Populismens ansikte

Lite i skuggan av Sverigedemokraternas framgångar i valet så har ett annat populistiskt parti tagit sig in i Göteborgs kommunfullmäktige. Partiet heter Vägvalet. Partiets mål och syfte är enligt deras hemsida: "att i form av enfrågeparti häva beslutet om trängselskatter i Göteborg. Om partiet blir invalt till kommunfullmäktige är partiets främsta prioritering frågor avseende infrastruktur. Partiet stödjer i övrigt alla förslag som syftar till att förbättra Göteborgs kommun och att tillskapa valfrihet för stadens medborgare."

Trots att riksdagen redan har fattat ett beslut och att samtliga partier i Göteborgs kommunfullmäktige är överens om att införa trängselavgifter så vill de alltså försöka häva detta.
Problemet med enfrågepartier är att politik inte bara handlar om en fråga. Sitter man i kommunfullmäktige tvingas man ta ställning till en massa frågor. I en enkät i Göteborgs-Posten någon vecka före valet där partierna fick svara på en massa olika frågor så blev det tydligt att Vägvalet kommer bedriva en borgerlig politik på de flesta områden. De är alltså inget enfrågeparti utan har bara valt den fråga där de vet att de kan få stöd från många.

Jag tycker det är läskigt när politiken förminskas till att bara handla om kortsiktiga, privatekonomiska frågor. Det är klart att vägtullarna kommer göra att många som har vant sig vid att alltid köra bil tvingas att ändra på sina vanor. Men i en stad som har en väl utbyggd kollektivtrafik där spårvagnarna går var femte eller var tionde minut så behöver det inte vara särskilt svårt. Dessutom handlar det ju inte om att man inte ska få köra bil i innerstaden, bara att det ska kosta lite mer. Är det verkligen inte värt det för att rädda klimatet?

Svarta måndagen

Jag hade tre förhoppningar innan valet: Att Sverigedemokraterna inte skulle komma in i riksdagen, att Alliansen inte skulle bli omvald och att Miljöpartiet skulle få över tio procent.
Ingen av dessa önskningar infriades. Miljöpartiet fick visserligen 7,2 procent, vilket är två procent mer än i förra valet och det ska väl ändå ses som någon slags seger (trots att det är mindre än vad de flesta opinionsundersökningar visat den senaste tiden). Men det är ganska svårt att glädjas åt det en dag som denna.

Jag vet egentligen inte vad som gör mig mest upprörd - att vi nu har ett främlingsfientligt parti i riksdagen eller att Alliansen ska styra och ställa över Sverige i fyra år till. Det är klart att jag ogillar rasister mer än borgare, men å andra sidan så kommer SD förmodligen inte kunna påverka någonting eftersom alla partier har sagt att de vägrar att samarbeta med dem. Det mest skrämmande är kanske ändå att 5,7% av Sveriges befolkning uppenbarligen symaptiserar med SD. Det är ungefär lika många som röstade på Vänsterpartiet och typ sex gånger fler än de som röstade på Feministiskt Initiativ.

Det har spekulerats mycket i om Miljöpartiet nu kommer gå över och samarbeta med de borgerliga partierna. Många verkar utgå från att så är fallet, men själv är jag ganska tveksam. MP har förvisso ett otroligt förhandlingsläge. Reinfeldt är förmodligen beredd att kompromissa väldigt mycket för att kunna bilda en majoritetsregering och de andra borgerliga partierna har ju redan bevisat att de kan ge avkall på det mesta av sin ideologi bara för att få behålla makten.
Både Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har dock hittills sagt att de inte kan tänka sig att samarbeta med Alliansen och jag tror faktiskt att de menar allvar. Även om de säkert skulle kunna förhandla till sig en hel del så skulle det nog ändå innebära att de skulle tvingas offra en del mycket viktiga frågor och därmed också ge upp en del av ideologin.
Och, om jag har fattat det hela rätt, så är det inte alls omöjligt för Alliansen att regera vidare i minoritet utan att ta hjälp av SD.

