Mitt liv som tidningsbud - del 1

Jag lovade ju i mitt förra inlägg att jag skulle berätta lite om mitt jobb. Och nu har jag i alla fall jobbat några nätter, så jag tänkte att det kanske börjar bli dags.

Trots att jag sov några timmar mitt på dagen på söndagen hade jag inga större problem att somna när jag kom hem till Anna-Lena. Jag var väl fortfarande ganska trött efter festivalandet. För säkerhets skull ställde jag två väckerklockor på ringning så att jag skulle kunna ta mig upp 01.45 (jag skulle börja 02.35).
När jag kom fram till Tjärhovsgatan 21 blev jag lite förvånad över att det var så mycket folk. Jag vet inte riktigt vad jag hade föreställt mig men jag trodde nog att det skulle vara betydligt färre personer, men det är i alla fall ett 40-tal personer som jobbar bara i mitt distrikt (östra delen av Södermalm). Jag blev hänvisad till en kille som heter Carlos och som skulle gå igenom arbetsuppgifterna med mig. Förutom själva tidningsutdelandet är det en hel del annat man ska göra, till exempel gå igenom reklamationer, fylla i störningsrapporter etc. Allt verkade väldigt komplicerat när han gick igenom det med mig men det är i själva verket ganska enkelt bara man kommer in i rutinerna.
Efter att han hade gått igenom alla rutiner med mig, vilket tog en dryg timme, lastade vi på tidningarna på kärran och gick iväg. Jag gjorde några småfel på den första turen men överlag gick det ganska bra. Carlos är en ganska sträng lärare, om han tycker att någonting tar för lång tid eller att man gör det på fel sätt stirrar han på en med en anklagande blick. Han verkar också vara en sån person som sätter en ära i att aldrig begå några misstag och se till så att prenumeranterna alltid får sina tidningar.

Vid 06.30 var vi klara med rundan och jag kunde gå hem och lägga mig igen. Sov fram till 13.00 och häckade framför datorn resten av dagen, vilket var otroligt skönt.
På tisdagen gick jag en sväng på Söder och köpte nya skor, ett par Adidasbyxor och några cd-skivor. På kvällen åkte jag iväg till Mälarhöjden för att träffa Niklas och Mikaela. vi drack lite vin, småpratade, gick på en promenad och hade det trevligt fram tills jag var tvungen att åka tillbaka igen eftersom jag tänkte att jag behövde ha några timmars sömn innan jag skulle upp och jobba igen.
Natten till onsdagen fick jag dela ut tidningar tillsammans med en snubbe som heter Sören, en äkta söderkis if I ever did see one. Han såg ut att vara runt sextio, hade grått skägg, keps och blå hängselbyxor. Jag började med att fråga honom om han hade jobbat där länge.
"Ja, det är väl ungefär tjugofem år nu skulle jag tro" svarade han och log lite finurligt. När vi kom ut på gatan hälsade han på en kille på vägen.
"Den där killen är polis, sörru. Ja, jag är också polis" sa han och pekade på sin keps som det mycket riktigt stod "Police" på.
"Nä, jag skojar bara med dig. Det finns ett band som heter Police vet du. Riktigt bra grejer. Sting var med där. Vad gillar du för musik då?"
"Tja... allt möjligt. Rätt mycket 60- och 70-tals-musik. Bob Dylan till exempel."
"Ja, han är bra. Han kan inte sjunga men han skriver bra låtar. Gillar du ABBA då?"
"Jovars."
"Det är inte så tokigt va? Det går bra för dem nu, Björn & Benny. Det har kommit en film som heter Mamma Mia nu läste jag. Jag gillar ABBA. Också gillar jag dansband, det är härligt att få röra på benen ibland."
Och så fortsatte det. Det var en rätt underhållande natt.
Vaknade vid 15-tiden dagen efter, för att inte dagen skulle kännas helt bortkastad gick jag på en promenad i Vita Bergs-parken. Trots att jag har varit en del på Söder så har jag faktiskt aldrig varit uppe där tidigare. Men det är väldigt fint med Sofiakyrkan, de gamla statarkåkarna och friluftsteatern.

