En författares död

Patientrapport för Möller, Nils Valdemar (851128-xxxx)

Patienten avled: ca 21:30 den 7 juni 2010
Tidpunkt för larm: 22:38
Ankomst till sjukhuset: 23:21

Ålder: 24 år
Längd: 172 cm
Vikt: 56 kg
Sysselsättning: Journaliststuderande, Göteborgs Universitet.

Närmast anhöriga:
Anna Dahlqvist, flickvän och sambo.
Marica Möller, mor.
Olof Göransson, far.
Lena Möller, syster.

Rapport:
Patienten avled i sin lägenhet på Överstegatan 6 i Göteborg på kvällen den 7 juni 2010. Dödsorsaken tros vara strypning.
Patientens sambo skall ha kommit hem till lägenheten vid ca 22:30 (hon vet inte exakt tid men tror att det var däromkring). Hon fann då pojkvännen liggandes på golvet i vardagsrummet. Hon gick fram till honom och rörde vid ansiktet, då reaktionen uteblev började hon istället skaka på honom. När hon fortfarande inte fick någon reaktion började hon ana att han kanske var död. Som hon själv beskriver det blev hon då alldeles kall och handlade sedan väldigt effektivt. Hon satte fingret vid halspulsåldern och kunde snabbt konstatera att pulsen hade avstannat. Hon tillkallade då en ambulans som anlände till platsen 23:02. Ambulanspersonalen försökte få igång hjärtat men lyckades inte. Patienten transporterades då till Sahlgrenska sjukhuset där ytterligare försök gjordes för att få igång hjärtat men utan resultat.

Inga yttre skador på patienten har kunnat påträffas förutom ett antal röda märken på halsen vilket tyder på att han har blivit strypt. Det är möjligt att patienten har tillfogat sig dessa märken själv genom att till exempel ligga på golvet och pressa fingrarna mot halsen, mer troligt är dock att någon annan person har varit inblandad. Några direkta spår av någon annan person har dock hittills inte hittats. En rapport har lämnats till polisen som ska göra en brottsutredning på platsen för att se om ett eventuellt mord har begåtts.


Förhör med Anna Dahlqvist 08-07-10
Förhöret inleddes kl. 14.02
Förhöret avslutades kl. 14.10

- Tog din pojkvän någon form av mediciner eller smärtstillande medel?
- Nej.
- Har han den senaste tiden visat några tecken på rädsla eller oro?
- Nej, inte mer än vanligt.
- Har han på något annat sätt uppfört sig annorlunda än i normala fall?
- Ja faktiskt. Det var nästan som att han var personlighetskluven den sista veckan. Han kunde göra en massa konstiga saker som han aldrig skulle ha gjort i vanliga fall.
- Kan du ge något exempel på detta?
- Som du ser har jag ett märke på kinden här. Det beror på att han slog mig vid ett tillfälle. Det är något som han aldrig skulle ha gjort i vanliga fall, men plötsligt blixtrade det bara till och han smällde till mig. Några sekunder senare blev han sig själv igen, han bad om förlåtelse tusen gånger och sa att ” det var som att jag var besatt av en demon.” Det tror jag nästan kan stämma.
- Kan du se någon orsak till den här personlighetsförändringen?
- Nej, det är det som är så konstigt.
- Hade han upplevt något speciellt den senaste tiden?
- Nej, han har mest suttit hemma och skrivit. Han höll på med en bok och han har verkligen varit helt besatt av skrivandet de senaste veckorna.
- Finns det någon person som du misstänker kan ha mördat din pojkvän? Fanns det någon som tyckte illa om honom?
- Nej, ingen. Han var omtyckt av alla. Jag har absolut ingen aning om vem som har gjort det.
- Finns det något annat som du tycker att vi bör känna till?
- Ja… jag hittade ett dokument på datorn som är väldigt konstigt. Det verkar vara någon sorts skrivdagbok, jag visste inte att han skrev det. Om man läser anteckningarna så verkar det som att han är helt galen. Så konstig var han inte, men det är möjligt att han kanske hade schizofreni... Jag är inte säker på om dagboken är äkta heller eller om det bara är något sorts experiment, men ni kanske vill läsa den i alla fall.
- Tack, den kan säkert vara till nytta. Vi avslutar förhöret där och återkommer om det dyker upp fler frågor.



18 juni 2010

Äntligen har jag kommit loss med skrivandet! Efter alla misslyckade försök har jag till slut insett vad mitt problem är – mina karaktärer är alldeles för tråkiga. Det finns inget liv i dem, ingen puls, ingen humor, de är bara statister i ett spel. Kanske är även huvudpersonerna i regel alltför lika mig själva. Men nu är det slut med navelskåderiet, min nya roman handlar om en karaktär som knappast har några av mina egna drag. Snarare liknar han en karaktär ur någon bok av Bukowski eller Sture Dahlström. Han är en kliché på alla buffliga, njutningslystna, arroganta, självupptagna och galna machosvin. Men en oerhört underhållande sådan. Faktum är att jag skrattar högt när jag skriver om honom och det måste väl vara positivt?
Det här ska bli en rolig bok. En bok som man kan förundras och förvånas över men framförallt skratta åt. Jag ser redan fram emot att fortsätta skriva.


22 juni 2010

Skrivandet går framåt – jag har redan skrivit cirka 30 sidor. Jag har ingen plan eller synopsis utan skriver enbart det som faller mig in vilket är oerhört befriande!
Hur underbart är det inte att skriva om karaktärer som beter sig så som man själv önskar att man hade mod nog att göra? Det måste vara ett av författarens främsta privilegier.
Det började som en novell men nu har jag insett att jag vill skriva en hel roman om den här personen. Får se hur länge jag orkar innan jag tröttnar men just nu är det bara väldigt roligt.

28 juni 2010

Jag har kommit på den fantastiska idén att väva in en massa personer från högstadiet i berättelsen. På så sätt kan de äntligen få vad de förtjänar. Mitt alter ego smyger runt i korridorerna, han ser och hör allt och fylls av mer hat varje dag. Jag är osäker på hur jag vill att romanen ska sluta. Ska han hinna försonas med sina fiender? Ska han finna kärleken och i samma stund sluta att hata? Eller ska hans förakt bara växa sig ännu starkare?
Jag vet inte. I nuläget spelar det dock ingen större roll.

1 juli 2010

Något obehagligt har börjat hända. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men det känns på något sätt som att min romanfigur är på väg att ta över mig. Som att det är han och inte jag som styr mina tankar och handlingar. De senaste dagarna har jag skrivit som besatt dygnet runt och endast gjort pauser för att äta, sova och gå på toaletten. Kanske har jag levt mig för djupt in i min huvudpersons känsloliv?
Det är verkligen läskigt eftersom han tänker och gör saker som jag själv aldrig skulle göra. På bussen häromdagen fick jag till exempel lust att gå fram till en tant och säga att hon var fet och äcklig. Som tur var lyckades jag hejda min impuls. Värre var det i onsdags då jag stod i kön på ICA och inte kunde låta bli att nypa tjejen framför mig i baken. Hon blev förstås skitförbannad och jag fick springa därifrån med röda kinder.
Men värst av allt var igår då jag satt och skrev och Anna ställde sig brevid mig och började spela flöjt. Jag drabbades av ett plötsligt ursinne och smällde till henne. Jag vet att det var idiotiskt gjort och jag var djupt chockad av mitt eget handlande efteråt.
Allt detta är saker som jag själv aldrig skulle ha gjort, men som min romankaraktär mycket väl skulle ha kunnat göra.
Det är kanske bäst att jag avslutar skrivandet nu innan det händer något ännu värre?


3 juli 2010

En väldigt märklig sak har hänt. När jag kollade inboxen på min mail tidigare idag fick jag syn på ett mail som var skickat från ”Egon Persson”, samma namn som jag har valt till huvudpersonen i min roman. Ännu konstigare blev det när jag läste mailet.

Hej din fjant!

Du är förvånad över att jag skriver, eller hur? Du tror kanske att du har ensamrätt på att skriva? Då ska jag tala om för dig, din stinkande pisspotta, att det har du verkligen inte. Ska jag berätta någonting för dig? Du är en riktigt usel författare. En gris med bakbundna ben skulle kunna skriva en bättre bok än du. Tror du verkligen att någon kommer vilja läsa din så kallade roman, en berättelse där det inte händer någonting och som mest verkar vara en enda lång ursäkt för dig att spy ur dig galla. Men värst är det inte för läsarna (om du nu skulle få några sådana). Värst är det för mig. Jag som är din lilla sprattelgubbe och tvingas finna mig i alla dina små nycker, hur tror du det känns?

Nåväl jag vill inte vara den som är den så jag ger dig ett förslag. Jag föreslår att vi ses klockan 14 imorgon på Coffeehouse på Viktoriagatan och att vi där gemensamt diskuterar igenom den fortsatta händelseutvecklingen i romanen? Vad säger du?
Om jag inte hör något annat utgår jag ifrån att du kommer.

Egon Persson

Jag förstår det inte. Jag har inte visat eller ens nämnt mitt romanprojekt för någon. Än mindre talat om att huvudpersonen heter Egon Persson. Det är i och för sig ett rätt roligt skämt, men jag kan verkligen inte komma på vem som kan ha skrivit det. Men det skadar väl inte att gå dit imorgon, då kanske jag får se vem det är.


