En midsommarnattsdröm

Imorgon ska jag hålla ett tal på ett idrottsevenemang för studenter. Hur jag har fått detta uppdrag kan man verkligen undra då jag inte är särdeles förtjust i vare sig sport eller studenter. Men det är en lång historia och jag har inte för avsikt att tråka ut er med den nu. Jag tänkte bara säga att om det går åt pipsvängen så kan jag alltid trösta mig med några rader av William Shakespeare.

Teseus:

Jag vill se den pjäsen
för ingenting kan vara värdelöst
om det har fötts ur hjärtats trogna enfald.
Gå efter dem. Vi sätter oss så länge.

Hippolyta:

Jag tycker inte om när man gör narr av
naiva människor med ärlig vilja.

Teseus:

Men älskling, det är inte meningen.

Hippolyta:

Han sa ju att de inte kan någonting.

Teseus:

Då är det desto snällare av oss
att vi vill titta på det. Vad gör det
ifall de inget kan? Ett ädelt hjärta
ser mer till viljan än till resultatet.
Där jag har kommit har jag alltid hyllats
av lärda män med färdigskrivna verser.
Jag såg dem stå där darrande och bleka
och komma av sig mitt i meningen
av ren nervositet, förstöra metern
och sen inte få fram ett ljud
av själva välkomsttalet. Tro mig, älskling,
den tystnaden var hyllning nog för mig.
I den respekt jag såg i deras ängslan
läste jag mycket mer än i de fraser
en bättre oljad tunga skulle ha format.
Den kärlek talar vackrast som man vet
står tigande av skräck och trofasthet.