Sa jag förut att Loney, Dears "In With The Arms" är världens bästa låt? Jag menade det givetvis inte.
Det här däremot, det är fan i mig världens bästa låt. Idag, imorgon och för alltid. Och jag älskar verkligen hur han efter att stråkarna har tonat ut vandrar runt på scenen lite smått generad för att sedan plocka upp en digitalkamera och ta kort på publiken. Det är så himla Lekmanskt.
(P.S: det måste bli ett slut på det här ständiga youtube-postandet hela tiden. Nån får fan ta och säga till mig på skarpen.)
lördag 14 juni 2008
Come on over dance with me...
Jag har lite dåligt samvete för att jag aldrig skriver någonting ordentligt nuförtiden. Jag tänkte ju att den här bloggen skulle bli lite mer seriös än min förra med långa genomarbetade inlägg. Men så har det inte riktigt blivit, snarare tvärtom.
Jag önskar att jag var lite målinriktad, då kanske jag någon gång kunde färdigställa något av alla mina påbörjade projekt. Jag har till exempel flera påbörjade romaner, en som jag har skrivit närmare 100 sidor på, jag har en massa uppslag till noveller som jag inte har orkat göra något med, jag har en massa låtar som ligger och dräller och som jag inte har orkat spela in. Men en dag kanske...
Jag avundas verkligen människor med självdisciplin. Som Zlatan som sa i alla intervjuer att han skulle bli världens bästa fotbollspelare också blev han det. Eller som Marcel Proust som spärrade in sig i sin lägenhet och skrev en romansvit på tretusen sidor. Eller som Emil Svanängen som gång på gång försökte skriva världens vackraste låt tills han plötsligt en dag lyckades:
Jag önskar att jag var lite målinriktad, då kanske jag någon gång kunde färdigställa något av alla mina påbörjade projekt. Jag har till exempel flera påbörjade romaner, en som jag har skrivit närmare 100 sidor på, jag har en massa uppslag till noveller som jag inte har orkat göra något med, jag har en massa låtar som ligger och dräller och som jag inte har orkat spela in. Men en dag kanske...
Jag avundas verkligen människor med självdisciplin. Som Zlatan som sa i alla intervjuer att han skulle bli världens bästa fotbollspelare också blev han det. Eller som Marcel Proust som spärrade in sig i sin lägenhet och skrev en romansvit på tretusen sidor. Eller som Emil Svanängen som gång på gång försökte skriva världens vackraste låt tills han plötsligt en dag lyckades:
onsdag 11 juni 2008
A Day In The Life
Jag hade en kompis när jag liten som hette Albert. Albert kunde man lita på, han höll alltid med mig om precis allting och skvallrade inte för någon.
Albert bodde i ett litet hål i England. Hur han hamnade där är det ingen som riktigt vet men det kan ha berott på att jag hade lyssnat på Beatles A Day In The Life och trott att de sjöng om Alberts hål när de sjunger: "How many holes does it take to fill the Albert Hall". Åtminstone tror mina föräldrar att det var så och även om det inte var det så är det i alla fall en bra historia.
När jag blev äldre fick jag fler kompisar. Min besvikelse blev stor när jag upptäckte att ingen av dem bodde i hålor under jorden utan i vanliga radhus.
Albert bodde i ett litet hål i England. Hur han hamnade där är det ingen som riktigt vet men det kan ha berott på att jag hade lyssnat på Beatles A Day In The Life och trott att de sjöng om Alberts hål när de sjunger: "How many holes does it take to fill the Albert Hall". Åtminstone tror mina föräldrar att det var så och även om det inte var det så är det i alla fall en bra historia.
När jag blev äldre fick jag fler kompisar. Min besvikelse blev stor när jag upptäckte att ingen av dem bodde i hålor under jorden utan i vanliga radhus.
söndag 8 juni 2008
Fussball
Den stora frågan nu när Fotbolls-EM har börjat är inte vilket lag som kommer vinna, vem som kommer göra flest mål eller vilka bortförklaringar Lasse Lagerbäck kommer komma med när Sverige åker ur.
Nej, det som jag undrar mest av allt är hur man ens kan spela fotboll i Schweiz och Österrike. Det är ju bara berg överallt! Det kanske är därför som de är så dåliga. Jag förmodar att danska backhoppare har samma problem, fast tvärtom då.
I vilket fall är det en himla tur att det finns läktare och extrabollar. Det skulle inte vara kul att vara målvakt annars om man var tvungen att springa en mil nerför berget varje gång någon sköt utanför målet...