När jag kom till jobbet följande natt satt alla och rullade tummarna. Det visade sig att det hade varit strömavbrott på tryckeriet och därför var DN försenad. Det dröjde ungefär två timmar innan tidningarna slutligen kom. Medan vi väntade satt jag och snackade lite med en tjej som också precis hade börjat och som det visade sig också läste Kulturvetenskap. När tidningarna slutligen kom skyndade sig alla iväg. Egentligen ska tidningarna vara färdigutdelade innan klockan 06.00 men det var ingen chans att hinna med det nu. Jag fick gå själv för första gången, men det gick ganska bra och jag lyckades i alla fall få ut alla tidningar innan klockan hade hunnit bli 08.00.


Till sist, några plus och minus med jobbet:

+ Jobbet tar inte mer än några timmar, sen har man hela dagen ledig.

- Dygnsrytmen. Jag har aldrig jobbat natt tidigare och det är väldigt svårt att vänja kroppen. Jag tänkte först att jag skulle sova några timmar på kvällen innan jag börjar jobba och några timmar till på förmiddagen. Men det funkade ju inte, så nu blir det att jag sover halva dagen och är vaken fram till jag ska börja jobba. Därmed faller det första plusset bort lite - trots att man har en massa ledig tid känns det som att man inte hinner göra något vettigt eftersom man bara sover bort dagarna.

+ Det är ett alldeles ypperligt tillfälle för mig att äntligen få bekanta mig med Södermalm - den där stadsdelen som jag alltid har drömt om och romantiserat (eller i alla ända sedan jag läste "Mina drömmars stad"-serien i 13-årsåldern). Det är kanske lite löjligt att ha ett så romantiskt förhållande till Söder. Det är ju egentligen inte särskilt speciellt. Men jag gillar utsikten från balkongen i den här lägenheten på 8:e våningen, där man kan blicka ut över taknockarna. Och jag gillar de gamla husen med rejäla portar och gallerförsedda hissar.

- Tyvärr hinner man inte njuta så mycket av vare sig nattluften eller miljön eftersom det är ett så stressigt jobb. Det blir också ganska svettigt att springa upp och ner i trappor efter ett tag.

+ Något man kan roa sig med när man delar ut tidningarna är kändisspotting d.v.s. kolla namnen på brevinkasten och se om det är något namn man känner igen. På Skånegatan hittade jag några personer som skulle kunna vara kändisar. Bland annat Mats Olsson (jag vet inte om det är "The Mats Olsson" men det känns rätt logiskt att Mats Olsson bor i närheten av Pet Sounds) och en viss A. Järvinen. Jag trodde också att jag hade delat ut DN till sångaren i Freestyle tills jag kom på att han heter Christer Sandelin och inte Tommy Sandelin.

Det får vara nog för tillfället. Om en dryg timme ska jag bege mig ut igen. Vi får se vad den här natten kommer bära med sig.

Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp

***



The Go! Teams aerobicsinstruktör Ninja.



Jag är i Stockholm nu. Trött och förkyld men ändå rätt nöjd med livet. Inatt gjorde jag mitt första arbetspass som tidningsbud. Jag kommer berätta lite mer om det så småningom men inte just nu. Istället tänkte jag ta och skriva lite om Arvikafestivalen som jag var på större delen av förra veckan.

Jag var, som jag nämnt tidigare, där med Grön Ungdom för att värva nya medlemmar precis som förra året. Till skillnad från förra året var dock allting mycket mer spartanskt och enkelt i år. Från riksnivå har man inte velat satsa på Arvikafestivalen det här året (vilket jag tycker är lite märkligt med tanke på hur många nya medlemmar vi lyckades värva förra året) så vi i Värmland bestämde oss för ett tag sen för att försöka ordna något på egen hand. Därefter har det varit ett väldigt sjå med att skrapa ihop pengar och få tag på folk som kunnat tänka sig att jobba. så sent som bara några dagar innan festivalen var jag väldigt tveksam till om det skulle bli något alls, men nu i efterhand kan jag ändå konstatera att det blev rätt lyckat. Trots att vi bara var fyra stycken som jobbade. Trots att vårt tält var väldigt improviserat med några tygstycken upphängda som väggar, några filtar på gräset eftersom vi inte hade några fåtöljer eller soffor och en pappersrulle där folk kunde få måla vad de hade lust med. Trots allt detta lyckades vi ändå värva 53 nya medlemmar, vilket kanske inte är så mycket jämfört med förra årets 130 men ändå mer än jag tror någon av oss hade förväntat sig.