5 juli 2010

Det är en galen person som skriver det här. Jag har gått över gränsen för allt vad som kan kallas normalt, jag hör och ser personer som bara existerar i min vilda hjärna. Jag har inte vågat berätta om det för någon än, inte ens Anna.
Jag ska försöka berätta allting från början, precis så som jag uppfattade det. Jag vet att det inte är på riktigt men jag måste ändå försöka skriva ner det.

Jag gick till Coffeehouse igår. När jag kom in såg jag genast en person som såg ut exakt – och då menar jag exakt! – som den person som jag föreställt mig som min huvudperson. Han sitt vid ett bord för sig själv och log när han fick syn på mig. Jag kunde förstås inte låta bli att gå fram till honom och hajade till när han sa: ”Hej Valdemar! Slå dig ner.”
Jag slog mig ner på stolen mittemot honom och frågade rättframt: ”Vem är du?”
Han bara skrattade och sa: ”Ja, det borde väl du veta.”
”Nej, det vet jag inte” sa jag. ”Men jag gissar att du är en person som på något sätt har brutit dig in i min lägenhet, läst mina dokument på datorn och sedan bestämt dig för att driva med mig.”
”Något sånt skulle jag väl aldrig göra. Nej, jag är förstås Egon Persson själv. Jag tröttnade på att vara fast i ditt huvud och tog klivet ut i verkligheten. Vi kan göra så om vi vill vet du, vi romanfigurer.”
”Du är ju helt jävla sjuk” sa jag.
”I sådana fall är det du som är sjuk eftersom jag bara är resultatet av din fantasi” svarade han. ”Nåväl, jag ska inte tråka ut dig. Anledningen till att jag bad dig komma hit är att jag misstänker att du kanske kommer låta mig dö i slutet av romanen, är det så?”
”Jag vet faktiskt inte” svarade jag ärligt. ”Just nu är jag bara trött på hela skiten och funderar på att radera alla dokument från datorn.”
”Det får du verkligen inte göra!” sa han hotfullt. ”Låt mig istället bli rik och berömd och få en massa vackra kvinnor så lovar jag att inte störa dig mer. Om du däremot inte gör det så kommer något otäckt att hända…”
”Fan det här är ju inte klokt” sa jag till mig själv, reste mig upp och sprang ut från caféet.

När jag hade kommit ut på gatan tänkte jag genast att jag måste ha somnat och drömt eller hallucinerat. Men jag kunde ändå inte skaka av mig den obehagliga känslan.
Jag åkte hem och så snart jag hade kommit hem raderade jag alla dokument som hade med romanen att göra. Det kändes lite jobbigt men samtidigt skönt. Nu ska jag ägna mig åt andra saker än att skriva den närmaste tiden tills jag blir mig själv igen.

7 juli 2010

De senaste dagarna har jag mått betydligt bättre, men jag kan ändå inte riktigt få bort oroskänslan. Jag vet att det är fjantigt, det är ju bara min fantasi som lurar mig men jag kan ändå inte riktigt skaka det av mig. Jag låser alltid dörren när jag är hemma om någon plötsligt skulle komma.
Oj, nu knackar det på dörren. Det kanske är Anna som har glömt nyckeln…

Bruset

Plötsligt har jag glömt bort vart jag är på väg. Jag står på Centralen i Stockholm och bredvid mig rusar folk fram och tillbaka efter sin egen hemliga kompass. Zoomar man ut lite så ser man hur löjligt allt är: där springer en tjej för att hinna till ett möte, där sitter en gubbe framför en fyrkantig burk och investerar två miljoner i ett företag, där tar någon en guldmedalj i ett 100-meterslopp – alla är de övertygade om att de gör någonting viktigt. Men möten, pengar och tävlingar betyder bara något så länge vi har bestämt att de ska göra det. Universum bryr sig inte. Den samlade mänskligheten är inte större än en mygga som är på väg att skapa ett obehagligt bett på universums ena lår. Det blir varken värre eller bättre än så.



En timme senare sitter jag ändå på ett tåg på väg till Värmland. Det är väl så det funkar – när vi inte vet vart vi är på väg söker vi oss tillbaka till ursprunget, där allt började. I mitt fall är ursprunget en gård i Värmland. Jag sitter vid fönstret och ser ut på landskapet som ser ut som en Carl Larsson-målning. Så jävla orealistiskt. Och så jävla varmt det är. Kunde de inte kosta på sig lite luftkonditionering på tågen så man slapp sitta här och svettas som en hamster. Svettas hamstrar förresten? Ja, de borde det väl göra. Eller? Herregud vad hjälplös man är utan Wikipedia. Ska man fråga någon? Nej, det går ju inte. Svettas hamstrar? Vad är det för en jävla fråga. Istället plockar jag upp tidningen Kupé som ligger framför mig. På framsidan står Peter Magnusson med vass upp till öronen. Varför gör han det? Jag kommer ihåg honom från Hey Baberiba, ett löjligt TV 4-program som gick ut på att göra narr av kändisar och förnedra sig själv. Men nu har han enligt artikeln gått och blivit allvarlig. Vad fan är det med alla B-kändisar som ska komma ut som allvarliga och seriösa? Linda Rosing försökte bli politiker, Alex Schulman skriver en tårdrypande bok om sin far och Arnold Schwarzenegger lyckades till och med bli guvernör i Kalifornien. Alla försöker de få oss att tro att de har någon sorts djup, att de är något mer än bara lättlurade mediaprodukter. Och det värsta är att folk går på det, blir upprörda över att media behandlar dem som skit men kan ändå inte låta bli att köpa nästa nummer av Expressen som har ett femsidigt reportage om Carolina Gynnings uttagning av sina bröstimplantat. Vart är världen på väg? Vart är tåget på väg? Nu har vi ju stått still här i femton minuter. Signalfel säger föraren och lyckas låta uppriktigt ledsen när han beklagar att vi kanske missar våra förbindelser eller inte hinner fram till våra möten i tid. Han kanske borde ha blivit skådespelare istället för lokförare, han verkar onekligen ha en viss talang för det.



Var kommer detta förakt ifrån? Varför kan jag inte bara vara nöjd med allt som livet ger, sjunga allsång på skansen och sluta se snett på folk som aldrig har läst några andra böcker än deckare. Vad är det för fel på deckare egentligen? Vad är det för fel på att bli underhållen för stunden, måste allt vara så jävla kvasifilosofiskt och djupt? Jag läser lite i Daniel Sjölins ”Världens sista roman” och fattar ingenting. Är det det här som är litteratur? En massa pretentiöst mumbojumbo om ingenting. Jag förstår inte ens vad han vill komma fram till? Vill han komma fram till någonting? Och när ska tåget gå igen, nu har vi ju stått här i en halvtimme.



Om det finns en gud så skrattar han säkert. Här går vi runt och skriver pretentiösa romaner, skäms över vår nakenhet, blir hysteriska när vi ser någon vi känner på tv, bygger skyskrapor i glas, byter papperslappar med varandra, klär upp oss när vi ska på finmiddagar och så vidare. När vi egentligen bara kunde göra som djur gör mest – knulla, äta och sova. Vad ska det vara bra för, allting? Jag frågar tjejen i restaurangvagnen och hon svarar att tyvärr har vi stängt just nu men vi öppnar igen efter Degerfors.



Tio minuter senare är tåget på väg igen och jag är glad. Sverige är ju ändå bra vackert ändå. Som en Carl Larsson-målning, nästan. Och visst är det skönt att det är sommar. Luftkonditionering förstör ju bara miljön och lite svett har väl ingen dött av. Fan vad trött jag blir på alla som kallar klimathotet för ”vår tids viktigaste fråga”. Klart att det är den viktigaste frågan. Utan klimatet inga människor – snipp, snapp, snut så var den sagan slut. Klimathot förresten, det är ju vi människor som är hotet. Klimatet klarar sig säkert alldeles utmärkt på egen hand. Och så är jag där igen i tankarna om universums oändlighet och människans pyttighet. Man kanske borde skriva en bok om det. Risken är väl bara att det blir alldeles för pretentiöst och svamligt. Fast det är väl kanske så det ska vara. ”Vad är det för mening med att hålla på om man inte har några pretentioner?” Jag tror det var Jocke Berg som sa det. Fast den mannens pretentioner har väl ändå stigit honom åt huvudet? Lite jordnära får man väl ändå vara. Det måste ju finnas någon sorts balans. Varför ska allt vara så förbannat obalanserat hela tiden? Har man tid så blir man rastlös, har man ingen tid så blir man stressad. Som om tid vore någonting man hade. Det är väl också en vanföreställning, påtvingad av krassa marknadsekonomer.



Nu ska jag sitta här och andas. Bara andas. Så får vi se hur det går. Inte tänka på livets stora frågor, inte tänka på hur illa jag tycker om gubben som sitter i sätet bredvid, inte tänka på hur irriterad jag blir på tågförseningar. Bara vara. Som någon zenbuddhist har sagt att det ska vara. Så får vi se hur det går.



Äh, det här funkar ju inte. Det är bara en massa skval som rinner genom hjärnan hela tiden, det går inte att koppla bort. I alla fall inte om man är född på 80-talet som jag och är van vid att ständigt vara uppkopplad, alltid kontaktbar, alltid med där det händer. Herregud om man skulle missa något. Det går ju bara inte.



