lördag 12 februari 2011

Sonja






Jag har tänkt det länge, men igår gjorde jag i alla fall slag i saken. Gick in på Bengans och köpte den fina "skivboken" med Sonja Åkessons dikter tolkade av några av Sveriges bästa artister.
Det första som slår en är förstås hur bra tolkningarna är och hur varje artist verkligen gör dem till sina egna. Det är till exempel nästan svårt att tro att det inte är Annika Norlin själv som har skrivit texten till "Åkej".
Det andra som slår en är vilken fantastisk poet Sonja Åkesson var. Jag har ju läst en del dikter förut men aldrig riktigt tagit mig an hennes författarskap på allvar.
Det tredje som slår en är varför inte sånt här görs oftare. Förr i tiden var det ju ganska vanligt att man tonsatte folkkära diktare som Nils Ferlin, Gustaf Fröding och Dan Andersson. Men hur ofta händer det idag? Kanske beror det på att många moderna poeter anses lite för svåra eller inte tillräckligt rytmiska för att kunna tonsättas, vad vet jag. Eller så är folk helt enkelt inte intresserade av poesi längre.
Bara för att ha något att roa mig med satte jag mig vid pianot förut och improviserade fram melodier till några dikter av Majakovskij och Bruno K. Öijer. Och tro't eller ej, det gick förvånansvärt bra.
Kanske man skulle satsa på att bli tonsättare ändå.

lördag 1 januari 2011

2011



Det blev ett nytt år. En storm drog förbi och förde med sig 2010 bort i fjärran, jag och Anna stod och såg ut över sjön och skålade i äppeldryck (i brist på champagne), jag spelade en fanfar på trombon och himlen exploderade av fyrverkerier.

Jag vet inte, men det känns som att det kommer bli ett bra år det här. Idag skiner i alla fall solen starkare än vad jag kan komma ihåg att den har gjort på evigheter. Bara en sån sak.



söndag 26 december 2010

25 years and runnin'



Det var längesen jag skrev något här och det är väl tveksamt om det är någon som fortfarande läser den här bloggen. Men jag tänkte ändå skriva några rader, om inte för andras så i alla fall för min egen skull.
Jag har hunnit bli 25. Det är väl meningen att man ska ta sitt ansvar och bli vuxen nu, sluta flumma runt, göra något vettigt av sitt liv, konkretisera och realisera sina planer. Men det vill sig liksom inte.

När jag var lite gjorde jag en lista på saker som jag skulle bli när jag blev stor. jag räknade ut att om jag bytte yrke ungefär vart femte år så skulle jag kanske hinna med allting innan jag dog (listan omfattade alla möjliga yrken, från arkeolog till kock till skådespelare). Lite sådär är det väl fortfarande. Jag har aldrig kunnat bestämma mig för någonting, allra minst för vad jag vill göra med livet. Det är ju också ett aber att man bara ska ha ett enda futtigt liv till sitt förfogande och att det dessutom ska vara så kort (inte konstigt att folk börjar tro på reinkarnation). Min förhoppning är att den postmoderna och digitala tid som vi lever i ska sudda ut alla gränser och göra yrkeskategorier helt överflödiga, man ska kunna pyssla med allt möjligt helt enkelt. Men det lär väl dröja ett litet tag innan det blir så.

Jag har den senaste veckan haft praktik på Värmlands Folkblad. Det är alltså journalist han ska bli, tänker ni. Ibland tänker jag också så: "Det är journalist jag ska bli." Ibland tänker jag att journalistiken är en förljugen dynghög och att det inte kan komma något vettigt ur den, typ.
Den senaste veckan har på flera sätt varit intressant och lärorik, men jag vet ärligt talat inte om jag skulle palla att jobba på en lokaltidning mer än något år. Väldigt mycket av det som skrivs känns på något sätt som icke-nyheter. Det är klart att saker kan vara viktiga för många människor även om de inte är det just för mig, det förstår jag också, men ändå.
Helst skulle jag förstås skriva långa reportage för exempelvis Filter eller Fokus. Men då det känns som att det är varje journalists våta dröm undrar jag om jag någonsin kommer att komma dit. Man ska väl vara en sån där karriärist, en sån som ställer folk mot väggen och är beredd att offra allt för en bra story. Jag är inte en sån, kommer heller aldrig att bli och någonstans är jag nog tacksam över detta.

