Om stressen och nöjdheten

Våren 2006 bodde jag i en liten etta på Kronoparken i Karlstad. Det var väl inte den bästa perioden i mitt liv. Jag tyckte att engelskakursen som jag läste var rätt trist och jag lärde inte känna någon av mina kurskamrater särskilt bra (de flesta ville jag inte heller lära känna). Ändå känns det såhär i efterhand som en rätt bra tillvaro. Jag hade tid. Förutom att plugga gjorde jag inte så mycket vilket ledde till att jag hade massor av tid över till att skriva, gå på promenader eller spela musik.
Tid är ju, som vi alla vet, en stor bristvara i dagens samhälle. Men egentligen handlar det ju bara om att ta sig tid, att välja bort saker som man tycker är tråkiga och jobbiga och prioritera det man tycker är kul. För i slutänden så handlar det om det. Att ha roligt och göra det man trivs med. Du lever inte ditt liv för statens, lärarnas, chefens, släktens, familjens, vännernas eller någon annans skull utan för din egen. Det är så lätt att man, eller i alla fall jag, glömmer det.

För mig handlar nog problemet också mycket om att jag är så ombytlig. När jag inte har något att göra blir jag väldigt rastlös och när jag har massor att göra klagar jag bara på att det är för mycket. Aldrig är man nöjd. Men det är väl inte heller det som är livets mening. Att vara nöjd alltså. Men ändå.

Kompromissredaktionen gives you: Joni Mitchell

Helt otroligt att det går att skapa en sån magi med bara en röst och en akustisk gitarr.




Rows and floes of angel hair
And ice cream castles in the air
And feather canyons everywhere
I've looked at clouds that way

But now they only block the sun
They rain and snow on everyone
So many things I would have done
But clouds got in my way
I've looked at clouds from both sides now
From up and down, and still somehow
It's cloud illusions I recall
I really don't know clouds at all

Moons and junes and ferris wheels
The dizzy dancing way you feel
As every fairy tale comes real
I've looked at love that way

But now it's just another show
You leave them laughing when you go
And if you care, don't let them know
Don't give yourself away

I've looked at love from both sides now
From give and take, and still somehow
It's loves illusions I recall
I really don't know love at all

Tears and fears and feeling proud
To say I love you right out loud
Dreams and schemes and circus crowds
I've looked at life that way

But now old friends are acting strange
They shake their heads, they say I've changed
Well something's lost, but something's gained
In living every day

I've looked at life from both sides now
From win and lose and still somehow
It's lifes illusions I recall
I really don't know life at all
I've looked at life from both sides now
From up and down, and still somehow
It's lifes illusions I recall
I really don't know life at all

Mitt politiska jag

Jag skriver inte särskilt mycket om politik här på bloggen trots att det kanske är det som jag ägnar mest tid åt i vardagen. Exempelvis har jag nog ägnat betydligt mer tid åt att sitta i olika politiska möten än åt att jobba med min D-uppsats de senaste veckorna.
Anledningen till att jag inte skrivet om politik är rätt enkel - det finns redan ganska många bra politiska bloggar och jag har inte mågon lust att vara en papegoja som bara upprepar saker som andra redan har sagt. Dessutom tycker jag det är ganska skönt att inte ha några krav på mig när det gäller bloggen, att jag kan skriva om precis det som faller mig in.
Men nu tänkte jag i alla fall att det kunde vara en kul idé att berätta om hur mitt politiska engagemang föddes och hur det så att säga har utvecklats.

