Om kritik

När jag var yngre drömde jag om att bli kritiker. En smakdomare i manchesterjeans och cardigan som talar om för pöbeln vad som är bra och dåligt. Jag tycker fortfarande att det känns som ett ganska soft yrke att ägna hela dagarna åt att se på film eller lyssna på musik och sen skriva några rader om det. Men jag har ändå under senare år börjat fundera lite på kritikens roll i samhället.

Att jag skriver det här just nu beror kanske på att senaste numret av Nöjesguiden handlar om just kritik, och det står faktiskt en del tänkvärda saker där. Sandra Nelson skriver om bristen på bra och genomtänkt kritik i Sverige och jag kan till viss del hålla med henne. Att hylla något som alla andra hyllar och att dessutom stoppa texten full med en massa utnötta klichéer är ju inte särskilt svårt. Och det är klart att en kritiker måste kunna uttrycka en åsikt för att kritiken ska vara relevant.
Men jag kan ändå tycka att hon hårdrar det lite väl mycket när hon bara vill ha provokativ och utmanande kritik. Det finns trots allt en gråzon och den mesta musiken är varken superbra eller superdålig. Visserligen kommer man sällan ihåg recensioner där recensenter uttrycker en "lagom" åsikt men att måla allting i svart-vitt blir också lite tjatigt i slutändan.
Carl Reinholdtzon Belfrage är på många sätt en ganska jobbig person, men även han har en poäng när han skriver att kulturredaktionerna borde uppmuntra längre och mer initierad kulturkritik istället för bara en massa menlösa kortrecensioner. Jag tror också att han har rätt när han skriver att man inte ska söka till Journalisthögskolan om man vill bli en god kritiker. Jag har nämligen insett det senaste året att journalistik och kritik inte har så mycket med varandra att göra. Att vara journalist handlar ju til stor del om att ställa dumma frågor och inte uttrycka några egna åsikter, det vill säga raka motsatsen till kritikerns uppdrag. Kritiken ligger egentligen närmare det akademiska.

Men för att återgå till urprungsfrågan: behövs kritiken? Som jag (och även Sandra Nelson) ser det kan kritiken fylla tre roller.

1. Konsumentupplysning
Är den här skivan bra eller dålig? Är det värt att betala 180 spänn för den? En gång i tiden var detta kanske kritikens viktigaste funktion. Men idag när om inte all så i alla fall väldigt mycket musik och film finns tillgänglig via nätet så har kanske den funktionen försvunnit. Nu kan ju var och en själv lyssna och bedöma om skiva är värd att köpa. Samtidigt så finns det en risk att kulturen utarmas - att alla köper samma sak. Och där kan möjligen kritikern fylla en funktion genom att till exempel lyfta fram en artist som inte får någon uppmärksamhet. Tyvärr görs det ganska sällan eftersom kritiker i allmänhet är lika enkelspåriga och likriktade som folk i allmänhet.

2. Läsvärde
Att läsa riktigt bra kritik kan vara en lika stor njutning som att läsa en riktigt bra dikt eller novell. Alla kanske inte håller med mig om det, kanske måste man vara lite av en nörd för att kunna uppskatta kritik för sin egen skull. Men jag gillar man kåserier och krönikor så borde man även kunna uppskatta stilister som Andres Lokko eller Fredrik Strage. Båda dessa herrar har förmågan att uttrycka sig väldigt underhållande samtidigt som de ofta sätter fingret på något relevant hos det verk som de recenserar.

3. Uppmuntra till samtal
Det här låter kanske lite pretentiöst. Men jag tycker nog ändå att en av kritikens viktigaste uppgifter är att få igång en diskussion, den som läser recensionen ska känna någonting, gärna ilska eller glädje, och kanske börja diskutera verket med sina kompisar eller se på det med nya ögon. Jag vet i alla fall att jag har återkommit till skivor som jag inte har lyssnat på på länge efter att ha läst en recension av den och kanske upptäckt nya saker.

