14. Ane Brun

Ja ja. Jag vet att Ane Brun kommer från vårt västra grannland, men hon har faktiskt bott i Stockholm i ganska många år nu så jag tycker nog att hon kan få vara med på den här listan ändå.
Jag gillade Ane redan första gången jag hörde henne, jag tror det var i något Musikbyrån-program för ett antal år sen. Sen dess har hon dykt upp då och då men jag har kanske inte lyssnat riktigt så mycket på henne som hon förtjänar.

Det känns som att hon fyller upp något tomrum som annars skulle ha funnits i svensk musik. Det finns gott om popprinsessor, inåtvända indiesångerskor, jazz- och vissångerskor. Men det inte finns inte så många som sjunger sådär bluesigt, raspigt och coolt som Ane Brun gör. Jag läste någonstans att Ani Difranco är en av hennes stora förebilder och det känns ju inte helt förvånande. Ibland låter hon till och med ganska mycket som Difranco, som i det här klippet till exempel. Men vad gör det? En nordisk Ani Difranco är verkligen inte fy skam.

Den äkta mannen

Vad har han att komma med
han som har vuxit upp
inlindad i ett duntäcke
och aldrig gråtit bakom soffan
aldrig skurit sig i armarna
medan far dunkat mor medvetslös

Han vars mest traumatiska minne
var när han gjorde självmål i en fotbollsmatch
någon gång i fjärde klass
han som aldrig behövt gå till någon psykolog
för att tala ut om sin hemska barndom

Han kan ju inte vara
riktigt
äkta


Men ändå
dom här orden som skaver nätterna igenom
vad ska jag göra med dem?

Jag begär inte att ni ska tycka synd om mig
bara att ni ska komma ihåg hur det var att känna
innan känslorna blev till porr
hur det var att befinna sig i ett privat rum
dit ingen annan fick gå


Eller så får man hitta något annat sätt
låsa in sig i ett hus eller
spy i direktsändning
vad som helst för att
lämna ett avtryck
för den som aldrig blivit sedd i tv
har heller aldrig levt

Den som aldrig gått igenom något
får skapa sig ett eget helvete
eller leva genom andra
bara det är äkta
för ingen vill ju veta om
något som aldrig har hänt

Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk

2008-07-06 - Bob Hund @ Orange. FOTO: Björn Bergenheim/ROCKFOTO

Egentligen är det alldeles för tidigt att recensera bob hunds nya skiva. Jag har bara hunnit lyssna på den 4-5 gånger och bob hund är ett band som kräver tid.
Första gången jag hörde bob hund fattade jag ingenting. Nästa gång jag hörde dem tyckte jag att det var bra men jag fattade inte riktigt vad som var så bra. Först när jag hade köpt en skiva och lyssnat lite mer på dem började bitarna falla på plats. Lite så tror jag att det är med den här skivan också.

Det har gått åtta år sen deras senaste skiva med nya låtar, vilket märks. Visserligen känner man igen många av de typiska bob hund-ljuden; de gnissliga gitarrerna, syntharna, de kryptiska texterna... Men det är ändå något som är annorlunda. Det är inte lika mycket attack i låtarna men desto mer synthar och trummaskiner. Följden blir att det känns lite mer dansant, fast på ett ganska stelbent sätt. "Dansmusik, dansmusik som det inte går att dansa till" som Tomas Öberg sjunger i en av låtarna. Kanske beror trummaskinerna på att trummisen Mats Andersson valt att lämna bandet (eller har han det? det verkar vara lite oklart). Istället spelar Christian Gabel trummor på några av låtarna.
Rock-Tomas texter är kanske mer kryptiska än någonsin. Det är inte lika många one-liners som på de senaste skivorna men tar man sig tid och lyssnar på texterna är de som vanligt väldigt bra. "Rösterna blir fler men karaktärerna färre, bli aldrig som oss bli värre!" som han sjunger i en låt känns som ett ganska typiskt bob hund-statement. Pratsången i "Fantastiskt" är också ganska underhållande. Mina favoriter på skivan såhär långt är annars singeln "Tinnitus i hjärtat" och "Blommor på brinnande fartyg". Den sista innehåller för övrigt ett helt sjukt gitarrsolo.