***

Vi blev, precis som förra året, inkvarterade på Artistcampingen. Dock visade det sig ganska snart att det hade blivit något missförstånd och att vi egentligen inte skulle bo där. Men eftersom vi redan hade slagit upp våra tält där och eftersom vi inte fick något besked om var vi skulle bo istället så bodde vi där i alla fall. Det blev dock lite tjatigt efter ett tag att hålla på och förklara för vakterna varje gång vi skulle in på campingen att vi visst fick vara där trots att vi hade fel armband.

***

Jag gjorde bara två besök på den stora campingen i år, ett på onsdagkvällen och ett på fredag natt. Det var fullt tillräckligt om man säger så. Jag förstår inte riktigt hur folk pallar att bo där. Hur kan man frivilligt vilja vada i skräp, snubbla på tältpinnar och bli påhoppad av dräggpunkare med kroppen invirade i gaffatejp? Det där med skräpet är något som jag har tänkt lite på. Själv har jag alltid haft svårt för att bara slänga saker runt mig i naturen, även om jag vet att det kommer bli omhändertaget så småningom. Det känns så jävla onödigt och det är faktiskt inte särskilt svårt att köpa en rulle soppåsar... Jag är medveten om att detta gör mig till en hopplös festivalbesökare, det är ju tydligen menigen att det ska vara sunkigt och lerigt och stinka av piss och spyor. Men jag tycker ändå det skulle vara trevligt att för omväxlingens skull åka på en festival där campingen inte ser ut som Hiroshima.

***

Under hela festivalen drack jag totalt fyra öl (varav två av dem var folköl). Dels så var jag ju där för att jobba och dels så kände jag mig, hur konstigt det än kan låta, aldrig särskilt sugen på att supa. Jag hade inte ens med mig någon alkohol. Om jag hade velat hade jag förstås kunnat köpa lite på systemet i Arvika, men tanken på att stå och köa i en timme var inte särskilt lockande... Till sist så bodde jag med personer som inte dricker särskilt mycket eller inte alls vilket var ytterligare en orsak för mig att inte heller dricka.
På fredagkvällen köpte i alla fall jag och Conny ett paket folköl på Statoilmacken och drog iväg till stora campingen. Där irrade vi runt bland tälten ett tag, jag letade efter mina vänner och Conny letade efter några som var sugna på att sjunga allsång. Det slutade med att vi hamnade hos två unga och cyniska hårdrockstjejer. Den ena av dem hävdade med bestämdehet att det inte finns något sånt som kärlek. Jag försökte förklara för henne att kärlek inte nödvändigtvis behöver vara den där himlastormande känslan, att det kan vara något enklare och mer jordnära. "Vänskap är väl också en form av kärlek?" försökte jag. Men nej, det ville hon inte gå med på. Inte för att jag var särskilt intresserad av henne, så ur den synvinkeln gjorde det inget. Men jag blir alltid lite bekymrad när folk säger att de inte tror på kärlek.