När man diskuterar kritik kan man nästan inte undvika frågan om kvalité. Vem är egentligen jag att bedöma om någonting är bra eller dåligt? Varför borde min åsikt väga tyngre än någon annans? Finns det verkligen något "bra" och "dåligt" inom kultur eller är allting subjektivt?
Svaret på fråga ett och två är väl förmodligen att en person som har lyssnat koncentrerat på en skiva väldigt många gånger och som kan ställa den i relation till andra skivor inom samma genre kan fälla ett bättre omdöme än någon som bara har lyssnat lite förstrött och som inte alls har koll på genren. Men det måste inte vara sant, ibland kan förkunskapen, och fördomarna, ställa sig ivägen och förhindra att man ser på någonting med öppna ögon. Men jag gillar folkbildning och jag tycker om att få med mig lite kunskap och inte bara en åsikt när jag läser en recension.
Kultur är förstås subjektivt, men det är också många andra saker, politik till exempel. Sällan tycker någon att man är elitist för att man inte tycker om högern eller vänsterns politik. Däremot kan man ofta bli kallad för elitist om man avskyr Gyllene Tider och dansband.
Om man brinner väldigt mycket för något så vill man ju gärna förmedla det till andra. Om man sedan ska få betalt för att förmedla sina åsikter kan alltid diskuteras. Jag är själv fortfarande lite tveksam till det. Å ena sidan så kanske pengar är en garanti för att kritikern har fått tillräckligt med tid för att sätta sig in i ett verk och för att kritiken verkligen är genomtänkt. Men å andra sidan - kollar man runt på nätet så hittar man snart en massa bra texter om kultur skrivna av personer som inte får något betalt alls förutom kommentarer från sina läsare. Jag har inget tvärsäkert svar på den här frågan. Men ni får gärna kritisera mig...

Tidningar

Mitt lilla hushåll prenumererar för närvarande på tre tidningar: Göteborgs Fria, ETC och Svenska Dagbladet. Både ETC och Svenskan får vi gratis medan vi får betala lite för Göteborgs Fria. Jag har sällan tid eller ork att läsa alla tidningarna men det känns ändå rätt bra att ha så pass olika tidningar. ETC och Göteborgs Fria ligger ju i och för sig ganska nära varandra, båda är tydligt utpräglade vänstertidningar. Dock känns Göteborgs Fria som en betydligt bättre och seriösare tidning. Jag vet inte riktigt vad det beror på, om det är utseendet, ämnesvalen eller själva innehållet i artiklarna men någonting gör att man tar det som skrivs i Göteborgs Fria lite mer på allvar. Synd bara att artiklarna ska vara så torra för det mesta.

Svenska Dagbladets ledarredaktion kan vara den mest tokliberala redaktionen i hela Sverige. Vill man bli upprörd och sätta morgonkaffet i halsen så rekomenderar jag att slå upp ledarsidorna i Svenskan. Nästan alltid handlar det om hur verklighetsfrämmande och naiv Vänsterns och på senare tid även Miljöpartiets politik är när det i själva verket är tvärtom. Jag vet inte riktigt vem som är värst - P J Anders Linder, Per Gudmundsson, Sanna Rayman eller någon av de andra. Det enda man skatta sig lycklig över är att Maria Abrahamsson inte skriver där längre. Å andra sidan kandiderar hon tydligen till riksdagen för Moderaterna så man lär väl inte slippa henne ändå.
Men det är ändå lite intressant att läsa högerns argument och se hur de resonerar även om slutsatserna de drar nästan alltid är väldigt märkliga. Framförallt handlar det väl om deras oförmåga att se strukturer och den konsekventa tron på att alla människor är födda med samma möjligheter (vilket såklart inte är fallet).

Dessutom får man ju en hel del annat när man prenumerar på Svenska Dasgbladet som man inte får i Göteborgs Fria eller ETC. Till exempel en riktigt bra, om än väldigt Stockholmscentrerad, kulturbevakning. Och en ganska bra och nyanserad nyhetsbevakning. Men det är nog inte tillräckligt för att jag ska vilja fortsätta prenumerera när gratisprenumerationen går ut i maj.

