Det har varit ganska sporadiska uppdateringar här den senaste tiden och så lär det nog fortsätta att bli framöver. För det första så har jag alldeles för mycket att göra och för det andra så går mitt mobila bredband fortfarande ganska långsamt vilket gör att jag försöker dra ner lite på internettiden. Men en liten rapport om den senaste tidens begivenheter kan jag i alla fall bjuda er på.


I helgen var jag i Skövde på en ideologikurs. Med det menar jag inte att det var något marxistiskt indoktrineringsläger, nej snarare var det ett tillfälle att få prata om sånt som man faktiskt ganska sällan diskuterar i ett politiskt parti nämligen de mest grundläggande åsikterna; hur och varför man vill förändra världen. Föreläsningarna handlade bland annat om tillväxtkritik, ekofeminism, grön ideologi och anarkism, djurrätt och det, om ni frågar mig, något suspekta ämnet lyckoforskning. Jag kommer eventuellt att utveckla mina tankar runt lyckoforskning i ett längre inlägg om några dagar.


I tisdags fick vi prova på att göra en webbtidning för första gången. Det var stressigt, svårt, roligt och väldigt lärorikt. Vi började halv nio på morgonen och höll på till fem på eftermiddagen och under den tiden hann vi med att skriva en massa artiklar. Resulatet blev som vilken lokaltidning som helst, jag skulle nog drista mig till att säga att vår tidning var bättre än många lokaltidningar, trots att vi bara har läst på journalistprogrammet i några veckor. Själv fick jag skriva ledaren och en artikel som handlade om att utlandsstudenter ska få betala anmälningsavgift för att läsa i Sverige. Det förstnämnda var roligt, jag har aldrig skrivit någon ledare förut, däremot ett stort antal politiska blogginlägg och skillnaden är nog inte så stor. Artikeln är jag mindre nöjd med - jag var dåligt påläst, dålig på att anteckna och blev sjukt stressad i slutet. Men det blev en artikel i alla fall, och säkert har jag lärt mig en del.

Jag köper ytterst sällan Aftonbladet eller Expressen. Ibland skummar jag igenom lite artiklar på nätet men om jag ska läsa en papperstidning så föredrar jag morgontidningarna. Men nu har jag i alla fall varit tvungen att läsa igenom kvällspressen riktigt noga eftersom vi har en källkritisk övning. Igår läste jag igenom varenda artikel i både Aftonbladet och Expressen och det var ingen angenäm upplevelse. Det är väl lite som att sparka in en öppen dörr när man säger att kvällstidningarna är dåliga, men jag måste ändå få säga det. Det är ganska otroligt hur mycket kändisskvaller, snodda notiser och ickenyheter (typ "Nu har Aftonbladets web-tv fått ökade tittarsiffror") man kan trycka in i en tidning. Givetvis finns det enstaka bra artiklar ibland - Expressens utfrågning av partiledarna följer förvisso den gängse kvällstidningsmallen men är ändå ganska läsvärd. Det är bara så lätt att de fåtal välskrivna artiklarna druknar i all skit.
Sen frågar man sig vad det är för personer som skriver för de här tidningarna. Och så tänker man att det kanske är jag om några år. Rent principellt skulle jag nog hellre skriva för Kristinehamns-Posten än för Expressen men man vet ju aldrig. Det är en cynisk bransch.

Imorgon spelar Håkan Hellström på Liseberg. För mig känns det ungefär som att se på Kalle Anka på julafton - man vet ungefär vad man får men det är ändå jävligt bra.
Nästa år fyller ju för övrigt herr Hellström 10 år som artist. Ska bli spännande att se om detta kommer att firas på något särskilt sätt.

Göttlaborg

Idag är det en vecka sedan jag flyttade ner till Göteborg och det har blivit dags att sammanfatta mina intryck såhär långt.

1. Stugan är fantastisk. Min syster laddade upp lite bilder när hon var här, så här kan ni se hur det ser ut (jag är för lat för att ladda upp några själv). Det är verkligen underbart att, som nu, kunnna sitta på verandan och se ut över trädgården och havet som glittrar nedanför. Givetvis har det sina nackdelar att bo såhär också. För att ta sig till universitetet på morgonen så är det först 20 minuters promenad till bussen, därefter 20 minuters busstur till stan och slutligen 15 minuter med spårvagn. Sen har jag bara ett mobilt bredband för tillfället vilket gör att det går oerhört segt att surfa. Men det kan man leva med. Med den här utsikten kan man leva med det mesta.

2. Klassen som jag har hamnat i verkar också vara fantastisk. I tisdags var vi ute ett gäng och drack öl, i förrgår var jag och två till och såg på Maia Hirasawa på Liseberg vilket följdes upp av ett krogbesök och igår satt vi hemma hos en kille och såg på fotboll och efter det gick vi ut och... ja, vad tror ni? Jag kan även meddela att jag har blivit medlem i Facebook-gruppen "I'm not an alkoholic, I'm a journalist". Men det är inte så farligt som det låter. Man är ju så vuxen nu så man kan gå på krogen utan att bli aspackad.

3. Igår cyklade jag ut i regnet bara för att kunna ta mig in till Angered och gå på systemet. Förmodligen hade jag kunnat cykla en betydligt kortare väg än jag gjorde, men eftersom jag inte hade kollat på någon karta innan så följde jag cykelpilarna vilket gjorde att jag fick åka genom både villaområden och skog innan jag kom fram alldeles utpumpad. Sen köpte jag mina öl och åkte hem igen. Ganska meningslöst kan tyckas, men samtidigt är det ju kul att bekanta sig med omgivningarna lite.

4. Apropå regn, det regnar alltid i Göteborg. Okej inte alltid, just nu skiner solen till exempel. Men nästan alla andra dagar i veckan så har det regnat. Dessutom är Göteborgsvädret så himla lurigt, man vet aldrig när regnmolnen ska dyka upp, därför gör man bäst i att alltid ha en regnjacka och paraply nära till hands. Det kanske finns en anledning till att Göteborg är den stad där munktröjemodet aldrig riktigt dött ut. I övrigt gillar jag Göteborg. Det finns gott om mysiga sunkhak att slinka in på, en fantastisk bokhandel som heter Aniara, fin natur, trevliga människor... Jag har ju hängt en del i Göteborg tidigare men det känns lite speciellt att bo här nu. När Maia Hirasawa sjöng "Gothenburg" i blåsten på Liseberg i fredags så kändes det som att mer Göteborg än såhär kan det nog inte bli. Jag kommer dock aldrig att bli en göteborgare, lika lite som att jag kommer bli en stockholmare eller värmlänning.

5. Med anledning av att solen faktiskt skiner just nu så har jag inte tid att sitta här längre utan ska gå på en promenad. Gött mos.

Autumn comes with these slight surprises where your life might twist and turn

Imorgon styr jag min kosa till Angereds kyrkby, nordost om Göteborg. Dagen efter, på måndag, börjar jag min journalistiska bana på Göteborgs universitet. Det känns både nervöst och spännande. Lite som att en ny epok i livet är på väg att inledas.
Det kommer nog bli lite speciellt att bo i ett hus på landet. Visserligen är jag uppvuxen på landet så jag är ju ganska van men jag har aldrig haft ett eget hus (visserligen är inte det här heller mitt eget eftersom vi hyr det under en begränsad tid, men ni fattar). Jag tror det kommer bli fint, särskilt nu när hösten kommer. Jag tycker verkligen om hösten. Allt blir så mycket klarare. Luften, dofterna, färgerna... Att gå promenader runt den lilla sjön, att komma hem och sätta på en skiva med Dylan samtidigt som man tänder eld i den öppna spisen, att spendera söndagarna liggandes i höstlöven och se upp på flygplanen som drar sina streck på himlen.

Sist men inte minst ska det förstås bli underbart att dela vardagen med den person som betyder mest av allt. Anna, det här är för dig.

Sommar, sommar, sommar...

Jag har varit lite dålig på att uppdatera den här bloggen på sista tiden. Som med allt annat kan man skylla på värmen. Det har varit på tok för varmt för att jag ska ha känt någon större lust att blogga själv eller läsa andras bloggar. Sen har jag faktiskt varit ganska upptagen också. Det här är lite av det som hänt på sista tiden:

1. Michael Jackson och Willy Kyrklund har gått ur tiden. Jag har inte haft någon egentlig relation till någon av dem, men att båda har gjort fantastiska saker råder det inget tvivel om. Frågan är bara vem av dem som var coolast?

2. Midsommar har firats i sedvanlig ordning med blommor och blader, färskpotatis och nubbe och allt annat som hör sommaren till. Dagarna efter midsommar ägnades också åt en, i alla fall i min värld, typisk sommarsyssla nämligen att skörda rabarber. Detta ledde för övrigt till att jag brände mig i nacken och på armarna.

3. Efter midsommar drog jag till Göteborg och hade några trevliga dagar där med mycket bad och sol. I fredags skrev jag på ett kontrakt som innebär att jag från och med den 1 september kommer bo i en stuga i något som heter Gunnilse utanför Göteborg. Ska bli trevligt att bo i en stuga istället ör lägenhet ett tag (kontraktet gäller bara till sista maj nästa år så därefter får jag hitta något annat). Stugan ligger väldigt naturskönt och med goda förbindelser in till stan.