Annars kan jag bara precis som Per Sinding-Larsen konstatera att det är skönt med ett band som inte gör det lätt för sig. För första gången är inte texterna utskrivna i omslagshäftet vilket kan kännas lite irriternade men är antagligen gjort för att de som köper skivan verkligen ska lyssna på den och inte bara ha på den som bakgrundsmusik. När bob hund var som störst, runt 2000, med hittar som "Nu är det väl revolution på gång?" och "Ska du hänga med? Nä!!" så hade de bara kunnat köra på i samma fotspår och tryggat pensionen. Istället valde de att ta en lång paus och återkomma med något helt annat. I en intervju 1993 sa Conny Nimmersjö att de mycket väl skulle kunna spela in skivor med bara fisljud eftersom bob hund är oberäkneliga. Det gäller i högsta grad än idag.

På gång...

Det verkar nästan som att alla bra svenska artister har bestämt sig för att släppa sina nya skivor ungefär samtidigt. Imorgon släpps Fever Rays debutskiva (som dock har legat ute på nätet sen ett bra tag tillbaka), på måndag kommer Anna Järvinens nya och de låtar som ligger ute på hennes myspace lovar mycket gott. På onsdag släpps ytterligare tre skivor av artister som jag håller nära hjärtat - Florence Valentin, Maia Hirasawa (som jag skrev om igår) och bob hund.
Det här är ju förstås väldigt roligt men lite illavarslande för plånboken. Jag är ju en sån gammal stofil som fortfarande till stor del köper skivor. Fast till och med jag har gått över mer och mer till att ladda hem musiken eller lyssna via spotify på sista tiden. Så jag kanske nöjer mig med att köpa bob hunds och Anna Järvinens skivor.

Några andra skivor som jag ser fram emot och som har varit på väg länge men fortfarande inte fått något releasedatum är Radio Dept:s och Peggy Lejonhjärtas nya alster.

Det verkar för övrigt vara en trend inom svensk musik just nu att åka på korta turnéer. Flera av de artister jag har nämnt här ger sig ut på turné men spelar bara i Stockholm, Göteborg och Malmö. Det är frågan om man ens kan kalla det för turnéer. Tacka vet jag Håkan Hellström som spelar i varenda liten småhåla på sina turnéer.

15. Maia Hirasawa

Jag blev nog lite kär i Maia Hirasawa redan första gången jag hörde henne. Om jag inte minns helt fel så var det någon gång på våren 2006. Hell On Wheels skulle spela på en numera nedlagd indieklubb här i Karlstad och Maia Hirasawa skulle agera förband (det här bekräftar för övrigt tesen om att alla artister som har varit förband till Hell On Wheels så småningom har blivit större.) Typiskt nog minns jag inget av hennes spelning förutom att hon var själv och spelade några låtar på akustisk gitarr (kanske använde hon även melodika - detta instrument som var högsta mode 2006). Vad jag däremot minns är att hon stod i baren efter spelningen och att jag försökte samla tillräckligt med mod för att våga gå fram och prata med henne. Till slut gick jag dit och tackade för en bra spelning, hon sken upp och jag tänkte att det här kanske kunde utvecklas till något bra men i nästa stund blev jag utmanövrerad av någon annan snubbe. Som vanligt med andra ord. Det där med att ragga på krogen har aldrig varit min starka sida.

Men istället för att sura över det så bjuder jag er på en underbar människa med en underbar röst och en go' portion göteborgsromantik.

Grannsämja

Igår var jag på en mysig hemmakväll hos min kompis Martin. När det var dags för hemgång så visade det sig att två av gästerna bodde bara cirka tvåhundra ifrån mig. Eftersom de hade bil så föll det sig naturligt att jag åkte hem med dem. När vi hade satt oss i bilen och jag skulle förklara lite mer i detalj var jag bodde så fick jag veta att killens syrra hade bott i lägenheten brevid min tidigare tillsammans med sin pojkvän.
"Då har jag nog hört talas om dig" fortsatte killen. "Du var han som spelade piano mitt i natten en gång?"
"Ja... det var nog jag."
"Syrrans kille hade precis slutat snusa då så var han jävligt irriterad."
"Aj då" sa jag och kände mig dum.