Tekniknaivisterna

I fredags skrev två centerpartistiska riksdagskandidater en debattartikel i Aftonbladet. I artikeln skriver de bland annat att den senaste veckans askmoln visar hur beroende vi är av flyget och att det därför är befängt att Miljöpartiet vill förbjuda inrikesflyget söder om Sundsvall.
För det första så har centerpartisterna fel i sak, något som Miljöpartiets energipolitiske talesperson Per Bolund påpekar i sitt svar på debattartikeln. Miljöpartiet vill inte förbjuda inrikesflyget söder om Sundsvall. Den idén har förvisso varit uppe i partiet i alla fall på Grön Ungdoms riksårsmöte där den dock röstades ner av en ganska stor majoritet. Vad partiet däremot vill är att det ska bli onödigt att flyga i södra Sverige, främst genom en storsatsning på snabbtåg.

Men om Miljöpartiet verkligen ville förbjuda inrikesflyget, hade det varit ett så hemskt scenario som Centerpartiet beskriver det som? Jag tror inte det. Det värsta som liberalerna kan föreställa sig tycks vara att vi tvingas till att göra avkall på vår bekvämlighet på grund av att naturen kräver det av oss. Istället ska vi med teknikens hjälp visa vilka som är herrar över naturen och att alla problem kan lösas bara vi anslår tillräckligt mycket pengar till forskningen. Men jag tror inte riktigt på det. Jag tror att vi inom en relativt snar framtid kommer tvingas till att resa mindre och konsumera mindre. Allting kommer inte att gå smärtfritt. Om man tror det så är man antingen naiv eller populistisk. Centerpartiet är båda delarna.

Läs även Sverker Lenas tänkvärda inlägg på samma tema.

Sverigemoderaterna

I Svenska Dagbladet idag kan man läsa att hälften av Sverigedemokraternas 25 toppkandidater till riksdagen har ett förflutet inom Moderaterna. Men det är också ett flertal som har ett förflutet inom de andra borgerliga partierna såväl som inom Socialdemokraterna. Det enda riksdagspartiet som ingen av dem har röstat på eller varit medlem i är, föga förvånande, Miljöpartiet.
Dessutom är bara 4 av de 25 översta kvinnor.

Jag tycker att det är bra att SvD uppmärksammar det här, för det visar någonting som har varit tydligt under en ganska lång tid - nämligen att de traditionella, och på pappret invandrarvänliga, riksdagspartierna i själva verket inte ligger så långt ifrån partier som Sverigedemokraterna. Från mitten av 90-talet och framåt har partierna mer och mer anammat den politik som Ny Demokrati på sin tid lanserade med hårdare migrationsregler och strängare tag mot de flyktingar som kommer hit.



I ekonomiska kristider söker många människor efter trygghet. Man vill ha det som det alltid har varit, innan det där nya kom och förstörde allt. Det är då lätt att man letar efter en yttre hotbild, något eller några som man kan skuldbelägga. Att lägga skulden på invandrare ligger då ganska nära till hands för många.
Sverigedemokraterna är kanske mer än någonting annat ett trygghetsparti. De hämtar sin politik från såväl vänster- som högersidan men resultatet ska bli ett samhälle som känns tryggt. Frågan är bara - trygghet för vem?
Andersson kanske känner sig tryggare om han slipper bo granne med Muhammed, men hur känner sig Muhammed? Andersson får dessutom på köpet en väldigt liten världsbild.


För övrigt rekomenderar jag Gustav Fridolins utmärkta bok Blåsta - nedskärningen som formade en generation som delvis handlar om varför främlingsfientligheten har vuxit sig så stark. Ett litet citat ur boken:

"Men det är inte bara skäggiga bandidos som upplever sig stå utanför samhället. Allt fler lever med den känslan. Nog är det då riktigt att beskriva samhällets jordmån som mer näringsrik för kriminalitet, och mer näringsfattig för den som vill att rötter ska växa sammanlänkade i en gemenskap."