4. Jag har även hunnit med en liten utflykt till ett torp utanför Uppsala. Vi tog oss dit medelst rälsbuss och cykel, hade en väldigt trevlig kväll där som inkluderade vin, öl, frisbee, fotboll, pictionary, bad och fantastiskt trevligt sällskap. Dagen efter cyklade vi tillbaka till Uppsala och därefter fortsatte färden hem till Värmland för min del.

5. På torsdag drar jag på Arvikafestivalen. Jag har varit där de senaste tre åren men faktiskt aldrig som besökare. Först var jag där som funktionär och de två senaste åren som medlemsvärvare för Grön Ungdom. I år ska jag dit och göra några intervjuer för ARVIKA (Arvikafestivalens tidning). Jag trivs faktiskt rätt bra med att jobba på festivaler. Man får gratis inträde, man har oftast gott om tid att gå och kolla på band och man slipper bo på sunkcampingen. (Okej, jag kanske är lite pryd men tanken på att vältra mig i lera med en massa dräggpunkare lockar inte så mycket. I år ska jag till och med sova inomhus, inte mycket till campingliv alltså.) Nackdelen är väl att man inte får förtära någon alkohol vilket enligt många är själva poängen med att åka på festival. Men jag överlever det, dessutom brukar man komma ihåg konserter som man har varit full på så jävla dåligt.
De band som jag ser fram emot mest är: bob hund, Fever Ray, Fleet Foxes, Frida Hyvönen och Detektivbyrån. Funderar även på att som ende festivalbesökare strunta i att se Depeche Mode. Men jag får se. Återkommer kanske med en rapport eller liknande om en vecka.

6. Jag blev bränd av en brännmanet när jag badade i Göteborgs skärgård och när jag kom hem från Uppsala idag upptäckte jag att en fästing hade klättrat upp och satt sig på ett intimt ställe. Men det är väl sånt som hör sommaren till antar jag.

Grannsämja

Igår var jag på en mysig hemmakväll hos min kompis Martin. När det var dags för hemgång så visade det sig att två av gästerna bodde bara cirka tvåhundra ifrån mig. Eftersom de hade bil så föll det sig naturligt att jag åkte hem med dem. När vi hade satt oss i bilen och jag skulle förklara lite mer i detalj var jag bodde så fick jag veta att killens syrra hade bott i lägenheten brevid min tidigare tillsammans med sin pojkvän.
"Då har jag nog hört talas om dig" fortsatte killen. "Du var han som spelade piano mitt i natten en gång?"
"Ja... det var nog jag."
"Syrrans kille hade precis slutat snusa då så var han jävligt irriterad."
"Aj då" sa jag och kände mig dum.

Det är ju typiskt att man ska bli känd som den pianoterroriserande grannen. Nu är det i och för sig ganska länge sen så jag behöver väl inte skämmas längre, men ändå.
Jag minns för övrigt den där kvällen väldigt väl. Jag hade varit ute på krogen och träffat ett gäng som jag inte alls kände sen tidigare. När de stängde erbjöd jag alla att följa med hem till mig på efterfest. På vägen hem visade det sig att en av killarna var ett stort Springsteen-fan och därför var jag självklart tvungen att spela en massa Springsteen-låtar på pianot. Jag var mitt uppe i "Jungleland" när någon plingade på dörren. Jag ville absolut inte avbryta låten så därför fick han stå och plinga och banka ett bra tag innan jag gick och öppnade.
Utanför stod grannen och frågade vänligt men bestämt om vi inte kunde dämpa oss lite.
"Du kan väl komma in och vara med istället?" sa en full och glad Valdemar.
"Nej tack. Jag behöver faktiskt sova. Kan ni inte bara vara snälla och dämpa er lite?"
"Okej då" sa jag och gick in igen.

Dagen efter gick jag över och bad om ursäkt och grannarna verkade faktiskt inte vara särskilt arga. Men det kan ju ha varit en skicklig fasad, vad vet jag.

Ditt och datt

Det händer lite för mycket just nu för att jag ska ha tid att skriva om allting på bloggen. Men här är i alla fall en liten sammanfattning av de senaste dagarna.

Mitt mailkonto blev kapat i mitten av förra veckan. Jag fick ett mail som jag trodde var från Hotmail-teamet där jag bland annat ombads att fylla i användarnamn och lösenord vilket jag också var dum nog att göra. Dagen efter visade det sig att jag inte kunde logga in på kontot och att alla mina kontakter hade fått ett mail från mig där jag skrev att jag befann mig i London och hade blivit rånad på alla mina besparingar och bad om att få pengar skickade till en viss adress.
Nu kanske ni tycker att man får skylla sig själv om man går på ett sånt simpelt trick, och det är jag nästan beredd att hålla med om, men lite jobbigt var det i alla fall.
Nu är i alla fall problemet åtgärdat, jag har fått tillbaka min gamla mailadress med alla sparade mail och allt är frid och fröjd.


Under helgen har jag varit på Grön Ungdoms Riksårsmöte i Göteborg. Det är alltid lika kul att träffa en massa sköna gröna personer och prata politik en hel helg. För min personliga del innebar riksårsmötet även ett ganska nervkittlande moment, det var ju nämligen val till Förbundstyrelsen till vilken jag kandiderade. Nu blev jag tyvärr inte invald, men det gör inte så mycket. Jag kommer kanske kandidera till styrelsen för GU Väst istället och se om jag har bättre lycka där, eller möjligen Gröna Studenters centrala arbetsgrupp.


Stannade kvar i Göteborg ytterligare några dagar efter att årsmötet var slut i söndags och hjälpte min flickvän att flytta. Det blev en del kånkande på väskor och trängsel på spårvangen men det gick ändå väldigt snabbt och smidigt. Skönt att hon inte har ett piano säger jag bara.


Och för er som eventuellt inte har märkt det så är våren snart på väg! I Göteborg var det i alla fall rena vårvädret både igår och idag. Som jag har längtat.

Liftarens guide till galaxen

Konsten att lifta är inte så lätt, det har jag blivit varse under helgen. Det anade jag väl visserligen redan innan vi försökte, men jag hade nog trott att vi skulle ta oss några mil i alla fall. Men icke.
Istället för att stå och vifta med tummarna körde vi på taktiken att fråga folk på bensinmackar om vi fick åka med. Dels eftersom vi hade fått höra att det var den bästa metoden och dels för att det inte finns så många bra ställen att stå på om man vill stå vid vägkanten och lifta. Dagens motorvägar är inte direkt liftningsanpassade.
Det första man möts av när man frågar någon om man får åka med i deras bil är en misstänksam blick. Sen mumlar de något om att de tyvärr inte har plats/inte ska åt det hållet/bara ska åka några kilometer. Vi försökte även ragga upp några polska långtradarchaffisar men de var antingen inte intresserade eller förstod inte vad vi sa. Efter vår misslyckade liftningssejour beslutade vi oss för att stanna ytterligare en natt i Malmö, jag kom alltså hem ikväll efter en lång tågresa med många byten (Nässjö-Falköping-Göteborg).
Trots att vi inte tog oss någonstans så var det ändå en kul grej att testa på. och nu har jag i alla fall lärt mig att om man ska lifta så ska man göra det en varm sommardag och inte en gråkall söndageftermiddag i januari.

I övrigt har det varit en bra helg. Jag har hunnit äta falafel både en och tre gånger, gått på konstmuesum, sett Lukas Moodysons nya film Mammut, varit på en konsert med I'm from Barcelona, blivit inlåst på ett nöjesfält och återupptäckt det fantastiska brädspelet "Den försvunna diamanten".

Det känns lite som att befinna sig utomlands när man är i Malmö eftersom de inte tar in utemöblerna på vintern. Det var förvisso bara några få plusgrader men ändå såg vi folk sitta ute och äta. Dessutom pratar de ju ett alldeles eget språk där nere i södern. Men det är ganska charmigt.

Det blev ett nytt år. Fyrverkerierna dånade över Karlstad, himlen färgades röd och grön och lila och blå samtidigt som jag stod mitt i gatan vid busstationen och kysste den person som har kommit att betyda väldigt mycket för mig under året som gått.
Sen gick vi på en promenad runt kvarteret innan vi återvände till festen i Kollektivet Gäddan där minst ett sextiotal personer trängdes i kök och hall och vardagsrum. Tidigare under kvällen hade vi suttit i en ring på köksgolvet och lekt anonyma alkoholister, jag hade berättat för alla om min stora kärlek till Tore Skogman, Magnus hade sagt att jag såg ut som Vilgot Sjöman med glasögon och skägg och Sanna hade kommit på den briljanta idén att kasta ut pastahjul över hela köksgolvet som vi sedan försökte bygga torn av.
Efter tolvslaget minglade jag runt en stund till och pratade skit men blev allt tröttare. Strax efter två gick vi hem trots att festen säkert skulle pågå till långt in på morgonen. Håller jag kanske på att bli gammal?