Parallellt med journalistiken drömmer jag fortfarande om att bli författare, fastän jag aldrig skriver något skönlitterärt längre (förutom i somras då jag faktiskt påbörjade en roman som jag skrev ett 60-tal sidor på). Ibland drömmer jag även om att bli artist. Jag är väl en tocken där konstnärssjäl. Men en väldigt lat sådan. En författare som tvivlar så mycket på sin förmåga att han knappt vågar skriva något. En romantiserande drömmare som samtidigt alltid vill göra rätt för sig.

Frågorna kvarstår alltså:
Vad ska man bli?
Vad ska man göra med sitt liv?
Varför?
Och för vem?

Svara då, gudjävel.

lördag 13 november 2010

Sveket



En gång, det är längesen nu, så satt vi i gräset och sjöng och berättade historier för varandra och skrattade och grät tillsammans och sov när vi var trötta och åt när vi var hungriga och ingen brydde sig särskilt mycket om tiden för livet var oändligt långt och det fanns inga tider som måste passas eller jobb som måste skötas. Och ingen hade någonsin tänkt tanken att man kunde äga saker, att någonting tillhörde mig men inte dig för allt som fanns i världen låg framför oss och man vårdade sakerna lika ömt som man vårdade varandra vårdade man sakerna och man pratade, när någon hade problem så pratade man med varandra och man såg på varandra gjorde man. Och mellan hjärnorna gick trådar, små små osynliga trådar som gjorde att man ibland kunde kommunicera utan att prata, att man kunde dela bilderna med varandra och man kände en sorts gemenskap som var större och djupare än någonting man någonsin har känt senare.

Men någonting hände. Det började med att folk blev oroliga, som djur när det drar ihop sig till oväder började folk titta ängsligt av och an och det kliade och skavde och ingen visste riktigt vad som var felet men det var som att det var någonting som måste göras, någonting som måste hinnas med, ingen visste vad det var men det fanns där, det fanns där som ett osynligt odjur fanns det där och folk slöt sig i sig själva och slutade prata med varandra och blev som tomma skal utan innehåll.

Och det kändes som att någon hade svikit ett löfte, fast ingen hade sagt någonting så var det som att det hade funnits en överenskommelse, inga ord men någonting fanns där mellan oss, som när man ser på någon och ler och man känner att det inte är någonting som skiljer oss åt. Så var det och så skulle det förbli. Men någonting hände. Och vi kände oss arga och ledsna och besvikna, arga på människor som inte förstod, som inte såg det vackra, som ville att allt skulle gå snabbt och effektivt men aldrig hade känt livet svischa genom dem, som levde sina liv på ytan och aldrig förstod hur djupt man kunde se och hur långt man kunde nå om man bara ansträngde sig lite, om man bara försökte lite!

Varför försökte vi inte!

Varför gjorde vi ingenting!

Och innerst inne förstod vi att det inte var någons fel, det var vi som hade låtit det ske, det var vi som bara stod och såg på när världen blev kallare och hårdare och folk stängde in sig i sina små små lägenheter och drog ner persiennerna. Det var vårt fel. Vi borde ha sagt ifrån när dom sa att folk fick skylla sig själva, när dom sa att alla skulle sköta sig själva och skita i andra, vi borde ha sagt ifrån när dom sa att det viktigaste var att jobba mera, att producera mera och leva mindre och mindre och mindre.

Varför sa vi inget!

Varför gjorde vi inget!

Kanske vi var rädda. Rädda för att göra fel, rädda för att inte vara som de andra, de där duktiga människorna som alltid gjorde rätt för sig, aldrig gjorde fel som gick på dag ut och dag in, som var rediga ordentliga människor, inte för konstiga, inte för annorlunda, inte för fula eller för tokiga. Kanske vi var rädda, rädda för att bli hånade och skrattade åt, att folk skulle titta på oss och vi skulle skämmas, skämmas, skämmas och inte ens veta om vi var värda att finnas till.

