Kierkegaard om meningen med livet

Läste ett väldigt bra citat idag. Det säger på något sätt allt:

"Vad är överhuvudtaget meningen med detta vårt liv?
Indelar man människorna i två stora klasser, kan man säga att den ena arbetar för att leva, medan den andra inte behöver det.
Men att man arbetar för att leva kan inte vara livets mening. Det innebär ju en motsägelse att skapandet av betingelserna skulle utgöra svaret på frågan om det därvid betingades mening.
De övrigas liv har i allmänhet ingen annan mening än den som ligger i att de äta upp betingelserna.

Säger man åter att livets mening är att dö ligger även häri en motsägelse"

- Sören Kierkegaard

Allianten är här för att stanna

Igår fick jag bob hunds nya EP Stumfilm. Den har ett väldigt fint omslag där bandmedlemmarna ser ut som skräckkabinettsdockor. Dock har den (precis som förra skivan) inget texthäfte vilket gör att man får försöka höra och tolka Thomas Öbergs rotvälska vilket inte alltid är det lättaste. Ett lite komiskt exempel är första låten som heter "Leker krig". När vi lyssnade på den för första gången frågade Anna:
"Sjunger han alliansen är här för att stanna?"
"Ja, det låter som det", svarade jag.
Vi lyssnade på den en gång till och kom fram till att han inte sjöng alliansen utan allianten. Detta gjorde det hela lite mystiskt men samtidigt lite roligt. Allianten låter ju som något konstigt sagomonster i stil med heffaklumpen. Det skulle också ha varit ganska typiskt Thomas Öberg, lite spexigt och svårtolkat på samma gång. Men det rådde ju ändå ingen tvekan om att han egentligen menade alliansen, i synnerhet som nästa textrad gick "sköt du ditt så sköter jag mitt".

Men när vi lyssnade på den ännu en gång så hörde vi plötsligt att han inte sjöng vare sig alliansen eller allianten utan "alla hjärtan är här för att stanna". Det ser ju inte så lika ut när man skriver det men ni vet hur det kan vara när man har bestämt sig för att någonting låter som någonting. I raden efter sjunger han för övrigt inte "sköt du ditt så sköter jag mitt" utan "sköt du mitt så sköter jag ditt".

Men håll med om att det hade varit roligare med "Allianten är här för att stanna".

Centerns skeva verklighetsuppfattning

Centerpartiet har tapetserat Göteborgs reklampelare med budskap som "Klimatet behöver fler bilar" och "Piga eller VD?" (tillsammans med en bild på en kvinna som ler lite käckt).

För det första - hur ska bilar kunna "rädda" klimatet? Jag har full förståelse för att väldigt många människor behöver bilar för att kunna ta sig till jobbet, hämta ungar på dagis och så vidare. Det är inte det. Men att tro att vi ska kunna köra runt precis som tidigare och att alla ska ha bytt till miljöbilar inom några år är bara så oerhört korkat. Det absolut enklaste och bästa sättet att göra något åt klimatproblemen är att göra mindre. Köra mindre, arbeta mindre och konsumera mindre. Förhoppningsvis leder det också till att människor börjar leva lite mer.


För det andra - jag förstår att Centerpartiet vill göra pigyrket till något "fint". Problemet är bara att det inte är det, det har aldrig varit och kommer förmodligen aldrig att bli. Vilken rik östermalmsdam skulle plötsligt få för sig att åka hem till någon sjukskriven kvinna i Sundbyberg för att städa? Det funkar inte så. RUT-avdraget är bara ett sätt att legitimera något som borde vara utdött för länge sen nämligen överklassens utnyttjande av underklassen för att göra det som de själva helst vill slippa.

Jag blir bara så trött.

Don't feel pity for me Gothenburg City

Igår var det födelsedagskalas. Och inte vilket födelsedagskalas som helst. Det var tio år sen Göteborgs nationalsång och en av världens bästa låtar släpptes som singel.