Det är ju typiskt att man ska bli känd som den pianoterroriserande grannen. Nu är det i och för sig ganska länge sen så jag behöver väl inte skämmas längre, men ändå.
Jag minns för övrigt den där kvällen väldigt väl. Jag hade varit ute på krogen och träffat ett gäng som jag inte alls kände sen tidigare. När de stängde erbjöd jag alla att följa med hem till mig på efterfest. På vägen hem visade det sig att en av killarna var ett stort Springsteen-fan och därför var jag självklart tvungen att spela en massa Springsteen-låtar på pianot. Jag var mitt uppe i "Jungleland" när någon plingade på dörren. Jag ville absolut inte avbryta låten så därför fick han stå och plinga och banka ett bra tag innan jag gick och öppnade.
Utanför stod grannen och frågade vänligt men bestämt om vi inte kunde dämpa oss lite.
"Du kan väl komma in och vara med istället?" sa en full och glad Valdemar.
"Nej tack. Jag behöver faktiskt sova. Kan ni inte bara vara snälla och dämpa er lite?"
"Okej då" sa jag och gick in igen.

Dagen efter gick jag över och bad om ursäkt och grannarna verkade faktiskt inte vara särskilt arga. Men det kan ju ha varit en skicklig fasad, vad vet jag.

Tinnitus i hjärtat

Idag släpptes bob hunds nya singel. De som har varit på någon av de få konserter som de har gjort under de senaste åren har förmodligen redan hört den, men det är ju kul att äntligen kunna lyssna på den när man vill.
Låten heter alltså "Tinnitus i hjärtat". Det är inte deras bästa låt någonsin, men bra är den. Framförallt är det roligt att äntligen få höra Tomas Öbergs vassa lyrik igen.


Vi har tinnitus i hjärtat
på grund av i morse
vi hör signaler vi inte förstår
som väcker känslor vi inte förmår

Som ett norrsken
en sovande uggla
träffad av splitter
mitt i en mening
Det finns innebörd
och den är oerhörd
men den drabbar oss mest
med sin försening

Från solsystem
till nervsystem
15 sekunder av allt
15 sekunder av allt
från genombrott
till sammanbrott
15 sekunder av allt
15 sekunder av allt

Att känna alla
eller ingenting alls
sväljer du krav-märkt
eller tuggar du grishals?
Mina problem
har skaffat sig egna drömmar
mitt synsätt har spruckit upp
och fått nya lösa sömmar

Från solsystem
till nervsystem
15 sekunder av allt
15 sekunder av allt
från genombrott
till sammanbrott
15 sekunder av allt
15 sekunder av allt

Från solsystem
till nervsystem
15 sekunder av allt
15 sekunder av allt
från genombrott
till sammanbrott
15 sekunder av allt
15 sekunder av allt

Vi har tinnitus i vårat hjärta


Jag tycker inte att det är någon överdrift att påstå att det inte finns någon annan svensk textförfattare som skriver lika obegripliga men ändå klockrena texter.
Dessutom är omslaget sedvanligt snyggt, som ni kan se här ovan.

Köp låten här.

Om stressen och nöjdheten

Våren 2006 bodde jag i en liten etta på Kronoparken i Karlstad. Det var väl inte den bästa perioden i mitt liv. Jag tyckte att engelskakursen som jag läste var rätt trist och jag lärde inte känna någon av mina kurskamrater särskilt bra (de flesta ville jag inte heller lära känna). Ändå känns det såhär i efterhand som en rätt bra tillvaro. Jag hade tid. Förutom att plugga gjorde jag inte så mycket vilket ledde till att jag hade massor av tid över till att skriva, gå på promenader eller spela musik.
Tid är ju, som vi alla vet, en stor bristvara i dagens samhälle. Men egentligen handlar det ju bara om att ta sig tid, att välja bort saker som man tycker är tråkiga och jobbiga och prioritera det man tycker är kul. För i slutänden så handlar det om det. Att ha roligt och göra det man trivs med. Du lever inte ditt liv för statens, lärarnas, chefens, släktens, familjens, vännernas eller någon annans skull utan för din egen. Det är så lätt att man, eller i alla fall jag, glömmer det.

