Broder Daniel Forever

I fredags visades filmen om Broder Daniel på SVT. Det är en film som jag länge velat se. Dels för att jag har lyssnat på dem sen jag var sexton och för att de i perioder har betytt mycket för mig, dels för att jag verkligen gillade Farväl Falkenberg och eftersom det är delvis samma personer som ligger bakom Broder Daniel-filmen så tänkte jag att det borde vara något utöver det vanliga. Slutligen var jag nyfiken på om den skulle kunna säga något nytt om bandet. Vad finns egentligen kvar att säga efter alla intervjuer, tv-program, radiodokumentärer etcetera?
I efterhand kan jag konstatera att det inte var så mycket nytt som kom fram. Man fick se gråtande fans med stjärnor under ögonen, Henrik Berggren som gick runt i hatt och cape och pratade om utanförskap och att livet är en kamp och lite klipp från den där sista spelningen på Way Out West. För någon som har följt bandet länge och som kanske även var på den sista spelningen så var den ganska ospännande.
När Broder Daniel ska analyseras blir det lätt väldigt banalt. Kanske beror det på att texterna är så väldigt enkla och direkta. Men i banaliteten ligger ju också gruppens styrka. Man skulle kunna jämföra med ett band som Beatles. Anledningen till att det har skrivits så enormt mycket om Beatles är ju att det var ett så troligt mångfascetterat och spretigt band. Det verkar finnas oändligt många sätt att närma sig Beatles. Broder Daniel är inte ett sådant band. Visst utvecklades bandet mycket, men de hade ändå en klar och tydlig agenda som de följde fårn början till slut.
Pop-Lars sa i en av scenerna att bandet själva aldrig brukade diskutera texterna och musiken. Det bara fanns där, det var ingenting att prata om. Det var därför, menade han, som många artiklar genom åren mer har handlat om bandets vilda leverne än om själva musiken.

Men om man nu inte kan analysera musiken utan att fastna i klyschor och banaliteter, varför ska man då göra en dokumentär? kanske för att man vill fånga känslan i musiken. Och där har väl Kristian Bengtsson, Fredrik Wenzel och Henrik Hellström i alla fall delvis lyckats. Det finns två scener i filmen som är geniala. I den ena sitter Henrik Berggren på en kyrkogård och röker en cigarett samtidigt som han berättar om en dröm där han träffade Anders Göthberg. Man måste nog vara psykopat för att inte bli rörd av den scenen. Den andra är när Henrik pratar om att växa upp i en värld utan fasta principer och ideal samtidigt som kameran filmar lyftkranar och truckar.
Jag har aldrig tänkt på Broder Daniel som ett postmodernistiskt band. Men det är faktiskt just vad de är. Vad Broder Daniel handlar om är ju till stor del att vara vilsen i en värld utan några gemensamma referenspunkter. Och när man inte har någon grund att stå på så får man skapa sin egen värld, sin egen mytologi, vilket Broder Daniel också har gjort.

I slutänden var ändå filmen en besvikelse. Det är en helt okej musikdokumentär men den förtjänar knappast den hype som har omgärdat den. Jag hoppas nu bara att det här var sista spiken i kistan och att Broder Daniel hädanefter får vila i frid.

Broder Daniel - död eller levande?

Henrik Berggren i en intervju om kommande soloskivan:

"Det kommer ju låta ganska mycket BD, och det är ganska sannolikt att de resterande BD-medlemmarna kommer spela med mig... Om jag gör min grej och det blir exakt som Broder Daniel så får det vara så... Men jag tror inte det kommer bli exakt, men väldigt likt."

Okej, det är väl inte så förvånande. Att Henrik Berggren skulle fortsätta skriva musik har jag aldrig tvivlat på, vad skulle han annars göra? Och att det kommer låta som Broder Daniel kommer ju inte heller som någon chock. Han kan ju, som han säger själv, inte förändra på sig bara för att folk vill ha något nytt och annorlunda.
Men ändå. Känns det inte lite konstigt att göra en så stor grej av att det är Broder Daniels sista spelning och sen börja spela in något som låter nästan precis likadant? Man kan väl låta liket kallna åtminstone.

15 år bakåt - 15 år framåt

Idag fick jag reda på, från flera olika håll, att mitt gamla favoritband bob hund ska spela live igen i sommar. Expressen kallar det för en comeback. Och visst det kan man förstås kalla det om man vill. De har ju bara gjort en enda spelning de senaste fem åren och det är sju år sen de släppte sitt senaste album. Men oavsett om de ger sig ut på turné och släpper en ny skiva eller om det nu bara blir de här 2-3 spelningarna så skulle jag nog ändå inte vilja kalla det för en comback. Jag tycker det är ett ganska missvisande begrepp. bob hund har ju funnits under hela den här tiden, de har bara inte spelat in någonting nytt, istället har bandmedlemmarna sysselsatt sig med andra projekt. Och ska man tro titeln på deras "Best of"-skivas så kommer de inte splittras de närmaste 100 åren.
Det är lite samma sak som med Broder Daniel. De finns liksom alltid även när de inte syns.

Jag tycker det är väldigt sympatiskt med den typen av band. Det finns ju egentligen ingen anledning att ge ut någonting om man inte har lust eller inte tycker att det är bra. Tomas Öberg sa till och med i en intervju för något år sen att bob hund har spelat in en massa nya låtar men det är inte alls säkert att de kommer att ges ut.
Tyvärr verkar de flesta artister tro att de måste ge ut en skiva åtminstone varannat år annars finns de inte. Och på sätt och vis är det väl så också. Vi lever ju i ett snabbkonsumtionssamhälle där man lätt riskerar att bli bortglömd om man inte gör något väsen av sig. Men det borde inte vara så.

Tro nu inte att jag tycker att det är dåligt att bob hund ska spela live igen. Jag blev jätteglad när jag hörde det och jag skulle tycka det var jättekul om de verkligen är på gång med en ny skiva (förutsatt att den är bra då förstås).
Men poängen med det här inlägget är bara att ibland måste man låta saker och ting få ta sin tid.

Jorden kommer att bestå
i sin bana runtom solen
fastän vi håller på
vi är stumma av förvåning