Utanför fönstret regnar det och Sverige har blivit ännu lite gråare och ännu lite kallare. Det är kort sagt en djävla måndag.

Rödgrönrosa?

I senaste numret av Fria Tidningen skriver Anna-Klara Bratt att Vänsterpartiet har allt att vinna på att sträcka ut en hand till Feministiskt Initiativ. Jag tror hon har rätt. Eller rättare sagt, jag tror inte att bara Vänsterpartiet utan även Miljöpartiet och kanske till och med Socialdemokraterna hade vunnit på att aktivt välkomna Feministiskt Iniativ till det gemensamma samarbetet. Vi hade kunnat ha en rödgrönrosa allians istället för bara en rödgrön.

För faktum är ju att Feministiskt Iniativ i de flesta sakpolitiska frågor ligger ganska nära både Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Att påstå att F! skulle vara ett enfrågeparti, som t.ex. Piratpartiet, håller inte. Det är ungefär som att säga att Miljöpartiet är ett enfrågeparti. Både MP och F! tar avstamp i en ideologi och en analys av samhället, men istället för att placera rättvisefrågan eller frihetsfrågan i centrum av analysen så utgår man från miljön och jämställdheten. Dock ska det tilläggas att den feministiska samhällsanalysen har många likheter med den socialistiska (i alla fall om vi pratar om radikalfeminism och queerfeminism). Det är knappast en slump att Gudrun Schyman var vänsterpartist.

Trots dessa likheter så är alltså F! inte med i det rödgröna samarbetet och det kan förstås finnas olika anledningar till detta. En anledning är att F! aldrig har suttit i riksdagen eller regeringen. De är därmed inte ett självklart och etablerat politiskt parti på samma sätt som S, V och MP. Det kan också vara så att Socialdemokraterna anser att F! ligger alltför långt ifrån deras ideologi och kärnväljare. Men det kan också vara så att F! själva helt enkelt inte vill ingå i något samarbete med de andra partierna.
Det kan finnas en poäng i att inte ingå i något politiskt etablissemang, man kan stå vid sidan av och kritisera och bedriva opinionsbildande arbete. Detta var en linje som även MP under en lång tid drev. Men jag tror ändå att det finns en risk att de skjuter sig själva i foten om de resonerar så.

Jag vet många personer som gärna skulle rösta på Feministiskt Initiativ men som helt enkelt inte vågar eftersom det känns som "en bortkastad röst". Det vill säga att om F! inte lyckas ta sig över riksdagsspärren, vilket alla opinionsundersökningar tyder på att de inte kommer att göra, så har ju rösterna på F! inte någon praktisk betydelse och då hade man kanske hellre röstat på något annat parti. Det blir ett moment 22 för om alla resonerar på detta sätt så kommer ju F! heller aldrig att komma in i riksdagen.
Dock tror jag att om F! hade fått arbeta fram en valplattform tillsammans med de rödgröna och om man tydligt hade markerat att en röst på F! också är en röst på det rödgröna blocket så hade de nog haft betydligt större chans att ta sig in i riksdagen.

Den utveckling som har skett de senaste åren, där alla partier har rört sig mer och mer mot mitten av den politiska skalan och där vi har fått två politiska block som står mot varandra, är på många sätt tråkig. Man kan till och med säga att det är förödande för demokratin. Men det är viktigt att tänka på att de båda blocken fortfarande består av sju politiska partier med olika utgångspunkter. Media spelar en väldigt viktig roll i det här sammanhanget. Istället för att framställa det som någonting negativt att partierna inom blocken har svårt att komma överens tycker jag att man borde se det som något positivt. De ska inte tycka likadant om allting. Om de gjorde det så hade vi lika gärna kunnat avskaffa partiväsendet. Visst är det bra om man har någorlunda gemensamma ståndpunkter om man man tänker sig att man ska regera tillsammans. Men om partierna inte bråkade en massa innan de nådde fram till en gemensam kompromiss så skulle ju hela den politiska debatten dö ut.

