Åskådarproblematiken

Igår såg jag på Agenda som bland annat handlade om Romernas situation. Dels här i Sverige där många romska barn inte går i skolan, på grund av att de inte har någon tradition att gå i skolan och inte känner något förtroende för det svenska skolystemet. Men också i Italien där romerna idag tvångsförflyttas till läger, där man tar fingeravtryck på alla romer och där en ledande politiker säger helt öppet att han vill slå ihjäl alla zigenarbarn... Låter det bekant?

Idag har jag varit på en temadag på Värmlands museum som handlade om Sveriges roll i Förintelsen. Många av de svenskar som levde under andra världskriget brukar hävda att de inte visste någonting om vad som skedde nere i Tyskland. Ola Larsmo, som forskat mycket i det här, visade dock att det argumentet inte riktigt håller. Fram till slutet av 1942 var förmodligen utrotningen av judar fortfarande okänd för den genomsnittligen svensken. Men under 1943 började norska judar fly till Sverige och informationen om vad som pågick spred sig. Flera stora dagstidningar, däribland Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, började också att skriva om judeutrotningen.

Bör man då peka finger åt de som levde på 1940-talet och som visste vad som pågick men som ändå inte ingrep? Jag vet faktiskt inte.

I lördags anordnade tydligen Nationalsocialistisk Front en manifestation här i Karlstad. Nästan samtidigt som jag var med i en partidebatt som handlade om människors lika rättigheter så hade alltså ett öppet främlingsfientligt parti en manifestation bara några hundra meter därifrån. Det känns lite märkligt. Jag visste inte att det pågick, faktum är att jag inte fick veta det förrän idag. Men om jag hade råkat vara där då, vad hade jag gjort? Hade jag buat och kastat ruttna tomater på dem? Nej, förmodligen inte. Hade jag gått fram till någon av dem och börjat diskutera? Nej, inte det heller.
Jag undviker att konfronteras med personer som jag tycker har obehagliga åsikter. Ändå anser jag att det är det enda sättet som vi kan förändra någonting på. Att ignorera människor med sjuka åsikter, som en del tycker att man ska göra, leder ju bara till att de växer sig starkare.

Ordet "förintelse" har ju nästan blivit synonymt med det som skedde i koncentrationslägren på 1940-talet. Det är lätt att man glömmer de "förintelser" som har skett efter det, folkmorden i Rwanda till exempel där ungefär en miljon människor mördades under loppet av några månader. Hur många svenskar ingrep där?

Det är kanske inte så konstigt att de flesta svenskar inte gjorde något under andra världskriget, trots att man visste vad som pågick. För vad kunde man göra? Och vad kan vi göra idag? Kanske inte så mycket. Eller också mer än vad vi tror.
Det enda jag vet med säkerhet är att det är jävligt lätt att vara efterklok.