Och någonstans kände vi att den där andra världen kanske aldrig hade funnits, att allting kanske bara var någonting som vi hade drömt, för ingenting fanns kvar, ingenting som kunde bevisa eller förklara varför saker hade blivit annorlunda. Ingenting, bara tankar och minnen och tankar och minnen. Men så förstod vi också att det inte spelade någon roll. Det viktigaste var ju att vi hade drömt samma sak och att vi hade kvar drömmen, att vi visste precis hur världen skulle kunna vara, vad som betydde något och vad som var verkligt.
Och det var då som vi förstod att vi kanske skulle kunna bygga upp den på nytt, att det skulle ta tid och att det skulle bli svårt men att det inte fanns någonting annat vi kunde göra.

Och så började vi. Vi anordnade stora fester mitt i stan dit alla var välkomna, vi målade de fulaste betonghusen i de finaste färgerna, vi sjöng och skrek och skrek och sjöng, vi bröt oss in till statsministrarna världen över och förklarade för dem att det inte var någon som blev gladare för att de krigade och förtryckte andra och om dem bara öppnade sig själva så skulle folk göra likadant. Och det tog ett tag men till slut började de lyssna på oss. Till slut började de förstå hur världen skulle kunna vara. Sammanhängande och ödesdigert vacker.

Och det är här som historien börjar.

tisdag 12 oktober 2010

The Middleclass



Sedan drygt ett år tillbaka läser jag på Journalistprogrammet i Göteborg. I min klass är vi drygt 40 elever och så gott som alla kommer från en vit medelklassbakgrund. Det är förstås ett problem att en yrkeskår som ska vara demokratins förkämpar och förmedla en mångfascetterad världsbild är så homogen, men det är knappast något som är unikt för journalistyrket. Det skulle förvåna mig om det inte finns en liknande överrepresentation av personer från överklassen på juridikprogrammet och att arbetarklassen är överrepresenterad inom så gott som alla praktiska yrken.

Innan jag går vidare ska jag kanske göra klart att när jag talar om klass så talar jag inte i första hand om ekonomiska skillnader utan snarare om det som brukar kallas för kulturellt kapital. En rörmokare eller en sophämtare kan idag tjäna betydligt mer än en litteraturvetare eller frilansjournalist, därför tycker jag inte att inkomstskillnader känns särskilt relevant. Däremot finns det fortfarande en tydlig klasskillnad när det gäller normer och värderingar.

Det finns en likformighet och ett illa dolt förakt inom medelklassen som ibland äcklar mig. Man ser hellre på Kobra än Paradise Hotel, man köper hellre fairtrade-märkta kaffebönor än billigt eldoradokaffe, man lyssnar på indiepop istället för hårdrock, man sätter sig hellre på ett trendigt café än på McDonalds, man läser hellre en bok av Jonathan Safran Foer än av Liza Marklund och så vidare...

Det kanske låter som att jag kastar sten i glashus nu och det är just vad jag gör. Ovanstående punkter stämmer mycket väl in på mig själv och jag upplever inte det i sig som något negativt. Jag tycker att bildning är någonting viktigt och eftersträvansvärt. Problemet börjar väl egentligen när man slutar att umgås med folk som har någon annan bakgrund och när man upplever det främmande och ovanliga som någonting obehagligt.

Ett annat problem är att staten ofta gör sitt bästa för att upprätthålla klasskillnaderna. Ett exempel är den sittande regeringens idé om att renodla de praktiska och teoretiska gymnasieprogrammen samtidigt som man har dragit ner på antalet komvuxplatser. Det medför i praktiken att man tvingas ta ställning redan när man är femton år om man ska välja en praktisk eller teoretisk väg. Ett val som påverkar resten av livet och som det är väldigt svårt att ändra. Risken är också stor att man väljer att gå i sina föräldrars fotspår - kommer man från en arbetarklassfamilj så är inte oddsen för att man ska välja ett praktiskt gymnasieprogram särskilt höga.

