bob hund, Cirkus 2/5

En sak ska ni ha klart för er, pojkar och flickor. bob hund handlar inte om nostalgi. I alla fall inte om man med nostalgi menar att det var bättre förr. bob hund har funnits i 18 år och gjort 411 spelningar. Jag har sett blygsamma 3 av dem, ändå vågar jag påstå att de inte har blivit ett dugg sämre - nya skivan står sig bra i jämförelse med de tidigare och energin och spelglädjen verkar inte ha minskat med åren.

Kvällen till ära har de inte bara ett utan två förband - Pascal, som följt med dem på deras andra sverigespelningar, samt, exklusivt för Cirkus, Robert Johnson & Punchdrunks.
Jag gillar Pascal. De spelar sina låtar, enkelt och rakt, som en autostrada in i hjärtat. Bäst är nog ändå låtarna från den senaste skivan, Galgberget. Det vilar någonting suggestivt över dem. Som om apokalypsen var här när som helst. Texterna är i samma klass som Olle Ljungströms - enkla, träffsäkra och fyndiga.
Robert Johnson and Punchdrunks är kanske bra i små doser. Det låter som melodier hämtade ur någon Tarantino-rulle och Robert Johnson är faktiskt rätt cool, särskilt när han lutar sig ut över publiken och ser ut som Mick Jagger. Men i längden blir det ändå en aning sövande.

bob hund kliver på scenen strax efter nio och öppnar med två låtar från den nya skivan - "Tinnitus i hjärtat" och "Bli aldrig som oss, bli värre". Det är bra men det dröjer ett tag innan konserten griper tag om mig på allvar. Sen följer några gamla favoriter, "Dusseldorf" och "15 år bakåt och 15 år framåt". Den sistnämnda hade jag faktiskt inte väntat mig men det var väldigt roligt att de spelade den.
Efter att ha spelat i cirka en timme och varvat hits som "Ett fall och en lösning" och "Nu är det väl revolution på gång?" med "Blommor på brinnande fartyg" och andra låtar från den nya skivan går de av scenen för första gången. Men självklart kommer de tillbaka, inte bara en gång som alla andra band, utan fyra gånger. Bäst är det andra extranumret då de spelar sina kanske tre bästa låtar i rad: "Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag; tror jag", "Mer än så kan ingen bli" och "Allt på ett kort". Det var mer än jag hade vågat hoppas på. Gitarrkaoset i "Det skulle vara lätt..." hade i och för sig kunnat få fortsätta i tio minuter till för min del men att de över huvud taget spelar den känns som den bästa present man kan få. Konserten hade kunnat sluta där. Thomas Öberg säger mycket riktigt efter detta att "konserten är slut för länge sen, det här är bara efterfesten". Efterfesten består av "Hörlurar", "En som stretar emot" och slutligen "Dansa efter min pipa".

Och så det där om nostalgi. Så länge vi låter våra liv styras av börser som går upp och ner och så länge som det anses som något eftersträvansvärt att vara glättig och ytlig, så länge behövs bob hund. Så länge behövs det någon som vågar sätta en trafikkon på huvudet, ställa sig på två högtalare och tala om för oss hur saker egentligen ligger till. Det handlar inte om nostalgi, det handlar bara om känslan av att det är någonting som har gått jävligt snett och att det är vår förbannade plikt att rätta till det.

"Vi har väl aldrig sagt att du är ful? Vi har väl alltid skickat kort till jul? Du kan kalla mig för idiot, det har jag ingenting emot, jag är en idiot. Men mer än så kan ingen bli".
Det skulle kunna vara vara världens vackraste rader tillsammans med det här mellansnacket:
"bob hund säger tack så mycket.
bob hund säger också: Alla som står på gästlistan får köra in fingrarna i öronen, för den sista delen av den här låten går bara till dom som har betalat full entré.
Vi säger också till YouTube-generationen: Stoppa ner era jävla mobiltelefoner och kameror nu, sluta filma, era jävla losers, och befinn er på konserten i 40 sekunder till, ok?"

"Om du säger att den här konserten är legendarisk så är den det. För det finns ingen som kan motbevisa dig" säger Thomas också vid ett annat tillfälle.
Jag säger att den var legendarisk.

(och här får ni ändå ett youtube-klipp för att ni ska få någon känsla för hur bra det var, det kommer förstås aldrig i närheten av att vara på plats, men ändå).