Det här är ett av de finaste romanstycken jag vet:


"En gång när jag kom satt hon ensam hemma.
Johannes var till Konsum, eller Koppra som det egentligen hette, men hon släppte in mig i alla fall. Hon ville prata, tror jag. Hon satte mig på soffan och visade mig stickningen. Hon fick för sig att hon skulle lära mig sticka, och då brydde jag mig inte om att berätta att Josefina, medan det varade, hade lärt mig grytlappar.
Uppläggningen gjorde hon själv, för det var för svårt för mig, sa hon. Och så fick jag försöka.
Egentligen kändes det konstigt. Hon satt alldeles inpå. Hon hade en klänning som hon sytt själv, förtalte hon. Det var den första hon gjort själv, alltså en hel klänning alldeles själv, från att köpa tyget till att rita, klippa och sy ihop. Hon hade velat överraska mamma, eller Josefina Marklund, som hon kallade henne när hon var arg, eller ibland Marklund, då var det riktigt illa, mamma skulle bli glatt överraskad över att hon kunnat. Det var tanken.
Tyget var alldeles lent. Jag fick känna på det. Det var finklänningen med tulpanerna. Jag tittade på blommorna länge och kände på dem. Tulpanerna var vända uppochner, så att de så att säga växte med blomman nedåt. Jag frågade varför hon gjort så, det vanliga var ju att de växte uppåt. Men då blev hon liksom eljest igen, och sa att det hade Josefina också lagt märke till. Hon hade råkat vända blommorna nedåt när hon klippte till, så att blommorna hade kommit att växa nedåt.
Det var ju inte mycket bevänt med den överraskningen, hade mamma sagt.
Då sa jag att det såg vackrare ut så där egentligen. Och jag hade hört att det fanns blommor som växte nedåt i utlandet, inte åt Stockholmshållet till men i Nyland där det fanns palmer också; det var långt bort, söder om Nordmarks, om man såg det från det hållet.
Man behövde ju inte tro att alla tulpaner var lika, sa jag.
Och då strök hon mig över håret.
- Du är lika svart i håret som jag, sa hon, men själen är ganska vit.
Hon tyckte att jag var duktig i händerna. Hon tog i händerna för att undersöka dem. Och hon sa att insidan av händerna var fina och mjuka, och att det nog var därför jag var så duktig i händerna och lärde mig fort."

Kapten Nemos bibliotek - Per Olov Enquist

Åskådarproblematiken

Igår såg jag på Agenda som bland annat handlade om Romernas situation. Dels här i Sverige där många romska barn inte går i skolan, på grund av att de inte har någon tradition att gå i skolan och inte känner något förtroende för det svenska skolystemet. Men också i Italien där romerna idag tvångsförflyttas till läger, där man tar fingeravtryck på alla romer och där en ledande politiker säger helt öppet att han vill slå ihjäl alla zigenarbarn... Låter det bekant?

Idag har jag varit på en temadag på Värmlands museum som handlade om Sveriges roll i Förintelsen. Många av de svenskar som levde under andra världskriget brukar hävda att de inte visste någonting om vad som skedde nere i Tyskland. Ola Larsmo, som forskat mycket i det här, visade dock att det argumentet inte riktigt håller. Fram till slutet av 1942 var förmodligen utrotningen av judar fortfarande okänd för den genomsnittligen svensken. Men under 1943 började norska judar fly till Sverige och informationen om vad som pågick spred sig. Flera stora dagstidningar, däribland Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, började också att skriva om judeutrotningen.

Bör man då peka finger åt de som levde på 1940-talet och som visste vad som pågick men som ändå inte ingrep? Jag vet faktiskt inte.

