Göteborgs Mini-Hotel

Idag är det en bild på Göteborgs Mini-hotel på framsidan av ETC Göteborg. Under bilden står rubriken "Här tvingas barn bo med missbrukare". Artikeln, som man hittar på sidorna 6-7 inne i tidningen är skriven av mig och tre personer i min klass.
det är med lite blandade känslor som jag läser igenom den. På ett sätt är jag stolt. Det här är trots allt första gången som jag får en artikel publicerad i en tidning (om man inte räknar med Karlstads Studenttidning och Arvikafestivalens tidning). Att artikeln dessutom hamnar på förstasidan och täcker ett helt uppslag inne i tidningen känns förstås ganska stort. Samtidigt är jag inte helt nöjd med slutresultatet av artikeln. För att ni ska förstå tänkte jag först berätta lite om vad artikeln handlar om.

I höstas hörde jag genom en bekant talas om ett ställe i stan som heter Göteborgs Mini-hotell. Detta ställe skulle fungera som ett vanligt vandrarhem men tog också emot hemlösa personer. Det låter kanske som en god tanke men enligt vad min kompis hade fått erfara så sköttes det på ett ganska otillfredsställande vis i och med att personalen på stället inte ade någon koll på vilka de tog in och vad de gjorde medan de var där. Barn lekte i korridorerna samtidigt som missbrukare gick runt och rökte på, typ.
Detta lät ju som en intressant grej och när vi fick i uppgift att göra ett undersökande reportage om någonting så föreslog jag det här ämnet för min grupp. De första dagarna gick arbetet ganska segt, vilket kanske inte var så konstigt eftersom ingen av oss hade gjort någonting liknande tidigare. Men sedan bestämde vi oss för att hänga utanför vandrarhemmet och prata med de som kom ut därifrån bara för att se vad det kunde leda till. Den första person vi stoppade berättade att hans flickvän bodde där och när han fick höra att vi var journalister så tyckte han absolut att vi borde skriva om hennes fall. Vi fick alltså följa med upp till hennes rum och nästan två timmar senare kom vi ut med en fantastisk historia som vi knappt kunde tro var sann. Caroline, som kvinnan hette, bodde där tillsammans med sin tioårige och gravt autistiske son. hon berättade länge och väl för oss om vilket vidrigt ställe Göteborgs mini-hotell var och vilket helvete det var att bo där. Enligt Caroline själv så vågade hon knappt gå utanför dörren eftersom hon en gång hade blivit antastad av en man i korridoren. Hon förklarade också att hennes son behövde trygghet och lugn istället för en miljö som den här som var den totalt motsatta. Desutom var städningen under all kritik, bara en kokplatta i köket fungerade och hon hade flera gånger sett spår av blod inne på toaletten.
Till saken hör också att kommunen betalar sjukt mycket pengar för att placera folk på det här stället.
Vi ägnade sedan ungefär en månads tid åt att försöka få tag på tjänstemän och politiker som hade kopplingar till Göteborgs mini-hotel och göra fler intervjuer med Caroline. Allt som allt har vi ägnat väldigt mycket tid åt att gräva i det här och vi hade åtskilligt material när vi väl började skriva artikeln. Och som vanligt när man har ägnat väldigt mycket tid åt någonting så är det svårt att känna sig helt tillfredsställd med resultatet, i synnerhet när det, som i det här fallet, har varit fyra starka viljor inblandade som delvis har dragit åt olika håll. Enligt mig så drar den färdiga artikeln lite väl mycket åt det sensationslystna kvällstidningshållet till. Jag är i och för sig nöjd med att vi har lyft upp det här ämnet och fått folk att se vad som försigår bakom kulisserna på Mini-hotellet. Gentemot hotellets ägare känner jag inte heller några större samvetskval. Visserligen kanske artikeln innehåller en del överdrifter. Även om jag tror på Carolines historia i grunden så tror jag att hon är en sådan person som gärna brer på lite och får saker att låta värre än vad de i själva verket är. Men vi har i alla fall citerat henne korrekt och hon får stå för det hon har sagt. Men i artikeln lyfter vi också fram Gunnareds stadsdelsförvaltning som en av bovarna i dramat eftersom de har placerat väldigt många på Mini-hotellet genom åren, bland annat Caroline och hennes son. De tycks inte riktigt ha haft någon koll på vad Göteborgs Mini-hotel är för något ställe fram tills vi gjorde reportaget. Detta är i sig förstås väldigt dåligt men kanske ändå inte i klass med det som hotellets ägare har gjort. Det är ju trots alt en sak att göra något avsiktligt dåligt och att helt enkelt inte ha koll på grund av slarv eller bristande rutiner. Jag tycker också att nämnden och förvaltningen ska ha lite cred för att de agerade så snabbt efter att vi hade berättat om förhållandena på Mini-hotellet för dem (de förstod väl i och för sig att det skulle ge dem väldigt dålig publicitet om de inte gjorde något, men ändå).