Att fildela eller icke fildela - det är frågan

Jag trodde att jag var klar med fildelningsfrågan, att jag visste var jag stod. Men efter att jag under den senaste tiden har läst Anders Rydells och Sam Sundbergs Piraterna - de svenska fildelarna som plundrade Hollywood samt några kapitel ur Tony Ernsts 6 miljoner sätt att jaga en älg på, En berättelse om musikindustrins uppgång och eventuella fall så är jag inte längre lika säker.

Jag tycker ju att själva idén om att alla ska ha fri tillgång till kultur är väldigt fin. Kultur är inte bara utsmyckning eller tidsfördriv, kultur är någonting livsnödvändigt. Dessutom är fildelning också väldigt demokratiskt - det innebär inte bara att alla har samma tillgång till kulturen utan också att alla artister kan verka på samma villkor och behöver inte styras av den så kallade marknaden d.v.s. skivbolag, filmbolag, bokförlag etcetera. Men sen har vi förstås den ofrånkomliga, men ack så tråkiga, frågan som ställs på sin spets varje gång som man för fildelning på tal. Hur ska artisterna klara sig? Hur ska de kunna tjäna ihop till mat och hyra?

Svaret på dessa frågor brukar låta ungefär såhär: "Jo men alltså, som det ser ut idag så tjänar man ju nästan ingenting som artist ändå eftersom skivbolagen tar alla pengar. Och sen får de väl hitta andra sätt att tjäna pengar på: turnéer, t-shirtförsäljning och så vidare. Man blir ju inte artist för att bli rik utan för att man gör det man tror på."

Jag vill inte, som vissa personer, hävda att fildelning = stöld. Det är en alltför grov förenkling. Men jag ska ändå försöka bemöta ovanstående argument.

1. Ja, det stämmer att många artister inte får ut några större summor eftersom bolagen sväljer en stor del av vinsten. Men är det inte i sådana fall det som vi borde försöka förändra genom att ställa större krav och skapa rimligare kontrakt än att låta varken artisten eller bolagen tjäna någonting?

2. Varför blir man artist? Är det för att man älskar att skapa musik eller är det för att man vill sälja t-shirtar? Många artister vittnar förresten om att man måste turnera i stort sett året runt om man ska kunna ha någon chans att överleva på spelningarna. Och vad händer med de som brinner för musik men som inte har något intresse av, eller är alldeles för scenrädda, för att ställa sig på en scen?

3. ”Man blir ju inte artist för att bli rik utan för att man gör det man tror på." Detta tror jag att många artister kan skriva under på. Men det ena behöver ju inte stå i motsats till det andra. Det finns ytterst få artister som verkligen kan bli rika på sitt skapande men alla borde väl ändå ha chansen att skrapa ihop tillräckligt mycket pengar för att nå upp till en dräglig livsnivå? Eller?

Det går förstås utmärkt att hävda att det inte ska gå att tjäna pengar på immateriellt skapande. Jag kan delvis sympatisera med den idén. Låt mig ta ett exempel:

Någon ska bygga ett flygplan. Vi kan anta att flygplanet blir bättre ju mer kunskap och praktisk erfarenhet som personen besitter. Det känns också ganska rimligt att anta att flygplanet blir bättre ju längre tid personen lägger ner på själva byggandet.
Vissa skulle kanske hävda att så är fallet även med musik. Jag är dock inte helt beredd att hålla med. Det finns gott om exempel på duktiga artister som har studerat musik i många år och övat flera timmar varje dag. Men även motsatsen gäller – man behöver inte vara särskilt skicklig på ett instrument eller kunna skriva noter för att bli en bra artist. En låt kan ta tio år eller minuter att skriva. Och det finns ingen som på en objektiv grund kan slå fast att den ena är bättre än den andra.