Jag pratar förstås om Håkan Hellströms första singel "Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg". För att hylla det hela marscherade 100-tals popkillar och poptjejer med stjärnor på kinderna och randiga tröjor genom göteborgsregnet för att hylla och beskåda de platser som Håkan sjunger om i sina låtar. Jag tycker det är fint och jag är lite ledsen att jag inte kunde vara med.

Jag ska kanske inte säga att Håkan Hellström förändrade mitt liv. Väldigt mycket hände under perioden 2000-2002 som gjorde att mitt liv tog en ny riktning, men att hans musik var en starkt bidragande orsak råder det ingen tvekan om. Jag vet ärligt talat inte hur många konserter med Håkan Hellström som jag har sett, för att inte tala om alla nätter som jag har dansat mig galen till hans låtar.


Jag minns än idag första gången jag hörde "Känn ingen sorg..." på radion. Jag var 14 år och jag tyckte inte att den var bra men jag tyckte inte heller att den var dålig. Det var mest bara... konstigt. Men ändå väldigt fascinerande. Det var liksom en helt ny värld som jag inte hade sett tidigare. Fick man verkligen sjunga sådär i radio? Och vem var den där Singoalla egentligen?

10 år senare känns det fortfarande lika magiskt att sätta på den där låten. Jag bor själv i Göteborg numera och kan relatera till platserna som han sjunger om, men mystiken har ändå inte riktigt försvunnit. Fortfarande drömmer jag om att få träffa Håkan och berätta för honom hur mycket hans musik har betytt för mig.

För att fira tioårsjubiléet så kommer det att släppas en samling med alla hans singlar den 23 juni. Jag hade hellre sett en samling med alla b-sidor, men man kan väl inte få allt här i världen. Dessutom står det på hemsidan att nya spelningar kommer dyka upp snart.

Grattis Håkan. Hoppas nästa tio år blir lika framgångsrika.

Your sincerly,
Valdemar

Om kritik

När jag var yngre drömde jag om att bli kritiker. En smakdomare i manchesterjeans och cardigan som talar om för pöbeln vad som är bra och dåligt. Jag tycker fortfarande att det känns som ett ganska soft yrke att ägna hela dagarna åt att se på film eller lyssna på musik och sen skriva några rader om det. Men jag har ändå under senare år börjat fundera lite på kritikens roll i samhället.

Att jag skriver det här just nu beror kanske på att senaste numret av Nöjesguiden handlar om just kritik, och det står faktiskt en del tänkvärda saker där. Sandra Nelson skriver om bristen på bra och genomtänkt kritik i Sverige och jag kan till viss del hålla med henne. Att hylla något som alla andra hyllar och att dessutom stoppa texten full med en massa utnötta klichéer är ju inte särskilt svårt. Och det är klart att en kritiker måste kunna uttrycka en åsikt för att kritiken ska vara relevant.
Men jag kan ändå tycka att hon hårdrar det lite väl mycket när hon bara vill ha provokativ och utmanande kritik. Det finns trots allt en gråzon och den mesta musiken är varken superbra eller superdålig. Visserligen kommer man sällan ihåg recensioner där recensenter uttrycker en "lagom" åsikt men att måla allting i svart-vitt blir också lite tjatigt i slutändan.
Carl Reinholdtzon Belfrage är på många sätt en ganska jobbig person, men även han har en poäng när han skriver att kulturredaktionerna borde uppmuntra längre och mer initierad kulturkritik istället för bara en massa menlösa kortrecensioner. Jag tror också att han har rätt när han skriver att man inte ska söka till Journalisthögskolan om man vill bli en god kritiker. Jag har nämligen insett det senaste året att journalistik och kritik inte har så mycket med varandra att göra. Att vara journalist handlar ju til stor del om att ställa dumma frågor och inte uttrycka några egna åsikter, det vill säga raka motsatsen till kritikerns uppdrag. Kritiken ligger egentligen närmare det akademiska.

