Göteborgs Mini-Hotel

Idag är det en bild på Göteborgs Mini-hotel på framsidan av ETC Göteborg. Under bilden står rubriken "Här tvingas barn bo med missbrukare". Artikeln, som man hittar på sidorna 6-7 inne i tidningen är skriven av mig och tre personer i min klass.
det är med lite blandade känslor som jag läser igenom den. På ett sätt är jag stolt. Det här är trots allt första gången som jag får en artikel publicerad i en tidning (om man inte räknar med Karlstads Studenttidning och Arvikafestivalens tidning). Att artikeln dessutom hamnar på förstasidan och täcker ett helt uppslag inne i tidningen känns förstås ganska stort. Samtidigt är jag inte helt nöjd med slutresultatet av artikeln. För att ni ska förstå tänkte jag först berätta lite om vad artikeln handlar om.

I höstas hörde jag genom en bekant talas om ett ställe i stan som heter Göteborgs Mini-hotell. Detta ställe skulle fungera som ett vanligt vandrarhem men tog också emot hemlösa personer. Det låter kanske som en god tanke men enligt vad min kompis hade fått erfara så sköttes det på ett ganska otillfredsställande vis i och med att personalen på stället inte ade någon koll på vilka de tog in och vad de gjorde medan de var där. Barn lekte i korridorerna samtidigt som missbrukare gick runt och rökte på, typ.
Detta lät ju som en intressant grej och när vi fick i uppgift att göra ett undersökande reportage om någonting så föreslog jag det här ämnet för min grupp. De första dagarna gick arbetet ganska segt, vilket kanske inte var så konstigt eftersom ingen av oss hade gjort någonting liknande tidigare. Men sedan bestämde vi oss för att hänga utanför vandrarhemmet och prata med de som kom ut därifrån bara för att se vad det kunde leda till. Den första person vi stoppade berättade att hans flickvän bodde där och när han fick höra att vi var journalister så tyckte han absolut att vi borde skriva om hennes fall. Vi fick alltså följa med upp till hennes rum och nästan två timmar senare kom vi ut med en fantastisk historia som vi knappt kunde tro var sann. Caroline, som kvinnan hette, bodde där tillsammans med sin tioårige och gravt autistiske son. hon berättade länge och väl för oss om vilket vidrigt ställe Göteborgs mini-hotell var och vilket helvete det var att bo där. Enligt Caroline själv så vågade hon knappt gå utanför dörren eftersom hon en gång hade blivit antastad av en man i korridoren. Hon förklarade också att hennes son behövde trygghet och lugn istället för en miljö som den här som var den totalt motsatta. Desutom var städningen under all kritik, bara en kokplatta i köket fungerade och hon hade flera gånger sett spår av blod inne på toaletten.
Till saken hör också att kommunen betalar sjukt mycket pengar för att placera folk på det här stället.
Vi ägnade sedan ungefär en månads tid åt att försöka få tag på tjänstemän och politiker som hade kopplingar till Göteborgs mini-hotel och göra fler intervjuer med Caroline. Allt som allt har vi ägnat väldigt mycket tid åt att gräva i det här och vi hade åtskilligt material när vi väl började skriva artikeln. Och som vanligt när man har ägnat väldigt mycket tid åt någonting så är det svårt att känna sig helt tillfredsställd med resultatet, i synnerhet när det, som i det här fallet, har varit fyra starka viljor inblandade som delvis har dragit åt olika håll. Enligt mig så drar den färdiga artikeln lite väl mycket åt det sensationslystna kvällstidningshållet till. Jag är i och för sig nöjd med att vi har lyft upp det här ämnet och fått folk att se vad som försigår bakom kulisserna på Mini-hotellet. Gentemot hotellets ägare känner jag inte heller några större samvetskval. Visserligen kanske artikeln innehåller en del överdrifter. Även om jag tror på Carolines historia i grunden så tror jag att hon är en sådan person som gärna brer på lite och får saker att låta värre än vad de i själva verket är. Men vi har i alla fall citerat henne korrekt och hon får stå för det hon har sagt. Men i artikeln lyfter vi också fram Gunnareds stadsdelsförvaltning som en av bovarna i dramat eftersom de har placerat väldigt många på Mini-hotellet genom åren, bland annat Caroline och hennes son. De tycks inte riktigt ha haft någon koll på vad Göteborgs Mini-hotel är för något ställe fram tills vi gjorde reportaget. Detta är i sig förstås väldigt dåligt men kanske ändå inte i klass med det som hotellets ägare har gjort. Det är ju trots alt en sak att göra något avsiktligt dåligt och att helt enkelt inte ha koll på grund av slarv eller bristande rutiner. Jag tycker också att nämnden och förvaltningen ska ha lite cred för att de agerade så snabbt efter att vi hade berättat om förhållandena på Mini-hotellet för dem (de förstod väl i och för sig att det skulle ge dem väldigt dålig publicitet om de inte gjorde något, men ändå).