Man kan väl på sätt och vis säga att jag föddes in i politiken om man med politik menar att ifrågasätta hur samhället ser ut och vilja förändra det. Mina föräldrar har aldrig varit partipolitiskt aktiva, däremot har de engagerat sig i flera viktiga sakfrågor, till exempel anti-kärnkraft och ekologisk odling. Att jag senare i livet valde att gå med i Miljöpartiet kom väl därför inte som någon större överraskning. Jag tror att det var i början av högstadiet som jag började se skillnaderna mellan de politiska partierna. Redan då anade jag nog ungefär var jag hörde hemma. Det dröjde dock fram till jag fyllt 20 innan jag blev partipolitiskt aktiv. Att det då blev Miljöpartiet har förstås många orsaker. Men det viktigaste kanske ändå är de tre solidariteter som finns inskrivna på första sidan av partiprogrammet:

- solidariet med djur, natur och det ekologiska systemet

- solidariet med kommande generationer

- solidarietet med världens alla människor

Såvitt jag vet finns det inget annat svenskt parti som har en lika bred syn på vad politik är och vad som är viktigt att värna om. De flesta andra partiers ideologier styrs av kortsiktighet och ekonomisk tillväxt.
Fördelningspolitik är givetvis viktigt men det är långtifrån det enda som ett politiskt parti borde ägna sig åt.

Efter att jag blev rekryterad till Miljöpartiet på Arvikafestivalen 2006 kastades jag ganska snabbt in i det politiska livet. Det var ju valår och någon månad innan valet ringde de från Miljöpartiet i Hagfors och undrade om jag ville vara med på ett torgmöte i Hagfors. På valdagen stod jag och delade ut valsedlar för Miljöpartiet. Någon månad senare åkte jag på en introduktionskurs i Skåne som Grön Ungdom anordnade och strax efter det var jag med och startade upp Grön Ungdom i Värmland.

En anledning till att jag har blivit så politiskt engagerad är också att jag har mött så många fantastiska människor genom partiet och ungdomsförbundet. Vi som kom på det där första mötet med Grön Ungdom märkte snart att vi kom väldigt bra överens. Under 2007 gjorde vi en massa saker tillsammans och hade väldigt roligt. Bland annat arrangerade vi olika aktioner och demonstrationer samt en helt fantastisk festival. Under hösten 2007 började jag även gå på möten med Miljöpartiet och fick snart en plats som ersättare i Kultur- och fritidsnämnden. Bara några månader senare valdes jag in i ledningsgruppen.
Sen dess har det rullat på med en massa olika saker och jag är nu även, sedan några dagar tillbaka, en del av Grön Ungdom Västs styrelse.

Jag håller inte med om allt som Miljöpartiet står för. Precis som alla andra "system" innehåller det brister. Jag tycker inte heller att man ska hålla med om allt som medlem i ett politiskt förbund. Om alla tyckte samma sak skulle aldrig partier utvecklas och Miljöpartiet är förmodligen det mest dynamiska och föränderliga av alla politiska partier.

På senaste tiden har jag dock reflekterat en hel del över om partipolitik verkligen är den bästa vägen att gå om man vill försöka förändra saker. Demokratins största fördel är ju samtidigt dess största nackdel - att det går så otroligt långsamt. Varje beslut som tas ska gå genom flera olika instanser och det som till slut kommer ut är antingen ett väldigt urvattnat förslag eller ingenting alls. Hela tiden tvingas man till kompromisser för att åtminstone kunna få igenom någonting. Samtidigt vet jag inte hur det skulle kunna vara på något annat sätt.
Men om man verkligen brinner för något och vill förändra något snabbt, är det då inte bättre att gå med i en folkrörelse än ett parti?
Det kanske det är. Jag tror att folkrörelser är minst lika viktiga som politiska partier, det visar inte minst Medborgarrättsrörelsen i USA eller olika rösträttsrörelser. En folkrörelse har möjligheten att tala direkt till folk och få dem att engagera sig direkt, på ett helt annat sätt än vad ett politiskt parti kan eller bör göra.
Men jag tror att båda delarna är viktiga. Folkrörelser behövs för att driva fram en opinion och politiska partier för att fatta de slutgiltiga besluten. Aktivism och civil olydnad har dessutom alltid varit en viktig del av Miljöpartiet.

