Egon Persson. Det är i och för sig ett rätt roligt skämt, men jag kan verkligen inte komma på vem som kan ha skrivit det. Men det skadar väl inte att gå dit imorgon, då kanske jag får se vem det är.

5 juli 2010

Det är en galen person som skriver det här. Jag har gått över gränsen för allt vad som kan kallas normalt, jag hör och ser personer som bara existerar i min vilda hjärna. Jag har inte vågat berätta om det för någon än, inte ens Anna.
Jag ska försöka berätta allting från början, precis så som jag uppfattade det. Jag vet att det inte är på riktigt men jag måste ändå försöka skriva ner det.

Jag gick till Coffeehouse igår. När jag kom in såg jag genast en person som såg ut exakt – och då menar jag exakt! – som den person som jag föreställt mig som min huvudperson. Han sitt vid ett bord för sig själv och log när han fick syn på mig. Jag kunde förstås inte låta bli att gå fram till honom och hajade till när han sa: ”Hej Valdemar! Slå dig ner.”
Jag slog mig ner på stolen mittemot honom och frågade rättframt: ”Vem är du?”
Han bara skrattade och sa: ”Ja, det borde väl du veta.”
”Nej, det vet jag inte” sa jag. ”Men jag gissar att du är en person som på något sätt har brutit dig in i min lägenhet, läst mina dokument på datorn och sedan bestämt dig för att driva med mig.”
”Något sånt skulle jag väl aldrig göra. Nej, jag är förstås Egon Persson själv. Jag tröttnade på att vara fast i ditt huvud och tog klivet ut i verkligheten. Vi kan göra så om vi vill vet du, vi romanfigurer.”
”Du är ju helt jävla sjuk” sa jag.
”I sådana fall är det du som är sjuk eftersom jag bara är resultatet av din fantasi” svarade han. ”Nåväl, jag ska inte tråka ut dig. Anledningen till att jag bad dig komma hit är att jag misstänker att du kanske kommer låta mig dö i slutet av romanen, är det så?”
”Jag vet faktiskt inte” svarade jag ärligt. ”Just nu är jag bara trött på hela skiten och funderar på att radera alla dokument från datorn.”
”Det får du verkligen inte göra!” sa han hotfullt. ”Låt mig istället bli rik och berömd och få en massa vackra kvinnor så lovar jag att inte störa dig mer. Om du däremot inte gör det så kommer något otäckt att hända…”
”Fan det här är ju inte klokt” sa jag till mig själv, reste mig upp och sprang ut från caféet.

När jag hade kommit ut på gatan tänkte jag genast att jag måste ha somnat och drömt eller hallucinerat. Men jag kunde ändå inte skaka av mig den obehagliga känslan.
Jag åkte hem och så snart jag hade kommit hem raderade jag alla dokument som hade med romanen att göra. Det kändes lite jobbigt men samtidigt skönt. Nu ska jag ägna mig åt andra saker än att skriva den närmaste tiden tills jag blir mig själv igen.

7 juli 2010

De senaste dagarna har jag mått betydligt bättre, men jag kan ändå inte riktigt få bort oroskänslan. Jag vet att det är fjantigt, det är ju bara min fantasi som lurar mig men jag kan ändå inte riktigt skaka det av mig. Jag låser alltid dörren när jag är hemma om någon plötsligt skulle komma.
Oj, nu knackar det på dörren. Det kanske är Anna som har glömt nyckeln…

Lånat

2010-07-03T17:31:00.002+02:00

Jag var på stadsbiblioteket idag. Lånade:

The Beach - Alexander Garland
Walden and other writings - Henry David Thoreau
Texter i urval - Karl Marx
Den skötsamme arbetaren - Ronny Ambjörnsson
Religionen inom det blotta förnuftets gränser - Immanuel Kant
Existentialismen är en humanism - Jean-Paul Sartre
Drömmen om Utopia - blandade författare

Nu ska här läsas till ögonen ramlar av!

Bye-bye Hultsfred

2010-06-30T14:58:00.004+02:00

Tidigare idag gick jag förbi en löpsedel där det stod att Hultsfredfestivalen lägger ner. Jag fäste inte så stor notis vid det, jag vet inte hur många gånger arrangörerna har sagt att de ska lägga ner festivalen och den har ju alltid kommit tillbaka. Men när jag kom hem och kollade på internet så insåg jag att det var på riktigt den här gången och att de till och med ställt in årets festival som skulle ha ägt rum om en vecka.

Hultsfredfestivalen och jag är nästan jämngamla. Samtidigt som jag tog mina första staplande steg slogs de första tältpinnarna ner vid Hulingens strand. Under min tidiga uppväxt så var Hultsfred och Roskilde de enda riktiga festivalerna. När jag gick på högstadiet och gymnasiet så var Hultsfredfestivalen den festival som alla skulle åka på. Själv kom jag inte dit förrän 2005, vilket också kom att bli min enda Hultsfredfestival (för övrigt det år då festivalen hade flest besökare - drygt 31 000).

Det är svårt att förstå varför det har gått så dåligt för Hultsfredfestivalen. De anledningar som brukar anges är ökad konkurrens från andra festivaler i kombination med sämre bokningar. Det ligger säkert mycket i det men det kan inte vara hela sanningen. Visst har det kommit många andra festivaler, men det går fortfarande ganska bra för flera äldre festivaler till exempel Arvikafestivalen. Och visst har de haft en hel del kassa bokningar på senare år men de har ju ändå haft en del tunga namn. I år skulle exempelvis Erykah Badu, NAS och Kent ha spelat.
Förra året sålde festivalen 21 000 biljetter, i år siktade de på 13 000 men lyckades bara sälja 5000. Det är ganska otroligt. Enbart Kent borde ju kunna locka ungefär så många.
Jag tror att en del av förklaringen ligger i att Hultsfredsfestivalen under 2000-talet fått en stämpel som fjortisfestivalen. Åker man dit om man är över sjutton så är man lite töntig och är man uppåt 25 så är man verkligen en tönt. Och ingen vill ju åka på en fjortisfestival, inte ens fjortisarna själva. Kanske har ungdomarna blivit lite bekvämare också och åker hellre på Way Out West eller andra stadsfestivaler. Jag vet inte. Jag tycker bara att det är lite sorgligt. Hultsfred var ju trots allt festivalernas festival i Sverige. Om inte Hultsfred hade funnits så hade musiksverige troligen sett ganska annorlunda ut.

Tack för allt, Rockparty.

Kentz

2010-06-14T18:06:00.004+02:00

Kent ska släppa en ny skiva. Om det hade varit för tio år sedan så hade jag varit spänd av förväntningar. Idag resulterar det mest i en axelryckning. Om det inte hade varit för omslaget:

Som om inte detta vore nog så heter albumet En plats i solen och har låttitlar som: "Glasäpplen", "Skisser för sommaren", "Ärlighet Respekt Kärlek" och, kanske värst av alla, "Varje gång du möter min blick". Det känns som att Tomas Ledin kommer få konkurrens i sommar.

Jag har länge undrat vad Kent håller på med. Först kom Kent-mobilen, sedan Kent Singstar och nu det här. Om Jocke Berg är ute efter att reta gallfeber på fansen så tror jag att han lyckas ganska bra. Eller så vill de bara visa att det går att vara folklig och allvarlig på samma gång. Det är väl i och för sig beundransvärt, men snälla, kan ni inte låta någon annan person göra omslaget nästa gång?

Kierkegaard om meningen med livet

2010-06-08T11:22:00.003+02:00

Läste ett väldigt bra citat idag. Det säger på något sätt allt:

"Vad är överhuvudtaget meningen med detta vårt liv?
Indelar man människorna i två stora klasser, kan man säga att den ena arbetar för att leva, medan den andra inte behöver det.
Men att man arbetar för att leva kan inte vara livets mening. Det innebär ju en motsägelse att skapandet av betingelserna skulle utgöra svaret på frågan om det därvid betingades mening.
De övrigas liv har i allmänhet ingen annan mening än den som ligger i att de äta upp betingelserna.

Säger man åter att livets mening är att dö ligger även häri en motsägelse"

- Sören Kierkegaard

Allianten är här för att stanna

2010-06-05T12:13:00.004+02:00

Igår fick jag bob hunds nya EP Stumfilm. Den har ett väldigt fint omslag där bandmedlemmarna ser ut som skräckkabinettsdockor. Dock har den (precis som förra skivan) inget texthäfte vilket gör att man får försöka höra och tolka Thomas Öbergs rotvälska vilket inte alltid är det lättaste. Ett lite komiskt exempel är första låten som heter "Leker krig". När vi lyssnade på den för första gången frågade Anna:
"Sjunger han alliansen är här för att stanna?"
"Ja, det låter som det", svarade jag.
Vi lyssnade på den en gång till och kom fram till att han inte sjöng alliansen utan allianten. Detta gjorde det hela lite mystiskt men samtidigt lite roligt. Allianten låter ju som något konstigt sagomonster i stil med heffaklumpen. Det skulle också ha varit ganska typiskt Thomas Öberg, lite spexigt och svårtolkat på samma gång. Men det rådde ju ändå ingen tvekan om att han egentligen menade alliansen, i synnerhet som nästa textrad gick "sköt du ditt så sköter jag mitt".

Men när vi lyssnade på den ännu en gång så hörde vi plötsligt att han inte sjöng vare sig alliansen eller allianten utan "alla hjärtan är här för att stanna". Det ser ju inte så lika ut när man skriver det men ni vet hur det kan vara när man har bestämt sig för att någonting låter som någonting. I raden efter sjunger han för övrigt inte "sköt du ditt så sköter jag mitt" utan "sköt du mitt så sköter jag ditt".

Men håll med om att det hade varit roligare med "Allianten är här för att stanna".

Centerns skeva verklighetsuppfattning

2010-05-19T21:15:00.004+02:00

Centerpartiet har tapetserat Göteborgs reklampelare med budskap som "Klimatet behöver fler bilar" och "Piga eller VD?" (tillsammans med en bild på en kvinna som ler lite käckt).

För det första - hur ska bilar kunna "rädda" klimatet? Jag har full förståelse för att väldigt många människor behöver bilar för att kunna ta sig till jobbet, hämta ungar på dagis och så vidare. Det är inte det. Men att tro att vi ska kunna köra runt precis som tidigare och att alla ska ha bytt till miljöbilar inom några år är bara så oerhört korkat. Det absolut enklaste och bästa sättet att göra något åt klimatproblemen är att göra mindre. Köra mindre, arbeta mindre och konsumera mindre. Förhoppningsvis leder det också till att människor börjar leva lite mer.

För det andra - jag förstår att Centerpartiet vill göra pigyrket till något "fint". Problemet är bara att det inte är det, det har aldrig varit och kommer förmodligen aldrig att bli. Vilken rik östermalmsdam skulle plötsligt få för sig att åka hem till någon sjukskriven kvinna i Sundbyberg för att städa? Det funkar inte så. RUT-avdraget är bara ett sätt att legitimera något som borde vara utdött för länge sen nämligen överklassens utnyttjande av underklassen för att göra det som de själva helst vill slippa.

Jag blir bara så trött.

Don't feel pity for me Gothenburg City

2010-05-09T12:20:00.005+02:00

Igår var det födelsedagskalas. Och inte vilket födelsedagskalas som helst. Det var tio år sen Göteborgs nationalsång och en av världens bästa låtar släpptes som singel.

Jag pratar förstås om Håkan Hellströms första singel "Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg". För att hylla det hela marscherade 100-tals popkillar och poptjejer med stjärnor på kinderna och randiga tröjor genom göteborgsregnet för att hylla och beskåda de platser som Håkan sjunger om i sina låtar. Jag tycker det är fint och jag är lite ledsen att jag inte kunde vara med.

Jag ska kanske inte säga att Håkan Hellström förändrade mitt liv. Väldigt mycket hände under perioden 2000-2002 som gjorde att mitt liv tog en ny riktning, men att hans musik var en starkt bidragande orsak råder det ingen tvekan om. Jag vet ärligt talat inte hur många konserter med Håkan Hellström som jag har sett, för att inte tala om alla nätter som jag har dansat mig galen till hans låtar.

Jag minns än idag första gången jag hörde "Känn ingen sorg..." på radion. Jag var 14 år och jag tyckte inte att den var bra men jag tyckte inte heller att den var dålig. Det var mest bara... konstigt. Men ändå väldigt fascinerande. Det var liksom en helt ny värld som jag inte hade sett tidigare. Fick man verkligen sjunga sådär i radio? Och vem var den där Singoalla egentligen?

10 år senare känns det fortfarande lika magiskt att sätta på den där låten. Jag bor själv i Göteborg numera och kan relatera till platserna som han sjunger om, men mystiken har ändå inte riktigt försvunnit. Fortfarande drömmer jag om att få träffa Håkan och berätta för honom hur mycket hans musik har betytt för mig.

För att fira tioårsjubiléet så kommer det att släppas en samling med alla hans singlar den 23 juni. Jag hade hellre sett en samling med alla b-sidor, men man kan väl inte få allt här i världen. Dessutom står det på hemsidan att nya spelningar kommer dyka upp snart.

Grattis Håkan. Hoppas nästa tio år blir lika framgångsrika.

Your sincerly,
Valdemar

Om kritik

2010-05-06T18:07:00.006+02:00

När jag var yngre drömde jag om att bli kritiker. En smakdomare i manchesterjeans och cardigan som talar om för pöbeln vad som är bra och dåligt. Jag tycker fortfarande att det känns som ett ganska soft yrke att ägna hela dagarna åt att se på film eller lyssna på musik och sen skriva några rader om det. Men jag har ändå under senare år börjat fundera lite på kritikens roll i samhället.

Att jag skriver det här just nu beror kanske på att senaste numret av Nöjesguiden handlar om just kritik, och det står faktiskt en del tänkvärda saker där. Sandra Nelson skriver om bristen på bra och genomtänkt kritik i Sverige och jag kan till viss del hålla med henne. Att hylla något som alla andra hyllar och att dessutom stoppa texten full med en massa utnötta klichéer är ju inte särskilt svårt. Och det är klart att en kritiker måste kunna uttrycka en åsikt för att kritiken ska vara relevant.
Men jag kan ändå tycka att hon hårdrar det lite väl mycket när hon bara vill ha provokativ och utmanande kritik. Det finns trots allt en gråzon och den mesta musiken är varken superbra eller superdålig. Visserligen kommer man sällan ihåg recensioner där recensenter uttrycker en "lagom" åsikt men att måla allting i svart-vitt blir också lite tjatigt i slutändan.
Carl Reinholdtzon Belfrage är på många sätt en ganska jobbig person, men även han har en poäng när han skriver att kulturredaktionerna borde uppmuntra längre och mer initierad kulturkritik istället för bara en massa menlösa kortrecensioner. Jag tror också att han har rätt när han skriver att man inte ska söka till Journalisthögskolan om man vill bli en god kritiker. Jag har nämligen insett det senaste året att journalistik och kritik inte har så mycket med varandra att göra. Att vara journalist handlar ju til stor del om att ställa dumma frågor och inte uttrycka några egna åsikter, det vill säga raka motsatsen till kritikerns uppdrag. Kritiken ligger egentligen närmare det akademiska.

Men för att återgå till urprungsfrågan: behövs kritiken? Som jag (och även Sandra Nelson) ser det kan kritiken fylla tre roller.

1. Konsumentupplysning
Är den här skivan bra eller dålig? Är det värt att betala 180 spänn för den? En gång i tiden var detta kanske kritikens viktigaste funktion. Men idag när om inte all så i alla fall väldigt mycket musik och film finns tillgänglig via nätet så har kanske den funktionen försvunnit. Nu kan ju var och en själv lyssna och bedöma om skiva är värd att köpa. Samtidigt så finns det en risk att kulturen utarmas - att alla köper samma sak. Och där kan möjligen kritikern fylla en funktion genom att till exempel lyfta fram en artist som inte får någon uppmärksamhet. Tyvärr görs det ganska sällan eftersom kritiker i allmänhet är lika enkelspåriga och likriktade som folk i allmänhet.

2. Läsvärde
Att läsa riktigt bra kritik kan vara en lika stor njutning som att läsa en riktigt bra dikt eller novell. Alla kanske inte håller med mig om det, kanske måste man vara lite av en nörd för att kunna uppskatta kritik för sin egen skull. Men jag gillar man kåserier och krönikor så borde man även kunna uppskatta stilister som Andres Lokko eller Fredrik Strage. Båda dessa herrar har förmågan att uttrycka sig väldigt underhållande samtidigt som de ofta sätter fingret på något relevant hos det verk som de recenserar.

3. Uppmuntra till samtal
Det här låter kanske lite pretentiöst. Men jag tycker nog ändå att en av kritikens viktigaste uppgifter är att få igång en diskussion, den som läser recensionen ska känna någonting, gärna ilska eller glädje, och kanske börja diskutera verket med sina kompisar eller se på det med nya ögon. Jag vet i alla fall att jag har återkommit till skivor som jag inte har lyssnat på på länge efter att ha läst en recension av den och kanske upptäckt nya saker.

När man diskuterar kritik kan man nästan inte undvika frågan om kvalité. Vem är egentligen jag att bedöma om någonting är bra eller dåligt? Varför borde min åsikt väga tyngre än någon annans? Finns det verkligen något "bra" och "dåligt" inom kultur eller är allting subjektivt?
Svaret på fråga ett och två är väl förmodligen att en person som har lyssnat koncentrerat på en skiva väldigt många gånger och som kan ställa den i relation till andra skivor inom samma genre kan fälla ett bättre omdöme än någon som bara har lyssnat lite förstrött och som inte alls har koll på genren. Men det måste inte vara sant, ibland kan förkunskapen, och fördomarna, ställa sig ivägen och förhindra att man ser på någonting med öppna ögon. Men jag gillar folkbildning och jag tycker om att få med mig lite kunskap och inte bara en åsikt när jag läser en recension.
Kultur är förstås subjektivt, men det är också många andra saker, politik till exempel. Sällan tycker någon att man är elitist för att man inte tycker om högern eller vänsterns politik. Däremot kan man ofta bli kallad för elitist om man avskyr Gyllene Tider och dansband.
Om man brinner väldigt mycket för något så vill man ju gärna förmedla det till andra. Om man sedan ska få betalt för att förmedla sina åsikter kan alltid diskuteras. Jag är själv fortfarande lite tveksam till det. Å ena sidan så kanske pengar är en garanti för att kritikern har fått tillräckligt med tid för att sätta sig in i ett verk och för att kritiken verkligen är genomtänkt. Men å andra sidan - kollar man runt på nätet så hittar man snart en massa bra texter om kultur skrivna av personer som inte får något betalt alls förutom kommentarer från sina läsare. Jag har inget tvärsäkert svar på den här frågan. Men ni får gärna kritisera mig...

Tidningar

2010-04-30T11:45:00.003+02:00

Mitt lilla hushåll prenumererar för närvarande på tre tidningar: Göteborgs Fria, ETC och Svenska Dagbladet. Både ETC och Svenskan får vi gratis medan vi får betala lite för Göteborgs Fria. Jag har sällan tid eller ork att läsa alla tidningarna men det känns ändå rätt bra att ha så pass olika tidningar. ETC och Göteborgs Fria ligger ju i och för sig ganska nära varandra, båda är tydligt utpräglade vänstertidningar. Dock känns Göteborgs Fria som en betydligt bättre och seriösare tidning. Jag vet inte riktigt vad det beror på, om det är utseendet, ämnesvalen eller själva innehållet i artiklarna men någonting gör att man tar det som skrivs i Göteborgs Fria lite mer på allvar. Synd bara att artiklarna ska vara så torra för det mesta.

Svenska Dagbladets ledarredaktion kan vara den mest tokliberala redaktionen i hela Sverige. Vill man bli upprörd och sätta morgonkaffet i halsen så rekomenderar jag att slå upp ledarsidorna i Svenskan. Nästan alltid handlar det om hur verklighetsfrämmande och naiv Vänsterns och på senare tid även Miljöpartiets politik är när det i själva verket är tvärtom. Jag vet inte riktigt vem som är värst - P J Anders Linder, Per Gudmundsson, Sanna Rayman eller någon av de andra. Det enda man skatta sig lycklig över är att Maria Abrahamsson inte skriver där längre. Å andra sidan kandiderar hon tydligen till riksdagen för Moderaterna så man lär väl inte slippa henne ändå.
Men det är ändå lite intressant att läsa högerns argument och se hur de resonerar även om slutsatserna de drar nästan alltid är väldigt märkliga. Framförallt handlar det väl om deras oförmåga att se strukturer och den konsekventa tron på att alla människor är födda med samma möjligheter (vilket såklart inte är fallet).