Nu har vi i alla fall passerat Kristinehamn och rullar in i Karlstad. Ska bli skönt att kliva av det här svettiga tåget. Gubben bredvid mig har redan ställt sig upp för att plocka ner väskan. När han sträcker sig uppåt kan jag se hans blekfeta mage – det är ingen vacker syn. Nu har han placerat väskan i mittgången, nu vänder han ansiktet mot mig, nu öppnar han munnen och säger: ”Ska du också vidare?”
Varför ska han börja prata nu för? Nu när vi har suttit här tysta och stilla på tåget i flera timmar och när vi äntligen ska få gå av så ska han inleda någon jävla konversation.
”Nej, det ska jag inte.”
”Nähä. Jag tänkte bara om du också skulle till Säffle och visste när nästa buss gick.”
Varför i hela världen skulle jag vilja åka till Säffle?
”Nej tyvärr, det vet jag inte.”
Nähä. Nej, jag får väl kolla på stationen.”
Det blir tyst, tåget bromsar in.
”Förresten”, fortsätter gubben, ”lite lustigt att du har en bob hund t-shirt på dig. Det är ett av mina gamla favoritband.”
Plötsligt förändras gubben. Han är inte längre bara en svettig och fet gubbe, nu är han en svettig och fet gubbe som gillar bob hund. Vi har någonting gemensamt.



”Ha det bra” säger gubben och kliver av tåget. Jag kliver ut på perrongen och känner något som kanske kan liknas vid kärlek.

Min kompis Jim

I

När jag var liten var det alltid sommar. Vi bodde i ett vitt hus som sedermera blev rött. Från mitt fönster på andra våningen kunde jag se åkrarna, hagen med grisarna som behövde matas, skithuset där man kunde sitta i flera timmar och ingen visste var man var, skogen som man kunde gå på upptäcktsfärder i och vägen som ledde ner till älven.
Jag kunde sitta vid mitt skrivbord som stod framför fönstret och bara titta på allt detta förunderliga som bredde ut sig.
Förunderligt var det, och förunderligare skulle det bli.


Vägen som ledde ner till älven gick förbi ladugården, fortsatte ner över åkrarna, in i skogen, förbi kojan som några grabbar från västra sidan hade byggt och vidare en liten bit fram till baracken som stod alldeles liksom för sig själv och då visste man att man var framme. Jag brukade gå ner dit ibland när jag inte hade något bättre för mig, vilket jag aldrig hade, och bara sätta mig och glo. Man fick inte bada för vattnet var ju strömt och om man inte passade sig kunde man dras med ner till forsen och bli alldeles sönderslagen och det ville man ju inte men sitta och glo kunde man ju alltid.


En av alla dessa dagar satt jag där och glodde. Jag kunde väl ha setat i en halvtimme kanske innan jag upptäckte att det inte bara var jag som glodde. Några meter ifrån mig men liksom gömd bland träden satt en annan pojk och glodde på mig. När han såg att jag fått syn på honom klev han fram. Han såg alldeles märklig ut. Dels var det kroppen, han var så liten och så mager att revbenen såg ut att sticka ut ur kroppen på honom och håret var långt och alldeles smutsigt. Och sen var det kläderna som var alldeles trasiga och smutsiga de också. Jag hade aldrig sett honom förut så jag antog att han kom från västra sidan. Men hur hade han kommit hit. Han kunde väl inte ha simmat.
”Vad gör du här” sa jag till honom men han bara fortsatte att glo på mig som om han inte förstod någonting.
”Vad gör du här” sa jag igen fast lite hotfullare den här gången för jag tänkte att om jag lät arg så skulle han väl svara i alla fall men inte gjorde han det.
”Har du läst senaste Fantomen där Diana blir bortrövad och Fantomen måste åka till Sverige för att rädda henne” frågade jag då för någonting tyckte jag ju att jag borde säga och det var det bästa jag kunde komma på. Då nickade han.
Sen satte han sig på huk alldeles bredvid mig, fortfarande utan att säga något.
”Varför säger du inget” sa jag då. Han ryckte på axlarna och sen försvann han in i skogen igen.
Det var så jag träffade Jim, fast det visste jag ju inte att han hette då.



II

Vårt andra möte skedde några veckor senare på samma ställe. Jag hade nästan hunnit glömma bort honom, men så plötsligt stod han där igen.
”Vad heter du” frågade jag nu. Han skakade först på huvudet men sen plockade han upp en pinne från marken och skrev ”Jim” i sanden.
”Var bor du någonstans då” fortsatte jag. Han pekade tvärs över älven, han kom alltså från västra sidan som jag hade trott. Men vad gjorde han här, det blev jag aldrig klok på.

Jag kan väl ha varit nio år när det hände. Kort därefter skulle jag börja i 4:an i alla fall, det minns jag. Och när vi satt där i klassrummet och fröken läste upp våra namn och frågade om vi hade haft en bra sommar så fick jag se att han satt vid en bänk på andra sidan klassrummet. Det var ju konstigt att se honom där, jag hade börjat tro att han bara ville visa sig för mig. Men det är klart, han var väl tvungen att gå till skolan också, som alla andra. Han hade hela och rena kläder på sig nu, minns jag att jag tänkte på, men håret var fortfarande lika oklippt.
”Och så har vi fått en ny elev i klassen” sa fröken ”Jim, du kanske kan ställa dig upp och presentera dig för dom andra”.
Ställde sig upp gjorde han, men någon presentation kom det ju aldrig. Han bara stod där och vi andra i klassen tyckte väl att han var ganska underlig och vissa började till och med att skratta men jag skrattade aldrig.


Det blev ju problem förstås. Hur än fröken höll på och tjatade på honom så vägrade han att prata. Det var ju inte det att han var dum, för han skrev ju i böckerna och räknade ut matteboken långt före någon annan men sa någonting gjorde han inte.
På rasterna lekte vi tillsammans. Vi brukade gunga eller tävla med barkbåtar i bäcken eller gömma oss uppe i borgen och spionera på de andra ungarna. Mig gjorde det inte så mycket att han aldrig sa något. Jag var ju inte så värst pratig av mig heller och vi förstod liksom varandra utan att behöva prata. Jag vet inte hur men det var som att jag alltid visste vad det var han tänkte.


Ibland kom han hem till mig och då brukade vi rita. Han var en jävel på att rita, det måste sägas. Han ritade mest krig och såna saker. Det var alltid väldigt mycket folk och många små detaljer på hans teckningar. Man förstod ju inte riktigt vad det var som hände, men häftigt var det.


Jag vet inte när vi började skriva lappar till varandra. Det var väl något som absolut måste fram, något viktigt som varför Diana inte dog när hon såg Fantomens ögon och då skrev han det på en lapp och gav till mig. Sen började vi skriva fler och fler lappar till varandra. Inte för att vi egentligen behövde, det hade ju gått bra tidigare, men det var ändå lite roligt. För att ingen skulle hitta lapparna och läsa det vi skrivit så använde vi chiffernyckeln som man fick när man blev medlem i fantomenklubben. Det tog ju ett tag förstås, men efterhand lärde vi oss den så bra så det gick nästan lika snabbt som att skriva vanligt.


Vi skrev säkert flera tusen lappar till varandra. Jag har dem fortfarande sparade i olika pärmar. Det konstiga är att när jag tar fram dem och läser så verkar det som vi skrev ganska betydelselöst. Det känns mer som att det vi inte skrev var det som var det viktiga. Det är ju så. Man säger och skriver en massa saker men på något sätt är det som att det är det som man bara tänker men aldrig säger som verkligen betyder något. Det som man ickesäger. Vi ickesa ganska så mycket.


En gång frågade jag honom varför han aldrig pratade och då berättade han att det var för att han inte hade någon tunga. Jag trodde ju inte på honom men han lovade och svor på kristi fläsk att det var sant och eftersom jag aldrig hade sett hans tunga så kunde jag ju inte säga emot.
När jag frågade vad som hade hänt med den så svarade han att hans far hade skurit av den. Det var straffet för att han hade glömt att gå ut med hinken till grisarna. Det var ju ett ganska hårt straff kunde man tycka.
Vidare berättade han att tungan nu förvarades i en av askarna på spishyllan i deras kök. Jag var hemma hos honom några gånger och kunde se askarna som stod på spishyllan, men jag nådde inte att plocka ner dem så jag kunde inte se efter om det stämde. Det spelade kanske ingen roll heller. Men man ville ju veta.



III

När jag var liten var det alltid sommar utom när det var vinter. Ibland var det vinter. Då byggde vi borgar och startade krig. Jim som för det mesta sågs som ganska förunderlig av alla utom mig blev plötsligt allmänt omtyckt för att han kunde krama de hårdaste snöbollarna av alla. Han var en jävel på att krama snöbollar, det måste sägas. Men prata gjorde han ju inte. Vad man nu ska göra det för när man kan rita krig och krama snöbollar.
Vår uppgift var att vakta södra ingången på borgen. Det var där fienden brukade bryta sig in och förstöra. Fienden gick i allmänhet i femman och tyckte om att förstöra för oss. Men ingen av dem kunde krama snöbollar som Jim.


