En hycklares bekännelser

Jag har varit inne på det här med att leva som man lär i ett inlägg på min gamla blogg. Den här gången tänkte jag vidareutveckla det lite och ge några exempel som visar vilken hycklare jag innerst inne är.

1. Nykteristen
Jag har under de senaste månaderna varit med och anordnat en klimatvänlig, multikulturell, antikommersiell och nykter festival. Smaka på det ni. Extremt PK med andra ord. Jag har även uttalat mig i intervjuer där jag har påpekat hur viktigt det är att det finns nyktra arrangemang för ungdomar. Detta skulle kunna uppfattas som rent hyckleri för om det är någon som tycker om att supa så är det ju jag. Dock ska jag säga till mitt försvar att jag verkligen tycker att det ska finnas arrangemang där alkohol är förbjudet, likaväl som det ska finnas arrangemang där det är okej att supa. Mångfald, för att använda ännu ett slitet och politiskt korrekt begrepp.

2. Marknadsföraren
Jag skrev i somras för ett magasin som delades ut gratis till alla besökare på Arvikafestivalen. Mitt jobb var bland annat att skriva en presentation av alla artister som uppträdde. De här presentationerna är ju till för att locka besökarna till att se banden och därför kan man givetvis inte skriva något negativt. Varje band ska älskas och hyllas till skyarna, vilket jag också gjorde. Men självklart älskar jag inte alla band som spelar på Arvikafestivalen. Gjorde jag det vore jag antingen dum i huvudet eller schizofren. I min presentation av festivalens största dragplåster, Depeche Mode, skrev jag något i stil med: "Om du missar den här spelningen kommer du att ångra dig resten av ditt liv". Gissa vem som föredrog att hänga på campingen istället för att se Depeche Mode... Om Korn skrev jag något liknande trots att det är ett band som jag verkligen avskyr. Men vad gör man? Jag antar att det är någonting som ingår i spelreglerna om man vill jobba med någon form av reklam eller marknadsföring (och kanske även med journalistik, tråkigt nog).

3. Miljökämpen
När jag var ute och debatterade innan EU-valet så sa jag bland annat att jag är väldigt oroad för konsekvenserna av koldioxidutsläppen. Detta är väl en sanning med en viss modifikation. Det är ju inte så att jag ligger vaken på natten och oroar mig för vad som ska hända med fiskarna i Östersjön eller hur isbjörnarna ska klara sig. Det finns väl någonstans i bakgrunden men det som upptar mina tankar mest är mer vardagliga saker som "hur ska jag kunna betala tillbaka mina csn-skulder?", "Vad ska jag ha på mig för kläder för att folk ska tro att jag är coolare än vad jag är?" och, framförallt, "Vilken är egentligen 2000-talets bästa låt?".
Detta betyder givetvis inte att jag inte bryr mig om miljön. Men det är alldeles för stort och abstrakt för att jag ska kunna känna någon oro i magen. Det är ungefär som när det dör hundratusen i en jordbävning i Afghanistan och man tänker "Jaha" och går vidare.

Jag menar, vad ska man göra? Man gör ju ändå sitt bästa och mer än så kan ingen bli. Det måste jag tro.