Hur som helst så tror jag att både Feministiskt Initiativ och De rödgröna skulle ha mycket att vinna på om de samarbetade. Det är givetvis försent i det här valet men kan kanske vara någonting som är värt att tänka på inför nästa.

Arbete & fritid

Rubriken till det här inlägget är inte bara namnet på en proggrupp från 70-talet, det är också valets mest diskuterade fråga. Att arbeta anses idag vara något väldigt hedervärt och partierna slåss om att få kalla sig arbetarparti. Men vad menar man egentligen?

Jag ifrågasätter inte att det är viktigt att folk arbetar, däremot tycker jag det är ganska obehagligt att tänka att arbetet är det enda som räknas och att det är det som definierar oss som individer. låt oss göra ett tankeexperiment: Tänk er att Moderaterna eller Socialdemokraterna hade valt att kalla sig för "Det nya fritidspartiet" istället för "Det nya arbetarpartiet". Hade folk tagit dem på allvar? Svaret är troligen nej. På samma sätt så talar alla partier väldigt mycket om "rätten att arbeta" men väldigt lite om "rätten att vara ledig". Trots att det väl egentligen är mer ledighet och fritid vi vill ha?

I slutändan handlar det förstås om hur man definierar olika begrepp. I dagens politiska klimat så har arbete blivit synonymt med lönearbete och arbetslös har blivit synonymt med latmask. Men så måste det inte vara. Jag tror inte att arbetslösa människor ligger på sängen och latar sig 24 timmar om dygnet. Tvärtom tror jag att de flesta människor vill sysselsätta sig på något sätt. Drivkraften till att göra saker behöver inte, som Moderaterna utgår ifrån, bara vara att tjäna pengar. Det kan också finnas andra drivkrafter som är minst lika starka. Typ förverkliga sig själv eller förändra världen (många tycker säkert att det låter jätteflummigt men det visar bara på vilken skev världsbild de flesta har). Men för att kunna göra detta måste man förstås ändå kunna ha någonting att stå på så inte hela livet bara handlar om att överleva. Det är där som sociala skyddsnät i form av A-kassa, sjukersättning, socialbidrag med mera kommer in.

Kort sammanfattat: Det här valet hade kunnat handla om visioner, det hade kunnat handla om hur vi ska kunna uppnå ett samhälle där alla människor mår bra. men istället handlar det bara om hur vi ska knuffa ut fler personer i arbetslivet så att de ekonomiska hjulen kan snurra ännu fortare.

Svar på tal

Det dröjde inte länge efter att jag hade skrivit mitt förra inlägg förrän en sverigedemokrat var där och kommenterade det. Ibland undrar jag om de inte har hundra personer som är anställda bara för att sitta och googla "sverigedemokraterna" hela dagarna. I alla fall verkar de alltid vara på hugget så fort man knystar något om dem.

Olyckligtvis råkade kommentaren försvinna, för att gottgöra detta lovade jag att publicera kommentaren samt mitt svar här.


"Hej! Det var tråkigt att din blogg börjar att prata om kritisk granskning men slutar i lögner och trångsynthet.

Du nämner att du inte tror på invandrares överrepresentation i brott. Du menar också att det isåfall beror på avsaknad av jobb och utanförskap. MEN:

I Brottsförebyggande rådets (BRÅ) rapporter kring invandrares brottslighet från 1996 respektive 2005, framgår det att invandrare är överrepresenterade inom all brottslig verksamhet.

BRÅ har också visat att överrepresentationen varierar kraftigt mellan olika invandrargrupper och att
socioekonomiska variabler såsom skillnader beträffande kön, ålder, inkomst och bostadsort inte kan
förklara överrepresentationen. (Brås rapport 1996:2).