2009 har börjat fint och det kan gärna få fortsätta så. Mitt blogglöfte inför det här året får bli att jag ska skriva mindre om musik (det finns redan så många som gör det) och mer om litteratur. Kanske blir det färre men bättre inlägg också (det har jag i och för sig sagt ganska många gånger och det slutar ändå alltid med att jag bara lägger upp en massa videoklipp från youtube).

Imorgon kommer i alla fall de obligatoriska listorna på böcker, filmer och skivor som jag tagit del av under året som gått. Samt en lista på några av det gågna årets största händelser.

Gott nytt år på er.

Mitt liv som tidningsbud - sista delen

När jag kom till jobbet inatt frågade Carlos om det var min sista arbetsdag.
"Jag tror att jag har en natt kvar" svarade jag. Varpå Carlos gick iväg för att kontrollera i sin pärm där det stod att det var min sista natt. Och inte mig emot, den sista veckan har varit sjukt jobbig och stressig så jag är rätt glad att det är klart nu.
"Du kan lägga sakerna i hörnet där när du är klar och skjuta in IR-läsaren under dörren" sa Carlos.
Inget "tack för den här tiden". Inget "det var roligt att ha dig här". Jag har ju bara jobbat i en månad så jag förväntadde mig väl inte att han skulle bjuda på tårta och krama om mig men någonting kunde han väl ha sagt åtminstone. Men det är väl inte riktigt Carlos stil. Han är lite som en sån där fotbollstränare från något öststatsland. Stenhård och disciplinerad. Min andra chef, Hans, är betydligt snällare. Han skulle säkert ha sagt något trevligare. Men skit samma.

Åker tillbaka till Karlstad på tisdag eller onsdag. Sen fortsätter jag till Göteborg på torsdag. Lyckades efter lite trassligheter fixa en biljett till Way Out West trots allt tack vare en snäll syster som var villig att låna ut 1500 kronor.
Efter Way Out West funderar jag på att sova i två veckor eller nåt. Det skulle vara rätt skönt. Idag sov jag en kontinuerlig sömn i nästan åtta timmar (gick upp för ungefär en timme sen) för första gången på länge. Annars har det mest blivit några timmar här och några timmar där den senaste tiden.

Så. Om jag skulle försöka sammanfatta min månad i Stockholm. Jag har inte riktigt hunnit med så mycket som jag hade tänkt mig. jag hade bland annat planerat att jag skulle ta tag i mitt strandade romanprojekt igen och försöka gjuta nytt liv i det. Det har jag inte gjort. Jag trodde också att jag skulle få tid att läsa alla de där böckerna som jag har tänkt att jag ska läsa. Det har jag inte heller gjort (jag har läst två böcker under tiden som jag har varit här - "Hanteringen av odöda" av John Ajvide Lindqvist och "Slutet på världsnyheterna" av Anthony Burgess). Samtidigt har jag ju ändå hunnit med en hel del. Jag har varit på fyra gratiskonserter (Anna Järvinen, Alf, Nina Ramsby och Detektivbyrån). Jag har träffat kompisar, gått på bio och tagit en massa promenader. Så det har väl varit rätt lyckat får man säga. Jag tror dock inte att jag kommer jobba som tidningsbud någon mer gång, eller flytta till Stockholm. Men det får framtiden utvisa.

Jag har återigen haft planer på att flytta in i ett kollektiv till hösten, men även denna gång gick planerna i stöpet. Men jag deppar inte så mycket för det. Jag har det rätt bra där jag bor också.

Mitt liv som tidningsbud - del 3

Jag är tamefan helt otrolig. På något sätt lyckas jag liksom alltid ställa till det. Som en spindel med alldeles för många ben fäller jag krokben för mig själv eller trasslar in mig i mitt eget nät.

Sedan mitten av förra veckan är jag själv här i lägenheten. I fredags hade jag varit ute på en promenad och när jag kom tillbaka och tog hissen upp till lägenheten så hände det. Jag plockade upp nyckeln till lägenheten ur fickan, snurrade den lite i det lilla snöret som satt fast i den och plötsligt flög den iväg. Den studsade en gång mot hissväggen och försvann sedan ner i den lilla springan vid dörren.
Oturligt nog går det inte att komma ner i hisschaktet utan att först kontakta bolaget som sköter om hissen. Jag ringde till Anna-Lena och förklarade läget och vi kom fram till att det jag kunde göra var att åka hem till hennes vän Anita och låna hennes extranyckel. Hon var dock också bortrest och skulle inte komma tillbaka förrän på söndag. Alltså behövde jag ha någonstans att bo till på söndagen. Ringde runt till de få kompisar jag har i Stockholm (Niklas, Tobbe och David) och frågade försiktigt om jag kunde få sova hos någon av dem. Tyvärr gick det inte med någon av dem. Ringde till Anna-Lena igen och till slut kom vi fram till att jag kunde bo hos hennes vän Tore, som inte heller var hemma men i alla fall skulle komma hem vid ett på lördagen.

Innan allt det här hände hade jag och David planerat att ses och ta en öl tillsammans. Vi träffades vid Medborgarplatsen och strosade runt ett tag för att försöka hitta någon trevlig uteservering att sitta på. Givetvis var det fullt överallt. Extra fullt var det på Debasers uteservering, det var så mycket folk där att man knappt kunde röra sig och att ta sig fram till baren var ju inte att tänka på. Ändå gick vi dit och väntade på att de skulle öppna inomhus. Där inne var det istället nästan helt folktomt men vi hade trevligt ändå. vi satt vid ett bord och drack några öl och efter en stund kom det ett trevligt gäng och slog sig ner bredvid oss.
Sen var jag förstås tvungen att gå till jobbet. Det är lite tur i oturen att jag jobbar natt, annars vet jag inte vad jag skulle ha hittat på för att få tiden att gå. Jag frågade om jag kunde få ta två trakter, för att inte riskera att bli klar alltför tidigt, och fick två rejäla områden. Det var lite slitigt men det var nog ändå bättre än att bara sitta och vänta.
Vid sju på morgonen var jag klar och hade ingenstans att ta vägen. Gick således upp till Vitabergsparken och la mig i gräset och försökte sova lite. Det gick inte så bra men det var i alla fall skönt att sträcka ut sig lite och njuta av stillheten. Det är nog det jag kommer sakna mest med det här jobbet, de där morgontimmarna innan staden har vaknat till liv.
Till slut började klockan närma sig ett och jag kunde fara ut till Tores lägenhet på Lidingö. Hade egentligen tänkt träffa Tobbe på kvällen, men all tanke på social samvaro kändes vid den här tidpunkten ganska betungande. Jag sov några timmar hos Tore och inväntade sedan natten då jag skulle iväg och jobba igen.
när jag kom tillbaka igen försökte jag sova lite till, men trots att jag bara hade sovit 4-5 timmar de senaste två dygnen kunde jag ändå inte somna. Ringde Niklas och fick veta att han och hans farsa skulle åka ut till Långholmen för att sola och eventuellt bada lite. Vi bestämde oss för att ses där. Det var otroligt mycket folk på Långholmen men vi lyckades i alla fall hitta en liten plats i gräset där vi slappade några timmar och jag försökte återigen sova utan resultat.

När vi hade tröttnat på att sitta där åkte vi ut till Niklas i Mölarhöjden och då äntligen kom tröttheten. Efter att vi hade käkat lite sallad sträckte jag ut mig på hans soffa och befann mig någonstans mellan dröm och vakenhet i några timmar. Till slut ringde Anita och meddelade att hon nästan var hemma och att jag kunde komma hem till henne och hämta extranyckeln.
Hann återigen bara sova några timmar under natten eftersom jag skulle upp och jobba inatt igen. Men idag har jag i alla fall sovit ut ordentligt. Och nu inatt är jag, tro det eller ej, ledig!

Allt detta krångel bara för en liten nyckels skull. Det där med nycklar har aldrig riktigt varit min grej. Jag vet inte hur många gånger jag tappade bort nyckeln till skåpet när jag gick på högstadiet. Det borde inte få finnas några lås tycker jag. Tänk vad mycket tid man skulle spara in på att aldrig behöva låsa dörren! Om vi säger att man ägnar tio sekunder om dagen åt att låsa och låsa upp olika dörrar så skulle det bli ungefär en timme om året. Nittio timmar på nittio år! Att ingen har tänkt på det...

Som om det inte vore nog med det här med nyckeln så har jag gjort en del andra dumma saker den senaste tiden. När jag anlände till Stockholm för några veckor sedan och skulle köpa SL-kort frågade killen i kassan om jag var under tjugo. Jag tvekade en halv sekund innan jag svarade ja. Det var givetvis otroligt korkat. Det blir ju lite billigare att åka på ungdomskort, men man riskerar att få betala mångdubbelt så mycket om man skulle åka fast. I tunnelbanan är det ganska lugnt, där har dem ju typ aldrig någon kontroll. Men så fort jag ska resa på något annat sätt, med buss eller tåg, blir jag jättenervös att någon ska avslöja mig. På Lidingötåget i lördags gick det till slut inte längre.
"Har du leg?" frågade biljettkontrollen.
"Uhm... nej, jag har glömt det hemma."
" Skriv ditt personnummer här."
"Okej, okej. Jag är tjugotvå."
"Varför har du köpt ungdomskort?"
"Jag vet inte. Det var dumt."
"Mycket dumt."
"Ja."
"Jag ska ge dig en chans. Du kan få köpa en SMS-biljett för trettio kronor. Men nästa gång är jag inte lika snäll."
"Tack så mycket."

