En bekännelse

Det finns tre sorters människor. Dels finns det de som älskar fotboll, som aldrig missar en match med sitt favoritlag, som kan rabbla hela Argentinas laguppställning 1986 och ägna timmar i sträck åt att diskutera Sveriges insats i VM -94. Sen finns det de som avskyr all typ av sport och som hellre ser på Uutiset än på en landskamp. Och slutligen finns det de som bryr sig ”lite grann”, som tycker det är ”kul” när det går bra för svenska landslaget och som kanske ser tre-fem matcher om året förutom när det är VM eller EM-slutspel.

Det är förstås en grov generalisering, men med lite god vilja kan de flesta människor placeras in i någon av dessa tre kategorier. Själv tillhör jag utan tvekan den tredje kategorien. Vilket är lite märkligt för om det är någon av kategorierna som jag föraktar så är det just den.
Jag har alltid tyckt att om man ska göra någonting så ska man göra det ordentligt eller så kan man skita i det. Detta är något som jag försöker praktisera på det mesta livet. När det gäller till exempel popmusik eller litteratur är jag smått besatt medan jag skiter fullkomligt i knyppling eller boxning. Men när det kommer till fotboll kan jag inte välja sida. Jag tycker ju att det är kul att se på fotboll ibland men jag skulle aldrig kunna bli en riktig fotbollsnörd (dels finns det så mycket annat i livet som lockar och dels skulle min flickvän, som tillhör kategori två, inte stå ut med mig). Samtidigt känns det så mjäkigt. Fotboll ska ju, precis som popmusik, vara på liv och död. Det är det som är själva poängen. Varför ska man överhuvudtaget bry sig om något om man inte går in för det till hundra procent?
Å andra sidan... när fotboll är som bäst kan ju även en sådan som jag gå från totalt ointresserad till besatt på några minuter. Och det är ju också ganska fantastiskt när man tänker på det. Så det kanske inte är så dumt att tillhöra kategori tre ändå.

Tompa Trana

Som så många andra kom jag för första gången i kontakt med Tomas Tranströmer på gymnasiet. Jag tror att vi fick läsa några av hans haikuer (haikus?) på svenskan och jag var väl måttligt imponerad. Det dröjde till året efter gymnasiet då jag läste en skrivarkurs och skulle skriva en recension av hans diktsamling "Det vilda torget" som jag började ta till mig hans poesi på allvar. Fortfarande tycker jag det är en av de bästa diktsamlingar som har skrivits (eller "som jag har läst" kanske jag borde skriva, jag har ju förstås inte läst mer än någon promille av alla diktsamlingar som finns).

Det som främst är fascinerande med Tranströmer är hur han använder bilder som känns både nya och samtidigt helt självklara. De flesta människor som har någon fantasi kan använda metaforer eller liknelser för att förmedla en känsla, men väldigt ofta känns det krystat eller klyschigt. Men Tranströmer kan till exempel skriva:

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Och trots att det kan verka högstämt och pretentiöst så är det samtidigt så rent och så vackert. Oftast krävs inga förkunskaper, bara ett öppet sinne och det är väl också därför han har blivit så populär.

Att Tranströmer nu får nobelpriset tror jag framförallt är bra eftersom det kommer leda till att fler kommer läsa och ta till sig hans dikter. Kanske kan det till och med leda till ett uppsving för svensk poesi överlag. För hans egen del tror jag faktiskt inte att han bryr sig så mycket. Fast det vet jag ju förstås inte. Eftersom Tranströmer lider av en stroke sedan 20 år tillbaka och all hans kommunikation med omvärlden sker genom hustrun Monica så är det svårt att veta särskilt mycket alls om vad han tycker och tänker. Enligt vissa av de artiklar som publicerades efter tillkännagivandet verkade han väldigt glad och enligt andra verkade han inte ens ha förstått vad som hänt.
Hur som helst kommer han förmodligen aldrig att skriva poesi igen och det är förstås väldigt tråkigt. Men jag kommer alltid att bära med mig hans samlade dikter. Mellan pärmarna ryms ett eget universum som är både vackert och ödsligt. En plats där man kan söka tröst, låta sig inspireras eller bara vila. Och det är gott nog.

Verkligheten revisited

Vi begär så jävla mycket. Att tågen ska komma i tid, att tidningen ska komma på morgonen, att alla människor alltid ska vara tillgängliga och så vidare. Om tåget är försenat, om tidningen inte ligger i brevlådan och om någon jävel behagar att inte svara i telefon blir vi förbannade.
Men tänk om det är så det ska vara?
Allting kanske inte kan rulla på helt perfekt hela tiden?
Kanske är det där som brukar kallas för ”den mänskliga faktorn” verkligen något högst mänskligt som inte går att arbeta bort hur högproducerande, effektiva och kompetenta vi än blir?
Är det inte till och med en mänsklig rättighet att få ha dåliga dagar ibland?