Vidare nämner du att Sverigedemokraterna menar att vi ska kasta ut alla invandrare vilket är ett kraftigt felantagande.

Man vill kraftigt begränsa invandringen. De som finns här ska assimileras, dvs i så hög grad som möjligt "bli" svenskar, och återvandring ska vara frivillig. Enbart vid grova brott skall någon "kastas ut", eller utvisas som det heter i korrekta termer.

Du framställer det också som om Sverigedemokraterna anser att invandrare från Mellanöstern bär på en gen som gör att de vill våldta. NEJ, men i SD's rapport "Dags att tala klarspråk om våldtäkterna" ( http://www.sverigedemokraterna.se/filer/sd_valdtaktsrapport.pdf ) konstaterar man att de invandrargrupper som ÄR överrepresenterade inom våldtäkt nästan alltid kommer från länder där man har en avvikande KVINNOSYN än vad vi har i Sverige.

Det är länder där våldtäkt fortfarande utdöms som straff och kvinnan har en helt annan ställning än mannen.

Denna KULTURELLA skillnad(dvs INTE genetiskt betingade) kan väl knappast vara en slump?

Jag ber dig: Läs igenom Sverigedemokraternas partiprogram, läs deras rapport om våldtäker - och uttala dig sedan på sakliga argument - utan lögner!"


Kära Sverigedemokrat!

Tack för din långa kommentar och dina kritiska synpunkter. Jag har tyvärr inte hunnit läsa vare sig ert partiprogram eller BRÅ:s rapport men jag tror ändå att jag kan ge ett hyfsat svar.
Det går som sagt att säga väldigt mycket med statistik. Enligt Mark Twain finns det tre typer av lögner: lögn, förbannad lögn och statistik.
Ni verkar dessutom hantera statistiken lite som ni vill. Enligt en artikel som jag läste igår har ni när det gäller statistiken för våldtäkter i Sverige bara tagit med hälften av domarna, dessutom är det troligt att invandrare döms i högre utsträckning än svenska män (detta enligt BRÅ själva). Jag vet inte om detsamma gäller för den här statistiken men ni måste ju förstå att det blir svårt att lita på er när ni gör på det här viset.

Nåväl. Det var egentligen inte min poäng. Poängen var att det finns anledningar till att det ser ut som det gör. Inga människor är av naturen onda, i synnerhet inte en hel folkgrupp.
Visst finns det stora kulturella skillnader mellan Sverige och exempelvis Irak. Och visst kan man hävda att vi har kommit längre i utvecklingen än dem. Men vore det då inte bättre att försöka hjälpa dem än att straffa dem?

Det var faktiskt inte så länge sen kvinnor hade en väldigt förtryckt ställning även i Sverige. Låt oss säga att du levde i Sverige på medeltiden. Det blev krig och du tvingades fly till ett land i Mellanöstern. Tycker du då att det skulle vara rättvist att du blev fängslad för att du hade svårt att anpassa dig till de lagar och normer som rådde i landet?

Du skriver också att ni inte anser att invandrare ska "kastas ut" utan assimileras. Jag tror också att det kan vara bra om de invandrare som kommer till Sverige anpassar sig efter svenska förhållanden, till en viss gräns. Men det är inte detsamma som att vilja att hela deras kultur och religion ska försvinna. Vad är det som får dig att tro att våra svenska traditioner och seder alltid är så mycket bättre? att vi slafsar i oss massor av julskinka på jul tycker nog många muslimer är ganska absurt och en aning hedniskt.

Egentligen tror jag inte att vi någonsin kommer förstå varandra. Men jag tänkte i alla fall att det kunde vara värt ett försök. Hoppas du kommer på bättre tankar.

Puss och kram!

