Way Out West 2010

Så var ännu en Way Out West-festival över, den fjärde i ordningen och den tredje för min del (jag har bara missat första året). Ännu en gång har jag sett en massa fantastiska spelningar och haft en väldigt trevlig festival. Det som gör Way Out West nästan unik i Sverige och anledningen till att jag går på den år efter år trots att jag egentligen inte är så förtjust i stadsfestivaler är ju att arrangörerna har en sådan otrolig fingertoppskänsla när det gäller att boka bra artister. Även de artister som jag inte har lyssnat på tidigare brukar jag nästan alltid bli positivt överraskad av.

Fredagen inleddes med Jens Lekman. Eftersom jag aldrig hade sett honom förut så var det en konsert som jag såg fram emot extra mycket. Det var en fin konsert där han blandade gamla klassiker med nya låtar. Bland de nya tycker jag att "The End Of The World Is Bigger Than Love" sticker ut. En låt som är både sorglig och hoppfull på samma gång. Det var förstås även trevligt att höra "Black Cab", "A Sweet Summer Night On Hammer Hill" och den avslutande "Jag tyckte hon sa lönnlöv" (den svenska versionen av Maple Leaves). Kanske inte den konsert som jag kommer tänka tillbaka på mest från festivalen men just sådär innerlig och vacker som jag alltid har tänkt mig att en Jens Lekman-konsert måste vara.
Därefter såg jag i tur och ordning Panda Bear, Beach House, Soundtrack of Our Lives, lite av The National, Iggy & The Stooges, Jónsi och M.I.A.
Panda Bear spelade förstås alldeles för tidigt på dagen för att hans suggestiva och drömska musik skulle komma till sin rätta. Men det funkade om man blundade.
Beach House var bra, men ingen sensation. Känns som att det skulle ha funkat nästan lika bra att lyssna på skiva som att se live.
TSOOL var också första gången jag såg trots att jag har lyssnat på dem i perioder sedan början av gymnasiet. Det var vackert och fint samspel med symfoniorkestern. Men riktigt magiskt blev det bara i den gamla hiten "Instant Repeater '99" och "A Lonesome Summer Dream".
The National lät bra på håll, men jag var vid det tillfället lite för trött i benen för att orka stå upp och se en till konsert.
Iggy & The Stooges var väl ungefär som man förväntade sig. Ändå är det svårt att inte förvånas att den 63-årige Iggy Pop fortfarande verkar ha mer energi i kroppen än del flesta 20-åringar. Jag tror inte det är någon som tycker att hans ådriga överkropp ser särskilt sexig ut längre, men jag tycker ändå att han ska ha cred för att han vägrar att sluta leka rockstjärna trots att han är alldeles för gammal.
Jónsi var utan tvekan fredagens bästa konsert. Jag såg Sigur Rós för två år sen och blev ganska besviken. Hade därför inga jättehöga förväntningar på Jónsi, i synnerhet som jag har tyckt att hans solomaterial har varit sämre än det han har spelat med >Sigur Rós. Men det var oerhört stämningsfullt och vackert från första till sista tonen. Att han spelade precis i skymningen och att bakgrundsfilmerna var väldigt fina kan säkert ha bidragit till detta men framförallt var det musiken.
M.I.A. var förstås en upplevelse att se. Allt var långtifrån bra, men en del var å andra sidan benkrossande bra. Efter en ganska seg inledning kom hon slutligen in på scenen och levererade sitt revolutionspotpurri bestående av electropop, hiphop, r'n'b, punk och alla andra upptänkliga genrer. Ibland blir det lite för mycket åt r'n'b eller techno-hållet för min smak. Föga förvånande tycker jag bäst om de poppigaste låtarna, typ Paper Planes. Men M.I.A. vore förstås inte M.I.A. om hon inte rörde ihop allting och jag tror det är därför som så många älskar henne.
Kvällen avslutades i Annedalskyrkan där jag såg Basia Bulat och Taken By Trees. Två väldigt vackra konserter, trots att jag var så trött att jag höll på att somna nästan hela tiden.