Men för att återgå till urprungsfrågan: behövs kritiken? Som jag (och även Sandra Nelson) ser det kan kritiken fylla tre roller.

1. Konsumentupplysning
Är den här skivan bra eller dålig? Är det värt att betala 180 spänn för den? En gång i tiden var detta kanske kritikens viktigaste funktion. Men idag när om inte all så i alla fall väldigt mycket musik och film finns tillgänglig via nätet så har kanske den funktionen försvunnit. Nu kan ju var och en själv lyssna och bedöma om skiva är värd att köpa. Samtidigt så finns det en risk att kulturen utarmas - att alla köper samma sak. Och där kan möjligen kritikern fylla en funktion genom att till exempel lyfta fram en artist som inte får någon uppmärksamhet. Tyvärr görs det ganska sällan eftersom kritiker i allmänhet är lika enkelspåriga och likriktade som folk i allmänhet.

2. Läsvärde
Att läsa riktigt bra kritik kan vara en lika stor njutning som att läsa en riktigt bra dikt eller novell. Alla kanske inte håller med mig om det, kanske måste man vara lite av en nörd för att kunna uppskatta kritik för sin egen skull. Men jag gillar man kåserier och krönikor så borde man även kunna uppskatta stilister som Andres Lokko eller Fredrik Strage. Båda dessa herrar har förmågan att uttrycka sig väldigt underhållande samtidigt som de ofta sätter fingret på något relevant hos det verk som de recenserar.

3. Uppmuntra till samtal
Det här låter kanske lite pretentiöst. Men jag tycker nog ändå att en av kritikens viktigaste uppgifter är att få igång en diskussion, den som läser recensionen ska känna någonting, gärna ilska eller glädje, och kanske börja diskutera verket med sina kompisar eller se på det med nya ögon. Jag vet i alla fall att jag har återkommit till skivor som jag inte har lyssnat på på länge efter att ha läst en recension av den och kanske upptäckt nya saker.

När man diskuterar kritik kan man nästan inte undvika frågan om kvalité. Vem är egentligen jag att bedöma om någonting är bra eller dåligt? Varför borde min åsikt väga tyngre än någon annans? Finns det verkligen något "bra" och "dåligt" inom kultur eller är allting subjektivt?
Svaret på fråga ett och två är väl förmodligen att en person som har lyssnat koncentrerat på en skiva väldigt många gånger och som kan ställa den i relation till andra skivor inom samma genre kan fälla ett bättre omdöme än någon som bara har lyssnat lite förstrött och som inte alls har koll på genren. Men det måste inte vara sant, ibland kan förkunskapen, och fördomarna, ställa sig ivägen och förhindra att man ser på någonting med öppna ögon. Men jag gillar folkbildning och jag tycker om att få med mig lite kunskap och inte bara en åsikt när jag läser en recension.
Kultur är förstås subjektivt, men det är också många andra saker, politik till exempel. Sällan tycker någon att man är elitist för att man inte tycker om högern eller vänsterns politik. Däremot kan man ofta bli kallad för elitist om man avskyr Gyllene Tider och dansband.
Om man brinner väldigt mycket för något så vill man ju gärna förmedla det till andra. Om man sedan ska få betalt för att förmedla sina åsikter kan alltid diskuteras. Jag är själv fortfarande lite tveksam till det. Å ena sidan så kanske pengar är en garanti för att kritikern har fått tillräckligt med tid för att sätta sig in i ett verk och för att kritiken verkligen är genomtänkt. Men å andra sidan - kollar man runt på nätet så hittar man snart en massa bra texter om kultur skrivna av personer som inte får något betalt alls förutom kommentarer från sina läsare. Jag har inget tvärsäkert svar på den här frågan. Men ni får gärna kritisera mig...