Dessutom får man ju en hel del annat när man prenumerar på Svenska Dasgbladet som man inte får i Göteborgs Fria eller ETC. Till exempel en riktigt bra, om än väldigt Stockholmscentrerad, kulturbevakning. Och en ganska bra och nyanserad nyhetsbevakning. Men det är nog inte tillräckligt för att jag ska vilja fortsätta prenumerera när gratisprenumerationen går ut i maj.

Tekniknaivisterna

2010-04-20T15:23:00.003+02:00

I fredags skrev två centerpartistiska riksdagskandidater en debattartikel i Aftonbladet. I artikeln skriver de bland annat att den senaste veckans askmoln visar hur beroende vi är av flyget och att det därför är befängt att Miljöpartiet vill förbjuda inrikesflyget söder om Sundsvall.
För det första så har centerpartisterna fel i sak, något som Miljöpartiets energipolitiske talesperson Per Bolund påpekar i sitt svar på debattartikeln. Miljöpartiet vill inte förbjuda inrikesflyget söder om Sundsvall. Den idén har förvisso varit uppe i partiet i alla fall på Grön Ungdoms riksårsmöte där den dock röstades ner av en ganska stor majoritet. Vad partiet däremot vill är att det ska bli onödigt att flyga i södra Sverige, främst genom en storsatsning på snabbtåg.

Men om Miljöpartiet verkligen ville förbjuda inrikesflyget, hade det varit ett så hemskt scenario som Centerpartiet beskriver det som? Jag tror inte det. Det värsta som liberalerna kan föreställa sig tycks vara att vi tvingas till att göra avkall på vår bekvämlighet på grund av att naturen kräver det av oss. Istället ska vi med teknikens hjälp visa vilka som är herrar över naturen och att alla problem kan lösas bara vi anslår tillräckligt mycket pengar till forskningen. Men jag tror inte riktigt på det. Jag tror att vi inom en relativt snar framtid kommer tvingas till att resa mindre och konsumera mindre. Allting kommer inte att gå smärtfritt. Om man tror det så är man antingen naiv eller populistisk. Centerpartiet är båda delarna.

Läs även Sverker Lenas tänkvärda inlägg på samma tema.

Sverigemoderaterna

2010-03-16T14:23:00.003+01:00

I Svenska Dagbladet idag kan man läsa att hälften av Sverigedemokraternas 25 toppkandidater till riksdagen har ett förflutet inom Moderaterna. Men det är också ett flertal som har ett förflutet inom de andra borgerliga partierna såväl som inom Socialdemokraterna. Det enda riksdagspartiet som ingen av dem har röstat på eller varit medlem i är, föga förvånande, Miljöpartiet.
Dessutom är bara 4 av de 25 översta kvinnor.

Jag tycker att det är bra att SvD uppmärksammar det här, för det visar någonting som har varit tydligt under en ganska lång tid - nämligen att de traditionella, och på pappret invandrarvänliga, riksdagspartierna i själva verket inte ligger så långt ifrån partier som Sverigedemokraterna. Från mitten av 90-talet och framåt har partierna mer och mer anammat den politik som Ny Demokrati på sin tid lanserade med hårdare migrationsregler och strängare tag mot de flyktingar som kommer hit.

I ekonomiska kristider söker många människor efter trygghet. Man vill ha det som det alltid har varit, innan det där nya kom och förstörde allt. Det är då lätt att man letar efter en yttre hotbild, något eller några som man kan skuldbelägga. Att lägga skulden på invandrare ligger då ganska nära till hands för många.
Sverigedemokraterna är kanske mer än någonting annat ett trygghetsparti. De hämtar sin politik från såväl vänster- som högersidan men resultatet ska bli ett samhälle som känns tryggt. Frågan är bara - trygghet för vem?
Andersson kanske känner sig tryggare om han slipper bo granne med Muhammed, men hur känner sig Muhammed? Andersson får dessutom på köpet en väldigt liten världsbild.

För övrigt rekomenderar jag Gustav Fridolins utmärkta bok Blåsta - nedskärningen som formade en generation som delvis handlar om varför främlingsfientligheten har vuxit sig så stark. Ett litet citat ur boken:

"Men det är inte bara skäggiga bandidos som upplever sig stå utanför samhället. Allt fler lever med den känslan. Nog är det då riktigt att beskriva samhällets jordmån som mer näringsrik för kriminalitet, och mer näringsfattig för den som vill att rötter ska växa sammanlänkade i en gemenskap."

Att fildela eller icke fildela - det är frågan

2010-03-05T18:16:00.002+01:00

Jag trodde att jag var klar med fildelningsfrågan, att jag visste var jag stod. Men efter att jag under den senaste tiden har läst Anders Rydells och Sam Sundbergs Piraterna - de svenska fildelarna som plundrade Hollywood samt några kapitel ur Tony Ernsts 6 miljoner sätt att jaga en älg på, En berättelse om musikindustrins uppgång och eventuella fall så är jag inte längre lika säker.

Jag tycker ju att själva idén om att alla ska ha fri tillgång till kultur är väldigt fin. Kultur är inte bara utsmyckning eller tidsfördriv, kultur är någonting livsnödvändigt. Dessutom är fildelning också väldigt demokratiskt - det innebär inte bara att alla har samma tillgång till kulturen utan också att alla artister kan verka på samma villkor och behöver inte styras av den så kallade marknaden d.v.s. skivbolag, filmbolag, bokförlag etcetera. Men sen har vi förstås den ofrånkomliga, men ack så tråkiga, frågan som ställs på sin spets varje gång som man för fildelning på tal. Hur ska artisterna klara sig? Hur ska de kunna tjäna ihop till mat och hyra?

Svaret på dessa frågor brukar låta ungefär såhär: "Jo men alltså, som det ser ut idag så tjänar man ju nästan ingenting som artist ändå eftersom skivbolagen tar alla pengar. Och sen får de väl hitta andra sätt att tjäna pengar på: turnéer, t-shirtförsäljning och så vidare. Man blir ju inte artist för att bli rik utan för att man gör det man tror på."

Jag vill inte, som vissa personer, hävda att fildelning = stöld. Det är en alltför grov förenkling. Men jag ska ändå försöka bemöta ovanstående argument.

1. Ja, det stämmer att många artister inte får ut några större summor eftersom bolagen sväljer en stor del av vinsten. Men är det inte i sådana fall det som vi borde försöka förändra genom att ställa större krav och skapa rimligare kontrakt än att låta varken artisten eller bolagen tjäna någonting?

2. Varför blir man artist? Är det för att man älskar att skapa musik eller är det för att man vill sälja t-shirtar? Många artister vittnar förresten om att man måste turnera i stort sett året runt om man ska kunna ha någon chans att överleva på spelningarna. Och vad händer med de som brinner för musik men som inte har något intresse av, eller är alldeles för scenrädda, för att ställa sig på en scen?

3. ”Man blir ju inte artist för att bli rik utan för att man gör det man tror på." Detta tror jag att många artister kan skriva under på. Men det ena behöver ju inte stå i motsats till det andra. Det finns ytterst få artister som verkligen kan bli rika på sitt skapande men alla borde väl ändå ha chansen att skrapa ihop tillräckligt mycket pengar för att nå upp till en dräglig livsnivå? Eller?

Det går förstås utmärkt att hävda att det inte ska gå att tjäna pengar på immateriellt skapande. Jag kan delvis sympatisera med den idén. Låt mig ta ett exempel:

Någon ska bygga ett flygplan. Vi kan anta att flygplanet blir bättre ju mer kunskap och praktisk erfarenhet som personen besitter. Det känns också ganska rimligt att anta att flygplanet blir bättre ju längre tid personen lägger ner på själva byggandet.
Vissa skulle kanske hävda att så är fallet även med musik. Jag är dock inte helt beredd att hålla med. Det finns gott om exempel på duktiga artister som har studerat musik i många år och övat flera timmar varje dag. Men även motsatsen gäller – man behöver inte vara särskilt skicklig på ett instrument eller kunna skriva noter för att bli en bra artist. En låt kan ta tio år eller minuter att skriva. Och det finns ingen som på en objektiv grund kan slå fast att den ena är bättre än den andra.

Samtidigt är den här argumentationen farlig. För vad händer i ett samhälle där ingen kan leva på sitt skapande utan måste hitta ett annat jobb vid sidan om? Jag tror inte att det skulle gynna skapandet. Snarare skulle nog många som egentligen har potential att skapa inte göra det på grund av trötthet och tidsbrist. I det här fallet är det alltså snarare bristen på tid än på pengar som är den avgörande frågan.

Man kan också tänka sig andra lösningar. En idé är att alla får betala en kulturskatt som sedan delas ut till artisterna. Egentligen är det inte helt orimligt. Vi betalar ju skatt för att kunna gå i skolan, för sjukvård och för infrastruktur. Om vi accepterar att kultur är någonting livsnödvändigt borde inte även den kunna skattefinansieras?
Självklart måste en sådan skattelösning på något sätt vara kopplad till artistens popularitet, till exempel att ett visst antal nedladdningar och lyssningar generar en viss skattesumma. Om alla som vill kalla sig artister skulle få ta del av kakan så skulle det ju bli omöjligt.
Problemet är hur detta skulle lösas rent praktiskt. Skulle man ha en dator som lagrar alla nedladdningar och lyssningar från alla sajter? Är detta ens en praktisk möjlighet och är det eftersträvansvärt? Givetvis skulle vi även få höra argument som ”jag lyssnar aldrig på musik varför ska jag betala skatt för det?”. Men detta gäller ju även allt annat, alla utnyttjar inte skolan och sjukvården men ändå är vi med och betalar för den. Möjligen skulle det kanske kännas konstigt att vara med och betala pengar till artister som man inte tycker är särskilt bra.

En annan lite mindre radikal men närliggande lösning är att man köper en musiklicens på samma sätt som tv-licens och att dessa pengar går oavkortat till artisterna. Även här skulle det förmodligen krävas någon form av statlig inblandning såvida inte avgiften ska ingå i bredbandsavgiften. Men det verkar orimligt att bredbandsbolagen ska få mer pengar bara för att folk utnyttjar nätet till att lyssna på musik. Och hur ska de kunna kontrollera vilka som verkligen använder nätet till musiklyssning? Ska Agda, 72, behöva betala mer pengar trots att hon bara betalar räkningar en gång i månaden?
En variant, som även STIM har föreslagit, är att det ska gå att välja ett dyrare internetabbonemang och att endast användare av detta abonnemang ska kunna ladda ner musik gratis. Men hur ska det regleras? Man kan ju inte stoppa all internettrafik för de som inte väljer det dyrare abbonemanget.

Ett sorts licenstänkande kan vi hitta hos så kallade streamingtjänster, till exempel Spotify. När Spotify lanserades för typ två år sen utmålades det som frälsaren av väldigt många. Sedan dess har det dock visat sig artisterna inte får ut särskilt mycket pengar på det här sättet heller (kanske blir det bättre när artisterna kan lägga ut låtar själva och slipper att gå omvägen via skivbolagen).
Det finns i nuläget två versioner av Spotify: Spotify Free och Spotify Premium.
Spotify Free innebär att man kan lyssna på musik gratis men också får hålla till godo med reklam. Med Spotify Premium slipper man reklamen men får betala en månadsavgift på 99 kronor.
Problemet är att de allra flesta väljer reklamversionen före premiumversionen. Varför betala för något när man kan få det gratis? På detta sätt stöder man förmodligen företagen som har valt att lägga upp reklam mer än artisterna som man lyssnar på. Detta skulle kunna lösas om Spotify valde att ta bort gratisversionen. Problemet då är att många av de som idag använder sig av reklamversionen förmodligen skulle gå tillbaka till gratis fildelning.

Dilemmat med alla scenarion (utom skattelösningen) är att hur attraktivt man än gör det så kommer det fortfarande gå att ladda ner gratis om man så vill, vilket jag tror att väldigt många vill. Och så länge ingen betalar någonting så har jag svårt att se hur artisterna ska kunna tjäna på det (rent ekonomiskt alltså, vad de tjänar på det i form av glädje är en annan fråga).
Just därför tycker jag att en skattefinansierad lösning skulle vara den bästa så snart någon fiffig person har kommit på hur man ska lösa de praktiska detaljerna runt det. Det kommer givetvis innebära en säker död för musik- och filmindustrin så som vi känner den idag. Men det var kanske ändå på tiden.

Göteborgs Mini-Hotel

2010-02-12T17:55:00.003+01:00

Idag är det en bild på Göteborgs Mini-hotel på framsidan av ETC Göteborg. Under bilden står rubriken "Här tvingas barn bo med missbrukare". Artikeln, som man hittar på sidorna 6-7 inne i tidningen är skriven av mig och tre personer i min klass.
det är med lite blandade känslor som jag läser igenom den. På ett sätt är jag stolt. Det här är trots allt första gången som jag får en artikel publicerad i en tidning (om man inte räknar med Karlstads Studenttidning och Arvikafestivalens tidning). Att artikeln dessutom hamnar på förstasidan och täcker ett helt uppslag inne i tidningen känns förstås ganska stort. Samtidigt är jag inte helt nöjd med slutresultatet av artikeln. För att ni ska förstå tänkte jag först berätta lite om vad artikeln handlar om.

I höstas hörde jag genom en bekant talas om ett ställe i stan som heter Göteborgs Mini-hotell. Detta ställe skulle fungera som ett vanligt vandrarhem men tog också emot hemlösa personer. Det låter kanske som en god tanke men enligt vad min kompis hade fått erfara så sköttes det på ett ganska otillfredsställande vis i och med att personalen på stället inte ade någon koll på vilka de tog in och vad de gjorde medan de var där. Barn lekte i korridorerna samtidigt som missbrukare gick runt och rökte på, typ.
Detta lät ju som en intressant grej och när vi fick i uppgift att göra ett undersökande reportage om någonting så föreslog jag det här ämnet för min grupp. De första dagarna gick arbetet ganska segt, vilket kanske inte var så konstigt eftersom ingen av oss hade gjort någonting liknande tidigare. Men sedan bestämde vi oss för att hänga utanför vandrarhemmet och prata med de som kom ut därifrån bara för att se vad det kunde leda till. Den första person vi stoppade berättade att hans flickvän bodde där och när han fick höra att vi var journalister så tyckte han absolut att vi borde skriva om hennes fall. Vi fick alltså följa med upp till hennes rum och nästan två timmar senare kom vi ut med en fantastisk historia som vi knappt kunde tro var sann. Caroline, som kvinnan hette, bodde där tillsammans med sin tioårige och gravt autistiske son. hon berättade länge och väl för oss om vilket vidrigt ställe Göteborgs mini-hotell var och vilket helvete det var att bo där. Enligt Caroline själv så vågade hon knappt gå utanför dörren eftersom hon en gång hade blivit antastad av en man i korridoren. Hon förklarade också att hennes son behövde trygghet och lugn istället för en miljö som den här som var den totalt motsatta. Desutom var städningen under all kritik, bara en kokplatta i köket fungerade och hon hade flera gånger sett spår av blod inne på toaletten.
Till saken hör också att kommunen betalar sjukt mycket pengar för att placera folk på det här stället.
Vi ägnade sedan ungefär en månads tid åt att försöka få tag på tjänstemän och politiker som hade kopplingar till Göteborgs mini-hotel och göra fler intervjuer med Caroline. Allt som allt har vi ägnat väldigt mycket tid åt att gräva i det här och vi hade åtskilligt material när vi väl började skriva artikeln. Och som vanligt när man har ägnat väldigt mycket tid åt någonting så är det svårt att känna sig helt tillfredsställd med resultatet, i synnerhet när det, som i det här fallet, har varit fyra starka viljor inblandade som delvis har dragit åt olika håll. Enligt mig så drar den färdiga artikeln lite väl mycket åt det sensationslystna kvällstidningshållet till. Jag är i och för sig nöjd med att vi har lyft upp det här ämnet och fått folk att se vad som försigår bakom kulisserna på Mini-hotellet. Gentemot hotellets ägare känner jag inte heller några större samvetskval. Visserligen kanske artikeln innehåller en del överdrifter. Även om jag tror på Carolines historia i grunden så tror jag att hon är en sådan person som gärna brer på lite och får saker att låta värre än vad de i själva verket är. Men vi har i alla fall citerat henne korrekt och hon får stå för det hon har sagt. Men i artikeln lyfter vi också fram Gunnareds stadsdelsförvaltning som en av bovarna i dramat eftersom de har placerat väldigt många på Mini-hotellet genom åren, bland annat Caroline och hennes son. De tycks inte riktigt ha haft någon koll på vad Göteborgs Mini-hotel är för något ställe fram tills vi gjorde reportaget. Detta är i sig förstås väldigt dåligt men kanske ändå inte i klass med det som hotellets ägare har gjort. Det är ju trots alt en sak att göra något avsiktligt dåligt och att helt enkelt inte ha koll på grund av slarv eller bristande rutiner. Jag tycker också att nämnden och förvaltningen ska ha lite cred för att de agerade så snabbt efter att vi hade berättat om förhållandena på Mini-hotellet för dem (de förstod väl i och för sig att det skulle ge dem väldigt dålig publicitet om de inte gjorde något, men ändå).

Sen har jag alltid haft lite svårt för journalister som tar på sig rollen som moralens väktare men inser nu att jag kanske håller på att bli en sån själv. God journalist, som jag ser det, lyfter bara fram fakta och låter läsaren fälla omdömet. Det är i och för sig inget direkt tyckande i artikeln men det handlar också om hur man väljer att skriva och var man lägger tyngdpunkten.
Men det är väl kanske så det är att vara journalist. Man får ta det goda med det onda helt enkelt.

The Only Living Boy In Gothenburg

2010-01-15T14:48:00.003+01:00

Det slog mig just att jag inte har skrivit någonting här under hela det här året. Sedan nyår alltså vilket i och för sig bara är två veckor, men ändå. Jag är lite rädd för att säga det men jag tror att den här bloggen sakta men säkert kommer att tyna bort för att slutligen upplösas i det tomma inte där alla misskötta bloggar och tvättade strumpor hamnar.

Det finns förstås saker som jag skulle kunna skriva om. Jag skulle till exempel kunna berätta om resan till Helsingfors som jag och Anna gjorde förra helgen eller grön ungdoms vinterläger i Hålanda som jag var med och arrangerade och lagade mat under. Men inget av det där är jag särskilt sugen på att skriva om.

Istället tänkte jag skriva om en låt som är världens bästa, i alla fall just idag. Ni har säkert hört den men kanske inte insett hur fantastisk den är. Simon & Garfunkels "The Only Living Boy In New York". Jag kom att tänka på den när jag läste rubriken till ett inlägg som min syster skrev på sin blogg och sen dess har jag lyssnat på den hela dagen.
Det finns så många vackra Simon & Garfunkel-låtar - "The Boxer", "America", "Homeward Bound", "Kathys Song" och så vidare - men jag tror ändå att den här vinner. En del skriver långa romaner om hur det är att vara människa men Paul Simon lyckas fånga det i några få rader. Sorgen man känner när ens bäste vän far iväg för att kanske aldrig mer återvända. Men mitt i detta känslorus kommer också glädjen över att vara levande. Att stå mitt i en storstad och se stressade människor fara förbi runtomkring en och känna att det där betyder ingenting.

Tom, get your plane right on time.
I know your part'll go fine.
Fly down to Mexico.
Da-n-da-da-n-da-n-da-da - here I am,
The only living boy in New York.

I get the news I need on the weather report.
I can gather all the news I need on the weather report.
Hey, I've got nothing to do today but smile.
Da-n-da-da-n-da-da-n-da-da - here I am
The only living boy in New York

Half of the time we're gone but we don't know where,
And we don't know where.

Here I am...

Half of the time we're gone but we don't know where,
No we don't know where.

Tom, get your plane right on time.
I know you've been eager to fly now.
Hey let your honesty shine, shine, shine now
Da-n-da-da-n-da-da-n-da-da
Like it shines on me
The only living boy in New York,
The only living boy in New York.