Jag tror nog att jag får lov att köpa biljetter om jag ska åka buss eller tåg något mer under de dagar jag har kvar här. Det är ju vansinnigt att hålla på och chansa på det här sättet.

***

Jag är faktiskt inte så dum egentligen. Mitt stora problem är bara att jag aldrig tänker mig för. Jag lever på impuls, fattar orationella beslut och mina tankar befinner sig ytterst sällan där de borde vara. Det här kan förstås irritera folk i min omgivning (vilket jag har full förståelse för) men jag tror ändå det är värst för mig själv. Det är ju nämligen mig själv som det brukar drabba i slutänden.
Det är bland annat på grund av det här som jag måste bli författare. Jag tror inte att jag skulle klara av något annat jobb. Visserligen har jag klarat det här tidningsutdelandet ganska hyfsat, men det är ju inte världens svåraste jobb direkt och dessutom har jag nog haft lite tur.
Författare, skådespelare och musiker är de enda yrken där man kan bluffa och komma undan med det. De sistnämnda går dock bort eftersom de kräver koncentrationsfärdigheter och en viss social kompetens. Som författare däremot kan man bara ägna sig åt drömmerier hela dagarna. Som DN-kritikern Jonas Thente skriver i presentationen på sin blogg: "Jonas Thente anser att i princip allt är bättre i böcker än i verkligheten, men om man skriver om verkligheten så blir den i alla fall text."

Men även om jag lyckas bli författare så kommer jag nog ändå behöva bli lite mer disciplinerad. Bara för att lyckas överleva i den här världen idag krävs det ju att man har koll på allt, från bankkoder till pensionsförsäkringar. Jag må vara en björn med mycket liten hjärna, men jag gör i alla fall så gott jag kan. Jag lovar.

Halvtid

Jag har nu jobbat två veckor som tidningsbud och har två veckor kvar. Det är skönt att det inte är mer. Det har som sagt sina positiva sidor det här jobbet men de negativa överväger nog ändå. Det är ju ett märkligt jobb egentligen, att springa upp och ner i trappor hela nätterna och sova bort dagarna. Har i alla fall börjat få in någon sorts regelbunden dygnsrytm nu. Går och lägger mig vid elvatiden på kvällen. Sover till halv två, går upp och jobbar fram till halv sex-sju (lite beroende på om jag har en eller två trakter), går och lägger mig igen och sover till tre ungefär. Jag vet inte hur stor nytta de där timmarna på natten gör egentligen, men det känns ändå bra att vara lite utvilad innan man börjar jobba.

Hade en mardröm för några nätter sen. Jag drömde att jag låg i sängen och snart skulle iväg och jobba när jag hörde några som skrek nazisitiska slagord alldeles utanför fönstret. Jag gick upp och tittade ner och fick se ett långt fackeltåg av rakade skallar gå förbi precis här nedanför. Av någon anledning kände jag också på mig att det var mig de var ute efter. Jag hade gjort någonting mot dem och nu skulle de hämnas. Jag klädde på mig och gick ut till farmor och Anna-lena som satt och såg på tv och förklarade för dem att jag inte vågade gå ut eftersom det var en massa nazister utanför. Varpå min farmor överraskade mig genom att säga: "Äsch, det där är inget du ska vara rädd för. De vill nog inget ont ska du se."

Annars är jag inte särskilt rädd när jag är ute på nätterna. För det mesta är det väldigt lugnt. Förutom på helgerna, då är det lite livligare men jag har hittills inte stött på någon som har varit hotfull. Det enda som skulle kunna klassas som lite obehagligt var en kille som gick runt och sparkade ner cyklar. Men det skulle ju lika gärna kunna hända i Karlstad, eller i Hagfors för den delen.
Ibland händer det att folk kommer fram och frågar om de får ta en tidning. Om jag har några reservexemplar med mig så brukar jag ge dem det. Det är ju ingen poäng med att hålla på och jiddra med fulla människor. Det är i såna ögonblick man önskar att man hade en uniform så att man på ett artigt och belevat sätt kunde plocka upp en tidning, räcka över den och säga: "Varsågod, får det lov att vara en Dagens Nyheter?"
å andra sidan skulle det bli jävligt svettigt att springa i uniform.

***

Var och såg Alf spela i Galärparken på Djurgården igår. Det var bra, men jag förstår inte att Alf fortfarande inte har fått en större publik. Det var förvisso en del folk där men merparten verkade inte ha hört honom tidigare. Jag tycker det är märkligt. När Lars Winnerbäck åker runt och spelar för utsålda hus i stad efter stad så borde väl även Alf kunna tilltala en större massa.

***

Kändisar som har fått sin tidning utdelad av mig hittills:

Mats Olsson (behöver förstås inte vara "The Mats Olsson")
Anna Järvinen
Rickard Hobert & Lena Endre
Sverker Lenas
André Pops

Samt en Skarsgård som jag inte kände igen förnamnet på men som skulle kunna vara barn till Stellan.

Mitt liv som tidningsbud - del 2

Jag har egentligen inte så mycket nytt av värde att förtälja om jobbet. Det lunkar på so to say. Har fått ett eget kvarter nu, det börjar vid Södermalmskyrkan på Götgatan fortsätter runt hörnet på seven-eleven upp på Ölandsgatan och sen en liten bit på Östgötagatan och Gotlandsgatan. Det passar rätt bra eftersom det är nästan precis där jag bor (för er som inte vet det så bor jag för närvarande på åttonde våningen i en lägenhet på Bjurholmsgatan). Jobbigt bara att jag måste gå upp till Tjärhovsgatan innan jag börjar dela ut för att hämta tidningarna.
Rundan tar ungefär två timmar att gå. Jobbigast är det på Ölandsgatan där det är fullt med innergårdar utan hiss. Natten till måndagen frågade jag om jag kunde få en trakt till eftersom den här går så snabbt. Det gick bra, jag blev tilldelad ett ungefär lika stort kvarter som inte heller ligger så långt härifrån. Jag var rätt utmattad när jag var klar med båda kvarteren men det ger i alla fall lite klirr i kassan. Det är dock osäkert om jag kommer få fortsätta ha två kvarter, beror på om någon av de som är sjukskrivna nu kommer tillbaka.

I övrigt sover jag till tre och ägnar eftermiddagarna och kvällarna åt att utforska staden. Idag vaknade jag dock vid halv sex på morgonen eftersom jag var ledig under natten och lyckades somna relativt tidigt.
Tog en promenad med farmor till Mosebacke och Katarina kyrka. Såg på Cornelis grav, lyssnade på lite orgelmusik och käkade lunch på terassen. Därefter tog vi t-banan till Kungsholmen, strosade runt där en stund och skildes sedan åt vid Rålambshovsparken eftersom farmor började bli trött i benen. Hon åkte tillbaka hem och jag fortsatte över Västerbron och sedan längsmed Hornsgatan tills jag kom hit igen. Det var en rätt ordentlig men skön promenad (okej, att gå över Västerbron var kanske inte en helt angenäm upplevelse - jag har svårt att tänka på annat än självmord när jag går där). Stötte helt oförhappandes ihop med Olof inne på Mickes skivor vid Hornstull också. Vi hann växla några ord innan han var tvungen att dra vidare.

Ni får ursäkta om jag börjar bli tjatig men jag älskar verkligen Stockholm. Som man älskar en människa man har stött på några gånger men just lärt känna. Broarna, taknockarna, parkerna, gränderna... Men samtidigt finns det saker som stör mig. Saker som jag inte riktigt kan klä i ord men som gör att Stockholm aldrig kommer bli min stad.

Mitt liv som tidningsbud - del 1

Jag lovade ju i mitt förra inlägg att jag skulle berätta lite om mitt jobb. Och nu har jag i alla fall jobbat några nätter, så jag tänkte att det kanske börjar bli dags.

Trots att jag sov några timmar mitt på dagen på söndagen hade jag inga större problem att somna när jag kom hem till Anna-Lena. Jag var väl fortfarande ganska trött efter festivalandet. För säkerhets skull ställde jag två väckerklockor på ringning så att jag skulle kunna ta mig upp 01.45 (jag skulle börja 02.35).
När jag kom fram till Tjärhovsgatan 21 blev jag lite förvånad över att det var så mycket folk. Jag vet inte riktigt vad jag hade föreställt mig men jag trodde nog att det skulle vara betydligt färre personer, men det är i alla fall ett 40-tal personer som jobbar bara i mitt distrikt (östra delen av Södermalm). Jag blev hänvisad till en kille som heter Carlos och som skulle gå igenom arbetsuppgifterna med mig. Förutom själva tidningsutdelandet är det en hel del annat man ska göra, till exempel gå igenom reklamationer, fylla i störningsrapporter etc. Allt verkade väldigt komplicerat när han gick igenom det med mig men det är i själva verket ganska enkelt bara man kommer in i rutinerna.
Efter att han hade gått igenom alla rutiner med mig, vilket tog en dryg timme, lastade vi på tidningarna på kärran och gick iväg. Jag gjorde några småfel på den första turen men överlag gick det ganska bra. Carlos är en ganska sträng lärare, om han tycker att någonting tar för lång tid eller att man gör det på fel sätt stirrar han på en med en anklagande blick. Han verkar också vara en sån person som sätter en ära i att aldrig begå några misstag och se till så att prenumeranterna alltid får sina tidningar.

