bob hund, Cirkus 2/5

En sak ska ni ha klart för er, pojkar och flickor. bob hund handlar inte om nostalgi. I alla fall inte om man med nostalgi menar att det var bättre förr. bob hund har funnits i 18 år och gjort 411 spelningar. Jag har sett blygsamma 3 av dem, ändå vågar jag påstå att de inte har blivit ett dugg sämre - nya skivan står sig bra i jämförelse med de tidigare och energin och spelglädjen verkar inte ha minskat med åren.

Kvällen till ära har de inte bara ett utan två förband - Pascal, som följt med dem på deras andra sverigespelningar, samt, exklusivt för Cirkus, Robert Johnson & Punchdrunks.
Jag gillar Pascal. De spelar sina låtar, enkelt och rakt, som en autostrada in i hjärtat. Bäst är nog ändå låtarna från den senaste skivan, Galgberget. Det vilar någonting suggestivt över dem. Som om apokalypsen var här när som helst. Texterna är i samma klass som Olle Ljungströms - enkla, träffsäkra och fyndiga.
Robert Johnson and Punchdrunks är kanske bra i små doser. Det låter som melodier hämtade ur någon Tarantino-rulle och Robert Johnson är faktiskt rätt cool, särskilt när han lutar sig ut över publiken och ser ut som Mick Jagger. Men i längden blir det ändå en aning sövande.

bob hund kliver på scenen strax efter nio och öppnar med två låtar från den nya skivan - "Tinnitus i hjärtat" och "Bli aldrig som oss, bli värre". Det är bra men det dröjer ett tag innan konserten griper tag om mig på allvar. Sen följer några gamla favoriter, "Dusseldorf" och "15 år bakåt och 15 år framåt". Den sistnämnda hade jag faktiskt inte väntat mig men det var väldigt roligt att de spelade den.
Efter att ha spelat i cirka en timme och varvat hits som "Ett fall och en lösning" och "Nu är det väl revolution på gång?" med "Blommor på brinnande fartyg" och andra låtar från den nya skivan går de av scenen för första gången. Men självklart kommer de tillbaka, inte bara en gång som alla andra band, utan fyra gånger. Bäst är det andra extranumret då de spelar sina kanske tre bästa låtar i rad: "Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag; tror jag", "Mer än så kan ingen bli" och "Allt på ett kort". Det var mer än jag hade vågat hoppas på. Gitarrkaoset i "Det skulle vara lätt..." hade i och för sig kunnat få fortsätta i tio minuter till för min del men att de över huvud taget spelar den känns som den bästa present man kan få. Konserten hade kunnat sluta där. Thomas Öberg säger mycket riktigt efter detta att "konserten är slut för länge sen, det här är bara efterfesten". Efterfesten består av "Hörlurar", "En som stretar emot" och slutligen "Dansa efter min pipa".

Och så det där om nostalgi. Så länge vi låter våra liv styras av börser som går upp och ner och så länge som det anses som något eftersträvansvärt att vara glättig och ytlig, så länge behövs bob hund. Så länge behövs det någon som vågar sätta en trafikkon på huvudet, ställa sig på två högtalare och tala om för oss hur saker egentligen ligger till. Det handlar inte om nostalgi, det handlar bara om känslan av att det är någonting som har gått jävligt snett och att det är vår förbannade plikt att rätta till det.

"Vi har väl aldrig sagt att du är ful? Vi har väl alltid skickat kort till jul? Du kan kalla mig för idiot, det har jag ingenting emot, jag är en idiot. Men mer än så kan ingen bli".
Det skulle kunna vara vara världens vackraste rader tillsammans med det här mellansnacket:
"bob hund säger tack så mycket.
bob hund säger också: Alla som står på gästlistan får köra in fingrarna i öronen, för den sista delen av den här låten går bara till dom som har betalat full entré.
Vi säger också till YouTube-generationen: Stoppa ner era jävla mobiltelefoner och kameror nu, sluta filma, era jävla losers, och befinn er på konserten i 40 sekunder till, ok?"

"Om du säger att den här konserten är legendarisk så är den det. För det finns ingen som kan motbevisa dig" säger Thomas också vid ett annat tillfälle.
Jag säger att den var legendarisk.

(och här får ni ändå ett youtube-klipp för att ni ska få någon känsla för hur bra det var, det kommer förstås aldrig i närheten av att vara på plats, men ändå).

Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk

2008-07-06 - Bob Hund @ Orange. FOTO: Björn Bergenheim/ROCKFOTO

Egentligen är det alldeles för tidigt att recensera bob hunds nya skiva. Jag har bara hunnit lyssna på den 4-5 gånger och bob hund är ett band som kräver tid.
Första gången jag hörde bob hund fattade jag ingenting. Nästa gång jag hörde dem tyckte jag att det var bra men jag fattade inte riktigt vad som var så bra. Först när jag hade köpt en skiva och lyssnat lite mer på dem började bitarna falla på plats. Lite så tror jag att det är med den här skivan också.