1. Monica Zetterlund

2009-12-27T23:19:00.003+01:00

Det finns inte så mycket man har att vara stolt över när man kommer från en liten by mittemellan de två bruksorterna Munkfors och Hagfors i Värmland. Från Munkfors kommer mest hockeyspelare och bondkomiker. Från Hagfors kommer dansbandssångaren Christer Sjögren, fame factory-killen Jimmy Jansson samt ett ganska framgångsrikt speedwaylag. Men 1937 föddes faktiskt en gudabenådad jazzsångerska, revyartist och skådespelerska i Hagfors. Monica Zetterlund. Varken Povel Ramels eller HasseåTages revyer hade varit lika bra utan Monica Zetterlund. För att inte tala om den magi hon åstadkom tillsammans med jazzpianisten Bill Evans på skivan Waltz For Debby.
Monica är lika mycket svensk barrskog som Jan Johannssons Jazz på svenska, Ivar Lo Johanssons statarromaner och Jenny Nyströms tomtemålningar. Samtidigt är hon lika mycket Manhattan som någonsin Woody Allen eller Paul Auster. Det vackraste av två världar helt enkelt, eller som Tage Danielsson uttryckte det:

"En nattklubbsdrottning doftande av logar.
Ett lingonris som satts i cocktailglas.
En blond negress från Värmlands huldraskogar.
Monica Zetterlund. En jazzpaschas."

Monica Zetterlund får avsluta den här listan eftersom hon tycks ha varit en så väldigt varm, musikalisk och cool person. Jag sörjde när jag läste att hon hade dött i en brand 2005. Och jag sörjer ännu mer nu när jag lyssnar på hennes låtar. Vila i frid Monica. Underbart är kort, alldeles för kort.

God jul önskar Bruce och Valdemar!

2009-12-23T17:37:00.000+01:00

2. Nina Ramsby

2009-12-21T23:07:00.002+01:00

Nina Ramsby kan mycket väl vara världens coolaste människa. Hon har gjort nästan allt som går att göra - punk med Salt, drum'n'bass med Baxter, visor och jazz med Martin Hederos, friformsjazz med Ludvig Berghe Trio, barnvisor, konceptskivor och en massa annat... Ändå är det något som går som en röd tråd genom allt hon gör. Dels är det förstås rösten men också uttrycket. Glimten i ögat. Självklarheten.
Det finns något väldigt befriande i en lesbisk tjej med rakat huvud som sjunger Bellmans "Glimmande Nymf". Inte som någon ironisk gest utan för att hon kan och vill och måste. För att det är en förbannat fin låt.
Jag har sett Nina Ramsby spela två gånger. Första gången var på Kulturhusets tak under Stockholms Pride festival inför en hipp publik där hälften säkert hade läst genusvetenskap. Andra gången var tillsammans med Ludvig Berge trio på ett arrangemang som Karlstads Jazzklubb arrangerade. Medelåldern där var betydligt högre. Men båda publikerna älskade henne. Det är ungefär som när Håkan Hellström ställer sig på en scen brevid Sven-Bertil Taube och publiken jublar. Vissa artister känner inte till några barriärer. Och om de existerar så är det till för att brytas. Så är det.

Jag älskade dig då, det gör jag nu.

Nina Ramsby - i sin storhet

En Afton | MySpace Video

Listornas tid är nu

2009-12-21T16:58:00.003+01:00

December är inte bara julens utan även listornas månad. I synnerhet i år då det inte bara är ett år utan ett helt decennium som ska summeras. Härifrån kommer dock inga listor. Jag har lyssnat på alldeles för lite ny musik i år för att en lista på årets skivor/låtar skulle bli rättvis. Och en lista på årtiondets skivor/låtar känns som ett alldeles för stort projekt att kasta sig in i.
Men listan på kvinnliga artister kommer givetvis att fullföljas. Det skulle ju se illa ut om jag avbröt den nu när jag bara har två personer kvar. Jag ska också se till att få den klar innan nyårsafton. Se det som ett löfte.

Rapport från COP 15

2009-12-14T13:11:00.006+01:00

Fredagen den 11 december satte jag mig på en buss för att åka ner till Köpenhamn och demonstrera. På bussen fanns folk från Miljöpartiet/Grön Ungdom, Miljöförbundet Jordens Vänner, Internationella Socialister och andra föreningar. 10 minuter innan bussen skulle avgå kom Tv4 och Grön Ungdoms Björn Lindgren fick chansen att berätta om varför vi åker ner till Köpenhamn och demonstrerar för klimatet.
Stämningen på bussen var hög och förväntansfull. Själv var jag en aning nervös eftersom mitt pass hade gått ut och jag hade hört att man skulle behöva pass för att ta sig in i Danmark under de här veckorna. Vi hade dock turen att inte bli stoppade i tullen. Resan gick över huvud taget smärtfritt och vi var framme på skolan i Köpenhamn där vi skulle bo vid halv tio på kvällen.

Nästa dag blev det mycket demonstrerande. Jag och några andra inledde dagen med att gå på en "liten" demonstration som Miljöförbundet Jordens vänner anordnade. Liten i det här fallet betyder att det var kanske 1000 personer. Meningen med den här demonstrationen var att vi skulle mobilisera folk till den stora demonstrationen som skulle avgå från Christianborgs slottsplats klockan 14. Många hade klätt sig i blå ponchos för att symbolisera en flod som vällde fram över Köpenhamns gator och då och då satte sig hela tåget ner på huk och gjorde "vågen". I tåget fanns också en rullande jordglob och en man som satt i en gummibåt och bars upp på folkets armar.
Efter denna demonstration hann vi med en kort lunch innan det var dags att samlas på slottsplatsen och lyssna på några peppande tal från bland andra Vandana Shiva. Samtidigt som vi lyssnade på talen samlades mer och mer folk och till slut var det omöjligt att få någon överblick över hur många vi var. Jag har hört siffror som säger att det var allt ifrån femtiotusen till hundratusen i tåget, men exakt hur många vi var vet jag alltså inte.
Demonstrationen var närmare en mil lång och eftersom vi gick i ett långsamt tempo så tog det bortemot tre timmar innan vi var framme vid slutmålet, Bella Center (där förhandlingarna under mötet äger rum). Ni har säkert läst en del om att polisen grep hundratals personer i tåget. Själv märkte jag dock ingenting av detta eftersom jag gick ganska långt fram i tåget och upploppet ägde rum längre bak. Tvärtom tyckte jag bara att det var en väldigt positiv stämning hela demonstrationen igenom.
Organisationen runt tåget var kanske inte den bästa, å andra sidan förstår man ju att det är svårt att organisera ett tåg på tiotusentals personer på ett vettigt vis. När vi kom fram till Bella Center visste ingen riktigt vad som skulle hända - Skulle det bli fler tal? Skulle vi stå utanför byggnaden och skrika eller vad var tanken? Efter ett tag tröttnade de flesta och började ta sig in till centrum igen. Tydligen ska det ha varit något tal senare på kvällen men då hade jag och många andra redan hunnit därifrån.
När tiotusentals personer ska åka med snabbtågen till centrum blir det av naturliga skäl kaos. Visserligen gick snabbtågen i skytteltrafik varannan minut men det dröjde ändå ett bra tag innan vi lyckades tränga oss på ett tåg som tog oss in till centrum.
På kvällen gick vi på en fest på Klimaforum, den plats där alla demonstranter samlades och där många seminarier ägde rum under Cop 15. Tyvärr spelades bara värdelös technomusik och de flesta var ganska utpumpade efter demonstrationen så vi drog oss tillbaka till skolan ganska tidigt.

På söndagsförmiddagen gick jag på ett intressant seminarium som handlade om klimat och jämställdhet, där bland andra Lars Ohly och Richard Warlenius talade.
Efter detta var det dags för ytterligare en demonstration, den här gången mot köttindustrin. Den här demonstrationen var välbevakad av polisen, förmodligen fruktade de att vi skulle bete oss våldamsamt och slå sönder skyltfönster men jag tror absolut inte att det var någon i demonstrationståget som tänkte i sådana banor. Istället vägleddes vi av clowner och trummor och stämningen här var också väldigt upplyftande. Tyvärr verkade inte polisen förstå detta utan spärrade vägen för oss med piketbussar ett flertal gånger. Till slut tröttnade några demonstranter och började gå i vägen för en piketbuss som hade sirenerna påslagna. För ett ögonblick uppstod en del bråk men jag tror ändå att det löste sig ganska snabbt utan att några behövde gripas.
Överlag tycker jag att polisen skötte sin uppgift ganska bra under de här dagarna, men jag tror att det skulle ha varit ännu bättre om de hade varit lite mer vänligt inställda mot demonstranterna.

På söndag eftermiddag åkte vi tillbaka till Göteborg. Alla verkade nöjda med vår insats under de här dagarna och det talas nu om att vi ska bilda en grupp tillsammans som kan fortsätta att kämpa för klimatet.

3. Anna Järvinen

2009-12-06T16:00:00.003+01:00

En fågel viskade i mitt öra att det är Finlands nationaldag idag. Och vad passar då bättre än att hylla det bästa Finland har gett oss, näst efter Tove Jansson och bastubadande. jag talar givetvis om Anna Järvinen, tidigare sångerska i den relativt okända popgruppen Granada och sedan 2003 soloartist. Jag har inte lyssnat på Granada, däremot har jag lyssnat väldigt mycket på Anna Järvinens två soloskivor: Jag fick feeling och Man var bland molnen.

Det är någonting med Anna Järvinens känsla, eller feeling, för det svenska språket. Jag gillar ju personer som vrider och vänder på ord och meningar, som Thomas Öberg eller Olle Ljungström. Jag inbillar mig även att det faktum att hon inte är född i Sverige kanske gör att hon lyssnar på orden på ett annat sätt och upptäcker nyanser som infödda svenskar inte tänker på. Detta kan man ju även se hos andra utlandsfödda artister som Laleh eller Cornelis Vreeswijk.
Några av mina favoritrader med Anna Järvinen kommer från låten "Nattmusik" på den senaste skivan:

"och där snurrar ett hörn
och där rullar en grön
snart är dagen över allt"

Det kanske låter som nonsens, men nonsens kan vara fint. Ord bygger ju egentligen bara på associationer och det är när associerandet och fantasin slutar, och klyschorna tar vid, som texterna ofta blir tråkiga.

Jag har sett Anna Järvinen två gånger: den ena gången var på Arvikafestivalen och den andra var på Djurgården i Stockholm, båda sommaren 2007. På Arvikafestivalen stod hon på scenen och diggade och levde sig in i musiken så mycket att jag plötsligt förstod varför Jag fick feeling var en så fullständigt självklar titel på debutskivan. På den andra konserten var hon själv tillsammans med en kille som spelade piano och ljudet var så lågt att det nästan drunknade i publikens småprat och vinden i träden. Men det var också fint.

Kyliga vinternätter så finns det nästan inget som värmer så bra som Anna Järvinens musik och när isen smälter så vill jag gå längs med Götgatan med hennes låtar i hörlurarna.

4. Sara Assbring (El Perro Del Mar)

2009-11-22T22:33:00.003+01:00

Det är mycket möjligt att jag inte har gett El Perro Del Mars senaste skiva Love Is Not Pop tillräckligt mycket uppmärksamhet men de första gångerna jag lyssnade kändes den som något av en besvikelse, i synnerhet efter den monumentala From The Valley To The Stars. El Perro Del Mar är bra när hon gör poplåtar men sällan så fantastisk som när hon gör vaggviseliknande hymner. Då är det få sångerskor som kan konkurera med henne, både i Sverige och utomlands.
Jag brukar lyssna på på From The Valley To The Stars när jag känner mig lite nere. Det brukar kännas som att bli vaggad i en mjuk famn, klappad på huvudet och försäkrad om attt allt kommer att bli bra.
Det finns inga poser på den här skivan, inga försök att spela coolare än man egentligen är, bara en djup och innerlig kärlek.

Man behöver inte tro på Gud för att bli religiös. Ibland räcker det med att lyssna.

Klimataktion, filmfestival och loppmarknad

2009-11-09T20:58:00.003+01:00

I lördags deltog jag i en klimataktion som Grön Ungdom Göteborg anordnade. Aktionen gick ut på att några satt i en gummibåt och låtsades vara sommarturister från framtiden medan jag och några till försökte få folk att skriva på vykort till Fredrik Reinfeldt där vi ber honom att ta sitt ansvar på klimatförhandligarna i Köpenhamn. Det var en av de mest lyckade aktionerna jag har varit med på; välorganiserad, positiv stämning och bra gensvar. Jag kan tillägga att vi gjorde en liknande aktion i Karlstad för nästan tre år sen, när jag var alldeles ny i Grön Ungdom. Den var inte alls lika välplanerad men vi hade rätt kul den gången också.
Man kan förstås alltid diskutera vilken effekt den här typen av aktioner har. Jag tror inte att Reinfeldt kommer lägga om hela sin politik på grund av några näsvisa miljöaktivster, dessutom har han ju inte makt nog att åstadkomma förändringar helt på egen hand. Men jag tror ändå att den här typen av aktioner har ett visst värde. Dels för att skapa mer miljömedvetenhet hos folk i allmänhet, dels för att det alltid är kul när det händer oväntade saker på offentliga och platser och, sist men inte minst, för att skapa sammanhållning inom en grupp.
Dessutom var GP där och skrev en artikel som ni kan läsa här.

Efter aktionen gick jag till Hagabion där det anordnades fri filmfestival. Jag hann med att se tre olika filmer av skiftande kvalité.

Hanna Skölds debutfilm Nasty Old People är ganska annorlunda för att vara en svensk film. Filmen handlar om 19-åriga Mette som är nynazist och jobbar inom hemtjänsten. På grund av sin tuffa attityd får hon ta hand om de gamlingar som ingen annan klarar av att hantera. Gamlingarna är charmerande och underhållande - här finns till exempel den excentriske författaren som helst vill klara sig på egen hand, en sexgalen hundraåring och en tant som är rädd för allt och alla. De är givetvis karikatyrer men det gör dem inte mindre roliga. Bitvis känns det som att Amelié från Monmartre möter svensk diskbänksrealism á la Roy Andersson, och det är ju inte helt fel.
Det enda felet med filmen är att Hanna Sköld inte nöjer sig med att underhålla utan även vill få in något budskap i stil med "alla människor kan förändras till det bättre". Men karaktärerna är lite för platta för att filmen ska få något riktigt djup. Till exempel förstår jag inte varför Mette blev nazist, vilket är ett problem eftersom det då är svårt att sätta sig in i vad hon är för typ av person.
Men Nasty old people sticker i alla fall ut på den svenska biomarknaden och det är förvånande att den inte har fått gå upp på fler biografer.

Jag såg även en amerikansk independentfilm som hette Cactuses. Filmen kretsar kring ungdomsbrottslingen Simon vars far helt har gett upp hoppet om honom. En dag när Simon är hemma hos en gammal dam för att lägga om golvet upptäcker han en garderob som är full av presenter. Han stjäl några av dem men får sedan dåligt samvete och för att gottgöra sitt brott får han jobba på tantens kaktusfarm.
Temat liknar det i Nasty old People men Cactuses känns på något sätt betydligt trovärdigare.
När jag såg filmen hakade jag upp mig på att det var ett så långsamt tempo; alla karaktärer både rörde sig och pratade ganska segt. Jag kunde riktigt bestämma mig för om det var för att det var dåliga skådespelare eller om det var för att skapa en särskild atmosfär. Först i efterhand fick jag reda på att filmen, som spelades upp via en dator, hade haft fel uppspelningshastighet. Det förklarar också varför den var ungefär 45 minuter längre än den skulle ha varit egentligen... Kanske kommer jag att tycka att den är ännu bättre om jag någon gång får se den i rätt hastighet.

Sist jag såg en riktigt usel finsk Star Trek-parodi - Star Wreck: In The Pirkinning. Man ska kanske inte ställa för höga krav på en amatörfilm som är gjord av några Star Trek-entusiaster. I synnerhet om man, som jag, aldrig har förstått storheten i Star Trek och tycker att det är en parodi i sig själv. Jag ska också medge att den rent stilmässigt är ganska snygg och välgjord. Tyvärr hjälper inte det när skämten är så otroligt platta och förutsägbara. Den är dessutom alldeles för lång för sitt eget bästa.

På söndagen åkte jag och Anna till Kvibergs marknad där vi gjorde följande "fynd":

En tavla med en fiolspelande clown
En lp-skiva med djungelboken
En trasig leksakssynth
2 blomkrukor
En spargris
En finsk plåtburk
2 blixtlås

Det är ganska fascinerande hur mycket rent skräp man kan hitta på den där typen av marknader. Men det har ju sin charm förstås och ibland kan man ju faktiskt hitta en del fina och användbara saker.

Slutligen kan jag rapportera att vi har fått hem två pallar med ved så vi ska slippa frysa i vinter.

5. Stina Nordenstam

2009-10-25T19:25:00.002+01:00

Jag känner mig aldrig så ensam som när jag lyssnar på Stina Nordenstam. Men det är en bra ensamhet. Det är känslan av att vandra genom granskogar under klara vinternätter. Det är känslan av att sitta i ett flygplan och se ner på ett mörkt och öde landskap där det bara lyser från några enstaka stugor. Det är känslan av att vara den siste människan, kvarlämnad på en döende planet. Det är en väldigt vemodig musik men samtidigt på något skruvat sätt lycklig. Det är Stina Nordenstam.

Göteborg vs. Stockholm

2009-10-24T14:59:00.004+02:00

Går det att hitta göteborgska motsvarigheter till typiska stockholmsfenomen och vice versa? Den frågan underhöll oss jag och några andra med en kväll i Malmö för ungefär ett halvår sen. Svaret var: Ja, i ganska hög utsträckning. En del jämförelser som vi kom fram till var väl kanske inte helt klockrena men man kan ändå se att båda städerna, trots alla skillnader, ändå har vissa saker gemensamt. Jag minns inte riktigt alla saker vi pratade om men jag tänkte i alla fall redovisa några av sakerna vi diskuterade samt några andra som jag har kommit att tänka på vid senare tillfällen.
Först bara lite om vilket förhållande jag har till städerna:
Jag flyttade till Göteborg, eller strax utanför om man ska vara nogräknad, för ungefär två månader sedan. Innan dess hade jag inte varit mycket alls i staden. Stockholm har jag tillbringat desto mer tid i eftersom många släktingar och vänner har bott eller bor där. Men jag har aldrig varit där längre än en månad i sträck. Man skulle alltså kunna gissa att jag har ungefär lika stark koppling till båda städerna.

Sergels Torg - Drottningtorget
Det kanske inte hänger riktigt lika många pundare på Drottningtorget som på "Plattan", men båda platserna är likväl den självklara och centrala mötespunkten. På dessa platser huserar såväl flöjtspelande indianer som skrikande demonstranter.
Sett till kulturutbudet så är det dock kanske snarare Götaplatsen som är Göteborgs mostsvarighet till Sergels Torg.

Slussen - Brunnsparken
Jag tänker här framförallt på deras roller som knutpunkter för kollektivtrafiken, men även dessa platser är ju vanliga mötespunkter. Brunnsparken har inte en lika lång historia som Slussen, däremot kan den stoltsera som Sveriges mest trafikerade kollektivtrafikknutpunkt, i alla fall om man ska tro Wikipedia.

Gamla Stan - Haga
Städers äldsta stadsdelar brukar dra till sig turister lika effektivt som flugor dras till avföring och Göteborg och Stockholm är inga undantag. Skillnaden, som jag har uppfattat det, är att Haga inte är fullt lika turistifierat som Gamla Stan och att det faktiskt går att bo där utan att betala jättesummor.

Södermalm - Majorna/Linnéstaden
På Söder och i Majorna flockas konstnärspacket. Här sitter man på caféer och dricker kaffe latte och spyr galla över borgarna. Här behöver man inte gå många meter för att stöta på något schysst sunkhak som säljer öl för tjugo spänn. Linnégatan torde för övrigt vara Götets motsvarighet till Götgatan.

Medborgarplatsen - Järntorget
När jag delade ut tidningar på Söder så brukade det alltid stå en polisbil parkerad vid Medborgarplatsen. Järntorget sägs vara den plats i Göteborg där flest våldsrelaterade brott sker. Kanske inte så konstigt, med tanke på att det finns gott om krogar runt båda platserna.
Vid Järntorget finns också gamla Folkets hus där LO och ABF huserar och vid Medborgarplatsen finns Medborgarhuset med bibliotek och badhus.

Drottninggatan - Kungsportsavenyn
Det finns förstås ingen riktig motsvarighet till Avenyn i Stockholm. Drottninggatan är väl ungefär en fjärdedel så bred och ger därför inte riktigt samma boulevardkänsla. Men det är i alla fall till dessa gator som de shoppingsugna turisterna dras.

Nu orkar jag inte komma på fler idag. Vad har ni för några förslag?

