Visar inlägg med etikett video. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett video. Visa alla inlägg
söndag 12 oktober 2008
The wind in the trees are like "Sch-uuung, sch-uuung"
Jonas tipsade mig om det här klippet från Per Sinding-Larsens hemsida. Annika Norlin framför den finaste låten från den nya Hello Saferide-skivan - Arjeplog.
-------------------------------------------------------------------------------------
Förresten; länståg nummer 8855 från Katrineholm går inte alls till Linköping, som det angavs på min biljett. Det går till himlen. Och sen fortsätter det rakt in i solen.
lördag 4 oktober 2008
tisdag 26 augusti 2008
You can't hurry love
No, love, love, don't come easy
But I keep on waiting
Anticipating for that soft voice
To talk to me at night
For some tender arms
To hold me tight
I keep waiting
I keep on waiting
But it ain't easy
It ain't easy
torsdag 17 april 2008
Flyktsoda
Jag snubblade över den här videon på Youtube och postar den här av tre anledningar:
1. För att Flyktsoda är Ebbas absolut bästa låt.
2. För att Thåström är så snygg och cool i den här videon att det saknar motstycke.
3. För att det helt omotiverat kommer in några käcka eldslukare i mitten av videon. Så jävla 80-tal.
1. För att Flyktsoda är Ebbas absolut bästa låt.
2. För att Thåström är så snygg och cool i den här videon att det saknar motstycke.
3. För att det helt omotiverat kommer in några käcka eldslukare i mitten av videon. Så jävla 80-tal.
onsdag 19 mars 2008
Fint väder för ett luftangrepp
Det har ju varit rätt mycket filosoferande på den här bloggen de senaste dagarna. Så jag tänkte att det kanske kunde passa bra att bryta av lite med en musikvideo.
Det är mycket möjligt att jag har länkat till den här videon tidigare. Det är till och med mycket troligt. Men det gör inget, den är värd att ses om många gånger.
Faktum är att jag inte vet någon musikvideo som fyller mig med lika starka känslor som Sigur Rós "Vidrar Vel Til Loftarasa" gör. Och jag vet ingen annan video som jag blir tårögd av varje gång jag ser.
Det var faktiskt först idag som jag upptäckte att det finns en version på Youtube med engelsk text. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det är inte det att texten är dålig, det är snarare så att den känns överflödig. Det räcker ju så väl med bilderna och musiken. Jag kan också tycka att något av mystiken kring Sigur Rós försvinner när man vet vad texterna betyder.
Men i alla fall här är videon, med engelsk text.
Om ni inte har fått nog utan vill veta lite mer om Sigur Rós, kan ni läsa en recension som jag skrev om deras andra skiva "()" (som kom efter "Agaetis Byrjun" som låten i videon är hämtad från) för lite drygt tre år sen här.
Om jag hade skrivit recensionen idag hade jag nog sänkt betyget till en 8:a. Men annars tycker jag fortfarande likadant. Och jag har fortfarande inte varit på Island.
Det är mycket möjligt att jag har länkat till den här videon tidigare. Det är till och med mycket troligt. Men det gör inget, den är värd att ses om många gånger.
Faktum är att jag inte vet någon musikvideo som fyller mig med lika starka känslor som Sigur Rós "Vidrar Vel Til Loftarasa" gör. Och jag vet ingen annan video som jag blir tårögd av varje gång jag ser.
Det var faktiskt först idag som jag upptäckte att det finns en version på Youtube med engelsk text. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det är inte det att texten är dålig, det är snarare så att den känns överflödig. Det räcker ju så väl med bilderna och musiken. Jag kan också tycka att något av mystiken kring Sigur Rós försvinner när man vet vad texterna betyder.
Men i alla fall här är videon, med engelsk text.
Om ni inte har fått nog utan vill veta lite mer om Sigur Rós, kan ni läsa en recension som jag skrev om deras andra skiva "()" (som kom efter "Agaetis Byrjun" som låten i videon är hämtad från) för lite drygt tre år sen här.