Vid 06.30 var vi klara med rundan och jag kunde gå hem och lägga mig igen. Sov fram till 13.00 och häckade framför datorn resten av dagen, vilket var otroligt skönt.
På tisdagen gick jag en sväng på Söder och köpte nya skor, ett par Adidasbyxor och några cd-skivor. På kvällen åkte jag iväg till Mälarhöjden för att träffa Niklas och Mikaela. vi drack lite vin, småpratade, gick på en promenad och hade det trevligt fram tills jag var tvungen att åka tillbaka igen eftersom jag tänkte att jag behövde ha några timmars sömn innan jag skulle upp och jobba igen.
Natten till onsdagen fick jag dela ut tidningar tillsammans med en snubbe som heter Sören, en äkta söderkis if I ever did see one. Han såg ut att vara runt sextio, hade grått skägg, keps och blå hängselbyxor. Jag började med att fråga honom om han hade jobbat där länge.
"Ja, det är väl ungefär tjugofem år nu skulle jag tro" svarade han och log lite finurligt. När vi kom ut på gatan hälsade han på en kille på vägen.
"Den där killen är polis, sörru. Ja, jag är också polis" sa han och pekade på sin keps som det mycket riktigt stod "Police" på.
"Nä, jag skojar bara med dig. Det finns ett band som heter Police vet du. Riktigt bra grejer. Sting var med där. Vad gillar du för musik då?"
"Tja... allt möjligt. Rätt mycket 60- och 70-tals-musik. Bob Dylan till exempel."
"Ja, han är bra. Han kan inte sjunga men han skriver bra låtar. Gillar du ABBA då?"
"Jovars."
"Det är inte så tokigt va? Det går bra för dem nu, Björn & Benny. Det har kommit en film som heter Mamma Mia nu läste jag. Jag gillar ABBA. Också gillar jag dansband, det är härligt att få röra på benen ibland."
Och så fortsatte det. Det var en rätt underhållande natt.
Vaknade vid 15-tiden dagen efter, för att inte dagen skulle kännas helt bortkastad gick jag på en promenad i Vita Bergs-parken. Trots att jag har varit en del på Söder så har jag faktiskt aldrig varit uppe där tidigare. Men det är väldigt fint med Sofiakyrkan, de gamla statarkåkarna och friluftsteatern.

När jag kom till jobbet följande natt satt alla och rullade tummarna. Det visade sig att det hade varit strömavbrott på tryckeriet och därför var DN försenad. Det dröjde ungefär två timmar innan tidningarna slutligen kom. Medan vi väntade satt jag och snackade lite med en tjej som också precis hade börjat och som det visade sig också läste Kulturvetenskap. När tidningarna slutligen kom skyndade sig alla iväg. Egentligen ska tidningarna vara färdigutdelade innan klockan 06.00 men det var ingen chans att hinna med det nu. Jag fick gå själv för första gången, men det gick ganska bra och jag lyckades i alla fall få ut alla tidningar innan klockan hade hunnit bli 08.00.


Till sist, några plus och minus med jobbet:

+ Jobbet tar inte mer än några timmar, sen har man hela dagen ledig.

- Dygnsrytmen. Jag har aldrig jobbat natt tidigare och det är väldigt svårt att vänja kroppen. Jag tänkte först att jag skulle sova några timmar på kvällen innan jag börjar jobba och några timmar till på förmiddagen. Men det funkade ju inte, så nu blir det att jag sover halva dagen och är vaken fram till jag ska börja jobba. Därmed faller det första plusset bort lite - trots att man har en massa ledig tid känns det som att man inte hinner göra något vettigt eftersom man bara sover bort dagarna.

+ Det är ett alldeles ypperligt tillfälle för mig att äntligen få bekanta mig med Södermalm - den där stadsdelen som jag alltid har drömt om och romantiserat (eller i alla ända sedan jag läste "Mina drömmars stad"-serien i 13-årsåldern). Det är kanske lite löjligt att ha ett så romantiskt förhållande till Söder. Det är ju egentligen inte särskilt speciellt. Men jag gillar utsikten från balkongen i den här lägenheten på 8:e våningen, där man kan blicka ut över taknockarna. Och jag gillar de gamla husen med rejäla portar och gallerförsedda hissar.

- Tyvärr hinner man inte njuta så mycket av vare sig nattluften eller miljön eftersom det är ett så stressigt jobb. Det blir också ganska svettigt att springa upp och ner i trappor efter ett tag.

+ Något man kan roa sig med när man delar ut tidningarna är kändisspotting d.v.s. kolla namnen på brevinkasten och se om det är något namn man känner igen. På Skånegatan hittade jag några personer som skulle kunna vara kändisar. Bland annat Mats Olsson (jag vet inte om det är "The Mats Olsson" men det känns rätt logiskt att Mats Olsson bor i närheten av Pet Sounds) och en viss A. Järvinen. Jag trodde också att jag hade delat ut DN till sångaren i Freestyle tills jag kom på att han heter Christer Sandelin och inte Tommy Sandelin.

Det får vara nog för tillfället. Om en dryg timme ska jag bege mig ut igen. Vi får se vad den här natten kommer bära med sig.

Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp

***



The Go! Teams aerobicsinstruktör Ninja.



Jag är i Stockholm nu. Trött och förkyld men ändå rätt nöjd med livet. Inatt gjorde jag mitt första arbetspass som tidningsbud. Jag kommer berätta lite mer om det så småningom men inte just nu. Istället tänkte jag ta och skriva lite om Arvikafestivalen som jag var på större delen av förra veckan.

Jag var, som jag nämnt tidigare, där med Grön Ungdom för att värva nya medlemmar precis som förra året. Till skillnad från förra året var dock allting mycket mer spartanskt och enkelt i år. Från riksnivå har man inte velat satsa på Arvikafestivalen det här året (vilket jag tycker är lite märkligt med tanke på hur många nya medlemmar vi lyckades värva förra året) så vi i Värmland bestämde oss för ett tag sen för att försöka ordna något på egen hand. Därefter har det varit ett väldigt sjå med att skrapa ihop pengar och få tag på folk som kunnat tänka sig att jobba. så sent som bara några dagar innan festivalen var jag väldigt tveksam till om det skulle bli något alls, men nu i efterhand kan jag ändå konstatera att det blev rätt lyckat. Trots att vi bara var fyra stycken som jobbade. Trots att vårt tält var väldigt improviserat med några tygstycken upphängda som väggar, några filtar på gräset eftersom vi inte hade några fåtöljer eller soffor och en pappersrulle där folk kunde få måla vad de hade lust med. Trots allt detta lyckades vi ändå värva 53 nya medlemmar, vilket kanske inte är så mycket jämfört med förra årets 130 men ändå mer än jag tror någon av oss hade förväntat sig.

***

Vi blev, precis som förra året, inkvarterade på Artistcampingen. Dock visade det sig ganska snart att det hade blivit något missförstånd och att vi egentligen inte skulle bo där. Men eftersom vi redan hade slagit upp våra tält där och eftersom vi inte fick något besked om var vi skulle bo istället så bodde vi där i alla fall. Det blev dock lite tjatigt efter ett tag att hålla på och förklara för vakterna varje gång vi skulle in på campingen att vi visst fick vara där trots att vi hade fel armband.

***

Jag gjorde bara två besök på den stora campingen i år, ett på onsdagkvällen och ett på fredag natt. Det var fullt tillräckligt om man säger så. Jag förstår inte riktigt hur folk pallar att bo där. Hur kan man frivilligt vilja vada i skräp, snubbla på tältpinnar och bli påhoppad av dräggpunkare med kroppen invirade i gaffatejp? Det där med skräpet är något som jag har tänkt lite på. Själv har jag alltid haft svårt för att bara slänga saker runt mig i naturen, även om jag vet att det kommer bli omhändertaget så småningom. Det känns så jävla onödigt och det är faktiskt inte särskilt svårt att köpa en rulle soppåsar... Jag är medveten om att detta gör mig till en hopplös festivalbesökare, det är ju tydligen menigen att det ska vara sunkigt och lerigt och stinka av piss och spyor. Men jag tycker ändå det skulle vara trevligt att för omväxlingens skull åka på en festival där campingen inte ser ut som Hiroshima.