***

Spelningarna då? Jodå, jag hann faktiskt med att se nästan allt som jag hade planerat att se. Det enda som jag är lite besviken på att jag missade är Saul Williams och Maps. Men det får jag väl försöka ta igen någon annan gång.
Sagor & Swings spelning såg jag inte särskilt mycket av, men jag hörde den i alla fall eftersom scenen där de spelade låg rätt nära vårt tält. Och jag vet inte om det var så mycket att se direkt, musiken i all ära men så mycket scenkarisma vet jag inte om herrarna Malmberg och Möller har. Men det lät bra.
Markus Krunegårds låtar gjorde sig faktiskt ännu bättre live än på skiva. Jag har länge tyckt att han är en utomordentlig textförfattare men nu börjar jag också tycka att han inte är en helt oäven melodisnickrare. Förresten så vet jag inte någon människa i hela världen som svettas så mycket som Markus.
Att Doktor Kosmos fick ersätta M.I.A. var kanske inte Galaxens smartaste drag. Det var rätt glest framför Vintergatan när de drog igång på torsdageftermiddagen. Jag är inget stort fan av Doktor Kosmos men någonstans tycker jag ändå att det är rätt roligt med Uje Brandelius trippelironier. Och man måste ju bara älska en textrad som den här: "Du är så jävla fin och skön och mina drömmars tjej. Men jag kan aldrig, aldrig, aldrig bli ihop med dig. För du är moderat!"

Maria Gustafsson skrev på Dagensskiva.com så här angående Håkanspelningen: "Håkan Hellström hör inte riktigt hemma bland soldruckna tonåringar med gaffatejp över brösten och dinosauriedräkter. Han har under de sju Arvikatillfällena gått vidare till nyktra och välordnade sällskap i medelåldern." Jag är benägen att hålla med. Därmed inte sagt att det är en dålig spelning. Jag tycker som vanligt att det är alldeles fantastiskt och när "Det är så jag säger det" glider över i "Kärlekens tunga" och sen tillbaka igen är det ungefär så vackert som något kan bli (trots att Stefan Sporséns trumpetsolo är utbytt mot ett saxsolo). Men något indiepojke är Håkan inte längre, och har väl egentligen kanske aldrig varit förutom möjligen på Honey Is Cool och Broder Daniel-tiden.
Under resten av torsdagkvällen såg jag lite av Efterklang, lite av A Mountain of One och större delen av Robyns konsert. Efterklang och Robyn var fantastiska medan A Mountain of One var en ganska stor besvikelse. Visserligen såg jag bara två låtar med dem, så jag ska väl inte säga så mycket men det lät trött, oinspirerat och inte alls så bra som inspelningarna.

Fredagen ineledde jag med att se på El Perro del Mar. det var också en liten besvikelse, kanske mest på grund av strul med ljudet och oväsen runtomkring. Sara Assbrings finstämda poppsalmer gör sig nog egentligen bättre på en stereo i en nedsläckt lägenhet än på en rockfestival.
Anna Järvinen var desto bättre. Jag gillar verkligen den glädje och avslappning som hon utstrålar och bandet som svänger på ett väldigt skönt sätt och tar precis lagom stor plats.
Lykke Li såg jag bara lite av, men det verkade bra. Rätt imponerande att hon lyckas fylla upp hela Apollotältet trots att hon släppte sin debutskiva för bara ett halvår sen.
När jag såg Kent i Karlstad för några månader sedan koncentrerade de sig i huvudsak på det nya materialet och spelade inte en enda låt från de två första skivorna. Därför var det en positiv överraskning nu när de öppnade med i tur och ordning: "Stenbrott", "Blåjeans" och "Ingen kommer att tro dig" (samtliga från debutskivan). Lite senare spelade de även "Vad två öron klarar" för första gången på tolv år enligt Jocke Berg. Givetvis körde de även en hel del nytt, konstigt vore det väl annars. Allt var väldigt välregisserat och snyggt, från videoprojektionerna till konfettiregnet under den avslutande "Mannen i den vita hatten (16 år senare)".

På lördagen såg jag bara fyra spelningar i sin helhet; The Go! Team, Death Cab For Cutie, Hot Chip samt Cirqus Alfon. Jag hann med att se lite av Emil Jensen och Maps också men tyvärr inte särskilt mycket.
The Go! Team var exakt så bra live som jag hade hoppats på. Jag förstår inte hur man inte kan älska deras musik, det är ju så jävla svängigt och framförallt blir man så himla glad. Att lyssna på The Go! Team är som att befinna sig i en gräll serietidningsvärld för en liten stund, och det vill väl alla?
Jag har fortfarande inte riktigt fattat grejen med Death Cab For Cutie. För det mesta tycker jag bara det är tråkigt, fast ibland glimtar det till som i den fantastiska "I Will Possess Your Heart".
När Hot Chip gick på scenen kvart över ett på lördagnatten var jag egentligen alldeles för trött för att orka dansa. Men det var ändå en bra spelning om än lite tjatig emellanåt. Förvisso har de en hel del fenomenala låtar men också några som man både kan ha och mista.