Den stora konserten på lördagen var förstås Håkan Hellström. Men innan dess hann jag med att se The Drums, Girls, Radio Dept och delar av Shout Out Louds, Anna Ternheim och Pavement.
The Drums såg framförallt snygga ut, musiken var kanske inte fullt lika bra men ändå en habil konsert.
Shout Out Louds har jag aldrig riktigt fattat grejen med. De har ett knippe bra låtar men också en hel del som låter ganska tråkigt.
Girls var grymma. Jag stod ett tag och funderade på vad som gör dem så bra och kom fram till att det nog är så enkelt som att de har bättre låtar än de flesta andra band i samma genre. Bättre melodier och mer känsla i arrangemangen. Bra skit helt enkelt.
Jag tänker ibland att jag kanske är lite orättvis mot Anna Ternheim. Det känns ofta som att hennes musik är lite för duktig och tråkig men en del av hennes låtar är ju faktiskt riktigt bra. Dock är det verkligen inte musik som gör särskilt bra på en festivalscen i solsken klockan fyra på eftermiddagen. Det var samma sak när jag såg henne på Arvikafestivalen härom året, musiken kommer inte till sin rätta. Men jag tyckte ändå att det var kul att hon spelade en svensk cover på Arcade Fires fantastiska "My Body Is A Cage" som var nästan lika bra som orginalet. Tyvärr missade jag den stora överraskningen, när Henrik Berggren kom in på scenen och sjöng med i "Shoreline", eftersom jag hade sprungit iväg till Radio Dept då.
Jag förstår inte de som gnäller om att Radio Dept. är dåliga live. Själv tycker jag faktiskt att de är ännu bättre live än på skiva. De var också mycket bättre än på Arvikafestivalen, kanske för att responsen från publiken var betydligt bättre här.
Pavement har aldrig betytt jättemycket för mig. Jag tycker att de är bra men jag har lite svårt att förstå de som blir jättelyriska. Kanske krävs det bara att jag lyssnar mer på dem för att kunna ta det till mig.

Jag har sett Håkan Hellström live fler gånger än vad jag kan komma ihåg. Men jag har aldrig tidigare sett honom framföra "Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg"-skivan från början till slut. Det var anledning nog att se fram emot den konserten. Ingen skiva har någonsin betytt mer för mig än vad den har gjort. Det är jag förstås inte ensam om att tycka, men bara för att väldigt många älskar något väldigt mycket så behöver det inte betyda att det är mindre bra.
Jag och Joakim tänkte först att vi skulle försöka stå längst fram men insåg efter ett tag att vi är för gamla för sånt. Istället stod vi cirka tio meter från scenen, vilket ändå var ganska långt fram.
Det mesta var precis som man kan förvänta sig - matroskostymerna satt som dom skulle och det var allsång och dans och skrik och tårar. Man kan kanske tycka att det är löjligt att Håkan fortfarande sjunger om misslyckade utekvällar och tjejer som han varit kär i men inte vågat fråga chans på när han är en 36-årig och stadgad tvåbarnspappa. Men egentligen är det väl inte konstigare än att Iggy Pop hoppar runt i bar överkropp på scenen. Vad många också glömmer är att Håkan var ganska gammal redan när "Känn ingen sorg..." kom ut och att den kändes ganska nostalgisk redan då.
Det bästa med konserten var kanske ändå att vi fick höra en helt ny låt, specialskriven för detta tillfälle och som han sa att aldrig skulle framföra live igen. Jag hoppas att han ljög, eller att han åtminstone spelar in den för den var fantastiskt bra.

Efter att Håkan-spelningen var slut dissade vi både Lykke Li och Chemical Brothers för att vi ville komma in på Jazzhuset och var rädda för att det skulle vara enorm kö om vi kom dit senare.
Vi hade inte behövt oroa oss. Vi var nästan där först av alla och en timme efter att vi hade kommit dit var det fortfarande nästan tomt. Jag är fortfarande lite bitter för att jag missade Christopher Sander som spelade i Annedalskyrkan sent på natten, men å andra sidan fick jag se två andra riktigt bra spelningar med Anton Kristiansson och EF. Den förstnämnda var så bra att jag skickade ett sms till flera kompisar efter spelningen där jag skrev: "Jag har sett popens framtid och han heter Anton Kristiansson". Såhär i efterhand var det kanske en aning överdrivet, men just där och då kändes det faktiskt så. Anton Kristiansson är mest känd för att ha snott riffet i en känd Broder Daniel-låt och lagt på lite rap om ångesten och ensamheten i Göteborg. Det kunde ha blivit väldigt dåligt och jag gillar ju inte ens rap, men på något sätt blir det riktigt bra. I alla fall live, jag har lyssnat lite på inspelningarna av "Lilla London" och "Du är knark" och jag tycker inte alls att det är samma grej. Det kan väl ha lite att göra med graden av fylla också kan jag gissa.
EF lät som de sista fem minuterna av Jónsi-konserten - ett postrockigt mangel från början till slut. Vissa kanske uppfattar det som monotont och tråkigt men jag älskar det.

Det känns lite tråkigt att säga men trots allt var nog ändå Håkan Hellström festivalens höjdpunkt. Här är en video med den nya låten, inspelningen gör den förstås inte rättvisa, men ni kanske ändå kan få en hint om hur bra det var.