Valdemar

Sverigedemokraternas reklamfilm

Jag har just sett Sverigedemokraternas valfilm på Youtube och känner att jag måste spy ur mig lite av det äckel som fastnade i halsen på mig här.
I filmen ställs pensionärer mot invandrare, vi uppmanas att dra i "invandrarbromsen" samtidigt som några kvinnor i burka jagar en tant med rollator. Reklamfilmen skulle ha visats på TV4 men har nu fått sändningsförbud. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag är en stark motståndare till alla typer av censur, till och med när det gäller Sverigedemokraternas vidriga kampanjer, men samtidigt vill jag förstås inte att en massa människor ska behöva se den här filmen och tänka "Hmmm. Dom där Sverigedemokraterna kanske inte är så dumma ändå."

Man ska förstås också vara medveten om att ett nej från TV4 på intet sätt kommer stoppa reklamfilmen. Den kommer med all säkerhet att spridas som en löpeld över internet (jag har ju själv bidragit till det här) och i slutänden kommer nog ändå de flesta under sextio att ha sett den, samtidigt som SD kan fortsätta spela martyrer i media. Det som är positivt är att den målgrupp som de främst riktar sig till (d.v.s. äldre och fördomsfulla) inte kommer se den i lika höga utsträckning eftersom de inte har samma internetvanor som de yngre.

Ett av de stora problemen med Sverigedemokraterna är att de talar till känslorna snarare än förnuftet. Det gör förvisso alla partier, men i olika grad skulle jag vilja påstå. En fungerande demokrati bygger på att befolkningen är aktiv och välunderrättad, att de har förmågan att väga olika argument mot varandra och att känslorna får stå tillbaka för förnuftet. Det är förstås inget fel i att visa känslor, problemet är bara att det är så oerhört lätt att manipulera folk med känsloargument. Se bara på Nazityskland. Sverigedemokraterna vill dock uppfattas som ett seriöst parti och därför kommer de dragandes med olika rapporter som ska "bevisa" att invandringen är det stora problemet. Men statistik är en nästan lika effektiv manipuleringsmetod som känsloargument. Om de verkligen var ett seriöst parti skulle de behöva ett kritiskt systemtänkande, något som SD helt och hållet saknar.

Låt mig ta ett exempel:
Vi utgår från att invandrare begår flest antal brott i Sverige (detta är något som SD ofta brukar hävda, jag är skeptisk till om det stämmer, men för exemplets skull utgår vi från att det är så).
Det kan då finnas flera orsaker till detta. Ett alternativ är att alla invandrare är onda. Ett annat alternativ är att invandrare har svårare att få jobb vilket leder till utanförskap vilket i sin tur leder till att de som har hamnat i utanförskap börjar ta till desperata metoder. Ni kan ju själva fundera på vad som känns mest troligt.

Problemet med Sverigedemokraterna och deras sympatisörer är att de stannar vid den första punkten. Istället för att fundera över grunden till problemet, och försöka lösa det, så väljer man den enklaste vägen: ut med alla invandrare!
Det är förstås väldigt bekvämt, en bekvämlighet som jag tyvärr tror tilltalar många.

Det enda vi kan göra för att bli av med partier som Sverigedemokraterna är att få folk att tänka kritiskt, att se systemen som omringar oss och fundera över hur logiskt det är att alla människor som kommer från Mellanöstern bär på en gen som gör att de vill våldta svenska tjejer och misshandla pensionärer.

Politix

Miljöpartiet de Gröna har alltid profilerat sig som ett alternativ till de klassiska höger-vänster-partierna. Till skillnad från andra partier vars ideologier bottnar i konservatismen, liberalismen eller socialismen så bildades Miljöpartiet ur olika folkrörelser som fredsrörelsen och miljörörelsen.