***

På söndagen packade jag ihop tältet, lyckades fantastiskt nog komma med en buss som skulle till Karlstad, kom hem till lägenheten, åt, packade upp, sov några timmar, duschade, packade igen, var nära att missa bussen till Örebro eftersom jag inte visste om den skulle avgå från järnvägsstationen eller busstationen, bytte till tåg i Örebro, hamnade i en vagn som var fullpackad med festivalbesökare och skrikiga ungar som verkade ha varit på något fotbollsläger, kom fram till Stockholm, åkte hem till Annna-Lena, pratade med henne och sov några timmar till, väcktes av mobilen vid kvart i två, gick iväg till min arbetsplats på Tjärhovsgatan 21 och när jag till slut, efter att ha sprungit i trappor halva natten, vandrade tillbaka till Anna-Lenas lägenhet genom ett regnigt och morgontrött Södermalm tänkte jag: Ja, livet är ändå ganska vackert.

Lasse Winterdäck

Jag lyssnar på Lars Winnerbäcks sommarprat i radio och tänker att vi nog är rätt lika ändå, Lasse & jag. Vare sig jag vill det eller inte. Jag är också svag för tystnad, starksprit och hjortron. Jag dras gärna till vemodet, dansar aldrig nykter och har fastnat någonstans mittemellan det folkliga och det alternativa.

Ni kan höra hans sommarprat här.

Arvikafestivalen

Nästa vecka åker jag på Arvikafestivalen för fjärde året i rad. Precis som förra året ska jag vara där med Grön Ungdom och försöka värva nya medlemmar. Det såg rätt länge ut som att det inte skulle bli något med det, men sen löste sig allt på ett mirakulöst sätt, bitarna föll på plats och jag kan äntligen pusta ut.

Som vanligt är det sjukt många artister som jag vill se, och som vanligt kommer jag säkert missa väldigt mycket. Som den luttrade festivalräv jag är vet jag att man måste prioritera, hur tråkigt det än låter. Och jag ser mycket hellre hela spelningar än springer runt mellan olika scener.

Men i alla fall, om jag lyckas se hälften av de här artisterna kommer jag vara mer än nöjd:

Torsdag:

Sagor & Swing - I valet mellan Timo Räisinen och Sagor & Swing väljer jag de sistnämnda. Timo har aldrig riktigt varit min man, han har väl gjort en del hyfsade låtar, men i jämförelse med sin forne sjökapten står han sig ganska slätt. Dessutom har jag sett Timo flera gånger medan jag aldrig har sett Sagor & Swing (risken är dock stor att jag jobbar då så att jag inte kommer se någotdera).

Markus Krunegård - Den kanske mest olyckliga krocken på festivalen är att Markus spelar samtidigt som Blood Music. Hade hemskt gärna sett båda, men det får nog bli Markus ändå. Han har ändå gjort en av årets bästa svenska skivor och är han lika grym på egen hand som med Laakso lär jag inte bli besviken.

Britta Persson - Inget måste men det skulle vara trevligt.

Håkan Hellström - Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sett Håkan men jag skulle gissa att det är typ åtta gånger. När det gäller nästan vilken annan artist som helst så hade jag nog tröttnat för länge sen. Men Håkan är ju ändå Håkan som jag brukar säga. Jag ser fram emot att se hur låtarna från nya skivan gör sig live och att återigen få skråla om arsenik, rostiga cyklar och elvispojkar med påskliljor i bakfickorna.

Efterklang - Jag har lyssnat skamligt lite på danska Efterklang. Men det lilla jag har hört har jag gillat väldigt, väldigt mycket och jag tror de kommer kunna bli en väldigt, väldigt fin spelning. Kommer dock missa början eftersom de börjar innan Håkan har slutat.