Jim hade en syster också. Det visste vi inte först. Ingen av oss kunde väl gissa att han hade en syster. Han var inte den typen som har systrar. Vissa ser man ju direkt att de har systrar, andra är klurigare. Men Jim kunde inte ha en syster, han var ensambarnet.
När jag såg henne kunde jag inte tro att de var släkt heller. Hon var liksom ljus och smal och inte alls så smutsig som Jim. Hon var fyra år äldre och säkert en halvmeter längre. Hon var så lång att hon kunde ha nått askarna på spishyllan och plockat ner dem. Jag tänkte att jag skulle be henne om det men det gjorde jag inte. Jag sa ingenting till henne. Inte för att hon inte pratade, till skillnad från Jim så pratade hon beständigt om både ditten och datten. Mest i telefon. Men hon var liksom inte den man pratade med.
Och vad skulle jag säga. Mycket förresten.


En gång kom jag hem till Jim när han inte var hemma. Han hade åkt in till stan för att handla med sin mamma. Den enda som var hemma var Annika, ja systern alltså. Hon satt i soffan och såg på teve, det var tecknat. Jag undrade ju varför hon såg på tecknat, hon som var så vuxen, men jag sa just inget. Hon kunde ju ha tyckt att jag var dum och det ville man ju inte.
Men jag satte mig bredvid, det gjorde jag, och så satt vi där och såg på tecknat. Och då frågade hon hur det var med mig och om jag hade det bra i skolan och inte visste jag vad jag skulle svara på det men jag sa väl ”Jovars, det är väl bra.” Sen sa hon att jag hade fina ögon och det var ju också en sak att säga. Inte visste jag vad jag skulle svara på det heller så jag lät det bero. Ögon hade jag ju men så värst fina vet jag inte om de var.
Och sen flyttade hon sig liksom närmare och la armen runt halsen på mig. Varför gjorde hon så. Jag vet inte men det gjorde hon i alla fall och sen tog hon min hand och drog in den under sin tröja. Och hon var alldeles varm och mjuk och fast Kalle Anka hoppade upp och ner på teven och skrek så drog jag in handen innanför hennes behå och kände på hennes bröst som också var alldeles varma, som nykokta ägg nästan fast större.
Och det var då som hon knäppte upp gylfen på mig och började dra med handen innanför kalsongerna och i ögonvrån såg jag hur Piff och Puff hoppade upp och ner på Kalle Ankas näbb och sen var det som att något varmt rann genom kroppen på mig och jag började skaka och sen strömmade det liksom ut något som var som kiss fast kladdigt och då fick jag se att Jim och hans mamma stod i dörröppningen.



IV

Jag var aldrig hem till Jim efter det, hans mamma ville väl inte det och inte systern heller tror jag. Jim hade också blivit som annorlunda efter att det där hände. Han ville inte leka med mig på rasterna utan gick för sig själv. Det fick han väl göra om han ville, det var ju inte det, men när han såg på mig såg han liksom arg ut och jag visste inte hur jag skulle förklara. Vad kunde man säga. Piff och Puff hade hoppat på Kalle Ankas näbb och sen hade det blivit kladdigt. Det var ju allt. Men samtidigt en massa annat. Jag hade liksom börjat tänka på systern mer och mer och planerade till och med att gömma mig utanför deras hus och gå in när ingen annan var hemma men jag tordes aldrig.


En dag var det vinter och vi skulle åka skridskor på sjön. Jag hade nya skridskor på mig som pappa hade köpt och Jim hade gamla fula. Fröken var tvungen att hjälpa honom och knyta, jag minns att han skämdes för det. Att inte kunna prata var ju en sak, att inte kunna knyta ett par skridskor var en annan.
Vi åkte rätt långt ut på isen. Jim var bra på att åka, fast han hade fula skridskor som han inte kunde knyta. Efter ett tag hade vi åkt så långt ut från land att ingen kunde se oss. Egentligen fick man ju inte åka så långt ut. Man visste ju inte var isen var tunn och man kunde ramla i, det var lika farligt som att simma långt ut i älven på sommaren, men det struntade vi ju i nu.
Plötsligt så stannade han och böjde sig ner. Jag förstod inte varför men tänkte att det var väl snörena som var dåligt knutna och som han skulle knyta om fast jag visste ju att han inte kunde knyta. Han nickade i alla fall åt mig att jag skulle åka vidare och det gjorde jag. Men när jag hade kommit en bit till kände jag hur isen började knaka och rätt som det var så sprack det upp framför mig. Jag vände mig om och såg att Jim fortfarande satt på huk en bit bort. Jag skulle just vända och åka tillbaka när jag ramlade omkull och isen brast under mig.
Jag kände hur jag liksom fick panik och började försöka dra mig upp på isen igen men det sprack ju bara mer och mer och längre bort satt Jim och glodde på mig sådär som han hade glott på mig när vi möttes vid älven.
”Hjälp mig då” skrek jag men han bara satt där och glodde.
Och det var då han sa det.
”Du skull’ int’ ha tafsat på’na” skrek han tillbaka.
”Skit i det nu” skrek jag tillbaka. Det var först efteråt som jag kom ihåg att han inte kunde prata.
I alla fall så var det väl några som hade sett eller hört oss inne vid land och som kom ut nu. De hade ett långt rep med sig som de kastade ut och som de sen lyckades dra mig iland på. Men Jim bara satt där på huk och glodde som om det var allt han kunde.


När de lyckats få mig iland fick jag värma mig vid kaminen och dricka varm choklad. En bit bort satt Jim och glodde lika beständigt som förut. Han hade fått bannor av fröken för att han inte hade gjort något men det tycktes inte ha påverkat honom.
Han bara satt där och glodde. Och det var då jag kom att tänka på att inget skulle bli som förut nu. Han hade pratat, det hade han faktiskt, och då måste ju det där med tungan vara lögn ändå. Och om han hade pratat nu så skulle han kanske fortsätta prata och vi skulle aldrig mer skriva lappar till varandra med Fantomens chiffernyckel. Och jag tänkte att egentligen så var det ju systerns fel, bara för att hon hade flyttat sig närmre i soffan och det hade blivit kladdigt. Det hade hon väl kunnat strunta i tycker man. Ändå var jag liksom glad att hon hade gjort det, fastän Jim och jag nu hade blivit fiender för resten av livet.
Det var rätt så förunderligt allting, när man tänker på det.

Handen som vred upp världen

Ibland på natten brukade jag gå bort till platsen där det hade hänt. Den låg djupt inne i skogen, men jag hade lekt där när jag var liten och kände varje steg och träd så jag visste precis var jag skulle gå.
Och varje gång jag närmade mig så skedde samma sak. Mina steg blev långsammare, andetagen snabbare, sinnena starkare och jag kände hur en våg av spänning svepte över mig. Jag har aldrig känt mig så levande som under de där nätterna.

En gång när jag var där mötte jag en man. Det var kolsvart och knappt några stjärnor på himlen så jag såg honom inte. Det var först när han talade till mig som jag märkte att han befann sig i närheten.
”Vad gör du här?” sa han, barskt som om han hade ensamrätt på platsen.
Jag ryckte till och stod tyst ett tag. Till en början undrade jag om jag verkligen hade hört rätt eller om det bara varit en röst inne i mitt huvud. Och om jag hade hört rätt, vad kunde jag svara? Jag visste ju inte ens själv vad jag gjorde där, visste bara att det var någonting som drog i mig, någonting som fick mig att resa mig ur sängen och ta på mig kläderna, någonting som natt efter natt tvingade mig att uppsöka den här platsen.
”Jag frågade vad du gör här” upprepade rösten och den här gången visste jag att den var äkta. Men jag vågade inte lyfta ficklampan och lysa på honom, rädd för vad jag kanske skulle få se.
”Jag… brukar bara titta förbi” svarade jag.
”Hm” sa han i ett tonläge som jag inte kunde tolka. Vi stod kvar en stund och plötsligt kände jag hur hans kalla och grova hand tog tag i min. Jag kunde ha ryckt ur handen och sprungit därifrån men samtidigt var det något som fick mig att stanna kvar. Rösten var skrämmande, men ändå pålitlig.
Han plockade upp en liten ficklampa ur fickan och tände den. Han lyste med den inåt skogen så att jag kunde se granarna runtomkring oss, men fortfarande inte hans ansikte.
”Följ med” sa han sedan och drog iväg med mig genom mörkret.

Vi gick genom skogen tills vi kom fram till grusvägen, därefter följde vi den åt det motsatta hållet än det som jag kommit från. Vi måste ha gått flera kilometer innan vi kom fram till en liten stuga som låg vid vägen alldeles för sig självt. Under den tid som vi hade gått hade han inte yttrat ett ord och jag hade heller inte vågat fråga någonting.
Vi kom in i hans hall och han bad mig att ta av skorna. Först nu kunde jag se hur finklädd han var. Han bar en mörk kostym som såg ut att vara sydd direkt på kroppen, slipsen var ordentligt knuten och skorna oklanderligt putsade. Och inte bara kläderna utan även ansiktet bar på en tung värdighet. Håret låg bakåtkammat, ansiktet var renrakat, ögonen trötta men ändå uppmärksamma. Det var svårt att säga hur gammal han kunde vara, men jag gissade på någonstans mellan femtio och sextio.
Hallen som vi stod i hade blankt trägolv och väggar med ljusgula tapeter. Det luktade starkt av såpa och skurmedel.
Vi gick genom en svagt upplyst korridor och kom in i ett vardagsrum. Det första jag tänkte på var att det inte fanns någon tv. Inte heller fanns det några blommor, tavlor eller fotografier. Vad som däremot fanns i det stora rummet var en öppen spis, en gungstol, ett bord med ett antal stolar runt om sig, en bokhylla, en byrå och en lampkrona i taket. Det var fint och välstädat men såg samtidigt väldigt spartanskt ut.
Han gick bort till byrån och tog fram ett fotografi som jag kände igen från tidningarna.
”Här är hon” sa han kort och oberört.