Ibland längtar jag så fruktansvärt efter en plats, en värld eller ett tillstånd som är lite mindre komplicerat. Där ord som kronofogdemyndigheten och ränteutveckling inte existerar. Där folk ägnar mindre tid åt att jobba och mer tid åt att ta det lugnt och ta hand om varandra. Där våra liv inte bara kretsar kring att föda ett ekonomiskt system som knappt någon begriper sig på. I mina drömmar bor folk i trädhus, odlar mat tillsammans och ägnar en stor del av dagarna åt sådant som att spela musik och att bada. Jag vet att det är naivt. Och ibland kan jag också känna glädje över allt det fantastiska som utvecklingen trots allt har bidragit till. Att vi har en väl fungerande sjukvård, att det är möjligt att transportera sig snabbt mellan olika punkter, att det finns ett gigantiskt nätverk som gör att vi kan kommunicera med människor på andra sidan jorden. Allt det där är ju fantastiskt. Men det är så lätt att bli slav under tekniken. Att man ser all utveckling som någonting positivt. Ibland måste man stanna upp och kanske till och med gå ett steg bakåt.


Inom politiken talas det ofta om ansvar men ingen talar om lek. På sin höjd står det kanske något om att uppmuntra kreativitet för att vi ska kunna utvecklas. Och det är ju fint. Men jag tror inte bara på leken som ett sätt att utvecklas utan också på att den har ett egenvärde. Att det faktiskt är leken som är livet. Livet kan inte bara vara att spara pengar till pensionen eller klättra på en karriärsstege. Det måste vara något mer. Jag ifrågasätter inte att det är viktigt med ansvar men det är minst lika viktigt att släppa ansvarsbördan ibland. Ofta flyr jag till musiken, litteraturen och filmen för att den erbjuder mer plats åt det vackra och mindre åt det fula, tråkiga. Jag ogillar deckare eftersom de liknar verkligheten så mycket. Jag vill inte ha mer verklighet, jag vill ha mer overklighet. Och om jag inte kan få det så kan jag väl i alla fall få lite mer värme, lite fler skratt, lite fler inställda tåg, lite mindre tro på individen och lite mer tro på gemenskapen, lite fler pinsamma missar och lite färre välknutna slipsar, lite mindre byråkrati och lite mer deltagande demokrati.

Jag begär inte så jävla mycket. Men just detta begär jag. Och det vore väl fan om det inte kunde uppfyllas.

Om research

Att göra grundlig research är förstås A och O för en journalist. Jag läser i senaste numret av Filter om Hannes Råstam och kan inte annat än hysa en stor beundran för hans arbete, samtidigt som jag tänker att han måste vara helt galen. Som exempel kan nämnas att han har ett arkiv i sin dator med nästan 6000 dokument som handlar om Thomas Quick och att han har ägnat över 1500 timmar åt samtal med Quick.
I samma nummer står det också om hur olika författare jobbar med research till sina romaner och där måste jag säga att jag är lite skeptisk. Skillnaden mellan journalistik och romanskrivande är ju att man i romanens värld har fritt fram att fabulera och inte måste förhålla sig till fakta på samma sätt som en journalist måste. Ändå envisas många författare med att kolla upp varje liten detalj för att allting ska stämma. Till vilken nytta kan man fråga sig.
Till viss del förstår jag att det handlar om trovärdighet. Vissa tycker att en roman faller platt till marken om man upptäcker att det som står där inte stämmer överens med verkligheten. Men för mig har det där ingen större betydelse. När jag läser en roman vet jag ju att det som står där inte har hänt och jag stör mig därför inte på om den 6 juli i romanens värld är en måndag, till skillnad från i verkligheten då det var en söndag.
Visserligen kan man säga att det är skillnad på detaljer och närvaro. Jag kan förstå varför Henning Mankell skickar en researcher till Shanghai för att ta reda på att luften luktar metall så att han sedan kan skriva det i sin roman. Sådana saker gör att läsaren kan knyta an till sina egna upplevelser och i bästa fall skapar det en starkare känsla. Men samtidigt har jag en stark tilltro till fantasins kraft och tror att om en författare bara beskriver någonting med tillräckligt mycket känsla så kan det skapa en lika stark bild i läsarens huvud, oavsett om han eller hon har upplevt något liknande eller ej (jag har till exempel aldrig varit i Japan men tycker ändå att jag kan relatera mycket väl till Haruki Murakamis böcker).

Jag tänker också att det kanske är ett sätt för romanförfattarna att rättfärdiga det de håller på med. Det räcker liksom inte med att bara fantisera, man måste visa att man verkligen har ansträngt sig och försökt ta reda på hur det skulle kunna ha varit egentligen.

Kanske är det också en genrefråga, i deckare ställs det ofta högre krav på sannolikhet än vad det görs i till exempel fantasy. Men jag undrar varför egentligen. Visst kan det vara bra om det finns vissa regler inom romanvärlden, men hur den världen sedan förhåller sig till verkligheten borde vara helt och hållet upp till författaren.