I lördags anordnade tydligen Nationalsocialistisk Front en manifestation här i Karlstad. Nästan samtidigt som jag var med i en partidebatt som handlade om människors lika rättigheter så hade alltså ett öppet främlingsfientligt parti en manifestation bara några hundra meter därifrån. Det känns lite märkligt. Jag visste inte att det pågick, faktum är att jag inte fick veta det förrän idag. Men om jag hade råkat vara där då, vad hade jag gjort? Hade jag buat och kastat ruttna tomater på dem? Nej, förmodligen inte. Hade jag gått fram till någon av dem och börjat diskutera? Nej, inte det heller.
Jag undviker att konfronteras med personer som jag tycker har obehagliga åsikter. Ändå anser jag att det är det enda sättet som vi kan förändra någonting på. Att ignorera människor med sjuka åsikter, som en del tycker att man ska göra, leder ju bara till att de växer sig starkare.

Ordet "förintelse" har ju nästan blivit synonymt med det som skedde i koncentrationslägren på 1940-talet. Det är lätt att man glömmer de "förintelser" som har skett efter det, folkmorden i Rwanda till exempel där ungefär en miljon människor mördades under loppet av några månader. Hur många svenskar ingrep där?

Det är kanske inte så konstigt att de flesta svenskar inte gjorde något under andra världskriget, trots att man visste vad som pågick. För vad kunde man göra? Och vad kan vi göra idag? Kanske inte så mycket. Eller också mer än vad vi tror.
Det enda jag vet med säkerhet är att det är jävligt lätt att vara efterklok.

Tröjlåten - Revisited

Kommer ni ihåg Raymond & Maria? Ja, det gör ni förstås. Om inte annat så kommer ni ihåg "den där tröjlåten" som spelades varenda dag på P3 sommaren 2004. Det var den och "Hej, hej Monica".
jag måste ha lyssnat väldigt mycket på radion den sommaren för jag minns att jag blev extremt trött på båda två. Så trött att jag kände att jag aldrig mer ville höra någon av låtarna. Därför var det lite lustigt att jag på en fest i fredags blev väldigt glad när någon satte på just "Ingen vill veta var du köpt din tröja".
Det är ju så - nästan alla låtar man har hatat börjar man till slut älska, eller i alla fall känna en viss hatkärlek till. Och "Ingen vill veta var du köpt din tröja" är ju egentligen inte någon dålig låt. En trallvänlig melodi med lite handklapp och en naiv, halvpolitisk text. Indieprogg skulle man kanske kunna kalla det.

Raymon & Maria har förstås beskyllts för att vara popvänster och hycklare, bland annat eftersom låtskrivaren Johan Kindblom också skrivit manus till tv-serier och reklamfilmer. Det är givetvis fullständigt ovidkommande, bara för att man lever och verkar i ett kapitalistiskt och individfixerat samhälle så betyder det ju inte att man inte kan kritisera det. Det är ungefär lika löjligt som när vänsterartister hånas för att de vill sälja skivor.

I alla fall så kan jag inte låta bli att bli ganska starkt berörd av texten till "Ingen vill veta..." när jag lyssnar på den idag. Den träffar i magen på samma sätt som Annika Norlins bästa texter gör. För det är ju precis så det är. Folk går till sina jobb, planerar för sin semestrar, blir glada när de får löneförhöjning. Men det är aldrig någon som lyssnar när du försöker berätta någonting och det är inte en jävel som vill veta var du har köpt din tröja.

och fast du lärt dig varje låt och fast du har en härlig båt
så finns det ingen som vill röra vid din kind

Gobbledigook

På Youtube måste man bekräfta att man har fyllt 18 år för att få se den här videon. Detta beror förmodligen på att Youtube är ett amerikanskt företag och i USA tror väldigt många att alla barn som får se en naken kropp innan de har fyllt 18 blir styckmördare och våldtäktsmän när de blir stora.
På kompromissredaktionen är vi inte fullt så moralistiska. Vi tror tvärtom att barn mår bra av att se lite nakna kroppar ibland. Annars kan man ju få för sig att alla andra föddes med kläderna på. Sen när man fyller 18 och upptäcker att även andra människor har hud under kläderna så blir man kanske alldeles perplex.
Så därför, i sexualupplysningens och hedonismens namn, vill vi här för alla och envar visa Sigur Rós vackra video till Gobbledigook.
Ytterligare ett skäl till att visa den är förstås att Gobbledigook är ett så roligt ord. Säg det snabbt tio gånger om ni törs.