Jag kände hur pulsen steg ytterligare ett snäpp. Jag såg på hans stora händer som hängde ner från armarna. Var det samma händer som hade strypt och sedan knivhuggit Solveig Larsson den 19 juni 1987? Var detta mannen som hade fått epitetet ”Brattforsmördaren” i tidningarna?
Men det var någonting som inte stämde. Enligt det enda vittnet, en man som såg någon komma springandes ut ur skogen, så skulle han ha varit i tjugoårsåldern. Det borde innebära att han var runt fyrtio idag. Den här mannen var betydligt äldre. Och varför skulle han ha återvänt? Varför skulle han ha släpat med mig hit?

”Sätt dig” sa han och gjorde en gest mot stolarna och bordet som stod i ett hörn av rummet.
Jag gick fram och slog mig ner och han satte sig mittemot.
”Får jag be dig om en sak?” frågade han.
”Vadå?”
”Jag skulle gärna vilja hålla din hand.”
Han sträckte ut sin arm över bordet. Jag tvekade lite innan jag fattade den.
”Du är nästan lika varm som hon” fortsatte han.
”Vem?” frågade jag, trots att jag mycket väl visste vem han menade.
”Solveig. Min hustru.”

Och då förstod jag. Förstod att den där platsen verkligen var hans. Att jag hade begått ett stort brott när jag hade klampat in där. Jag såg mig om i rummet och först nu märkte jag hur mycket smuts jag hade släpat in.
”Förlåt” sa jag. ”Det var inte meningen att störa, jag ska gå igen, jag…”
”Nej, nej” svarade han. ”Du förstår inte. Jag vill bli störd.”
”Du vill bli störd” upprepade jag.
”Du förstår”, sa han, ”jag och Solveig vi bodde här helt ensamma. Det finns inte ett hus på flera kilometer men det gjorde ingenting för vi hade varandra. Sen försvann hon en kväll. Hon hade varit hemma hos Annie och spelat bridge, hon gjorde det ibland, det var väl egentligen bara då och när hon skulle handla som hon gick härifrån. Men så kom hon inte tillbaka. Och jag ringde till Annie och hon sa att Solveig hade gått och jag gick ut och ropade men det kom inget svar. Så då ringde jag till polisen och de började leta. Efter fem timmar hittade de henne under en gran. Kjolen låg slängd bredvid henne, trosorna var sönderslitna och tröjan hon hade på sig var alldeles nerkletad av blod. Det var hemskt. Och Solveig som alltid var så rädd om kläderna.”
Han blev tyst en stund och såg på händerna.
”Det var så vidrigt allting och det enda jag kunde tänka på när jag kom hem var att jag ville sudda ut det smutsiga. Jag tänkte att om man bara gnuggar tillräckligt hårt så går det onda bort. Så jag skrubbade och putsade varje sak här, och när jag hade gått igenom hela huset gjorde jag det igen och igen. Och så har jag hållit på sen dess. Men det går inte. Det onda går inte bort.”
Han sträckte ut ena handen över bordet och jag tog tag i den med min hand.
”Det här var ju längesen förstås. Det vet du väl. Och jag har tänkt att jag någon gång kanske ska kunna komma vidare, men det går inte det heller. Jag måste få bort det onda först.”

Vi satt så en stund. När jag slutligen reste mig upp för att gå därifrån slog han armarna runt mig och gav mig en kram. Och samtidigt som vi kramades tänkte jag på den där upphetsningen jag känt ända sedan jag var tio år och jag läste i tidningen om vad som hade hänt. Jag tänkte på hur hjärtat bultat när jag närmat mig platsen och jag tänkte på att jag någonstans alltid hade önskat att jag var där när det hände.

Sju sorters kakor

Kvart-i-fem-ekot på P1 utlovade ännu mer värme. Som om det inte hade varit tillräckligt. Vera suckade, stängde av radion, gick fram till fönstret och gläntade på persiennerna. Om det åtminstone kunde bli höst. Något sa henne att saker och ting kanske skulle bli lite lättare då, i alla fall mer hanterbara. Turisterna skulle försvinna. Folk skulle gå till sina jobb och sluta sitta på glassiga caféer hela dagarna. Vardagen skulle komma insvepande och lägga sig som ett grått dis över staden. Hon kunde knappt vänta.

Det hade hunnit gå en vecka sedan den där dagen då hon lämnade lägenheten på Brännkyrkagatan, gav sig ut i den gassande värmen och promenerade bort till Södersjukhuset. Där hade hon blivit sittande i flera timmar innan en läkare äntligen fick tid att undersöka henne.
Beskedet hade inte kommit som någon chock. Redan när hostan började, i vintras, hade hon känt igen den. Vetat att tröttheten och bristen på aptit berodde på samma sak som hade drabbat Åke för lite mer än fyra år sen. Samma kräfta som stuckit klorna i halsen på honom och långsamt borrat sig ner mot hjärtat hade fått tag i henne också. Det var väntat. Varför skulle hon klara sig när han fick dö? Det fanns ingen logik i det. Ändå hade hon väntat innan hon bokade tid på sjukhuset. Kanske för att vara säker på att giftet hunnit sprida sig ordentligt så att det inte fanns någon chans till räddning.
Dagen efter, på fredagen, hade hennes dotter Eva och Evas man Peter varit på besök i lägenheten. Eva hade frågat hur det var med hostan och undrat om hon inte borde uppsöka en läkare. Vera hade ryckt på axlarna, sagt att det inte var så illa som det kanske verkade, men hennes dotter kände henne alldeles för bra för att veta när hon ljög. Trots det hade hon inte kommenterat det ytterligare.
De hade ätit falukorv, potatis och stuvad blomkål som Eva hade haft med sig och lagat till. Vera petade lite i maten men orkade inte få i sig nästan någonting. När middagen var slut hade de hjälpts åt att duka av bordet och ställa in tallrikar och bestick i diskmaskinen. Vera hade tagit fram fatet med sju sorters kakor på och placerat det på bordet framför teven. Sen hade de sett på nyheterna och en svensk långfilm. Eva och Peter hade ätit två kakor var, antagligen mest för artighets skull. Hon visste att ingen av dem var särskilt förtjusta i kakor men ändå envisades hon alltjämt med att ställa fram fatet. Det hörde till.
Handlingen i filmen flimrade bara förbi utan att lämna något avtryck i Veras huvud. Hon satt istället och tänkte på att hon borde berätta hur det var. Vad var det för mening med att skjuta på det? Det måste ju ändå fram förr eller senare. Men ju längre tiden gick desto svårare blev det och till slut bestämde hon sig för att vänta, i alla fall några dagar till.

När filmen var slut vid elva hade Peter gäspat lite menande, sagt något om att "det är ju en dag imorgon också" och Eva hade instämt. Vera hade inte protesterat när de kramade om henne och började röra sig mot hallen. Om hon hade bett dem att sova över hade de säkert gjort det, men det skulle ha känts löjligt. Det var ju ingen mening med att de stannade egentligen, de hade ju i alla fall ingenting att prata om. Ändå kände hon en tomhet i hela kroppen i samma ögonblick som ytterdörren slog igen. Bara värmen och närheten i att ha dem sittande i soffan hade varit tillräckligt för att få henne att må lite bättre. Helst skulle hon ha velat låsa fast dem där eller tvingat dem att skriva på ett kontrakt där de lovade att aldrig under några som helst omständigheter lämna hennes sida. Men det gick ju inte.
Åke hade skrivit på ett sånt kontrakt en gång. I nöd och lust hade han lovat att stå vid hennes sida tills döden skiljde dem åt. Då, när kontraktet var nytt, hade hon inte tänkt så mycket på sista delen av den meningen, men nu framstod orden alldeles tydligt och klart. Döden hade verkligen skilt dem åt. Den hade trängt sig in genom brevinkastet, svept genom huset och rivit kontraktet i smulor. Fast då hade det förstås redan upphört att gälla. Det sista halvåret hade Åke varit fåordig och nedstämd och sista månaden var han knappt kontaktbar.
När Åke dog fick Vera en villa med två våningar alldeles för sig själv. Hon hade sålt den bara några veckor efter begravningen. Inte bara villan förresten, utan nästan alla saker också. Inte för att de bar på en massa minnen som hon ville glömma. Nej, hon kände sig bara så fruktansvärt trött på sakerna. Som om de var ett tungt lass som hon måste släpa på varje dag. I ett helt liv hade hon samlat på sig böcker, möbler, kläder, smycken, konstföremål, mattor, klockor och porslinselefanter. Men nu fick det vara nog. Hon sålde det mesta på en loppis och pengarna hon fick skänkte hon till Röda Korset. Sen flyttade hon till en tvåa på Brännkyrkagatan i Stockholm.

Kakfatet stod kvar i ett hörn på bänken bredvid skafferiet. Hon brukade låta det stå där och plocka fram det när hon fick besök. När en kaksort var slut fyllde hon på med nya så att det alltid var sju sorter. Det var dock en sort som aldrig någon åt av, några torra vetekakor som inte smakade speciellt mycket. Egentligen borde hon kanske slänga dem eftersom de ändå aldrig blev uppätna. Men hon kunde inte riktigt förmå sig till det. Lät dem alltså ligga och bli ännu torrare. Hon tänkte att det var som med människor – vissa såg bra ut och blev valda snabbt, andra blev liggandes. Om hon hade varit yngre hade hon kanske skrivit en dikt om det, nu nöjde hon sig med att konstatera att det var så det var.