Pingis för vänsterhänta

Det finns en gräns i min hjärna
på andra sidan – rösterna som skriker kom!
På den här sidan – en nykter motståndsman som säger
gå in på egen risk

Vi brukar spela pingis ibland
jag och rösterna
fram och tillbaka över gränsen
och ibland låter jag dem vinna
bara för att komma undan

Vi leker gäster med gester
försöker hitta ett minspel som verkar naturligt
och den som lyckas spela mest naturlig
vinner och får vara med i teve

Det onaturliga däremot
är så stort
att det inte ryms ens på en storbildsskärm
det får ställa sig i skamvrån på konstfack
där folk trippar förbi
rädda för att störa

Det vi inte förstår
respekterar vi
men räds för att älska
vågar inte krama fantasin
rädda för att den ska falla ihop
som drömmarna när man berättar dem för någon

Och långsamt bygger vi ett förråd av händelser
som inte ryms i det vanliga välknäppta jaget
som vi inte visar för någon
men som vi ibland dyker ner i och simmar runt i

Jag minns att det var varmare
i barnpoolen än i stora svarta havet
och jag minns att jag ville stanna kvar
när de andra barnen hade gått hem
och sen minns jag hur världen började sluta sig
som när man skruvar ner en fotogenlampa
blev det kallare

Och där stod jag och ropade
men inga röster svarade
och fastän jag nu var en bland alla andra
hade jag aldrig känt mig så ensam

Staden

De lämnade en stad åt oss

En stad att frysa i
en stad att dricka sig full i
en stad att pissa på och
en stad att dö i

En stad där en hånfull premiärminister ler åt dig
när du speglar dig i skyltfönstret
skrattar åt dig
när du försöker slå sönder det
och griper dig i armen
när du försöker fly

En stad där kontroll betyder trygghet
där gränslöshet betyder fara
och där solidaritet inte ens är ett ord


En stad som det inte går att fly från
eftersom den finns överallt

I London
i Köpenhamn
i Paris
och i Stockholm




De lämnade en stad åt oss

En stad där generation efter generation burit gatstenar
lagt dem i prydliga rader
byggt gator, hus och murar
och när de var klara för dagen
hade staden blivit ännu större och vackrare
medan de själva hade blivit äldre och krokigare



Och allt vi kan göra för att hylla dem
är att bryta upp gatstenarna
att kasta dem
och ta tillbaka det
som borde ha tillfallit våra föräldrar

Det är det minsta vi kan göra.

Papperspåse

En gång, när jag var sexton, drömde jag att jag hade sex med en kille. Nästa dag låg jag i sängen halva dagen och funderade på om jag kanske var bög. Sen bestämde jag mig för att jag nog inte var det och gick upp. Det kändes skönt. Man vill ju gärna veta vem man är. Och vad man är. Fast helt säker kan man ju aldrig riktigt vara.


”Hallå, vad fan håller du på med?”
”Jag tänkte bara hjälpa till och lägga i påsar.”
”Jaha okej. Tack.”

Jag står inne på en butik i Hjällbo där de säljer frukt och grönt och har precis betalat i kassan när en ung kille börjar plocka mina saker från rullbandet. Instinktivt ryter jag till åt honom. Sådär gör man ju bara inte. I alla fall inte här. I Sverige.

Sedan skäms jag en stund. Skäms för att min första reaktion när en invandrarkille lägger ner min mat i plastpåsar är att han tänker stjäla den. I själva verket ville han ju bara hjälpa mig.


Jag har inga fördomar, jag tycker bara att en del människor kan vara jävligt jobbiga. Särskilt de där killarna på busshållplatsen som brölar och slåss och tror att de är coolast i världen. Eller tjejerna som tuggar tuggummi och pratar lite för högt i sina mobiltelefoner. För att inte tala om alla dessa lyckade personer. De där som aldrig ger upp, som ser varje problem som en utmaning. Fan vad jag hatar dem. Eller såna där som bara är lite för mycket. Ni vet vilka jag menar. Såna som ska diskutera ALLT. Som tycker att allt är patriarikatets och kapitalets och köttätarnas och de normativa förtryckarnas fel. Slappna av och ta en öl vill man säga. Men det gör man inte. För att dricka öl är ju inte så himla sunt heller egentligen. Det vet man ju. Ändå gör man det. Såna som inte dricker kan vara jävligt jobbiga. Såna som dricker kan också vara jävligt jobbiga. När jag tänker på det tycker jag nog att alla människor är jävligt jobbiga. Särskilt jag.


Jag vill ju bara att livet ska vara enkelt. Som en barfotapromenad en varm sommardag. Som ett glas saft i solen. Som att flyta på en sjö och titta på molnen. Som att cykla utan händer.

Ändå hatar jag folk som vill förenkla livet, som vill göra det till något mindre än vad det faktiskt är. Som inte förstår att det inte finns några självklara rätt och fel, inget svart eller vitt, att man hela tiden måste ompröva sig själv, vem man är och var man står.

Att få välja, och att slippa välja. Så enkelt kan det vara. Så svårt kan det vara.