Broder Daniel Forever

2009-10-04T22:59:00.002+02:00

I fredags visades filmen om Broder Daniel på SVT. Det är en film som jag länge velat se. Dels för att jag har lyssnat på dem sen jag var sexton och för att de i perioder har betytt mycket för mig, dels för att jag verkligen gillade Farväl Falkenberg och eftersom det är delvis samma personer som ligger bakom Broder Daniel-filmen så tänkte jag att det borde vara något utöver det vanliga. Slutligen var jag nyfiken på om den skulle kunna säga något nytt om bandet. Vad finns egentligen kvar att säga efter alla intervjuer, tv-program, radiodokumentärer etcetera?
I efterhand kan jag konstatera att det inte var så mycket nytt som kom fram. Man fick se gråtande fans med stjärnor under ögonen, Henrik Berggren som gick runt i hatt och cape och pratade om utanförskap och att livet är en kamp och lite klipp från den där sista spelningen på Way Out West. För någon som har följt bandet länge och som kanske även var på den sista spelningen så var den ganska ospännande.
När Broder Daniel ska analyseras blir det lätt väldigt banalt. Kanske beror det på att texterna är så väldigt enkla och direkta. Men i banaliteten ligger ju också gruppens styrka. Man skulle kunna jämföra med ett band som Beatles. Anledningen till att det har skrivits så enormt mycket om Beatles är ju att det var ett så troligt mångfascetterat och spretigt band. Det verkar finnas oändligt många sätt att närma sig Beatles. Broder Daniel är inte ett sådant band. Visst utvecklades bandet mycket, men de hade ändå en klar och tydlig agenda som de följde fårn början till slut.
Pop-Lars sa i en av scenerna att bandet själva aldrig brukade diskutera texterna och musiken. Det bara fanns där, det var ingenting att prata om. Det var därför, menade han, som många artiklar genom åren mer har handlat om bandets vilda leverne än om själva musiken.

Men om man nu inte kan analysera musiken utan att fastna i klyschor och banaliteter, varför ska man då göra en dokumentär? kanske för att man vill fånga känslan i musiken. Och där har väl Kristian Bengtsson, Fredrik Wenzel och Henrik Hellström i alla fall delvis lyckats. Det finns två scener i filmen som är geniala. I den ena sitter Henrik Berggren på en kyrkogård och röker en cigarett samtidigt som han berättar om en dröm där han träffade Anders Göthberg. Man måste nog vara psykopat för att inte bli rörd av den scenen. Den andra är när Henrik pratar om att växa upp i en värld utan fasta principer och ideal samtidigt som kameran filmar lyftkranar och truckar.
Jag har aldrig tänkt på Broder Daniel som ett postmodernistiskt band. Men det är faktiskt just vad de är. Vad Broder Daniel handlar om är ju till stor del att vara vilsen i en värld utan några gemensamma referenspunkter. Och när man inte har någon grund att stå på så får man skapa sin egen värld, sin egen mytologi, vilket Broder Daniel också har gjort.

I slutänden var ändå filmen en besvikelse. Det är en helt okej musikdokumentär men den förtjänar knappast den hype som har omgärdat den. Jag hoppas nu bara att det här var sista spiken i kistan och att Broder Daniel hädanefter får vila i frid.

6. Nina Persson

2009-09-30T16:19:00.003+02:00

Ni trodde kanske att jag hade lagt ner min lista på kvinnliga sångerskor? Men skam den som ger sig, har jag nu gett mig in på ett sånt här projekt ska jag också se till att fullfölja det. Vi har nu nått fram till sjätteplatsen på listan där vi återfinner ingen mindre än Cardigans- och A Camp-sångerskan Nina Persson.

Det är ganska få svenska artister som förtjänar epitetet rock- eller popstjärna. Det finns en oskriven lag som säger att en rockstjärna hela tiden bör uppträda coolt och världsvant men utan att det verkar ansträngt. Svenska artister har oftast en påklistrad image (The Sounds, Mando Diao m.fl.) eller så är de helt enkelt lite för mesiga (Lars Winnerbäck, Bo Kaspers Orkester etc.). Thåström är förstås en stjärna och även Ebbot Lundberg. På den kvinnliga sidan är det kanske ännu mer tunnsått, men om det någon som verkligen har star quality så är det väl Nina Persson. Hon är både folkkär och creddig och hon behöver bara andas i en låt för att den ska förvandlas till guld.

För min del började kärleken till Nina någon gång i början av gymnasiet, ungefär samtidigt som hon släppte sin första skiva med A Camp. Än idag tycker jag att den skivan är bättre än allt som hon har gjort med Cardigans. Cardigans har alltid haft känsla för snygga melodier och bra pophantverk men det har ofta låtit lite för tryggt, lite för stabilt och lite för svenskt. I A Camp kunde Nina, tillsammans med Niclas Frisk och Nathan Larsson, få sväva ut i kärleken till mellotroner och munspel. ”I Can Buy You” står sig fortfarande som en av 2000-talets finaste svenska poplåtar men det finns många fler; ”Frequent Flyer”, ”Algebra” och ”Elephant” för att bara nämna några. På uppföljaren, som släpptes tidigt i år, klädde bandet ut sig till kabaréartister och musiken fick ett något mer majestätiskt anslag. I övrigt kändes det som en ganska logisk uppföljare. Även den har åtminstone ett par riktigt bra låtar, till exempel singeln ”Stronger Than Jesus” och den rasande snygga ”Chinatown”.

2009-09-17T22:59:00.003+02:00

Det har varit ganska sporadiska uppdateringar här den senaste tiden och så lär det nog fortsätta att bli framöver. För det första så har jag alldeles för mycket att göra och för det andra så går mitt mobila bredband fortfarande ganska långsamt vilket gör att jag försöker dra ner lite på internettiden. Men en liten rapport om den senaste tidens begivenheter kan jag i alla fall bjuda er på.

I helgen var jag i Skövde på en ideologikurs. Med det menar jag inte att det var något marxistiskt indoktrineringsläger, nej snarare var det ett tillfälle att få prata om sånt som man faktiskt ganska sällan diskuterar i ett politiskt parti nämligen de mest grundläggande åsikterna; hur och varför man vill förändra världen. Föreläsningarna handlade bland annat om tillväxtkritik, ekofeminism, grön ideologi och anarkism, djurrätt och det, om ni frågar mig, något suspekta ämnet lyckoforskning. Jag kommer eventuellt att utveckla mina tankar runt lyckoforskning i ett längre inlägg om några dagar.

I tisdags fick vi prova på att göra en webbtidning för första gången. Det var stressigt, svårt, roligt och väldigt lärorikt. Vi började halv nio på morgonen och höll på till fem på eftermiddagen och under den tiden hann vi med att skriva en massa artiklar. Resulatet blev som vilken lokaltidning som helst, jag skulle nog drista mig till att säga att vår tidning var bättre än många lokaltidningar, trots att vi bara har läst på journalistprogrammet i några veckor. Själv fick jag skriva ledaren och en artikel som handlade om att utlandsstudenter ska få betala anmälningsavgift för att läsa i Sverige. Det förstnämnda var roligt, jag har aldrig skrivit någon ledare förut, däremot ett stort antal politiska blogginlägg och skillnaden är nog inte så stor. Artikeln är jag mindre nöjd med - jag var dåligt påläst, dålig på att anteckna och blev sjukt stressad i slutet. Men det blev en artikel i alla fall, och säkert har jag lärt mig en del.

Jag köper ytterst sällan Aftonbladet eller Expressen. Ibland skummar jag igenom lite artiklar på nätet men om jag ska läsa en papperstidning så föredrar jag morgontidningarna. Men nu har jag i alla fall varit tvungen att läsa igenom kvällspressen riktigt noga eftersom vi har en källkritisk övning. Igår läste jag igenom varenda artikel i både Aftonbladet och Expressen och det var ingen angenäm upplevelse. Det är väl lite som att sparka in en öppen dörr när man säger att kvällstidningarna är dåliga, men jag måste ändå få säga det. Det är ganska otroligt hur mycket kändisskvaller, snodda notiser och ickenyheter (typ "Nu har Aftonbladets web-tv fått ökade tittarsiffror") man kan trycka in i en tidning. Givetvis finns det enstaka bra artiklar ibland - Expressens utfrågning av partiledarna följer förvisso den gängse kvällstidningsmallen men är ändå ganska läsvärd. Det är bara så lätt att de fåtal välskrivna artiklarna druknar i all skit.
Sen frågar man sig vad det är för personer som skriver för de här tidningarna. Och så tänker man att det kanske är jag om några år. Rent principellt skulle jag nog hellre skriva för Kristinehamns-Posten än för Expressen men man vet ju aldrig. Det är en cynisk bransch.

Imorgon spelar Håkan Hellström på Liseberg. För mig känns det ungefär som att se på Kalle Anka på julafton - man vet ungefär vad man får men det är ändå jävligt bra.
Nästa år fyller ju för övrigt herr Hellström 10 år som artist. Ska bli spännande att se om detta kommer att firas på något särskilt sätt.

Göttlaborg

2009-09-06T12:49:00.004+02:00

Idag är det en vecka sedan jag flyttade ner till Göteborg och det har blivit dags att sammanfatta mina intryck såhär långt.

1. Stugan är fantastisk. Min syster laddade upp lite bilder när hon var här, så här kan ni se hur det ser ut (jag är för lat för att ladda upp några själv). Det är verkligen underbart att, som nu, kunnna sitta på verandan och se ut över trädgården och havet som glittrar nedanför. Givetvis har det sina nackdelar att bo såhär också. För att ta sig till universitetet på morgonen så är det först 20 minuters promenad till bussen, därefter 20 minuters busstur till stan och slutligen 15 minuter med spårvagn. Sen har jag bara ett mobilt bredband för tillfället vilket gör att det går oerhört segt att surfa. Men det kan man leva med. Med den här utsikten kan man leva med det mesta.

2. Klassen som jag har hamnat i verkar också vara fantastisk. I tisdags var vi ute ett gäng och drack öl, i förrgår var jag och två till och såg på Maia Hirasawa på Liseberg vilket följdes upp av ett krogbesök och igår satt vi hemma hos en kille och såg på fotboll och efter det gick vi ut och... ja, vad tror ni? Jag kan även meddela att jag har blivit medlem i Facebook-gruppen "I'm not an alkoholic, I'm a journalist". Men det är inte så farligt som det låter. Man är ju så vuxen nu så man kan gå på krogen utan att bli aspackad.

3. Igår cyklade jag ut i regnet bara för att kunna ta mig in till Angered och gå på systemet. Förmodligen hade jag kunnat cykla en betydligt kortare väg än jag gjorde, men eftersom jag inte hade kollat på någon karta innan så följde jag cykelpilarna vilket gjorde att jag fick åka genom både villaområden och skog innan jag kom fram alldeles utpumpad. Sen köpte jag mina öl och åkte hem igen. Ganska meningslöst kan tyckas, men samtidigt är det ju kul att bekanta sig med omgivningarna lite.

4. Apropå regn, det regnar alltid i Göteborg. Okej inte alltid, just nu skiner solen till exempel. Men nästan alla andra dagar i veckan så har det regnat. Dessutom är Göteborgsvädret så himla lurigt, man vet aldrig när regnmolnen ska dyka upp, därför gör man bäst i att alltid ha en regnjacka och paraply nära till hands. Det kanske finns en anledning till att Göteborg är den stad där munktröjemodet aldrig riktigt dött ut. I övrigt gillar jag Göteborg. Det finns gott om mysiga sunkhak att slinka in på, en fantastisk bokhandel som heter Aniara, fin natur, trevliga människor... Jag har ju hängt en del i Göteborg tidigare men det känns lite speciellt att bo här nu. När Maia Hirasawa sjöng "Gothenburg" i blåsten på Liseberg i fredags så kändes det som att mer Göteborg än såhär kan det nog inte bli. Jag kommer dock aldrig att bli en göteborgare, lika lite som att jag kommer bli en stockholmare eller värmlänning.

5. Med anledning av att solen faktiskt skiner just nu så har jag inte tid att sitta här längre utan ska gå på en promenad. Gött mos.

Autumn comes with these slight surprises where your life might twist and turn

2009-08-29T23:22:00.005+02:00

Imorgon styr jag min kosa till Angereds kyrkby, nordost om Göteborg. Dagen efter, på måndag, börjar jag min journalistiska bana på Göteborgs universitet. Det känns både nervöst och spännande. Lite som att en ny epok i livet är på väg att inledas.
Det kommer nog bli lite speciellt att bo i ett hus på landet. Visserligen är jag uppvuxen på landet så jag är ju ganska van men jag har aldrig haft ett eget hus (visserligen är inte det här heller mitt eget eftersom vi hyr det under en begränsad tid, men ni fattar). Jag tror det kommer bli fint, särskilt nu när hösten kommer. Jag tycker verkligen om hösten. Allt blir så mycket klarare. Luften, dofterna, färgerna... Att gå promenader runt den lilla sjön, att komma hem och sätta på en skiva med Dylan samtidigt som man tänder eld i den öppna spisen, att spendera söndagarna liggandes i höstlöven och se upp på flygplanen som drar sina streck på himlen.

Sist men inte minst ska det förstås bli underbart att dela vardagen med den person som betyder mest av allt. Anna, det här är för dig.

En hycklares bekännelser

2009-08-27T11:47:00.003+02:00

Jag har varit inne på det här med att leva som man lär i ett inlägg på min gamla blogg. Den här gången tänkte jag vidareutveckla det lite och ge några exempel som visar vilken hycklare jag innerst inne är.

1. Nykteristen
Jag har under de senaste månaderna varit med och anordnat en klimatvänlig, multikulturell, antikommersiell och nykter festival. Smaka på det ni. Extremt PK med andra ord. Jag har även uttalat mig i intervjuer där jag har påpekat hur viktigt det är att det finns nyktra arrangemang för ungdomar. Detta skulle kunna uppfattas som rent hyckleri för om det är någon som tycker om att supa så är det ju jag. Dock ska jag säga till mitt försvar att jag verkligen tycker att det ska finnas arrangemang där alkohol är förbjudet, likaväl som det ska finnas arrangemang där det är okej att supa. Mångfald, för att använda ännu ett slitet och politiskt korrekt begrepp.

2. Marknadsföraren
Jag skrev i somras för ett magasin som delades ut gratis till alla besökare på Arvikafestivalen. Mitt jobb var bland annat att skriva en presentation av alla artister som uppträdde. De här presentationerna är ju till för att locka besökarna till att se banden och därför kan man givetvis inte skriva något negativt. Varje band ska älskas och hyllas till skyarna, vilket jag också gjorde. Men självklart älskar jag inte alla band som spelar på Arvikafestivalen. Gjorde jag det vore jag antingen dum i huvudet eller schizofren. I min presentation av festivalens största dragplåster, Depeche Mode, skrev jag något i stil med: "Om du missar den här spelningen kommer du att ångra dig resten av ditt liv". Gissa vem som föredrog att hänga på campingen istället för att se Depeche Mode... Om Korn skrev jag något liknande trots att det är ett band som jag verkligen avskyr. Men vad gör man? Jag antar att det är någonting som ingår i spelreglerna om man vill jobba med någon form av reklam eller marknadsföring (och kanske även med journalistik, tråkigt nog).

3. Miljökämpen
När jag var ute och debatterade innan EU-valet så sa jag bland annat att jag är väldigt oroad för konsekvenserna av koldioxidutsläppen. Detta är väl en sanning med en viss modifikation. Det är ju inte så att jag ligger vaken på natten och oroar mig för vad som ska hända med fiskarna i Östersjön eller hur isbjörnarna ska klara sig. Det finns väl någonstans i bakgrunden men det som upptar mina tankar mest är mer vardagliga saker som "hur ska jag kunna betala tillbaka mina csn-skulder?", "Vad ska jag ha på mig för kläder för att folk ska tro att jag är coolare än vad jag är?" och, framförallt, "Vilken är egentligen 2000-talets bästa låt?".
Detta betyder givetvis inte att jag inte bryr mig om miljön. Men det är alldeles för stort och abstrakt för att jag ska kunna känna någon oro i magen. Det är ungefär som när det dör hundratusen i en jordbävning i Afghanistan och man tänker "Jaha" och går vidare.

Jag menar, vad ska man göra? Man gör ju ändå sitt bästa och mer än så kan ingen bli. Det måste jag tro.

Ett stort klavertramp för mänskligheten

2009-08-19T21:02:00.003+02:00

De senaste veckorna har jag insett en sak - det är ett betydligt större jobb att arrangera en festival än vad man tror. Till och med en festival i väldigt litet format. Egentligen visste jag ju det, jag var med och anordnade den här festivalen för två år sen och det var en hel del jobb då också. Men då hade jag inte lika mycket ansvar som i år. Men efter hundratals mail och telefonsamtal så känns det nu i alla fall som att de flesta bitar börjar falla på plats.

På lördag, den 22 augusti, så är det alltså dags för Klavertrampfestivalen i Sandgrundsparken i Karlstad. Det kommer bli musik, poesi, sång och dans från 13 till 23.00. Gratis inträde och drogfritt.
Vi kan kanske inte stoltsera med lika stora artister som Way Out West eller Arvikafestivalen men för att vara en festival med få engagerade personer och en väldigt liten budget så tycker jag ändå att vi har fått till ett ganska bra utbud.
Så ta på dig festivalskorna igen och kom till Sandgrundsparken på lördag. Jag lovar att det kommer bli en fin dag.

Läs mer på Myspace eller Facebook.

Skägg out west

2009-08-18T22:23:00.004+02:00

Jag var på Way Out West i helgen och kunde konstatera att det är skägg som gäller i år igen. Förra året hette skäggen Fleet Foxes, Iron & Wine och Christian Kjellvander. I år hette de Bon Iver, Band Of Horses och Wilco (nu kanske någon besserwisser påpekar att ingen av medlemmarna i Wilco har skägg. Men skägg är som bekant inte någonting man har utan någonting man är. Vissa föds till skägg, andra blir det efterhand).
Jag måste säga att jag är lite skeptisk till hela den här trenden av skäggiga män med flanellskjorta och stövlarna djupt i den amerikanska myllan. Förvisso tycker jag att både Bon Iver och Fleet Foxes är rätt bra, men inte SÅ bra som vissa försöker få oss att tro.

Nog om detta. Även utan skäggen så är Way Out West förmodligen Sveriges trendängsligaste festival. Jag kan se framför mig hur det går till på deras bandbokningsmöten:
"Okej, nu har vi fått med de hetaste indiebanden, vad behöver vi mer?"
"Släng in lite afrikansk musik också för att visa att vi har koll på sånt."
"Ja och lite hiphop."
"Olle Ljungström då?"
"Är inte han jävligt mycket 90-tal?"
"Jo men han har ju släppt ny platta nu och det har kommit en film om honom."
"Åh fan, ja men då tar vi med honom också."

Nej, nu ska jag inte vara så negativ. Jag gillar ju nästan varenda band som spelar på Way Out West och tycker att det är Sveriges i särklass bästa festival. Det är bara så tacksamt att driva med den.

Så, vad var bäst respektive sämst undrar ni förstås?

Bäst var utan tvekan Robyn, Glasvegas, Olle Ljungström och Final Fantasy. Sämst var kanske Band of Horses (några bra låtar, men i övrigt... nja), Arctic Monkeys (jag såg iofs bara 20 minuter men snacka om överskattat band) och Antony tillsammans med Göteborgs filharmoniker. Den sistnämnda spelningen hade jag faktiskt sett fram emot, men såhär i efterhand måste jag säga att det var ett ganska stort magplask. Man vill ju tycka om Antony. Han är ju som en stor och känslig nallebjörn. Men just den där ödmjukheten och snällheten kan också bli ganska provocerande. Kanske för att han är så himla pretentiös och inte har någon självdistans. Dessutom blev det aldrig riktigt så där fint och känslosamt som jag trodde att det skulle bli.
De tråkigaste missarna var Loney, Dear (valde bob hund på Kulturkalaset istället), Bon Iver (valde Sean Kuti istället) och Patrick Wolf (försov mig).
På lördagnatten köade jag utanför Annedalskyrkan i en och en halv timme bara för att få se First Aid Kitt och Final Fantasy. First Aid Kitt hann jag bara se några låtar med (vilket i och för sig inte gjorde så jättemycket eftersom jag såg dem på Arvikafestivalen). Final Fantasys spelning fick jag dock se i sin helhet och förutom lite tekniskt krångel i början så var den sagolikt bra. Nästan så att det var värt att köa så länge som jag gjorde.

Så det var min festival. Hur var din?
(Jag har lärt mig av min syster att man ska avsluta varje blogginlägg med en fråga).