Socialstyrelsen varnar:

Utsätt inte era barn för denna behandling. Man kan bli sån.

Spara applåderna

spara applåderna
låt dem inte förstöra den här tystnaden
som vi för en gångs skull kan dela
så som jesus delade brödet
lät det vandra runt bland folket
och fylla magarna med värme


spara blommorna
de kommer att ha vissnat innan ni hunnit ut
ur salongen
låt dem istället växa inom er
bli till böljande ängar där ni kan vandra runt
under regnkalla dagar


spara orden
slösa inte bort dem för
du vet aldrig
när du kommer ligga i en säng
med munnen tryckt mot ett öra
och då plötsligt känna
att du verkligen behöver dem


spara kulorna
skjut inte mannen som står på scenen
och tror att han är något
skjut inte pojken som står i hallen
och inte vågar komma in
skjut inte flickan som sitter på bänken
och ser ner på sina skor samtidigt som hon
snurrar fingrarna runt i håret


skjut bara dom
som inte har förstått
hur man vårdar tystnaden
dom som har glömt bort
hur man vattnar blommorna
och som varje morgon
innan de går till jobbet
lyfter sig själva ur sängen
som man lyfter en våt trasa
och långsamt vrider ur alla drömmar

If they move, kill 'em!

Så har jag då äntligen fått se Bruno K. Öijer. Ni som har följt den här bloggen vet att jag har haft lite svårt att ta till mig hans dikter när jag hört honom läsa dem tidigare på grund av hans ganska märkliga, släpande intonation. Men ni kan glömma det nu. När man ser honom framför sig blir känslan en helt annan än när man bara hör honom eller ser ett videoklipp. Det blir svårt att värja sig, svårt att skratta åt det (även om jag sitter med ett leende på läpparna under nästan hela föreställningen bara för att det är så jävla bra).

Han ser lite nervös ut när han kommer in på scenen. Går av och an lite innan han ställer sig framför mikrofonen. Inte så konstigt kanske med tanke på att det är premiär och allt. Om man dessutom ställer sig på en scen och kastar ur sig sina innersta känslor så tycker jag att man har full rätt att vara nervös. Även mellan dikterna verkar han känna sig lite obekväm, men när han läser är han mitt inne i orden, någonstans långt utanför salongen.
Samtidigt tycks han också vara på gott humör, skämtar lite mellan dikterna, tar några steg bakåt efter varje dikt och kastar ur sig ett "yeah!" eller "that's the way!".

Han koncentrerar sig föga överraskande på dikterna från den nyutkomna boken Svart som silver och den s.k. trilogin; Medan giftet verkar, Det förlorade ordet och Dimman av allt. Men även några äldre dikter får plats i föreställningen.

Bara att han klarar av att läsa alla dikter i två timmar utan något som helst manus i handen är imponerande och att han sen gör det med en sån otrolig närvaro och intensitet gör det till en stor upplevelse.
Mellan nästan varje dikt vänder han sig om och ser ut som om han räknar in takten eller pratar med någon bakom sig, som om han hade ett osynligt band med sig på scenen. Det kanske låter fånigt men det gör ändå mycket för känslan, precis som att det spelas sextiotalslåtar innan han kliver upp på scenen och i pausen. Förmodligen är det ett sätt för honom att manifestera att han är lika mycket rockstjärna som poet.

Mest applåder får några av de mest lättillgängliga men också finaste dikterna som "Främmande" från Dimman av allt och "Hålla honom kvar" och "Spårlöst försvunna" från Svart som silver.

Efter att ha gett ett stort antal extranummer så avslutar han föreställningen med den sista dikten i den senaste diktsamlingen. Den som till skillnad från de flesta spänner sig över flera sidor och som fått titeln "Aldrig". Och även om han kanske har skrivit bättre dikter än just den så blir jag ändå väldigt berörd av att höra den. När han avslutar med att berätta om tonårsflickan som var den enda som såg honom som den han ville vara sitter jag plötsligt med tårar i ögonen.
Sen försvinner han från scenen lika plötsligt som han kom, ut i mörkret.