Det har gått åtta år sen deras senaste skiva med nya låtar, vilket märks. Visserligen känner man igen många av de typiska bob hund-ljuden; de gnissliga gitarrerna, syntharna, de kryptiska texterna... Men det är ändå något som är annorlunda. Det är inte lika mycket attack i låtarna men desto mer synthar och trummaskiner. Följden blir att det känns lite mer dansant, fast på ett ganska stelbent sätt. "Dansmusik, dansmusik som det inte går att dansa till" som Tomas Öberg sjunger i en av låtarna. Kanske beror trummaskinerna på att trummisen Mats Andersson valt att lämna bandet (eller har han det? det verkar vara lite oklart). Istället spelar Christian Gabel trummor på några av låtarna.
Rock-Tomas texter är kanske mer kryptiska än någonsin. Det är inte lika många one-liners som på de senaste skivorna men tar man sig tid och lyssnar på texterna är de som vanligt väldigt bra. "Rösterna blir fler men karaktärerna färre, bli aldrig som oss bli värre!" som han sjunger i en låt känns som ett ganska typiskt bob hund-statement. Pratsången i "Fantastiskt" är också ganska underhållande. Mina favoriter på skivan såhär långt är annars singeln "Tinnitus i hjärtat" och "Blommor på brinnande fartyg". Den sista innehåller för övrigt ett helt sjukt gitarrsolo.

Annars kan jag bara precis som Per Sinding-Larsen konstatera att det är skönt med ett band som inte gör det lätt för sig. För första gången är inte texterna utskrivna i omslagshäftet vilket kan kännas lite irriternade men är antagligen gjort för att de som köper skivan verkligen ska lyssna på den och inte bara ha på den som bakgrundsmusik. När bob hund var som störst, runt 2000, med hittar som "Nu är det väl revolution på gång?" och "Ska du hänga med? Nä!!" så hade de bara kunnat köra på i samma fotspår och tryggat pensionen. Istället valde de att ta en lång paus och återkomma med något helt annat. I en intervju 1993 sa Conny Nimmersjö att de mycket väl skulle kunna spela in skivor med bara fisljud eftersom bob hund är oberäkneliga. Det gäller i högsta grad än idag.

Pojken i skogen och The girl who never fick nån post

"Pojken i skogen" (2005) är Mats Jonssons tredje självbiografiska seriealbum efter "Unga Norrlänningar" från 1998 och "Hey Princess" från 2002. Efter att ha skildrat sin ungdomstid i Norrland och Stockholm i de första två albumen går han i Pojken i skogen ännu längre tillbaka och berättar om sin barndom (albumet börjar när Mats är tre år och slutar när han ska börja gymnasiet).
Barndomsskildringrar är något av det svåraste som finns. Det är lätt att det blir alldeles för sentimentalt eller alldeles för becksvart. Kanske är det så att vi, omedvetet, gör om våra barndomsår för att få dem att passa in i ett mönster. För att de ska bli lättare att förstå och mer handgripliga.
Det är här som "Pojken i skogen" skiljer sig från många andra barndomsskildringar. Mats Jonsson förenklar inte. Han berättar om sin barndom just så som det var med allt vad det innebär. Han både mobbar och är mobbad. Han är rädd för precis allt samtidigt som han i vissa stunder vågar göra det ingen annan vågar. Han är både barnslig och lillgammal. Precis som i Hey Princess är det också extremt självutlämnande. Så till den grad att man undrar om han inte skäms för att berätta om någonting. Allt skildras väldigt ingående, från hans första sexfantasier till hur han blir slagen och mobbad under högstadieåren.
Den barnsliga teckningsstilen känns också igen från hans tidigare album, liksom den trovärdiga dialogen, fantasierna och de tidstypiska elementen. Men det är något som gör att jag tycker att "Pojken i skogen" är något bättre än "Hey Princess" (som jag i och för sig också tycker är väldigt bra). Kanske är det bara det att vi är mer bortskämda med bra ungdomsskildringar än barndomsskildringar.