För mig handlar nog problemet också mycket om att jag är så ombytlig. När jag inte har något att göra blir jag väldigt rastlös och när jag har massor att göra klagar jag bara på att det är för mycket. Aldrig är man nöjd. Men det är väl inte heller det som är livets mening. Att vara nöjd alltså. Men ändå.

Kompromissredaktionen gives you: Joni Mitchell

Helt otroligt att det går att skapa en sån magi med bara en röst och en akustisk gitarr.




Rows and floes of angel hair
And ice cream castles in the air
And feather canyons everywhere
I've looked at clouds that way

But now they only block the sun
They rain and snow on everyone
So many things I would have done
But clouds got in my way
I've looked at clouds from both sides now
From up and down, and still somehow
It's cloud illusions I recall
I really don't know clouds at all

Moons and junes and ferris wheels
The dizzy dancing way you feel
As every fairy tale comes real
I've looked at love that way

But now it's just another show
You leave them laughing when you go
And if you care, don't let them know
Don't give yourself away

I've looked at love from both sides now
From give and take, and still somehow
It's loves illusions I recall
I really don't know love at all

Tears and fears and feeling proud
To say I love you right out loud
Dreams and schemes and circus crowds
I've looked at life that way

But now old friends are acting strange
They shake their heads, they say I've changed
Well something's lost, but something's gained
In living every day

I've looked at life from both sides now
From win and lose and still somehow
It's lifes illusions I recall
I really don't know life at all
I've looked at life from both sides now
From up and down, and still somehow
It's lifes illusions I recall
I really don't know life at all

Mitt politiska jag

Jag skriver inte särskilt mycket om politik här på bloggen trots att det kanske är det som jag ägnar mest tid åt i vardagen. Exempelvis har jag nog ägnat betydligt mer tid åt att sitta i olika politiska möten än åt att jobba med min D-uppsats de senaste veckorna.
Anledningen till att jag inte skrivet om politik är rätt enkel - det finns redan ganska många bra politiska bloggar och jag har inte mågon lust att vara en papegoja som bara upprepar saker som andra redan har sagt. Dessutom tycker jag det är ganska skönt att inte ha några krav på mig när det gäller bloggen, att jag kan skriva om precis det som faller mig in.
Men nu tänkte jag i alla fall att det kunde vara en kul idé att berätta om hur mitt politiska engagemang föddes och hur det så att säga har utvecklats.

Man kan väl på sätt och vis säga att jag föddes in i politiken om man med politik menar att ifrågasätta hur samhället ser ut och vilja förändra det. Mina föräldrar har aldrig varit partipolitiskt aktiva, däremot har de engagerat sig i flera viktiga sakfrågor, till exempel anti-kärnkraft och ekologisk odling. Att jag senare i livet valde att gå med i Miljöpartiet kom väl därför inte som någon större överraskning. Jag tror att det var i början av högstadiet som jag började se skillnaderna mellan de politiska partierna. Redan då anade jag nog ungefär var jag hörde hemma. Det dröjde dock fram till jag fyllt 20 innan jag blev partipolitiskt aktiv. Att det då blev Miljöpartiet har förstås många orsaker. Men det viktigaste kanske ändå är de tre solidariteter som finns inskrivna på första sidan av partiprogrammet:

- solidariet med djur, natur och det ekologiska systemet

- solidariet med kommande generationer

- solidarietet med världens alla människor

Såvitt jag vet finns det inget annat svenskt parti som har en lika bred syn på vad politik är och vad som är viktigt att värna om. De flesta andra partiers ideologier styrs av kortsiktighet och ekonomisk tillväxt.
Fördelningspolitik är givetvis viktigt men det är långtifrån det enda som ett politiskt parti borde ägna sig åt.

Efter att jag blev rekryterad till Miljöpartiet på Arvikafestivalen 2006 kastades jag ganska snabbt in i det politiska livet. Det var ju valår och någon månad innan valet ringde de från Miljöpartiet i Hagfors och undrade om jag ville vara med på ett torgmöte i Hagfors. På valdagen stod jag och delade ut valsedlar för Miljöpartiet. Någon månad senare åkte jag på en introduktionskurs i Skåne som Grön Ungdom anordnade och strax efter det var jag med och startade upp Grön Ungdom i Värmland.