Om jag hade skrivit recensionen idag hade jag nog sänkt betyget till en 8:a. Men annars tycker jag fortfarande likadant. Och jag har fortfarande inte varit på Island.
fredag 29 februari 2008
Varför måste vi såra varandra?
Jag blir alltid lite nervös när det drar ihop sig till nytt skivsläpp med Håkan Hellström. Man vet ju aldrig riktigt hur det kommer låta på förhand och jag skulle bli så grymt besviken om han släppte ifrån sig en riktigt dålig skiva. Antagligen är det en fullständigt obefogad oro, men det känns ändå bra att den finns där på något sätt.
Idag hörde jag den första singeln från den nya skivan som släpps om ungefär en månad. Den har fått titeln "För en lång, lång tid" och den gjorde mig i alla fall lite lugnare. Det känns lite tidigt att säga hur väl den står sig i relation till hans tidigare material men jag kan i alla fall konstatera att det är en skön låt. Kanske inte fullt så direkt som hans tidigare singlar, trots en väldigt smittande pianoslinga, men just därför kanske inte heller lika lätt att tröttna på.
Håkan sa i en intervju någon gång att han inte kunde förstå varför alla uppfattade honom som en glad person. På sätt och vis kan jag förstå vad han menar. Hans första skiva inleds trots allt med raderna "Ge mig arsenik/för stan är full av tanter och tragik". Jag vet inte vad ni tycker men i mina öron låter det inte sådär jättemuntert. Men samtidigt får han ju faktiskt skylla sig själv. gör man den ena extatiska spelningen efter den andra är det kanske inte så konstigt att folk uppfattar en som lycklig.
Men jag tror att det är just den där kontrasten, den där balansen (eller kanske snarare obalansen) mellan manisk eufori och djup desperation som gör att jag alltid har tyckt så mycket om honom. Det finns alltför många exempel på artister som bara har ett läge. I synnerhet verkar det ibland som att alla singer-songwriters har skrivit på ett kontrakt där de lovar dyrt och heligt att alltid vara gravallvarliga. Jag har svårt att förstå det. Livet består ju av så mycket mer än bara en känsla, så varför begränsa sig?
"För en lång, lång tid" är, i likhet med "Känn ingen sorg för mig Göteborg", en låt med en väldigt glad melodi men en väldigt olycklig text. Det är absolut inget unikt. Det finns massor av liknande exempel, från ABBA till The Magnetic Fields, men som vanligt funkar det väldigt bra.
Egentligen finns det inget mer att säga. Det är bättre att ni lyssnar.
Idag hörde jag den första singeln från den nya skivan som släpps om ungefär en månad. Den har fått titeln "För en lång, lång tid" och den gjorde mig i alla fall lite lugnare. Det känns lite tidigt att säga hur väl den står sig i relation till hans tidigare material men jag kan i alla fall konstatera att det är en skön låt. Kanske inte fullt så direkt som hans tidigare singlar, trots en väldigt smittande pianoslinga, men just därför kanske inte heller lika lätt att tröttna på.
Håkan sa i en intervju någon gång att han inte kunde förstå varför alla uppfattade honom som en glad person. På sätt och vis kan jag förstå vad han menar. Hans första skiva inleds trots allt med raderna "Ge mig arsenik/för stan är full av tanter och tragik". Jag vet inte vad ni tycker men i mina öron låter det inte sådär jättemuntert. Men samtidigt får han ju faktiskt skylla sig själv. gör man den ena extatiska spelningen efter den andra är det kanske inte så konstigt att folk uppfattar en som lycklig.
Men jag tror att det är just den där kontrasten, den där balansen (eller kanske snarare obalansen) mellan manisk eufori och djup desperation som gör att jag alltid har tyckt så mycket om honom. Det finns alltför många exempel på artister som bara har ett läge. I synnerhet verkar det ibland som att alla singer-songwriters har skrivit på ett kontrakt där de lovar dyrt och heligt att alltid vara gravallvarliga. Jag har svårt att förstå det. Livet består ju av så mycket mer än bara en känsla, så varför begränsa sig?