Sen har jag alltid haft lite svårt för journalister som tar på sig rollen som moralens väktare men inser nu att jag kanske håller på att bli en sån själv. God journalist, som jag ser det, lyfter bara fram fakta och låter läsaren fälla omdömet. Det är i och för sig inget direkt tyckande i artikeln men det handlar också om hur man väljer att skriva och var man lägger tyngdpunkten.
Men det är väl kanske så det är att vara journalist. Man får ta det goda med det onda helt enkelt.

The Only Living Boy In Gothenburg

Det slog mig just att jag inte har skrivit någonting här under hela det här året. Sedan nyår alltså vilket i och för sig bara är två veckor, men ändå. Jag är lite rädd för att säga det men jag tror att den här bloggen sakta men säkert kommer att tyna bort för att slutligen upplösas i det tomma inte där alla misskötta bloggar och tvättade strumpor hamnar.

Det finns förstås saker som jag skulle kunna skriva om. Jag skulle till exempel kunna berätta om resan till Helsingfors som jag och Anna gjorde förra helgen eller grön ungdoms vinterläger i Hålanda som jag var med och arrangerade och lagade mat under. Men inget av det där är jag särskilt sugen på att skriva om.

Istället tänkte jag skriva om en låt som är världens bästa, i alla fall just idag. Ni har säkert hört den men kanske inte insett hur fantastisk den är. Simon & Garfunkels "The Only Living Boy In New York". Jag kom att tänka på den när jag läste rubriken till ett inlägg som min syster skrev på sin blogg och sen dess har jag lyssnat på den hela dagen.
Det finns så många vackra Simon & Garfunkel-låtar - "The Boxer", "America", "Homeward Bound", "Kathys Song" och så vidare - men jag tror ändå att den här vinner. En del skriver långa romaner om hur det är att vara människa men Paul Simon lyckas fånga det i några få rader. Sorgen man känner när ens bäste vän far iväg för att kanske aldrig mer återvända. Men mitt i detta känslorus kommer också glädjen över att vara levande. Att stå mitt i en storstad och se stressade människor fara förbi runtomkring en och känna att det där betyder ingenting.


Tom, get your plane right on time.
I know your part'll go fine.
Fly down to Mexico.
Da-n-da-da-n-da-n-da-da - here I am,
The only living boy in New York.

I get the news I need on the weather report.
I can gather all the news I need on the weather report.
Hey, I've got nothing to do today but smile.
Da-n-da-da-n-da-da-n-da-da - here I am
The only living boy in New York

Half of the time we're gone but we don't know where,
And we don't know where.

Here I am...

Half of the time we're gone but we don't know where,
No we don't know where.

Tom, get your plane right on time.
I know you've been eager to fly now.
Hey let your honesty shine, shine, shine now
Da-n-da-da-n-da-da-n-da-da
Like it shines on me
The only living boy in New York,
The only living boy in New York.