Nej, det som jag undrar mest av allt är hur man ens kan spela fotboll i Schweiz och Österrike. Det är ju bara berg överallt! Det kanske är därför som de är så dåliga. Jag förmodar att danska backhoppare har samma problem, fast tvärtom då.
I vilket fall är det en himla tur att det finns läktare och extrabollar. Det skulle inte vara kul att vara målvakt annars om man var tvungen att springa en mil nerför berget varje gång någon sköt utanför målet...
onsdag 4 juni 2008
Do You Wanna Dance?
En del låtar finns som bekant i väldigt många olika versioner. Do You Wanna Dance? är en sån låt. Den skrevs ursprungligen av Bob Freeman 1958 och har sen dess spelats in av alla möjliga artister, från Cliff Richards till The Ramones. Men vilken version är egentligen bäst?
Jag tänkte ge er chansen att avgöra själva genom att lägga upp några videor som jag hittade på Youtube. Själv håller jag nog mammorna och pappornas version från 1966 som den bästa inspelningen (jag tror Jens Lekman är benägen att hålla med mig) och Beach Boys version, som förmodligen är den mest välkända, som god tvåa. Men Cliff Richards & The Shadows har nog de coolaste movesen. Och Japonesian Ball Foundation förtjänar också någon sorts stilpoäng eftersom de är så underbart japanska.
Bobby Freeman
Cliff Richards & The Shadows
The Beach Boys
The Mamas & The Papas
Bette Middler
The Ramones
Japonese Ball Foundation
Jag tänkte ge er chansen att avgöra själva genom att lägga upp några videor som jag hittade på Youtube. Själv håller jag nog mammorna och pappornas version från 1966 som den bästa inspelningen (jag tror Jens Lekman är benägen att hålla med mig) och Beach Boys version, som förmodligen är den mest välkända, som god tvåa. Men Cliff Richards & The Shadows har nog de coolaste movesen. Och Japonesian Ball Foundation förtjänar också någon sorts stilpoäng eftersom de är så underbart japanska.
Bobby Freeman
Cliff Richards & The Shadows
The Beach Boys
The Mamas & The Papas
Bette Middler
The Ramones
Japonese Ball Foundation
måndag 2 juni 2008
Dream a little dream of me
En gång för länge sedan, långt innan du och jag föddes, fanns det ett land som hette Blomsterlandet. I Blomsterlandet var alla människor lyckliga. De hade blommor i sitt hår, rökte hasch och spelade in musik hela dagarna. Paul McCartney var Blomsterlandets president och vid sin sida hade han bland annat Dennis Wilson, John Sebastian, Arthur Lee, Joni Mitchell och en massa andra. Inte nog med detta. I Blomsterlandet var dessutom alla människor snälla och trevliga mot varandra för de trodde på någonting så gammalmodigt som att man skulle behandla sin nästa som man själv ville bli behandlad.
Snällast av alla var John Philips, Michelle Phillips, Denny Doherty och Mama Cass Elliot. Man behöver bara se en bild eller höra tio sekunder av valfri låt med The Mamas & The Papas för att förstå hur snälla de var.
Den 29 juli 1974 dog Mama Cass Elliot av en hjärtattack. Några år därefter började en period som brukar kallas för "80-talet" och alla människor blev plötsligt kalla, cyniska, ironiska, självupptagna, fula och tråkiga.
Ja, ja. Det kanske inte var riktigt så. Men vi kan väl leka det?
Snällast av alla var John Philips, Michelle Phillips, Denny Doherty och Mama Cass Elliot. Man behöver bara se en bild eller höra tio sekunder av valfri låt med The Mamas & The Papas för att förstå hur snälla de var.
Den 29 juli 1974 dog Mama Cass Elliot av en hjärtattack. Några år därefter började en period som brukar kallas för "80-talet" och alla människor blev plötsligt kalla, cyniska, ironiska, självupptagna, fula och tråkiga.
Ja, ja. Det kanske inte var riktigt så. Men vi kan väl leka det?
Another Travelin' Song
Det känns som att jag har befunnit mig på resande fot väldigt mycket den senaste tiden. För ungefär en och en halv månad sen var jag i Stockholm på arbetsintervju, sen var jag och hälsade på Maria i Uppsala på Valborg, förra helgen var jag i Östersund och den här helgen har jag varit först uppe hos mina föräldrar, därefter i Uppsala, sedan i Stockholm också hem till Karlstad igen.