Betyg: 9/10





Daniel Ahlgrens "The girl who never fick nån post" (2002) har flera uppenbara likheter med Mats Jonssons serier. Även om huvudpersonen i serien är en tjej och heter Helena så känns det inte som någon vild gissning att mycket är hämtat från Daniel Ahlgrens egen uppväxt. Något annat som förenar dem båda är det talspråkliga (när en person suckar i "The girl who never fick nån post" säger den inte "suck" utan "hhhhhh"), utanförskapet och den träffsäkra karaktärsbeskrivningen. Men trots detta blir jag inte lika berörd av "The girl who never fick nån post". Den är förvisso träffsäker och undviker att fastna i klichéer (Helena är ett mobboffer men hon är också en väldigt lat och egoistisk person) men på något sätt blir vardagshumorn inte lika skrattframkallande som i Jonssons album. Kanske är det bara bristen på en strukturerad handling som gör att jag finner Ahlgrens serie lite mer intetsägande.
Därmed inte sagt att "The girl who never fick nån post" är en dålig serie. Absolut inte. På plussidan kan jag till exempel nämna de snygga teckningarna (som befinner sig väldigt långt bort från Mats Jonssons spretiga stil) och den kärleksfulla skildringen av nördarna, Stefan och David. Efter att ha läst ut det här albumet blir jag sugen på att läsa mer serier av Daniel Ahlgren, vilket är ett betyg så gott som något.

Betyg: 7/10

Räddad

I afton har jag varit på teater. Pjäsen som beskådades var Alfhild Agrells Räddad från 1882 som Östgötateatern och Riksteatern nu sätter upp och turnerar runt med.
Den handlar om Viola och hennes make Oscar som har ett allt annat än lyckligt äktenskap. Viola sitter hemma på kammaren och syr och tar hand om deras son Alf medan Oscar är ute och roar sig. I hemmet finns även Oscars mor som han dyrkar (i övrigt anser han att "den qvinnnliga älskvärdheten trives bäst inom ett trångt omhölje").
Efterhand visar det sig att Oscar har en stor skuld som måste betalas tillbaka snarast om han inte ska hamna inför rätta. Viola har pengarna som skulle kunna täcka skulden men då Oscar ber henne om dem ser hon sin chans att en gång för alla bryta sig ur äktenskapet och samtidigt få vårdnaden om barnet.

Räddad är i första hand en väldigt stark och radikal pjäs om de gifta kvinnornas situation i slutet av 1800-talet. Agrell använde sig av mycket humor för att belysa saker som jag antar att de flesta på den här tiden tog som fullständigt självklara. Men vad som gör den intressant och aktuell än idag är bilden av mannen som målas upp. Oscar försöker framstå som belevad, intellektuell och självständig, medan han i själva verket är oeftertänksam och starkt beroende av sin mor - vilket gör honom ofrivilligt komisk. Även om moderna män knappast skulle yttra saker som "jag kan inte fördraga qvinnor med huvud" så känns inte Oscars fåfänga försök att upprätthålla sin manlighet alltför avlägsen.

En viktig roll i pjäsen spelar också Violas farbror Molle (lysande gestaltad av Mats Huldén) som fungerar som Violas rådgivare och stöd. Hans dräpande sarkasmer förgyller pjäsen och gör att den inte känns så pekoralartad som den lätt skulle ha kunnat bli.
Den ende i dramat vars roll känns lite svårdefinierad och nästan överflödig är Violas barndomskamrat Nils som får ganska stort utrymme. Det är inte det att William Wahlstedt som gestaltar honom spelar dåligt, men jag är lite osäker på vilken funktion han egentligen fyller.

Scenografin är snygg och avskalad. Tyvärr förstörs lite av närvarokänslan när den grå bakgrunden byts ut mot en blå som det står "No signal" på i mitten av första akten. Man kan förstås, som min kompis Peter påpekade, se det som ett postmodernt grepp eftersom pjäsen handlar en del om kommunikation som inte går fram men jag förmodar att det inte var medvetet utan bara något tekniskt problem.
Det förtar dock inte känslan av en stark pjäs där både manus, regi och skådespeleri träffar mitt i prick.

Betyg: 8/10

Kent - Löfbergs Lila Arena 1/3

Den 22:a november 2002 såg jag Kent för första gången i Löfbergs Lila Arena i Karlstad. Den där spelningen har blivit lite speciell för mig eftersom det var en av de första gångerna som jag var på en stor spelning (jag hade i och för sig sett Bruce Springsteen på Stadion i Stockholm några år tidigare, men då hade jag sittplats rätt långt bak vilket förtog en del av glädjen).
Jag kan inte påstå att jag kommer ihåg sådär jättemycket av Kentspelningen 2002 men jag minns i alla fall att jag var väldigt imponerad. I synnerhet tyckte jag att det var coolt att de visade skivomslag som de inspirerats av på en storbildsskärm under den avslutande "747".

Igår var jag där igen. Samma lokal, samma band. Enda skillnaden är att jag och Jocke Berg har blivit några år äldre. En del har hänt men samtidigt ganska lite.
Jag har faktiskt inte sett Kent någon gång under de år som gått mellan dessa två gånger. Jag missade den där omtalade tältturnén eftersom jag var någon annanstans när de spelade i Karlstad och sen har det helt enkelt inte blivit av. Men när syrran för några månader sen frågade om jag hade lust att hänga med så tackade jag ja utan någon större tvekan.