***

Under hela festivalen drack jag totalt fyra öl (varav två av dem var folköl). Dels så var jag ju där för att jobba och dels så kände jag mig, hur konstigt det än kan låta, aldrig särskilt sugen på att supa. Jag hade inte ens med mig någon alkohol. Om jag hade velat hade jag förstås kunnat köpa lite på systemet i Arvika, men tanken på att stå och köa i en timme var inte särskilt lockande... Till sist så bodde jag med personer som inte dricker särskilt mycket eller inte alls vilket var ytterligare en orsak för mig att inte heller dricka.
På fredagkvällen köpte i alla fall jag och Conny ett paket folköl på Statoilmacken och drog iväg till stora campingen. Där irrade vi runt bland tälten ett tag, jag letade efter mina vänner och Conny letade efter några som var sugna på att sjunga allsång. Det slutade med att vi hamnade hos två unga och cyniska hårdrockstjejer. Den ena av dem hävdade med bestämdehet att det inte finns något sånt som kärlek. Jag försökte förklara för henne att kärlek inte nödvändigtvis behöver vara den där himlastormande känslan, att det kan vara något enklare och mer jordnära. "Vänskap är väl också en form av kärlek?" försökte jag. Men nej, det ville hon inte gå med på. Inte för att jag var särskilt intresserad av henne, så ur den synvinkeln gjorde det inget. Men jag blir alltid lite bekymrad när folk säger att de inte tror på kärlek.

***

Spelningarna då? Jodå, jag hann faktiskt med att se nästan allt som jag hade planerat att se. Det enda som jag är lite besviken på att jag missade är Saul Williams och Maps. Men det får jag väl försöka ta igen någon annan gång.
Sagor & Swings spelning såg jag inte särskilt mycket av, men jag hörde den i alla fall eftersom scenen där de spelade låg rätt nära vårt tält. Och jag vet inte om det var så mycket att se direkt, musiken i all ära men så mycket scenkarisma vet jag inte om herrarna Malmberg och Möller har. Men det lät bra.
Markus Krunegårds låtar gjorde sig faktiskt ännu bättre live än på skiva. Jag har länge tyckt att han är en utomordentlig textförfattare men nu börjar jag också tycka att han inte är en helt oäven melodisnickrare. Förresten så vet jag inte någon människa i hela världen som svettas så mycket som Markus.
Att Doktor Kosmos fick ersätta M.I.A. var kanske inte Galaxens smartaste drag. Det var rätt glest framför Vintergatan när de drog igång på torsdageftermiddagen. Jag är inget stort fan av Doktor Kosmos men någonstans tycker jag ändå att det är rätt roligt med Uje Brandelius trippelironier. Och man måste ju bara älska en textrad som den här: "Du är så jävla fin och skön och mina drömmars tjej. Men jag kan aldrig, aldrig, aldrig bli ihop med dig. För du är moderat!"

Maria Gustafsson skrev på Dagensskiva.com så här angående Håkanspelningen: "Håkan Hellström hör inte riktigt hemma bland soldruckna tonåringar med gaffatejp över brösten och dinosauriedräkter. Han har under de sju Arvikatillfällena gått vidare till nyktra och välordnade sällskap i medelåldern." Jag är benägen att hålla med. Därmed inte sagt att det är en dålig spelning. Jag tycker som vanligt att det är alldeles fantastiskt och när "Det är så jag säger det" glider över i "Kärlekens tunga" och sen tillbaka igen är det ungefär så vackert som något kan bli (trots att Stefan Sporséns trumpetsolo är utbytt mot ett saxsolo). Men något indiepojke är Håkan inte längre, och har väl egentligen kanske aldrig varit förutom möjligen på Honey Is Cool och Broder Daniel-tiden.
Under resten av torsdagkvällen såg jag lite av Efterklang, lite av A Mountain of One och större delen av Robyns konsert. Efterklang och Robyn var fantastiska medan A Mountain of One var en ganska stor besvikelse. Visserligen såg jag bara två låtar med dem, så jag ska väl inte säga så mycket men det lät trött, oinspirerat och inte alls så bra som inspelningarna.

Fredagen ineledde jag med att se på El Perro del Mar. det var också en liten besvikelse, kanske mest på grund av strul med ljudet och oväsen runtomkring. Sara Assbrings finstämda poppsalmer gör sig nog egentligen bättre på en stereo i en nedsläckt lägenhet än på en rockfestival.
Anna Järvinen var desto bättre. Jag gillar verkligen den glädje och avslappning som hon utstrålar och bandet som svänger på ett väldigt skönt sätt och tar precis lagom stor plats.
Lykke Li såg jag bara lite av, men det verkade bra. Rätt imponerande att hon lyckas fylla upp hela Apollotältet trots att hon släppte sin debutskiva för bara ett halvår sen.
När jag såg Kent i Karlstad för några månader sedan koncentrerade de sig i huvudsak på det nya materialet och spelade inte en enda låt från de två första skivorna. Därför var det en positiv överraskning nu när de öppnade med i tur och ordning: "Stenbrott", "Blåjeans" och "Ingen kommer att tro dig" (samtliga från debutskivan). Lite senare spelade de även "Vad två öron klarar" för första gången på tolv år enligt Jocke Berg. Givetvis körde de även en hel del nytt, konstigt vore det väl annars. Allt var väldigt välregisserat och snyggt, från videoprojektionerna till konfettiregnet under den avslutande "Mannen i den vita hatten (16 år senare)".

På lördagen såg jag bara fyra spelningar i sin helhet; The Go! Team, Death Cab For Cutie, Hot Chip samt Cirqus Alfon. Jag hann med att se lite av Emil Jensen och Maps också men tyvärr inte särskilt mycket.
The Go! Team var exakt så bra live som jag hade hoppats på. Jag förstår inte hur man inte kan älska deras musik, det är ju så jävla svängigt och framförallt blir man så himla glad. Att lyssna på The Go! Team är som att befinna sig i en gräll serietidningsvärld för en liten stund, och det vill väl alla?
Jag har fortfarande inte riktigt fattat grejen med Death Cab For Cutie. För det mesta tycker jag bara det är tråkigt, fast ibland glimtar det till som i den fantastiska "I Will Possess Your Heart".
När Hot Chip gick på scenen kvart över ett på lördagnatten var jag egentligen alldeles för trött för att orka dansa. Men det var ändå en bra spelning om än lite tjatig emellanåt. Förvisso har de en hel del fenomenala låtar men också några som man både kan ha och mista.

***

På söndagen packade jag ihop tältet, lyckades fantastiskt nog komma med en buss som skulle till Karlstad, kom hem till lägenheten, åt, packade upp, sov några timmar, duschade, packade igen, var nära att missa bussen till Örebro eftersom jag inte visste om den skulle avgå från järnvägsstationen eller busstationen, bytte till tåg i Örebro, hamnade i en vagn som var fullpackad med festivalbesökare och skrikiga ungar som verkade ha varit på något fotbollsläger, kom fram till Stockholm, åkte hem till Annna-Lena, pratade med henne och sov några timmar till, väcktes av mobilen vid kvart i två, gick iväg till min arbetsplats på Tjärhovsgatan 21 och när jag till slut, efter att ha sprungit i trappor halva natten, vandrade tillbaka till Anna-Lenas lägenhet genom ett regnigt och morgontrött Södermalm tänkte jag: Ja, livet är ändå ganska vackert.

Fotbollsfiasko, FRA och fumlighet

Kvällens förlust mot ryssarna måste vara det snöpligaste som hänt Sverige sen Kalle Dussin torskade i slaget vid Poltava. Återigen ett gäng svenskar som tror att de är oövervinneliga tills de stöter på den ryska krigsmaskinen.
När ska vi fatta att vi inte kan spela fotboll? Jag röstar härmed för att vi lägger ner det svenska fotbollslandslaget och ägnar oss åt sånt som vi är bra på istället. Musik till exempel. (jag kommer givetvis ha ändrat mig innan VM, men det är en annan femma).

***

Undrar om Jack White räknade med att Seven Nations Army skulle bli en hit på fotbollsläktarna när han skrev den? Så är det ju i alla fall. Särskilt italienarna verkar vara helt tokiga i den låten. Det märkte jag i och för sig redan när jag var i Italien på utbytesresa för fyra år sen.

***

Tänkte jag skulle skriva nåt om den däringa FRA-lagen som Riksdagen sa ja till tidigare ikväll. Men jag tror jag skippar det. Jag antar att ni kan gissa vad jag tycker om den. Måste bara påpeka det smålustiga i att Sossarna som var drivande i frågan från början har bytt åsikt. Och att det är de s.k. liberala partierna som verkat för att det har gått igenom. Det är väl jag som är dum som vanligt, men jag förstår verkligen inte hur partier som säger sig värna om integriteten och inte vill att staten ska lägga sig i mer än nödvändigt kan rösta för något så jävla korkat.

Det är en märklig värld vi lever i när Ung Vänster sätter upp affischer där det står: "Vill ni ha det som i Sovjet?" och Moderaterna kallar sig för "Det nya arbetarpartiet". Jag säger som Mikael Wiehe: "Vem i hela världen kan man lita på?"

***

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; vissa människor borde inte få ha körkort. Jag till exempel. Idag när jag skulle ta bilen från Karlstad upp till gården och skulle köra ut från parkeringen vid biblioteket råkade jag backa in i bilen som stod bakom mig. Tanten som ägde bilen blev som tur var inte särskilt arg, trots att jag backade såpass snabbt att det blev en buckla i plåten, men det lär ju kosta en slant i självrisk... Att jag aldrig lär mig någonting.