Förutom att resa har jag också hunnit med två födelsedagsfiranden och en teaterföreställning. I fredags firade vi min kära mormors 85-årsdag. Det var ganska trevligt men inte så spektaktulärt att jag tycker det är värt att återberätta. Åkte färdtjänst med mormor upp till Torfolk på lördageftermiddagen. Jag har gjort det några gånger nu eftersom det ofta slumpar sig så att både jag och mormor ska upp till gården samtidigt (till exempel när någon fyller år eller när det är något annat som ska firas). Eftersom mormor har rätt till färdtjänst och får ta med sig en passagerare så känns det lite onödigt att ta bussen upp (särskilt som jag alltid blir bjuden på resan om jag åker med mormor). Chaufförerna brukar dock alltid se på mig lite skeptiskt när det visar sig at jag ska åka med. Kanske tycker de att jag är för ung för att åka färdtjänst, men det ska väl börjas i tid?
I lördags åkte vi till Uppsala, de flesta i bil förutom jag som inte fick plats i bilen och därför fick ta tåget. I Uppsala firade vi en god väns 50-årsdag. Först var vi uppe på en kulle vid det väldiga Sten Sture-monumentet och sedan fortsatte firandet på lokal. Också detta var trevligt, även om jag kände mig väldigt trött och blasé under slutet av kvällen.
Förresten, jag har sagt det förut men det tål att sägas igen, Uppsala är en förbannat fin stad. Synd bara att jag aldrig hinner vara där någon längre period i sträck.
Nästa dag återvände de andra till Värmland medan jag åkte ner till Stockholm för att gå på teater. Jag missade ett teaterbesök med klassen förra helgen när jag var uppe i Östersund så därför tänkte jag passa på att ta igen det nu. Innan teatern började hann jag med att träffa Niklas också. Vi köpte varsin glass och satte oss nere vid vattnet i närheten av slussen. Solen sken, turisterna flockades, måsarna skränade, några motorbåtar surrade runt och allt kändes väldigt... somrigt.
Efter en dryg timme skildes vi åt och jag gick iväg till Stadsteatern för att se Peter Weiss pjäs Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr De Sade (känn på den titeln!). Den var förvånasvärt bra, jag hade inte så höga förväntningar eftersom jag hade hört flera i klassen beklaga sig över att den inte var särskilt bra. Visst, den hade väl sina brister och tål kanske inte riktigt att jämföras med Peter Brooks klassiska version från 70-talet men som helhet tyckte jag ändå den var mycket bra.
Redan på tåget till Uppsala upptäckte jag att batteriet i min mobiltelefon var i princip slut och jag hade glömt att med mig en laddare. Dessutom hade jag nästan helt slut på pengar. Jag lyckades med lite ansträngning få dem att räcka under helgen men det var nära att jag blev avkastad på tåget från Uppsala till Stockholm eftersom jag hade typ fem kronor för lite på mig för att kunna betala biljetten...
Efter att teatern var slut var det fyra timmar kvar tills tåget tillbaka till Karlstad skulle gå. Det är märkligt hur handikappad man känner sig när man varken har pengar eller mobil. Det känns lite som att ha båda händerna bakbundna. Ändå är det bara fem år sen som jag inte ens hade någon mobil.
Inte kunde jag lyssna på musik heller eftersom jag har musiken inlagd på mobilen. Vad jag kunde göra vara att promenera runt i Stockholm, käka på falafelkungen och sätta mig i grässlänten brevid Stadsbiblioteket och läsa. Det gjorde jag också och det var inte så tokigt.
Sen visade det sig givetvis också att tåget till Karlstad var tjugo minuter försenat. Inte så mycket, men tillräckligt mycket för att jag skulle missa bussen som jag skulle ha bytt till i Örebro. Personalen på tåget fixade i alla fall så att jag och en tjej som skulle till Kristinehamn fick åka taxi hem från Örebro. Tur det, annars vet jag inte hur det skulle ha löst sig. Ensam i Örebro mitt i natten utan vare sig pengar eller mobil hade inte varit så himla kul.
-----------------------------------------------
Precis innan jag åkte iväg till Uppsala i lördags så kollade jag mailboxen och upptäckte jag hade fått ett mycket speciellt mail. Jag tänker inte berätta vad som stod i mailet, men jag kan säga som så att jag har grubblat och funderat på det nästan konstant hela helgen. Och jag vet fortfarande varken ut eller in.