Samtidigt är den här argumentationen farlig. För vad händer i ett samhälle där ingen kan leva på sitt skapande utan måste hitta ett annat jobb vid sidan om? Jag tror inte att det skulle gynna skapandet. Snarare skulle nog många som egentligen har potential att skapa inte göra det på grund av trötthet och tidsbrist. I det här fallet är det alltså snarare bristen på tid än på pengar som är den avgörande frågan.

Man kan också tänka sig andra lösningar. En idé är att alla får betala en kulturskatt som sedan delas ut till artisterna. Egentligen är det inte helt orimligt. Vi betalar ju skatt för att kunna gå i skolan, för sjukvård och för infrastruktur. Om vi accepterar att kultur är någonting livsnödvändigt borde inte även den kunna skattefinansieras?
Självklart måste en sådan skattelösning på något sätt vara kopplad till artistens popularitet, till exempel att ett visst antal nedladdningar och lyssningar generar en viss skattesumma. Om alla som vill kalla sig artister skulle få ta del av kakan så skulle det ju bli omöjligt.
Problemet är hur detta skulle lösas rent praktiskt. Skulle man ha en dator som lagrar alla nedladdningar och lyssningar från alla sajter? Är detta ens en praktisk möjlighet och är det eftersträvansvärt? Givetvis skulle vi även få höra argument som ”jag lyssnar aldrig på musik varför ska jag betala skatt för det?”. Men detta gäller ju även allt annat, alla utnyttjar inte skolan och sjukvården men ändå är vi med och betalar för den. Möjligen skulle det kanske kännas konstigt att vara med och betala pengar till artister som man inte tycker är särskilt bra.

En annan lite mindre radikal men närliggande lösning är att man köper en musiklicens på samma sätt som tv-licens och att dessa pengar går oavkortat till artisterna. Även här skulle det förmodligen krävas någon form av statlig inblandning såvida inte avgiften ska ingå i bredbandsavgiften. Men det verkar orimligt att bredbandsbolagen ska få mer pengar bara för att folk utnyttjar nätet till att lyssna på musik. Och hur ska de kunna kontrollera vilka som verkligen använder nätet till musiklyssning? Ska Agda, 72, behöva betala mer pengar trots att hon bara betalar räkningar en gång i månaden?
En variant, som även STIM har föreslagit, är att det ska gå att välja ett dyrare internetabbonemang och att endast användare av detta abonnemang ska kunna ladda ner musik gratis. Men hur ska det regleras? Man kan ju inte stoppa all internettrafik för de som inte väljer det dyrare abbonemanget.

Ett sorts licenstänkande kan vi hitta hos så kallade streamingtjänster, till exempel Spotify. När Spotify lanserades för typ två år sen utmålades det som frälsaren av väldigt många. Sedan dess har det dock visat sig artisterna inte får ut särskilt mycket pengar på det här sättet heller (kanske blir det bättre när artisterna kan lägga ut låtar själva och slipper att gå omvägen via skivbolagen).
Det finns i nuläget två versioner av Spotify: Spotify Free och Spotify Premium.
Spotify Free innebär att man kan lyssna på musik gratis men också får hålla till godo med reklam. Med Spotify Premium slipper man reklamen men får betala en månadsavgift på 99 kronor.
Problemet är att de allra flesta väljer reklamversionen före premiumversionen. Varför betala för något när man kan få det gratis? På detta sätt stöder man förmodligen företagen som har valt att lägga upp reklam mer än artisterna som man lyssnar på. Detta skulle kunna lösas om Spotify valde att ta bort gratisversionen. Problemet då är att många av de som idag använder sig av reklamversionen förmodligen skulle gå tillbaka till gratis fildelning.

Dilemmat med alla scenarion (utom skattelösningen) är att hur attraktivt man än gör det så kommer det fortfarande gå att ladda ner gratis om man så vill, vilket jag tror att väldigt många vill. Och så länge ingen betalar någonting så har jag svårt att se hur artisterna ska kunna tjäna på det (rent ekonomiskt alltså, vad de tjänar på det i form av glädje är en annan fråga).
Just därför tycker jag att en skattefinansierad lösning skulle vara den bästa så snart någon fiffig person har kommit på hur man ska lösa de praktiska detaljerna runt det. Det kommer givetvis innebära en säker död för musik- och filmindustrin så som vi känner den idag. Men det var kanske ändå på tiden.