Another Travelin' Song

Det känns som att jag har befunnit mig på resande fot väldigt mycket den senaste tiden. För ungefär en och en halv månad sen var jag i Stockholm på arbetsintervju, sen var jag och hälsade på Maria i Uppsala på Valborg, förra helgen var jag i Östersund och den här helgen har jag varit först uppe hos mina föräldrar, därefter i Uppsala, sedan i Stockholm också hem till Karlstad igen.

Förutom att resa har jag också hunnit med två födelsedagsfiranden och en teaterföreställning. I fredags firade vi min kära mormors 85-årsdag. Det var ganska trevligt men inte så spektaktulärt att jag tycker det är värt att återberätta. Åkte färdtjänst med mormor upp till Torfolk på lördageftermiddagen. Jag har gjort det några gånger nu eftersom det ofta slumpar sig så att både jag och mormor ska upp till gården samtidigt (till exempel när någon fyller år eller när det är något annat som ska firas). Eftersom mormor har rätt till färdtjänst och får ta med sig en passagerare så känns det lite onödigt att ta bussen upp (särskilt som jag alltid blir bjuden på resan om jag åker med mormor). Chaufförerna brukar dock alltid se på mig lite skeptiskt när det visar sig at jag ska åka med. Kanske tycker de att jag är för ung för att åka färdtjänst, men det ska väl börjas i tid?

I lördags åkte vi till Uppsala, de flesta i bil förutom jag som inte fick plats i bilen och därför fick ta tåget. I Uppsala firade vi en god väns 50-årsdag. Först var vi uppe på en kulle vid det väldiga Sten Sture-monumentet och sedan fortsatte firandet på lokal. Också detta var trevligt, även om jag kände mig väldigt trött och blasé under slutet av kvällen.
Förresten, jag har sagt det förut men det tål att sägas igen, Uppsala är en förbannat fin stad. Synd bara att jag aldrig hinner vara där någon längre period i sträck.

Nästa dag återvände de andra till Värmland medan jag åkte ner till Stockholm för att gå på teater. Jag missade ett teaterbesök med klassen förra helgen när jag var uppe i Östersund så därför tänkte jag passa på att ta igen det nu. Innan teatern började hann jag med att träffa Niklas också. Vi köpte varsin glass och satte oss nere vid vattnet i närheten av slussen. Solen sken, turisterna flockades, måsarna skränade, några motorbåtar surrade runt och allt kändes väldigt... somrigt.
Efter en dryg timme skildes vi åt och jag gick iväg till Stadsteatern för att se Peter Weiss pjäs Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr De Sade (känn på den titeln!). Den var förvånasvärt bra, jag hade inte så höga förväntningar eftersom jag hade hört flera i klassen beklaga sig över att den inte var särskilt bra. Visst, den hade väl sina brister och tål kanske inte riktigt att jämföras med Peter Brooks klassiska version från 70-talet men som helhet tyckte jag ändå den var mycket bra.

Redan på tåget till Uppsala upptäckte jag att batteriet i min mobiltelefon var i princip slut och jag hade glömt att med mig en laddare. Dessutom hade jag nästan helt slut på pengar. Jag lyckades med lite ansträngning få dem att räcka under helgen men det var nära att jag blev avkastad på tåget från Uppsala till Stockholm eftersom jag hade typ fem kronor för lite på mig för att kunna betala biljetten...

Efter att teatern var slut var det fyra timmar kvar tills tåget tillbaka till Karlstad skulle gå. Det är märkligt hur handikappad man känner sig när man varken har pengar eller mobil. Det känns lite som att ha båda händerna bakbundna. Ändå är det bara fem år sen som jag inte ens hade någon mobil.
Inte kunde jag lyssna på musik heller eftersom jag har musiken inlagd på mobilen. Vad jag kunde göra vara att promenera runt i Stockholm, käka på falafelkungen och sätta mig i grässlänten brevid Stadsbiblioteket och läsa. Det gjorde jag också och det var inte så tokigt.

Sen visade det sig givetvis också att tåget till Karlstad var tjugo minuter försenat. Inte så mycket, men tillräckligt mycket för att jag skulle missa bussen som jag skulle ha bytt till i Örebro. Personalen på tåget fixade i alla fall så att jag och en tjej som skulle till Kristinehamn fick åka taxi hem från Örebro. Tur det, annars vet jag inte hur det skulle ha löst sig. Ensam i Örebro mitt i natten utan vare sig pengar eller mobil hade inte varit så himla kul.

-----------------------------------------------

Precis innan jag åkte iväg till Uppsala i lördags så kollade jag mailboxen och upptäckte jag hade fått ett mycket speciellt mail. Jag tänker inte berätta vad som stod i mailet, men jag kan säga som så att jag har grubblat och funderat på det nästan konstant hela helgen. Och jag vet fortfarande varken ut eller in.

I don't need to be with people who don't care about me

Igår höll jag ett tal för ungefär 300-400 personer. Det var inte något långt tal, jag kom av mig flera gånger och det hördes tydligen inte ens vad jag sa längst bak i lokalen. Men jag gjorde det i alla fall och det är jag ganska nöjd med.
I övrigt så var den där banketten en hemsk tillställning. Jag insåg det redan när jag kom dit och såg rad efter rad av uppdukade långbord i något som mest liknade en flyghangar. Jag menar hur kan man förväntas ha roligt på ett sånt ställe? Det går ju bara inte. Ändå är det som att alla måste le och skratta precis hela tiden för att markera hur jävla roligt de har.

Efter att jag hade hållit mitt lilla välkomsttal så var det dags för kvällens första musikaliska inslag. Två killar - en som sjöng och en som spelade gitarr - gick upp på scenen och rev av några covers, tydligen i syfte att "få igång publiken". Tomas Ledin varvades med Magnus Uggla, Fader Abraham och Klappa händerna när du är riktigt gla'. Och det var väl där någonstans som jag i huvudet började formulera ett hatinlägg mot alla människor som var där.
Men jag tänker inte skriva det inlägget. För egentligen så hatar jag ju inte människorna där. Jag hatar bara den där typen av av fester (tänk after work eller grisfester så förstår ni vad jag menar). Jag blir så illamående av alla påklistrade miner och den totala bristen på värdighet.

Efter bandet uppträdde två komiker som var ganska roliga, men jag tror att de flesta i publiken var för fulla för att förstå alla skämt som inte handlade om sex. Därefter spelade ett till coverband som, tack och lov, var betydligt bättre än det första.
Jag kollade på bandet en stund och dansade lite och sen bestämde jag mig för att dra därifrån. Jag hade ju gjort min plikt och hade egentligen ingen större lust att vara kvar.
Så jag gick därifrån utan att säga hej då till någon, tog min cykel och åkte iväg till en annan fest med människor som jag tycker om.

Samtidigt som jag var på den där banketten så hade mina vänner i bandet Leaving Fort Lumber haft sin första spelning på ett annat ställe i stan. Nu satt de hemma hos Dan och Emilia och drack öl, så jag bestämde mig för att sticka dit.
Jag kom dit, träffade en massa folk och hade rätt trevligt fram tills att en kille började gorma om att någon hade tagit hans öl. Det är möjligt att någon hade gjort det och i såna fall hade han väl all rätt att bli sur men han gjorde alldeles för stor affär av det. Dessutom började han skälla ut Dan och Emilia, som om det på något sätt var deras ansvar att se till att ingen tog hans öl bara för att de ägde lägenheten. Nåväl, jag ska inte uppehålla mig vid det där, det ältades alldeles tillräckligt igår.
Det var i alla fall inte så kul att stå och lyssna på en massa människor som skrek i munnen på varandra så jag och några andra gick iväg till en pub och satte oss.
När de stängde där gick vi hem till David för att ha efterfest men när vi väl kom fram visade det sig att nyckeln var borttappad så vi kom inte in i lägenheten.
Sen irrade vi runt på Herrhagen ett tag och jag hittade en övergiven tyghund utanför Nöjesfabriken som jag bestämde mig för att ta med hem. Det kändes som att vi hade någonting gemensamt.

Uppsala - vi kan väl vara du med varann?

Fick ett SMS från Maria för en vecka sen där hon frågade om jag ville komma över till Uppsala och fira valborg. Och det ville jag ju, så i onsdags satte jag mig på tåget och for iväg.
På Centralen i Stockholm stötte jag helt oförhappandes på min gamle gymnasiekamrat Petter. Vi hann bara prata några minuter innan Petter fick syn på vår gemensamme vän Tobias N. som kom knallandes uppför samma trappa som jag hade kommit knallandes uppför. Det visade sig att jag och Tobias hade suttit på samma tåg och att han precis som jag var på väg till Uppsala för att fira valborg. Det är som Jocke Berg sjunger: "Cirkeln sluts igen/Vid ringen på Centralen".
Ännu lustigare blir det om jag också nämner att jag stötte på Livija på tåget när jag var på väg tillbaka till Karlstad.