Hon tog på sig ytterskorna, tog hissen ner till bottenvåningen och klev ut i den klibbiga värmen. Hon korsade Hornsgatan, fortsatte längsmed Ringvägen förbi Zinkensdamms Idrottsplats och kom så småningom in i Tantolunden. Hon mötte en fet gubbe som promenerade med sin hund, ett ungt par som gick hand i hand och verkade nykära och ett grabbgäng som stod och kastade frisbee. Hon såg på deras lätta steg, hur de slängde sig i gräset, och kände sig med ens oerhört gammal. Sjuttiosju år var visserligen en bit över medellivslängden, men ändå. Det fanns ju folk som var hundra och fortfarande pigga. Men det var ändå inte döden som bekymrade henne. Hon hade levt ett långt och bra liv och nu när Åke var död fanns det ändå inte mycket att leva för. Det var väntan som var olidlig. Det värsta med kräftan var inte giftet den sprutade ur sig utan sättet som den angrep på. Inte något direkt hugg utan ett långsamt stryptag.
Hon mindes hur hennes faster, som var väldigt religiös, hade försökt skrämma henne med historier om Helvetet när hon var liten. Men hon hade inte låtit sig skrämmas eftersom hon redan då visste att Helvetet inte fanns någon annanstans utan här på jorden. Just nu i Stockholm.

När hon kom tillbaka från promenaden hade ett beslut börjat växa inne i huvudet. Det hade plötsligt framstått som den enda utvägen, det enda sättet att bli kvitt värmen och kräftans grepp. Hon gick upp till lägenheten igen, men bara för att hämta handväskan och plånboken. Hon hade bråttom, om en timme skulle det avgå en buss mot Örebro och innan dess måste hon hinna in på både Systembolaget och Apoteket.

19.15 avgick Swebus Express från Stockholm Central med destination Oslo. Vera satt på ett av sätena i främre delen av bussen och kände sig mer upprymd och förväntansfull än hon hade gjort på länge.
Det tog bara tio minuter så var de ute ur stan. De färdades genom Södertälje, Eskilstuna och Arboga och kom efter några timmar fram till Örebro. Där bytte Vera till en lokalbuss och åkte ut i skogen. Vid ett vägskäl mittemellan Örebro och Nora klev hon av bussen och gick de sista femhundra meterna.

Den lilla envåningsstugan där hon hade vuxit upp för massor av år sedan hade fått ge vika för en nybyggd sommarstuga. Men vedboden stod kvar på gården, precis som hon mindes den. Det var förstås ingen ved i den längre, den användes istället som redskapsskjul av sommargästerna men till det yttre var den sig lik. Hon hade varit lite rädd för att de som ägde stugan skulle vara där men ingen bil syntes till och lamporna inne i huset var släckta.
Det var nästan mörkt när hon satte ner väskan på marken och plockade ur bag-in-boxen. Hon hällde lite vin i ett plastglas och drack långsamt av det. Inte vidare exklusivt kanske, men gott. När hon druckit upp det första glaset satte hon sig på trappan till huset och hällde upp ett glas till. Hon tömde det lite snabbare än det första och hällde upp ytterligare ett. Efter en stund började hon känna alkoholen verka, hur den kröp in och la sig som en filt runt hennes trötta hjärna. Hon satt stilla ett tag och andades in nattluften. Försökte förstå hur världen kunde vara så förrädiskt vacker och så hemsk på samma gång. Men det fanns inget att förstå. Allt bara var och skulle fortsätta vara för evigt. För evigt – en gång hade de orden känts hoppfulla, nu framkallade de enbart rysningar.
När hon hällde upp det sjunde glaset hade det börjat snurra ordentligt i huvudet. Plötsligt började hon skratta, ett gapskratt som ekade genom natten. Var det inte bra komiskt ändå? Här satt hon som en sjuttonåring och hällde i sig rödvin. Tanken gjorde henne gladare än hon hade varit på evigheter. För ett ögonblick tvekade hon till och med över om hon verkligen skulle göra det som hon hade föresatt sig.
Jo. Det som ska ske måste ske. Om hon somnade nu och vaknade upp imorgon med världens baksmälla skulle det vara ett kapitalt misslyckande. Hon plockade upp burken med sömntabletter ur väskan, kastade i sig en näve och sköljde snabbt ner det med vinet. Tog sen ytterligare några för att vara på den säkra sidan. Därefter reste hon sig upp och gick på väldigt ostadiga ben till baksidan av vedboden. Golvet på vedboden sköt ut lite ovanför marken så att man kunde krypa in under vedboden. När hon var liten hade de brukat leta efter kattungar där. Nu fanns det väl knappast några kattungar i närheten.
Hon böjde sig ner och la sig på marken. Med mycket möda lyckades hon tillslut kravla sig in under vedboden. Det var trångt och obekvämt men hon fick i alla fall plats. Hon drog upp benen så att hon hamnade i fosterställning. Som ett sjukt och övergivet djur låg hon där och andades in lukten av jord. ”Här slipper man i alla fall värmen” var det sista hon tänkte innan hon somnade.

Det dröjde två veckor innan någon hittade henne.

Brödrosten

Det hade varit en varm och behaglig sommar. Vi hade hyrt en segelbåt av en gubbe med skepparkrans och seglat ut till en ö med en liten fyr på. Där hade vi slagit läger och supit, grillat och levt rövare i flera veckor.
Men nu var det över. Det var höst och eftersom pengarna var slut hade jag flyttat hem till mina föräldrar igen. Den första tiden var okej. Jag brukade gå upp vid lunch och ta ett bad. Jag låg i badkaret länge och hittade på små melodier. När vattnet började bli kallt gick jag upp och åt av det jag kunde hitta i skafferiet. Efter det brukade jag ta en lång promenad och ägna resten av dagen åt att se på tv.
Så kunde livet ha fortsatt, men efter ett tag började farsan tjata på mig om att jag måste söka ett jobb om jag ville bo kvar. Jag stod emot ett tag, låtsades som att jag inte hörde. Men till slut blev jag så trött i öronen av allt hans tjat att jag begav mig till arbetsförmedlingen.

På förmedlingen fick jag en handledare, en rund tjej med stora tuttar och mycket smink.
- Vad skulle du vilja jobba med för något? frågade hon mig.
- Vad som helst, svarade jag.
- Finns det ingenting som lockar mer än något annat? Har du inga intressen?
- Jo, jag tycker om sex. Jag tycker om att glida ner i sängen brevid en vacker kvinna, jag tycker om att dra med handen försiktigt över hennes mage ner mot könshåren och sen tycker jag om att lägga mig på henne och trä in den i fittan på henne. Jag tycker om att knulla, jag tycker om när hon skriker när hon får orgasm och hur vi sedan ligger brevid varandra i två svettiga pölar. Jag tycker även om koltrastar.
- Jaha, sa hon. Jag får nog be dig att återkomma någon annan dag.

En vecka senare hade hon hittat ett jobb som hon tyckte att jag borde söka. Jag blev skickad till en stor byggnad i utkanten av stan. Jag hade blivit tillsagd att ta hissen upp till tolfte våningen och sen gå uppför en trappa en våning till. Jag gjorde så och kom upp på något som såg ut som en vind. Det var dunkelt, i taket hängde bara en svag glödlampa och längst bort, i andra änden av rummet, fanns ett litet fönster. Framför fönstret satt en man bakom ett skrivbord. Jag gick fram till mannen, presenterade mig och sa att jag ville börja jobba. Mannen hade tunt hår som han hade kammat över huvudet för att dölja flinten, ansiktet var fullt av äckliga vårtor.
- Jaha... hmm... ett jobb säger du.
- Ja, sa jag.
- Nåväl, följ med mig då.

Vi gick nerför trappan igen och tog hissen till våning fem. Sen ledde han mig genom långa korridorer, uppför och nerför trappor och genom rum där en massa gråa människor satt försjunkna över sina datorer. Till slut kom vi fram till en dörr. Mannen plockade upp en nyckel ur fickan och låste upp dörren.
Vi kom in i ett rum som var helt tomt förutom ett rullband som gick tvärsigenom rummet. Rullbandet kom ut genom en liten lucka i vägen på vänstra sidan av rummet och fortsatte sen genom en annan lucka i väggen på den andra sidan.
- Jobbet är mycket enkelt. På det här rullbandet kommer det komma brödrostar åkandes. Ert jobb går ut på att se efter om brödrostarna fungerar som de ska. På en del brödrostar funkar inte låsmekanismen nämligen, dessa vill jag att ni plockar av bandet och lägger ner i en låda, har ni förstått?
- Ja, jag tror det.
- Då så. Ni kan börja jobba på måndag.
- En fråga bara: var ska jag få tag på lådor någonstans. Och vad ska jag göra med dem när de är fulla?
- Åh, det behöver ni inte oroa er för. Vi har en särskild person som kommer att bistå er med lådor. Han kommer in här var tjugonde minut med en ny låda, och tar med sig lådorna med trasiga brödrostar.
- Jaha, sa jag. Men hur ska jag hitta hit igen? Jag har ingen aning om vilken väg vi har gått nu.
Mannen gick ut ur rummet och jag följde efter. Han pekade på en hiss precis utanför som jag hade missat när vi gick dit.
- Ta bara den där hissen så kommer ni ut på baksidan av huset.