Tidningar

Mitt lilla hushåll prenumererar för närvarande på tre tidningar: Göteborgs Fria, ETC och Svenska Dagbladet. Både ETC och Svenskan får vi gratis medan vi får betala lite för Göteborgs Fria. Jag har sällan tid eller ork att läsa alla tidningarna men det känns ändå rätt bra att ha så pass olika tidningar. ETC och Göteborgs Fria ligger ju i och för sig ganska nära varandra, båda är tydligt utpräglade vänstertidningar. Dock känns Göteborgs Fria som en betydligt bättre och seriösare tidning. Jag vet inte riktigt vad det beror på, om det är utseendet, ämnesvalen eller själva innehållet i artiklarna men någonting gör att man tar det som skrivs i Göteborgs Fria lite mer på allvar. Synd bara att artiklarna ska vara så torra för det mesta.

Svenska Dagbladets ledarredaktion kan vara den mest tokliberala redaktionen i hela Sverige. Vill man bli upprörd och sätta morgonkaffet i halsen så rekomenderar jag att slå upp ledarsidorna i Svenskan. Nästan alltid handlar det om hur verklighetsfrämmande och naiv Vänsterns och på senare tid även Miljöpartiets politik är när det i själva verket är tvärtom. Jag vet inte riktigt vem som är värst - P J Anders Linder, Per Gudmundsson, Sanna Rayman eller någon av de andra. Det enda man skatta sig lycklig över är att Maria Abrahamsson inte skriver där längre. Å andra sidan kandiderar hon tydligen till riksdagen för Moderaterna så man lär väl inte slippa henne ändå.
Men det är ändå lite intressant att läsa högerns argument och se hur de resonerar även om slutsatserna de drar nästan alltid är väldigt märkliga. Framförallt handlar det väl om deras oförmåga att se strukturer och den konsekventa tron på att alla människor är födda med samma möjligheter (vilket såklart inte är fallet).

Dessutom får man ju en hel del annat när man prenumerar på Svenska Dasgbladet som man inte får i Göteborgs Fria eller ETC. Till exempel en riktigt bra, om än väldigt Stockholmscentrerad, kulturbevakning. Och en ganska bra och nyanserad nyhetsbevakning. Men det är nog inte tillräckligt för att jag ska vilja fortsätta prenumerera när gratisprenumerationen går ut i maj.

Tekniknaivisterna

I fredags skrev två centerpartistiska riksdagskandidater en debattartikel i Aftonbladet. I artikeln skriver de bland annat att den senaste veckans askmoln visar hur beroende vi är av flyget och att det därför är befängt att Miljöpartiet vill förbjuda inrikesflyget söder om Sundsvall.
För det första så har centerpartisterna fel i sak, något som Miljöpartiets energipolitiske talesperson Per Bolund påpekar i sitt svar på debattartikeln. Miljöpartiet vill inte förbjuda inrikesflyget söder om Sundsvall. Den idén har förvisso varit uppe i partiet i alla fall på Grön Ungdoms riksårsmöte där den dock röstades ner av en ganska stor majoritet. Vad partiet däremot vill är att det ska bli onödigt att flyga i södra Sverige, främst genom en storsatsning på snabbtåg.

Men om Miljöpartiet verkligen ville förbjuda inrikesflyget, hade det varit ett så hemskt scenario som Centerpartiet beskriver det som? Jag tror inte det. Det värsta som liberalerna kan föreställa sig tycks vara att vi tvingas till att göra avkall på vår bekvämlighet på grund av att naturen kräver det av oss. Istället ska vi med teknikens hjälp visa vilka som är herrar över naturen och att alla problem kan lösas bara vi anslår tillräckligt mycket pengar till forskningen. Men jag tror inte riktigt på det. Jag tror att vi inom en relativt snar framtid kommer tvingas till att resa mindre och konsumera mindre. Allting kommer inte att gå smärtfritt. Om man tror det så är man antingen naiv eller populistisk. Centerpartiet är båda delarna.

Läs även Sverker Lenas tänkvärda inlägg på samma tema.