Sen har jag alltid haft lite svårt för journalister som tar på sig rollen som moralens väktare men inser nu att jag kanske håller på att bli en sån själv. God journalist, som jag ser det, lyfter bara fram fakta och låter läsaren fälla omdömet. Det är i och för sig inget direkt tyckande i artikeln men det handlar också om hur man väljer att skriva och var man lägger tyngdpunkten.
Men det är väl kanske så det är att vara journalist. Man får ta det goda med det onda helt enkelt.

Åskådarproblematiken

Igår såg jag på Agenda som bland annat handlade om Romernas situation. Dels här i Sverige där många romska barn inte går i skolan, på grund av att de inte har någon tradition att gå i skolan och inte känner något förtroende för det svenska skolystemet. Men också i Italien där romerna idag tvångsförflyttas till läger, där man tar fingeravtryck på alla romer och där en ledande politiker säger helt öppet att han vill slå ihjäl alla zigenarbarn... Låter det bekant?

Idag har jag varit på en temadag på Värmlands museum som handlade om Sveriges roll i Förintelsen. Många av de svenskar som levde under andra världskriget brukar hävda att de inte visste någonting om vad som skedde nere i Tyskland. Ola Larsmo, som forskat mycket i det här, visade dock att det argumentet inte riktigt håller. Fram till slutet av 1942 var förmodligen utrotningen av judar fortfarande okänd för den genomsnittligen svensken. Men under 1943 började norska judar fly till Sverige och informationen om vad som pågick spred sig. Flera stora dagstidningar, däribland Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, började också att skriva om judeutrotningen.

Bör man då peka finger åt de som levde på 1940-talet och som visste vad som pågick men som ändå inte ingrep? Jag vet faktiskt inte.

I lördags anordnade tydligen Nationalsocialistisk Front en manifestation här i Karlstad. Nästan samtidigt som jag var med i en partidebatt som handlade om människors lika rättigheter så hade alltså ett öppet främlingsfientligt parti en manifestation bara några hundra meter därifrån. Det känns lite märkligt. Jag visste inte att det pågick, faktum är att jag inte fick veta det förrän idag. Men om jag hade råkat vara där då, vad hade jag gjort? Hade jag buat och kastat ruttna tomater på dem? Nej, förmodligen inte. Hade jag gått fram till någon av dem och börjat diskutera? Nej, inte det heller.
Jag undviker att konfronteras med personer som jag tycker har obehagliga åsikter. Ändå anser jag att det är det enda sättet som vi kan förändra någonting på. Att ignorera människor med sjuka åsikter, som en del tycker att man ska göra, leder ju bara till att de växer sig starkare.

Ordet "förintelse" har ju nästan blivit synonymt med det som skedde i koncentrationslägren på 1940-talet. Det är lätt att man glömmer de "förintelser" som har skett efter det, folkmorden i Rwanda till exempel där ungefär en miljon människor mördades under loppet av några månader. Hur många svenskar ingrep där?

Det är kanske inte så konstigt att de flesta svenskar inte gjorde något under andra världskriget, trots att man visste vad som pågick. För vad kunde man göra? Och vad kan vi göra idag? Kanske inte så mycket. Eller också mer än vad vi tror.
Det enda jag vet med säkerhet är att det är jävligt lätt att vara efterklok.