Det här var på en fredag. Under helgen ägnade jag inte så många tankar åt jobbet. Jag låg mest i badkaret och hittade på nya melodier. En av dem gick såhär:

Dum-dum-di-dum
dumbi-dumbi-dum
du-du-du-du-dum-dum
dum-dum-dum

Jag kände mig som ett geni. Men så kom måndagen med käpp och mustasch och skrek åt mig att gå till jobbet. Jag tog bussen ut till byggnaden, åkte upp med hissen, klev in genom dörren (som nu var olåst) och befann mig återigen framför rullbandet. I samma stund som jag kom in i rummet startade bandet och vita brödrostar kom in i rummet. Jag hade varit lite nervös innan för att bandet skulle gå så fort att jag inte skulle hinna med, men det verkade inte vara någon risk. Bandet rullade på i maklig takt, tillräckligt långsamt för att jag skulle hinna med utan problem men samtidigt tillräckligt snabbt för att jag inte skulle hinna göra något annat i väntan på nästa brödrost.
Precis som vårtmannen hade sagt kom det in en man med nya lådor med jämna mellanrum. Det var en skallig dvärg som såg rädd ut och föreföll vara döv. I alla fall svarade han aldrig när jag försökte prata med honom. Han skakade bara på huvudet och skyndade sig ut ur rummet igen.
När jag hade stått vid bandet ett bra tag så stannade det plötsligt. En högtalarröst ropade ut:
Det är nu dags för lunch. Bandet kommer starta igen om tjugo minuter.
Jag plockade upp några smörgåsar som jag haft med mig hemifrån ur min väska, satte mig på golvet och åt dem under tystnad.

Nästa dag var exakt likadan som den första. Och det dröjde inte länge innan jag hade blivit så van vid jobbet att jag hade kunnat utföra det i sömnen. Det var förstås oerhört långtråkigt, men jag försökte intala mig att det kunde ha varit värre. Det var i alla fall ett enkelt jobb, och det fanns ingenting som jag behövde bekymra mig om.

När en månad hade gått fick jag min första lön. Jag vet inte hur vårtmannen lyckades få tag på mitt bankkonto, jag hade i alla fall inget minne av att jag hade gett det till honom. Faktum var att jag inte hade sett till honom – eller någon annan för den delen, med undantag för den skallige dvärgen – sen den första dagen. Jag bestämde mig i alla fall för att inte bekymra mig över det, så länge pengarna rullade in och stannade på kontot skulle jag vara nöjd.

Jag bestämde mig för att hyra en lägenhet. Jag var trött på att bo hemma hos mina föräldrar och inbillade mig att livet nog skulle bli mycket bättre om jag hade en egen lya där jag kunde ställa till med kalas när jag kände för det. Det tråkiga var bara att jag alltid var så trött efter jobbet att jag sällan orkade göra något annat än se på tv. Till på köpet stördes min nattsömn eftersom grannarna på våningen ovanför knullade nätterna igenom. Det var verkligen ingen hejd på knullandet. In-och-ut, in-och-ut och sängen gnisslade och gnisslade. Jag förstod inte hur de kunde hålla på så länge, gick det aldrig för dem? Eller var de någon sorts supermänniskor som kunde få orgasm på orgasm på orgasm? Såna tankar höll mig vaken även efter att de hade slutat knulla.

Detta ledde till att dagarna kändes allt mer drömlika. Eftersom jag även drömde om brödrostar när jag sov fick jag svårt att skilja på dröm och vakenhet. I början hade jag undrat över meningen med mitt jobb. Vart skulle brödrostarna? Vart kom de ifrån? Och var kom dvärgen in i bilden? Men till slut slutade jag tänka, det tjänade ändå inte något till. Jag skulle aldrig få några svar.

Men så en dag fick jag ett plötsligt infall. Jag beslöt mig för att helt sonika sätta mig på rullbandet och följa med genom luckan för att se vad som fanns i nästa rum.
Jag vet inte om jag blev förvånad eller besviken när jag såg att nästa rum var precis lika tomt som det rum som jag hade stått i. Enda skillnaden var att rullbandet i det här rummet gjorde en sväng åt vänster och fortsatte genom en lucka i rummets övre vägg. Jag följde med rullbandet in i detta rum också, som även det såg likadant ut. Också här gjorde rullbandet en sväng åt vänster. Därefter hände dock något väldigt oväntat.
I nästa rum stod nämligen en till skallig dvärg, förbluffande lik killen som kom in med lådorna. Hans jobb verkade gå ut på att fylla i luckorna på bandet, där jag hade sorterat bort brödrostar med nya brödrostar. När jag åkte förbi honom log han mot mig och höjde handen till en hälsning.
Till slut var jag tillbaka i rummet där jag hade börjat igen. Bandet gick alltså bara runt, runt genom en massa rum.
När jag insett detta gick jag ut ur rummet, trots att arbetsdagen inte var över, tog hissen ner, satte mig på bussen och åkte hem.

När jag kommit hem gick jag in på toaletten för att skita. Det var en härlig omgång, en sån som man kanske bara upplever 3-4 gånger i livet. Jag stod en stund och beskådade mitt mästerverk innan jag spolade.

Det här livet man lever

Välkommen till Guds personliga kundservice. Du är placerad i kö. Det är för närvarande sexmiljarderåttahundramiljonersextiotvåtusenniohundratjugotre personer före dig i kön. Din beräknade väntetid är nittiotvå år, tjugonio dagar och fjorton timmar.
Tack för att du väntar.

[insert: lämplig pausmusik]


Ursäkta, jag kanske borde presentera mig. Hej, jag heter Valdemar och det är mig som den här sagan handlar om. Allt som står här är sant, även det som inte har hänt. Särskilt det.
Anledningen till att jag sitter här och försöker komma i kontakt med Gud är att jag har några klagomål att framföra. För att jag inte ska glömma bort allt jag har att säga så har jag skrivit upp det på en lista. Såhär ser den ut:

1. Finns du på riktigt?
2. Om svaret på min första fråga är ja, har du skägg?
3. Om du inte har skägg, hur ser du då ut?
4. Hur tänkte du egentligen när du skapade människan? Hade du någon särskild poäng med det eller var det bara nåt som du fick för dig?
5. Finns det någon särskild mening med just mitt liv? Eller är det så att mitt liv ingår i någon sorts större mening? Eller är det så att jag ska skapa mig min egen mening? Eller är allt bara meningslöst?
6. Om allt bara är meningslöst, borde jag då sluta fråga så mycket och vara glad ändå?
7. Hur tänkte du egentligen när du skapade trädgårdstomtarna? Om allt har en mening så undrar jag vad trädgårdstomtarnas mening är.
8. Tycker du det är jobbigt med folk som ställer så mycket krav på dig hela tiden?

Tack för att du väntar.

Kanske borde man inte begära så mycket. Kanske borde man glädjas åt det lilla man har. Att man har mat på bordet och att man kan ha det lite trevligt ibland. Det är ju inte alla som har det. En gång läste jag om en gubbe som det var väldigt synd om. Det var synd om honom för aktiekursen hade rasat och han hade förlorat alla pengar som han hade investerat. Det var inte lätt för gubben att vara gubbe längre så han gick hem och hängde sig. Så kan det också gå.


Tack för att du väntar.

Ibland tänker jag på Gud och ibland tänker jag på hans son, Jesus. Jesus han kan han. Gå på vatten och göra vattnet till vin och vinet som egentligen är hans blod kan han bjuda lärjungarna på så de blir runda om fötterna som han kan pussa på så vårtorna försvinner.
Allt detta kan Jesus. Men kan han få ett företag som gått back i flera år att börja gå med vinst? Kan han hålla många bollar i luften och samtidigt vara en god lyssnare och komma med kreativa lösningar?
Nej, det kan han inte. Och inte kan han jobba som dörrvakt heller. För detta krävs utbildning, kompetens, erfarenhet samt goda kunskaper i det rasistiska språket. Kuk är meriterande.

Tack för att du väntar.

Jag var på arbetsintervju häromdagen. Jag satt vid ett litet runt bord och mittemot mig satt en liten rund dam med en scarf runt halsen och jag tänkte att om jag skulle dra hårt i scarfen så skulle hon dö och hennes sista ord skulle bli:
”Va fan gör du… hjälp… Argh! *gurgel*”
Så fantasilöst.

Sen frågade hon mig varför just jag ville ha det här jobbet.
”Det vill jag inte” svarade jag.
”Inte?” sa hon och såg på mig med sina korpögon som kanske inte alls såg ut som en korps för vad vet jag om hur korpögon ser ut egentligen? Men jag skrev så för att det skulle låta bra. Jag gör så ibland.
”Varför kom du då hit?” frågade hon.
”Dom skickade hit mig.”
”Vilka dom?”
Jag pekade ut genom fönstret. Vi var på fjärde våningen och om man hoppade ut så skulle man alldeles säkert dö. Jag funderade en stund på vilken död som var värst – strypdöden eller falldöden. Egentligen kanske det inte spelade någon roll. Dö ska man ju i vilket fall som helst och båda sätten skulle nog gå ganska fort.
”Dö ska man ju i vilket fall som helst” sa jag till korpdamen.
Å andra sidan vill man ju ha lite roligt de här sista sekunderna i livet och då är det ju roligare att hoppa än att bli strypt.