1. Monica Zetterlund

Det finns inte så mycket man har att vara stolt över när man kommer från en liten by mittemellan de två bruksorterna Munkfors och Hagfors i Värmland. Från Munkfors kommer mest hockeyspelare och bondkomiker. Från Hagfors kommer dansbandssångaren Christer Sjögren, fame factory-killen Jimmy Jansson samt ett ganska framgångsrikt speedwaylag. Men 1937 föddes faktiskt en gudabenådad jazzsångerska, revyartist och skådespelerska i Hagfors. Monica Zetterlund. Varken Povel Ramels eller HasseåTages revyer hade varit lika bra utan Monica Zetterlund. För att inte tala om den magi hon åstadkom tillsammans med jazzpianisten Bill Evans på skivan Waltz For Debby.
Monica är lika mycket svensk barrskog som Jan Johannssons Jazz på svenska, Ivar Lo Johanssons statarromaner och Jenny Nyströms tomtemålningar. Samtidigt är hon lika mycket Manhattan som någonsin Woody Allen eller Paul Auster. Det vackraste av två världar helt enkelt, eller som Tage Danielsson uttryckte det:

"En nattklubbsdrottning doftande av logar.
Ett lingonris som satts i cocktailglas.
En blond negress från Värmlands huldraskogar.
Monica Zetterlund. En jazzpaschas."

Monica Zetterlund får avsluta den här listan eftersom hon tycks ha varit en så väldigt varm, musikalisk och cool person. Jag sörjde när jag läste att hon hade dött i en brand 2005. Och jag sörjer ännu mer nu när jag lyssnar på hennes låtar. Vila i frid Monica. Underbart är kort, alldeles för kort.

God jul önskar Bruce och Valdemar!

2. Nina Ramsby

Nina Ramsby kan mycket väl vara världens coolaste människa. Hon har gjort nästan allt som går att göra - punk med Salt, drum'n'bass med Baxter, visor och jazz med Martin Hederos, friformsjazz med Ludvig Berghe Trio, barnvisor, konceptskivor och en massa annat... Ändå är det något som går som en röd tråd genom allt hon gör. Dels är det förstås rösten men också uttrycket. Glimten i ögat. Självklarheten.
Det finns något väldigt befriande i en lesbisk tjej med rakat huvud som sjunger Bellmans "Glimmande Nymf". Inte som någon ironisk gest utan för att hon kan och vill och måste. För att det är en förbannat fin låt.
Jag har sett Nina Ramsby spela två gånger. Första gången var på Kulturhusets tak under Stockholms Pride festival inför en hipp publik där hälften säkert hade läst genusvetenskap. Andra gången var tillsammans med Ludvig Berge trio på ett arrangemang som Karlstads Jazzklubb arrangerade. Medelåldern där var betydligt högre. Men båda publikerna älskade henne. Det är ungefär som när Håkan Hellström ställer sig på en scen brevid Sven-Bertil Taube och publiken jublar. Vissa artister känner inte till några barriärer. Och om de existerar så är det till för att brytas. Så är det.


Jag älskade dig då, det gör jag nu.





Nina Ramsby - i sin storhet

En Afton | MySpace Video

Listornas tid är nu

December är inte bara julens utan även listornas månad. I synnerhet i år då det inte bara är ett år utan ett helt decennium som ska summeras. Härifrån kommer dock inga listor. Jag har lyssnat på alldeles för lite ny musik i år för att en lista på årets skivor/låtar skulle bli rättvis. Och en lista på årtiondets skivor/låtar känns som ett alldeles för stort projekt att kasta sig in i.
Men listan på kvinnliga artister kommer givetvis att fullföljas. Det skulle ju se illa ut om jag avbröt den nu när jag bara har två personer kvar. Jag ska också se till att få den klar innan nyårsafton. Se det som ett löfte.

Rapport från COP 15

Fredagen den 11 december satte jag mig på en buss för att åka ner till Köpenhamn och demonstrera. På bussen fanns folk från Miljöpartiet/Grön Ungdom, Miljöförbundet Jordens Vänner, Internationella Socialister och andra föreningar. 10 minuter innan bussen skulle avgå kom Tv4 och Grön Ungdoms Björn Lindgren fick chansen att berätta om varför vi åker ner till Köpenhamn och demonstrerar för klimatet.
Stämningen på bussen var hög och förväntansfull. Själv var jag en aning nervös eftersom mitt pass hade gått ut och jag hade hört att man skulle behöva pass för att ta sig in i Danmark under de här veckorna. Vi hade dock turen att inte bli stoppade i tullen. Resan gick över huvud taget smärtfritt och vi var framme på skolan i Köpenhamn där vi skulle bo vid halv tio på kvällen.