Ismael Ataria - Jag känner honom inte direkt personligen men eftersom vi kommer från samma lilla brukshåla så har vi, föga förvånande, en del gemensamma bekanta. Förra sommaren uppträdde han först på den lilla festivalen i Karlstad som jag var med och arrangerade och sedan på Arvikafestivalen. Båda uppträdandena var lika grymma. Hoppas att hans poesi lyckas nå ut till ännu fler öron i år.

A Mountain of One - Lite samma sak här som med Efterklang. Har inte lyssnat särskilt men gillar det jag har hört.

Fredag:

El Perro Del Mar - Har gjort årets kanske vackraste låt såhär långt, Happiness Won Me Over. Hela den nya skivan, From The Valley To The Stars, är förvisso full av vackra popsalmer men nämnda låt är den starkast skinande stjärnan på himlen. Jag kommer dö lite om jag missar henne.

Anna Järvinen - Jag tyckte att hypen kring Anna Järvinen i höstas nästan var lite löjlig, fram tills jag lyssnade på henne och insåg att hon var värd alla lovord. En av förra årets absolut finaste skivor.

Hellacopters - Jag har aldrig varit något Hellacopters-fan, men då det inte är så mycket annat som jag är sugen på att se på fredagkvällen och då det tydligen ska vara deras avskedsturné så är det inte helt omöjligt att jag ändå ser dem.

Kent - Jag såg Kent för bara några månader sen och har inte något jättesug efter att se dem igen. Men jag antar att ca 90% av alla festivalbesökare kommer befinna sig framför Vintergatan när Kent spelar. Så då kommer jag väl också det. Man vill ju vara som dom andra.

Lördag:

The Mary Onettes - Lördagen är i mina ögon den absolut sämsta dagen artistmässigt. Men Mary Onettes ska jag nog försöka kolla in i alla fall. Om jag inte väljer att se De Lyckliga Kompisarna istället, av nostalgiska skäl. Beror väl på hur full jag är.

The Go! Team - Förutom M.I.A. som tyvärr ställde in sin spelning så var The Go! Team det band som jag blev gladast över att se när jag såg de första bokningarna till Arvika. Thunder Lightning, Strike är kanske den skiva jag har spelat mest flitigt på förfester men jag har fortfarande inte sett dem live. Det kommer förstås bli ett fantastiskt party. Att de uppträder samtidigt som Emil Jensen är i och för sig lite synd, men det får gå. Emil har jag ju trots allt sett nästan lika många gånger som Håkan.

Death Cab For Cutie - Jag har varken lyssnat på DCFC eller sett särskilt mycket av den där amerikanska tv-serien som de har blivit förknippade med. Och av det lilla jag hörde på deras Myspace-sida precis låter det ganska tråkigt. Men vem vet, jag kanske blir frälst när jag ser dem live.

Hot Chip - Skulle väl ha spelat på festivalen förra året har jag för mig men fick ställa in. Tur att de kommer i år istället. Inte för att jag är något superfan, men den som klarar av att stå still till t.ex. Ready For The Floor har antingen inga öron eller inga ben.


Hela spelschemat hittar ni här.

Vi syns i skogen!

I can tell that we're going to be friends

När garagevågen var som störst, runt 2000-2001, lyssnade jag rätt mycket på The White Stripes skiva White Blood Cells. Jag gillade det mesta med White Stripes; estetiken, mystiken, kombinationen av det oskuldsfulla och det råa.
Några år senare tog vårt förhållande slut. Jag vet inte om det var jag som tröttnade eller de som började göra sämre låtar, kanske båda delarna. Jag köpte i alla fall Elephant (som jag tycker är bra men snäppet sämre än White Blood Cells) men de föjande skivorna har jag inte ens brytt mig om att lyssna på.