Om medias fyrkantighet och Alex Schulmans elakhet

2009-08-11T18:38:00.005+02:00

Media tillåter som bekant inte några komplexa karaktärer. Blondiner med stora bröst är korkade, författare som förekommer i kulturprogram är konstiga särlingar, den autonoma vänstern är livsfarlig för att inte tala om skäggiga män som kommer från mellanöstern... och så vidare.
Ett annat belysande exempel på detta är Alex Schulman. Från att ha varit en av Sveriges kanske mest hatade personer är han nu allas gullegris. Från att ha varit ironisk, kall och cynisk är han nu varm, ärlig och innerlig. Jag har inte följt Schulmans öden och äventyr så jättenoga men när stormen var som störst kring honom så blev även jag förbannad på hans till synes totala brist på empati och psykopatleende. Samtidigt som jag inte kunde låta bli att roas av hans utfall. En del saker han har gjort är ju när allt kommer omkring riktigt roliga.
För några dagar sen lyssnade jag på hans sommarprogram och kunde inte låta bli att bli lite rörd. Hela programmet (som skulle ha handlat om kvinnorna i hans liv - hans mamma, hans sambo och hans dotter - men som ändå mest kom att handla om hans pappa) var väldigt varmt och fint. I programmet nämnde han även sin medverkan i Babel för ett tag sen då han blev dubbad till författare genom att få en stämpel i pannan. Han sa att det kändes lite jobbigt och pinsamt - varför kunde inte han bli tagen på allvar som andra författare? Jag kan i och för sig förstå honom, men samtidigt har han väl ändå någonstans sig själv att skylla. Lustigt nog verkar han nu själv ha blivit just sådär pretentiös som han tidigare har beskyllt andra för att vara (Marcus Birro till exempel). Eller är allting bara ännu ett ironiskt skämt? När man ser det här radioinslaget så kan man ju börja undra...

Den mest intressanta frågan är dock denna: hur mycket styrs Alex Schulman av media och hur mycket styrs media av Alex Schulman?

7. Ellekari Larsson

2009-08-06T21:11:00.003+02:00

Det kanske är en överdrift att kalla Ellekari Larsson för folkkär. Hon har, mig veterligen, än så länge inte uppträtt på Allsång på Skansen, tävlat i På Spåret eller fått några skandalrubriker i Aftonbladet. Däremot är hon knappast okänd, åtminstone inte för det popintresserade klientelet. Förutom framgångarna med The Tiny har hon ju även uppträtt tillsammans med artister som Ed Harcourt och Anna Ternheim. Det var för övrigt som bakgrundssångerska till den förstnämnda som jag såg henne för första gången på en konsert i Göteborgs konserthus vintern 2004. Med på konserten var även hennes bandkamrat Leo Svensson - kanske världens främste traktör av det fantastiska instrumentet såg.

Ellekaris röst påminner om Joanna Newsoms. Båda två har den där typen av bebisröst som ibland kan kännas oerhört påfrestande men som också kan vara alldeles, alldeles underbar. The Tinys debutskiva Close Enough är i min bok en av 2000-talets finaste svenska skivor. Uppföljaren Starring; Someone Like You är tyvärr inte alls lika bra - de vackra och mjukt smekande melodierna saknas till stor del och arrangemangen är så överbelastade att det påminner om en bröllopstårta som håller på att rasa ihop. "Closer" däremot är lika vacker nu som när jag hörde den för första gången för fem år sen. På Youtube finns för övrigt en rolig kommentar under den här låten: "She sounds like a caucasian Billie Holliday". Kanske det ja.

Orden som rann mellan fingrarna

2009-08-03T00:37:00.000+02:00

Minns du
grässtrået i mungipan
knytet på axeln
Chaplinskorna
och regnbågen som aldrig tog slut?

Minns du
Matrjosjkadockorna
som log åt sina hemligheter
samtidigt som jag dök efter nycklar
på fel sida av Atlanten?

Minns du
pappersflygplanen
med anarkistiska pamfletter
som alltid störtade mot marken
innan de fick medvind?

Och jag säger dig att
vi kunde ha spritt våra ord som maskrosfrön
vi kunde ha spritt dem som man strör salt i såren
och odlar orosplantor i växthus
men varje gång vi skulle gripa efter drömmarna
var det som att försöka fånga en snöflinga

Det var som att försöka fånga en snöflinga;
allting bara smälte och rann mellan fingrarna
och som efter en misslyckad brännbollslyra
kom skammen krypandes uppför ansiktet

Vad ska det bli av oss?
frågade du
när jag fimpade i blomvasen
lade huvudet på kudden
och somnade om

Vad ska det bli av oss?
frågade jag
när du begravde huvudet i räkningar
drog ner persiennen
och somnade om

Vad ska det bli av oss?
frågade vi oss själva
när stormen drog förbi runtomkring oss
och vi sökte skydd under ett träd
där vi satt hela natten

Och jag somnade där
med huvudet på din axel
och det sista jag minns var att du såg på mig och log
och jag tänkte att:
Så länge sömnen finns så finns i alla fall drömmarna

Det enda jag kunde ha önskat mig mer var att veta
vad som skulle hända dig när jag inte var där längre

Känn ingen sorg för mig Rosenborg

2009-07-28T19:18:00.002+02:00

Jag trodde nog inte att det skulle kännas så jobbigt att flytta. Men nu när jag sitter här med flyttlådor överallt och kala väggar samtidigt som jag ser solen gå ner över Sommarro för kanske sista gången så är det faktiskt lite vemodigt. Det är klart, jag har ju ändå bott här i tre år. Det är längre än jag har bott på någon annan plats förutom hos mina föräldrar. Ändå känns det som att jag inte riktigt har hunnit flytta in ordentligt. Jag har till exempel inte brytt mig om sådana basala saker som att sätta upp gardiner i sovrummet eller en lampskärm till taklampan. Dessutom har jag fortfarande, trots mina tre år här, inte riktigt vant mig vid att betrakta den här platsen som hemma. "Hemma" kommer nog fortsätta att vara Torfolk i många år framöver...

Men mest känns det spännande att flytta. Jag ser verkligen fram emot att flytta in i stugan i Gunnilse utanför Göteborg tillsammans med Anna. Vi ska visserligen bara bo där i 9 månader men jag tror det kommer bli några oerhört trevliga månader. Framförallt känns det bra att börja på ett nytt kapitel. Det är så lätt att fastna i gamla hjulspår om man stannar för länge på samma plats.

Vägarna ligger öppna nu. Och det här är bara början.

8. Karin Dreijer Andersson

2009-07-26T19:49:00.003+02:00

Frågan är om man kan kalla Karin Dreijer Anderssons sångröst för "vacker". Jag är inte helt säker på om hon själv skulle gilla den beskrivningen. Eller också skulle hon det, vad vet jag. Oavsett vilket så är det en otroligt fascinerande röst som hon besitter. Det är relativt få artister som verkligen använder rösten som ett instrument och som experimenterar med den för att skapa olika stämningar i musiken. Det kan ibland vara svårt att veta vad som är hennes "riktiga" röst och vad som är datamanipulationer, men det spelar inte så stor roll. Det är ju resultatet som räknas. Och resultatet känns ofta skrämmande, obehagligt men ändå ja... vackert. När många artister går in för att "vara sig själva" till hundra procent så känns det som att Karin oftast tar på sig en roll när hon sjunger en låt. Vem som egentligen döljer sig bakom masken kan man aldrig riktigt vara säker på men det är också det som gör det så fascinerande.

Vad mer kan jag säga? Det här är en fantastisk låt och en fantastisk video.

9. Frida Hyvönen

2009-07-22T21:43:00.003+02:00

Det har kommit mycket bra från Västerbotten under årens lopp: David Sandström, Sara Lidman och Västerbottenost till exempel. Det har också kommit en del mindre bra, typ Maud Olofsson. Men frågan är om inte Västerbottens allra bästa exportvara är Frida Hyvönen.
Det är svårt att komma på bra ord för att beskriva Frida Hyvönen men excentrisk är ett ord som dyker upp i huvudet och det är i det här sammanhanget en komplimang. Musiken på hennes första skiva Until Death Comes var bra men samtidigt var det ganska lätt att tröttna på det där cirkuspianot och alla hennes manér. Den senaste skivan, Silence Is Wild, är större, mognare och mer dramatisk. Som att hon äntligen har vuxit i teaterkostymen och därmed också fått äntra Dramaten. Även rösten har mognat, om den i början kändes lite väl gäll så är den nu fylligare och djupare. Dessutom är det ganska fantastiskt hur mycket känsla man kan lägga i ett "Ah".

Mera sommar

2009-07-20T23:52:00.005+02:00

jag har lyssnat på P.O. Enquists fullständigt briljanta sommarprogram. Han pratade bland annat om skittunnorna över sjölannet, bombade tyska städer, operadrömmar och avslutade sedan med att avslöja meningen med livet som hans hund Pelle förkunnat för honom. Jag tänkte först skriva det här men då skulle ni kanske låta bli att lyssna på programmet och det nöjet vill jag ju inte frånta er.
En stund efter att programmet hade tystnat funderade jag på varför jag kände igen den sista meningen och var jag kunde ha hört den tidigare. Sen kom jag på det. Jan Stenmark förstås. Det finns få personer som jag beundrar och respekterar så mycket som P.O. Enquist och Jan Stenmark. Stig Claesson och Roy Andersson kan också sälla sig till denna skara underfundiga gubbar som tycks veta mer om livet än vad jag någonsin kommer att förstå.
När ni ändå är inne på SR:s hemsida så kan ni också passa på att lyssna på Kristian Luuks sommarprogram som inte heller var så tokigt. Han har måhända inte uppnått den ålder som krävs för att kunna förmedla sann livsvisdom men han har rätt många roliga och bra historier på lager.

Lyssna här och här.

10. First Aid Kit

2009-07-12T19:48:00.004+02:00

Av alla konserter som jag såg på Arvikafestivalen i år så var det nog inga som fick lika mycket respons från publiken som systrarna Klara och Johanna Söderberg i First Aid Kit. De verkade nästan en aning generade över att folk gillar dem så mycket. Dagen innan hade de spelat på Roskildefestivalen och fått lika mycket applåder från publiken där. First Aid Kit har, precis som Taxi Taxi för några år sen, blivit ett myspacefenomen på nolltid. Delvis kanske på grund av att de spelade in en cover på Fleet Foxes "Tiger Mountain Peasant Song" som uppskattades så mycket av Fleet Foxes att de lät systrarna sjunga den tillsammans med dem på konserter. Men First Aid Kits låtar är lite för bra för att man ska kunna avfärda dem som en hype och de sjunger bättre än de flesta äldre sångerskor. Bli inte förvånade om First Aid Kit kommer fortsätta att spela in musik tillsammans i många år till. Tiden får utvisa om jag har rätt.

Att ha det trevligt

2009-07-08T18:26:00.005+02:00

Trevligt är ett förhatligt ord. Nästan lika illa som "bra" eller "lagom". Det säger liksom inget. Det bara hänger där i luften och viftar lite på svansen. Och varför ska man ha det trevligt egentligen när man kan ha det superduperfantastisktextrajättebra?

Ändå använder jag ordet trevligt ganska ofta. Det är behändigt. Saker och ting är ju ändå, när allt kommer omkring, sällan sådär superduperfantastisktextrajättebra utan snarare lite småtrevliga.
Jag läser en bok just nu som heter "Gunnar" och är skriven av Bob Hansson, poeten ni vet. Bob Hansson brukar inte vara trevlig just, han brukar snarare vara superduperjättemycketextraallting. Men "Gunnar" är just trevlig. Trots att Bob Hanssons intentioner kanske var att ruska om läsaren så blir man inte särskilt omruskad. Man förstår ganska snabbt vad boken kommer handla om och språket är lite för likt både Erlend Loes och Stig Claessons för att man ska kunna kalla det originellt. Ändå läser man på, Gunnar tuffar runt i vardagen och kommer med små vardagsfilosofiska betraktelser. Det är oftast ganska underhållande även fast det inte är så superduperfantastiskt.

Och jag tror att det behövs människor som Gunnar och även böcker som "Gunnar". Tillvaron måste få vara lite trevlig ibland. Bara den inte är det för jämnan. Nej, lite lagom trevligt ska det vara.

Om att få finnas till

2009-07-07T23:31:00.002+02:00

"En del människor tycker inte att personer som Conny Nimmersjö ska få finnas till. Och det är just för att det finns människor som tycker att Conny Nimmersjö inte ska få finnas till som bob hund tycker att han ska få finnas till."

Thomas Öberg på Arvikafestivalen.

Arvikafestivalen 2009

2009-07-05T20:37:00.005+02:00

Som jag skrev om i ett tidigare inlägg så var jag på Arvikafestivalen i år för att skriva några artiklar till ARVIKA, det magasin som delas ut till alla besökare och som även kommer att komma ut med ett till nummer till hösten. Det var dock inget större jobb, jag ägnade ca 1-2 timmar om dagen åt intervjuer och annat och resten av tiden var jag ledig. Dessutom är det ju en hyfsat bra merit.
Jag kom dit mitt på dagen i torsdags och jag trodde att jag skulle dö av värmeslag redan när jag klev av bussen. Sedan släpade jag min som vanligt alltför stora packning ner till ett gymnasium som låg cirka två kilometer från festivalområdet där det var meningen att jag skulle sova. Väl där fick jag dock veta att jag inte hade bokat någon plats, trots att jag mycket väl visste att det var fixat. Till slut lyckades Mikaela, som är vän och redaktör på tidningen, ordna så att jag kunde sova i samma lägenhet som henne. Det innebar att jag fick släpa packningen ytterligare någon kilometer i gassande solsken men i slutänden blev det nog ändå bättre.

Den första artist jag såg var James Yuill som jag innan bara hade hört några få låtar av på Myspace. Tyvärr var det en ganska tråkig spelning, flera låtar hade vackra melodier men de tenderade att drunkna i den elektroniska bakgrunden. The Sounds har jag aldrig gillat och det lilla jag hörde av deras spelning på festivalen fick mig inte att ändra åsikt. Visst, de har väl gjort en och annan catchig melodi men de känns lite som med Backyard Baies - ett band för de som tycker att tatueringar och riffiga gitarrer är det tuffaste som finns. Jag tycker bara att det är extremt töntigt.
Såg sedan på Casiokids, ett norskt blipp-blopp-band vars spelning började väldigt bra med en dansande björn på scenen och två jättestora ansiktsmasker (jag menar, vad kan gå fel med ett sånt upplägg?). Fast i längden blev låtarna en aning tjatiga.

Efter detta var det dags för mitt första jobb på festivalen vilket gick ut på att intervjua ett gäng pensionärer. Det var riktigt kul, pensionärerna var snälla och trevliga och verkade nog tycka att det var lite häftigt och spännande att vara på festival. I och för sig är det väl inte så speciellt med pensionärer på en festival idag som det kanske var för en 10-15 år sen. De artister som säljer mest skivor och konsertbiljetter nuförtiden är ju allt som oftast i pensionsåldern. Tillsammans med dem lyssnade jag först lite på Mando Diao och därefter på Detektivbyrån. I synnerhet de sistnämnda verkade de uppskatta. Jag tycker det finns något väldigt fint i att såväl pensionärer som indiepopare gillar Detektivbyrån, det säger en del om deras musik. Även jag tyckte det var en fin spelning, tyvärr kunde jag inte se hela eftersom PRO-gänget bestämde sig för att gå därifrån efter ett tag.
Avslutade kvällen med att se delar av Mars Voltas och Röyksopps konserter, samt hela Parkens. Jag har många vänner som gillar Mars Volta men själv har jag svårt för att se deras storhet. Jag har verkligen försökt att lyssna och förstå men jag greppar det bara inte. Jag antar att det är ett sånt band som man antingen älskar eller inte begriper alls. Parken däremot var överraskande bra. Inte för att hans låtar är så superorginella, det finns skäl till att han kallats för Håkan Hellström- och Markus Krunegård-kopia. Men det var ändå en trevlig spelning, i synnerhet som jag inte har gett honom särskilt mycket speltid tidigare.
Röyksopps spelning var förmodligen också bra men jag såg tyvärr bara de två sista låtarna.

På fredagen inledde jag med att se på Frida Hyvönen som jag bara har sett en gång tidigare, på Way Out West. Det roliga med en Frida Hyvönen-spelning är inte bara musiken utan minst lika mycket Fridas charmiga mellansnack och inte minst scenkostymerna. På den här spelningen var Frida och hennes två bandmedlemmar klädda i svarta nylondräkter med paljettdekorationer i guld. Det såg väldigt varmt ut och Frida började också spelningen med att säga att detta kunde bli deras sista någonsin eftersom de förmodligen skulle dö i värmeslag. Egentligen passar nog Fridas musik ganska bra i ett stort cirkustält men jag skulle förstås ännu hellre ha velat se hennes spelning på Dramaten för en tid sedan. Men det var ändå en av de bästa spelningarna under festivalen.

Innan jag gick på Hyvönen-spelningen hade jag gått runt på campingen och stältt filosofiska frågor till folk, något som jag även fortsatte med en stund efter spelningen. Men ganska snart fick jag söka skydd från det regn som behagade att välla ner under fredag eftermiddag. När regnet hade avtagit kunde jag gå och se Emil Jensen för jag vet inte vilken gång i ordningen. Som vanligt var det jättebra, trots att jag hört vissa delar av mellansnacket lite för många gånger. Men det finns så enormt mycket värme och kärlek i Emils musik att det är svårt att värja sig. Dessutom var det kul att se honom med ett helt band, något som jag inte har gjort så många gånger tidigare. Efteråt var jag bara tvungen att gå och krama om honom och tacka för spelningen. Jag var lite nyfiken på om han skulle känna igen mig också vilket jag inte tror att han gjorde. Men det begär jag inte heller, jag har ju själv svårt att komma ihåg ansikten och han pratar ju med en massa fans efter varenda spelning så det är inte så konstigt om han har svårt att hålla ordning på alla.
Efter detta kollade jag lite på Eagles of Death Metal men kunde rätt snart konstatera att jag inte fattar grejen med dem heller.

Det var inte så länge sen jag såg bob hund sist i Stockholm. Den här spelningen var kanske inte fullt lika bra som den, festivalspelningar blir ju sällan lika bra som "riktiga" konserter, men bob hund är ett alldeles för rutinerat band för att kunna göra en dålig spelning. I början såg det inte så bra ut dock, ljudet från sången försvann lite och Thomas hade svårt att verkligen få igång publiken. Men sen lossnade det och jag fick höra flera av mina favoritlåtar, "Kompromissen", "Det skulle vara lätt att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag; tror jag" och till och med "En pratstund" (en låt som jag aldrig trodde att jag skulle få höra live). De spelade endast två låtar från den nya skivan vilket kan verka konstigt, men bob hund har ju alltid gjort på sitt eget vis. Precis som på förra spelningen avslutade de med "Hörlurar" trots att jag knappast tror att det är någon publikfavorit.

Jag var nog en av få personer på festivalen som valde att inte se på Depeche Mode. Ryktet säger att det var typ 20 000 på den spelningen. Istället satt jag på campingen och drack öl med några vänner. Jag ångrar inte det beslutet. Även om Depeche Mode kanske är sjukt stora för vissa så har de aldrig betytt särskilt mycket för mig, jag har inte ens hört mer än en handfull låtar och det känns dumt att se en spelning bara för att man "ska" ha sett dem. Vem vet, det kanske var jättebra men å andra sidan hade jag det väldigt trevligt på campingen.
Lite senare tog jag mig i alla fall in till festivalen för att se på Fever Ray och hann i alla fall se en låt med Depeche, vilket råkade bli "Personal Jesus". I alla fall en låt som jag käner igen och tycker är riktigt bra.

Fever Ray var nästan lika coolt som The Knife på Arvikafestivalen för tre år sen. I början såg man typ ingenting förutom ett antal läslampor som stod utplacerade lite här och var på scenen. Men så snart ögonen börjat vänja sig vid mörkret kunde man se Karin Dreijer stå i mitten av scenen iklädd någon konstig fjäderskrud. om det nu verkligen är Karin, det kan man ju aldrig så noga veta. Jag har fortfarande lite svårt att hålla isär de olika låtarna på skivan, men "Keep The Streets Empty For Me" och "If I Had A Heart" lät i alla fall fantastiskt bra, liksom de mesta annat. Lätt en av festivalens bättre spelningar, kanske den bästa till och med.

När jag kom ut ur Apollo-tältet fick jag syn på en person som verkade bekant och när jag kom lite närmare såg jag att det var bob hunds gittarist Johnny Essing som verkade ensam och övergiven. Jag gick fram och kramade honom och tackade för en bra spelning. Eftersom jag var lite småfull kunde jag inte låta bli att berätta hur mycket bob hund har betytt för mig och när jag visade loggan som jag har låtit tatuera på bröstet så verkade han faktiskt bli riktigt glad. Han sa också att bob hund hade räddat livet på honom "om det inte hade varit för det här bandet så hade jag gått och tiggt fimpar på södermalm." Andra kanske tycker att det verkar löjligt men på min lilla planet är det faktiskt rätt stort att ha pratat med Johnny Essing.