En anledning till att jag har blivit så politiskt engagerad är också att jag har mött så många fantastiska människor genom partiet och ungdomsförbundet. Vi som kom på det där första mötet med Grön Ungdom märkte snart att vi kom väldigt bra överens. Under 2007 gjorde vi en massa saker tillsammans och hade väldigt roligt. Bland annat arrangerade vi olika aktioner och demonstrationer samt en helt fantastisk festival. Under hösten 2007 började jag även gå på möten med Miljöpartiet och fick snart en plats som ersättare i Kultur- och fritidsnämnden. Bara några månader senare valdes jag in i ledningsgruppen.
Sen dess har det rullat på med en massa olika saker och jag är nu även, sedan några dagar tillbaka, en del av Grön Ungdom Västs styrelse.

Jag håller inte med om allt som Miljöpartiet står för. Precis som alla andra "system" innehåller det brister. Jag tycker inte heller att man ska hålla med om allt som medlem i ett politiskt förbund. Om alla tyckte samma sak skulle aldrig partier utvecklas och Miljöpartiet är förmodligen det mest dynamiska och föränderliga av alla politiska partier.

På senaste tiden har jag dock reflekterat en hel del över om partipolitik verkligen är den bästa vägen att gå om man vill försöka förändra saker. Demokratins största fördel är ju samtidigt dess största nackdel - att det går så otroligt långsamt. Varje beslut som tas ska gå genom flera olika instanser och det som till slut kommer ut är antingen ett väldigt urvattnat förslag eller ingenting alls. Hela tiden tvingas man till kompromisser för att åtminstone kunna få igenom någonting. Samtidigt vet jag inte hur det skulle kunna vara på något annat sätt.
Men om man verkligen brinner för något och vill förändra något snabbt, är det då inte bättre att gå med i en folkrörelse än ett parti?
Det kanske det är. Jag tror att folkrörelser är minst lika viktiga som politiska partier, det visar inte minst Medborgarrättsrörelsen i USA eller olika rösträttsrörelser. En folkrörelse har möjligheten att tala direkt till folk och få dem att engagera sig direkt, på ett helt annat sätt än vad ett politiskt parti kan eller bör göra.
Men jag tror att båda delarna är viktiga. Folkrörelser behövs för att driva fram en opinion och politiska partier för att fatta de slutgiltiga besluten. Aktivism och civil olydnad har dessutom alltid varit en viktig del av Miljöpartiet.

Kanske är det dock så att det som jag ofta ser som den stora fördelen med Miljöpartiet, nämligen helhetssynen, också kan vara till dess nackdel. För hur ska man kunna förändra allting på en gång? Någonstans måste man ju börja? Eller?

Mer aprock åt folket!

Alla som känner mig vet ju att jag är svag för skramlig rock med underfundiga texter på skånska. Det finns kanske inte så jättemånga band i den genren men nu har jag i alla fall hittat ett nytt. De kallar sig för Babian.

Det som är mest anmärkningsvärt i den här historien är att jag inte har uppmärksammat dom tidigare. Redan när jag läste det här inlägget för ett tag sen borde jag ju ha gått bananas. Men av någon anledning dröjde det innan jag tog mig tid att lyssna på dom, trots att de har uppträtt i både SVT och TV4, hunnit släppa en skiva och blivit intervjuade i en massa tidningar (Sonic bland annat). Varför ska jag alltid vara sist med allt? Det hade ju varit så skönt att för en gångs skulle få vara med från starten, att kunna säga att det här är mitt band.
Nåväl. Nu har jag i alla fall lyssnat på de låtar som ligger uppe på deras myspacesida och herrejösses vad bra dom är. Om hela skivan är såhär bra så måste dom vara det bästa band Sverige begåvats med på länge.

Det går förstås att ha många invändningar mot Babianen om man är på det humöret. Man kan tycka att de låter alldeles för mycket som några andra svenska band, bob hund och The Hives till exempel. Man kan tycka att de är alldeles för spexiga eller rentutav larviga. Man kan tycka att det inte finns särskilt mycket substans och djup i texterna. Man kan tycka att det bara är en dagslända som kommer hålla i högst ett halvår och sen vara bortglömt.

Eller också skiter man bara i det och dansar runt i rummet, ställer sig på skrivbordet och skriker eller slår sönder en pinnstol. Det brukar jag göra.