Göteborgs Mini-Hotel

Idag är det en bild på Göteborgs Mini-hotel på framsidan av ETC Göteborg. Under bilden står rubriken "Här tvingas barn bo med missbrukare". Artikeln, som man hittar på sidorna 6-7 inne i tidningen är skriven av mig och tre personer i min klass.
det är med lite blandade känslor som jag läser igenom den. På ett sätt är jag stolt. Det här är trots allt första gången som jag får en artikel publicerad i en tidning (om man inte räknar med Karlstads Studenttidning och Arvikafestivalens tidning). Att artikeln dessutom hamnar på förstasidan och täcker ett helt uppslag inne i tidningen känns förstås ganska stort. Samtidigt är jag inte helt nöjd med slutresultatet av artikeln. För att ni ska förstå tänkte jag först berätta lite om vad artikeln handlar om.

I höstas hörde jag genom en bekant talas om ett ställe i stan som heter Göteborgs Mini-hotell. Detta ställe skulle fungera som ett vanligt vandrarhem men tog också emot hemlösa personer. Det låter kanske som en god tanke men enligt vad min kompis hade fått erfara så sköttes det på ett ganska otillfredsställande vis i och med att personalen på stället inte ade någon koll på vilka de tog in och vad de gjorde medan de var där. Barn lekte i korridorerna samtidigt som missbrukare gick runt och rökte på, typ.
Detta lät ju som en intressant grej och när vi fick i uppgift att göra ett undersökande reportage om någonting så föreslog jag det här ämnet för min grupp. De första dagarna gick arbetet ganska segt, vilket kanske inte var så konstigt eftersom ingen av oss hade gjort någonting liknande tidigare. Men sedan bestämde vi oss för att hänga utanför vandrarhemmet och prata med de som kom ut därifrån bara för att se vad det kunde leda till. Den första person vi stoppade berättade att hans flickvän bodde där och när han fick höra att vi var journalister så tyckte han absolut att vi borde skriva om hennes fall. Vi fick alltså följa med upp till hennes rum och nästan två timmar senare kom vi ut med en fantastisk historia som vi knappt kunde tro var sann. Caroline, som kvinnan hette, bodde där tillsammans med sin tioårige och gravt autistiske son. hon berättade länge och väl för oss om vilket vidrigt ställe Göteborgs mini-hotell var och vilket helvete det var att bo där. Enligt Caroline själv så vågade hon knappt gå utanför dörren eftersom hon en gång hade blivit antastad av en man i korridoren. Hon förklarade också att hennes son behövde trygghet och lugn istället för en miljö som den här som var den totalt motsatta. Desutom var städningen under all kritik, bara en kokplatta i köket fungerade och hon hade flera gånger sett spår av blod inne på toaletten.
Till saken hör också att kommunen betalar sjukt mycket pengar för att placera folk på det här stället.
Vi ägnade sedan ungefär en månads tid åt att försöka få tag på tjänstemän och politiker som hade kopplingar till Göteborgs mini-hotel och göra fler intervjuer med Caroline. Allt som allt har vi ägnat väldigt mycket tid åt att gräva i det här och vi hade åtskilligt material när vi väl började skriva artikeln. Och som vanligt när man har ägnat väldigt mycket tid åt någonting så är det svårt att känna sig helt tillfredsställd med resultatet, i synnerhet när det, som i det här fallet, har varit fyra starka viljor inblandade som delvis har dragit åt olika håll. Enligt mig så drar den färdiga artikeln lite väl mycket åt det sensationslystna kvällstidningshållet till. Jag är i och för sig nöjd med att vi har lyft upp det här ämnet och fått folk att se vad som försigår bakom kulisserna på Mini-hotellet. Gentemot hotellets ägare känner jag inte heller några större samvetskval. Visserligen kanske artikeln innehåller en del överdrifter. Även om jag tror på Carolines historia i grunden så tror jag att hon är en sådan person som gärna brer på lite och får saker att låta värre än vad de i själva verket är. Men vi har i alla fall citerat henne korrekt och hon får stå för det hon har sagt. Men i artikeln lyfter vi också fram Gunnareds stadsdelsförvaltning som en av bovarna i dramat eftersom de har placerat väldigt många på Mini-hotellet genom åren, bland annat Caroline och hennes son. De tycks inte riktigt ha haft någon koll på vad Göteborgs Mini-hotel är för något ställe fram tills vi gjorde reportaget. Detta är i sig förstås väldigt dåligt men kanske ändå inte i klass med det som hotellets ägare har gjort. Det är ju trots alt en sak att göra något avsiktligt dåligt och att helt enkelt inte ha koll på grund av slarv eller bristande rutiner. Jag tycker också att nämnden och förvaltningen ska ha lite cred för att de agerade så snabbt efter att vi hade berättat om förhållandena på Mini-hotellet för dem (de förstod väl i och för sig att det skulle ge dem väldigt dålig publicitet om de inte gjorde något, men ändå).