På lördagen hade jag bara ett skrivuppdrag, nämligen att intervjua bandet Thermostatic och detta var inte förrän på kvällen. Klockan tre var det dags för en ganska tråkig krock, Florence Valentin och Joel Alme spelade samtidigt, något som jag tycker att arrangörerna borde ha kunnat undvika eftersom de förmodligen lockar ungefär samma publik. Eftersom jag har sett Florence Valentin fler gånger valde jag Joel Alme den här gången, men det hade nästan lika gärna kunnat bli tvärtom. Joel Alme och hans band levererade en bra men knappast oförglömlig spelning. Joel svettades som en gris och tog i från tårna men jag hade gärna sett lite stråkar på scenen och inte bara blås. Sen hann jag även höra några låtar med Florence Valentin och även det verkade ha varit bra.
Anna Ternheims spelning var lite småtråkig dessutom var det sjukt varmt. Att placera en singer/songwriter på festivalens största scen var kanske inte heller ett helt lyckat drag. Nog för att Anna Ternheim är stor, men så stor?
Sen var det dags för en krock igen, jag hade gärna sett både Jenny Wilson, First Aid Kitt och Maud Lindström men tyvärr spelade de alla samtidigt. Jag valde att se First Aid Kitt, mest för att se om hypen kring dem stämde. Och det var faktiskt oerhört bra, båda tjejerna har verkligen otroligt vackra och mogna röster dessutom fick de enormt mycket kärlek från publiken. en del av hypen bygger väl på att de är så himla unga men jag tror faktiskt att de kommer gå långt och leverera lika bra låtar om tio år.

Elenette är kanske ett band som jag gillar lite mer i teorin än i praktiken. Jag tycker Kalle Berglund skriver fantastiska texter, men de var inget fantastiskt liveband.
Några som verkligen är en upplevelse att se live är ju däremot Fleet Foxes. Jag var storögt imponerad efter deras spelning på Way Out West förra året och lika imponerad den här gången. Lite snålt av dem at inte bjuda upp First Aid Kitt på scenen och inte göra några extranummer kan man kanske tycka, men det går inte riktigt att vara missnöjd efter en timmes stämsång som får änglarna att gråta.

Som avslutning på festivalen såg jag lite av Thåströms spelning, men jag kunde tyvärr inte se klart den eftersom jag skulle iväg och intervjua Thermostatic. Den här intervjun gick riktigt bra, trots att jag inte hade förberett några särskilt bra frågor. Men de var trevliga och roliga att prata med och alla kom med inlägg och kommentarer så intervjun skötte sig nästan av sig själv.

På det stora hela var det som vanligt en trevlig Arvikafestival, trots en del missöden och dålig planering av arrangörerna (till exempel tog den vegetariska maten till funktionärerna slut väldigt fort flera av dagarna).
Jag ser redan fram emot nästa år.

Bruset

2009-07-01T15:59:00.003+02:00

Plötsligt har jag glömt bort vart jag är på väg. Jag står på Centralen i Stockholm och bredvid mig rusar folk fram och tillbaka efter sin egen hemliga kompass. Zoomar man ut lite så ser man hur löjligt allt är: där springer en tjej för att hinna till ett möte, där sitter en gubbe framför en fyrkantig burk och investerar två miljoner i ett företag, där tar någon en guldmedalj i ett 100-meterslopp – alla är de övertygade om att de gör någonting viktigt. Men möten, pengar och tävlingar betyder bara något så länge vi har bestämt att de ska göra det. Universum bryr sig inte. Den samlade mänskligheten är inte större än en mygga som är på väg att skapa ett obehagligt bett på universums ena lår. Det blir varken värre eller bättre än så.

En timme senare sitter jag ändå på ett tåg på väg till Värmland. Det är väl så det funkar – när vi inte vet vart vi är på väg söker vi oss tillbaka till ursprunget, där allt började. I mitt fall är ursprunget en gård i Värmland. Jag sitter vid fönstret och ser ut på landskapet som ser ut som en Carl Larsson-målning. Så jävla orealistiskt. Och så jävla varmt det är. Kunde de inte kosta på sig lite luftkonditionering på tågen så man slapp sitta här och svettas som en hamster. Svettas hamstrar förresten? Ja, de borde det väl göra. Eller? Herregud vad hjälplös man är utan Wikipedia. Ska man fråga någon? Nej, det går ju inte. Svettas hamstrar? Vad är det för en jävla fråga. Istället plockar jag upp tidningen Kupé som ligger framför mig. På framsidan står Peter Magnusson med vass upp till öronen. Varför gör han det? Jag kommer ihåg honom från Hey Baberiba, ett löjligt TV 4-program som gick ut på att göra narr av kändisar och förnedra sig själv. Men nu har han enligt artikeln gått och blivit allvarlig. Vad fan är det med alla B-kändisar som ska komma ut som allvarliga och seriösa? Linda Rosing försökte bli politiker, Alex Schulman skriver en tårdrypande bok om sin far och Arnold Schwarzenegger lyckades till och med bli guvernör i Kalifornien. Alla försöker de få oss att tro att de har någon sorts djup, att de är något mer än bara lättlurade mediaprodukter. Och det värsta är att folk går på det, blir upprörda över att media behandlar dem som skit men kan ändå inte låta bli att köpa nästa nummer av Expressen som har ett femsidigt reportage om Carolina Gynnings uttagning av sina bröstimplantat. Vart är världen på väg? Vart är tåget på väg? Nu har vi ju stått still här i femton minuter. Signalfel säger föraren och lyckas låta uppriktigt ledsen när han beklagar att vi kanske missar våra förbindelser eller inte hinner fram till våra möten i tid. Han kanske borde ha blivit skådespelare istället för lokförare, han verkar onekligen ha en viss talang för det.

Var kommer detta förakt ifrån? Varför kan jag inte bara vara nöjd med allt som livet ger, sjunga allsång på skansen och sluta se snett på folk som aldrig har läst några andra böcker än deckare. Vad är det för fel på deckare egentligen? Vad är det för fel på att bli underhållen för stunden, måste allt vara så jävla kvasifilosofiskt och djupt? Jag läser lite i Daniel Sjölins ”Världens sista roman” och fattar ingenting. Är det det här som är litteratur? En massa pretentiöst mumbojumbo om ingenting. Jag förstår inte ens vad han vill komma fram till? Vill han komma fram till någonting? Och när ska tåget gå igen, nu har vi ju stått här i en halvtimme.

Om det finns en gud så skrattar han säkert. Här går vi runt och skriver pretentiösa romaner, skäms över vår nakenhet, blir hysteriska när vi ser någon vi känner på tv, bygger skyskrapor i glas, byter papperslappar med varandra, klär upp oss när vi ska på finmiddagar och så vidare. När vi egentligen bara kunde göra som djur gör mest – knulla, äta och sova. Vad ska det vara bra för, allting? Jag frågar tjejen i restaurangvagnen och hon svarar att tyvärr har vi stängt just nu men vi öppnar igen efter Degerfors.

Tio minuter senare är tåget på väg igen och jag är glad. Sverige är ju ändå bra vackert ändå. Som en Carl Larsson-målning, nästan. Och visst är det skönt att det är sommar. Luftkonditionering förstör ju bara miljön och lite svett har väl ingen dött av. Fan vad trött jag blir på alla som kallar klimathotet för ”vår tids viktigaste fråga”. Klart att det är den viktigaste frågan. Utan klimatet inga människor – snipp, snapp, snut så var den sagan slut. Klimathot förresten, det är ju vi människor som är hotet. Klimatet klarar sig säkert alldeles utmärkt på egen hand. Och så är jag där igen i tankarna om universums oändlighet och människans pyttighet. Man kanske borde skriva en bok om det. Risken är väl bara att det blir alldeles för pretentiöst och svamligt. Fast det är väl kanske så det ska vara. ”Vad är det för mening med att hålla på om man inte har några pretentioner?” Jag tror det var Jocke Berg som sa det. Fast den mannens pretentioner har väl ändå stigit honom åt huvudet? Lite jordnära får man väl ändå vara. Det måste ju finnas någon sorts balans. Varför ska allt vara så förbannat obalanserat hela tiden? Har man tid så blir man rastlös, har man ingen tid så blir man stressad. Som om tid vore någonting man hade. Det är väl också en vanföreställning, påtvingad av krassa marknadsekonomer.

Nu ska jag sitta här och andas. Bara andas. Så får vi se hur det går. Inte tänka på livets stora frågor, inte tänka på hur illa jag tycker om gubben som sitter i sätet bredvid, inte tänka på hur irriterad jag blir på tågförseningar. Bara vara. Som någon zenbuddhist har sagt att det ska vara. Så får vi se hur det går.

Äh, det här funkar ju inte. Det är bara en massa skval som rinner genom hjärnan hela tiden, det går inte att koppla bort. I alla fall inte om man är född på 80-talet som jag och är van vid att ständigt vara uppkopplad, alltid kontaktbar, alltid med där det händer. Herregud om man skulle missa något. Det går ju bara inte.

Nu har vi i alla fall passerat Kristinehamn och rullar in i Karlstad. Ska bli skönt att kliva av det här svettiga tåget. Gubben bredvid mig har redan ställt sig upp för att plocka ner väskan. När han sträcker sig uppåt kan jag se hans blekfeta mage – det är ingen vacker syn. Nu har han placerat väskan i mittgången, nu vänder han ansiktet mot mig, nu öppnar han munnen och säger: ”Ska du också vidare?”
Varför ska han börja prata nu för? Nu när vi har suttit här tysta och stilla på tåget i flera timmar och när vi äntligen ska få gå av så ska han inleda någon jävla konversation.
”Nej, det ska jag inte.”
”Nähä. Jag tänkte bara om du också skulle till Säffle och visste när nästa buss gick.”
Varför i hela världen skulle jag vilja åka till Säffle?
”Nej tyvärr, det vet jag inte.”
Nähä. Nej, jag får väl kolla på stationen.”
Det blir tyst, tåget bromsar in.
”Förresten”, fortsätter gubben, ”lite lustigt att du har en bob hund t-shirt på dig. Det är ett av mina gamla favoritband.”
Plötsligt förändras gubben. Han är inte längre bara en svettig och fet gubbe, nu är han en svettig och fet gubbe som gillar bob hund. Vi har någonting gemensamt.

”Ha det bra” säger gubben och kliver av tåget. Jag kliver ut på perrongen och känner något som kanske kan liknas vid kärlek.

Sommar, sommar, sommar...

2009-06-29T23:45:00.005+02:00

Jag har varit lite dålig på att uppdatera den här bloggen på sista tiden. Som med allt annat kan man skylla på värmen. Det har varit på tok för varmt för att jag ska ha känt någon större lust att blogga själv eller läsa andras bloggar. Sen har jag faktiskt varit ganska upptagen också. Det här är lite av det som hänt på sista tiden:

1. Michael Jackson och Willy Kyrklund har gått ur tiden. Jag har inte haft någon egentlig relation till någon av dem, men att båda har gjort fantastiska saker råder det inget tvivel om. Frågan är bara vem av dem som var coolast?

2. Midsommar har firats i sedvanlig ordning med blommor och blader, färskpotatis och nubbe och allt annat som hör sommaren till. Dagarna efter midsommar ägnades också åt en, i alla fall i min värld, typisk sommarsyssla nämligen att skörda rabarber. Detta ledde för övrigt till att jag brände mig i nacken och på armarna.

3. Efter midsommar drog jag till Göteborg och hade några trevliga dagar där med mycket bad och sol. I fredags skrev jag på ett kontrakt som innebär att jag från och med den 1 september kommer bo i en stuga i något som heter Gunnilse utanför Göteborg. Ska bli trevligt att bo i en stuga istället ör lägenhet ett tag (kontraktet gäller bara till sista maj nästa år så därefter får jag hitta något annat). Stugan ligger väldigt naturskönt och med goda förbindelser in till stan.

4. Jag har även hunnit med en liten utflykt till ett torp utanför Uppsala. Vi tog oss dit medelst rälsbuss och cykel, hade en väldigt trevlig kväll där som inkluderade vin, öl, frisbee, fotboll, pictionary, bad och fantastiskt trevligt sällskap. Dagen efter cyklade vi tillbaka till Uppsala och därefter fortsatte färden hem till Värmland för min del.

5. På torsdag drar jag på Arvikafestivalen. Jag har varit där de senaste tre åren men faktiskt aldrig som besökare. Först var jag där som funktionär och de två senaste åren som medlemsvärvare för Grön Ungdom. I år ska jag dit och göra några intervjuer för ARVIKA (Arvikafestivalens tidning). Jag trivs faktiskt rätt bra med att jobba på festivaler. Man får gratis inträde, man har oftast gott om tid att gå och kolla på band och man slipper bo på sunkcampingen. (Okej, jag kanske är lite pryd men tanken på att vältra mig i lera med en massa dräggpunkare lockar inte så mycket. I år ska jag till och med sova inomhus, inte mycket till campingliv alltså.) Nackdelen är väl att man inte får förtära någon alkohol vilket enligt många är själva poängen med att åka på festival. Men jag överlever det, dessutom brukar man komma ihåg konserter som man har varit full på så jävla dåligt.
De band som jag ser fram emot mest är: bob hund, Fever Ray, Fleet Foxes, Frida Hyvönen och Detektivbyrån. Funderar även på att som ende festivalbesökare strunta i att se Depeche Mode. Men jag får se. Återkommer kanske med en rapport eller liknande om en vecka.

6. Jag blev bränd av en brännmanet när jag badade i Göteborgs skärgård och när jag kom hem från Uppsala idag upptäckte jag att en fästing hade klättrat upp och satt sig på ett intimt ställe. Men det är väl sånt som hör sommaren till antar jag.

11. Agnetha Fältskog

2009-06-12T18:22:00.006+02:00

Man kan säga mycket om ABBA men en sak kan man aldrig ta ifrån dem. Jag snackar förstås om ljudbilden, det klassiska "ABBA-soundet", lika signifikativt som Phil Spectors "Wall of sound". Dessutom är det två andra faktorer som jag tror har bidragit till ABBA:s starka popularitet; Björn Ulveaus, Benny Anderssons och Stikkan Anderssons osvikliga förmåga att skriva perfekta popmelodier samt två självlysande sångerskor - Anni-Frid Lyngstad och Agnetha Fältskog.

Jag har lite svårt för de allra glättigaste och dansbandsvänliga ABBA-låtarna, "Ring, ring" och Waterloo" till exempel. De bästa låtarna är oftast de som har ett drag av melankoli och svärta i sig. "Our Last Summer" är ett bra exempel, men den bästa ABBA-låten är förstås "The Winner Takes It All".
Överdrivet dramatisk och pompös kanske vissa tycker men det beror i sådana fall förmodligen på att de inte har något hjärta. Det kanske låter som en klyscha men det känns verkligen som att Agnetha menar varje ord hon sjunger. Och alla som någon gång har blivit svikna eller övergivna kan känna igen sig i texten.

"But tell me does she kiss
Like I used to kiss you?
Does it feel the same
When she calls your name?
Somewhere deep inside
You must know I miss you
But what can I say
Rules must be obeyed"

12. Anna Maria Espinosa

2009-06-12T00:23:00.008+02:00

Jag erkänner att jag har försummat den här bloggen den senaste månaden. I synnerhet listan på kvinnliga artister har jag helt ansvarslöst låtit ligga i träda. Men det är sant som det sägs att den som icke sår skall heller icke skörda (eller förvänta sig några kommentarer) och därför tar jag nu lagom till sommarsäsongen nya friska tag.

Anna Maria Espinosa har inte bara Sveriges i särklass snyggaste namn. Hon sjunger dessutom förbannat bra. Jag tycker visserligen inte att hennes soloskiva är helt fantastisk, mest på grund av att flera av låtarna är ganska tråkiga. Däremot är hon alldeles strålande som ständig gästsångerska i Club Killers (som jag tyvärr ännu inte har sett live, måste verkligen se till att göra det någon gång).
Jag hade egentligen velat publicera "Boy I've Got A Date" som finns med på Club Killers liveskiva, men jag hittade den inte så det får bli den här istället. Hon sjunger kanske inte så bra som jag vet att hon kan göra i den här låten, men "Perifidia" (som betyder sviken kärlek) är i alla fall en av de bästa rocksteady-låtarna jag har hört (den är för övrigt också med i en väldigt fin kinesisk film som jag såg för några dagar sen - 2046).
Och jag tror att det finns ganska få svenska sångerskor som verkligen kan säga "Suck it to me, baby" så det låter riktigt bra. Där är Anna Maria i en klass för sig.

Bilmusik

2009-06-02T18:10:00.005+02:00

Det här inlägget har tidigare varit publicerat på Stardust-bloggen.

Jag är inte så mycket för bilar egentligen. Jag kan nästan ingenting om olika modeller och tycker för det mesta att det är en tämligen monoton och tråkig syssla att köra bil. Min fördom om alla grabbar som tycker det är roligt att meka med bilar är att de har en IQ-nivå som inte överskrider hundra.
Visst, det har väl hänt att jag njutit av att köra bil, främst nattetid när det är tomt och ödsligt på vägarna och man far fram genom vidsträckta landskap med bilstereon på hög volym. Då kan jag, för ett ögonblick, förstå det fantastiska i bilåkande. Men annars icke. Och det där med att meka med bilar, att ägna timmar åt att gräva i motorn och putsa lacken, det kommer jag aldrig fatta.

So far, so good. Som den miljöpartist jag är bör jag ju inte heller tycka om bilåkande, jag bör istället förespråka mer miljövänliga alternativ som cykel och tåg. Vilket jag också gör.
Men, trots detta måste jag erkänna att jag är väldigt svag för låtar som handlar om att åka bil.

Ta Tom Waits "Ol’ 55" till exempel, en låt som jag håller väldigt varmt om hjärtat. Den handlar om en snubbe som tar sin bil och kör iväg just som solen har börjat gå upp. Så mycket mer än så är det inte egentligen. I bakgrunden kan man ana någon sorts kärlekshistoria, men vad som har hänt sägs inte riktigt. I alla fall så tycks detta – att köra bil i soluppgången – vara den ultimata lyckan för Tom Waits. Och när jag lyssnar på låten så känns det så för mig också. Det är väl det som är det fantastiska med popmusik, att den kan få oss att tro på någonting som man kanske skulle ha avfärdat i vanliga fall.
Ett annat exempel är Magnetic Fields ”The Luckiest Guy On The Lower East Side”, i mitt tycke den finaste av alla låtar på mästerverket 69 Love Songs. Alla andra killar i stan är snygga och romantiska och köper fina presenter. Själv är man ful och fattig och det enda man har att komma med är en jävla bil. Det är inte ens någon snygg bil, förmodligen en sketen volvo 2.40 eller nåt. Men när vädret är fint så dissar hon ändå de andra killarna för att ta en tur i bilen. Det är väl romantik om något?

Och ännu har jag inte nämnt den störste bilromantikern av dem alla, Mr. Bruce Springsteen. I Bruce Springsteens låtar är ju bilen allt som oftast en symbol för den ultimata friheten.

“In the day we sweat it out on the streets of a runaway american dream
At night we ride through mansions of glory in suicide machines”

“There were ghosts in the eyes of all the boys she sent away
they hunt this dusty beach road in the skeleton frames of burned out chevrolets”

Och så vidare. Man kan ta några rader ur vilken låt som helst och med 90% säkerhet veta att det på något sätt handlar om bilar. Sånt kan man skratta åt. Man kan ironisera över hur typiskt amerikanskt det är att hylla bilen. Eller så kan man bara kapitulera för känslorna och se att det trots alla avgaser finns något väldigt fint i de här sångerna.

”Racing In The Street” från plattan Darkness On The Edge of Town inleds med följande rader:

“I got a sixty nine chevy with a three ninetysix
Fuelie heads and a hurst on the floor
She’s waiting tonight down in the parking lot
Outside the Seven Eleven store”

Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad “a three ninetysix fuelie heads and a hurst on the floor” är för något. Men jag gissar att det har något med motorer och pedaler att göra.
Trots detta tycker jag att "Racing In The Street" är en av världens absolut bästa låtar.

Men jag väntar fortfarande på den dagen då det kommer kännas lika fantastiskt att köra bil i verkligheten som Bruce och de andra gubbarna vill få mig att tro.