Det första man måste göra för att överbrygga klassklyftorna är förstås att se till att folk blir medvetna om de här problemen. Men sen tror jag också att det krävs en förändrad syn på både utbildning och arbetsmarknad. Jag tror på en arbetsmarknad där människor uppmuntras till att byta yrke och där man kan ha flera yrken samtidigt - gärna både teoretiska och praktiska. Jag tror också att de yrken som idag ses som lågstatusyrken (städning, hemtjänst med mera) måste få en ökad status - det är lika viktigt att torka upp avföring från golvet som att arbeta som advokat eller spela teater.
Om inte det sker är risken stor att vi i framtiden bara kommer ha två klasser - en bildad och en obildad klass.

lördag 9 oktober 2010

Ständigt denne Hellström



Det är mycket Håkan Hellström just nu. Han är, som ni säkert känner till, aktuell med både en ny skiva (Två Steg från Paradise) och en bok (P.S. Lycka till ikväll). Dessutom verkar det som att varenda tidning och magasin har intervjuat honom. De senaste veckorna har han varit på omslaget till Café, Sonic, Filter, Kupé, Situation Stockholm, Nöjesguiden och Gaffa. Jag har inte läst alla men några stycken. Egentligen vet jag inte om det ger mig så mycket att läsa intervjuer med Håkan längre, jag vet redan det mesta som är värt att veta, ändå kan jag inte låta bli.
Alla dessa tidningar försöker ge oss "den sanna bilden av Håkan Hellström". Är han en revanchlysten revoltör, en blyg romantiker eller helt enkelt bara en go' gubbe? Jag tycker inte att det är någon som riktigt lyckas. Delvis beror det förstås på att Håkan Hellström, liksom de flesta andra människor, är alldeles för komplex för att beskrivas på bara ett sätt. Han är förmodligen allt det jag nämnt här och mer därtill. Man skulle då kanske kunna tänka sig att man genom att lägga ihop alla dessa intervjuer skulle få en klar bild. Men jag tror inte att det heller funkar. Läser man många intervjuer upptäcker man snart att han slingrar sig ur många frågor, att han ger olika svar i olika intervjuer och att han både underdriver och överdriver. Vilket han förstås har all rätt att göra. Bara för att man är en känd artist betyder det inte att man har någon slags skyldighet att lämna ut allting om sig själv och alltid vara media till lags.
Det som jag tycker är lite intressant är varför ingen frågar honom om hur det känns att vara en så otroligt uppmärksammad person. I videon till den nya låten "River en vacker dröm" går Håkan omkring på gatorna i Göteborg som en helt vanlig man. Överallt stöter han på folk som hälsar glatt och ber honom ta ett kort eller skriva en autograf. Och det gör han förstås villigt.
Grejen är den att jag inte tror för fem öre på att en vanlig dag i Håkans liv ser ut sådär. Han har själv sagt i intervjuer att han inte visar sig så mycket på stan. Ska han göra någonting så tar han bilen och kör iväg och gör det och sen åker han tillbaka till lägenheten i Haga igen. Jag säger inte att det är fel, jag har tvärtom full förståelse, men jag tycker att det måste vara ett väldigt instängt och tråkigt liv. Särskilt för en person som Håkan Hellström som verkligen älskar Göteborgs gator och friheten. Att då plötsligt vakna upp en dag och inse att man är en offentlig person som massor av människor älskar eller hatar kan inte vara helt lätt. Kanske är det värt det, eller också är det inte det. Men det skulle i alla fall vara intressant om någon tidning vågade gå på djupet med det.

Det kan inte vara lätt att vara kändis. Särskilt inte om man heter Håkan Hellström.

P.S: Den nya låten och videon är förstås fantastiska. Men det visste ni ju redan.



lördag 25 september 2010

En soffliggares dagbok



Jag låg där i min soffa
Medan allt som varit gemensamt blev privat
så låg jag i min soffa
medan trångsynta människor byggde murar av hat
så låg jag i min soffa
medan kortsiktigheten fick förnyat mandat
och välfärdssamhället blev en nattväktarstat
så låg jag i min soffa
och kände mig lat.

Jag låg där i min soffa
och fick se
översvämningar
svältande barn
och bråk om en moské
och det kändes så bra
att bara kunna ligga i min soffa
att slippa vara en del
i nåt politiskt spel
att kunna stänga av och slippa se
allt som kändes fel

Att kunna lägga huvudet i kudden och blunda
och tänka:
jag röstar nästa gång.