Därmed inte sagt att det inte finns någon grön ideologi, vilket de andra partierna ofta brukar hävda. För mig är grunden i den gröna ideologin att eftersträva en värld i balans. Med balans menar jag egentligen tre saker:

1. En rättvis fördelning av resurser mellan jordens befolkning.
2. En värld där alla känner att de har makt över sina liv och kan åstadkomma det de vill.
3. En värld där vi lever i harmoni med djur och natur och där vi inte tär mer än nödvändigt på jorden.

Den första av dessa punkter kan ses som grunden för socialismen (grovt förenklat), den andra som grunden för liberalismen medan den tredje är helt och hållet grön. Ofta brukar de två första punkterna ställas i kontrast mot varandra, som om bara en av dem vore möjlig. Utifrån ett grönt perspektiv är det helt felaktigt - ingen människa mår bra av att inte kunna bestämma någonting själv lika lite som ingen mår bra av att leva i fattigdom. Däremot skulle man kunna säga att den andra punkten bygger på att den första slår in. Innan vi kan uppfylla våra drömmar måste vi som bekant ha tillfredsställt våra mest basala behov som mat och värme. När hela livet blir en kamp för att överleva så är det ganska svårt att känna att man har någon egentlig makt över sitt liv. Det borde vara självklart, men väldigt många nyliberaler verkar ha svårt att fatta det.

För att kunna uppfylla de nödvändigaste behoven och känna att man har kontroll över sitt liv behövs pengar. Utifrån det verkar många dra slutsatsen att ju mer pengar man har desto mer möjligheter har man och desto lyckligare är man. Men det stämmer inte. I själva verket finns det väldigt lite som tyder på att vi skulle bli lyckligare av att ha mer pengar, när vi har passerat gränsen för existensminimum. Givetvis får vi fler valmöjligheter men det behöver inte vara positivt, för många valmöjligheter leder snarare oftast till ångest och rädsla för att ha spenderat pengarna på fel saker. För att tjäna mycket pengar krävs i regel att man jobbar väldigt mycket, kanske mer än vad man egentligen vill, och då är vi tillbaka på den punkt där man känner att man inte har kontroll över sitt liv.
Det finns förstås ytterligare en aspekt i detta och det är att ju mer vi producerar och konsumerar desto mer tär vi på jordens resurser.

Jag ser inte statlig makt som något mål i sig. I en värld där alla människor var empatiska och förnuftiga skulle det inte behövas någon stat. Men så länge folk fortsätter att inbilla sig att den individuella friheten att köpa mer saker är målet så behövs det en stark stat som griper in och jämnar ut inkomstklyftorna. Det är ungefär som med kvotering - om vi levde i en värld som inte var så patriarkal så skulle kvotering bara vara dumt, om vi levde i en värld där pengar inte var avgörande så skulle staten ha mindre betydelse (kanske skulle vi inte ens behöva några stater).
Att prata om staten som något abstrakt begrepp är egentligen ganska dumt eftersom staten ju är vi själva tillsammans. De som sitter i riksdagen ska ju bara vara representanter. Samtidigt tycker jag det är fullt befogat att många ser på staten som något stort och abstrakt. Avståndet mellan staten och den vanlige medborgaren är väldigt stort och det är svårt att känna att man som individ har särskilt stor möjlighet att påverka vilka beslut som tas. Ett sätt att lösa det på skulle kunna vara mer direktdemokrati men själv tror jag mest på ökad decentralisering. Frågor som rör en skola eller arbetsplats fattas bäst av de som går på skolan eller jobbar på arbetsplatsen och så vidare. Det finns kanske en risk för att vi därigenom får mer isolerade samhällen, men jag tror inte det. Så länge varje samhälle är öppet och tolerant och så länge utbytet mellan samhällena är stort så tror jag att små bysamhällen vore det mest ideala.

---------------------

Efter denna långa, omständliga och osammanhängande text så tänkte jag bara säga att det är ju val snart och sådär och jag hoppas verkligen att ni har tänkt till lite så vi inte får några nazistpartier i regeringen. Det var allt.