En visdomstand fattigare

2009-06-02T17:42:00.002+02:00

Här kommer den spännande fortsättningen i miniserien "Valdemar hos tandläkaren":

Idag var jag till tandläkaren igen för att dra ut en visdomstand som hade hamnat snett. Det regnade idag med. Det har varit fint väder hela helgen men bara för att jag skulle till tandläkaren idag så skulle det förstås regna.
Att dra ut en tand var väl inte det roligaste jag har gjort. Inte för att det gjorde så ont, man har ju bedövning tack och lov, men det känns en smula obehagligt när någon skär i munnen på en med ett instrument som låter värre än en motorsåg. Sen använde hon någon sorts kofot i miniattyrformat med vilken hon försökte bända isär käften på mig. Det kändes också lite otrevligt.
Dock måste jag säga att jag har ändrat uppfattning om min tandläkare, hon är rätt skön ändå. Hon skämtade en hel del med mig när jag låg där, synd bara att det är så svårt att skratta när man har fem olika instrument inne i munnen. Över huvud taget förstår jag inte riktigt varför tandläkare alltid ska envisas med att fråga en saker när man ligger där, de kan ju inte förvänta sig så mycket till svar förutom ett enstavigt: "Aaaaa"
Tanden satt ganska väl förankrad vilket gjorde att hon fick gå och hämta flera andra instrument innan hon slutligen kunde få loss den.
Sen fick jag gå hem, en visdomstand och tvåtusen kronor fattigare. Åt nudelsoppa till middag. Känner mig fortfarande halvt förlamad i ansiktet men jag har i alla fall inte ont. Men det kommer väl kanske när bedövningen har släppt helt.

Imorgon ska jag träffa min uppsatshandledare och stå på torget för Miljöpartiet, jag hoppas att jag mår bättre då.

Slut på äventyret för idag.

The Summer Never Ends....

2009-06-01T18:00:00.008+02:00

Underbaraste Jens Lekman. Nu har han knåpat ihop en sommar-mixtape som innehåller fantastisk musik med The Embassy, Lamont Dozier, Cat Stevens, Jeff Perry med flera och inte minst nya låtar med Jens själv!

Let the summer begin.

Grodor

2009-05-25T18:07:00.002+02:00

Den här veckan är alldeles fullspäckad av debatter, bokbord och torgmöten. Idag har jag hunnit med både ett bokbord på Älvkullegymnasiet i Karlstad och en debatt på Brogårdsgymnasiet i Kristinehamn.
Debatten gick ganska bra trots att jag mötte två Europaparlamentskandidater, Charlie Weimers från Kristdemokraterna och Håkan Svenneling från Vänsterpartiet. Båda är riktigt smarta och slipade debattörer, riktigt lika vassa var dock inte representanterna från SSU och MUF.
Jag börjar förresten förstå det där med grodor som politiker slänger ur sig. Jag råkade till exempel vid ett tillfälle säga att "vi är absolut emot att exportera produkter över hela jorden." Vad jag menade var förstås att det är dumt att exportera vår mat till fattiga länder och att vi inte ska importera mat som vi lika gärna kan odla här i Sverige, men det är möjligt att det inte riktigt framgick. Charlie Weimers högg i alla fall på det och menade att Miljöpartiet måste vara riktigt tossiga som inte vill exportera över huvud taget...

Men det absolut mest korkade uttalandet i debatten stod i alla fall killen från moderaterna för. "Vi gillar ju kvinnor. Tänk på att bakom varje framgångsrik man står en vacker kvinna."
Observera att detta sades helt utan ironi. Det var så dumt att jag blev alldeles mållös.

EU-undersökning - Utvärdering

2009-05-24T00:39:00.002+02:00

Vi har haft undersökning här på bloggen igen och ett stort antal av de röstande trodde att EU står för "Ett (nytt) USA". "En Urk!", "Effektivt utanförskap" och "Evighetslånga utläggningar" var andra populära alterntiv.
Redaktionen kan nu avslöja att alla dessa svar var mer eller mindre rätt. Det enda som EU inte står för och som fanns med i listan var "Einars Underkläder" och "Erotiska Utbildningsdepartementet". I alla fall har inte vi sett till några sådana, men vi utesluter inte helt att de existerar.
Det enda alternativet som glädjande nog inte fick några röster var "Enerverande undersökningar". Vi på redaktionen tolkar det som att ni tycker att det är jättekul med undersökningar och kommer därför fortsätta med sådana titt som tätt.

Om två veckor kan ni förresten se till att EU blir något mindre Urk! och USA genom att rösta på Miljöpartiet. Om ni vill vara ännu duktigare kan ni kryssa i Carl Schlyter, förmodligen den smartaste och kunnigaste av alla EU-parlamentariker.

The 00's

2009-05-23T23:49:00.003+02:00

Jag såg på Henrik Schyfferts på många sätt lysande enmansföreställning "The 90's - ett försvarstal" tidigare. Jag började då fundera lite på vad som egentligen kännetecknar min egen generation alltså 80-talisterna, vi som vuxit upp under 2000-talets första decennium.
Jag är född 1985, var 14 år vid millenieskiftet och kommer vara 24 nästa år. Jag borde alltså vara ganska representativ för den här gruppen. Men jag kan faktiskt inte komma på särskilt mycket. Kanske är det så att när man befinner sig mitt uppe i något så är det svårt att se det. Det är ju lätt att säga om tidigare decennium att såhär och såhär var det: på 70-talet var alla pårökta flummare, på 80-talet var alla hårdrockare eller synthare, på 90-talet var alla ironiska osv. I verkligheten är det ju förstås inte så. När man studerar olika decennier kan man kanske se vissa tendenser men väldigt många avviker ju också, tack och lov, från den gällande normen.

Men i alla fall. Vi 00-talister, vilka är vi egentligen? Jag tror på något sätt att den moderna tekniken har påverkat oss väldigt mycket. Vi är ju trots allt den första generationen som knappt kan föreställa oss en värld utan internet och mobiltelefoner. Det här med att ständigt vara uppkopplad och att kunna skapa sig en egen identitet på internet är ju något ganska nytt och nåt som jag tror gör att min generation skiljer sig från äldre generationer.
Genom alla så kallade sociala medier - bloggar, facebook, twitter och allt vad det heter - så skapar man sig ofta en identitet som kan vara ganska långt från den man är egentligen. Det självutlämnande är väl också ganska tidstypiskt. Samtidigt som väldigt många protesterar mot övervakningslagar som FRA och IPRED så lägger vi ut en del väldigt privata saker på internet. Själv tycker jag att det är ganska paradoxalt.
Den typiska 00-talisten tror jag är en person som tycker om att stå i centrum, som gärna skryter med vilket stort kontaktnät hen har och som är van vid att alltid befinna sig i ett konstant medie- och informationsflöde. Eller vad tror ni?

EU?

2009-05-16T19:41:00.002+02:00

Om mindre än en månad är det EU-val. Med anledning av detta handlar veckans undersökning om just EU. Vad står egentligen EU för?
Ni svarar genom att kryssa i det eller de alternativ som ni tror är rätt i högerspalten. Observera att flera svar kan vara rätt.

Det här är bara början...

2009-05-10T15:24:00.002+02:00

Melodi: We've Only Just Begun (The Carpenters)

Det här är bara början
på livet
oklippta vingar och löften
och kyssar att bygga en dröm på

Innan solen har gått upp
ger vi oss av
vägarna ligger öppna nu
vi börjar gå men snart springer vi
och det här är bara början

Vart skyltarna pekar spelar ingen roll
vi har lysande utsikt åt alla håll
vi stannar på gårdar och jobbar någon dag
sen packar vi ihop och ger oss av

Och när solen går ner
ler du och säger:
jag vet en plats dit vi kan gå
där det finns rum för oss att växa på

För det här är bara början.

Sicko

2009-05-08T19:38:00.004+02:00

Tydligen råder det akut blodbrist i Värmland, något som hade gått mig förbi fram tills för en stund sen då jag pratade med min kompis Martin. Martin hade tänkt göra slag i saken och ge blod, väl där konstaterades det att blodet var fullständigt friskt men han fick ändå inte ge blod. Anledningen: han har haft sex med män.
På Geblod.nu skriver Bengt Ekermo om orsaken till förbudet, givetvis beror det på rädsla för att personen ska bära på HIV/Aids utan att veta om det. Det kan ju verka rimligt men observera att detta gäller hela livet, oavsett om personen kanske inte har haft sex med en man på många, många år. Den som har haft samlag med person som har utsatts för risk för blodsmitta uppmanas däremot att vänta sex månader.
Att det gör mig upprörd beror främst på att det spär på fördomen om homosexualitet som någonting sjukt och konstigt. Som om det låg i blodet.
Se en intervju med Martin här (ca 6 min in i klippet).

Svenne Banan

2009-05-07T20:27:00.003+02:00

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Promoes nya låt "Svenne Banan". Alltså, det är en fruktansvärd låt, det kan vi säkert vara överens om. Men det är ändå en ganska kul text och video.
Givetvis är den gjord som något sorts ironiskt skämt och givetvis kommer majoriteten av lyssnarna inte att fatta det. Det i sig är lite kul. Ungefär som när patriotiska amerikanare skrålar med i "Born In The U.S.A."
Men frågan är ändå om det är tillåtet att göra en vedervädigt dålig låt bara för att man gör det med ironi. Det finns en viss risk för att den här låten kommer spelas överallt där du råkar befinna dig i sommar och rådiggas av killar med bar överkropp och tatueringar på ryggen. I can hardly wait.

Skoldebatter

2009-05-06T16:20:00.004+02:00

Det börjar märkas att det är val till Europaparlamentet om bara en månad. De kommande veckorna kommer vara ganska fulla av debatter för min del. Idag var jag på Tingvallagymnasiet och medverkade i två debatter mot de andra ungdomsförbunden. Först pratade vi inför 3:orna och därefter inför 1:orna och 2:orna. Under den första debatten var det inte mer än kanske 20 personer i publiken och på den andra var det närmare 100. Lite konstigt ändå att de som går sista året på gymnasiet är så ointresserade av att komma och lyssna, det är ju ändå de som har möjligt att rösta och påverka.
Nåväl. Det gick väl ganska hyfsat. Lite skrämmande dock att så många ungdomar verkar tro att kärnkraft är den bästa lösningen på miljöproblem. Eller att vi inte bör satsa på att lösa klimatproblemen just nu eftersom det är finanskris... Såna påståenden är dock ganska enkla att bemöta. Vet man minsta lilla om hur brytningen av uran går till eller att det inte finns någon säker slutförvaring så inser man ganska snart att det inte alls är någon bra lösning. Mer satsningar på nya energikällor leder till fler gröna jobb, dessutom är det inte så dyrt att bygga vindkraftverk som många tror.
Lite värre var det när jag tvingades att försvara kvotering. Jag tycker ju inte att kvotering är någon jättebra lösning, vilket jag också påpekade. Det bästa vore ju förstås om arbetsgivarna verkligen såg till kompetens och inte till kön. Men så länge som de inte gör det så tror jag ändå att kvotering är något nödvändigt ont, åtminstone inom vissa yrkeskategorier.

Något som irriterar mig väldigt mycket under såna här debatter är när ungdomsförbunden säger saker som förvisso är väldigt bra, problemet är bara att deras moderpartier bedriver en helt annan politik. Till exempel var ju alla ungdomsförbund mot IPRED och även FRA om jag inte missminner mig. Ändå drevs båda delarna igenom i riksdagen. Jag skulle i alla fall inte vilja vara med i ett parti där ungdomsgenerationen vill något helt annat än de äldre. Som tur är har vi ju Grön Ungdom som faktiskt har exakt samma politik som Miljöpartiet. Det betyder inte att vi inte kan kritisera Miljöpartiet om de bedriver politik som till exempel strider mot partiprogrammet. Dessutom är jag ganska övertygad om att Miljöparti är det parti där unga har störst chans att delta även i de viktiga beslut som tas.
Men det var som sagt en ganska bra debatt ändå. Hoppas att resten bli lika lyckade.

bob hund, Cirkus 2/5

2009-05-03T18:43:00.005+02:00

En sak ska ni ha klart för er, pojkar och flickor. bob hund handlar inte om nostalgi. I alla fall inte om man med nostalgi menar att det var bättre förr. bob hund har funnits i 18 år och gjort 411 spelningar. Jag har sett blygsamma 3 av dem, ändå vågar jag påstå att de inte har blivit ett dugg sämre - nya skivan står sig bra i jämförelse med de tidigare och energin och spelglädjen verkar inte ha minskat med åren.

Kvällen till ära har de inte bara ett utan två förband - Pascal, som följt med dem på deras andra sverigespelningar, samt, exklusivt för Cirkus, Robert Johnson & Punchdrunks.
Jag gillar Pascal. De spelar sina låtar, enkelt och rakt, som en autostrada in i hjärtat. Bäst är nog ändå låtarna från den senaste skivan, Galgberget. Det vilar någonting suggestivt över dem. Som om apokalypsen var här när som helst. Texterna är i samma klass som Olle Ljungströms - enkla, träffsäkra och fyndiga.
Robert Johnson and Punchdrunks är kanske bra i små doser. Det låter som melodier hämtade ur någon Tarantino-rulle och Robert Johnson är faktiskt rätt cool, särskilt när han lutar sig ut över publiken och ser ut som Mick Jagger. Men i längden blir det ändå en aning sövande.

bob hund kliver på scenen strax efter nio och öppnar med två låtar från den nya skivan - "Tinnitus i hjärtat" och "Bli aldrig som oss, bli värre". Det är bra men det dröjer ett tag innan konserten griper tag om mig på allvar. Sen följer några gamla favoriter, "Dusseldorf" och "15 år bakåt och 15 år framåt". Den sistnämnda hade jag faktiskt inte väntat mig men det var väldigt roligt att de spelade den.
Efter att ha spelat i cirka en timme och varvat hits som "Ett fall och en lösning" och "Nu är det väl revolution på gång?" med "Blommor på brinnande fartyg" och andra låtar från den nya skivan går de av scenen för första gången. Men självklart kommer de tillbaka, inte bara en gång som alla andra band, utan fyra gånger. Bäst är det andra extranumret då de spelar sina kanske tre bästa låtar i rad: "Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag; tror jag", "Mer än så kan ingen bli" och "Allt på ett kort". Det var mer än jag hade vågat hoppas på. Gitarrkaoset i "Det skulle vara lätt..." hade i och för sig kunnat få fortsätta i tio minuter till för min del men att de över huvud taget spelar den känns som den bästa present man kan få. Konserten hade kunnat sluta där. Thomas Öberg säger mycket riktigt efter detta att "konserten är slut för länge sen, det här är bara efterfesten". Efterfesten består av "Hörlurar", "En som stretar emot" och slutligen "Dansa efter min pipa".

Och så det där om nostalgi. Så länge vi låter våra liv styras av börser som går upp och ner och så länge som det anses som något eftersträvansvärt att vara glättig och ytlig, så länge behövs bob hund. Så länge behövs det någon som vågar sätta en trafikkon på huvudet, ställa sig på två högtalare och tala om för oss hur saker egentligen ligger till. Det handlar inte om nostalgi, det handlar bara om känslan av att det är någonting som har gått jävligt snett och att det är vår förbannade plikt att rätta till det.

"Vi har väl aldrig sagt att du är ful? Vi har väl alltid skickat kort till jul? Du kan kalla mig för idiot, det har jag ingenting emot, jag är en idiot. Men mer än så kan ingen bli".
Det skulle kunna vara vara världens vackraste rader tillsammans med det här mellansnacket:
"bob hund säger tack så mycket.
bob hund säger också: Alla som står på gästlistan får köra in fingrarna i öronen, för den sista delen av den här låten går bara till dom som har betalat full entré.
Vi säger också till YouTube-generationen: Stoppa ner era jävla mobiltelefoner och kameror nu, sluta filma, era jävla losers, och befinn er på konserten i 40 sekunder till, ok?"

"Om du säger att den här konserten är legendarisk så är den det. För det finns ingen som kan motbevisa dig" säger Thomas också vid ett annat tillfälle.
Jag säger att den var legendarisk.

(och här får ni ändå ett youtube-klipp för att ni ska få någon känsla för hur bra det var, det kommer förstås aldrig i närheten av att vara på plats, men ändå).

En ball sida

2009-04-30T11:20:00.004+02:00

Det här kan ta mig fan vara den bästa sida på hela internetet. Här står allt man behöver veta, från vad man ska läsa på toaletten till vilken färg man ska tycka om. Fantastiskt. Jag vet inte hur jag överlevde innan jag visste att den här sidan fanns.

Ett litet citat:

"Balla personer dricker sin öl ganska snabbt. Oavsett i vilken typ av behållare den kommer. Det får absolut inte ta mer än 10 minuter att dricka ölen. Allra helst dricks den på mindre än 5 minuter, men det beror ju naturligtvis på hur många öl man redan har druckit, även om en ball person helst inte skall ta hänsyn till något sådant. Det är viktigt att man dricker som allra mest när ingen ser på; det är strängt förbjudet att dricka när flera andra personer dricker, då det är lätt hänt att det skapas en mytbildning kring hur snabb man är på att dricka öl. Det handlar inte alls om att vara så snabb som möjligt, det handlar om att vara så ball som möjligt."

Myrorna

2009-04-29T23:50:00.003+02:00

Nu när jag ändå är inne i bloggsvängen så kan jag ju berätta att jag var på Myrorna igår och köpte en dubbel-lp med Roy Orbison. Glad och belåten satte jag mig tillrätta i finfåtöljen för att lyssna då jag till min förargelse upptäckte att det inte var Roy Orbison på den ena skivan utan John Fogerty. Nu kostade skivan förvisso bara tio spänn så det är väl inte så mycket att tjafsa om, men ändå. Har man köpt en skiva med Roy Orbison så vill man ju höra Roy Orbison och inte John fucking Fogerty. Det är nästan så jag överväger att aldrig köpa lp-skivor på Myrorna mer. På Knastret hade detta aldrig hänt.

Mvh
En besviken kund

Tro och tvivel

2009-04-29T23:30:00.003+02:00

Det var ganska bra uppslutning i min senaste omröstning. Hela 27 personer deltog och de flesta av dessa ansåg att svart var den bästa färgen (och kom nu inte och säg att svart inte är någon färg). Om det här hade varit en publikfriande blogg så hade jag kanske bytt till svart bakgrund nu. Men det gör jag inte. Istället kör vi en kompromiss - nästan lika många tyckte nämligen om svart-vitt och därför har jag nu en svart-vit bild längst upp. Det hade du ju förut också kanske någon invänder, och det är förvisso sant, men nu har jag statistik som bekräftar att detta uppskattas av mina läsare och det känns ju tryggt och bra.

Nog med prat. Min nya omröstning handlar om tro och tillit. Gör nu din medborgerliga plikt och rösta!

13. Veronica Maggio

2009-04-29T22:50:00.006+02:00

Jag vet inte riktigt när jag började gilla Veronica. De första gångerna jag hörde "Dumpa mig" tyckte jag mest att hon var jobbig och enerverande. Kanske det var först med den andra skivan som det lossnade.
Det gör inget att det låter som om varenda melodi är snodd från Motown-fabriken. Det gör inget att texterna ibland känns lite väl banala. Det gör inget att det är musik som funkar lika bra på något trendigt café som på TV4. Inget av det där gör något. För det är ju bra. Det är ju pop. Och gillar man inte det här så här gillar man nog inte popmusik.

Campus Svea

2009-04-28T19:17:00.003+02:00

Campus Svea är en tecknad serie i sju delar som gick på SVT i slutet av augusti förra året. För oss som missade den då finns den nu i SVTplay. Den är faktiskt värd att kolla på, lite som en svensk version av South Park (fast självklart inte lika grov - den är ju ändå sveriges television vi snackar om). Den enda nackdelen är den där ungjäveln som envisas med att tala svengelska hela tiden, efter några avsnitt blir man bara jävligt trött på honom. Kolla här.

Vem i hela världen kan man lita på?

2009-04-26T17:41:00.004+02:00

Göran Skytte är en märklig man. En gång i tiden tillhörde han den svenska vänsterrörelsen som anordnade Vietnam-demonstrationer och bekände sina hjärtan till Karl Marx. Han jobbade på ETC och skrev avslöjande repotage om skattesmitning. Han är bror till Håkan Skytte som spelade i Hoola Bandoola Band och har själv spelat in mycket musik tillsammans med Mikael Wiehe, bland annat i Kabaréorkestern.
Någon gång under 80-talet började hans åsikter gå allt längre åt höger och på senare år har han dessutom blivit övertygad kristen.
Idag är han egenföretagare och skriver kolumner i Svenska Dagbladet.

