Bildning/Utbildning

Jag skrev en krönika till Karlstads Studenttidning häromdagen. Eftersom den var lite för lång för att få plats fick jag stryka en massa, det gör att den nu finns i både en kort och en lång version. Det är den korta versionen som kommer att komma med i Studenttidningen, men här får ni den långa:



Den vanligaste frågan jag möts av när jag berättar att jag studerar litteraturvetenskap är: ”Jaha, och vad ska du göra sen då?”. Inte ”Är det en rolig utbildning?” eller ”Vad får ni lära er?”. Detta säger ganska mycket om vår syn på utbildning idag. Många ser nämligen utbildningen enbart som en transportsträcka, något som man måste ta sig igenom innan man äntligen kan få ett fast jobb. Men utbildning kan lika gärna vara ett mål i sig.

Jag har alltid varit intresserad av att lära mig saker. Det kan handla om historia eller politik, astronomi eller biologi. Det kan vara fullständigt onödigt vetande som jag aldrig kommer ha någon som helst praktisk nytta av men som jag ändå tycker är intressant att känna till. Men det kan också vara saker som gör det lättare för mig att förstå den värld jag har runtomkring mig. Kort sagt; kunskapen är i sig en väldigt stark drivmotor för mig.
Om man har kikarsiktet alltför fast inställt på det jobb man strävar emot riskerar man att glömma bort hur roligt det faktiskt kan vara att lära sig nya saker.

Jag har full förståelse för att alla människor inte trivs inom den akademiska världen med dess krav på korrekta källhänvisningar och en vetenskaplig metodik. Men vem har sagt att alla människor ska läsa på universitet eller högskola?
Jag tycker det är ett problem idag att nästan alla förväntas genomgå en universitetsutbildning. Många är idag väldigt skoltrötta efter gymnasiet, jag tycker därför att det borde finnas större möjligheter att komma ut på arbetsmarknaden utan att behöva genomgå ännu en lång utbildning. Givetvis ska universiteten vara öppna för alla, men det ska inte ses som något märkligt att hellre vilja gå en annan väg.

Går man bakåt i historien så ser man att universitetet inte alltid har varit en yrkesförberedande institution utan framförallt en plats där man fått möjlighet att studera det man är intresserad av och därigenom utvecklas som människa. Det är först under de senaste årtiondena som universiteten har fått en allt starkare koppling till näringslivet. Samtidigt har det visserligen tillkommit en massa kurser med namn som ”Dialekter och ortsnamn” eller ”Från fabel till manga”. Men det är ändå min uppfattning att det satsas mindre på humanistiska utbildningar och mer på de tekniska utbildningar där flest antal jobb finns idag.

Jag säger inte att det är fel med en koppling mellan universitetet och näringslivet – det är förstås bra för oss studenter att veta vad som förväntas av oss på arbetsmarknaden. Men samtidigt måste universiteten kunna stå fria och erbjuda inte bara den kunskap som efterfrågas på arbetsmarknaden utan även sådant som kanske aldrig kommer till praktisk nytta, men som kan vara stimulerande för studenter att lära sig. Det är en svår men nödvändig balansgång.

Därför vill jag slå ett slag för universitet som en plats för bildning, inte bara utbildning!

Ctrl+alt+del

Vi har alla våra sätt att skriva in oss i evigheten. Somliga försöker fotografera varje minnesvärt ögonblick (och varje icke minnesvärt också för den delen) vilket resultar i att de har 3000 bilder på sina skor och på sitt ansikte i en spegel inne på en toalett. Andra personer syns alltid med en videokamera på axeln vilket resultar i att de har hundratals timmar med inspelat material från lilla Karins skolavslutning i 2:an eller familjens semesterresa till Mallorca 1984 som de plågar sin omgivning med så fort tillfälle ges.
Och vissa försöker just skriva in sig i evigheten, alltså fånga varje ögonblick i ord vilket resultar i att de har tusentals sidor med text som ingen, förutom de själva, någonsin kommer att orka läsa.

Det här är förstås inget nytt fenomen. I tusentals år har vi, på olika sätt, avbildat verkligheten. Ursprungligen i form av hällristningar och runstenar, numera i form av bloggar och bilddagböcker. Medlen är olika men målet är ungefär detsamma - för att minnas och kanske för att göra verkligheten lite bättre än vad den i själva verket var.
Jag inbillar mig dock att det här har blivit vanligare idag än det var för, säg 200 år sen. Jag tror - utan att ha någon som helst empirisk bevisning för det - att människorna i det gamla bondesverige inte hade så stort behov av att dokumentera sina liv. Många kunde ju inte ens skriva och de som kunde det hade förmodligen inte så mycket tid till att sitta och plita ner allt som hände. Idag däremot har ju i stort sett varenda människa en blogg eller en bilddagbok eller en hemsida eller nåt annat. Jag vet inte om den här utvecklingen är bra eller dålig, jag bara konstaterar att det är så.

Varför väljer jag då att skriva om det här just nu? Anledningen är att jag precis raderade mitt konto på Helgon.net (för er som eventuellt inte vet det så är Helgon ett community för människor med "alternativa" kläd- och musikstilar, vilket förstås innebär att de har någon miljon användare eftersom alla människor vill vara lite alternativa). Eftersom jag i princip inte använder mitt konto där längre tänkte jag att jag lika gäna kunde ta bort det, och för att jag inte skulle få tid till att ångra mig gjorde jag det väldigt snabbt. Precis när jag hade tagit bort det insåg jag att jag har flera hundra dagboksinlägg sparade där. Under 2 och ett halvt år hade jag för vana att skriva ner stort och smått som skedde i mitt liv. Ett fåtal av inläggen finns sparade på annat håll, men de flesta fanns bara där. Och nu är de förmodligen borta för alltid.
Underligt nog så känns det inte så jobbigt ändå. Jag har nog alltid varit övertygad om att de där texterna kommer försvinna en dag. På samma sätt tror jag att den här bloggen kommer upphöra att existera en dag och förmodligen även det mesta som jag har skrivit här.
Det var delvis därför som jag bestämde mig för att samla de bästa texter som jag har skrivit i en bok för en tid sen. Böcker kan man lita på. De försvinner inte så lätt, de fortsätter att stå i sina hyllor år ut och år in och samla damm.
Men när man skriver så mycket som jag gör så är det kanske bra att inte allt sparas. Ibland måste man skaka av sig lite barlast. En stor del av det jag skriver, och det gäller i synnerhet för den där dagboken, är ju bara en massa ordbajseri.
Men det är klart, lite vemodigt är det ju ändå. Jag har ju så jävla dåligt minne så mina dagboksanteckningar har brukat vara ett bra sätt för mig att komma ihåg vad som har hänt. Men men, man kan väl inte levas i det förgångna antar jag. Sometimes you just gotta go on.

Tror ni förresten att jag har säkerhetskopierat det här inlägget? Skulle inte tro det va.