"För en lång, lång tid" är, i likhet med "Känn ingen sorg för mig Göteborg", en låt med en väldigt glad melodi men en väldigt olycklig text. Det är absolut inget unikt. Det finns massor av liknande exempel, från ABBA till The Magnetic Fields, men som vanligt funkar det väldigt bra.
Egentligen finns det inget mer att säga. Det är bättre att ni lyssnar.
fredag 22 februari 2008
Searching is killing me
"Försonad med min karaktär
för jag har aldrig
kunnat säga nej till någonting som helst"
Trubbel - Olle Adolphson
Ibland känns det som att jag har så mycket att göra att jag knappt hinner med att andas. Och det är ju lite konstigt eftersom jag samtidigt inte kan sticka under stol med att jag har väldigt mycket fritid. Problemet är väl att jag försöker hinna med så mycket som möjligt på denna fritid; jag springer på en massa politiska möten, jag spelar musik, jag skriver dikter och noveller med mera, med mera.
Och det hade väl varit okej om jag hade varit bra på att hantera stress. Men så är inte fallet. Jag är snarare enormt dålig på att hantera stress, jag blir helt stissig när jag ska försöka hålla ordning på mer än en sak åt gången och jag ägnar förmodligen minst lika mycket tid åt att oroa mig över saker som behöver göras som åt att faktiskt göra dem.
Ni får tänka på att jag är en björn med mycket liten hjärna. Saker behöver få ta sin tid för att jag ska kunna ta in dem.
Samtidigt undrar jag också lite vad allt det här ska leda till. Jag är 22 år nu och jag vet fortfarande inte vad jag vill bli. Ska jag satsa på politiken, musiken, studierna eller skrivandet? För man kan ju inte göra allt. Eller kan man det?
Kanske har jag helt enkelt för höga förväntningar och förhoppningar på livet. Jag kanske borde börja jobba på ett lager i Grums, komma hem från jobbet och se på tv, sova på normala tider och bli full på helgerna. Förmodligen skulle jag må bättre då. Jag skulle i alla fall känna mig betydligt tryggare.
Och ändå så gör jag inte det utan fortsätter att driva runt helt planlöst och hoppas på det bästa. Antingen så är jag modig eller så är jag dum i huvudet. Sometimes it's hard to tell the difference.
för jag har aldrig
kunnat säga nej till någonting som helst"
Trubbel - Olle Adolphson
Ibland känns det som att jag har så mycket att göra att jag knappt hinner med att andas. Och det är ju lite konstigt eftersom jag samtidigt inte kan sticka under stol med att jag har väldigt mycket fritid. Problemet är väl att jag försöker hinna med så mycket som möjligt på denna fritid; jag springer på en massa politiska möten, jag spelar musik, jag skriver dikter och noveller med mera, med mera.
Och det hade väl varit okej om jag hade varit bra på att hantera stress. Men så är inte fallet. Jag är snarare enormt dålig på att hantera stress, jag blir helt stissig när jag ska försöka hålla ordning på mer än en sak åt gången och jag ägnar förmodligen minst lika mycket tid åt att oroa mig över saker som behöver göras som åt att faktiskt göra dem.
Ni får tänka på att jag är en björn med mycket liten hjärna. Saker behöver få ta sin tid för att jag ska kunna ta in dem.
Samtidigt undrar jag också lite vad allt det här ska leda till. Jag är 22 år nu och jag vet fortfarande inte vad jag vill bli. Ska jag satsa på politiken, musiken, studierna eller skrivandet? För man kan ju inte göra allt. Eller kan man det?
Kanske har jag helt enkelt för höga förväntningar och förhoppningar på livet. Jag kanske borde börja jobba på ett lager i Grums, komma hem från jobbet och se på tv, sova på normala tider och bli full på helgerna. Förmodligen skulle jag må bättre då. Jag skulle i alla fall känna mig betydligt tryggare.
Och ändå så gör jag inte det utan fortsätter att driva runt helt planlöst och hoppas på det bästa. Antingen så är jag modig eller så är jag dum i huvudet. Sometimes it's hard to tell the difference.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)