Ctrl+alt+del

Vi har alla våra sätt att skriva in oss i evigheten. Somliga försöker fotografera varje minnesvärt ögonblick (och varje icke minnesvärt också för den delen) vilket resultar i att de har 3000 bilder på sina skor och på sitt ansikte i en spegel inne på en toalett. Andra personer syns alltid med en videokamera på axeln vilket resultar i att de har hundratals timmar med inspelat material från lilla Karins skolavslutning i 2:an eller familjens semesterresa till Mallorca 1984 som de plågar sin omgivning med så fort tillfälle ges.
Och vissa försöker just skriva in sig i evigheten, alltså fånga varje ögonblick i ord vilket resultar i att de har tusentals sidor med text som ingen, förutom de själva, någonsin kommer att orka läsa.

Det här är förstås inget nytt fenomen. I tusentals år har vi, på olika sätt, avbildat verkligheten. Ursprungligen i form av hällristningar och runstenar, numera i form av bloggar och bilddagböcker. Medlen är olika men målet är ungefär detsamma - för att minnas och kanske för att göra verkligheten lite bättre än vad den i själva verket var.
Jag inbillar mig dock att det här har blivit vanligare idag än det var för, säg 200 år sen. Jag tror - utan att ha någon som helst empirisk bevisning för det - att människorna i det gamla bondesverige inte hade så stort behov av att dokumentera sina liv. Många kunde ju inte ens skriva och de som kunde det hade förmodligen inte så mycket tid till att sitta och plita ner allt som hände. Idag däremot har ju i stort sett varenda människa en blogg eller en bilddagbok eller en hemsida eller nåt annat. Jag vet inte om den här utvecklingen är bra eller dålig, jag bara konstaterar att det är så.

Varför väljer jag då att skriva om det här just nu? Anledningen är att jag precis raderade mitt konto på Helgon.net (för er som eventuellt inte vet det så är Helgon ett community för människor med "alternativa" kläd- och musikstilar, vilket förstås innebär att de har någon miljon användare eftersom alla människor vill vara lite alternativa). Eftersom jag i princip inte använder mitt konto där längre tänkte jag att jag lika gäna kunde ta bort det, och för att jag inte skulle få tid till att ångra mig gjorde jag det väldigt snabbt. Precis när jag hade tagit bort det insåg jag att jag har flera hundra dagboksinlägg sparade där. Under 2 och ett halvt år hade jag för vana att skriva ner stort och smått som skedde i mitt liv. Ett fåtal av inläggen finns sparade på annat håll, men de flesta fanns bara där. Och nu är de förmodligen borta för alltid.
Underligt nog så känns det inte så jobbigt ändå. Jag har nog alltid varit övertygad om att de där texterna kommer försvinna en dag. På samma sätt tror jag att den här bloggen kommer upphöra att existera en dag och förmodligen även det mesta som jag har skrivit här.
Det var delvis därför som jag bestämde mig för att samla de bästa texter som jag har skrivit i en bok för en tid sen. Böcker kan man lita på. De försvinner inte så lätt, de fortsätter att stå i sina hyllor år ut och år in och samla damm.
Men när man skriver så mycket som jag gör så är det kanske bra att inte allt sparas. Ibland måste man skaka av sig lite barlast. En stor del av det jag skriver, och det gäller i synnerhet för den där dagboken, är ju bara en massa ordbajseri.
Men det är klart, lite vemodigt är det ju ändå. Jag har ju så jävla dåligt minne så mina dagboksanteckningar har brukat vara ett bra sätt för mig att komma ihåg vad som har hänt. Men men, man kan väl inte levas i det förgångna antar jag. Sometimes you just gotta go on.

Tror ni förresten att jag har säkerhetskopierat det här inlägget? Skulle inte tro det va.