Sen har jag alltid haft lite svårt för journalister som tar på sig rollen som moralens väktare men inser nu att jag kanske håller på att bli en sån själv. God journalist, som jag ser det, lyfter bara fram fakta och låter läsaren fälla omdömet. Det är i och för sig inget direkt tyckande i artikeln men det handlar också om hur man väljer att skriva och var man lägger tyngdpunkten.
Men det är väl kanske så det är att vara journalist. Man får ta det goda med det onda helt enkelt.

The Only Living Boy In Gothenburg

Det slog mig just att jag inte har skrivit någonting här under hela det här året. Sedan nyår alltså vilket i och för sig bara är två veckor, men ändå. Jag är lite rädd för att säga det men jag tror att den här bloggen sakta men säkert kommer att tyna bort för att slutligen upplösas i det tomma inte där alla misskötta bloggar och tvättade strumpor hamnar.

Det finns förstås saker som jag skulle kunna skriva om. Jag skulle till exempel kunna berätta om resan till Helsingfors som jag och Anna gjorde förra helgen eller grön ungdoms vinterläger i Hålanda som jag var med och arrangerade och lagade mat under. Men inget av det där är jag särskilt sugen på att skriva om.

Istället tänkte jag skriva om en låt som är världens bästa, i alla fall just idag. Ni har säkert hört den men kanske inte insett hur fantastisk den är. Simon & Garfunkels "The Only Living Boy In New York". Jag kom att tänka på den när jag läste rubriken till ett inlägg som min syster skrev på sin blogg och sen dess har jag lyssnat på den hela dagen.
Det finns så många vackra Simon & Garfunkel-låtar - "The Boxer", "America", "Homeward Bound", "Kathys Song" och så vidare - men jag tror ändå att den här vinner. En del skriver långa romaner om hur det är att vara människa men Paul Simon lyckas fånga det i några få rader. Sorgen man känner när ens bäste vän far iväg för att kanske aldrig mer återvända. Men mitt i detta känslorus kommer också glädjen över att vara levande. Att stå mitt i en storstad och se stressade människor fara förbi runtomkring en och känna att det där betyder ingenting.


Tom, get your plane right on time.
I know your part'll go fine.
Fly down to Mexico.
Da-n-da-da-n-da-n-da-da - here I am,
The only living boy in New York.

I get the news I need on the weather report.
I can gather all the news I need on the weather report.
Hey, I've got nothing to do today but smile.
Da-n-da-da-n-da-da-n-da-da - here I am
The only living boy in New York

Half of the time we're gone but we don't know where,
And we don't know where.

Here I am...

Half of the time we're gone but we don't know where,
No we don't know where.

Tom, get your plane right on time.
I know you've been eager to fly now.
Hey let your honesty shine, shine, shine now
Da-n-da-da-n-da-da-n-da-da
Like it shines on me
The only living boy in New York,
The only living boy in New York.