Verkligheten revisited

Vi begär så jävla mycket. Att tågen ska komma i tid, att tidningen ska komma på morgonen, att alla människor alltid ska vara tillgängliga och så vidare. Om tåget är försenat, om tidningen inte ligger i brevlådan och om någon jävel behagar att inte svara i telefon blir vi förbannade.
Men tänk om det är så det ska vara?
Allting kanske inte kan rulla på helt perfekt hela tiden?
Kanske är det där som brukar kallas för ”den mänskliga faktorn” verkligen något högst mänskligt som inte går att arbeta bort hur högproducerande, effektiva och kompetenta vi än blir?
Är det inte till och med en mänsklig rättighet att få ha dåliga dagar ibland?

Ibland längtar jag så fruktansvärt efter en plats, en värld eller ett tillstånd som är lite mindre komplicerat. Där ord som kronofogdemyndigheten och ränteutveckling inte existerar. Där folk ägnar mindre tid åt att jobba och mer tid åt att ta det lugnt och ta hand om varandra. Där våra liv inte bara kretsar kring att föda ett ekonomiskt system som knappt någon begriper sig på. I mina drömmar bor folk i trädhus, odlar mat tillsammans och ägnar en stor del av dagarna åt sådant som att spela musik och att bada. Jag vet att det är naivt. Och ibland kan jag också känna glädje över allt det fantastiska som utvecklingen trots allt har bidragit till. Att vi har en väl fungerande sjukvård, att det är möjligt att transportera sig snabbt mellan olika punkter, att det finns ett gigantiskt nätverk som gör att vi kan kommunicera med människor på andra sidan jorden. Allt det där är ju fantastiskt. Men det är så lätt att bli slav under tekniken. Att man ser all utveckling som någonting positivt. Ibland måste man stanna upp och kanske till och med gå ett steg bakåt.


Inom politiken talas det ofta om ansvar men ingen talar om lek. På sin höjd står det kanske något om att uppmuntra kreativitet för att vi ska kunna utvecklas. Och det är ju fint. Men jag tror inte bara på leken som ett sätt att utvecklas utan också på att den har ett egenvärde. Att det faktiskt är leken som är livet. Livet kan inte bara vara att spara pengar till pensionen eller klättra på en karriärsstege. Det måste vara något mer. Jag ifrågasätter inte att det är viktigt med ansvar men det är minst lika viktigt att släppa ansvarsbördan ibland. Ofta flyr jag till musiken, litteraturen och filmen för att den erbjuder mer plats åt det vackra och mindre åt det fula, tråkiga. Jag ogillar deckare eftersom de liknar verkligheten så mycket. Jag vill inte ha mer verklighet, jag vill ha mer overklighet. Och om jag inte kan få det så kan jag väl i alla fall få lite mer värme, lite fler skratt, lite fler inställda tåg, lite mindre tro på individen och lite mer tro på gemenskapen, lite fler pinsamma missar och lite färre välknutna slipsar, lite mindre byråkrati och lite mer deltagande demokrati.

Jag begär inte så jävla mycket. Men just detta begär jag. Och det vore väl fan om det inte kunde uppfyllas.