Jag och Tobias klev på tåget till Uppsala tillsammans men hamnade på olika platser eftersom tåget var helt packat med folk som skulle till Uppsala för att fira valborg. Lika packat var det på stationen men jag lyckades i alla fall hitta Maria, Julie, Björn samt Björns kompis Viktor i vimlet. Vi hälsade och begav oss sedan hem till Maria och Björn. På vägen åkte vi förbi Slottsbacken där studenterna flockades som flugor kring en bajskorv.
När vi kommit upp till lägenheten värmde jag några fiskpinnar och lite potatis och åt eftersom jag var jättehungrig medan de övriga började förbereda maten som vi skulle grilla senare. Samtidigt började vi dricka lite och efter en stund dök även Maria och Julies kompis Sammie upp.

Det blev en fin kväll. Vi grillade och åt och blev påhoppade av några fulla tjejer som försökte sno åt sig mat, och sen började det regna och vi gick in för att spela spel. Först spelade vi frågesportsspel och det var kul trots att jag inte kunde komma på vad hon-som-vägrade-sätta-sig-på-bussen hette eller vad Big Mac heter på franska (De rätta svaren var förstås Rosa Parks och Le Royale) och efter det blev det Pictionary vilket var ännu roligare.
Någonstans mellan ett och två kom jag och Maria plötsligt på att det hade blivit 1:a Maj och att vi borde demonstrera mot något. Valet föll på Monaco. Vi skrev alltså "Mot Monaco" på ett papper och gick runt i lägenheten och deklamerade vårt budskap. Jag tror inte vår lilla demonstration fick någon större effekt men det kändes ändå bra i hjärtat.

Vaknade vid sju på morgonen och mådde extremt dåligt. Gick ut i badrummet och spydde en gång och lyckades sen till slut somna om och sov vidare i några timmar. När jag återigen vaknade så mådde jag betydligt bättre. Vi samlades i köket och åt en stadig frukost, solen sken in genom fönstret och allt kändes väldigt behagligt.
Ägnade en stund åt att tillsammans med Maria planera för det poesifanzine som vi har tänkt ge ut någon gång. Vi började skriva ett förord också men kom inte så långt innan det var dags att gå ner på stan. På vägen till tågstationen gick vi förbi såväl boulespelare som ett litet demonstrationståg.
Tågresan till Stockholm var smärtfri, men när jag satte mig på X2000-tåget till Karlstad märkte jag att jag återigen började må dåligt. Jag vet inte om det var bakfyllan som fortfarande hängde kvar eller om det berodde på att jag åkte baklänges och att tåget skakade så mycket. Kanske båda delarna. I alla fall tänkte jag att det nog var bäst att få någonting i magen så jag gick till restaurangvagnen för att köpa en macka och stötte på Livija. Men samtidigt som vi stod och pratade kände jag att magen snurrade och fick springa in på en toalett och spy igen. Därefter mådde jag återigen mycket bättre.


Under promenaden från Marias lägenhet till stationen kom jag på att jag tycker om Uppsala väldigt mycket. Det är lite synd att jag inte hann vara där längre och se mer av stan, men det får väl bli någon annan gång. Jag tror jag har skrivit det här någon gång tidigare men det kan vara värt att upprepas: jag tycker om städer som bär på en historia. Städer som man kan vandra runt i och känna att man är en del av någonting större. Stockholm är ju rätt fantastiskt på det sättet. Varenda liten gränd i Stockholm finns ju beskriven i böcker av Per-Anders Fogelström och Hjalmar Söderberg och varenda krog har besjungits av Bellman och Taube. Men det finns mycket som jag ogillar med Stockholm också.
Karlstad däremot känns så... historielös. Om det finns en historia om Karlstad så är den säkert väldigt tråkig. Det finns säkert sämre städer att bo i än Karlstad, men nästan alltid när jag har varit på utflykt någonstans får jag en längtan efter att flytta iväg.

Nu är jag i alla fall hemma hos mina föräldrar och håller på att skriva på en hemtenta som förmodligen kommer få titeln Om utanförskap och elitism i Bruno K. Öijers "Märkt" och Kents "Dom Andra".
Oerhört pretentiöst förstås, men det är ju sån jag är. Det hoppas jag att ni har märkt.

I was looking for a job and this is what I found:

Huvudroll sökes till ny svensk långfilm!

Vi söker en tjej som ska föreställa 18 år. Det är viktigt för handlingen att du är påtagligt överviktig.
Vi söker även övriga roller, som provfilmas i mån av tid.


Det kanske kunde vara nåt? Synd bara att jag varken är tjej eller särskilt överviktig. Men det är i alla fall lite roligt att överviktiga tjejer för en gångs skull har förtur.

Nåväl, jag sökte inte det jobbet. Däremot har jag sökt ett jobb som guide på Alsters Herrgård. I annonsen efterfrågades faktiskt personer med utbildning inom litteraturområdet och sådana annonser växer sannerligen inte på träd.
Det dumma är bara att man då skulle ingå i någon sorts "guidepool" som de uttrycker saken. Jag antar att det innebär att man får rycka in enbart vid större arrangemang då det krävs extrapersonal. Det stod dock även att jobbet kan leda till att man blir ordinarie guide kommande år.

Samtidigt har jag fått ett svar från Premo som vill att jag ska komma och jobba i Stockholm. Fördelen med det jobbet är att jag förmodligen skulle få jobba mer vilket betyder mer klirr i kistan, dessutom skulle det ju vara najs att bo i Stockholm några månader. Å andra sidan är det kanske, ur ett långsiktigt perspektiv, bättre att jobba med något som faktiskt ligger i linje med min utbildning... klurigt det där.

Vad jag än väljer så känns det i alla fall som att det kommer bli en bra sommar. Det är ju Fotbolls-EM gubevars och OS dessutom (som man ju egentligen borde bojkotta om man ska vara PK, fast då borde man ju också bojkotta alla stora evenemang i USA eftersom dom i mina ögon är ungefär lika mycket skendemokrati som Kina och vem fan orkar göra det egentligen?)

Till hösten ska jag förresten med ganska stor sannolikhet flytta in i ett kollektiv. I och för sig bor jag ju redan i något sorts kollektiv - jag delar ju den här lägenheten med en människa, en katt och en chinchilla... men ett annat kollektiv då. Den som lever får se.

Att söka jobb

Jag har ägnat en del av den här dagen och en del av gårdagen åt att surfa runt på Arbetsförnedr... förlåt Arbetsförmedlingens hemsida och leta efter sommarjobb. Jag upptäckte att de hade en fiffig grej som de kallar för Yrkeskompassen.
"Vilket yrke är du intresserad av?" står det och så ska man få fram en prognos över arbetutsikterna de kommande fem åren. Jag testade med Författare, Rockstjärna och Gud men fick inte några träffar alls... Jag förstår inte vad jag gör för fel.

Nåväl jag har i alla fall sökt några jobb, både i Värmland och i Stockholm. Min tanke är att om jag får ett jobb i Stockholm så skulle jag kunna våldgästa min fars moster i några månader. Hon har en stor lägenhet som hon ändå inte är så mycket i på sommaren så det bör inte vara några problem.
Bland annat har jag sökt jobb som tidningsutdelare, golfbanearbetare, kioskpersonal, försäljare på Gröna Lund och - kanske mest otippat - cykeltaxichaufför. Jag räknar dock ganska kallt med att jag inte kommer få något av dem. Det känns alltid som det är nån hake med varje jobb, antingen ska man ha erfarenhet av jobbet eller så gäller jobbet från april till september (vilket blir lite svårt för mig om det är i Stockholm) eller så är det nåt annat hinder i vägen. Cykeltaxijobbet känns väldigt roligt (det kanske inte är så roligt, men det låter roligt och det är en grym grej att ha med på meritlistan) men det stupar nog på att jag inte hittar helt perfekt i Stockholm. Jag hittar nog visserligen bättre i Stockholm än de flesta värmlänningar men knappast tillräckligt bra för att kunna köra taxi.
Jag har förstås sökt lite jobb i Värmland också. Systembolaget i Karlstad, Hagfors och Munkfors bland annat. Också ett jobb som guide i någon gruva i Filipstad. Det sistnämnda verkade rätt kul men frågan är hur jag ska ta mig dit om jag skulle få jobbet. Ska jag pendla från Karlstad varje dag eller ska jag försöka hitta någonstans att bo på i Filipstad? Nåväl, det får bli en senare fråga.

När man söker jobb ska man ju skriva såna här "personliga brev" också (som förstås är allt annat än personliga). Jag tror jag har skrivit i varenda personligt brev att jag är bra på att hantera stress, att jag är bra på att ta eget ansvar och att jag trivs med att jobba i grupp. Det är förstås lögn så det skriker om det. Jag avskyr stress, jag brukar bli totalt blockerad när någon ger mig snabba instruktioner som jag sedan ska utföra och jag tycker att de flesta människor är puckon som inte går att prata med.
Men vad gör man inte för att få ett hederligt kneg.

Om jag inte får nåt av jobben så funderar jag på att låsa in mig i ett litet rum hela sommaren med bara en dator (utan internetuppkoppling) och tio kilo kaffe och skriva som en tok. Om jag installerade videokameror överallt i rummet som filmade mitt skrivande så skulle jag kunna kalla det för ett socialt experiment också. "Den första dokusåpan med bara en deltagare". Vad säger ni om det?