Nästa dag blev det mycket demonstrerande. Jag och några andra inledde dagen med att gå på en "liten" demonstration som Miljöförbundet Jordens vänner anordnade. Liten i det här fallet betyder att det var kanske 1000 personer. Meningen med den här demonstrationen var att vi skulle mobilisera folk till den stora demonstrationen som skulle avgå från Christianborgs slottsplats klockan 14. Många hade klätt sig i blå ponchos för att symbolisera en flod som vällde fram över Köpenhamns gator och då och då satte sig hela tåget ner på huk och gjorde "vågen". I tåget fanns också en rullande jordglob och en man som satt i en gummibåt och bars upp på folkets armar.
Efter denna demonstration hann vi med en kort lunch innan det var dags att samlas på slottsplatsen och lyssna på några peppande tal från bland andra Vandana Shiva. Samtidigt som vi lyssnade på talen samlades mer och mer folk och till slut var det omöjligt att få någon överblick över hur många vi var. Jag har hört siffror som säger att det var allt ifrån femtiotusen till hundratusen i tåget, men exakt hur många vi var vet jag alltså inte.
Demonstrationen var närmare en mil lång och eftersom vi gick i ett långsamt tempo så tog det bortemot tre timmar innan vi var framme vid slutmålet, Bella Center (där förhandlingarna under mötet äger rum). Ni har säkert läst en del om att polisen grep hundratals personer i tåget. Själv märkte jag dock ingenting av detta eftersom jag gick ganska långt fram i tåget och upploppet ägde rum längre bak. Tvärtom tyckte jag bara att det var en väldigt positiv stämning hela demonstrationen igenom.
Organisationen runt tåget var kanske inte den bästa, å andra sidan förstår man ju att det är svårt att organisera ett tåg på tiotusentals personer på ett vettigt vis. När vi kom fram till Bella Center visste ingen riktigt vad som skulle hända - Skulle det bli fler tal? Skulle vi stå utanför byggnaden och skrika eller vad var tanken? Efter ett tag tröttnade de flesta och började ta sig in till centrum igen. Tydligen ska det ha varit något tal senare på kvällen men då hade jag och många andra redan hunnit därifrån.
När tiotusentals personer ska åka med snabbtågen till centrum blir det av naturliga skäl kaos. Visserligen gick snabbtågen i skytteltrafik varannan minut men det dröjde ändå ett bra tag innan vi lyckades tränga oss på ett tåg som tog oss in till centrum.
På kvällen gick vi på en fest på Klimaforum, den plats där alla demonstranter samlades och där många seminarier ägde rum under Cop 15. Tyvärr spelades bara värdelös technomusik och de flesta var ganska utpumpade efter demonstrationen så vi drog oss tillbaka till skolan ganska tidigt.

På söndagsförmiddagen gick jag på ett intressant seminarium som handlade om klimat och jämställdhet, där bland andra Lars Ohly och Richard Warlenius talade.
Efter detta var det dags för ytterligare en demonstration, den här gången mot köttindustrin. Den här demonstrationen var välbevakad av polisen, förmodligen fruktade de att vi skulle bete oss våldamsamt och slå sönder skyltfönster men jag tror absolut inte att det var någon i demonstrationståget som tänkte i sådana banor. Istället vägleddes vi av clowner och trummor och stämningen här var också väldigt upplyftande. Tyvärr verkade inte polisen förstå detta utan spärrade vägen för oss med piketbussar ett flertal gånger. Till slut tröttnade några demonstranter och började gå i vägen för en piketbuss som hade sirenerna påslagna. För ett ögonblick uppstod en del bråk men jag tror ändå att det löste sig ganska snabbt utan att några behövde gripas.
Överlag tycker jag att polisen skötte sin uppgift ganska bra under de här dagarna, men jag tror att det skulle ha varit ännu bättre om de hade varit lite mer vänligt inställda mot demonstranterna.

På söndag eftermiddag åkte vi tillbaka till Göteborg. Alla verkade nöjda med vår insats under de här dagarna och det talas nu om att vi ska bilda en grupp tillsammans som kan fortsätta att kämpa för klimatet.