Förutom att resa har jag också hunnit med två födelsedagsfiranden och en teaterföreställning. I fredags firade vi min kära mormors 85-årsdag. Det var ganska trevligt men inte så spektaktulärt att jag tycker det är värt att återberätta. Åkte färdtjänst med mormor upp till Torfolk på lördageftermiddagen. Jag har gjort det några gånger nu eftersom det ofta slumpar sig så att både jag och mormor ska upp till gården samtidigt (till exempel när någon fyller år eller när det är något annat som ska firas). Eftersom mormor har rätt till färdtjänst och får ta med sig en passagerare så känns det lite onödigt att ta bussen upp (särskilt som jag alltid blir bjuden på resan om jag åker med mormor). Chaufförerna brukar dock alltid se på mig lite skeptiskt när det visar sig at jag ska åka med. Kanske tycker de att jag är för ung för att åka färdtjänst, men det ska väl börjas i tid?
I lördags åkte vi till Uppsala, de flesta i bil förutom jag som inte fick plats i bilen och därför fick ta tåget. I Uppsala firade vi en god väns 50-årsdag. Först var vi uppe på en kulle vid det väldiga Sten Sture-monumentet och sedan fortsatte firandet på lokal. Också detta var trevligt, även om jag kände mig väldigt trött och blasé under slutet av kvällen.
Förresten, jag har sagt det förut men det tål att sägas igen, Uppsala är en förbannat fin stad. Synd bara att jag aldrig hinner vara där någon längre period i sträck.
Nästa dag återvände de andra till Värmland medan jag åkte ner till Stockholm för att gå på teater. Jag missade ett teaterbesök med klassen förra helgen när jag var uppe i Östersund så därför tänkte jag passa på att ta igen det nu. Innan teatern började hann jag med att träffa Niklas också. Vi köpte varsin glass och satte oss nere vid vattnet i närheten av slussen. Solen sken, turisterna flockades, måsarna skränade, några motorbåtar surrade runt och allt kändes väldigt... somrigt.
Efter en dryg timme skildes vi åt och jag gick iväg till Stadsteatern för att se Peter Weiss pjäs Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr De Sade (känn på den titeln!). Den var förvånasvärt bra, jag hade inte så höga förväntningar eftersom jag hade hört flera i klassen beklaga sig över att den inte var särskilt bra. Visst, den hade väl sina brister och tål kanske inte riktigt att jämföras med Peter Brooks klassiska version från 70-talet men som helhet tyckte jag ändå den var mycket bra.
Redan på tåget till Uppsala upptäckte jag att batteriet i min mobiltelefon var i princip slut och jag hade glömt att med mig en laddare. Dessutom hade jag nästan helt slut på pengar. Jag lyckades med lite ansträngning få dem att räcka under helgen men det var nära att jag blev avkastad på tåget från Uppsala till Stockholm eftersom jag hade typ fem kronor för lite på mig för att kunna betala biljetten...
Efter att teatern var slut var det fyra timmar kvar tills tåget tillbaka till Karlstad skulle gå. Det är märkligt hur handikappad man känner sig när man varken har pengar eller mobil. Det känns lite som att ha båda händerna bakbundna. Ändå är det bara fem år sen som jag inte ens hade någon mobil.
Inte kunde jag lyssna på musik heller eftersom jag har musiken inlagd på mobilen. Vad jag kunde göra vara att promenera runt i Stockholm, käka på falafelkungen och sätta mig i grässlänten brevid Stadsbiblioteket och läsa. Det gjorde jag också och det var inte så tokigt.
Sen visade det sig givetvis också att tåget till Karlstad var tjugo minuter försenat. Inte så mycket, men tillräckligt mycket för att jag skulle missa bussen som jag skulle ha bytt till i Örebro. Personalen på tåget fixade i alla fall så att jag och en tjej som skulle till Kristinehamn fick åka taxi hem från Örebro. Tur det, annars vet jag inte hur det skulle ha löst sig. Ensam i Örebro mitt i natten utan vare sig pengar eller mobil hade inte varit så himla kul.
-----------------------------------------------
Precis innan jag åkte iväg till Uppsala i lördags så kollade jag mailboxen och upptäckte jag hade fått ett mycket speciellt mail. Jag tänker inte berätta vad som stod i mailet, men jag kan säga som så att jag har grubblat och funderat på det nästan konstant hela helgen. Och jag vet fortfarande varken ut eller in.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)