Kanske är det dock så att det som jag ofta ser som den stora fördelen med Miljöpartiet, nämligen helhetssynen, också kan vara till dess nackdel. För hur ska man kunna förändra allting på en gång? Någonstans måste man ju börja? Eller?

Mer aprock åt folket!

Alla som känner mig vet ju att jag är svag för skramlig rock med underfundiga texter på skånska. Det finns kanske inte så jättemånga band i den genren men nu har jag i alla fall hittat ett nytt. De kallar sig för Babian.

Det som är mest anmärkningsvärt i den här historien är att jag inte har uppmärksammat dom tidigare. Redan när jag läste det här inlägget för ett tag sen borde jag ju ha gått bananas. Men av någon anledning dröjde det innan jag tog mig tid att lyssna på dom, trots att de har uppträtt i både SVT och TV4, hunnit släppa en skiva och blivit intervjuade i en massa tidningar (Sonic bland annat). Varför ska jag alltid vara sist med allt? Det hade ju varit så skönt att för en gångs skulle få vara med från starten, att kunna säga att det här är mitt band.
Nåväl. Nu har jag i alla fall lyssnat på de låtar som ligger uppe på deras myspacesida och herrejösses vad bra dom är. Om hela skivan är såhär bra så måste dom vara det bästa band Sverige begåvats med på länge.

Det går förstås att ha många invändningar mot Babianen om man är på det humöret. Man kan tycka att de låter alldeles för mycket som några andra svenska band, bob hund och The Hives till exempel. Man kan tycka att de är alldeles för spexiga eller rentutav larviga. Man kan tycka att det inte finns särskilt mycket substans och djup i texterna. Man kan tycka att det bara är en dagslända som kommer hålla i högst ett halvår och sen vara bortglömt.

Eller också skiter man bara i det och dansar runt i rummet, ställer sig på skrivbordet och skriker eller slår sönder en pinnstol. Det brukar jag göra.

16. Annika Norlin

Annika Norlin är ju i första hand en helt fantastisk textförfattare. Skulle hon någon gång få för sig att skriva en bok så skulle jag köpa den direkt. Förutom att skriva bra låttexter har hon ju dessutom en mycket läsvärd blogg. Har ni inte kollat upp den förut så gör ni bäst i att göra det nu.
Men det är inte det som det här inlägget ska handla om. I min värld är alla kvinnor som sjunger på norrländska lite bättre än andra. Jag tror att det var delvis därför som det dröjde så länge innan jag fastnade för hennes musik. Enligt min mycket bestämda åsikt så skriver hon varken lika bra texter eller sjunger lika bra på engelska som på svenska. De flesta Hello Saferide-låtarna flöt bara förbi utan att sätta något större avtryck, men första gången jag lyssnade på Säkert-skivan så fastnade jag direkt. Det räckte med att höra henne sjunga "bräcklig" med norrländsk brytning eller "Du är inte så fin men det är nåt med dig" för att jag skulle bli lite kär.
Annika Norlin sjunger inte inställsamt som så många andra sångerskor utan lite surt och tvärt. Sånt tycker jag om. Att hon dessutom verkar rolig och sympatisk och har en väldigt bra musiksmak gör ju inte saken sämre. Mer Annika åt folket helt enkelt.

Hört på krogen #2

Jag kommer in på en olåst toalett där en annan kille står och pissar.

Jag: Oj... ursäkta!

Killen: Äh, jag ska bara knäppa gylfen sen äre bare å köre på!

Jag: ...

Killen: Du är inte från Karlstad va?

Jag: Ehh... jo, jag bor på Sommarro.

Killen: Jag visste väl att du var en villakille.

Hört på krogen #1

Oskar: Så... vad går dina tavlor på då?

Konstnären: Tja... typ 100 000... 200 000 kanske.

Oskar: Oj då, så pass!

konstnären: Ja... men han är lång!