Den 14 mars skrev han om extremisterna i Malmö som demonstrerade mot tennismatchen mot Israel. Jag ska erkänna att jag själv har lite svårt att se poängen med den typen av demonstrationer. Skyttes krönika blir dock en smula komisk om man tänker på den gamla Hoola Bandoola-låten "Stoppa matchen" som i princip handlar om samma sak.

Igår, den 25 april, skrev han en kolumn med rubriken "Stollerierna frodas bland unga gröna". Skytte har varit inne på Grön Ungdoms hemsida och retat upp sig på allt som står där. Vad är det då som Göran Skytte tycker är så vansinnigt? Jo, bland annat att Grön Ungdom vill att alla samlevnadsformer ska värderas likvärdigt, att man ska få döpa sina barn till vad man vill och att kärnkraften är dålig.

Vad jag framförallt stör mig på med den här kolumnen är att Göran Skytte inte kommer med några som helst motargument. Om han åtminstone hade skrivit varför han finner allt det här så stolligt så hade jag kunnat acceptera det, nu blir det bara en ironisk klapp på axeln till de stackars ungdomarna som inte vet bättre. Har du redan glömt hur det är att vara ung och förbannad Göran?
Det är förstås lätt för Göran Skytte som själv är en medelålders och heterosexuell svensk man att avfärda en krönika som handlar om kärnkraften som en patriarkal produkt som trams. Det hade varit betydligt modigare om han hade vågat erkänna att det i första hand är män som han själv som är för kärnkraft och andra storskaliga och miljövidriga projekt.

Han avslutar med att skriva om Grön Ungdoms förslag att döpa om alla röda dagar till gröna dagar. "Det KAN vara ett självironiskt aprilskämt, eftersom det är publicerat den första april. Men säker kan man inte vara. I Stollarnas Paradis är allt möjligt." skriver han.
Självklart är det ett skämt. Om Göran Skytte hade läst igenom hela pressmeddelandet som han referar till istället för att bara försöka plocka hem billiga poänger så hade han kanske sett att det avslutas med "april april".

Det som jag dock finner mest beklämmande med det här att det så tydligt visar att många ur den så kallade 68-vänstern idag är ultrakonservativa och självbelåtna. Det gör mig lite rädd eftersom jag tänker att jag själv en dag kanske kommer sluta så. Tänk om jag om fyrtio år sitter och skrattar åt hur dum och naiv jag var i min ungdom. Lova att ge mig en smäll på käften om det någonsin skulle ske.

Livet å dä

2009-04-25T18:49:00.002+02:00

Tänkte bara kika in och säga att jag lever. Jag vet att ni har varit oroliga. Det händer alldeles för mycket för att jag ska ha tid att hinna skriva om'et. Det är det ena med det andra och det andra med det tredje. Det är festivalplanerande, tidningsskrivande, uppsatsångest, jobbletande, eu-val, årsmöten, framtidsångest, städande hos mormor, kattkiss i tvätten och piraträttegångar all over the place.

Men på det stora hela mår jag väldigt bra. Solen skiner, ölen smakar gott, barnen lekar på gatan, blommorna knoppas i parken och kärleken spirar. Vad mer kan man begära?
Tids nog så löser sig alltid allt. Så är det bara.

Tids nog kommer det även komma mer frågesports, listor (listan på kvinnliga sångröster är inte avslutad än, den ligger bara i dvala) och kvasifilosofiska inlägg om ditt och datt (men mest om datt).

Tills vidare föreslår jag att ni lyssnar på mina vänner i Part of The Band.

Frågesports

2009-04-16T22:34:00.003+02:00

Som den uppmärksamme säkert har lagt till märke så har vi haft en liten undersökning här i vänstermarginalen. Frågan gällde vad som är att föredra av pest och kolera. Trots ett klent deltagande kan vi nu konstatera att kolera är det som gäller, alla dagar i veckan utom tisdagar.
Redaktionen hoppas att det ska bli något fler som deltar i den nya omröstningen. Temat den här gången är färger. Lycka till!

The Love language!

2009-04-13T19:33:00.002+02:00

Det kanske tyder på dålig inspiration när man snor andras tips utan att skämmas. Eller så tyder det på att The Love Language är ett så bra band att man inte kan låta bli att älska det. Det tog ungefär tre sekunder av "Lalita" innan jag insåg att det här är ett band att komma ihåg och hålla nära hjärtat.

"I think this is the beginning of a beautiful friendship."

Idioternas sport

2009-04-08T23:05:00.004+02:00

Jag kan förstå att folk gillar fotboll. Det kan jag faktiskt. Jag kan till och med själv tycka att det är rätt kul att kolla på emellanåt. Jag är visserligen ganska långt från någon fotbollsfantatiker, jag har till exempel aldrig tippat en ligamatch och mitt engagemang sträcker sig mest till att se på matcher under fotbolls-VM. Men jag tycker att det är en av de roligare sporterna att kolla på.

Hockey däremot. För det första är det en jävligt rörig sport, dom tacklas och har sig, domaren blåser av var tionde sekund, man ser inte var pucken är någonstans och plötsligt har någon lyckats trixa in den i målet och man har ingen aning om hur det har gått till. För det andra så är det statistiskt säkerställt att åtminstone 80% av alla som gillar hockey är idioter.

Anledningen till att jag skriver det här inlägget just nu beror förstås på att Färjestad vann SM-guld för någon timme sen. För de som inte bor i Värmland är det kanske lite svårt att förstå hur stort hockey är här. Det är så nära religion som man kan komma för en värmlänning.
Jag såg i alla fall sista perioden av matchen, tillsammans med några andra varav de flesta också verkade vara ganska måttligt intresserade. Efter matchen bar det av till torget för vissa, men jag lunkade hemåt. Jag pallar inte riktigt att stå och skrika i kör tillsammans med en massa hockeydårar. Särskilt som jag bara har sett en period under hela slutspelet, det skulle kännas lite falskt. På vägen hem höll jag nästan på att bli överkörd av bilar som körde runt och tutade.

Kanske handlar det en del om identifikation också. Jag kan ibland känna mig som svensk men jag kommer nog aldrig att känna mig som en värmlänning, därför kan jag inte heller bli överlycklig över en värmländsk seger. Men jag unnar ändå de som bryr sig att få vara glada ikväll. Det kan dom få. Kom inte här och skrik bara.

P.S: Jag förväntar mig åtminstone ett mordhot bland kommentarerna. Om jag inte får det så blir jag besviken.

Tandläkarväder

2009-04-08T14:21:00.007+02:00

Jag har länge tänkt skriva någonting om vilka fantastiska tänder jag har. Jag har till exempel aldrig haft något hål, aldrig behövt använda tandställning och när jag var liten brukade jag alltid få ett klistermärke när jag var hos tandläkaren för att jag hade så fina tänder (när jag blev lite äldre insåg jag dock att alla barn fick klistermärken).
Men tydligen har jag inte så fantastiska tänder längre. Idag var jag nämligen till tandläkaren för första gången på fyra år. Sist jag var där var några veckor innan jag skulle åka till Australien. Sen dess har jag inte brytt mig om att gå dit, dels för att det kostar så jävla mycket, dels för att jag som sagt har fantastiska tänder. Trodde jag.

Det regnade förstås på vägen dit. Det regnar alltid när man går till tandläkaren. Detta fick mig osökt att tänka på Lars Winnerbäcks låt "Söndermarken" där en av verserna går såhär:

Gråvita skyar
Tandläkarväder
Nån grävmaskin som sliter upp
en cykelväg vid fotbollsplan
Och nyponbuskar, nyponbuskar
Hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag
den jag är nu

Och plötsligt var jag femton år igen. Jag hade just suttit i den där fula matsalen med halvbehjärtad husmanskost och stolar som man staplar på varandra och snart skulle jag tillbaka och ha en biologilektion med Bernt-Göran "Kimmen" Johansson. Inte blev det bättre när jag kom in i väntrummet som såg ut exakt som alla tandläkarväntrum i alla tider har gjort; några tidningar på ett bord, ungar som leker och radion som spelar radiosporten på P4. Sedan kom det in en tandhygienist och läste upp mitt namn och bad mig följa med. Hon frågade ut mig lite om vad jag var för en, vart jag kom ifrån, hur mina tänder kändes och så vidare. Sen tog hon några kort på tänderna och när hon hade framkallat dem kallade hon på en tandläkare som hette Elisabeth.
Precis som att det alltid regnar när man går till tandläkaren så heter alla tandläkare Elisabeth. Även de manliga tandläkarna. Heter de något annat så är det bara ett täcknamn för att försöka dölja att de egentligen är muterade robotar.
Elisabeth tittade runt lite i käften på mig och konstaterade sedan att jag hade en visdomstand som har vuxit helt snett och som de därför skulle bli tvungna att dra ut. Eventuellt skulle de också bli tvungna att dra ut tanden som sitter brevid. Dessutom kunde hon konstatera att jag hade en visdomstand på andra sidan som också var på väg att växa snett samt ytterligare ett hål i överkäken.

"Jaha, hur känns det här då?" sa Elisabeth.
"Det känns väl inte så bra" sa jag. Vad fan förväntar hon sig? Tror hon att man ska jubla av glädje för att man måste dra ut tänder? Skulle inte tro det va.

Jag fick två nya tider. En den 2:a juni och en den 8:e juni. Alltså inte förrän om två månader... Helst skulle jag vilja ha det överstökat så snart som möjligt men det är väl inte mycket att göra åt. Som tur är har jag i alla fall inte särskilt ont i tänderna annars skulle jag nog ha blivit ganska förbannad.

Jag har alltså minst två hål i tänderna och när jag gick därifrån så fick jag ytterligare ett hål i plånboken. Den här gången kom jag i och för sig ganska lindrigt undan, det kostade 1000 kronor, men nästa gång lär det väl bli ännu mer.

Det regnade fortfarande när jag gick hem. Och jag var fortfarande 15 år.

Att lära för livet

2009-04-03T01:01:00.003+02:00

Jag tänkte ju att jag inte skulle läsa något till hösten. Så därför har jag nu, i konsekvensens namn, sökt 20 olika utbildningar, både i Göteborg och i Karlstad...

Det bara blev så. Det finns ju så himla många grejer man vill läsa och det skadar ju aldrig att söka. Söker man väldigt mycket behöver man inte heller ha någon beslutsångest nu utan kan skjuta upp den till hösten.

Så, here we go:

Du har anmält dig till följande utbildningar:

1. GU-14555 - Litteraturteoretisk magisterkurs 15hp Dagtid,
Normal undervisning, Halvfart (50%), Fristående kurs,
Göteborgs universitet, Göteborg

2. GU-19782 - Journalistprogrammet 120hp Dagtid,
Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram,
Göteborgs universitet, Göteborg

3. GU-12501 - Teoretisk filosofi: Orientering om västerländsk filosofi 7.5hp Kvällstid,
Normal undervisning, Halvfart (50%), Fristående kurs,
Göteborgs universitet, Göteborg

4. GU-12401 - Praktisk filosofi: Argumentationsanalysens grunder 7.5hp Kvällstid,
Normal undervisning, Halvfart (50%), Fristående kurs,
Göteborgs universitet, Göteborg

5. GU-12500 - Teoretisk filosofi: Grundkurs 30hp Dagtid,
Normal undervisning, Helfart (100%), Fristående kurs,
Göteborgs universitet, Göteborg

6. GU-12400 - Praktisk filosofi: Grundkurs 30hp Dagtid,
Normal undervisning, Helfart (100%), Fristående kurs,
Göteborgs universitet, Göteborg

7. KAU-13590 - Forskningsmetoder 15hp Dagtid,
Normal undervisning, Halvfart (50%), inom Kulturvetenskap,
Karlstads universitet, Karlstad

8. GU-15405 - Retorik och skriva, grundkurs 30hp Dagtid,
Normal undervisning, Helfart (100%), Fristående kurs,
Göteborgs universitet, Göteborg

9. GU-15403 - Retorik, grundkurs 15hp Kvällstid,
Normal undervisning, Halvfart (50%), Fristående kurs,
Göteborgs universitet, Göteborg

10. KAU-14143 - Retorik 7.5hp Kvällstid,
Normal undervisning, Kvartsfart (25%), inom Kulturvetenskap,
Karlstads universitet, Karlstad

11. GU-12801 - Idéhistoriens huvudlinjer, grundkurs 1 15hp Blandade tider,
Internetbaserad distansunderv, Halvfart (50%), Fristående kurs,
Göteborgs universitet, Göteborg

12. GU-12800 - Idéhistoriens huvudlinjer, grundkurs 1 15hp Dagtid,
Normal undervisning, Helfart (100%), Fristående kurs,
Göteborgs universitet, Göteborg

13. KAU-13391 - Idéhistoria I 30hp Dagtid,
Normal undervisning, Helfart (100%), inom Kulturvetenskap,
Karlstads universitet, Karlstad

14. KAU-13394 - Etik, moral och människosyn 15hp Kvällstid,
Normal undervisning, Halvfart (50%), inom Kulturvetenskap,
Karlstads universitet, Karlstad

15. KAU-13395 - Rasismens idéhistoria 15hp Veckoslut,
Internetbaserad distansunderv, Halvfart (50%), inom Kulturvetenskap,
Karlstads universitet, Karlstad

16. GU-12611 - Genusvetenskap, grundkurs 30hp Blandade tider,
Internetbaserad distansunderv, Helfart (100%), Fristående kurs,
Göteborgs universitet, Göteborg

17. GU-12610 - Genusvetenskap, grundkurs 30hp Dagtid,
Normal undervisning, Helfart (100%), Fristående kurs,
Göteborgs universitet, Göteborg

18. KAU-13368 - Genus och jämställdhet i teori och praktik 7.5hp Kvällstid,
Normal undervisning, Kvartsfart (25%), inom Kulturvetenskap,
Karlstads universitet, Karlstad

19. KAU-13360 - Genusvetenskap 30hp Kvällstid,
Normal undervisning, Halvfart (50%), inom Kulturvetenskap,
Karlstads universitet, Karlstad

20. GU-16724 - Från lokala naturresurser till global konsumtion 15hp Blandade tider,
Internetbaserad distansunderv, Halvfart (50%), Fristående kurs,
Göteborgs universitet, Göteborg

14. Ane Brun

2009-03-31T23:19:00.004+02:00

Ja ja. Jag vet att Ane Brun kommer från vårt västra grannland, men hon har faktiskt bott i Stockholm i ganska många år nu så jag tycker nog att hon kan få vara med på den här listan ändå.
Jag gillade Ane redan första gången jag hörde henne, jag tror det var i något Musikbyrån-program för ett antal år sen. Sen dess har hon dykt upp då och då men jag har kanske inte lyssnat riktigt så mycket på henne som hon förtjänar.

Det känns som att hon fyller upp något tomrum som annars skulle ha funnits i svensk musik. Det finns gott om popprinsessor, inåtvända indiesångerskor, jazz- och vissångerskor. Men det inte finns inte så många som sjunger sådär bluesigt, raspigt och coolt som Ane Brun gör. Jag läste någonstans att Ani Difranco är en av hennes stora förebilder och det känns ju inte helt förvånande. Ibland låter hon till och med ganska mycket som Difranco, som i det här klippet till exempel. Men vad gör det? En nordisk Ani Difranco är verkligen inte fy skam.

Den äkta mannen

2009-03-29T18:29:00.005+02:00

Vad har han att komma med
han som har vuxit upp
inlindad i ett duntäcke
och aldrig gråtit bakom soffan
aldrig skurit sig i armarna
medan far dunkat mor medvetslös

Han vars mest traumatiska minne
var när han gjorde självmål i en fotbollsmatch
någon gång i fjärde klass
han som aldrig behövt gå till någon psykolog
för att tala ut om sin hemska barndom

Han kan ju inte vara
riktigt
äkta

Men ändå
dom här orden som skaver nätterna igenom
vad ska jag göra med dem?

Jag begär inte att ni ska tycka synd om mig
bara att ni ska komma ihåg hur det var att känna
innan känslorna blev till porr
hur det var att befinna sig i ett privat rum
dit ingen annan fick gå

Eller så får man hitta något annat sätt
låsa in sig i ett hus eller
spy i direktsändning
vad som helst för att
lämna ett avtryck
för den som aldrig blivit sedd i tv
har heller aldrig levt

Den som aldrig gått igenom något
får skapa sig ett eget helvete
eller leva genom andra
bara det är äkta
för ingen vill ju veta om
något som aldrig har hänt

Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk

2009-03-27T14:00:00.005+01:00

2008-07-06 - Bob Hund @ Orange. FOTO: Björn Bergenheim/ROCKFOTO

Egentligen är det alldeles för tidigt att recensera bob hunds nya skiva. Jag har bara hunnit lyssna på den 4-5 gånger och bob hund är ett band som kräver tid.
Första gången jag hörde bob hund fattade jag ingenting. Nästa gång jag hörde dem tyckte jag att det var bra men jag fattade inte riktigt vad som var så bra. Först när jag hade köpt en skiva och lyssnat lite mer på dem började bitarna falla på plats. Lite så tror jag att det är med den här skivan också.

Det har gått åtta år sen deras senaste skiva med nya låtar, vilket märks. Visserligen känner man igen många av de typiska bob hund-ljuden; de gnissliga gitarrerna, syntharna, de kryptiska texterna... Men det är ändå något som är annorlunda. Det är inte lika mycket attack i låtarna men desto mer synthar och trummaskiner. Följden blir att det känns lite mer dansant, fast på ett ganska stelbent sätt. "Dansmusik, dansmusik som det inte går att dansa till" som Tomas Öberg sjunger i en av låtarna. Kanske beror trummaskinerna på att trummisen Mats Andersson valt att lämna bandet (eller har han det? det verkar vara lite oklart). Istället spelar Christian Gabel trummor på några av låtarna.
Rock-Tomas texter är kanske mer kryptiska än någonsin. Det är inte lika många one-liners som på de senaste skivorna men tar man sig tid och lyssnar på texterna är de som vanligt väldigt bra. "Rösterna blir fler men karaktärerna färre, bli aldrig som oss bli värre!" som han sjunger i en låt känns som ett ganska typiskt bob hund-statement. Pratsången i "Fantastiskt" är också ganska underhållande. Mina favoriter på skivan såhär långt är annars singeln "Tinnitus i hjärtat" och "Blommor på brinnande fartyg". Den sista innehåller för övrigt ett helt sjukt gitarrsolo.

Annars kan jag bara precis som Per Sinding-Larsen konstatera att det är skönt med ett band som inte gör det lätt för sig. För första gången är inte texterna utskrivna i omslagshäftet vilket kan kännas lite irriternade men är antagligen gjort för att de som köper skivan verkligen ska lyssna på den och inte bara ha på den som bakgrundsmusik. När bob hund var som störst, runt 2000, med hittar som "Nu är det väl revolution på gång?" och "Ska du hänga med? Nä!!" så hade de bara kunnat köra på i samma fotspår och tryggat pensionen. Istället valde de att ta en lång paus och återkomma med något helt annat. I en intervju 1993 sa Conny Nimmersjö att de mycket väl skulle kunna spela in skivor med bara fisljud eftersom bob hund är oberäkneliga. Det gäller i högsta grad än idag.

På gång...

2009-03-17T18:27:00.003+01:00

Det verkar nästan som att alla bra svenska artister har bestämt sig för att släppa sina nya skivor ungefär samtidigt. Imorgon släpps Fever Rays debutskiva (som dock har legat ute på nätet sen ett bra tag tillbaka), på måndag kommer Anna Järvinens nya och de låtar som ligger ute på hennes myspace lovar mycket gott. På onsdag släpps ytterligare tre skivor av artister som jag håller nära hjärtat - Florence Valentin, Maia Hirasawa (som jag skrev om igår) och bob hund.
Det här är ju förstås väldigt roligt men lite illavarslande för plånboken. Jag är ju en sån gammal stofil som fortfarande till stor del köper skivor. Fast till och med jag har gått över mer och mer till att ladda hem musiken eller lyssna via spotify på sista tiden. Så jag kanske nöjer mig med att köpa bob hunds och Anna Järvinens skivor.

Några andra skivor som jag ser fram emot och som har varit på väg länge men fortfarande inte fått något releasedatum är Radio Dept:s och Peggy Lejonhjärtas nya alster.

Det verkar för övrigt vara en trend inom svensk musik just nu att åka på korta turnéer. Flera av de artister jag har nämnt här ger sig ut på turné men spelar bara i Stockholm, Göteborg och Malmö. Det är frågan om man ens kan kalla det för turnéer. Tacka vet jag Håkan Hellström som spelar i varenda liten småhåla på sina turnéer.