Det är förstås en minutiöst regisserad spelning. Bakgrundsfilmerna är oklanderligt snygga, ljudet är kanske inte fantastiskt men bra och låtlistan känns överlag rätt välvald. Jag hade i och för sig tyckt att det hade varit roligt om de hade spelat åtminstone någon låt från någon av de två första skivorna, men samtidigt kan jag förstå att det inte gör det. Det hade kanske brutit av lite väl mycket, dessutom lär de väl vara rätt trötta på till exempel "Blåjeans" och "Kräm (Så nära får ingen gå)".
Varför publiken blir överlycklig av att höra två av deras sämsta låtar "Kärleken väntar" och "Max 500" är för mig en gåta, men det säger förmodligen mer om karlstadspubliken än om Kent. Det känns i alla fall bra att vi slipper höra "FF" och allsång till "Sverige".
Spelningens roligaste ögonblick är förresten när en kille som står brevid mig i publiken skriker "Sami!" och Jocke Berg svarar: "Vad vill du Sami? Det är ju mig det handlar om! Det är MITT ego!". Det är nästan lika kul som att de valde att döpa en skiva till "The hjärta & smärta EP" eller att de låter en barnkör sjunga "Man blir trött på ditt jävla gnäll" på en låt på den skivan.
Överhuvudtaget verkar hela bandet vara på gott humör under kvällen och sånt är ju kul.

Fram till extranumren är det en okej spelning men inte mer än så. Extranumren känns dock så nära perfektionism man kan komma (på ett bra sätt). Första extranumret är, till min och många andras glada förvåning, "Kevlarsjäl" som Jocke tillägnar Harri. Därefter spelar dem "Berlin" (ett av de tre bästa spåren från den nya skivan) och så förstås den alltid lika vackra "747". Det sista extranumret blir "Mannen i den vita hatten (16 år senare)" och det känns som en väldigt värdig avslutning.

Om jag hade varit fem år yngre hade spelningen kanske fått 5/5 men eftersom jag numera måste tänka på min image som bitter kulturrecensent så får de nöja sig med 3 av 5 popluggar.

Familjen, som spelade förband, var förresten riktigt bra. Synd bara att det var högst fem personer i publiken som dansade.

Varför måste vi såra varandra?

Jag blir alltid lite nervös när det drar ihop sig till nytt skivsläpp med Håkan Hellström. Man vet ju aldrig riktigt hur det kommer låta på förhand och jag skulle bli så grymt besviken om han släppte ifrån sig en riktigt dålig skiva. Antagligen är det en fullständigt obefogad oro, men det känns ändå bra att den finns där på något sätt.

Idag hörde jag den första singeln från den nya skivan som släpps om ungefär en månad. Den har fått titeln "För en lång, lång tid" och den gjorde mig i alla fall lite lugnare. Det känns lite tidigt att säga hur väl den står sig i relation till hans tidigare material men jag kan i alla fall konstatera att det är en skön låt. Kanske inte fullt så direkt som hans tidigare singlar, trots en väldigt smittande pianoslinga, men just därför kanske inte heller lika lätt att tröttna på.

Håkan sa i en intervju någon gång att han inte kunde förstå varför alla uppfattade honom som en glad person. På sätt och vis kan jag förstå vad han menar. Hans första skiva inleds trots allt med raderna "Ge mig arsenik/för stan är full av tanter och tragik". Jag vet inte vad ni tycker men i mina öron låter det inte sådär jättemuntert. Men samtidigt får han ju faktiskt skylla sig själv. gör man den ena extatiska spelningen efter den andra är det kanske inte så konstigt att folk uppfattar en som lycklig.
Men jag tror att det är just den där kontrasten, den där balansen (eller kanske snarare obalansen) mellan manisk eufori och djup desperation som gör att jag alltid har tyckt så mycket om honom. Det finns alltför många exempel på artister som bara har ett läge. I synnerhet verkar det ibland som att alla singer-songwriters har skrivit på ett kontrakt där de lovar dyrt och heligt att alltid vara gravallvarliga. Jag har svårt att förstå det. Livet består ju av så mycket mer än bara en känsla, så varför begränsa sig?

"För en lång, lång tid" är, i likhet med "Känn ingen sorg för mig Göteborg", en låt med en väldigt glad melodi men en väldigt olycklig text. Det är absolut inget unikt. Det finns massor av liknande exempel, från ABBA till The Magnetic Fields, men som vanligt funkar det väldigt bra.
Egentligen finns det inget mer att säga. Det är bättre att ni lyssnar.