”Vi återkommer” sa korpdamen och reste sig.
”När då?” sa jag.
”Det kan vi inte säga i nuläget.”
”När kan ni säga det då?”
”Det beror på omständigheterna.”
”Vilka omständigheter?”
”Nej, vet du vad. Jag har väl inte tid och stå och tjafsa med dig hela dagen.”
”Jag vill ha godis” sa jag.
”Jaha. Men då får du vända dig någon annanstans, vi kan tyvärr inte stå till tjänst med det på det här företaget.”

Tack för att du väntar.

Sen gick jag till bokaffären och köpte böcker.
”Vill du ha stämpelkort?” sa tjejen med sötaste leendet i kassan.
”Nej” sa jag.
Sen vart det tyst en stund. Sen sa jag inte:
”Vill du gifta dig med mig och älska mig resten av livet och rulla nerför en kulle och trä smultron på små strån och lifta till Italien och bygga en koja i ett träd?”
Varför jag inte sa det vet jag inte. Det hade kunnat bli bra. Men det var liksom nåt som var i vägen. Någonting som sa att hon skulle tycka att jag var konstig som kom med ett så konstigt förslag och förresten kanske hon inte var trevlig heller det visste jag ju egentligen inget om och det kunde ju tänkas att hon redan hade en kille som hon älskade väldigt mycket eller så kanske vi ändå skulle bli tillsammans men då skulle hon upptäcka efter någon månad eller så att jag var en rätt jobbig typ att leva med och så skulle hon förebrå sig själv och en dag skulle jag hitta en lapp på köksbordet där det stod: ”Förlåt… men det var bäst såhär.” Så skulle det alldeles säkert bli. Men ändå.

Tack för att du väntar.

Efter detta gick jag och såg en utställning om Charlie Chaplin på Kulturhuset. Dom visade en film där alla sprang snabbt och ryckigt och hade små hattar på huvudet. Och när Charlie tog flickan under armen och gick iväg mot solnedgången tänkte jag att sådär kunde det kanske vara. Om inte verkligheten var så förbannat verklig.











Det nummer du önskar nå är inte längre i bruk. Var vänlig kontrollera numret och försök igen.

Och fan vad vi skrattade

En gång gick jag i nian och vi skulle ha klassfest. Inte för att vi var världens bästa klass var vi ju inte precis för det var rätt mycket bråk och sådär och en del kunde man ju inte ha i möblerade rum som vår mattelärare sa när Jimmy hade ritar en kuk i Johans mattebok och Johan hade sagt jävla bögjävel och det hade blivit ett väldigt liv den där gången innan matteläraren hade slagit näven i bordet och sagt att nu fick det fan i mig vara nog.
Men klassfest skulle vi alltså ha för det hade dom ju haft i dom andra klasserna och det hade man ju hört att det hade ju varit jävligt kul på dom festerna alltså och nu skulle vi ju snart sluta så det gällde ju att passa på.

Men vart skulle vi va då? Och hur skulle man få tag på spriten?
Ja alltså brorsan är ju typ tjugofem, sa Jenny, så han kan väl köpa ut lite kan han säkert göra bara ni säger vad ni vill ha och så visst kan han köpa ut och sen fick man skriva upp sig på nån sorts lista fick man skriva sitt namn och vad man ville ha och inte visste jag vad jag ville ha men jag skrev väl Sofiero X-tra stark som dom andra.
Och sen var det ju platsen också och Johan sa att där han bodde, typ mitt ute i skogen, fanns det nåt stort hus typ missionshus sa han och där skulle man väl kanske kunna vara. Och sen så blev det så.

Och där var alltså huset. Mitt ute i skogen hade dom smällt upp det och stort och rött var det och när jag kom dit hade dom ställt marschaller utanför och inifrån kunde man höra att dom spelade Eddie Meduza på hög volym.
Och sen så gick man in och där var allihopa och det var popcorn och chips i små skålar på ett bord och vid ett annat bord satt några av killarna med ölburkarna framför sig.
Så jag satte mig väl där brevid Robert och Jimmy och Mattias och Johan sa att nu jävlar gubbar nu jävlar ska vi supa sa han och slog i bordet tre gånger. Och inte hade jag druckit någonting visst ett glas vin till maten hade man väl tjatat till sig någon gång och champagnen på nyårsaftonen då. Men nu skulle vi supa och sen ska vi knulla sa han och började räkna upp tjejer i skolan som han ville knulla med.
Och du då Matte, vem vill du knulla med sa han och Matte sa att inte fan vet jag och Johan flinade och sa att det vet du väl visst det och säg det nu skrek Jimmy, säg det, säg det, säg det skrek han igen och igen och igen och Matte sa att det ska väl för fan inte ni bry er om och tog en klunk öl.
Marie kanske, sa Robert, erkänn att det är Marie du vill knulla med.
Är det väl inte, sa Matte, inte fan är det Marie inte varför skulle jag vilja knulla med Marie förresten så snygg är hon väl inte eller det är klart att hon är snygg det var ju inte så jag menade men det finns väl snyggare tjejer också menar jag.
Är det Sara då, eller Jenny?
Nej jag vet inte vad spelar det för roll egentligen har väl ingen betydelse vem jag vill knulla med ska väl ni skita i.
Jamen vi skojar ju bara med dej fattar du väl.
Ja det är väl klart att jag fattar trodde du inte jag fattade det eller man är väl inte helt dum i huvudet heller klart att man fattar skämt.

Också drack vi lite till och jag fattade inte varför Matte inte bara sa nån istället för att hålla på sådär och göra bort sig kunde ju tro att han var bög eller nåt kunde man ju tro så varför sa han ingen.
Och sen kom Anna och Jenny över till vårt bord och satte sig gjorde dom och fnissade gjorde dom och Johan undrade hur mycket dom hade druckit egentligen fast dom bara hade varsin päroncider som inte alls var stark.
Nej vi har inte druckit nåt sa dom och spelade oskyldiga och det syns väl att ni har druckit sa Johan det kan man ju se på er att visst fan har ni druckit en jävla massa för sånt ser man ju liksom.
Nej vi har inte druckit nåt sa dom igen och fnissade en massa.

Sen var det nån som satte på en tryckare, typ Celine Dion, och vad fan är det här för skit sa Jimmy kan man ju inte supa till heller.
Nej då får vi väl dansa istället sa Anna också gjorde dom det hon och Jimmy, dansade alltså.
Och efter det var det flera andra som också började dansa och Sara kom fram och frågade mig om jag ville dansa och det ville jag ju, dansa alltså, så då gjorde vi ju det då och jag la armen runt henne och hon la huvudet på min axel och tryckte brösten mot mig och särskilt stora bröst hade hon inte förstås och sådär jättesnygg var hon väl kanske inte heller men det var ju ändå skönt att dansa med henne och jag tänkte att om man bara kunde stoppa tiden nu om Celine Dion bara kunde sjunga ”I will always love you” en gång till så jag kunde få tid att tänka igenom vad jag skulle säga till henne sen men det gjorde hon ju inte och så tog dansen slut och hon gick och satte sig med några andra och jag stod kvar på dansgolvet och tänkte att vad fan gör man nu då.

Och sen började det snurra jävligt mycket och det måste väl vara spriten tänkte jag, det är väl så här det känns när man är full tänkte jag och fan vad kul det var och alla började prata en massa till och med Jocke som aldrig sa nåt började prata och skratta en massa och vi fattade inte vad det var han snackade om, nåt med någon hund var det, som hans farsa hade köpt hade han, och hunden hade blivit helt stollig, och det var väl inte så kul egentligen men just då var det det och fan vad vi skrattade.
Och sen skulle vi ut och springa tyckte Johan och det var ingen som sa nåt om det, kändes ju helt självklart att vi skulle ut och springa, var inget mer med det liksom.
Så sprang gjorde vi, ut på landsvägen och genom skogen och förbi ett hus och uppför en backe och sen kom det en bil som tutade på oss och vi fick nästan kasta oss av vägen och Matte snubblade och ramlade över Jimmy ner i ett dike ramlade dom och Jimmy blev skitsur och skrek att Matte hade förstört hans kläder och Matte mumlade förlåt och det var ju inte meníngen, var ju inte alls meningen att förstöra kläderna, var ju bilen som kom och skyll på bilen du sa Jimmy lätt att du gjorde det med flit.
Gjorde jag väl inte alls det, sa Matte, det var ju bilen som kom och….
Vill du ha stryk eller, sa Jimmy, är det det du vill eller?
Nej, men det var ju inte mitt fel, var ju bilen som kom och…
Säg att du är bög sa Jimmy, säg det.
Inte fan är jag bög heller, nu får ni ge er det var ju inte ens mitt fel det var ju bilen som kom och…
Säg att du är bög, annars slår jag dig sa Jimmy som hade plockat upp en gren från marken som han höll i och Matte sa ingenting och Jimmy började slå honom med grenen och Matte skrek Aj men sluta då, sluta då jag har ju sagt förlåt.
Och alla andra stod brevid i en halvcirkel liksom stod dom och jag sa att nu får ni väl ge er ändå ser ni inte att han får ont eller ser ni inte det?

Jamen han är ju med på det, sa Robert. Han tycker ju bara att det är roligt. Visst tycker du att det är roligt Matte, säg att du tycker att det är roligt.
Och Matte sa inte så mycket. Låg väl mest där i gräset och tyckte att det var roligt.