Nu var det egentligen inte det jag tänkte skriva om utan om låten "We're Going To Be Friends" som ligger som spår nummer nio på skivan. Det är en bagatell kan man tycka, men en rätt charmig sådan. Bara titeln är väldigt fin. Det är ett så självklart konstaterande, sådär självklar som världen är när man är åtta nio år.
Jag har alltid tänkt mig att barnen i sången går till skolan, jagar insekter, klättrar över stängsel och så vidare utan att prata med varandra. Kanske beror det bara på raden "Then safely walk to school without a sound". Sen sitter de där i skolbänken sida vid sida, går hem tillsammans och när de kommer till vägskälet där de måste skiljas åt säger killen: "Well, see you tomorrow then." Och tjejen svarar: "Yeah, I'll guess so."
Också går de hem och drömmer om insekterna och bokstävskrumelurerna.

Jag vet inte varför jag skriver om det här just nu. Det var bara nåt som kom över mig. En längtan efter en tid och en plats där allt är okomplicerat och logiskt.

Italien-Spanien. Jösses vilken tråkmatch. Jag kan väl i och för sig förstå att man inte vågar ta några risker när man har kommit till kvartsfinal men inte fan blir det roligt att se på. Om det där skulle föreställa Spaniens mest offensiva lag så vill jag verkligen inte se när de försöker spela defensivt. Nej, tacka vet jag Ryssland som i alla fall kämpar och har lite fart i spelet. Hoppas de vinner.

***

Såg precis att man kan köpa en biljett som gäller för både Arvikafestivalen och Way Out West till rabbaterat pris. Typiskt att jag köpte biljett till Arvikafestivalen för några dagar sen, annars hade jag nog slagit till. Jag har ju nämligen tänkt åka på båda.

***

Lyssnar på Fredrik Lindströms sommarprat som just citerade Hjalmar Söderberg: "Jag vill så mycket som jag skulle vilja att jag inte ville." Precis så är det.

Fotbollsfiasko, FRA och fumlighet

Kvällens förlust mot ryssarna måste vara det snöpligaste som hänt Sverige sen Kalle Dussin torskade i slaget vid Poltava. Återigen ett gäng svenskar som tror att de är oövervinneliga tills de stöter på den ryska krigsmaskinen.
När ska vi fatta att vi inte kan spela fotboll? Jag röstar härmed för att vi lägger ner det svenska fotbollslandslaget och ägnar oss åt sånt som vi är bra på istället. Musik till exempel. (jag kommer givetvis ha ändrat mig innan VM, men det är en annan femma).

***

Undrar om Jack White räknade med att Seven Nations Army skulle bli en hit på fotbollsläktarna när han skrev den? Så är det ju i alla fall. Särskilt italienarna verkar vara helt tokiga i den låten. Det märkte jag i och för sig redan när jag var i Italien på utbytesresa för fyra år sen.

***

Tänkte jag skulle skriva nåt om den däringa FRA-lagen som Riksdagen sa ja till tidigare ikväll. Men jag tror jag skippar det. Jag antar att ni kan gissa vad jag tycker om den. Måste bara påpeka det smålustiga i att Sossarna som var drivande i frågan från början har bytt åsikt. Och att det är de s.k. liberala partierna som verkat för att det har gått igenom. Det är väl jag som är dum som vanligt, men jag förstår verkligen inte hur partier som säger sig värna om integriteten och inte vill att staten ska lägga sig i mer än nödvändigt kan rösta för något så jävla korkat.

Det är en märklig värld vi lever i när Ung Vänster sätter upp affischer där det står: "Vill ni ha det som i Sovjet?" och Moderaterna kallar sig för "Det nya arbetarpartiet". Jag säger som Mikael Wiehe: "Vem i hela världen kan man lita på?"

***

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; vissa människor borde inte få ha körkort. Jag till exempel. Idag när jag skulle ta bilen från Karlstad upp till gården och skulle köra ut från parkeringen vid biblioteket råkade jag backa in i bilen som stod bakom mig. Tanten som ägde bilen blev som tur var inte särskilt arg, trots att jag backade såpass snabbt att det blev en buckla i plåten, men det lär ju kosta en slant i självrisk... Att jag aldrig lär mig någonting.